RIKSDAGENS PROTOKOLL
1894. Första Kammaren. N:o 29.
Lördagen den 28 april, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 21 i denna månad.
Herr talmannen yttrade: Hans excellens friherre Bildt har an¬
modat mig att till kammaren framföra hans hjertliga tacksamhet
för det vänliga intresse, kammaren visat honom under hans sjukdom.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 62, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frå¬
gor rörande anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel;
n:o 63, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga
om pensioner och gratifikationer till tjensteman, underbefäl och
arbetare vid statens jern vägsbyggnader;
n:o 64, angående ändringar i gällande aflöningsstat vid riks-
gäldskontoret samt förhöjning af anslaget för extra arbeten inom
samma kontor;
n:o 65, i anledning af gjorda framställningar i fråga om upp¬
förande af nya kasernetablissement m. m.;
n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfver¬
flyttning till allmänna indragningsstaten af åtskilliga lärares af¬
löning samt rörande understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna
läroverken under förfall på grund af sjukdom;
n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till utgiftsstater för telegrafverket för år 1895;
n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda
tillfälle att bilda egna jordbruk;
Första Kammarens Prot. 1894. N:o 29.
1
N:o 29.
2
Lördagen den 28 April, f. m.
n:o 69, angående beräkningen af statsverkets ordinarie in¬
komster; samt
n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande till krigsskolan å Karlberg af dervarande värdshus- och
markententeribyggnad;
bankoutskottets memorial:
n:o 8, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riks¬
banken äfvensom i ailöningsstaten för samma bank; och
n:o 9, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning; och
n:o 59, i anledning af väckta motioner dels om ändring af
1 kap. 2 § rättegångsbalken, dels ock om ändrad lydelse af vissa §§
i kommunallagarne; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i an¬
ledning af en utaf herr Yahlin i Andra Kammaren väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning rörande
bolags förvärf af jordegendom i vissa delar af landet m. m.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 9
och statsutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 60.
Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
nästlidne dag bordlagda memorial n:o 61, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens
åttonde hufvudtitel.
1 punkten.
Lades till handlingarna.
2—4 punkterna.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda betänkande n:o 18-
Lördagen den 28 April, f. m.
3
N:o 29.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 25 och 27 i denna
månad bordlagda betänkande n:o 17, angående stämpelafgiften.
Herr C av alli: Beträffande föredragningen af det nu förelig¬
gande bevillningsutskottets betänkande n:o 17 tillåter jag mig hem¬
ställa, att kammaren måtte besluta:
, att beträffande dels paragrafens beteckning med nummer, dels
de under särskilda rubriker förekommande hänvisningar till olika
paragrafer i författningen, bevillningsutskottet må ega att, sedan
den föreslagna författningens text af Kiksdagen slutligen pröfvats,
vidtaga de jemkningar och rättelser, som kunna föranledas af Riks¬
dagens beslut;
att föredragningen af sjelfva författningsförslaget måtte få börja
med 8 § afd. A) — sid. 57 i betänkandet — »bouppteckning, fidei-
komissbref om fast egendom, gåfvobref, morgongåfvobref, testamente
och äktenskapsförord», dervid diskussionen torde få omfatta alla
dessa rubriker, men proposition framställas på en hvar af dem;
samt vidare
att derefter måtte få föredragas 8 § B), sid. 67, »öfriga stäm-
pelpligtiga enskilda handlingar», dervid föredragning torde ske i
bokstafsföljd, men jemväl här proposition framställas på hvarje
rubrik särskilda
Sedan öfverläggningeu förklarats härmed slutad, beslöt kam¬
maren: att förevarande betänkande skulle punktvis företagas till
afgörande och 1 punkten sålunda, att det deri afsedda författnings¬
förslaget först föredroges .paragrafvis med rubriken sist och derefter
utskottets i punkten gjorda hemställan; att vid författningsförslagets
föredragning början skulle göras med 8 § och af denna först be¬
handlas afdelningen A), hvarvid diskussionen finge omfatta alla
bestämmelser rörande arfsskatten; samt att proposition skulle fram¬
ställas rörande hvarje särskild rubrik i 8 §; och förklarade kam¬
maren derjemte, att beträffande dels paragrafernas nummerbeteck¬
ning, dels ock de under särskilda rubriker förekommande hänvis¬
ningar till olika paragrafer i författningen, bevillningsutskottet egde
att, sedan den föreslagna författningens text af Riksdagen slutligen
pröfvats, vidtaga de jemkningar och rättelser, som kunde föranledas
af Riksdagens beslut.
I punkten.
Utskottets förslag till förordning angående stämpelafgiften.
II Art.
8 §.
Inledningen och afdelningen A).
Uubriken Bouppteckning. Stämpel & lo
Hans excellens herr statsministern Boström: Då nu detta uppteckning
bevillningsutskottets betänkande till kammarens afgörande föreligger,
N:o 29.
4
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo- det första af de lagförslag, som stäldes i utsigt, när vid 1892 års
uppteckning. urtima riksdag beslut fattades om ändring i vårt försvars- och
(Forts.) skatteväsen, hoppas jag, att kammaren icke illa upptager, om jag
anhåller att få erinra om ett par moment, som återfinnas i Riks¬
dagens skrifvelse n:o 7 vid nämnda riksdag. Der anföras såsom
de skatter, hvilka främst böra ifrågakomma: inkomstskatt, fastighets¬
skatt, arfsskatt och annan stämpelskatt. Det heter vidare, att .sval
och rättvist afpassade skatter å inkomst och fastighet vore de
skattearter, som i främsta rummet böra komma i fråga; dervid är
önskvärdt att från den höjda beskattningen i möjligaste mån skona
de lägst taxerade inkomstkategorierna». Beträffande arfsskatten
yttras, »att den bör så anordnas, att icke allenast de smärre för¬
mögenheterna fritagas, utan ock tillbörligt afseende fästes vid an¬
dra på skatteförmågan inverkande förhållanden, såsom antalet del-
egare i sterbhuset och dylikt, äfvensom på närmare eller fjermare
slägtled».
När det visade sig behöfligt att vidtaga åtgärder för åstad¬
kommande af ökade inkomster, och i vår gällande bevillnings¬
förordning redan fans en, om också icke den lyckligaste, lag för
beskattning å inkomst af kapital och arbete samt å fastighet, men
deremot icke förefans någon egentlig arfsskatt, var det naturligtvis
denna skatteform äfvensom utsträckning af stämpelskatter i öfrigt,
som i första rummet blef föremål för regeringens uppmärksamhet;
och regeringen skyndade sig också, att, efter 1893 års riksdag, med
biträde af sakkunnige män inom Riksdagen, för hvilkas biträde
regeringen är synnerligen erkänsam, utarbeta det förslag till arfs¬
skatt och utsträckta stämpelskatter, hvilket nu föreligger.
Det visade sig genast, då man började med detta arbete, att
det icke gick för sig att lägga skatten direkte på arfslotten, på
samma -"sätt som eger rum i andra länder, der man har särskilda
institut, hvilka verkställa arfsfördelningen. Då man trodde, att det
icke skulle låta sig göra eller åtminstone draga mycket lång tid
att inrätta motsvarande institut hos oss, enades man om att hålla
sig till bouppteckningen. Men om man än måste hålla sig till den
befintliga bouppteckningen, kunde man icke göra det på samma
sätt, som hittills egt rum, ty då kunde man icke följa de bestäm¬
melser, som Riksdagen anvisat såsom önskvärda och lämpliga.
Det gälde då att söka finna en form, hvarigenom man, med
tillhjelp af bouppteckningen, kunde komma att, så vidt möjligt,
träffa arfslotten. Det är ju också gifvet, att då man lägger hela
skatten på bouppteckningens behållning, är det egentligen en skatt
på den förmögenhet, som den aflidne samlat, och icke en skatt i
samma mening, som arfsskatten på den förmögenhet, som kommer
hvar och en arftagare till del. Men om det också befans omöjligt
att lägga skatten helt och hållet på arfslotten, bestämd genom arf¬
skifte!, sökte man dock så vidt möjligt närma sig ett sådant mål.
Om herrarne behaga genomläsa den nu föredragna §, finna
herrarne ock, att »vid bouppteckningens stämpelbeläggning afseende
icke fästes vid annat testamente än sådant, som är i bouppteck¬
ningen intaget, eller vid densamma i hufvudskrift eller bestyrkt
Lördagen den 28 April, f. m.
5
K:o 29.
afskrift fogadt eller oek före bouppteckningens inregistrering vid Stämpel åbo
domstolen bevakats». Således måste, der det finnes testamente, uppteckning
detta iakttagas. Det heter vidare: *
»Om vid bouppteckningen fogas i behörig ordning upprättadt
arfskifte i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift, hvilket, med angif¬
vande af storleken utaf den andel, som tillkommer hvarje arfvinge
och testamentstagare, upptager och fördelar höets samtliga till¬
gångar, fast egendom af fideikomissnatur derifrån undantagen, skall
dock sådant arfskifte, derest icke boets sammanlagda behållning
enligt detsamma upptagits till lägre värde, än bouppteckningen ut¬
visar, läggas till grund för stämpelafgiftens beräkning.»
I alla fall således, der man har tillfälle att taga ledning af
testamente eller arfskifte, skall sådant vid stämpelbeläggningen
iakttagas. Åt samma håll syftar också den bestämmelsen, att, för-
såvidt vid utredning af stämpelbeloppet något testamente icke va¬
rit för handen eller, sedan det bevakats, det visar sig, att högre
stämpelafgift bort åsättas, än man kunnat se af bouppteckningen
och dervid fogade handlingar, när testamentet inlemnas till dom¬
stolen, den bristande stämpelafgiften skall åsättas testamentet, när
det i bevakningshänseende för domstolen företes; under det att å
andra sidan, om det skulle visa sig efteråt, att ett testamente är
upprättadt till förmån för t. ex. efterlefvande make, men detta icke
är anmäldt vid sjelfva bouppteckningen och till följd deraf en för
hög bouppteckningsafgift blifvit erlagd, under sådana förhållanden
någon restitution icke erhålles.
Sedan nu detta förslag utarbetats, öfverlemnades det till gransk¬
ning af tre personer: två landtdomare och en hofrättsledamot, hvilka
för sin del ansågo, att förslaget icke mötte några omöjligheter i
tillämpningen. Jag vill nu icke bestrida, att det icke kommer att
möta svårigheter, men med kännedom om den skicklighet, som vår
domarecorps besitter — och den har visat sig kunna lösa mycket
större svårigheter än dessa — är jag viss om, att den skall gå
ganska godt i land äfven med detta.
De embetsverk, kammarrätten och statskontoret, till hvilka
detta förslag varit öfverlemnadt, hafva för sin del icke kunnat
godkänna detsamma. De hafva stannat vid hittills gällande be¬
stämmelser och endast ökat afgiftsbeloppen. Jag skall nu icke ett
ögonblick bestrida, att icke detta sättet är mycket lättare och enk¬
lare i tillämpningen. Men å andra sidan är i dessa embetsverks
förslag i sjelfva verket icke iakttagen en verklig progression, utan
endast en viss proportion i förhållande till arftagarnes antal. Om,
säga embetsverken, arfvet i ett bo belöper sig till 5,000 kronor,
och endast 1 arfvinge finnes, skall han betala ett visst belopp för
dessa 5,000 kronor, och om det är 5 arfvingar, skola de hvardera
betala 1/3 af detta belopp, en hvar för sin andel af arfvet. Men en
sådan beskattning är endast proportionel, den är icke progressiv
och den står ej i öfverensstämmelse med Riksdagens skrifvelse.
Skall man någonsin tala om progressiv beskattning, bör det väl
vara, då det är fråga om arfsskatt.
N:o 29.
6
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Forts.)
Det förslag, som embetsverken framstält, har icke inom ut¬
skottet funnit någon anhängare. Den reservant, som finnes, nem¬
ligen herr Rudfebeck, har i princip delvis stält sig på samma grun¬
der, men dock i fråga om de utgående skattesatserna stält sig
närmare det kongl. förslaget. Äfven herr Rudebeck erkänner i de
sista raderna af sin reservation, att stämpelafgift å arfslott och
testamente skall utgå, så vidt möjligt är, å det belopp, som arfvinge
eller testamentstagare verkligen erhåller, för hvilket ändamål sterb-
husdelegare må åligga att inom viss tid efter dödsfallet uppvisa
arfskifte, vid påföljd att, derest så icke sker utan att domstolen
beviljat anstånd dermed, arfvet då förslagsvis beräknas enligt bo¬
uppteckningen. Således har äfven hans ultima ratio varit det sätt,
som Kongl. Maj:t föreslagit, att beloppet skall beräknas med led¬
ning af bouppteckningen, och han har således icke kunnat under¬
känna rigtigheten af denna princip och möjligheten af dess tillämp¬
ning. Jag föreställer mig också, att de kinkigaste målen komma
att subsumeras derunder, så att svårigheterna efter hans förslag
icke blifva mindre än efter det kongl. förslaget. — Men det är
kanske lättare att se, huru de olika förslagen taga sig ufi, om man
framställer ett konkret exempel. Jag skall tillåta mig att göra detta.
Om jag föreställer mig ett arf på t. ex. 10,000 kronor, hvaraf
den ena hälften tillfaller ett barn och den andra hälften en oskyld,
på grund af testamente, så skall efter Kongl. Maj:ts förslag för
barnets 5,000 kronor betalas en afgift af 35 kronor, och den oskylde
skulle betala 150 kronor, han skulle nemligen betala efter 3 %.
Enligt herr Rudebecks förslag skulle för begge arfslotterna, då af-
giften är densamma, betalas 60 kronor, och således barnets del
träffas af 30 kronor och den oskyldes af samma belopp. Enligt
embetsverkens förslag, då de första 5,000 kronorna beskattas med
V2 % och de andra beloppen, från 5 till 30 tusen med 1 ?6, skulle
skatten blifva 75 kronor och drabba begge parterna lika med 37
kronor 50 öre. Tänker jag mig samma siffror efter en annan grupp,
då det gäller brorsbarn, skulle enligt Kongl. Maj:ts förslag brors-
barnet få betala 75 kronor och den oskylde fortfarande 150 kronor.
Efter herr Rudebecks förslag skulle de tillsammans betala 90 kronor
och efter embetsverkens förslag dubbla beloppet mot i förra fallet eller
150kronor. Då frågar jag: ligger det någon billighet deri, om man anser,
att den oskylde gör intrång på barnets och brorsbarnets rätt, ett intrång,
som blir större i den mån slägtskapen är aflägsen, att föreslå, såsom
reservanten och embetsverken gjort, att de skola betala lika? Är
det icke rimligare, att barnet får betala 35 kronor, under det att
den oskylde betalar 150 kronor. Det är väl orimligt, att, när man
vill beskatta arftagare i aflägsnare slägtled och oskylde högre än
barn och närmare slägt, den omständigheten, att bland arftagarne
finnes barn eller närmare slägtingar, skall bereda åt aflägsnare slägt
och oskylde en lägre beskattning än eljest.
Ser jag vidare på saken från statsfinansiel synpunkt, skulle
efter Kongl. Maj:ts förslag i det först af mig nämnda fallet betalas
i skatt för detta arf ett belopp af 185 kronor, under det att det
efter herr Rudebecks förslag derför skulle betalas 60 kronor och
Lördagen den 28 April, f. ra.
7
Jf:o 29.
efter embetsverkens förslag 75 kronor; och i det senare fallet, eller Stämpel# bo-
då brorsbarn finnes, skulle beloppen blifva respektive 225, 90 och uppteckning.
150 kronor, således efter Kongl. Maj:ts förslag ett vida högre belopp ^ 01 s''
än efter de båda andras.
* Af de af mig nu omnämnda fallen finna vi således, att de be¬
lopp, som skulle inflyta enligt Kongl. Maj:ts förslag, äro icke oväsent¬
ligt högre än hvad som skulle inflyta efter de andra förslagen.
Jag finner i den omständigheten en anledning tro, att de förslag,
som framstälts, vare sig af herr Rudebeck eller af embetsverken,
näppeligen komma att bereda statsverket de inkomster, som man
velat afse.
Tager jag nu ett större belopp, t. ex. 100,000 kronor, får ett
barn efter Kongl. Maj:ts förslag betala 1,500 kronor i stämpelafgift.
Delas arfvet på 5 barn, så att de få 20,000 kronor hvardera, få de
w betala efter 1 krona 10 öre pro mille, d. v. s. 1,100 kronor till¬
sammans. Herr Rudebeck, som i sitt förslag i allmänhet tyckes
utgå från ett bo med 5 barn, har kommit till samma siffra eller
1,100 kronor, under det att embetsverken i detta fall kommit till
1,325 kronor, i det att de föreslagit en beskattning å belopp:
intill 5,000 kronor af V2 % ................................... kronor 25.
5,000— 30,000 » » 1 » d. v. s. för 25,000 a 1 kr. » 250.
30,000—100,000 » »1V2» eller för 70,000 å 1: 50 . » 1,050.
Summa kronor 1,325.
Icke behöfver man strida derom, synes det mig, att en person,
som erhåller ett arf på 100,000 kronor, lättare är i tillfälle att
lemna en större qvot af arfvet än den, som fått ett belopp på en¬
dast 20,000 kronor.
Om man således tager dessa konkreta exempel, synes mig
deraf framgå, att det förslag, som från Kongl. Maj:ts sida föreligger,
är i ekonomiskt afseende fördelaktigare, likasom att det, om det
•också medför svårigheter, dock icke innebär sådana svårigheter, att
de kunna anses oöfverstigliga. Förslaget har ju också inom ut¬
skottet vunnit anslutning, då det finnes endast en reservant; och
det är endast i ett fall någon nämnvärd ändring vidtagits, och det
är i första gruppen, som gäller bröstarfvingar eller efterlemnad
maka. Det minimibelopp, der skatten bör först börja utgå, har
der fixerats till 400 kronor, då Kongl. Maj:t föreslagit 200 kronor.
Men det är en smaksak, eller åtminstone icke af någon större be¬
tydelse.
Med herr talmannens tillstånd anhåller jag att få säga några
ord om de öfriga stämpelskatterna. Jag finner då, att flere af denna
kammares ledamöter äfvensom ledamöter fråu Andra Kammaren
motsatt sig dessa beskattningar, och utskottet har som försvar för
sitt afslag å dessa framhållit, att efter de afprutningar på bud¬
geten, som Riksdagen vidtagit, föreligger icke något behof af sådana
skatter. Mig vill det synas, att om det funnits ett öfverskott, hade
man gjort bättre att minska tilläggsbevillningon, men äfven det är
ju en smaksak, hvarom jag icke vill disputera. Dess värre tror jag
för min del icke, att ställningen är sådan, att den medgifver ett
N:o 29.
8
Lördagen den 28 April, {. m.
Stämpel åbo- borttagande af eller afslag på dessa stämpelskatter på de skäl, som
"P1S°o!?s79' af utskottet blifvit anförda.
°r S' För ett par dagar sedan fick jag i min hand en af byråchefen
för kontrollbyrån uppsatt P. M., daterad den 23 april, med beräk¬
ning hvad man kunde anse sockertullen och skatten å hvitbets-
sockertillverkningen komma att lemna. Det heter der:
»Under månaderna januari—mars innevarande år hafva vid de 10
hvitbetssockerfabrikerna afverkats tillsammans 117,000 ton råa betor.
Enligt till byrån ingången uppgift, hvars trovärdighet ej finne»
anledning att betvifla, hafva fabrikerna redan afslutat kontrakt
med landtbrukare om betodling under sommaren på ej mindre än
44.000 tunnland. För nästa kampanj skulle alltså finnas tillgång
på ungefär 660,000 ton betor mot 374,000, som afverkades under
kampanjen 1893—1894. Af kampanjens betförråd bruka två tredje¬
delar hinna afverkas under hösten, så att man kan beräkna instun¬
dande hösts utverkning till cirka 440,000 ton och således hela året»
(1894) till 557,100 ton betor.
Tillverkningsskatten härå utgör:
för redan afverkade 117,100 ton it kr. 8: 81 .............. kr. 1,031,651
» beräknade 440,000 » å » 9: 69 ............... » 4,263’fiOO'
Summa kr. 5,295,251
eller mer än dubbelt mot hvad i staten beräknats, der denna skatt
upptagits till 2,600,000 kronor.
Utaf ofvansagda betqvantitet torde komma att erhållas 55,700
ton råsocker motsvarande 50,130 ton raffineradt socker. Då socker¬
konsumtionen fortfarande under de senare åren stigit, men från år
1892 till 1893 endast helt obetydligt, torde den för 1894 icke kunna
beräknas till mer än 60,000 ton, hvadan emellertid eu import af
10.000 ton raffineradt socker eller motsvarande belopp råsocker bör
kunna beräknas för år 1894, tillförande statsverket en inkomst af
ungefär 3,300,000 kronor.
I importen af sirap finnes ingen anledning antaga någon större
ändring, hvarför tullinkomsten derå kan beräknas till samma belopp
som under de senare åren eller 1,000,000 kronor.
Enligt ofvanstående beräkningar skulle alltså statsverkets in¬
komst af tillverkningsskatt och tullafgift för socker och sirap under
år 1894 komma att uppgå till
tillverkningsskatt .............................. kronor 5,295,000
tullafgift för socker......................... » 3,300,000
» » sirap....................... » 1,000,000
Summa kronor 9,595,000
eller i rundt tal till 9,600,000 kronor mot 11 å liy2 millioner
kronor under de senaste åren.
Beträffande år 1895 ställer sig beräkningen, om samma odling
som under 1894 antages komma att ega rum, sålunda:
under våren afverkade 220,000 ton ä kr. 9: 69........... kr. 2,131,800.
» hösten » 440,000 » å » 10:57............ » 4,650,000.
tullafgift för sirap ....................................................... » 1,000,000.
Summa kronor i afrundadt tal 7,800,000.
Lördagen den 28 April, f. m.
9
N:o 29.
Någon tullafgift å socker kar ej medräknats, emedan 66,000 Stämpel å\bo-
ton råsocker äro tillräckliga för konsumtionen inom landet. Att upplockning.
import af kolonialsocker emellertid kommer att ega rum, är tern- (Forts.)
ligen säkert, enär dylikt socker beköfs till vissa speciella ändamål,
men importens storlek torde för närvarande ej kunna beräknas.»
Jag har också från bevillningsutskottets ärade ordförande fått
några med anledning af denna P. M. uppgjorda siffersammanställ¬
ningar ock beräkningar för år 1895.
Såsom kerrarne finna af statsverkspropositionen, äro bland in¬
komsterna för år 1895 tullmedlen beräknade till 36,500,000 kronor
ock hvitbetssockerafgiften till 3,200,000 kronor, således tillsammans
39,700,000 kronor. Till detta belopp bör man lägga den stämpel¬
afgift, som af Kongl. Maj:t föreslagits på andra handlingar, beräk¬
nad att inbringa 1,500,000 kronor, kvilka afgifter utskottet kär
'hemstält ej måtte beviljas, men för kvilka i så fall andra medel
blifva erforderliga; men å andra sidan bör man härifrån draga det
belopp, hvarmed budgeten minskats till följd deraf, att Riksdagen
icke beviljat medel till alla föreslagna utgifter, ock kvilket jag
tror går upp till 2,400,000 kronor. Återstår således 38,800,000
kronor.
Tullmedlen kafva i genomsnitt utgjort under de senare åren
37 millioner. Men, om jag med afseende å den minskning i im¬
porten af socker, som torde vara att emotse, vill finna det belopp,
jag kan för framtiden beräkna, så är jag skyldig att derifrån draga
hvad importen af socker ock sirap i tull i medeltal under de senare
åren lemnat eller 11,300,000 kronor, hvadan jag kommer till ett
belopp af 25,500,000 kronor. Hvitbetssockertillverkningen har under
1893 lemnat 2,700,000 kronor. Således kafva begge dessa skatte-
former lemnat tillsammans 28,200,000 kronor. Nu kar man beräknat
tullen på sirap till 1 million ock byråchefen nämner, att det finnes
åtskilligt, hvartill rörsocker användes, hvarför man kan antaga, att
import af rörsocker till en del också kommer att ega rum, ock
tullen derpå har beräknats till 800,000 kronor. Hvitbetorna kar
man beräknat komma att under 1895 lemna en skatt af 6,800,000
kronor. Alltså får jag ett belopp af 36,800,000 kronor.
