RIKSDAGENS PROTOKOLL
1894. Första Kammaren. N:o 20.
Onsdagen den 4 april, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.; och dess förhandlingar
leddes till en början af herr vice talmannen.
Föredrogs å nyo och -företogs paragrafvis till afgörande stats¬
utskottets den 31 sistlidne mars och under gårdagen bordlagda ut¬
låtande n:o 30, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revi¬
sorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte
dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1892.
§ 1-
Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ 2.
Herr AVieselgren: För att sätta kammaren i stånd att be- Ang. central-
döma den nuvarande ställningen med våra qvinnofängelser, skall jag fängelset &
be att få meddela några upplysningar, hvilka icke tyckas varit för Norrmalm.
utskottet tillgängliga, men hvilka jag på grund af den särskilda
ställning, hvari jag står till fångvårdsstyrelsen, ansett mig böra
meddela kammaren.
För att kunna göra detta sä fullständigt som nödigt är, måste
jag be, att kammaren ville erinra sig det utlåtande, som af stats¬
utskottet afgafs den 5 maj 1892 i anledning af Kongl. Majrts då
framstälda proposition om nytt qvinnofängelse. Detta betänkande,
som bifölls af Kiksdagens båda kamrar och som derför återfinnes
såsom en Riksdagens till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse, innehöll på
pag. 21 uttalanden om då redan befintliga qvinnofängelser. Der är
anfördt, hvad revisorerna uttalat om qvinnofängelserna i Norrköping
och Göteborg. Om det förra säga revisorerna, att detta fängelse
befinner sig i ett tillfredsställande skick, och om det senare säga
de, att de funnit detsamma synnerligen väl fylla sitt ändamål. De
uttala sig vidare om detta senare, att det syntes »så väl fylla sitt
ändamål, att betänkligheter med skäl torde kunna förefinnas mot
Första Kammarens Prot. 1894. N:o 20. 1
N:o 20. 2
Onsdagen den 4 April, e. in.
An<t central- dess indragning eller användande på annat sätt än hittills.» Detta
fängelset å mäste naturligen gälla såsom ett uttryck af Riksdagens uppfattning.
Norrmalm. Jag gkau gerna erkänna, att jag icke från början tänkt mig saken
(Förta.) på detta, sätt, dä jag helst ville tänka mig en blifvande tvångs-
arbetsanstalt för kvinnor anordnad i hufvudstaden. Men då Riks¬
dagen uttalat sig som skett och då jag visserligen icke hade något
principielt emot dess uppfattning att invända, sä och då jag ock pa
enskild väg skaffat mig kännedom om att hvarken från Göteborg
eller Norrköping skulle vara att vänta anbud å öfvertagande af de
förutnämnda fängelserna i sagda städer, så måste ju deraf följa, att
dessa fängelser fortfarande borde användas såsom qvinliga gemen-
samhetsfängelser i landet. Nu ingår i samma skrifvelse den för¬
klaring till Kong]. Maj:t beträffande nytt qvinnofängelse, att Riks¬
dagen ansåge, att man borde afvakta resultatet af 1890 års ändrade
strafflagsbestämmelser och af 1892 års cell-lag. Jag är för min del
öfvertygad, att kammaren icke fullt uppmätt proportionerna åt det
inflytande, den nya cell-lagen skall utöfva på vårt fängelseväsen.
Jag har en särskild anledning att antaga detta. Då frågan 1892
förekom här i kammaren, tog jag mig friheten att yttra bland annat
följande:
Men om man också icke nu kan säkert uppgifva resultatet af
1890 års lagändringar i dess sammanhang med den lag om cellstraf¬
fets utsträckning, som är att förvänta, kan dock så mycket med
säkerhet sägas, att antalet af qvinliga gemensamhetsfångar kommer
att så mycket nedgå, att det icke gerna blir möjligt att med fångar
af detta slag fylla flera gemensamhetsfängelser. Men är det sä,
kan det icke vara lämpligt, att Riksdagen till Kong!. Maj:t ingår
med en skrifvelse så motiverad, som utskottets utlåtande gifver vid
handen; ty enligt detta synes Riksdagen skola komma att förklara,
det tre sådana fängelser böra för de qvinliga straffångarnes lämpliga
fördelning bibehållas. Detta är eu orimlighet; och jag anser mig
derför böra yrka bifall till den motivering, som reservanterna före¬
slagit och som säger tillräckligt för att motivera ett afslag på Kongl.