Af detta förhållande, att man på ena sidan nu har eu beräk¬
nad tillgång af 36,800,000 kronor, under det att dessa tillgångar
vid statsverkspropositionen uppgörande beräknats till 38,800,000
kronor torde herrarne finna, att man icke på det skäl, att stats¬
verkets tillstånd lemnar tillfälle dertill, kan afslå den ifrågasatta
stämpelskatten.
Nu är det kändt, att bränvinstillverkningen under sista tiden
varit lifligare än förut och lemnat icke obetydligt högre skattebelopp;
men jag tror icke jag misstager mig, om jag säger, att detta på¬
verkats till stor del af det förhållandet, att man varit rädd för
ökad bränvinsskatt ock derför velat bränna så mycket som möjligt.
Att tänka sig, att bränvinskonsumtionen skulle stiga, dertill finnes,
sd vidt jag förstår, ingen som helst anledning. Då är det gifvet,
att den ökning, som i detta hänseende nu egt rum, kommer att
kompenseras af en minskning längre fram och att således tillbörlig
N:o 29.
10
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Ports.)
försigtighet kräfver, att man icke drager vexel på denna om¬
ständighet.
Man har mot den föreslagna stämpelskatten anfört, att den är
för stor och drabbar för hårdt de små beloppen. Om denna anmärk¬
ning är befogad, vill jag dock säga, att genom dess degression, som
af utskottets ledamöter från denna kammare blifvit föreslagen,
udden synes mig bruten af densamma. Kongl. Maj:t har föreslagit
stämplar på depositioner m. fl. papper på 50 öre för 1,000 kronor
eller påbörjad del deraf; reservanterna yrka, att belopp på 100
kronor och derunder skola gå fria, mellan 100 kronor och 300 kronor
förses med stämpel af 20 öre, mellan 300 kronor och 500 kronor med
stämpel af 30 öre och att först derefter 50-öresstämpel skall inträda.
Jag skall dock för närvarande icke ingå i någon detaljerad granskning
eller söka på förhand besvara de anmärkningar, som jag kan förutse
komma att göras. Men jag har tyckt mig hafva anledning för
kammaren göra denna, som jag hoppas, orienterande framställning.
Herr Berg, Gustaf: Det finnes två olika utvägar att beskatta
arflallen egendom, den ena är den, som öfverensstämmer med nu
gällande princip, att man beskattar den oskiftade behållningen i
boet, den andra utvägen är den, som Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion anvisar och som utskottet äfven för sin del omfattat, nem¬
ligen att beskatta hvarje delegares lott uti boet, det är arfsskatt i
egentlig mening. Om man nu frågar, hvarför Kongl. Maj:t valt
den sistnämnda vägen, så finner man af den kongl. propositionen,
att den skatteprogression, som Kongl. Maj:t anser böra genomföras
och som jag för min del icke vill ogilla, bättre tillgodoses genom
en sådan arfsskatt i egentlig mening, än genom en arfsskatt på
det oskiftade boet. Denna skatteprogression bör för att uppfylla
sitt ändamål vara dubbel; den bör nemligen dels vara sådan, att
den, som ärfver t. ex. 50,000 kr., beskattas efter ett högre procent¬
tal än den, som ärfver t. ex. 10,000 kronor, och dels sådan, att eu
testamentstagare eller fjermare arftagare skattar efter en högre
skatteprocentsats, än en närmare arftagare. Och dessa båda syn¬
punkter kunna bättre, konseqventare och säkrare tillgodoses genom
en arfsskatt sådan som Kongl. Maj:t föreslagit, än genom beskatt¬
ning på det oskiftade boet. Derför är det också, som, så vidt jag-
kunnat finna af den nådiga propositionen och af hans excellens
herr statsministerns nyss gjorda uttalande, Kongl. Maj:t valt denna
skatteform; och för min del får jag säga, att jag finner denna vig¬
tig och ändamålsenlig, ehuru jag icke tror, att den blir så effektiv,
som man i allmänhet antager.
Således vore icke något härom att säga, blott Kongl. Maj:t
hade fäst denna arfsskatt vid, såsom det efter mitt förmenande
bort ske, arfskiftet i stället för bouppteckningen. Ty säkert är —•
och det torde icke någon kunna bestrida — att vill man beskatta
arfvelotterna, måste dessa vid beskattningstillfället vara uppdelade.
Ett skifte måste sålunda före arfsskattens uttagande egarum; detfta
är en sak, som erkännes såväl af komiterade som af Kongl. Maj:t
uti den nådiga propositionen. Komiterade säga nemligen: »arfs-
11
N:o 29.
Lördagen den 28 April, f. m.
skatt i egentlig mening fordrar deremot en utredning af, huru Stämpel å bo-
mycket af qvarlåtenskapen på hvarje delegare i boet belöper. Denna upfF^CrtJ1^'
form för skattens upptagande förutsätter derför egentligen, såsnart
delegarne i boet äro flera än en, att skifte af boet försiggår, innan
skatten till statskassan inbetalas. Först genom skiftet vinnes nem¬
ligen upplysning om storleken af den andel i boet, hvarje delegare
tillkommer. Bouppteckningen i och för sig ger derom ej full viss¬
het». Och Kongl. Maj:t uttalar i den nådiga propositionen icke
endast detta, utan något än mera, då Kongl. Maj:t erkänner, att i
de flesta andra länder, der arfsskatt förekommer, denna uttages
först sedan arfskifte blifvit verkstäldt. Kongl. Maj:t säger nemli¬
gen: »I de flesta länder — (jag tror man skulle kunna säga: i de
allra flesta länder, tv, så vidt jag vet. finnes det icke mer än ett
undantag) — I de flesta länder, der arfsskatten i denna sin egent¬
liga form är införd, utgöres den ej heller förr än genom arfskifte
eller annan åtgärd sådan utredning blifvit åvägabragt och hvarje
bodelegare uppburit eller af lagen antages hafva uppburit sin an¬
del af qvarlåtenskapen».
Huru skall man emellertid nu gå tillväga efter Kongl. Maj:ts
och utskottets förslag? Jo, skatten skall erläggas vid bouppteck¬
ningens ingifvande till domstolen. Om arfskifte då icke bifogas,
— och jag vågar spörja, huru ofta kommer detta att ega rum — skall
domaren genast uppgöra ett ‘provisionett arfskifte. Detta uttryck
hafva komiterade begagnat i sitt utlåtande; och de hafva nog fun¬
nit det rätta uttrycket och begreppet för domarens åtgärd; men
just i denna punkt visar sig enligt min tanke svagheten uti Kongl.
Maj ds och utskottets förslag. Och hvarför? Jo, derför att ett så¬
dant provisionelt arfskifte nästan alltid måste blifva ett arfskifte
på måfå. Domaren kan icke af bouppteckningen allena inhemta
alla de upplysningar, som äro nödvändiga för beräkning af arfve-
lotternas storlek; domaren kan icke taga hänsyn till testamente
eller äktenskapsförord, som icke finnas i bouppteckningen angifna.;
domaren kan icke bedöma, huruvida dén egendom, som finnes i
bouppteckningen efter en gift person upptagen, är gemensam för båda
makarna eller blott den enas tillhörighet; domaren kan icke be¬
räkna, huruvida borgensförbindelser, som finnas i bouppteckningen
angifna. föranleda betalningsskyldighet eller icke, och härpå beror
naturligtvis ofantligt arfvelotternas storlek. Man tanke sig ett bo
på 150,000 kronor och borgensförbindelser för 100,000 kronor! Hvil¬
ken skilnad gör det icke, om borgensförbindelserna föranleda be¬
talningsskyldighet eller icke! För domaren blir det ofta nödvän¬
digt att i en hastig vändning pröfva om ett. inbördes testamente
afscr eganderätt eller nyttjanderätt. Allt detta eller åtminstone
en del deraf är svåra juridiska spörsmål, som domaren nu skall
på detta sätt preliminariter afgöra och hvilka spörsmål sedermera
kunna komma att i tvistemålsväg af domstolen pröfvas och bedö¬
mas, kanske med en helt annan uppfattning. Detta är vansklig¬
heter som äro stora och, efter hvad jag tror, mycket betänkliga.
Men hvad kan nu blifva följden af ett sådant provisionelt arf¬
skifte? Jo, följden blir den, att arfvelotterna ofta blifva felaktigt
N:o 29.
12
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Forts.)
bestämda och att till följd deraf äfven arfsskatten blir beräknad
till origtigt belopp. Vidare skall, efter hvad jag tror, ett sådant
provisionelt arfskifte ganska ofta komma att äfven i andra hänse¬
enden vilseleda. Sterbhusdelegarne skola tro eller anse sig hafva
anledning att tro, att det sätt, hvarpå domaren fördelat boet, varit
med lag öfverensstämmande. Sterbhusdelegarne hafva svårt att
göra den distinktion, som utskottet gjort och vi förstå att göra, att
detta provisionella arfskifte har endast och uteslutande ett specielt
mål. De komma oftast att sätta tro till, att denna delning verk¬
ligen är rigtig och sålunda följa den vid det definitiva skiftet.
Skulle det deremot vid detta definitiva arfskifte blifva klart att
den af domaren provisionelt gjorda delningen varit origtig, kan
jag med skäl våga påstå, att det icke kommer att öka förtroendet
för domaren, utan föranleda klander, rättegångar och restitutions-
spörsmål, jag kan säga i det oändliga.
Det provisionella arfskifte, hvarom komiterade tala, har utskot¬
tet emellertid sökt reducera på ett ganska märkligt sätt, nemligen
till en, såsom utskottet säger, enkel räkneoperation. Två embets¬
verk, kammarrätten och statskontoret, auktoriteter i skattefrågor
och vana att sysselsätta sig med mycket större och svårare räkne¬
operationer än den, hvarom här är fråga, hafva dock kommit till
ett alldeles motsatt resultat mot utskottet beträffande räkneopera¬
tionens enkelhet. Dessa båda embetsverk säga nemligen, att prin¬
cipen är allt för invecklad och svår att tillämpa. Och jag vågar
uttala den mening, att om Sveriges domarecorps skulle tillåtas att i
denna fråga göra ett uttalande, så skulle de allra fleste instämma
i detta statskontorets och kammarrättens yttrande. Jag har åt¬
minstone bland så många domare, med hvilka jag meddelat mig
om denna sak, icke funnit mer än en mening. Jag har endast
funnit två undantag, nemligen de ärade representanter för landt-
domarecorpsen, som i komitén varit med om uppgörande af för¬
slaget, men några andra har jag icke hört uttala sig i annan ret¬
ning än den af mig angifna.
Jag ber att få återföra i kammarens minne, huru det tillgår
vid eu landtdomstol under en rättegångsdag. Rätten sammanträ¬
der klockan 9 eller 10 på förmiddagen; tingsmenigheten är då
samlad; rätten har att handlägga 20, 30, 40, 50 rättstvister och
brottmål; rätten har att taga emot 20, 30, 40, 50 inteckningar, lag¬
farter, bouppteckningar och andra handlingar. Skall då under på¬
gående session domaren sysselsätta sig med att göra upp dessa
provisionella arfskiften eller skall han, såsom det i realiteten kom¬
mer att blifva fallet, öfverlåta detta bestyr åt annan person och
sedan svara för dennes åtgärd? Nu har visserligen en ärad vän
i kammaren på mina invändningar i det^a hänseende genmält, att
saken kan ordnas på det sättet, att man kan öka rättegångsdagar-
nes antal, för att domaren måtte komma i tillfälle att sjelf och
med tillbörlig omsorg göra dessa beräkningar. På sådant sätt
skulle det visserligen gå bättre, men jag hemställer, om icke detta
sätt skulle göra saken rigtigt förhatlig för den stora allmänheten.
Slutligen tillåter jag mig spörja: huru bör man, då man, så-
Lördagen den 28 April, f. m.
13
N:o 29.
som jag, ställer sig på arfsskatteprincipens ståndpunkt och omfattar Stämpel åbo-
den dubbla skatteprogressionens rättmätighet, huru bör man — säger uppteckning.
jag — då tänka sig denna sak ordnad gent emot de betänkligheter (Fort3-)
jag nu uttalat? Jo, efter mitt förmenande, bör man tillse, att arfs-
skatten bindes vid den handling, dit den rätteligen hör och dit
den i andra länder föres, nemligen vid arfskiftet. Då man
emellertid måste fasthålla vid sterbhusdelegares rätt att lefva i bo
oskiftes och sålunda icke kan föreskrifva obligatoriskt arfskifte,
kan man tänka sig saken ordnad så, att viss tid efter dödsfallet
skall till domstolen inlemnas antingen arfskifte eller anmälan, att
arfvingarne vilja lefva i oskiftadt bo, och att arfsskatten då erlägges
efter vissa bestämda grunder för det ena eller det andra fallet. För det
sistnämnda fallet — oskiftadt bo — finge då skatten beräknas efter
den oskiftade behållningen; och det skulle kanske då icke vara
ur vägen, om den för detta fall gjordes något kännbarare än för det
skiftade boet.
Om man nu vill befrämja saken i den rigtningen, tror jag
man alldeles obetingadt bör kunna ansluta sig till herr Rudebecks
reservation, som innehåller hemställan om en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om förslag till arfsskattens reglering efter de grun¬
der, som jag nu tillåtit mig antyda. Genom herr Rudebecks reserva¬
tion vinner man dessutom för tillfället skattemedel, som äro behöfliga,
och man vinner dem, efter hvad jag antager, till ungefär samma be¬
lopp som genom antagande af Kong!. Maj:ts förslag. I vissa fall blir
efter herr ^Rudebecks förslag skatten större, än efter Kongl. Maj:ts
förslag. Äfven uti herr Rudebecks förslag förekommer en dubbel
progression, ehuru på det samlade arfvet i stället för på den skif¬
tade lotten. Och slutligen vågar jag påstå, att man genom anta¬
gande af herr Rudebecks reservation icke på något sätt bryter emot
det uttalande, som urtima Riksdagen gjorde i denna sak.
På dessa grunder, herr talman, skall jag taga mig friheten att
vördsamt yrka bifall till herr Rudebecks reservation.
Herr Anderson, Albert: Den vigtiga skattefråga, som nu
föreligger, har uppkommit till följd af urtima Riksdagens be¬
slut. Hans exellens herr statsministern har redan redogjort för
det uttalande, som urtima Riksdagen i sin skrifvelse rörande
skattefrågorna gjorde, och jag har endast att tillägga, att Riks¬
dagen tillika förklarade, att den ansåg önskvärdt, »att åtmin¬
stone till en början de af försvarsfrågans lösning orsakade ut¬
gifterna för försvaret icke täcktes genom nya skatter på allmänna
förbrukningsartiklar», och antog att, »allt efter som för tillgodose¬
ende af nu ifrågavarande statsbehof nya skatter behöfde upptagas,
konsumtionsskatter i en eller annan form icke kunde undvikas».
Riksdagen uttalade sig således för att till en början förmögenhets¬
skatter skulle komma: i fråga, och det var med afseende å den be¬
slutade afskrifningen af grundskatter och rustnings- och roterings-
besvären högst naturligt att så skulle ske.
Vill man nu tillse, huru Riksdagen inlöst sitt ord i denna
fråga, finner man, att för 1893 ersattes de för samma år medgifna
N:o 29.
14
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel ålo- afskrifningar liksom de ökade kostnaderna för försvaret genom dels
uppteckning, förhöjning af bevillningen för jordbruksfastighet och dels en till-
(Forts.) läggsbevillning af 30 procent, den senare beräknad till 1,160,000
kronor.
Men af det sammandrag, som efter vanligheten meddelats i tryck
öfver 1893 års bevillning, finner man, att inkomsterna af denna
tilläggsbevillning uppgått till fullt 1,460,000 kronor, och man har
då der ett öfverskott på omkring 300.000 kronor. För innevarande
år hafva ytterligare 10 procent af grundskatterna och rustnings-
och roteringsbesvären afskrifvits, hvilket utgör omkring en million
kronor. Afskrifningarna, räknade från 1892 års urtima riksdag
till och med innevarande år, utgöra således, rusttjenstbevillningen
inberäknad, 2,065,000 kronor, och de ökade kostnader för försvaret,
som föranledts af urtima Riksdagens beslut, uppgå för i år till
2,670,000 kronor. Då blifver minskningen i inkomster genom af¬
skrifningar och ökning i utgifter’ för försvaret tillhopa 4,735,000
kronor. För att bereda tillgång härtill åtog sig Riksdagen dels eu
förhöjd bevillning för jordbruksfastighet af 660,000 kronor, dels ock
en tilläggsbevillning beräknad till 4,400,000 kronor. Detta gör
sammanlagdt 5,060,000 kronor, och öfverskjuta således dessa in¬
komster de beräknade utgifterna med öfver 300,000 kronor. Men
i fråga om tilläggsbevillningen för 1894 kan man på grund af för¬
hållandena för 1893 antaga, att den kommer att lemna ett öfver¬
skott af omkring 400,000 kronor. För år 1895 utgöra afskrifnin¬
garna samma belopp som för innevarande år eller 2,065,000 kronor,
men kostnaderna för den förbättrade härordningen hafva då stigit
till 3,491,000 kronor, hvadan man har att fylla en summa af 5,556,000
kronor. Det är antagligt, att Riksdagen för 1895 kommer att åtaga
sig dels den förhöjda jordbruksfastighetsbevillningen, dels ock en
tilläggsbevillning till samma belopp som för innevarande år. Dessa
båda summor — om man tillika tager i betraktande den högre in¬
komst utöfver det för innevarande år beräknade belopp, som till-
läggsbevillningen antagligen kommer att lemna — täcka ungefär ut¬
gifterna. Sedan har man år 1896 en ytterligare afskrifning på
1.000. 000 kronor, men de ökade kostnaderna för försvaret uppgå då
endast till 500,000 kronor. Då har man således att fylla ett nytt
behof på 1,500,000 kronor. År 1897 — det sista öfvergångsåret
för det nya försvarets ordnande — tillkommer en ytterligare utgift
för försvaret af 500,000 kronor. Riksdagen har således hittills till
fullo inlöst sitt ord, att kostnaderna för afskrifningarna och för¬
svarets ordnande åtminstone till en början borde täckas med för¬
mögenhetsskatter. Men, såsom bekant är, har beslut fattats om
grundskatternas och rustnings- och roteringsbesvärens successiva
afskrifvande till och med år 1904. Dessa afskrifningar, räknade
från tiden för urtima riksdagen, representera en summa af 7,000,000
kronor. Om man nu först räknar den förhöjda jordbruksfastighets-
bevillningen och tilläggsbevillningen, som uppgå, lågt räknadt, till
5.000. 000 kronor i rundt tal, har man att ytterligare med förmögen¬
hetsskatter täcka de återstående 2,000,000 kronor. Derför är det
Lördagen den 28 April, f. m.
15
N:o 29.
ock nödvändigt, att man i en eller annan form får ytterligare för- Stämpel å bo-
mögenhetsskatter utöfver de redan befintliga. uppteckning.
Det bar många gånger blifvit sagdt, att de förmögne deltaga (Forts-)
jemförelsevis ringa i skatterna till staten, att förbållandet mellan
förmögenhetsskatter och konsumtion sskatter icke är rigtigt, samt
att man bör ytterligare höja förmögenhetsskatterna och minska kon-
sumtionsskatterna. För att bedöma denna fråga bör man taga i
betraktande ej ensamt skatterna till staten, utan hela vårt skatte-
väsen, således äfven de skatter, som utbetalas inom landstings¬
områdena och inom lands- och stadskomrnunerna. Vid eu sådan
undersökning finner man följande. Till staten utgöres nu i för¬
mögenhetsskatter: ännu qvarstående grundskatt 2,1573,000 kronor
— detta i öfverensstämmelse med innevarande års riksstat —, rust¬
ning och rotering 2,642,000 kronor -— hvilken siffra ej framträder
i riksstaten, emedan, såsom bekant är, den rustning och rotering,
som utgöres effektivt, ej der upptages, utan är beloppet beräknadt
efter det värde, som är bestämdt i lagen om lindring i rustnings-
och roteringsbesvären —, vidare bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter 700,000 kronor, stämpelmedel 3,500,000
kronor, bevillning af fast egendom samt af inkomst 4,900,000 ltro-
nor och tilläggsbevinning 4,400,000 kronor. Detta gör en summa af
18,515,000 kronor. Hvad de kommunala skatterna beträffar, så har
jag om dem ingen senare uppgift att tillgå än statistiska central¬
byråns redogörelse i detta hänseende för år 1891. I den män jag
har kunnat begagna denna källa, har jag gjort det, men det finnes
åtskilliga skatter och besvär, som der ej omförmälas eller endast
ofullständigt upptagas. Detta är förhållandet med kostnaderna för
väghållning och brobyggnad på landsbygden, hvilken kostnad jag
här upptager efter vägkomiténs den 14 december 1880 afgifna be¬
tänkande. Kostnaden för skjutsentreprenader upptages med led¬
ning af de bidrag staten för detta ändamål lemnar. Kostnsiden för
tingshus- och fängelsebyggnad samt utskylderna till presterskapet
och kyrkobetjeningen upptagas efter skatteregleringskomiténs be¬
tänkande. Visserligen fins i statistiska centralbyråns redogörelse
för år 1891 en kolumn, som upptager utskylder »debiterade efter
annan eller icke uppgifven grund», men dessa utskylder, i hvilka
äfven ingår åtminstone eu del af presterskapets inkomster, har jag
funnit mig böra helt och hållet utesluta ur räkningen, ehuru äfven
i denna kolumn upptagas åtskilliga belopp, som ej äro afsedda för
presterskapet, utan rätteligen äro att anse såsom kommunala skatter.
Vidare har jag såsom eu förmögenhetsskatt inom kommunen upp¬
tagit kyrkotionden i de södra provinserna och slutligen utskylder
som utgå efter fyrk. Då gestaltar sig förhållandet med förmögen¬
hetsskatterna inom landstingsområdet, häradet, kommunen och kyrko-
församlingen på följande sätt: landstingsskatt 705,000 kronor,
kostnad för väghållning och brobyggnad på landsbygden 7,215,000
kronor, kostnad för skjutsentreprenader 202,000 kronor, kostnad för
tingshus- och fängelsebyggnad 138,000 kronor, utskylder till pre-
sterskapet 5,312,000 kronor, utskylder till kyrkobetjeningen 773,000
kronor, kyrkotionde 250,000 kronor samt utskylder inom lands- och
N:o 29.
16
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Forts.)
stadskommuner, utdebiterade efter fyrktal, efter bevillning, efter
hemmantal eller på fastighet eller ock bestående af naturapersedlar
25.591.000 kronor. Sammanräknade beloppet af förmögenhetsskatter
utgör således 40,186,000 kronor, och med tillägg af de till staten
utgående uppgår beloppet till 58,701,000 kronor. Jag vill särskildt
fästa uppmärksamheten derpå, att utskylderna inom lands- och
stadskommunerna, som här upptagits till omkring 25 1 /, millioner,
visa en ständig stegring, hvadan man, på grund af hvad som egt
rum under , den förflutna 10-årsperioden, har fullt skäl att antaga,
att om man hade en uppgift i sådant hänseende för 1894 eller
1893, skulle man kommit ännu högre upp i fråga om dessa skatter.
Bland konsumtionsskatterna framträda främst tullmedlen, som
jag beräknat till det belopp, hvarmed de äTO upptagna i riksstaten för
innevarande år eller 37,000,000 kronor, bränvinstillverkningsskatten
13.700.000 kronor, hvitbetsockertillverkningsskatten 2,600,000 kronor.
Detta gör tillsammans 53,300,000 kronor. Men kommunerna åtnjuta
också bränvinsförsäljningsmedel, och enligt den af finansdeparte¬
mentets kontrollbyrå meddelade uppgiften för 1891—1892 uppgå
dessa medel jemte försäljningsbolagens vinstmedel till 6,942,000
kronor. Då utgöra konsumtionsskatterna tillsammans 60,242,000
kronor, och öfverstiga således med omkring en och en half million
förmögenhetsskatterna. Om nu en arfsskatt till belopp af omkring
2 millioner åtages, gå förmögenhetsskatterna till fullt lika högt
belopp som konsumtionsskatterna.
Medan jag är inne på frågan om kommunalskatterna, tillåter jag
mig påpeka att dessa, såsom bekant, äro mycket olika inom olika
kommuner. Inom öfver 70 landsortskommuner uppgå kommunal¬
skatterna till mer än 10 gånger bevillningen. Det finnes kommuner,
der de uppgå till 15 å 16 gånger bevillningen. Kommer dertill be¬
villningen och tilläggsbevillningen till staten, får man i direkt skatt
betala på vissa orter 17 ä 18 gånger bevillningen. Hans exellens
herr statsministern lemnade ett intressant meddelande rörande hvit-
betsockertillverkningsafgiften. Som bekant är, utgår denna skatt med
hälften mot tullsatsen på socker, men derförutom åtnjuta hvitbetsod-
larne förmån i ett mycket lågt beräknadt utbyte. Det verkliga socker¬
utbytet kan i medeltal anses vara 10 proc., och då för skattens
beräknande ett utbyte af endast 6 */4 proc. år 1892 lades till grund,
var det skydd, som staten lemnade denna näring, mycket stort.
Beräknadt efter förhållandet 1892 skulle det gå till öfver 4 */2
millioner kronor, och det är att befara, att för i år och kanske än¬
nu mera för nästkommande år staten, oaktadt utbytesprocenten i
författningen nu är något höjd, kommer att få tillsätta ännu mera
genom minskning i sockertullen. Min öfvertygelse är, att äfven
om man åtager sig denna arfsskatt till det högsta här föreslagna
belopp, blifva ej statens inkomster tillräckliga att täcka den minsk¬
ning i inkomster, som uppkommer just till följd deraf att hvitbets-
sockerafgiften är så liten. Man måste vara betänkt på att skaffa
sig ytterligare inkomster för att sätta statsverket i säkerhet för
brist. I det hänseendet vill jag erinra om att. här är väckt motion
Lördagen den 28 April, f. ro.
17
N:o 20.
om höjning af kaffetullen till samma belopp som före 1888, och Stämpel it. bo-
jag får rekommendera denna motion till bevillningsutskottets be- uppteckning.
Hägna uppmärksamhet. (Forts.)
Hvad nu den föreliggande frågan särskildt angår, hafva komi-
terade sagt, att man kan betrakta den ur två synpunkter. Den
kan antingen betraktas såsom utgörande ett komplement till en
mer eller mindre ofullständig inkomstbeskattning, eller också kan
den betraktas såsom en skatt på arftagaren. I förra fallet drabbar
skatten arflåtarens qvarlåtenskap och i det senare arftagaren. Om
man tager i betraktande, att en person, som efterlemnar förmögen¬
het, haft tillfälle att antingen förvärfva eller bibehålla den under
skydd af. statens lagar och det ordnade samhällsskick, som be¬
tryggar lif och egendom, kan det icke anses obilligt, att staten
såsom en ersättning härför uttager en skatt af det samlade boet,
•och jag vill till och med gå så långt, att det ej är obilligt att göra
denna skatt progressiv, emedan den större förmögenheten här lika¬
som i vissa andra fall bör i större mån lemna ersättning. Men
jag vill dock icke förneka, att, då fråga är om någon större pro¬
gression, många skäl tala för att bestämma skatten efter arfslotten;
man skulle kunna resonera på det sättet, att det är en skatt, som
man erlägger i förskott derför, att man har kommit i åtnjutande
af ett arf, som man sedermera får draga fördel af. Det har emot
förslaget om att skatt skulle läggas på det samlade boet blifvit
ermradt, att i ett dödsbo, der det fins närmare arfvingar eller
bröstarfvingar, en testamentstagare då skulle utan giltig anledning
komma i åtnjutande af den lindrigare skatten på grund deraf, att
bröstarfvingarne göra det. Jag vill deremot blott erinra, att om en
person, som har bröstarfvingar, testamenterat någon del af sin för¬
mögenhet till enskilda personer, stå dessa honom antagligen lika
nära som bröstarfvingar. Det kan till och med hända, att det kan
vara en naturlig son, som får en del af förmögenheten, och jag
kan derför ej rätt se, att denna invändning har så stor betydelse.
Vidare kan man mot att lägga skatt på arfslotten och uttaga den
inom den korta tid, som förslaget afser, anmärka, att sådant
vid tillämpningen många gånger möter svårigheter. Den näst¬
föregående talaren har framhållit de svårigheter, som skulle upp¬
komma genom skatt på arfslotten, innan arfskifte egt rum. Men
det fins äfven en annan omständighet som bör uppmärksammas.
Enligt gällande lag skall bouppteckning förrättas inom tre måna¬
der efter dödsfallet, och den skall derefter till domstol ingifvas.
Då skall skatten betalas. Nu kan det vid hvarje progression,
vare -sig skatten tages på boet gemensamt eller på arfslotten,
hända, såsom ock synes af förslagen här, att skatten i vissa fall
går högt, ända till 6 procent på behållningen i boet. Om då en
fideikommissarie får emottaga ett fideikommiss till värde af t. ex.
en half million, har han att inom ungefär tre månader efter döds¬
fallet, om han är aflägse slägting, betala 30,000 kronor. Det är
icke gifvet, att han är i den ekonomiska ställning, att han kan
betala en sådan summa inom så kort tid, och det är troligen ej
lätt för honom att få låna. Jag vill taga ett annat exempel. En
Första Kammarens Prat. 1894. N:o 29. 2
N:o 29.
18
Lördagen den 28 April, f. in.
Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Forts.)
person aflider och efterlemnar en egendom taxeringsvärderad till
200,000 kronor. Den kan vara intecknad till 3/i af sitt taxerings¬
värde. En aflägsen slägtinge får mottaga den, och bouppteckningen
belägges med stämpel för 50,000 kronor, hvilket blir 3,000 kronor.
Det kan hända, att denne aflägsne slägtinge ej har någon förmögen¬
het och ej någon vidare kredit. Han kan ej gerna få låna på in¬
teckning i egendomen, då denna redan är intecknad till 75 procent
af värdet. Det behöfs derför enligt min åsigt längre anstånd med
skattens erläggande, när den går till så högt belopp. Det är vis¬
serligen sant, att den som erhåller en stor arfslott i regel har
större förmåga att skatta, men det kan bero på omständigheterna.
Äfven i detta fall kunna förekomma talrika undantag. Om en person,
som förut har förmögenhet, får en arfslott till ett visst belopp, har
han ej någon svårighet att erlägga skatten. Han kan lättare komma
ut dermed än en annan person, som ej alls har någon förmögenhet
och derför icke har samma skatteförmåga som den förste.
Hvad nu sjelfva tariffen beträffar, är det en mera underordnad
fråga, och jag erkänner villigt, att komiterade på allt sätt försökt
undvika för stora hopp mellan de olika skattesatserna. Men sb
snart man uppställer tariffen på det sättet, kan man ej undgå, att
i allt fall blir det så stor skiljaktighet, att man kan tänka sig, att
vid en bouppteckning man försöker pressa ned värdet med ett
litet belopp för att kunna komma till den skattesats, som ligger
närmast under.
Herr Hasselrot: Af de talare, som hittills yttrat sig, har
egentligen icke någon bestridt rigtigheten af den princip, som lig¬
ger till grund för Kougl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag,
nemligen att en arfsskatt bör baseras på arftagarens lott och att den
bör vara progressiv i två afseenden sålunda att den bör vara pro¬
gressiv dels beträffande arfslottens storlek, dels beträffande den
närmare eller fjermare ställning, arftagaren har till arflåtaren.
Emellertid har den anmärkning gjorts, att denna princip icke borde-
genomföras, förrän man kunde grunda den på ett verkligen befint¬
ligt arfsskifte, och jag erkänner att det vore i alla afseenden för¬
månligt att kunna basera arfsskatten på ett arfskifte. Jag tror lik¬
väl, att det ej går för sig att i vårt land få en sådan lagstiftning,,
som gör arfskifte obligatoriskt. Såväl i denna som i Andra
Kammaren fruktar jag, att ett sådant förslag skulle möta motstånd;
och den förste talaren nämnde också, att han blott ifrågasatte, att
inom viss tid skulle inlemnas antingen arfskifte eller också anmä¬
lan derom, att sterbhusdelegarne ville lefva i bo oskifto. Då an¬
tager jag likväl, att dessa anmälningar skulle blifva ganska talrika,
och alla olägenheter, som man befarat af Kongl. Maj:ts förslag,
komme i så fall att drabba dem, som funne sig nödsakade att af
en eller annan anledning göra sådana anmälningar. Enligt min
åsigt kommer man till lika godt resultat utan någon lagstiftning.
Det är nemligen af Kongl. Maj:t föreslaget, att arfskifte skall läg¬
gas till grund för denna beskattning, då arfskifte företes samtidigt
med bouppteckningen. Då den förste talaren frågat, huru ofta detta
Lördagen den 28 April, f. m.
19
N:o 29.
tomme att ske, skall jag be att få svara, att, enligt min öfverty- Stämpel åbo-
gelse ju längre tiden lider, desto mera vanligt skall det blifva att i uppteckning.
alla fall, der särskilda binder ej möta, arfskiftet lenmas in till- ^ orts)
sammans med bouppteckningen. De olägenheter, som skulle komma
deraf, att de olika arfslotterna icke blifva beräknade till sitt verk¬
liga belopp, utgöra, äfven om dessa olägenheter icke blifva särde¬
les stora, en maning för sterbhusdelegarne att vid bouppteckningen
foga äfven arfskifte. Det är nemligen redan så, att man har en
ganska rundlig tid på sig att lemna in bouppteckning på landet,
äfven om det möjligen kan vara angeläget att få en utsträckning
i denna tid, hvad angår stad och frälsemän. Jag skall taga ett
exempel. Man skall göra upp bouppteckning inom tre månader
efter personens död och inlemna densamma vid det ting, som in¬
faller näst derefter. En person dör i slutet af oktober; tre måna¬
der derefter är slutet af januari. Då är redan vårtinget börjadt.
När skall bouppteckningen alltså inlemnas? Jo, vid höstetinget,
och det slutar i regeln under december månad. Om man inlem-
nar bouppteckningen med arfskiftet i december året efter det, då
dödsfallet i slutet af oktober egde rum, har man fullgjort lagen.
Detta är ju en rundlig tid. Om nu också detta exempel visar ett ovanligt
gynsamt förhållande, vågar jag dock påstå, att det ej i något fall
kan visas, att man på landet behöfver lemna in bouppteckning
förr än omkring sex månader efter dödsfallet. Jag tror således,
att det kommer att visa sig, att man skall allt mer och mer kunna
lägga arfskiftet till grund för den ifrågasatta arfsskatten. Skulle
man emellertid, såsom den förste talaren antydde, kunna hoppas på
och alltså böra afvakta en lag, som ålägger obligatoriskt arfskifte
åtminstone i vissa fall, var det hans mening, att det skulle vara
fördelaktigare att under den mellantid, som kan åtgå, innan en
sådan lagman åstadkommas, välja det af herr Rudebeck framstälda
förslaget än Kong], Maj:ts förslag. Det var en jemförelse mellan
dessa båda förslag, han verkstälde, och som enligt hans mening vi¬
sade, att det förra förslaget var bättre. Jag vill i någon mån be¬
möta honom och tror, att äfven om man utgår från den förste tala¬
rens förutsättning, att man kan vänta en lag om obligatoriskt arf¬
skifte, gör man mera rätt och klokt i att under mellantiden be¬
gagna sig af Kong!. Maj:ts förslag än af reservantens. Först och
främst derför, att man genom Kongl. Maj:ts förslag befinner sig på
rätt grund, nemligen deri, att man tager skatten af arfslotten och
ej af arfvet i dess helhet. Vidare har- hans excellens herr stats¬
ministern redan påpekat olägenheten af reservantens förslag deri,
att man måste bestämma skatten efter en af delegarnes frändskap
till arflåtaren. Om det fins en bröstarfvinge, men större delen af
arfvet går till oskylda, får staten mindre skatt, än om man beräk¬
nar den på hvarje delegare efter dennes olika slägtskapsförhållande
till arflåtaren. Den förste talaren anmärkte mot Kongl. Maj:ts
förslag, att det förutsätter ett s. k. provisoriskt arfskifte, som sällan
kan blifva rigtigt och tillfredsställande. Ja, man må kalla det så,
men det är faktiskt icke något arfskifte. Det är en ren sifferbe-
räkning, huru mycket som belöper sig på hvarje arftagares lott i
N:o 29.
20
Lövdagen den 28 April, f. m.
Stämpel åbo- boet, baserad på den slutsumma af behållningen, som fins i boupp-
uppteekning. teckningen. Och denna beräkning, säger den förste talaren, måste
or s.) man gorå på måfå. Visst icke! Man skall göra det på grund af
arfslagens tydliga bestämmelser. När det är bröstarfvingar, skall
man räkna, huru många de äro och huru stor hvarje lott af behåll¬
ningen alltså blir. År det sidoarfvingar, gör man på samma sätt.
Det är ej annat än en enkel räkning med division. Om arfvingarne
äro många, gör det besväret ej väsentligen större. Svårigheter
uppkomma, enligt mitt förmenande, endast och uteslutande i de
fall, då testamenten finnas, ty då måste man taga i beräkning
dessas stundom svårtydda och vexlande innehåll, i synnerhet om
de ej afse eganderätt, utan blott nyttjanderätt till vissa delar af
boet. Dessa fall äro likväl jemförelsevis så sällsynta, att jag tror,
att man betydligt öfverdrifver svårigheterna. I praktiken, säger
den förste talaren, vet han ej, huru det skall gå till. De flesta af
herrarne torde veta, huru det tillgår vid ett ting på landet. Tinget
börjas vanligen ej tidigt på morgonen, utan dessförinnan karterar
man de papper, som äro af beskaffenhet att skola förses med stäm¬
pel och som skola af tingsbesökande inlemnas till domstolen, och
man vänder sig för detta ändamål till domaren eller hans biträde
för att få stämpelbeläggningen verkstäld. Nu påstår jag, att i
de flesta fall skall det blifva lika lätt att kartera bouppteckningar
hädanefter som hittills. I stället för att man förut beräknat stäm¬
peln efter boets hela behållning, gör man nu en enkel division af
denna behållning. Man ser efter, huru många arfvingar, som fin¬
nas, och beräknar stämpeln efter hvars och ens arfslott i stället
för efter det hela — blott ett par minuters ökadt arbete. I de
fall, då fråga är om nyttjanderätt enligt testamente, föreställer jag
mig, att karteringen, om den ej medhinnes på morgonen, kan göras
t. ex. under middagsrasten. I hvilket fall som helst skall det ej
stå länge på eller verka i något afseende försenande på domsto¬
lens förhandlingar. Att tala om att denna stämpelbeläggning
skulle kunna förlänga sessionerna en eller två dagar, är så öfver¬
drifvet, att jag tviflar på, det påståendet kan vara allvarligt me-
nadt.
Det är emellertid sant, att ett flertal landtdomare hafva varit
mindre vänligt stämda mot denna lag, hvilket jag upprigtigt be¬
klagar, men jag tror, att detta kommer sig mycket deraf, att de
ej haft tillfälle att så noga sätta sig så in i förhållandena, som
särskildt de häradshöfdingar, bvilka haft uppdrag att samarbeta
med komiterade. Vi hafva dervid kommit till den öfvertygelsen,
att de svårigheter, som synas uppstå, då man läser de temligen
invecklade paragraferna, i verkligheten reduceras till ganska små
dimensioner, då man studerar dem närmare. Vill man göra sig
besvär att för ett inveckladt fall, som låter temligen besynnerligt,
taga fram ett papper och räkna ut, huru det ställer sig, så blir
det faktiskt ganska lätt. Jag har på fleres anmodan gjort försök
dermed ett tiotal gånger under de senaste dagarne och med samma
resultat, att det visat sig, att svårigheterna låtit skäligen lätt
lösa sig.
21
Ji:o 29.
Lördagen den 28 April, f. m.
Jag tillåter mig slutligen, herr talman, framställa en formel Stämpel åbo-
anmärkning mot det yrkande, som gjorts beträffande bifall till
reservantens förslag. Enligt min uppfattning kan ett bifall till or s‘
detta förslag ej för närvarande af kammaren gifvas. Kammaren
vet mera än val, att bevillningsutskottet har motionsrätt, men ej
någon enskild ledamot i utskottet. Nu föreligger bär ett förslag
från Kongl. Maj:t om arfsskatt, baserad på den grund, att stämpel¬
afgift åsättes hvarje arfsskatt efter en viss norm. Så kommer
en ledamot af bevillningsutskottet och yrkar, att Riksdagen skall
antaga en skatt, som ej är någon arfsskatt, utan en stämpelskatt
på ett dödsbos samtliga tillgångar. Jag tror, att den principiella
skilnaden mellan dessa förslag är så väsentlig, att det är något
helt nytt, han föreslår — icke något, som finnes inom ramen af
Kongl. Maj:ts förslag. En annan omständighet styrker min upp¬
fattning härutinnan. Om jag tager ett exempel från reservantens
tabeller och tänker mig ett bo med 50,000 kronors tillgångar, skall
enligt reservantens förslag stämpeln på detta sterbhus utgå med
500 kronor, antingen arfvingarne äro en eller tio. Men enligt
Kongl. Maj:ts förslag skall, om det finnes tio arfvingar, på hvarje
arfslott, eller 5,000 kronor, endast beräknas 35 kronors stämpel,
eller tillsammans 350 kronor. Jag tillåter mig fråga: kan det vara
rigtigt, att en så väsentligt ökad skatt som den här ifrågasatta
lägges å ett sterbhus på yrkande af enskild motionär? Hvarken
Kongl. Maj:t eller bevillningsutskottet hafva föreslagit en så hög
skatt på detta sterbhus. ,
Jag öfverlemnar emellertid naturligtvis till herr talmannen att
bedöma, huruvida proposition på bifall till reservationen kan fram¬
ställas, och yrkar för min del bifall till bevillningsutskottets ut¬
låtande.
Herr Annerstedt: Jag tillåter mig att till en början med
några ord beröra den fråga, som den siste talaren väckt å bane.
Han ville anse, att den af eu utaf bevillningsutskottets ledamöter
afgifna reservationen ej skulle kunna blifva föremål för ett bifall
af kammaren på den grund, som han hade, att det af reservanten
föreslagna ordnandet af denna angelägenhet ej skulle vara en arfs¬
skatt, såsom Kongl. Maj:ts förslag innebär. Hetta påstående grun¬
dar han, såvidt jag förstår, på en godtycklig definition af begrep¬
pet arfsskatt. Så vidt man kan inhemta af de skrifter, som veten¬
skapligt behandla detta ämne, finnes visserligen en skilnad
emellan en skatt, som utgår efter boets hela behållning, och den,
som utgår efter arfslott, och man kan hysa olika meningar om
hvilken af dessa, som är den rigtigaste och fördelaktigaste, men
den ena likasom den andra äro slag af arfsskatt. Påståendet att
beskattningen skulle upphöra att vara arfsskatt, derför att den icke
är anordnad på samma sätt, som Kongl. Maj:t i sitt förslag
tänkt sig, synes mig, äfven sedt från en annan sida, vara ohåll¬
bart. Det skulle leda derhän, att ingen af utskottets ledamöter
skulle vara berättigad att föreslå hvilken som helst modifikation
i Kongl. Maj:ts förslag, så att kammaren skulle vara inskränkt
N:o 29.
22
Stämpel å bo-
upptecJcninq.
(Forte.)
Lördagen den 28 April, f. m.
till att rösta om bifall eller afslag på detta förslag. Detta före¬
faller mig ej möjligt. Så länge reservationen båller sig inom
ramen af det kongl. förslaget, måste reservanten vara berättigad
att framställa sina ändringsförslag i den kongl. propositionen. Icke
heller tror jag, att den uppfattningen är rigtig, att den omständig¬
heten, att under vissa förhållanden tillämpningen af arfskatten en¬
ligt reservationen skulle leda till en högre beskattning å den en¬
skilde delegaren i boet, än Kongl. Maj:t har föreslagit, skulle med¬
föra ett hinder för bifall till reservationen. Denna omständighet
kan icke vara afgörande, ty det skulle innebära, att derest icke
bevillningsutskottet föreslår några jemkningar i Kongl. Maj:ts för¬
slag, skulle kammaren vara absolut förhindrad att företaga hvilken
som helst förändrad anordning i fråga om sättet för skattens beräk¬
ning och utgående, så framt icke denna medförde en under alla
förhållanden inträffande nedsättning. Så t. ex. skulle enligt
en dylik uppfattning kammaren vara förhindrad att, om den ifråga¬
satta progressionen innehölle för tvära öfvergångar i skattetabel¬
lerna, utjemna dessa, hvilket väl icke är tänkbart!
Det är gifvet, att den af den föregående talaren väckta frågan
tillhör icke den enskilde kammarledamoten att pröfva och afgöra,
utan i första rummet endast kammarens talman; men jag förmo¬
dar, att, då frågan blifvit väckt af en ledamot i kammaren, det
icke kan betraktas såsom olämpligt, att äfven andra enskilda leda¬
möter i kammaren uttala sin uppfattning i denna fråga.
Jemför jag reservantens förslag i det hela med Kong! Maj:ts,
måste detta i sin helhet betraktas såsom en nedsättning uti den
af Kongl. Maj:t föreslagna skattesatsen, och sålunda förefaller det
mig, som om något formel! hinder att antaga reservantens förslag
icke bör kunna förefinnas.
Om jag nu öfvergår till sakens materiella innebörd, torde det
vara skål att i främsta rummet fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att i fråga om lagstiftning på beskattningens område, såväl
som på alla öfriga lagstiftningsområden, förhåller det sig så, att
om jag tager en enda princip och sedan, utan att tänka på de
faktiska förhållandena, söker genomföra denna, hvilken i och för
sig sjelf under vissa omständigheter kan vara den rätta, så har
jag icke någon som helst säkerhet för att den sålunda tillämpade
principen leder till ett rättvist och rigtigt resultat. Det är lika
möjligt, att man, utgående från en i sig sjelf rigtig princip, om man
förbiser de omständigheter, under hvilka den skall tillämpas, kom¬
mer till ett felaktigt resultat, som det är möjligt att, om man ut¬
går från en abstrakt taget mindre rigtig princip, genom modifika¬
tioner i dess tillämpning kan komma till ett under gifna samhälls¬
förhållanden ganska godt och lämpligt resultat •— allt beror på
principens tillämpning. Om man nu ser på den princip, från hvil¬
ken Kongl. Maj:t utgått, kan gerna erkännas, att derest omstän¬
digheterna vore andra här i landet och om detta förslag hade blif¬
vit föregånget af en allsidig utredning af alla omständigheter, som
inverka på frågan, vore det visst mycket möjligt, att man på detta
sätt skulle kunna komma till ett resultat, som gjorde tillämpningen
Lördagen 'den 28 April, f. ni. 23 N*0 29.
af den af Kong].. Mai it valda principen fördelaktigare än tillämp- Stämpell ä bo-
ningen af någon annan. Men så bär Kongl. Maj:t icke förfarit.