Maj:ts proposition.»
Det yttrande i motiveringen, som jag dermed afsåg, var just
det, som förekom mot slutet af betänkandet, der det heter om arbets-
anstalten för försvarslösa å Norrmalm, att den befunne sig »i det
skick, att en förändring af densamma borde ega rum»; men heter
det, »utskottet föreställer sig, att, oafsedt frågan om fängelsernas
framtida förflyttning, genom en ändamålsenlig anordning af redan
befintliga lokaler en förbättring i dervarande förhållanden borde
kunna tills vidare åstadkommas, hvilken förbättring i allt fall är af
den trängande nödvändighet, att den ej torde böra åsidosättas i
afvaktan på en ny fån g vårdsanstalt, hvilken enligt Kongl. Majds
förevarande förslag icke skulle komma att för ändamålet upplåtas
förr än omkring fem år härefter.»
Det var dessa ord, som tycktes mig vara fullt klara i sin me¬
ning, att vi jemte de två, som förklarats fortfarande böra bibehållas,
nemligen fängelserna i Norrköping och Göteborg, borde hafva ännu
ett tredje anordnadt. Detta fann jag vara fullkomligt oantagligt.
3 N:o 20.
Onsdagen den 4 April, e. ni.
Då ännu hade jag inga siffror för min mening att åberopa, men*-ing.central-
jag var öfvertygad, att det skulle visa sig, att vi icke behöfde mer fängelset, å
än två fångvärdsanstalter för qvinnor, en för straffångar och en Norrmalm.
för tvångsarbetsfångar. Denna öfvertygelse grundade jag derpå, att (Fort°d
man genom en långvarig erfarenhet visste, det svenska domstolarne
vid straffmätning för den vanliga medelnivån af brott använde mi-
nimilatituden; och jag visste ju, att sagda latitud enligt 1892 års
lag sänkts för barnamord från fyra till två år och rätt mycket
också för itererade tjufnadsbrott, d. v. s. för de brott, som qvin¬
no!’na vanligtvis begå. Det var mig häraf tydligt att antalet qvill¬
ra gemensamhetfångar skulle minskas. Eu företagen probabili-
tetskalkyl gaf till resultat, att antalet skulle minskas till omkring
sjuttio. En annan sådan kalkyl kom till siffran 60, en tredje fick
antalet till 80. Jag antog derför, att antalet skulle komma att
stanna mellan 60 och 80 och att, alltså de qvinliga straffångar,
som skulle utstå sitt straff i gemensamhetsfängelse, skulle kunna
rymmas i fängelset i Göteborg. Då nu Riksdagen förklarat, att
också fängelset i Norrköping borde bibehållas, var det klart, att för
tvångsarbetsfångarne icke skulle behöfvas någon ny fån g vårdsanstalt,
utan, då straffångarne internerades i Göteborgs-, tvångsarbetsfån¬
garne borde inrymmas i Norrköpingsfängelset. Nu har tiden gått
och den har besannat ifrågavarande kalkyler. Men om jag än bör
vara nöjd med att hafva »fått rätt», har jag dock under denna
gångna tid af en annan anledning fått erfara mycken grämelse; ty
med anledning af en kongl. skrifvelse till fångvårdsstyrelsen skref
denna styrelse till barnhusdirektionen sä som i dess förklaring öfver
statsrevisionens yttrande anförts; och ehuru direktionens svar blef
fullständigt afvisande, sökte dock styrelsen, då det betans, att ett
provisoriskt anordnande af en tvångsarbetsanstalt med nattceller
skulle kosta så mycket, att på bifall dertill icke borde vara att tänka,
påskynda frågans utgång genom att å nyo försöka framkalla ett svar
från barnhusdirektionen, men i den rigtning, Riksdagen begärt. Detta
svar, hvilket jag från början trodde skola erhållas inom ett par
veckor, har styrelsen fått vänta på månad efter månad. Nu hafva
fjorton månader gått, och ännu har intet svar kommit. Kammaren
må lätt förstå, att detta varit en mycket svår missräkning för fång¬
vårdsstyrelsen, som hoppades kunna redan före slutet af förra riks¬
dagen till Kongl. Maj:t inkomma med ett fullständigt förslag om
ordnandet af återstående fängvärdsfrågor och som sedan varit viss
att åtminstone få göra det i god tid under denna riksdag. Nu har
hoppet i båda fallen svikits. Det är dock omöjligt för styrelsen
att kommendera fram något svar från en kommunal och filantropisk
myndighet, hvilken, huru vigtig en fråga må vara, icke har annan
tid för lösandet af densamma än den, som efter vanligheten kan
kallas »öfverloppstid». Det må derför möjligen icke vara så mycket
att säga derom; men tiden har emellertid gått och frågan väntar
ännu sin lösning.