Den valda principen har vidblifvits utan något afseende på de af or 8'
embetsverken i deras betänkande framlagda förhållanden, hvilka
synas böra tala derför, att denna principen i sin tillämpning ej
kommer att leda till sådana resultat, om bvilka man kan på för¬
band säga, att dessa äro rigtigare och bättre än tillämpningen af
den princip, på hvilken vår hittills gällande arfsskatt bvilar, eller
arfsskattens utgående af boets hela behållning utan annan modifi¬
kation än den, som betingas af tillvaron eller frånvaron af bröst-
arfvingar. Embetsverken hafva nemligen påpekat, att påståendet,
att skatteförmågan alltid skall vara större bos den, som efter bo¬
uppteckningen får en större anpart på sin del, än hos den, som får
en mindre, under faktiskt gifna förhållanden i samhället icke är
rrigtigt. Ty oaktadt i propositionen säges, att man vid arfsskattens
uttagande icke beböfver fästa något afseende derpå, att arfsskatten
om möjligt icke rubbar kapitalet, utan kan tagas af afkastningen,
är detta en grundsats, som öfverallt eljest brukar erkännas, åt¬
minstone af dem, som sysselsatt sig med vetenskapliga undersök¬
ningar inom skatteläran. Det är visserligen sant, att i praktiken
man måst i andra länder i nödfall tillämpa grundsatsen utan af¬
seende på denna omständighet och att således, då man vill bevisa
måttligheten af den af Kongl. Maj:t faststälda skattesatsen med
hänvisning till beloppet af denna skattesats i främmande länder,
bar man visserligen rätt uti att skattesatsen i dessa utgår efter
högre beräkning, men man lemnar då å sido, att alla.de mest
kända författare, bvilka behandlat dessa ämnen, enstämmigt påpe¬
kat, att detta är en felaktig anordning derstädes, och att, om man
vill komma till ett rigtigt och godt resultat, skall skatten medsättas
från gällande omåttliga belopp till mera måttliga skattesatser,
bvilka icke öfverstiga det arffallna kapitalets afkastning, ty det är
dock denna, som ytterst bestämmer skatteförmågan hos dem, som
skola betala skatten.
Om jag nu ser till, huru den föreslagna arfsskatten skulle
verka bär i landet, torde det icke möta någon gensaga hos kam¬
marens ledamöter, då jag påstår, att den arfvinge, som erhåller en
lott på 40,000 kronor, bestående i det Överskjutande kapitalvärdet
af en öfverintecknad egendom (med öfverintecknad menar jag en
sådan egendom, soin är intecknad så långt, att inteckningar i den¬
samma ej vidare eller åtminstone ej utan erläggande af en oskäligt
hög ränta låta placera sig) att den, säger jag, som får dessa 40,000
kronor i egendomens fastighetsvärde utan några inventarier, bär
mycket mindre förmåga att erlägga den skatt, som han enligt
Kongl. Maj:ts förslag skulle betala, än den arfvinge, som får 40,000
kronor i kontanta penningar eller i goda värdepapper.
Det är också en annan omständighet, som embetsverken an¬
tyda, nemligen att för skatteförinågans rätta bedömande måsto jag-
taga hänsyn till arfvingarnes personliga förhållanden. Det är vida
lättare för den, som får 10,000 kronor i arf och förut sitter i goda
omständigheter eller med stor förmögenhet, att betala sin arfsskatt
3V:o 29.
24
Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, f. m.
för dessa 10,000 kronor, än det är för den, som förut intet eger
och likaledes får 10,000 kronor. Till allt detta tager Kongl. Maj:ts
förslag ingen hänsyn. Vidare framhålla embetsverken, att mot
Kongl. Maj:ts förslag kunde göras den erinran, som embetsverken
också stödja på erfarenheten i främmande länder, att allt för höga
arfsskatter föra med sig, att flera eller färre arflåtare vidtaga sådana
åtgärder, att den efterlemnade beskattningsbara inkomsten blifver
mindre, än hvad den under måttliga arfsskatter skulle blifva. Detta
bemötes i propositionen med den erinran, att väl medgifves »att
arfsskatten på lagligt sätt kan kringgås, men», säger föredragande-
departementschefen, »erfarenheten torde komma att ådagalägga, att
de fall icke varda talrika, då någon för att befria sina arfvingar
från arfsskatt bortgifver sin egendom under sin lifstid eller vidtager
andra anordningar, som i många hänseenden måste komma att
kännas besvärande». Det är att hoppas, att erfarenheten icke måtte
komma att gifva föredraganden orätt i detta fall, men säkert är,
att den uppfattningen icke är rigtig, att arflåtaren behöfver vidtaga
några för honom besvärande anordningar för att vinna det mål,
som embetsverken antaga såsom möjligt. Jag behöfver ej här när¬
mare utveckla, hvilken mångfald a‘f fullt lagliga aftal, om hvilka
— om arfsskatten är för hög — med full visshet kan sägas att
utan nämnvärdt besvär åtminstone i fråga om värdepapper, pen¬
ningar och dylikt arfsskattens utgörande kan kringgås, och detta
utan att under nyssnämnda förutsättning den allmänna moraliska
uppfattningen kommer att ogilla dem. Det skall blifva den lättaste
sak i verlden att utan ringaste tryckande band för sig sjelf vidtaga
sådana åtgärder, att vid dödstillfället tillhöra dessa värdepapper
icke arflåtaren, utan helt andra personer, och detta under full säker¬
het för .arflåtaren att under sin lifstid åtnjuta ränta på kapitalet.
Då sådana anordningar icke möta några svårigheter, är det embets-
verkens uppfattning, att om höga arfskatter införas i landet, kom¬
mer man otvifvelaktigt att få upplefva denna nyssnämnda verkan
af dem.
Den höga arfsskatten kommer framför allt att träffa den fasta
egendomen i landet.' Det blir endast innehafvare af den fasta
egendomen, för hvilken det kommer att medföra några besvärlig¬
heter och olägenheter att behålla egendomen io sin hand, så länge
han lefver, och ändock undvika arfsskatten. Åtminstone inträffar
detta i alla sådana fall, der icke arflåtaren uppnått en temligen
hög ålder ; ty i sådana fall kommer sannolikt arfsskatten att verka,,
att den inom vissa kretsar och på vissa orter mycket vanliga åt¬
gärden, att fastighetsegare mot fördel eller undantag öfverlåter
egendomen till sina barn, kommer att vinna utbredning äfven på
sadana orter, der detta hittills icke varit så vanligt. Men härmed
må nu blifva huru som helst, säkert är, att man på förhand kan
bedöma, att den höga arfsskatten skall komma att utgöras till långt
öfvervägande del af landets fastighetsegare. Det är då ett lyckligt
förhållande, att landets fastighetsegare hafva pluralitet inom Riks¬
dagens båda kamrar, och vill nu denna pluralitet antaga Kongl.
Maj:ts förslag, oaktadt det för dem kommer att verka betydligt
25
N:o 29.
Lördagen den 28 April, f. m.
mera tryckande än för innehafvare af det rörliga kapitalet i lan- Stämpel å bo-
det, ligger hos dem magten att gorå det. Det är blott att hoppas,
att, när olägenheterna af denna beskattning komma att träda i da- or s'^
gen, de då ej lägga skulden för detta förhållande på några andra
än på sig sjelfva, ty af embetsverltens utredning har tillräckligt
tydligt ådagalagts, att de ej kunna undgå att i hårdare mån drabbas
af den föreslagna arfsskatten än rikets öfriga inbyggare.
Hans excellens statsministern anmärkte mot embetsverkens
förslag, att detta skulle visa sig orättvist deruti, att det skulle föra
med sig att testamentsegarne i ett bo, der bröstarfvingar finnas,
finge åtnjuta samma lindrigare arfsskatt som bröstarfvingarne. Men
långt ifrån att detta kan anses vara en olägenhet vid embetsverkens
förslag, synes mig detta vara en bestämd fördel och ett uttryck af
rättvisa i beskattningssättet. Ty det är gifvet, att om en arflåtare
vill lemna en del af sin qvarlåtenskap åt någon annan än sina
barn, utmärker detta, att dessa främmande personer eller institu¬
tioner hafva för honom stått precist lika nära som hans bröstarf-
vingar. Från allmän synpunkt sedt finnes det följaktligen ej giltigt
skål, hvarför i sådana falla de förr skola drabbas af högre arfsskatt
än bröstarfvingarne. Det är dessutom ett fullkomligt godtyckligt
antagande, att i den progressiva skattens natur skulle ligga det, att
eu aflägsnare arfvinge skall drabbas af högre skatt än en närmare.
Detta kan snarare betecknas såsom en utväxt på den progressiva
beskattningen än som något, hvilket skulle ligga i dess natur, ty i
dess natur ligger blott, att den större skatteförmågan skall drabbas
af högre skatt än den ringare, och ingen kan väl påstå, att jag har
större skatteförmåga derför att jag är t. ex. kusin med arflåtaren,
än om jag är hans son.
Det ringa afseende, Kongl. Maj:t fästat vid embetsverkens ut¬
låtande i förevarande ämne, erhåller sin naturliga förklaring af det
utaf hans excellens statsministern angifna förhållandet, att då
Kongl. Maj:t tänkte här i landet införa denna nya skatteform, an¬
såg Kong], Maj:t det vara det rätta tillvägagåendet, att tillkalla
några sakkunniga personer, som jemte föredraganden utarbetade'
förslaget, och först sedan föredraganden och möjligen statsrådets
öfriga ledamöter på detta sätt voro på förhand bundna vid ett visst
förslag, remitterades detta till embetsverkens utlåtande. Det var
ganska naturligt, att då embetsverkens utlåtande sedan kom att
pröfvas af dem, hvilka redan voro bundna, något afseende på an¬
märkningar mot förslaget ej kunde fästas. Emellertid hafva embets-
verken efter sitt bästa förstånd framlagt de skäl, som efter deras
mening bestämdt tala för att en annan anordning af arfsskatten än den
föreslagna för närvarande skulle vara bättre att införa här i landet.
Det är blott att hoppas, att de farhågor embetsverken uttalat måtte
blifva af erfarenheten vederlagda.
Såsom frågan nu föreligger, förefaller det mig, som om de af
kammarens ledamöter, hvilka stå på samma grundval som embets¬
verken, böra rösta för herr Rudebecks förslag. Detta förslag af-
hjelper åtminstone alla de praktiska olägenheter, som den förste
talaren framstält och hvilka den siste talaren ej synes mig hafva
Jf:o 29.
26
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo- vederlagt. Den siste talaren sade, att fördelningen af boet på de
uppteckning, särskilda delegarne icke skulle vara något annat än en enkel räkne-
01 operation. Detta är dock, synes mig, icke något rätt användande
af ordet. Hvad stämpelbeläggningen af domaren kräfver, bar den
förste talaren rigtigt angifvit. Det är nemligen en räkneoperation
i förening med ett fullständigt provisoriskt arfskifte, ty vid arf-
skiftet tager jag ju ej hänsyn till annat än arfvingarne, testamen-
tariska förordnanden och boets behållning, hvadan, om jag kallar
det förra för en enkel räkneoperation, jag äfven måste så benämna
ett vanligt .arfskifte.
Vidare har den talare, som senast haft ordet, yttrat, att för¬
hållandet ställer sig så ytterst enkelt vid stämpelbeläggningen en¬
ligt Kongl. Maj:ts förslag. Ja, man kan uppgifva 100 eller 1,000
fall som äro enkla, men det är lika lätt att nämna lika många
fall, der förhållandena ej äro enkla, och jag tror, att om man vill
gå till erfarenheten och granskar, huru det förhåller sig i fråga om
arfskiften, skall man finna, att de ej sällan äro invecklade nog, så
att både sakkunskap och eftertanke behöfves för att göra fördel¬
ningen.
På angifna skäl yrkar jag bifall till herr Rudebecks förslag,
och jag hoppas, att andra talare härefter skola ytterligare betona
de svårigheter, hvilka blifva en oundgänglig följd utaf antagande
af Kongl. Maj:ts förslag.
Hans excellens herr statsministern Boström: Den föregående
talaren har såväl i början som i slutet af sitt anförande kritiserat
de principer, hvarpå detta lagförslag är grundadt. Jag behöfver
icke för honom upprepa, att de principer, hvarpå detta lagförslag
är grundadt, äro uttalade af Riksdagen i dess skrifvelse 1892. Det
ligger i sakens natur, att regeringen icke är bunden af, icke nöd¬
vändigt behöfver följa Riksdagens uttalanden, men i detta fall har
regeringen gillat dem, och således måste man säga, att båda stats-
magterna äro eniga om principerna, och då hafva de väl också bort
'läggas till grund för förslaget. Såsom grundlagen föreskrifver,
hafva embetsverken blifvit hörda. Det är gifvet, att dessa icke
heller äro bundna, de handla efter sin bästa öfvertygelse. Men
sedan embetsverken hafva uttalat sig, bör det väl dock stå Kongl.
Maj:t fritt att pröfva och sedan framlägga det förslag, som Kongl.
Maj:t finner lämpligast efter ärendets behandling. Man må hafva
hvilken uppfattning man vill om embetsverkens uttalanden, huru¬
vida de äro rigtiga eller icke, men i det sätt, hvarpå ärendet blifvit
handlagdt, kan man icke finna någon anledning till klander mot
regeringen.
Medan jag har ordet, skall jag bedja att få till bemötande
upptaga ännu ett par yttranden, som den föregående talaren hade.
Han sade, att det är icke någon angenäm ställning, som den arf¬
tagare får, hvilken i en öfverintecknad egendom får ett arf på 40,000
kronor, han får svårt att reda sig, i synnerhet om han dertill måste
lösa sig till inventarierna. Ja, det är sant, men jag förmodar, att
ett sådant arfskifte kommer icke lätt till stånd. Jag föreställer
Lördagen den 28 April, f. m. 27 NSO 29.
mig, att arftagaren icke vill hafva arfvet så deladt, utan söker få Stämpel åbo-
det deladt på ett sådant sätt, att det verkligen är någon fördel å upp^e^^19'
hans sida att mottaga arf.
' Den ärade talaren nämnde äfven, att det finnes många andra
slag af egendom, som det är bättre och lyckligare att få mottaga,
och som derför borde draga högre arfsskatt, t. ex. kontanta pen¬
ningar, obligationer och depositioner m. m. Ja, det är fullkom¬
ligt rigtigt, men hvarför hafva då icke de embetsverk, som ut¬
talat denna princip, föreslagit några högre afgifter för dessa slag
af arf. Det hafva de icke gjort, och jag föreställer mig, att de
underlåtit detta på mycket göda skal, ty hade man föreslagit högre
afgifter för sådant slags qvarlåtenskap, så är det gifvet, att, med
den lätthet, som den lösa förmögenheten har att undandraga sig
beskattning, den nog skulle kommit att undandraga sig denna högre
beskattning. Men då nu dessa slag af egendom icke blifva högre
beskattade än fastighet, så har man anledning att tro, att arf-
låtarne skola finna det bäst öfverensstämmande med deras upp¬
fattning om det rätta, att icke söka kringgå lagens bestämmelser,
när de ej äro hårdare behandlade än desse.
Den ärade talaren nämnde äfven, att en mängd andra omstän¬
digheter förekomma, som hafva inflytande på en arfvinges ställning,
såsom icke fullbordad uppfostran, förmögenhet förut och dylikt.
Det är mycket sant, men icke kan man göra afseende, synes det
mig, på alla möjliga slika omständigheter, först om man skulle
göra gradationer efter alla dessa omständigheter; torde det blifva
svårt för domaren att bestämma arfsskatten. Att en allt för hög
arfsskatt medför försök att undandraga sig den, är odisputabelt, men
jag hemställer till herrarne, som tagit reda på de här föreslagna
skatterna, och de arfsskatter, som gälla utomlands, huruvida man
med fog kan säga, att dessa föreslagna skatter äro så höga. Jag
tror det icke, och jag hoppas fortfarande på bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.
Grefve Wachtmeister: Då den komité, som hade den förbe¬
redande handläggningen af denna fråga sig anförtrodd, började sitt
arbete, utgick komitén från den förutsättningen, att den skatt, till
hvilken komitén hade att upprätta förslag, skulle vara en arfs¬
skatt, d. v. s. att skatten skulle utgå af hvarje arftagares eller
testamentstagares lott i boet, med olika belopp, allt efter närmare
eller fjermare slägtskap, och tillika vara progressiv, d. v. s. i
någon större eller mindre mån stiga eller falla med arfslottens
storlek. Komitén hade stöd för denna sin uppfattning i de orda¬
lag, som urtima Riksdagen använde, då den begärde en vidsträcktare
tillämpning af arfsskatten. Komitén skulle således icke kunnat
under annan förutsättning afstå från att fullfölja denna utgångs¬
punkt, än att den visat sig omöjlig att genomföra.
Då all utveckling ju i möjligaste mån bör anknyta sig till det
historiskt gifna, hade komitén i första hand att se till, huruvida
den nuvarande bouppteckningsstämpeln kunde läggas till grund för
en arfsskatt i egentlig mening. Detta visade sig dock omöjligt af
N:o 29.
28
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Ports.)
det enkla skälet, att bouppteckningsstämpeln är en skatt af ett
helt annat slag än arfsskatten. Bouppteckningsstämpeln är en
skatt å det samlade arfvet eller behållningen i boet och kan så¬
lunda karakteriseras såsom en till död stillfället uppskjuten beskatt¬
ning å arflåtarens förmögenhet. En arfsskatt kunde således icke
byggas på denna grund, men då den onekligen medgifver en syn¬
nerligen enkel och lätt tillämplig form för skattens utgående, kunde
det ju till äfventyrs sättas i fråga, att man borde afstå från den
progressiva arfsskatten och i stället nöja sig med en skatt på det
samlade. arfvet. Då en arfsskatt alltid förutsätter en mer eller
mindre invecklad beskattningsapparat, kunde ju åtskilligt sägas till
stöd för en sådan mening, och såväl statskontoret och kammar¬
rätten som reservanten, herr Rudebeck, hafva äfven anslutit sig
dertill. Jag kan dock icke undgå att finna, att embetsverken och
reservanten härvid förfarit temligen inkonseqvent. Embetsverken
hafva bestämt skatten till olika belopp, allt efter som det finnes
bröstarfvingar eller icke, och reservanten har delat skatten i tre
grupper allt efter skyldskapsförhållandet till arflåtaren. Men detta
är ju en likgiltig sak, då man vill lägga en skatt på det samlade
arfvet. Embetsverken och reservanten hafva här gjort en eftergift
åt en för den grund, hvarpå deras förslag äro byggda, främmande
princip. Ett sådant sammanblandande af principer plägar icke
leda till något gynsamt resultat. Så tror jag icke heller här varit
fallet. I och för sig tages, åtminstone i embetsverkens förslag, allt
för ringa hänsyn till principen att skatten skall graderas efter
skyldskapens närhet, och principens inympning på en för densamma
främmande skatt vrider tillämpningen på sned. Hans excellens
herr statsministern har redan framhållit, att enligt embetsverkens
förslag en testamentstagare får betala lägre skatt, ju närmare arf-
vingar arflåtaren efterlemnar, eller med .andra ord ju större intrång
testamentstagaren gör i den lagbestämda arfsordningen. Herr Anner-
stedt har ansett, att detta, i stället för att vara en brist, är en för¬
del derför, att i fall arflåtaren testamenterar bort någon del af sin
egendom till förfång för sina arfvingar, kan man antaga, att han
står i ett lika nära förhållande till dessa sina testamentstagare
som till arfvingarne. Men jag tror, att man derigenom får en
princip, som är alldeles ohållbar. I sådant fall skulle subjektiv
tillgifvenhet inverka på skattesatsens bestämmande, i stället för
den objektiva grund, som ligger i blodsbandet. Jag tror icke, att
det kan vara rigtigt. Denna brist framträder särdeles skarpt i
herr Rudehecks reservation. Om herrarne slå upp sidorna 123 och
124 i betänkandet, finna herrarne, att om en person, som efter¬
lemnar t. ex. broderbarn såsom arfvingar, borttestamenterat hela
sin förmögenhet, ett antagande, som alldeles icke är orimligt,
så får testamentstagaren betala skatt i gruppen b), men om arf¬
låtaren efterlemnar kusiner och likaledes borttestamenterat hela sin
förmögenhet, så får testamentstagaren betala i gruppen c), d. v. s.
efter högre skattesats. Men i intetdera fallet få arfvingarne
någon del af qvarlåtenskapen, och det kan då synas oegentligt, att
dessa arfvingars skyldsak till testamentsgifvaren skall hafva någon
Lördagen den 28 April, f. m.
29
Jf:o 29.
inverkan på skattesatsen. Jag tror icke, att en princip, som leder
till sådana resultat, kan vara rigtig.
Men embetsverken och reservanten hafva icke nöjt sig med
att tillämpa skyldskapsprincipen, om jag så får kalla den. De
hafva äfven tillämpat den progressiva beskattningsnormen. Nu är
förhållandet det, att denna beskattningsnorm, hvars berättigande
grundar sig på den satsen, att skatteförmågan växer i starkare
progression än den beskattningsbara inkomstens eller förmögen¬
heten# belopp, ovilkorligen för sin tillämpning förutsätter en per¬
sonlig skatt, d. v. s. en skatt, vid hvilken finnes en bestämd
person såsom skattesubjekt och icke blott en viss bestämd för-
mögenhetsqvantitet såsom skattesubjekt. Det måste finnas en viss
bestämd person, till hvars skatteförmåga hänsyn skall tagas. Hvar
finnes nu denna person enligt embetsverkens och herr Rudebecks
förslag? Han finnes icke; det finnes blott en viss förmögenhets-
qvantitet. I verkligheten är det nog arfvingarne, som få betala
skatten, men i och med det, att man ställer den af embetsverken
och herr Rudebeck föreslagna progressionen i förhållande till arf-
vingarnes skatteförmåga, måste man säga, att den innehär en verk¬
lig obillighet. Det har redan blifvit framhållet, att denna pro¬
gression i vissa fall kan komma att verka såsom en omvänd pro¬
gression, att skattesatsen för ett mindre arf blir högre än skatte¬
satsen för ett större arf.
Då det är fråga om gamla skatter, som bestå sedan lång tid
tillbaka, kan man finna sig i åtskilliga bristfälligheter hos dem,
men då det gäller att införa nya eller att utveckla bestående skatter,
bör man undvika principiella felaktigheter i sjelfva skattens kon¬
struktion. Vill man hafva en skatt på det samlade arfvet, bör den
utan tvifvel vara rent proportionel, utan hänsyn till vare sig arf-
vingarnes skyldskapsförhållande till arflåtaren eller deras skatte¬
förmåga. Men den grund, på hvilken en sådan skati hvilar, är i
sjelfva verket en fiktion. Med dödsfallet har egendomen öfvergått
till nye egare, och det blir desse, som träffas af skatten. Skatten
bör då anordnas så, att den träffar dem rättvist, det vill med andra
ord säga, att det bör vara en arfsskatt.
Då man vill införa en arfsskatt, synes det ju vara naturligast,
att man upptager skatten först sedan arfskifte egt rum och hvarje
arfvinges arfslott blifvit bestämd. En sådan princip är emellertid
icke lika lätt att tillämpa, som den förefaller enkel. Arfskiftet
kan ju uppskjutas på obestämd tid eller alldeles uteblifva, för att
icke tala om att mångåriga processer kunna uppstå angående be¬
ståndet af upprättade testamenten. Men staten kan icke nöja sig
med mindre, än att den får ut sin skatt inom viss tid efter döds¬
fallet, eller åtminstone får säkerhet stäld för densamma. Enklast
ordnas förhållandet, der, såsom i England är fallet, den lösa arf-
fallna egendomen enligt lag skall omhändertagas af en viss af
domstol förordnad eller bekräftad utredningsman, som står under
domstolens kontroll, och har att innehålla skatten, innan arfvet
utbetalas. Likartad! är förhållandet i Danmark, då arfskifte för¬
rättas af skifterätten, som är en offentlig myndighet, hvilket skall
Stämpel ä bo
uppteckning
(Forts.)
N:o 29.
30
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Forts.)
ske, då samtliga arfvingar icke äro myndiga, närvarande och ense
om att öfvertaga boet till privat årsskifte. Men då arfvingarne
sjelfva skifta arfvet, skall skatten inbetalas inom viss tid, ett år,
icke efter arfskiftet, utan efter dödsfallet. Samma förhållande
eger rum i Frankrike, med den skilnad att skatten der skall enligt
regeln inbetalas inom sex månader efter dödsfallet. I båda dessa
länder gäller sålunda, att skatten skall inbetalas inom viss tid efter
dödsfallet, och i sammanhang dermed skola arfvingarne inlemna
uppgift å egendomens storlek och värde samt arfvingarnes4 antal,
och skyldskapsförbållande till arflåtaren alldeles oberoende af, om
arfsskifte skett eller icke.
Då komitén icke kunde bygga arfsskatten på den nuvarande
grunden och derför måste se sig om efter en annan, hade komitén
först och främst att se till, på hvad sätt en sådan anmälnings¬
skyldighet, om hvilken jag nu talat, skulle kunna införas. Det
föll då genast i ögonen, att en sådan skyldighet här redan är och
sedan lång tid tillbaka varit stadgad, ty skyldigheten att ingifva
bouppteckning till rätten inom viss tid efter dödsfallet är icke
annat än en sådan anmälningsskyldighet. Bouppteckningen skall
upptaga all egendom i boet, med åsatt värde, »med alla skrifter
och handlingar, fordringar och gäld», såsom det heter i ärfdahalken,
och vidare skall bouppteckningen upptaga samtliga arfvingar och
deras skyldskapsförhållande till arflåtaren, d. v. s. allt, hvad som
fordras i de af mig nyss omnämnda, i utlandet brukliga anmäl-
ningarne. Det måste betraktas såsom en rent af oskattbar för¬
del att, då man vill införa en arfsskatt, för densamma hafva en
anknytningspunkt i en institution, som slagit så fullständigt rot i
det allmänna medvetandet som skyldigheten att inregistera boupp¬
teckningen. Den nya skatten kan då uttagas under gamla och
välkända former och kommer derigenom att kännas mindre be¬
svärande. Man undviker alla rubbningar i civillagen och slipper
att tillskapa några nya myndigheter för skattens uppbärande och
handhafvande af en mer eller mindre invecklad kontroll. Hvarför
skall man då icke anknyta skatten vid bouppteckningen? Jo, säges
det, den blir då allt för invecklad. Då man säger detta, förbiser
man, att arfsskatten är och måste vara en temligen invecklad skatt.
Man får icke jemföra den med den nuvarande boupptecknings-
stämpeln. Med tagen kännedom om utlandets arfsskattelagstiftning
finner man, att arfsskatten äfven der är en ganska invecklad skatt.
Hvad särskilt den engelska beträffar, kan man säga, att det är
svårt att tänka sig något mera inveckladt i beskattningsväg. Äfven
den danska, som ser ganska beskedlig ut i sjelfva lagen, bildar
med alla verkställighetsföreskrifter och prejudikat en hel liten
vetenskap för sig. Jag säger detta för att betona, att om man
verkligen vill hafva en arfsskatt, måste man aldeles bortse från
möjligheten att få den ens tillnärmelsevis så enkel som den nu¬
varande bouppteckningsstämpeln.
Nu medgifver jag, att arfsskattens utgående under form af
stämpel på bouppteckningen föranleder en viss stelhet i formerna,
som särskildt gör sig gällande, då det är fråga om successiva legat
Lördagen den 28 April, f. m. 31 NtO 29.
och delvis äfven testamenten. I dessa fall skulle saken blifva Stämpel å bo-
mindre invecklad, om skatten uttoges först sedan årsskifte egt uppteckning.
mm, men dessa svårigheter hunna dock lösas med tillämpning af or s'
det föreliggande förslaget. Kan det då vara skäl att för deras
skull afstå från den i öfrigt oomtvistliga fördelen att kunna an¬
knyta skatten vid bouppteckningen? Ty jag kan icke medgifva, att
svårigheterna undvikas, om man, på sätt af reservanten föreslagits,
uttager skatten under form af stämpelafgift för arfskiftet. Svårig¬
heterna blifva mindre, om det stadgas, att arfskifte obligatoriskt
skall upprättas och ingifvas till domstolen inom viss tid efter döds¬
fallet, men icke undvikas de, ty äfven om stämpel åsättes arf¬
skiftet, uppkommer samma stelhet i formerna, som då den åsättes
bouppteckningen. I ena som i andra fallet måste t. ex. stämpel
å successiva legat utgå på en gång. Men jag tror icke, att
man behöfver mycket uppehålla sig vid den eventualiteten, att
obligatoriskt upprättande af arfskifte skulle föreskrifvas, ty att en
sådan lagförändring icke kommer att ske, tror jag man kan taga
för gifvet. Men sker det icke, återstår, om man vill följa reser¬
vanten, icke annan utväg än att lägga skatten på arfskiftet, om
det inkommer inom stadgad tid, men att i annat fall lägga den på
bouppteckningen. I den senare händelsen qvarstå samma svårig¬
heter, som förut anmärkts i fråga om stämpelbeläggning på bo¬
uppteckningen. Dertill kommer, att det icke kan vara mycket
mening i att ur domstolsarkiven framleta der förvarade bouppteck¬
ningar för att stämpelbelägga dem och sedan åter inlägga dem i
sina gömmor. Det är då så godt att redan från början debitera
skatten kontant, men då kommer man in på ett helt annat slag
af skatt.
Hvad som skulle vinnas genom reservantens förslag, vore det,
att man finge större rådrum för skattens erläggande, och derigenom
större utsigt att frågan om arfvets fördelning dessförinnan blefve
utredd, men en sådan fördel kan äfven vinnas på den af utskottet
anvisade väg, att tiden för bouppteckningens upprättande blefve
utsträckt. Äfven om en sådan förändring i lagen af ett eller annat
skäl icke skulle låta sig genomföra, möter ändock intet hinder för
tillämpning af den af utskottet förordade skatten. I små bon,
d. v. s. i det öfvervägande flertalet fall, tror jag, att man kan vara
temligen säker på, att arfskifte kan hinna upprättas inom den för
bouppteckningen nu föreskrifna tid. I större bon tror jag deremot,
att det redan nu är regel, att anstånd med bouppteckningens upp¬
rättande måste begäras, och erhålles sådant, vinnes på samma gång
längre rådrum för arfskiftet.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Kudebeck: Då kammaren behagade lemna mig det för¬
troendet att vara ledamot i bevillningsutskottet, antog jag, att ett,
och sannolikt det mest bestämmande skäl till detta kammarens val
var uppfattningen, att jag borde ega någon sakkunskap i de för¬
hållanden, som beröras af det nu föreliggande lagförslaget, och att
mitt uttalande således skulle kunna inom utskottet tjena till led-
N:o 29.
32
Lördagen den 28 April, f. m.
■Stämpel åbo- ning och vara till nytta vid frågans bedömande. Med denna upp-
uppteckning. fattning har jag ansett det vara min skyldighet att, så vidt i min
(Forts.) förmåga stått, sätta mig in i frågan och söka allsidigt bedöma den¬
samma. Emot hvad en föregående ärad talare yttrat derom, att
mycken tid kräfves härför, och att för den, hvilken såsom ledamot
i utskottet skolat pröfva ärendet, tiden varit otillräcklig, vill jag
icke inlägga någon gensaga, utan medgifver jag obetingadt, att tiden
varit otillräcklig för en så vigtig och genomgripande fråga som
denna. Erån början vill jag nemligen säga, att enligt min mening
här föreligger icke blott en skattefråga, utan äfven en lagfråga af
den största betydelse, och att saken bör bedömas icke blott ur finan-
siel utan äfven ur rättslig synpunkt. Med kännedom om önskvärd¬
heten af att för statens behof få den skatt, som förslaget afser, och
med kännedom om Riksdagens föregående uttalande i frågan och
det önskningsmål, som deri är framhållet, hade det naturligtvis va¬
rit för mig synnerligen angenämt, om mitt uttalande inom utskottet
hade resulterat i ett obetingadt instämmande eller åtminstone ett
instämmande i hufvudsak i det af Kongl. Maj:t framlagda försla¬
get. Men då så icke har kunnat ske på grund af min öfvertygelse,
har jag ändock ej tvekat i valet mellan huruvida jag skulle tiga
eller säga min mening. Jag har framlagt denna min mening och
skälen för densamma i den reservation, som jag har bifogat utskot¬
tets betänkande; och jag öfverlemnar till kammaren att å densamma
fästa det afseende, som kammaren kan anse den förtjena. — Jag ön¬
skar emellertid att härutöfver nu få yttra några ord. Med hänsyn
till frågans vigt skulle jag kunna vara frestad att — hvad jag förut
alltid sökt undvika — något längre taga kammarens tid i anspråk.
Men jag skall söka att så mycket som möjligt begränsa mig, helst
en del af hvad jag kommer att säga redan är af mig framhållet i
den afgifna reservationen.
Hufvudpunkten i min gensaga mot Kongl. Majds af utskottet
antagna förslag är svårigheten eller rättare, enligt min mening, i
de flesta fall omöjligheten att tillämpa den princip, som är i för¬
slaget uttalad, när tillgång icke finnes till annat än bouppteck¬
ningen. Min erfarenhet från den tid, jag varit domare, är, att
denna handling, det s. k. bouppteckningsinstrumentet, i synnerligen
ofta inträffande fall är alldeles otillräckligt och otillförlitligt för att
derå kunna bedöma en fråga af så stor betydelse som bestämman¬
det af den skatt, som hvarje särskild delegare i ett dödsbo skall
erlägga. Fasthålles den principen, att det är arfslotten, som skall
beskattas, då håller jag också före, att det bör vara det verkliga
arfvet och icke det »tänkta» arfvet, som skall beskattas. Man bör,
så vidt möjligt är, se till, att den arfslott, som belägges med skatt,
åtminstone med sannolikhet kommer den skattskyldige till del.
Och detta kan i många fall och — jag vågar säga — i de flesta fall
icke med säkerhet ske på grund af en bouppteckning. I en dylik
handling, särskild! en sådan, som man får se upprättad bland all¬
mogen i en aflägsen ort, finnas ofta do mest bristfälliga och felak¬
tiga uppgifter dels i afseende å den aflidnes efterlemnade sterbkus-
delegare, dels i afseende å den fasta egendomens i boet beskaffenhet
33
Nso 29.
Lördagen den 28 April, f. m.
af gemensam eller icke gemensam egendom, likaså ofullständiga
uppgifter angående boets ställning, så att deraf icke med säkerhet
framgår boets verkliga behållning. Kan det vid sådant förhållande
vara rätt att, med ledning af en dylik handling, bestämma en skatt,
hvilken i många fall är af mycket betungande beskaffenhet?
Enligt min erfarenhet är i allmänhet ställningen i dödsboen
hos allmogeklassen, äfven bland de bättre lottade, sådan, att be¬
hållningen utgöres af en fastighet, mer eller mindre högt intecknad,
•och lösören, dit jag räknar kreatur och inventarier samt någon gång
fordringar till mindre belopp. Endast i undantagsfall finnes der
äfven en kontant penningsumma. Skall den skattskyldige då vid
bouppteckningen betala stämpelafgift för det tänkta arfvet, blir han
tvungen att redan på förhand anskaffa ett kontant penningbelopp,
som icke står i skäligt och rimligt förhållande till hvad han med
sin kredit eller sina tillgångar kan åstadkomma. Härvid gör jag
mig icke — det försäkrar jag — skyldig till någon öfverdrift, utan
jag skulle kunna framlägga ganska många bouppteckningar, som
ädagalade, att jag härutinnan haT rätt. Redan dermed lägges så¬
ledes ovilkorligen en tunga och en, enligt mitt tycke, onödig tunga
på den skattskyldige. Men hvad mera? Han får anskaffa pen¬
ningbeloppet och betala skatten för det på grund af bouppteck¬
ningen »tänkta arfvet». Vid granskningen af bouppteckningen fin¬
nes behållningen uppgå till exempelvis 60,000 kronor. Utredningen
af boet visar emellertid sedermera såsom resultat en behållning af
kanske endast 10,000 kronor, ja, det kan hända, att den visar ingen
behållning alls. Sterbhusdelegarne hafva icke rättighet att i bo¬
uppteckningen såsom skuld upptaga borgensförbindelser, ty måhända
komma de icke att få för dessa betala ett enda öre. Men det kan
äfven hända, att de i följd af vederbörande gäldenärers insolvens
få till fullo inbetala alla borgensförbindelserna. Om, sedan boet är
utredt, det visar sig, att arftagarne fått utbetala borgensförbindel¬
sernas hela belopp, så hafva de orätt fått erlägga en skatt, som
med ofvan angifna exempel, och i händelse de höra till tredje grup¬
pen samt äro till antalet tre, belöper sig till mer än 1,000 kronor
på en hvar af dem. Visserligen skulle enligt utskottets förslag —
hvilket jag medgifver vara en afsovärd fördel — de kunna återvinna
skattebeloppet genom restitution, en procedur, som dock är förenad
med ganska många svårigheter och obehag, men för mig står klart,
att anspråket att vid den tidpunkt, då bouppteckningen skall inlemnas
•och innan boets utredning skett, skatten skall erläggas, icke är
rättvist.
Man kallar nu denna uträkning på grund af bouppteckningen
ena gången ett »qvasiarfskifte», eu annan gång en »enkel räkne¬
operation». Föregående talare hafva sagt, att beräknandet är så
ofantligt enkelt och att svårigheter skola förekomma så ytterst säl¬
lan, att det ej är värdt att tala derom, än mindre göra någon ut¬
läggning deraf. Detta är dock blott ett påstående, men ett lyckligt
påstående. Jag har ett annat påstående och det är mindre lyck¬
ligt. Jag vågar påstå, att det mången gång är ofantligt svårt, för
att ej säga omöjligt, att på grund af donna bouppteckning göra ett
Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Forts.)
34
Lördagen den 28 April, f. m.
N:o 29?
Stämpel åbo- qvasiarfskifte, som blir rätt, och jag kan vidare icke förstå, att detta.
uppteckning. arbete kan kallas en »enkel räkneoparation». Med stöd af boupp-
(Forts.) teckningen skall domaren först fördela arftagarne i de särskilda
grupperna och sedermera tilldela en hvar af dem hans lott. Der¬
jemte skall domaren taga hänsyn till åtskilliga bestämmelser i möj¬
ligen befintligt testamente, som vid bouppteckningstillfället före-
tetts. Vidare skall han beakta, om den i makars bo befintliga egen¬
domen är att anse som gemensam eller enskild, och ofantligt många
förhållanden härförutom kunna förekomma, till hvilka han skall
taga hänsyn, men för hvilkas bedömande han saknar ledning, på.
grund af den knapphändighet, som i de flesta fall utmärker boupp¬
teckningen. När han emellertid slutligen gjort allt detta och kom¬
mit till det resultat, som han i protokollet skall angifva, så synes
mig, att han i det närmaste gjort ett arfskifte. Då återstår egent¬
ligen att fördela i lotter egendomen, en operation, som — jag med-
gifver det — kan vara besvärlig och invecklad, men nog har doma¬
ren — sådan är min uppfattning — gjort åtminstone stommen till
arfskiftet. Antag nu, att sedan han verkstält detta provisionella
arfskifte och med stöd deraf bestämt stämpelbeläggningen och i
protokollet angifvit de grunder, efter hvilka denna skett, hvarmed
således i viss mån påvisas det arfskifte, han tänkt sig, så ådaga¬
läggas vid arfsutredningen nya förhållanden, som förut icke varit
bekanta, och hvilka rubba den grund, hvarpå det tänkta arfskiftet
är bygdt. I följd häraf kommer att uppstå tvist mellan arfvingarne,,
hvarvid den ene påstår, att den utredning, som domaren vid stämpel¬
beläggningen gjort, skall vara bestämmande för arfskiftet, men den
andre yrkar, att ett annat sätt att gå till väga skall tillämpas, och
tvisten hänskjutes till domstol. Då får samma domare, som gjort
uträkningen, döma i saken, och kanske dervid bestämma, att skif¬
tet skall ske på annat sätt, än uträkningen visar. När jag nu hål¬
ler före, att detta förhållande är menligt, så invändes deremot, att
ingen tänkande menniska kan anse, att ett origtigt eller felaktigt
förfarande å domarens sida föreligger. Denne har i förra fallet haft
ett annat material att gå till doms med än i senare fallet, och följ¬
aktligen ligger ej något honom till last. Så kan man visserligen
säga, men min öfvertygelse är, att den allmänna meningen säger
icke så. Ofta höres missnöje uttalas deröfver, att domare sins emel¬
lan äro af så olika meningar, och mången gång uttalas alltför strängt
klander häröfver. Hvad skall då sägas derom, att samma domare
vid två olika tillfällen uttalar alldeles olika meningar. Ena gången
säger han, att »ni får i arf så och så mycket». Men andra gången
säger han: »ni skall icke hafva så mycket, utan ni får nöja eder
med ett vida mindre belopp». Jag hemställer, om icke detta är en
synpunkt, som bör beaktas. Jag tror ej, att det rättvisligen kan
sägas, att i denna *min erinran ligger en öfverdrift, eller att jag sö¬
ker skapa fram exempel, som icke ega motsvarighet i verkligheten.
Val är det sant, att domaren icke bör klandras i nu angifna fall
och att den mera upplyste bör inse detta, men allmänheten gör det
icke, den kan det icke och den vill det icke, och om i medvetandet
häraf den, som skall såsom domaj-e tillämpa lagen, påvisar missför-
Lördagen den 28 April, f. m.
35
N:o 29.
hållandet och söker se till, att ej genom lagens bristfällighet han Stämpel & bo-
utsättes för sådana klandrande omdömen, som äro oberättigade, så uppteckning.
är han enligt min mening till detta påvisande berättigad och åt- (Forts')
minstone för detsamma ursäktad. Hvarpå beror nu detta missför¬
hållande? Jo, derpå att domaren får i sin hand ett material, som
är ofullständigt. Detta behöfver ej inträffa, om han får anlita arf¬
skifte! Är icke då denna sida af saken värd att beaktas, så att
man söker sätta domaren i tillfälle att få handskas med en hand¬
ling, som kan med tillförlitlighet af honom användas? — Ett annat
exempel. Af en embetsbroder till mig uppgafs, så vidt jag förstod
honom rätt, att det är så ytterst sällan, som inbördes testamenten
förekomma. Enligt min erfarenhet förekomma de tvärtom mycket
ofta. Såsom bekant, finnes icke någon fast utbildad praxis i afse¬
ende å tolkningen af orden »sitta i orubbadt bo», och erfarenheten
har visat, både att meningarne vid tolkning af inbördes testamen¬
ten, äro skiljaktiga och att bestämmelserna i dessa testajnenten äro
af den invecklade beskaffenhet, att de icke äro lätta att lösa. Upp¬
visas nu ett sådant testamente vid det tillfälle, då bouppteckningen
skall karteras, får domaren ingå i bedömande af frågan, huruvida
testamentet medför eganderätt eller nyttjanderätt. Denna fråga är
af stor betydelse, ty i ena fallet är skatten bet}»dligt högre än i det
andra. I tvistiga fall blir domaren, snart sagdt, tvungen att åsätta
stämpel, såsom om eganderätt tillerkänts den skattskyldige. Doma¬
ren kan nemligen komma i en ganska obehaglig mellanhand, om
han bestämmer för låg stämpel och anmärkning derom göres, ty
han får i första hand svara för, att icke staten gör någon förlust
på grund af hans tolkning. Antag nu,, att domaren förklarar att
testamentet medför eganderätt, och bestämmer stämpeln derefter,
men sedermera klandras testamentet i laga ordning, dervid fullstän¬
dig utredning inför domstol vinnes, som gifver vid handen ett helt
annat resultat än som vid stämpelbeläggningen kunde antagas, och
samma domare, som förut förklarat, att detta mellan makarne upp¬
rättade inbördes testamente medförde för den efterlefvande maken
eganderätt, får nu några månader senare förklara, att det medför
icke eganderätt, utan nyttjanderätt. År icke detta högst betänkliga
missförhållande ytterligare ett skäl, förtjent att beaktas, om man
vill taga hänsyn till erinringarna i min reservation.
Nu har jag hört och får nog fortfarande höra det inkast, att
hvad nu sagts är egentligen ett framhållande af de olägenheter,
som domaren får genom lagens antagande. Men jag ber att få fä¬
sta uppmärksamheten på, att hvad jag egentligen vill framhålla är
icke olägenheterna eller besvären för domaren, utan orättvisan och
olägenheterna för dem, hvilka drabbas af den i följd af origtig be¬
stämmelse felaktiga beskattningen. Det är den skattskyldige, som
blir den lidande. Det är han, som får skaffa penningar, får låna
upp dem och betala ut dem, utan att kanske få något arf. Han
får visserligen sedermera söka få sitt åter, om han det förstår och
vill underkasta sig besväret och obehaget dermed, men han har
dock redan drabbats af en tunga och eu orättvisa. Af den orsak,
att jemte detta äfven inträffar, att domaren vid frågans pröfning
N:o 29.
36
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel åbo- har olägenheter, derför får man, enligt min uppfattning, icke kasta
uppteckning. bort tanke på partens lidande och hvad derom framhålles, och
(Porta.) en(iast uppmärksamma och bemöta talet om domarens besvär, så
mycket mindre, hvad min reservation angår, som meningen i den
icke är att frikalla domaren från besvär, då jag nu föreslår, att han
redan nästa år skall få samma besvär, men då tillerkännas rätt att
vid sin beskattningsåtgärd ega tillgång till den handling, som kan
göra det möjligt för honom att på ett fullt försvarsenligt sätt verk¬
ställa beskattningen.
Jag omnämnde nyss inbördes testamenten. Jag vill ock fästa
uppmärksamheten derpå, att i de fall, der äkta makar genom dylik
handling förordna, att den efterlefvande skall sitta i orubbadt bo
till sin död och egendomen derefter delas enligt lag mellan bådas
arfvingar eller tillfalla den efterlefvandes arfvingar eller andra upp¬
giga personer, saknas för närvarande bestämmelser om hvilken
grund, soja dervid skall följas vid stämpelbeläggningen af såväl
bouppteckningen efter den först aflidne som bouppteckningen efter
den sist aflidne. Särskildt vill jag också framhålla, att frågan, huru
de vid den sist aflidne makens död i boet befintliga tillgångar skola
fördelas mellan hvardera makens arfvingar, såvidtjag förstår, omöj¬
ligen kan lösas med tillgång af blott bouppteckningen efter den sist
aflidne maken, utan att för bedömande häraf oundgängligen erfor¬
dras tillgång till ett arfskifte.
Nu bar dock äfven af förslagets anhängare medgifvits, att det
vore mycket bra, om arfskifte förelåge, då skatten skulle bestämmas.
Ja, utskottet bar i sitt betänkande gått så långt, att det säger:
»Emellertid vore det i och för arfskattens beräknande synnerligen
fördelaktigt, om arfskifte mera allmänt kunde bifogas bouppteck¬
ningen vid dess inlemnande för inregistrering». Deri ligger ju ett
fullständigt erkännande åt den mening, som jag hyser. Hvad. vill
jag nu med den reservation, som jag bar tillåtit mig att afgifva?
Jo, jag vill, att detta af utskottet delade önskningsmål skall blifva
förverkligadt. Och huru skall detta ske? Jo, genom den enkla åt¬
gärden att låta arfskiftet inkomma till rätten och blifva det väg¬
ledande vid skattens bestämmande. Då svaras mig, att dermed
skulle följa dels anställande af nya tjensteman dels större eller
mindre kostnader, hvilka skulle i afsevärd mån reducera den be¬
räknade inkomsten på skatten. Härtill får jag säga, att jag icke
kan finna, att deraf skulle föranledas ett enda öres utgift, och att
jag icke kan förstå, att eller hvilka nya tjensteman på grund deraf
skulle behöfva tillsättas. Ej heller kan jag inse, att vare sig för
den enskilde eller från staten skulle kunna ifrågakomma någon
form af aflöning för åstadkommande af denna förändring. Jag ser
saken helt enkelt så, att då för närvarande finnes i lagen den tan¬
ken uttryckt, att arfvingarne genom arfskifte skola dela arfvet,
enär det beter: »När arf skall skiftas, då böra arfvingarne samman¬
komma.», så skulle detta arfskifte uppvisas hos rätten i och för
arfskattens bestämmande. Ehuru i nu gällande lag icke någon
obligatorisk skyldighet att skifta arfvet föreligger, så bar dock lagen
förutsatt, att arfskifte kommer att ske och att det bör ske. Någon
Lördagen den 28 April, f. m. 37 1^50 29.
ändring häri afser jag icke, men jemte det att som hittills boupp- Stämpel åbo-
teckningen inlemnades till domstolen, så skulle äfven arfskifte inom
viss föreskrifven tid dit inlemnas i och för stämpelafgiftens eller or s'
arfsskattens beräkning. Arfskiftets upprättande blefve fortfarande
arfvingarnes ensak och finge ske genom två redliga och trovärdige
män, alldeles såsom nu, utan att något tvång dervid i ena eller an¬
dra afseende! skulle förekomma. Vilja arfvingarne ej göra arfskifte
och begagna sig af den förmånen att på så sätt beskattas för det
verkliga arfvet, så få de underkasta sig att blifva beskattade enligt
bouppteckningen. Men tillfälle har åtminstone då lemnats dem att
genom arfskiftes upprättande, så vidt möjligt är, försäkra sig om
att ej behöfva betala skatt för ett arf, hvaraf de ej komma i åtnju¬
tande. Detta är den enkla innebörden i mitt förslag, och jag upp¬
repar, att jag ej har tänkt, att arfskiftet skulle blifva obligatoriskt,
så att arfvingarne förvägrades att fortfarande, när de så önska, få
lefva i »bo oskifto».
I sammanhang härmed vill jag fästa uppmärksamheten på —
och jag tror ej, att jag är ensam om denna mening — att införan¬
det af en sådan bestämmelse, som den af mig föreslagna, skulle
vara till synnerlig fördel äfven ur en annan synpunkt, nemligen
den, att derigenom skulle vinnas, att arfskifte oftare och mera all¬
mänt upprättades, till gagn och nytta för vederbörande sterbhus-
delegare och arftagare. Den som känner förhållandena på lands¬
bygden, vet, att der finnas många bon, som hvarken äro skiftade
eller hafva egenskapen af »bo oskifto», i den mening lagen afser,
utan i dem råder en fullständig och långvarig oreda. Då man ser,
att rättegång efter rättegång framkallas just af denna oreda, får
man ovilkorligen den tanken, att det skulle vara synnerligen gagne¬
ligt, om ett tryck knnde åstadkommas på vederbörande arfvingar
att begagna sig af den handling, som heter arfskifte. Många rätte¬
gångar skulle derigenom kunna undvikas, och, hvad mera är, der¬
igenom skulle de förluster för omyndige, som i följd af bristande
reda och dröjsmål med utredning och skifte af sterbhus nu upp¬
komma, många gånger kunna undvikas.
Jag har äfven hört den mening uttalas, att antagandet af mitt
förslag skulle vara liktydigt med afslag å Kongl. Maj:ts förslag.
Jag ber att deremot få inlägga en bestämd gensaga. Mitt förslag
innebär ingalunda ett afslag å Kongl. Majds förslag. Det utgör
tvärtom ett fullständigt antagande af Kongl. Maj:ts förslag i prin¬
cip eller arfsskatt, och det afser endast framställandet af en Begä¬
ran om vidtagande af en åtgärd, hvarigenom denna princip kan
fullständigt genomföras. Det, hvarom jag vidare hemställer, är ett
öfvergångsstadgande, att tillämpas under den tid af ett år, som,
enligt hvad jag förestält mig, skulle åtgå, till dess att de begärda
bestämmelserna blefve af Kongl. Majd framstälda. Hade jag åsyf¬
tat ett afslag, hade jag naturligtvis aldrig kunnat klåda min hem¬
ställan i den form, som skett. Och jag kan omöjligt begripa, huru
saken kan vändas derhän, att ett bifall till min reservation är det¬
samma som afslag å Kongl. Maj:ts förslag. Just derför, att jag ve¬
lat antaga Kongl. Maj:ts förslag och för min del medverka till
N;o 29* 38 Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel åbo- detsamma, har jag formulerat mitt yrkande på det sätt, att Kongl.
Maj:ts förslag måtte i princip antagas, men att under öfvergångs-
or s' året, intill dess eu reform, afseende att göra tillämpningen möjlig
och fullständig, erhållits, en annan beräkningsgrund vid beskatt¬
ningen måtte användas. Denna andra beräkningsgrund är egent¬
ligen densamma som Kongl. Majrts, men i följd deraf, att Kongl.
Majrts förslag syftar på arfslotten och mitt förslag tills vidare syf¬
tar på behållningen i boet, hafva naturligtvis sitfrorna i skalan
blifvit olika. Kongl. Maj:ts förslag är gTundadt på det antagande,
att i medeltal fem lottegare finnas i boet. Jag bar utgått från
samma antagande och derför multiplicerat siffrorna i Kongl. Maj:ts
förslag med 5, så att skalan skulle kunna användas vid beskattning
af det oskiftade boets behållning. Om min reservation antoges, så
skulle, när den föreslagna ändringen om arfskiftes uppvisande och
skattens grundande derå skett, i afseende å § 8 endast erfordras,
att siffrorna divideras med 5, hvarigenom man återkomme till
Kongl. Maj:ts eller utskottets förslag, sådant det nu föreligger.
Att under öfvergångsåret vissa oegentligheter möjligen kunna
uppstå, och att i särskilda fall skatten kan komma att mindre jemnt
falla på hvarje lottegare enligt mitt förslag än enligt Kongl. Majrts
förslag, är jag icke blind för, men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att jag icke åsyftat att framlägga ett nytt förslag, som skulle
gälla för all framtid eller ens för en längre tid, utan afser mitt
förslag en modifikation i Kongl. Majrts för en kort, begränsad tid.
Anmärkningarna få, enligt min uppfattning, mindre styrka i be¬
traktande af att här är fråga endast om ett öfvergångsstadium,
hvarvid oegentlighet icke kan fullständigt undvikas, då jag jemte
antagande af Kongl. Majrts förslag vill tills vidare tillämpa det nu
gällande systemet: beskattning å boets behållning, ehuru med den
förhöjning af skatten, som för statens växande behof oundgängligen
erfordras. Hade icke den höjda skatten oundgängligen behöfts,
hade jag _ naturligtvis icke framlagt ett sådant förslag som detta,
hvarmed jag afsett, jemte det vigtiga målet en rättvis beskattning,
att, såvidt möjligt, icke verka rubbning i den beräknade inkomsten.
Vidare skall man och kan man erinra, att genom mitt förslag den
beräknade inkomsten blir något minskad. Ja, det är sanning, men
jag vill fästa uppmärksamheten på, att jag anser de missförhållan¬
den, hvilka jag tillåtit mig att beröra, och hvilkas undanrödjande
mitt förslag afser, vara så stora, att en ändring af dem väl är för¬
tjent af den uppoffring, som ligger i ett eftersättande under en kor¬
tare tid af en del af skatten.
Häradshöfding Hasselrot yttrade bland annat, att skiinaden
mellan det provisoriska och det verkliga arfskiftet blir icke någon.
Enligt mm uppfattning är det en mycket stor skilnad mellan dessa.
Det provisoriska skiftet blir i de flesta fall orätt, och i fråga derom
kan man ej hafva anspråk på något annat. Det verkliga skiftet
bör deremot blifva rätt och derpå kan man hafva anspråk.
Samma talare ifrågasatte, huruvida min reservation delvis skulle
kunna blifva föremål för proposition. Jag skall icke upptaga tiden
med ett besvarande häraf, utan vill i afseende derå helt och hållet
39
N:o 29.
Lördagen den 28 April, f. m.
ansluta mig till livad presidenten Annerstedt nyss yttrade. — Mot Stämpel å bo-
den senare delen af min reservation har särskilt gjorts den an-
märkning, att en inkonseqvens föreligger derutinnan, att, då arfs-
skifte icke inkommit, arfvet skulle förslagsvis beräknas enligt bo¬
uppteckningen. Jag vill ej förneka, att derutinnan förefinnes på
sätt och vis en inkonseqvens, men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att jag vid förverkligande af min tanke stäldes i valet mellan
antingen denna inkonseqvens eller den oegentligbeten, som eljest
skulle uppkomma, att en del sterbhus skulle beskattas efter en
skala och en del efter en annan. Ty skulle endast det bo, der
arfskifte upprättats, beskattas efter den af Kongl. Maj:t föreslagna
skalan, så skulle en särskild skala tillämpas för det arf, der ski¬
ten beräknades enligt bouppteckningen, ett tillvägagående, hvars
lämplighet synes mig kunna ifrågasättas. Då emellertid denna
fråga för det närvarande icke har särskild betydelse, utan kan och
bör bedömas i sammanhang med en blifvande lagförändring, så
skall jag tillåta mig att något förändra ordalydelsen i den senare
delen af min reservation, hvars yrkanden således skulle blifva så
lydande:
»dels att Kongl. Maj:ts förslag till ny förordning angående
stämpelafgift må, såvidt den behandlar den föreslagna arfsskatten,
i bär nedan anmärkta delar erhålla följande förändrade lydelse:»
»och dels att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, att Kongl. Maj:t täcktes, efter skedd utredning, för nästa
Riksdag framlägga förslag afseende stämpelafgift å arfslott och testa¬
mente, att utgå, så vidt möjligt är, å det belopp, som arfvinge eller
testamentstagare enligt arfskifte erhåller.» ...
Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till min reservation
med denna af mig nu angifna förändrade lydelse.
Herr Asker: Bevillningsutskottet bar i sin motivering å sid*
4 fullkomligt rigtigt erinrat derom, »att en verklig arfsskatt icke
kan med vederbörligt beaktande af grundsatsen, att skatten bör
lämpas efter skatteförmågan, utan vidare läggas å samfälda boet,
på sätt hittills bos oss egt rum, utan måste anordnas såsom en
skatt å de särskilda bodolegarnes lotter i boet». Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet bar ock till bemötande af hvad
i embetsverkens underdåniga utlåtande yttrats anfört, att den i
gällande stämpelförordning stadgade stämpelafgiften för bouppteck¬
ningar icke är en arf skatt i egentlig mening. Då nu emellertid det
föreliggande förslaget till arfsskatt går derpå ut, att bouppteckning
skall läggas till grund för arfslotternas och arfsskattens beräkning,
hyser jag för min del den åsigt, att detta icke heller blir någon
arfsskatt i egentlig mening, ty för att arfsskatten skall kunna med
någon tillförlitlighet beräknas, bör enligt min uppfattning ett arf¬
skifte eller en arfsförening förut hafva kommit till stånd. Herr
Rudebeck har ock i sin vid betänkandet fogade reservation med
rätta betonat, att arfsskatten åtminstone icke bör påföras, förr än
den skattskyldiges andel i boet blifvit behörigen bestämd.
Fäster man uppmärksamheten på förhållandena i det praktiska
It:© 29.
40
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel ålo- lifyet, skall man ock lätt finna otaliga exempel på huru olika siff-
“TFrrr rorna är0 och måste vara i en bouppteckning mot hvad de visa
sig vara, sedan boet blifvit behörigen utredt vid arfskifte; och då
lageu _ stadgar, att ingen får taga arf eller testamente, innan all
gäld i boet blifvit gulden, så borde väl först vara utredt, huru
stor del af tillgångarne erfordras till skuldernas och borgensför¬
bindelsernas infriande, innan staten tillgodogör sig eu skatt, som,
derest utskottets förslag blir upphöjdt till lag, i de flesta fall kom¬
mer att hvila på approximativa i stället för fixa siffror. Att redo¬
göra för alla olägenheter, landets domarecorps kommer att möta vid
de tusentals olika räkneoperationer, som erfordras — vid sjelfva
domstolen _— för att beräkna arfslotterna i ett outredt bo, vore
allt för vidlyftigt, men påtagligt är, att huru klart och tydligt
lagen än i dessa afseenden kan vara affattad, en rättvis beräkning
af den på hvarje sterbhusdele^are belöpande andel i dödsboet icke
kan ske, med mindre arfskifte egt rum eller aftal om sterbhus-
delegarnes sammanlefnad i bo oskifto blifvit träffadt.
På dessa grunder och med åberopande i öfrigt af de skäl, herr
Rudebeck anfört i sin reservation, får jag vördsamt yrka bifall till
herr Rudebecks deri gjorda hemställan med den af honom nu före¬
slagna förändring.
Herr Cavalli: Till en början beder jag att få meddela, att
den fråga, som nu här debatteras, för några minuter sedan blifvit
afgjord i Andra Kammaren, hvarest utskottets förslag bifallits utan
votering.
Jag anser mig icke ega skäl att efter den långt utdragna di¬
skussionen till bemötande upptaga de skäl, som af cheferna för
embetsverken anförts emot förslaget, men jag vill betona, att emot
hvad de anfört väl befogade erinringar kunna göras. Icke heller
skall jag tillåta mig att framlägga de skäl, på grund hvaraf jag
anser de påstådda olägenheterna, vid genomförandet af den nya
författningen vara öfverdrifna, tv derutinnan kan jag icke antaga,
att jag skall kunna öfvertyga dem, som omfatta en annan mening.
Emellertid vill jag erinra, att såväl i denna som i Andra Kam¬
maren hafva erfarne domare talat för utskottets förslag. De domare,
åt. hvilka denna lags tillämpning skall öfverlemnas, äro således åt¬
minstone icke ense beträffande de uppgifna svårigheterna.
Då mot den ifrågasatta arfsskatten blifvit sagdt, att do före¬
slagna bestämmelserna icke äro enkla och lättfattliga, vill jag
vädja till en hvar af kammarens ledamöter, som gjort sig möda att
genomläsa komiterades redogörelse rörande lagstiftningen om arfs¬
skatten i andra länder, huruvida der gällande bestämmelser äro
mera enkla och lättfattliga. Jag vågar påstå, att om någon vill
genomläsa bestämmelserna om arfsskatten t. ex. i England och
jemföra dessa med hvad Kong! Maj:t föreslagit, jemförelsen skall
utfalla så, att i hvarje fall denna förordning måste anses vara syn¬
nerligen enkel i förhållande till de ytterst invecklade och svår¬
begripliga bestämmelser, som gälla i England.
Det har här blifvit sagdt, att de föreslagna skattesatserna äro
41
N:o 29.
Lördagen den 28 April, f. m.
för höga. Det är nu en smaksak att säga hvad som är för högt Stämpel å bo-
eller för lågt. De föreslagna skattesatserna torde emellertid, hvad
angår de mindre arfven, hvilka hos oss utgöra det största antalet, or s'
icke kunna anses vara så särdeles höga.
Striden här i kammaren kommer tydligen att gälla emellan
utskottets förslag och det förslag, som framlagts af en reservant
inom utskottet. Jag skall derför, utan att vilja för länge upptaga
kammarens tid, bedja att få yttra något rörande reservantens
förslag.
Han säger, att han principielt ställer sig på Kongl. Majits
ståndpunkt samt vill endast hafva tid till öfvergångsstadgande och
en liten reform. Jag undrar dock, om icke detta är ett talesätt,
ty det erfordras nog icke så liten tid att realisera hvad han begär.
Han vill hafva en bestämmelse införd i gällande civillag derom,
att arfskifte alltid skall inom viss tid efter dödsfallet ingifvas till
domstolen. Den dag, då obligatoriskt arfskiftestvång kommer att
af Sveriges Riksdag beslutas, torde icke många af oss komma att
få upplefva, och då man förebrått komiterade att de framlagt sitt
förslag, så undrar jag, hur den allmänna meningen i landet skulle
upptagit ett förslag i den formen, att i hvarje dödsbo inom be¬
stämd tid efter dödsfallet skulle upprättas och till domstol ingifvas
ett arfskifte. Befolkningen i landet har under århundranden vant
sig vid frihet härutinnan, och det kan visserligen gå an lätt nog
att skrifva en lag om förändring i detta afseende, men det går
icke i ett nu att genomföra densamma. Att det kan gå för sig,
vill jag icke förneka, men icke går det snart.
Ett faktum, som säkerligen slagit en hvar af kammarens leda¬
möter med förvåning, är, att då detta lagförslag nu dryftats i kam¬
maren — såvidt jag kunnat höra — de framstälda anmärkningarna,
ehuru här är fråga om en ny skattelag med nya principer och nya
skattetariffer, icke gält dessa omständigheter, hvilka vid införandet
af en sådan ny skattelag naturligtvis bort möta de flesta gensa¬
gorna och komma att mest göras till föremål för granskning;
hvilket ock antagligen varit mest behöfligt. Dessa omständigheter,
lagens grundprinciper, hafva icke hlifvit berörda; såvidt jag för¬
märkt, är det uteslutande en detaljfråga, som hlifvit framhållen.
Den ärade reservanten har framstält sitt förslag såsom i huf¬
vudsak ganska litet skiljande sig från Kongl. Maj:ts proposition
och ansett, att man derför skulle kunna utan någon vidare tvek¬
samhet antaga hans förslag. Jag lemnar å sido, hvad han yttrat
derom, att detsamma skulle blifva gällande blott för en kort tid.
Jag bestrider sjelfva grundprincipen i hans förslag. Reservanten
har framhållit, att »ett af de vigtigaste vilkoren för en skattelag
är dess enkelhet och klarhet samt lätthet vid tillämpningen, så
att den skattskyldige sjelf kan af lagen bedöma och beräkna sin
skattepligt». Jag öfverlemnar åt en hvar att afgöra i hvad mån
våra nuvarande skattelagar motsvara dessa betingelser. Men hur
högt man än vill ställa denna princip, kan den ingalunda såsom
grundprincip uppställas gent emot den principen, att skattelag¬
stiftningen skall framför allt hvila på rättvisa grunder, så att en
N:o 29.
42
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpelå bo- hvar får betala efter sin förmåga, och jag vågar påstå, att i det
uppteckning, afseendet är det af reservanten framlagda förslaget felaktigt. Jag
(Forte. £r skyldig att bjuda skäl för detta påstående. Enligt reservantens
förslag skall skatten läggas på den samfälda behållningen i boet
utan hänsyn till antalet delegare deri. Skatten är vidare pro¬
gressiv. Deraf följer, att om af tvenne ungefär lika stora förmö¬
genheter den ena tillfaller en arfvinge och den andra delas emel¬
lan tio, det kan inträffa, att den ende arfvingen, som får unge¬
färligen tio gånger mer än den andre, får betala efter en lägre
skattesats än en hvar af de tio andre, om än skilnaden emellan
de arffallna summorna i dess helhet är så ringa som 1,000 kronor.
Den, som får t. ex. 49,900 kronor, får enligt reservantens förslag
betala efter en lägre skattesats än den, som får exempelvis 5,100
kronor.
I förslaget finnes dessutom en annan olägenhet, som påvisats
af grefve Wachtmeister. Skattesatserna äro uteslutande bestämda
efter skyldskapsförkållandet till arfiåtaren, så att, om denne efter-
lemnat barn, skatten för den samfälda behållningen skall beräknas
efter den första gruppen, äfven om bland den, som erhållit del i
boet, också finnas sådana, som icke äro barn till arfiåtaren. Deraf
följer, att, om en testamentarie får taga arf efter den, som lemnat
barn efter sig, denne testamentstagare får betala skatten efter den
lägsta satsen, och i samma mån testamentstagaren beröfvar en
mera närskyld hans arf, premierar lagen testamentstagaren, ty han
får betala mindre, än om testamentsgifvaren icke efterlemnat barn,
utan endast t. ex. bröder.
Utan att vidare fästa mig dervid, att reservantens förslagjicke
kan antagas utan en återremiss till utskottet, för att detta måtte
få efterse huru bestämmelserna i hans förslag öfverensstämma med
stämpelförfattningen i öfrig!, ber jag att få tillkännagifva, att under
de många och långa förhandlingarna i utskottet rörande denna
fråga meningarna till en början ganska skarpt bröto sig rörande
den ena eller andra principen och skiljaktigheterna i åsigter voro
icke få, men under förslagets noggranna genomarbetande har vun¬
nits det resultat att, såsom kammaren behagade finna, af utskot¬
tets 20 ledamöter 19 enats om det framlagda förslaget, med blott
den inskränkning, att fyra ledamöter dessutom önskat aflåtande af
en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag menar, att häraf bör framgå
att för den, som grundligt genomdebatterat ämnet och dervid hört
skäl och motskäl, Kongl. Maj:ts förslag icke, hvad angår dess
tillämpning, kan vara så farligt att antaga, som här blifvit fram¬
hållet.
Det finnes ännu en sida af frågan, som i dessa dagar icke får
lemnas ur sigte och som ter sig annorlunda i dag än vid riks¬
dagens början. Regeringens främste man har om landets finan-
ciella ställning och närvarande inkomstbehof lemnat upplysningar,
hvilka tjena att komplettera hvad bevillningsutskottet i sitt be¬
tänkande härom yttrat. Kammaren har af hans excellens herr
statsministern hört, att behofvet af ökade statsinkomster är stort.
Det är sålunda nödvändigt att undersöka, hvilken verkan i fråga
Lördagen den 28 April, f. m.
43
N:o 29.
om beredande af Ökade statsinkomster ett antagande af embets-
verkens eller reservantens förslag kan hafva i jemförelse med
Kongl. Maj:ts af utskottet accepterade förslag. Jag har i fråga
härom gjort många beräkningar. I de fall, då sterbhusdelegarne
äro flere än fem, erhålles visserligen enligt herr Rudebecks förslag
en något högre statsinkomst än enligt utskottets förslag. Men om
sterbhusdelegarne äro färre, ställer sig saken helt annorlunda.
Jag skall be att härpå få anföra några få exempel. Om jag an¬
tager en förmögenhet af 10,000 kronor, deraf arflåtaren genom testa¬
mente öfverlåtit till oskyld person 5,000 kronor, och hans enda
barn erhåller återstående 5,000 kronor, så kommer att i skatt för
detta arf betalas: enligt utskottets förslag 185 kronor, enligt em-
betsverkens förslag 75 kronor och enligt reservantens 60 kronor.
Enligt embetsverkens förslag således 2/,-delar och enligt reservan¬
tens ej fullt 1/3-del af skatten enligt utskottets förslag. För en
förmögenhet på 20,000 kronor, fördelad i samma proportion, skall
betalas enligt utskottets förslag 550 kronor, enligt embetsverkens
175 kronor och enligt reservantens 140 kronor, eller respektive
ungefär 3/.-delar och '/4-del af skatten enligt utskottets förslag.
Om förmögenheten uppgår till 40,000 kronor, utgör skatten enligt
utskottets förslag 1,220 kronor, enligt embetsverkens 425 kronor
och enligt reservantens 360 kronor, eller respektive ungefär 1/3-
del och V4-del af hvad utskottet föreslagit.
Detta är den finansiella sidan af saken.
På grund af dessa skäl har jag icke kunuat biträda det af
reservanten framlagda förslaget. Enligt min uppfattning hvilar
detta förslag på icke rättvisa grunder och skulle skapa orättvisa i
beskattningen. Ej heller lärer man, såsom en ärad talare gjort,
hvilken till stöd för sin mening åberopat embetsverkens utlåtande,
kunna säga, att man vid bestämmandet af en arfsskatt bör taga
hänsyn äfven till personliga förhållanden, i så måtto, att man bör
tillse hvad arftagaren i öfrigt eger. Detta är önskningsmål, som
icke kunna förverkligas i praktisk lagstiftning.
Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Philipson: Herr talman, mine herrar! Jag skall endast
be att få yttra några få ord och ärnar hvarken ingå i några detaljer
eller söka bemöta de ärade talare, som förordat herr Rudebecks
förslag, då jag anser de vederläggningar, hvilka redan framkommit
mot detsamma, vara tillräckligt talande. Jag har begärt ordet huf¬
vudsakligen blott för att angifva de skäl, som för mig varit bin¬
dande och bestämmande, då jag biträdt och förenat mig i den af
utskottets flertal omfattade hemställan att Riksdagen måtte antaga
Kongl. Maj:ts proposition, dock med några små förändringar. Bland
dessa skäl ställer jag främst det löfte, som afgafs vid den urtima
riksdagen år 1892. På grund deraf och till följd af Riksdagens då
aflåtna skrifvelse har Kongl. Maj:t nu inkommit med sin före¬
varande proposition, och det vill synas mig, att detta Riksdagens
löfte innebär förpligtelse icke blott att bidraga till skattebehofvets
fyllande på denna väg utan ock att göra detta så snart som möjligt,
Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Forts.)
Nso 29.
44
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo- då sådant verkligen behöfdes. Grenom antagande af reservantens
uppteckning, förslag skulle en väsentlig minskning i de beräknade inkomster,
(Forts.) hyffka statsverket för närvarande är i stort behof, föranledas och
dessutom vållas ett uppskof till en måhända icke så nära liggande
framtid, i hvilken man kanske då dessutom får nöja sig med att
antaga ett förslag, som för herrar domare icke är lättare att till-
lämpa. Uppenbart är ju för öfrigt, att inga skatter hvarken äro
angenäma att åsätta liksom de ej heller äro att åtaga sig; nya
skatter äro i synnerhet alltid lika mycket oangenäma som de synas
blifva betungande, och anmärkningar rörande svårigheter vid deras
tillämpning kunna alltid framställas. — Vidare har för mig varit
bestämmande, att, såsom herr statsrådet och chefen för finansde¬
partementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet erinrat, »inför
arfsskatten är arfvingen och icke arflåtaren skattesubjekt». I enlig¬
het med denna hufvudprincip är Kong! Maj:ts förslag äfven affat-
tadt, och denna princip anser jag för min del vara den enda hållbara.
Jag begärde äfven ordet med anledning af ett uttalande af en
högt ärad talare på stockholmsbänken, herr Annerstedt. Han yttrade
nemligen bland annat, att, om Kongl. Maj:ts förslag antages, det
med öppna ögon bör antagas af kammaren och dem, hvilka mest
drabbas af skatten. Ja, mine herrar, de orden ber jag att få upp¬
repa och understryka. Men jag anser, på grund af hvad jag i början
af mitt anförande tog mig friheten påminna om, att denna kam¬
mare just derför bör vara den första att antaga utskottets förslag,
hvartill jag, herr talman, ock anhåller att få yrka bifall.
Herr Hasselrot: Vid denna så långt framskridna timme
skall jag icke tillåta mig att yttra mig vidlyftigt. Reservanten har
förklarat sitt förslag så, att han är ense med Kongl. Maj:t i prin¬
cipen och vill endast hafva sitt förslag antaget att gälla under den
öfvergångstid, som skulle behöfva förflyta, till dess vi kunde i den
allmänna lagen få införda de enligt hans förmenande lämpliga och
behöfliga bestämmelserna om upprättande af arfskiften och hvilken
öfvergångstid han ansåg böra kunna inskränkas till ett eller par
år. Jag har nu en annan uppfattning om den tid, som skulle åtgå
för att genomföra bestämmelser om obligatoriskt arfskifte hvilket
jag tror näppeligen i vår tid låter sig göra, men äfven jag anser,
att det vore önskligt, om man kunde få sådana bestämmelser till
stånd. Hvad man bär behöfver utreda, är således icke den frågan,
huruvida det vore önskvärdt att såsom grund för arfsskatten få in-
fördt obligatoriskt arfskifte utan den frågan, huru man till dess
sådant kan ske, om det verkligen låter sig göra att få dylika stad-
ganden till stånd, bör ordna arfsskatten.
Allt hvad reservanten anfört mot Kongl. Maj:ts förslag derom,
att det vore synnerligen svårt att i fattiga dödsbon, der det icke finnes
kontanta tillgångar, skaffa penningar till skatten och att svårig¬
heter äfven uppkomma, der det i boet finnes borgensförbindelser,
om hvilka man icke vet, huruvida de skola betalas eller icke, alla
dessa anmärkningar drabba lika väl reservantens förslag som Kongl.
Lördagen den 28 April, f. m. 45 NJO 29*
Mai:ts. Enligt hans förslag skulle förhållandena härutinnan icke Stämpelåbo-
"blifva i någon män bättre än enligt Kongl. Maj:ts förslag. upptecbtmg.
Ytterligare bar reservanten anfört åtskilligt om svårigheterna ' or s';
att upprätta provisionel^ arfskiften och om svårigheten för do¬
maren att blott med stöd af bouppteckningen gruppera de olika
slägtingarna. Ett sådant grupperande kan dock förekomma blott,
då det finnes testamente. Eljest finnes det i hvarje bo endast en
grupp samarfva dödsbodelegare, antingen bröstarfvingar eller bak-
eller sidoarfvingar i olika led men ej olika slag af dessa arfvingar,
och då bar domaren således endast att göra eu enkel division
mellan det antal samarfva dödsbodelegare, som kan finnas i boet.
Svårigheterna inskränka sig till de fall, då testamenten före¬
komma, i synnerhet om derigenom någon begränsad nyttjanderätt
blifvit upplåten. Keservanten säger tillika, att den åtgärd, domaren
bar att vidtaga för att kalkylera arfslotternas storlek, af allmänhe¬
ten komme att uppfattas såsom ett provisionel arfskifte, och att,
derest det blifvande verkliga arfskiftet skulle utfalla annorlunda,
sådant komme att föranleda till misstro emot domarecorpsen och
olägenheter för arfvingarne. Jag tror dock icke detta. Den provi¬
soriska uträkningen af de arfslotter, som kunna anses belöpa sig
på de olika arfvingarne, bar endast till ändamål att ligga till grund
för stämpelns beräkning, och gifvet är, att det blifvande arfskiftet
i många, kanske 99 fall af hundra skall visa ett annat resultat än
denna kalkyl. Men ett liknande förhållande råder redan för när¬
varande i ett annat dylikt fall. Lagen stadgar nu, att efterlefvande
hustrus giftorätt bör beräknas till hälften af behållningen i boet,
men den kommer naturligtvis i eu mängd fall icke att, då arf¬
skifte göres, upptagas till hälften af behållningen, utan blir vare
sig högre eller lägre. Jag betviflar, att det förhållande, att do¬
maren i detta fall gjort en dylik provisorisk uträkning, men hustrun
i sjelfva verket enligt det blifvande arfskiftet får mer eller mindre
än hälften af behållningen, har haft någon menlig inverkan på
domarecorpsens anseende och minskat förtroendet för densamma.
Hvad slutligen angår reservantens påstående, att Kongl. Maj:ts
förslag medför den olägenhet för den enskilde arfvingen, att han
kan få betala skatt för en arfslott, hvilken sedermera kanske visar
sig icke tillkomma honom, så beror detta påstående enligt mitt
förmenande på en missuppfattning. Det är icke den enskilde arf¬
vingen, som betalar skatt för sin lott, utan det är dödsboet i sin
helhet, som betalar den sammanlagda stämpelafgift, som beräk¬
nats för de olika arfslotterna, och denna afgift skall sedermera för¬
delas på de särskilda arfvingarne, icke efter domstolens kalkyl,
utan med ledning af det sätt, hvarpå egendomens fördelning verk¬
ligen kommer att utfalla.
Jag tror således, att de olägenheter, man sökt påvisa för såväl
domstolarne som de enskilde parteme, i sjelfva verket icke föro-
finnas enligt Kongl. Maj ds af utskottet biträdda förslag, och då af
föregående talare så uppenbart påvisats de missförhållanden, som
skulle blifva följden af att antaga reservantens förslag, äfven om
detta skulle blifva gällande endast under en kortare öfvergångstid,
N:o 29* 46 Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo- hvilket jag för öfrigt icke tror vara möjligt, så får lag vidhålla
uppteclnmg. mitt yrkande om bifall till utskottets förslag"
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före klockan 2 e. m.
utfärdats till sammanträdets fortsättande klockan 7 på aftonen.
Herr Dicks o n, Robert: Frågan tyckes icke här vara, huru¬
vida man vid ordnandet af en sådan beskattning som den ifråga¬
varande bör beräkna skatten efter arflåtarens hela efterlemnade
förmögenhet eller efter de särskilda arfslotterna. Vi tyckas vara
ense derom, att det senare tillvägagåendet är det rätta. Men fråga
är, huruvida berörda princip blifvit i Kongl. Maj:ts och utskottets
förslag tillämpad på sådant "sätt, att icke orättvisor och olägenheter
derigenom uppkomma för arfvingarne och jemväl synnerliga svårig¬
heter orsakas landets domare. Herr Rudebeck har på grund af de
anmärkningar, som mot detta förslag framkommit, nu begärt en
utredning till annat år och i sitt förslag erbjudit, tills denna ut¬
redning skett, ungefär hvad som i den kongl. propositionen äskats.
Jag skall nu be att få framhålla de olägenheter, som med afseende
å domarnes befattning med skattens beräkning äro förenade med
Kongl. Maj:ts och utskottets förslag.
Af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har
yttrats: »Mera invecklade fall kunna väl stundom förete sig, men
dessas behandling torde med fullt förtroende kunna lemnas i hän¬
derna på domstolarne, hvilka under sin embetsutöfning hafva att
lösa långt mera tvistiga frågor än dessa.» Jag hyser också mycket
förtroende för domstolarne och vet, att de hafva svåra frågor att
lösa. Men det är en helt annan sak att afgöra eu tvist, der man
hört parterna å båda sidor och desse framlagt sina bevis, än att
uppgöra en förslagsberäkning rörande delningen af ett dödsbo, i
synnerhet om testamente deri finnes. En sådan beräkning torde
ofta vara ytterst vansklig och kunna ske på flera olika sätt. Arf¬
vingarne yrka å ena sidan, att den skall göras på det sätt, som är
för dem förmånligast; advokatfiskalen i hofrätten å andra sidan
fordrar, att den skall ske på det sätt, som medför största inkomsten
för kronan. För alla torde det kanske ej vara bekant, huru det
tillgår vid stämpelkontrollen. När domaren belägger en handling
med delen n:o 1 af stämpeln, så behåller han delen n:o 2 och
gör på samma gång anteckning i protokollet om det belopp, hvarför
stämpel skall erläggas och om stämpelns storlek. Sedermera in¬
sändes det renoverade protokollet tillika med stämplarna n:o 2 till
advokatfiskalskontoret. Der granskas nu stämpelbeläggningen, och
den kontrollerande tjenstemannen gör framställning till vederbörande
domare att insända det belopp, som han förmenaT saknas. Om nu do¬
maren godvilligt insänder beloppet, undgår han vidare åtgärd, men
gör han det icke, blir han åtalad såsom för tjenstefel. Vanligen
undgår domaren visserligen då ansvar, men om yrkandet är befo¬
gad^ får han af egen kassa betala det felande beloppet, och det
öfverlemnas åt honom, att, om och när han kan, i sin ordning af
den enskilde parten taga ut beloppet. Det är således en nödvän-
Lördagen den 28 April, f. m.
47
N:o 29.
Vighet för domaren att städse beräkna det största stämpelbelopp, Stämpel å lo-
som kan komma i fröga, och sedan läta den enskilde parten söka uppteckning.
den rättelse, som kan stå att vinna. Gör icke domaren så, riskerar ( orts''
ban att bli åtalad, och, äfven om ban ej blir fäld till ansvar får
han betala den felande stämpeln med stor svårighet att åter taga
ut beloppet af den enskilde. Och säkert är, att han tillika får figu¬
rera i tidningarne såsom »åtalad domare». Jag hemställer nu, om
detta kan vara egnadt att höja domarecorpsens anseende i allmän¬
hetens ögon. — Den brist, jag nu påpekat, tror jag bäst skulle
afhjelpas genom ett stadgande, att advokatfiskalen egde föra talan
i hofrätten mot den enskilde parten om att aflemna det stämpel¬
belopp, som fattas.
Ett beslut om en sådan bestämmelse kan icke nu komma i
fråga, och detta är för mig ett ytterligare skäl att biträda herr
Rudebecks yrkande, under förhoppning att ett annat år få motse
ett förslag, som undanrödjer den af mig anmärkta svårigheten.
Herr Bergius: De skäl, som tala mot antagandet af arfsskatt •
enligt Kongl. Maj:ts och utskottets förslag, äro redan så fullständigt
angifna, att jag icke anser nödigt ytterligare något anföra i det hän¬
seendet, ehuruväl åtskilligt kunde vara att tillägga. Jag har begärt
ordet endast för att få till protokollet antecknadt, att jag i hufvud¬
sak delar de åsigter, som uttalats af herr Rudebeck. Det förslag,
som innefattas i Kongl. Maj:ts proposition och utskottets utlåtande
är, såsom redan erinrats, i många hänseenden otydligt och ofull¬
ständigt. Enligt min åsigt blir det synnerligen svårt att tillämpa.
Vid tillämpningen komma att uppstå oegentligheter och inkonse-
qvenser af den beskaffenhet, att den enskildes rätt ofta blir lidande
och att det anseende, som våra underdomare för närvarande åtnjuta,
i hög grad rubbas. Det kan icke vara någon risk eller olägenhet
att antaga herr Rudebecks förslag enär Kongl. Maj:t får sedan taga
i öfvervägande, huruvida icke ett bättre förslag kan utarbetas på
den grundval, att arfskiftet lägges till grund för beräkningen af
skatten. Jag instämmer i herr Rudebecks yrkande.
Herr Moberg: Redan länge hafva inom Riksdagen yrkanden
framstälts derom, att arfsskatt måtte varda införd i vidsträcktare och
på ett egentligare sätt, än som nu i form af stämpel på bouppteck¬
ningar eger rum. Dessa yrkanden hafva vunnit i styrka genom
urtima Riksdagens beslut med afseende å behofvet af . nya skatte-
källors uppsökande och det dervid uppstälda krafvel att de nya
skatterna icke skulle falla på de mindre bemedlade. Med aktgif¬
vande härpå har Kongl. Maj:t framstält det förslag, som här är i fråga,
dervid för arfsskattens utgörande till begagnande föreslagits det
Tättsinstitut, vi ega i bouppteckningen. Det ligger emellertid, synes
mig, i sakens natur, att stora och oöfvervinneliga svårigheter skola
möta för att af arftagaren uttaga skatten utan att det finnes en
laglig handling, som visar till hvad belopp arfvet uppgår och skat¬
ten bör utgå. Att den åtgärd, man här nödgats tillgripa, eller att
beräkna arfvet med ledning af bouppteckningen, skulle visa sig
Jf:o 29.
48
Lördagen den 28 April, f. m.
■Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Forts.)
förenad med många vanskligheter, det har såväl af herr Rudebecks
reservation som af debatten i dag till fullo åftiagalagts. Jag skall
icke besvära kammaren med att uppräkna några nya exempel på
dessa vanskligheter. Jag vill blott fästa uppmärksamheten på ett
förhållande, som synes mig väl värdt att uppmärksamma, det nem¬
ligen, att den högre stämpelafgiften naturligtvis skall göra arfta-
garne mer än tillförene angelägna att nedbringa behållningen i bo¬
uppteckningen till det minsta möjliga, hvilket åter föranleder eu
både besvärlig och grannlaga uppgift för domaren med afseende å
granskningen af de olika siffrorna deruti. Under sådana förhål¬
landen synes det mig icke böra förtänkas dem, som närmast hafva
att tillämpa den nya lagens föreskrifter, att de noga öfverväga och
öppet framhålla sina på faktiska omständigheter grundade betänk¬
ligheter med afseende å de svårigheter, som skola uppresa sig vid
tillämpningen af den nya lagen. Dessa betänkligheter framkomma
för visso icke af någon angelägen omsorg att spara domarena tid
och möda —- ty jag tror det måste erkännas, att domarena icke
bruka taga hänsyn dertill vid fullgörandet af sitt mödosamma värf
— utan de utgå fast hellre af en omsorg, hvari domarens och all¬
mänhetens intressen sammanfalla, att icke den nya lagen genom
de olika tolkningar, hvarför den varder föremål, och den olika praxis,
som deraf måste varda en följd, skall gifva anledningar till klago¬
mål med afseende å dess behöriga handhafvande, klagomål, hvilka
åter kunna föranleda icke blott till ekonomiska förluster för doma¬
ren, utan äfven, hvad värre är, till minskande af allmänhetens till¬
tro till hans förmåga att tillämpa lag och författning. Det är visser¬
ligen sant, har man sagt, att dessa olägenheter kunna senare undan-
rödjas, sedan praxis utbildat sig, likasom man hänvisat på våra
domares erfarenhet och skicklighet. Men redan den omständigheten,
att man vid lagens tillkomst hänvisar till en praxis och domarnes
skicklighet för att utbilda en rätt sådan, synes mig vara en betänk¬
lig sak. Men äfven om praxis kan undanrödja flera af de svårig¬
heter, som nu uppställa sig för ett behörigt handhafvande af författ¬
ningen, qvarstå enligt mitt omdöme i allt fall två gifna olägenheter,
hvilka aldrig af praxis kunna bortarbetas, den ena nemligen att
domaren måste vid stämpelbeläggningen ingå i pröfning af civil¬
rättsliga bestämmelser om rätt till arf, hvilken pröfning under
en annan form i händelse af tvist om arfvet kan blifva honom
förelagd, och den andra att ifrågavarande lag är så affattad, att den
för sin tillämpning måste förutsätta speciella insigter i civillagen,
hvarigenom för den, som icke är invigd i civillagstiftningen, det
blir ytterst svårt att sjelf kontrollera stämpelbeläggningen, och det
måste medgifvas, att det såväl för domaren som parten är en myc¬
ket obehaglig omständighet, att stämpeln skall uttagas efter grun¬
der, som Jen, hvilken har att betala afgiften, icke utan fackkunskap
kan kontrollera. Jag kan således icke förstå, att man för undan¬
rödjande af olägenheterna i såväl ena som andra afseende! icke gerna
skulle vilja för närvarande tillgripa den enkla åtgärd, som före¬
slagits af reservanten, herr Rudebeck, i afvaktan derpå, att arfskiftet
varder lagdt till grund för stämpelbeläggningen. Om herr Rudebecks
Lördagen den 28 April, f. m.
49
N:o 29.
förslag antages, kan jag icke finna annat, än att Riksdagen i prin¬
cip godkänt Kongl. Maj:ts förslag om upptagande af arfsskatt och
endast önskat dess utgörande i annan form, än Kongl. Maj:t med
aktgifvande på bestående förhållanden tänkt sig. Riksdagen har
också genom antagande af herr Rudebecks tariff för arfsskattens
utgörande verkligen ådagalagt sin benägenhet att åtaga sig en gan¬
ska dryg arfsskatt och dermed också infriat sina vid urtima riks¬
dagen åtagna förbindelser. Då Riksdagen således enligt herr Rude¬
becks förslag för närvarande enligt min mening bäst skulle fylla
sin uppgift med afseende å arfsskattens införande, då skatten äfven
efter herr Rudebecks förslag skulle med hänsyn till de ökade be-
hofven fylla en lucka i tillgångarna, och då härtill kommer, att,
såsom det påpekats, fördelarne af införande i lagen om bestäm¬
melser om arfskifte skulle vara i många andra hänseenden särdeles
störa, så, och då dessutom här icke är fråga om att införa obliga¬
toriskt arfskifte, kan jag icke finna annat, än att målet, hvartill
man syftar, vinnes häst med herr Rudebecks förslag, med den än¬
dring, han deri nu framstält, hvartill jag alltså yrkar bifall.
Herr Reuterswärd: Jag skall icke ingå i någon närmare
granskning af vare sig den kongl. propositionen eller det derpå
grundade utlåtande, utskottet afgifvit, eller på reservantens förslag,
utan blott tillkännagifva den ståndpunkt, jag intagit till denna fråga,
den nemligen, att man borde i hufvudsak antaga Kongl. Maj:ts propo¬
sition såväl i afseende å arfsskatten som rörande öfriga stämpel¬
skattefrågor. Jag gör detta icke derför, att jag anser dessa skatter,
såsom medel att skaffa statsverket ökade inkomster, äro synnerligen
väl funna, utan derför, att, såsom vi också i dag hört erinras af
hans excellens herr statsministern, urtima Riksdagen aflat eu skrif¬
velse till Kongl. Maj:t med anledning af det lyckliga resultat, som
vunnits, och hvari Riksdagen uttalade, att bland de skatteföremål,
som borde ifrågakomma, vore så kallad förmögenhetsskatt. Det är
visserligen sant, efter hvad här hlifvit tydligt ådagalagdt, att när
man skall basera denna beskattning på ett ofullkomligt dokument,
sådant som bouppteckningen är, så är det icke alltid gifvet, att det
blir en förmögenhetsskatt, man utkräfver, utan, snart sagdt, mot¬
satsen. Jag vill icke åberopa några exempel, men jag skulle kunna
anföra flera, med hvilka jag kunde bevisa att sådana fall kunnat
inträffa, hafva inträffat och komma att inträffa, då staten måhända
blir ende arftagaren. Men jag vågar påstå, att denna fråga synner¬
ligen för denna kammare är af stor politisk betydelse, nemligen i
det att om minsta försök göres från denna kammares sida att i
någon mån få förändringar till stånd i det förslag, Kongl. Maj:t
framlagt, med de ändringar utskottet föreslagit och hvilka Kongl.
Maj:ts regering tyckes acceptera, måste enligt min öfvertygelse, när
det nu upplysts, att Andra Kammaren utan votering antagit för¬
slaget, gifva lastarenom rum, och det skall heta: »Der ser man,
Första Kammaren vill icke draga konseqvonscrna af urtima Riks¬
dagens vigtiga beslut, och när det nu kommer till afgörande, söker
man visserligen icke på direkt väg omintetgöra hvad som utlofvats,
Första Kammarens Prat. 1894. N:o 29.
Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Forte.)
4
ff:o 29.
50
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel åbo- men åtminstone söka undanflykter». Det är derför jag anser det
uppteckning. vara för denna kammare af den allra största vigt att acceptera det
(Forte.) förslag, utskottet framlagt. Det kommer sannolikt ganska snart att
visa sig, att på grund af alla de olägenheter, som här uttalats af
juridiskt bildade ledamöter i denna kammare, det blir en absolut
nödvändighet att förr eller senare sådana ändringar i lagen vidtagas,
att skatten utkräfves af arftagaren och icke grundas på de approxi¬
mativa beräkningar, hvarpå Kongl. Majrts och utskottets förslag
syfta. Det kan visserligen dröja några år längre, än reservanten
tänkt sig för ernåendet af en sådan rättelse, men det kan ju icke
skada, att man här i landet får se, att, när man vill pålägga oss
nya och betungande direkta skatter, det icke kännes så synnerligen
behagligt. Hufvudsaken är, att man får se i första rummet att
Första Kammaren inlöser sitt ord och för det andra att, ehuru de
principer, hvarpå detta förslag är bygdt, icke fullt öfverensstämma
med rättvisa och billighet, man likväl anser sig pligtig nu god¬
känna det. Låtom oss således taga det sådant det föreligger. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag i denna punkt.
Herr Unger: Ja, lastarena de få alltid rum. De finnas all¬
tid, huru man än handlar. Jag låter icke den omständigheten, att
de kunna få större eller mindre rum, inverka på mig. Om Första
Kammaren vet, att den handlar efter bästa förstånd och samvete,
låt då lastarena och Andra Kammaren säga, hvad de vilja! Finna
vi, att denna lag träffar orättvist, jag kan ruinera dem, som drabbas
deraf, tror jag knappt att det är skäl för oss att, af hänsyn till
Andra Kammarens och andra personers omdöme, fatta ett sådant
beslut, som utskottet ifrågasatt. Då man läser komiterades betän¬
kande och ser, att de sjelfva erkänna ofullkomligheten af sitt för¬
slag och sjelfva erkänna att det endast söker närma sig rationella
grunder, och då finansministern i sitt anförande sagt att det vore
för åstadkommande af rättvis beskattning alldeles nödvändigt eller
åtminstone mycket godt, om man kunde grunda skatten på arfskifte,
förvånas man i sanning, att regeringen icke vill söka använda
denna grund, utan i stället grundar förslaget på grundtanken i
komiterades förslag, som är, efter hvad herr finansministern sjelf
nämnt, att behållningen skall före skattens beräknande tänkas för¬
delad efter arfslotterna. Kär man, till följd deraf att lagen nu ge¬
nast skall genomdrifvas, för det närvarande måste bygga på en så¬
dan grund, tror jag det väl kunna sättas i fråga, huruvida, då detta
icke är den rätta grunden, man icke bör redan nu söka skaffa sig
en bättre. Jag är för min del öfvertygad, att man bör skaffa sig
en sådan, och skulle derför, om vi icke arbetade under budgets¬
tvång, naturligtvis yrka afslag, till dess sådana betingelser vore för
handen, som gjorde en rättvis arfsbeskattning möjlig, men då
jag nu icke kan göra det, yrkar jag bifall till herr Rudebecks
reservation. Att det skulle vara så svårt att omarbeta arfskif-
tesinstitutionen och att derför skulle behöfvas en hel ny apparat,
kan jag icke förstå. Herr finansministern anmärker, att arfskifte
är åt privat natur. Jag vet icke, att arfskifte är af mer privat
Lördagen den 28 April, f. m.
51
N:o 29.
natur än bouppteckning, på hvilken Kong! Maj:t grundar sitt Stämpel å bo
förslag. Det står i 12 kap. 2 § ärfdabalken, att »alla arfskiften upple^l!ig
skola ske i redliga och trovärdiga mäns närvaro, på lika sätt, som or s'^
tillförene om egendomens uppteckning sagclt är». Således bör väl
arfskifte tillerkännas samma vitsord som bouppteckning. Nu säga
herrar Cavalli och Hasselrot, som suttit i komitén, att det är all¬
deles omöjligt att få några förändringar i arfskiftesinstitutionen.
Omöjligt är det i min tanke icke, då det icke är fråga om att
göra arfskifte till ett tvång, utan endast att derigenom bereda
tillfälle för arfvingarne att visa, hvad skatten rätteligen bör vara.
Icke bör man af fruktan för svårigheten att få arfskiftesinstitu¬
tionen behörigen utvecklad afskräckas från att dermed göra för¬
sök. Jag måste tillägga, hvad som redan förut betonats, eller
att det vore äfven ur andra synpunkter än beskattningsynpunkt
önskvärdt att på något sätt framtvinga arfskiften. Vi domare och
hvilken annan som helst, som lefver i beröring med folket, få se
upprörande exempel på, huruledes godtroget folk blir rättslöst, der¬
för att arfskifte icke uppgöres. Men, säger man, detta är en sak,
som icke nu kan tagas i betraktande. Men då nämnda förhållande
väl måste inverka på möjligheten att genomdrifva förändringen,
bör man ock dervid fästa afseende. Nu säger herr Hasselrot, att
det icke vore mycket vunnet dermed, då det redan för närvarande
dröjer så länge, innan bouppteckningen behöfver ingifvas; och han
anförde ett mycket lyckligt funnet exempel derpå. Han sade, att
om en person dör i oktober, så kan, då bouppteckningen skall ske
inom tre månader efter dödsfallet eller i januari, men det drö¬
jer ytterligare sex månader till nästa ting, en tid af nio måna¬
der förflyta, innan bouppteckningen behöfver ingifvas till stäm¬
pelbeläggning. Men man kan också taga ett annat exempel och
förutsätta, att personen dör i maj, då är det omkring tre måna¬
der till höstetinget, och arfsskatten måste således då erläggas
redan i september. Det är alldeles som man väljer sina exem¬
pel. Han anförde äfven ett exempel angående tillämpningen af
herr Rudebecks förslag, i hvilket exempel han antog, att arfviu-
garne vore färre än fem, men väljer man ett exempel med tio
arfvingar, så blir resultatet ett annat, och herr Rudebecks för¬
slag framvisar då en större inkomst än Kong! Maj:ts. När man
nu ser, att det är möjligt att gå en annan bättre väg och då herr
Rudebecks förslag gifver en utväg att nå målet utan olägenhet och
utan förlust för den enskilde, så synes det mig, att man utan hänsyn
till hvad som derom kan sägas borde taga herr Rudebecks förslag.
För arfskiftet behöfves en rymlig tid, och om tiden för arfskiftets
ingifvande till domstolen infölle t. ex. inom natt och år från bo¬
uppteckningens ingifvande, torde i de flesta fall sterbhusets affä¬
rer såsom borgensförbindelser o. d. då vara afvecklade. Det står i 10
kap. 10 i}, liandelsbalken: »dör gäldenär; svare då dess arfvingar så
långt gods hans räcker, och gälde löftesman det som brister. Dör
löftesman, medan lian under borgen står; varo^ då borgenär skyldig
att strax fordra ny borgen af gäldenären; gitter lian den skaffa;
vare den förre löftesmannens arfvingar frie: gitter han ej; söke
N:o 29.
52
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo- borgenär betalningen genast ut af gäldenären, och bristen af löftes-
uppteckning. mannens gods». Detta gör, att denna sak i de flesta fall måste
( 01 Si' vara klarerad, innan arfskifte gifves in.
Då vi icke vilja gå ifrån Kongl. Majris förslag, utan tvärtom
hylla den princip, hvarpå det hvilar, anser jag, att vi böra med
allt skäl taga herr Rudebecks förslag. Herr Cavalli nämnde, att
han i dag icke hört talas om principer. Jag vet icke hvad han
då hört. Jag tycker, vi med en mun talat om principer hela da¬
gen. Yi hafva alla sagt, att vi vilja taga Kongl. Maj ds princip,
men icke den principen, hvarigenom kan inträffa, att arfvingar nöd¬
gas betala skatt för arf, som efter boets behöriga utredning är obe¬
fintligt. »Det gör icke något», säger man, »om något år får man
restitution af den skatt, som orätt erlagts.» Jo, det gör, att, om
också en fattig man skulle kunna skaffa t. ex. 1,000 kronor till
skatt, med utsigt att få restitution om någon tid, han likväl kan
innan dess blifva ruinerad genom den orättfärdiga beskattningen.
Jag anser det icke vara skäl att taga en sådan lag, utan yrkar
bifall till herr Rudebecks reservation] med deri af honom i dag
föreslagna ändringar.
Härefter hördes rop på proposition.
Herr Nyström, Carl: Såsom herrarne hört, har debatten i
dag hittills hållits hufvudsakligen mellan juristerna. Det tyckes
då icke vara så alldeles ur vägen, om en och annan icke jurist
tager till ordet för att tillkännagifva, huru den skarpsinniga argu¬
mentationen från tre olika håll slagit an och verkat på åhörarne,
hvilkas röster man sökt vinna. Jag ber då få förklara — och
detta är anledningen till att jag begärt ordet —- att, icke annat än
jag förstår, det af herr Rudebeck såväl i reservationen som här i
kammaren försvarade samt ock i yttranden af talrika understödjare
förordade förslag är det, hvilket har företrädet i beviskraft. Jag
sluter mig derför till den af honom representerade åsigten.
I sjelfva verket får jag säga, att jag anser obilligt att ålägga
herrar domare tvånget att inlåta sig på ett så ovisst värf som det
att uppgöra sådana preliminära eller provisoriska arfskiften, då hela
denna akt genom sin osäkerhet står i bestämd motsats mot den
precision, noggrannhet, pålitlighet och auktoritet, som man önskar
finna hos domarehandlingar och hos dem också oftast finner. Nu
åläggas domarena en pröfning af helt annan art, och detta är orätt¬
vist. Det skall nu i många fall — jag tyckte mig nyss höra af
en domare i 99 fall af hundra — uppstå två arfskiften, det ena
det origtiga, som det blir domarens ej afundsvärda lott att upp¬
rätta, och det andra det rigtiga, som naturligtvis kommer att ut¬
göra vederläggning af det förra. Och detta icke blott blir en ve¬
derläggning af det förra af domaren uppgjorda, utan föranleder
äfven praktiska påföljder i form af klagomål, restitutioner, vidlyf¬
tiga förhandlingar m. m. En sådan rättsordning är icke tillfreds¬
ställande och bidrager att minska domaremagtens anseende.
Jag vill tillägga, att jag väl förstår det politiska skäl, som
anförts af herr Reuterswärd, och jag fäster dervid den största vigt.
53
Nso 29.
Lördagen den 28 April f. m.
Det vore endast med stor tveksamhet jag skulle förorda herr Ru- Stämpel å bo-
debecks förslag, om man deraf skulle draga en sådan slutsats, som
den herr Reuterswärd antydde. Men ser man till reservantens ytt- c or
Tande, att han icke stält sig i någon motsats mot Kongl. Mai:ts
förslag och, såvidt jag förstår, derigenom icke i något enda fall
göres någon invändning mot sjelfva grundsatsen om att arfsskatt
skulle påläggas, tager man vidare i betraktande, att icke heller diskus¬
sionen gått i sådan rigtning, att något bestridande af grundsatsen
deraf kan härledas, och slutligen att i händelse domslutet utfölle
i öfverensstämmelse med herr Rudebecks yrkande detta icke skulle
medföra frågans fall, så är det omöjligt att af allt detta draga den
slutsats, att Första Kammaren skulle, om den antoge detta förslag,
hafva sökt på ett eller annat sätt komma ifrån dess förpligtelse
från urtima riksdagen, hvilka den tvärtom erkänner och vill
inlösa.
Herr Forssell: Efter det storpolitiska anförande, som nyss
här hölls af kammarens ärade ålderspresident, borde kanske diskus¬
sionen nu tystna, och efter de bravorop, hvarmed anförandet mot¬
togs, skulle man kanske kunna anse förslagets öde vara gifvet.
Om jag nu likväl tillåter mig att visa ålderspresidenten olydnad,
är det icke blott derför, att jag icke svurit hans fana, utan också
derför, att jag alldeles icke kan gilla den uppfattning, som han här
uttalade. Jag känner igen den från ett föregående tillfälle, då
väglagen här genomdrefs i sista stunden, väsentligen på grund af
ett anförande af honom, och på grund af samma tankegång som
den, till hvilken han nu åter vill binda kammaren.
Han sade här nyss: det är sant, att det nu föreliggande för¬
slaget icke är godt; anmärkningarna mot detsamma äro befogade,
och om det antages, skall det ovilkorligen leda dertill, att_ dess
stora brister inom kort skola nödvändiggöra väsentliga förändringar
och slutligen en öfvergång till just hvad reservanten föreslagit.
Sådan syntes mig åtminstone syftningen af hans yttrande vara.
Men icke för ty, oaktadt alla dessa brister, bör, menade han, för¬
slaget antagas af Första Kammaren. Hvarför? Jo, derför, att, om
kammaren icke antager just utskottets förslag, utsätter kammaren
sig för misstanken att icke vilja infria löftena från 1892 års urtima
Riksdag, och Första Kammaren bör framför allt undvika sådana
misstankar.
För min del kan jag icke gilla en sådan uppfattning af ställ¬
ningens kraf på kammaren, och kammarens äldre ledamöter lära
ihågkomma, att fordom var det icke vanligt hvarken att så tänka
eller så tala i denna kammare. Allra minst fick man höra sådant
från de män, som då åtnjöto hedern att anses för representative
eller ledande inom kammaren. Man sade då, att Första Kam¬
maren bör fatta sina beslut efter bästa omdöme och efter sitt goda
samvete och sätta sig öfver obefogade misstankar. Vid den regeln
tror jag, att Första kammaren gör bäst uti att hålla fast. Efter
den regeln kommer också jag att bestämma mitt votum i frågan.
Jag vill till dagens protokoll hafva antecknadt, att jag för
Jf:o 29.
64
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo-
uppteclminq.
(Forts.)
min del, i valet mellan de tvenne förslag, som föreligga, efter
mycket allvarligt öfvervägande och efter noga åhörande af alla
de skäl, som anförts på båda sidor, ansett mig böra sluta mig
till den af herr Rudebeck framlagda reservationen. Några få
ord vill jag tillägga för att motivera denna min anslutning till
reservationen.
Det är alldeles oförnekligt, att tillämpningen af det utskottets
förslag, så välmenande, så godt det i många hänseenden än må
anses vara, likväl kommer att medföra de mest afsevärda svårig¬
heter och förvecklingar, icke blott för en aktad domarecorps, utan
äfven för rättsökande parter, och man bör icke anse, att dessa
svårigheter och förvecklingar äro af någon ringa betydelse. De
äro sådana, att de, efter hvad nästan alla erfarne domare här visat,
i många fall svårligen kunna af domarne undvikas. Domaren för-
pligtas att på fri hand och utan tillräcklig kännedom om förhål¬
landena förrätta något, som icke är arfskifte, men likväl ser ut som
arfskifte, och nödgas måhända att dervid göra sig skyldig till
oundvikliga misstag, beroende på origtiga uppgifter, på tvetydiga
testamentsbestämmelser eller ofullständiga meddelanden vid boupp¬
teckningen.
Och icke nog, att han sålunda försättes i den för hans höga
och grannlaga embete menliga ställning att möjligen nödgas såsom
domare fatta ett helt annat omdöme öfver arfskiftet, än han förut
afgifvit som stämpelbeläggare å bouppteckningen, härtill kommer,
att han å ena sidan utsattes för anmärkning från hofrätten för
sin stämpelbeläggning, der denna varit för knapp, och möjligen får
gorå ekonomisk förlust, i fall icke ersättningen kan utkräfvas af
den, som fått sitt arf och förslösat det, och å andra sidan åter
drabbas af anklagelse inför domstol såsom för tjenstefel, i fall bo-
delegarne anse honom hafva räknat arfslotterna för stora eller för
få. Och hvartill nu all denna oreda, denna verkliga ogrannlagen-
het mot en aktad embetsmannacorps? Jo, endast för det, att vi
skulle vinna ett slags ekonomisk metafysisk tillfredsställelse af att
hafva producerat en så kallad egentlig arfsskatt, som dock egent¬
ligen icke är och troligen aldrig blir någon arfsskatt alls. Det
olyckliga med det i utskottets förslag framträdande systemet är
just, att det alls icke framställer eu »egentlig arfsskatt» och icke
heller en »egentlig arfslottsskatt», utan ett mellanting af den gamla
svenska skatten å död mans qvarlåtenskap och den från utländska
mönster efterbildade arfslottsskatten, ett mellanting, som har olä¬
genheter af båda dessa skatteformer.
Nu säger man, att utskottets förslag medför så stora fördelar
för dem, som skola erlägga arfsskatten. Utan att ingå på en veten¬
skaplig kritik af principerna för denna beskattning, skall jag blott
försöka att genom ett konkret exempel visa, hvari dessa fördelar
bestå, och hvad de kunna vara värda, aritmetiskt taget. Antag ett
dödsbo, som vid uppteckningen skattas till 40,000 kronor, och för
hvilket efter föreslagen tariff beskattningen skulle utgöras med 15
kronor per 1,000 kronor. Antag vidare ett dödsbo värderadt till
4,000 kronor, derå arfsskatten efter samma tariff utgör 4 kronor
Lördagen den 28 April, f. m.
55
N:o 29.
per 1,000 kronor. Om nu i det förra dödsboet funnes 10 arftagare,
komme den utgående arfsskatten 360 kronor, fördelad på alla 10,
att för en kvar utgöra 36 kronor, men arfsskatten för 4,000 kro¬
nor, utgjord af en enda arftagare, att utgöra allenast 20 kronor.
Skilnaden är 16 kronor.
Detta är det exakta uttrycket för den s. k. orättvisa eller
obillighet, som skulle uppstå vid beskattning af qvarlåtenskap
efter bouppteckningens summa, och det är denna obillighet, som
utskottets förslag afser att undanrödja. Utskottets förslag erbjuder
delegarne i ett dödsbo den förmånen, att dödsboets hela stämpel¬
afgift, och således hvars och ens andel i denna afgift, varder be¬
räknad efter lägre tariff, i samma mån delegarnes antal är stort
och lotternas storlek sålunda minskas. Det är sant, att herr Rude-
becks förslag icke genast och icke ovilkorligen bereder bodelegarne
samma förmån, men det förutsätter och innebär, att samma förmån
skulle kunna dem erbjudas genomenmycket enkel lagstiftningsåtgärd,
som kan vidtagas nästa riksdag. Herr Rudebeck, vill att Riksdagen,
med antagande af en vanlig stämpelskatt å bouppteckning, skulle hos
Kong! Maj:t begära framläggandet af ett förslag till nästa riksdag,
hvarigenom sådan anordning infördes, att det blefve beroende på
arfslottstagarnes eget skön, huruvida de skulle komma i åtnjutande
af nedsättning i skatten. Det torde icke möta några svårigheter
att bevilja uppskof med stämpelafgiftens upptagande t. ex. till ett
eller ett hälft år efter dödsfallet, på det att under denna tid. rim¬
ligen arfskiftet må kunna ega runa. Är sådant medgifvet, blir det
helt och hållet öfverlemnadt åt arfslottsegarne att sjelfva afgöra,
huruvida de vilja verkställa arfskiftet och derigenom komma i åt¬
njutande af den lindring, som ligger i beskattning efter arfslott.
Det synes mig gifvet, att lindringen då kommer att ega rum i alla
de fall, der skilnaden mellan beskattning af hela arfvets summa
och beskattning af arfvets skilda lotter blir så stor, att det lönar
mödan att påskynda arfskiftet. I många fall kommer skilnaden
mellan afgifterna vid deras beräkning på det ena eller andra sät¬
tet att blifva så liten, att det för lottegarne är fullkomligt likgil¬
tigt, hvilkendera metoden användes, och de komma dä att till-
vägagå såsom förut samt rätta sig efter sin egen beqvämlighet. I
andra fall, då skilnaden går på större belopp, kommer bestämmel¬
sen, hvarom nu är fråga, att verka såsom ett mycket kraftigt in¬
citament till arfskiftets påskyndande, och, herr talman, just deruti
torde det af herr Rudebeck framlagda förslaget hafva sin största
betydelse.
Ty från alla sidor medgifves, att största betänkligheten vid det
nu framlagda förslaget lägges deruti, att den höga tariffen, i vissa
fall uppgående till 3 ‘/2 eller ända till 6 procent af qvarlåtenskapens
värde, skall tillämpas med ett så otillförlitligt uppskattniugsinstru-
ment, som bouppteckningen är och måste förblifva. Detta instru¬
ment må hafva varit tillfredsställande för arfsbeskattningen, så
länge denna gick ut på en afgift af V2 procent, men det duger
icke längre, när det blir fråga om att taga ut eu skatt af 6 pro¬
cent. Alla medgifva, att den nya skattetariffens natur fordrar en
Stämpel å bo-
upptec lemna.
(Forts.)
N:o 29.
56
Lördagen den 28 April, f. m.
Stämpel å bo¬
uppteckning.
(Forts.)
säkrare grundläggning; alla finna det önskvärd!, att den nya ta¬
riffen kunde komma att tillämpas på den qvarlåtenskap, som kon¬
staterats genom arfskifte. Ehuru man visserligen icke kan tänka
på att göra arfskiftesinstitutet obligatoriskt, borde man dock för¬
söka att framkalla ett allmännare och skyndsammare anlitande af
arfskiftet. Så vidt jag kan finna, innehåller utskottets förslag intet,
som medför någon sådan lockelse till anlitande af arfskiftet. Den
provisoriska uppskattningen af arfslotterna skulle ju bereda arf¬
tagare alla de förmåner i beskattningsväg, som de kunna vinna
genom ett vanligt arfskifte, under det att deremot enligt herr
Eudebecks förslag just ett verkligt arfskifte blefve vilkor för dessa
förmåners åtnjutande. För mig utgör denna omständighet den för¬
nämsta anledningen att anse herr Éudebecks förslag såsom en
verklig förbättring af utskottets.
Jag anhåller derför om bifall till herr Éudebecks förslag.
Herr Sandberg: Då jag, att döma efter den i dag här förda
diskussionen, är förvissad derom, att jag står temligen ensam med
min mening i denna fråga, skall jag icke mer än ett par minuter
upptaga kammarens tid.
Så vidt jag förstår, finnes icke någon sämre skatteform än den,
som icke blir effektiv, som gifver ringa inkomst och som frestar
och lockar till kringgående, och så beskaffad anser jag den nu till
antagande föreslagna arfsskatten vara. Det händer ju redan nu,
att förmögna personer före sin död vidtaga sådana åtgärder, att
bouppteckningen utvisar så godt som inga tillgångar. Då jag så¬
ledes är fullkomligt öfvertygad om att den nu föreslagna arfsskat¬
ten icke kommer att gifva mer än en ringa bråkdel af det belopp,
man beräknar och hoppas, och då jag anser svårigheterna vid
tillämpningen komma att blifva ganska stora, för att icke säga
oöfvervinneliga, tillåter jag mig att yrka afslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande inledningen i förevarande paragraf och
den i paragrafen förekommande rubriken bouppteckning jemte der¬
under intagna bestämmelser yrkats: l:o) att denna del af författ-
ningsförslaget skulle godkännas; 2:o) af herr Rndebeck, att kam¬
maren skulle godkänna motsvarande del af det förslag till para¬
grafens lydelse, som innefattades i hans vid betänkandet fogade
reservation; och 3:o) att nu föredragna del af paragrafen skulle
afslås.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlik! dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande
af ifrågavarande del af paragrafen i enlighet med utskottets för¬
slag vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en sä lydande omröstningsproposition:
Lördagen den 28 April, f. m.
67
N:o 29.
Den, som godkänner inledningen i 8 § af bevillningsutskottets
förslag till förordning angående stämpelafgiften och den i nämnda
§ förekommande rubriken Bouppteckning jemte derunder intagna
bestämmelser, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, godkännas motsvarande del af det förslag till
paragrafens lydelse, som innefattas i herr Rudebecks vid utskottets
betänkande n:o 17 fogade reservation.
Omröstning företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja,—72;
Nej—54.
Vidare yttrade herr talmannen, att under öfverläggningen jem¬
väl blifvit yrkadt, af herr Budebeck, att Riksdagen skulle i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, efter
skedd utredning, för nästa Riksdag framlägga förslag, afseende
stämpelafgift å arfslott och testamente att utgå, så vidt möjligt är,
å det belopp, som arfvinge eller testamentstagare enligt arfskifte
erhåller.
Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af herr
Rudebecks nyssnämnda yrkande samt vidare på afslag derå; och
förklarades den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med
öfvervägande ja besvarad.
Rubrikerna: Fideikomissbref om fast egendom. — Äktenskaps¬
förord.
Godkändes.
Kammaren åtskildes kl. 3,83 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Första Kammarens Prof. 1894. Ar:o 29.
o