Man kan emellertid nu med fullt tydliga siffror visa, huru frå¬
gan om fångantalet kommer att ställa sig. Redan i början af sist ¬
lidna januari hade antalet qvinliga gemensamhetsfångar i Norrmalms
N:o 20.
Ang. centra l
fängelset n
Norrmalm
(Forts.)
4 Onsdagen den 4 April, e. m.
straffäugeise sjunkit, så att det icke fans flera än 36. \id samma
tid hade antalet sådana fångar i Göteborg sjunkit så mycket, att
direktören meddelade, att finge han icke förstärkning i fångantalet,
kunde han icke uppehålla de kontraherade arbetena. Då måste så¬
ledes bestämmas, att hela straffarbetsfångantalet på Norrmalm skulle
fördelas på de återstående anstalterna, de i Norrköping och Göte¬
borg. Man sände ett antal till hvardera af dem, hvarigenom arbe¬
tena å båda dessa anstalter kunde tills vidare uppehållas. Då Riks¬
dagen påpekat, att dessa fängelser borde fortfarande bestå, fick man
nemligen tillse, att de arbeten, som der finnas, icke upprefvos; om
ett otillräckligt fångantal skulle tvinga entreprenörerna att säga
vipp kontrakten och draga sig tillbaka, skulle ock följa svårigheter
att få nya arbeten i gång. För närvarande är således hela antalet
q vinliga straffångar fördeladt endast på dessa båda anstalter i Göte¬
borg och Norrköping. Den siste nästlidne mars, således för några
dagar sedan, utgjorde antalet vid qvinnofängelset i Göteborg 60. Af
dessa 60 komma under tiden till den 1 juli detta år att afgå 12. Under
senare hälften af år 1894 också 12. Vid slutet af detta av finnas
således qvar 36 qvinliga fångar vid detta fängelse; hvilket antal är
för litet för att uppehålla arbetena der. Under förra halfäret 1895
afgå 11 och under senare halfåret samma är likaledes 11. Det skall
således då endast återstå 14 qvinliga Jtagar vid fängelset i Göte¬
borg. I Norrköpingsfängelset är fångantalet för närvarande 69. Af
dessa afgår en före den 1 nästkommande juli. Under senare delen
af detta är afgå 8. Således finnas vid slutet af detta år endast 60
qvar. Under nästa års lopp afgå vidare 5 under förra och 8 under
senare halfåret, sä att vid nästa års slut finnas 47 qvinliga fångar
i Norrköping. Det är komplett omöjligt att hålla uppe två fän¬
gelser med ett så ringa fångantal. Hittills från början af 1893
dömda qvinnofångar, som efter undergången celltid skola öfversän-
das till gemensamhetsfängelse, uppgå till ett antal af 7. Utan tvif¬
vel skall man redan nästa sommar nödgas minska antalet i Norr¬
köping genom att derifrån försända flera eller färre för att möjlig-
liggöra arbetsdriftens uppehållande i Göteborg. Under loppet af
nästa år står Norrköpingsfängelset tomt på straffångar. Skola ar¬
betena der kunna uppehållas, måste andra qvinliga fångar, nemligen
tvångsarbetsfångarna, flyttas dit från Norrmalm^— i öfverenstäm-
melse med Riksdagens uttalade åsigt om bibehållandet af fängel¬
serna i Göteborg och Norrköping, och då, såsom sig visat, endast
två fängelser behöfvas: ett i Göteborg för straffångar och ett i
Norrköping för tvångsarbetsfångar. Detta förhållande har redan
kommit oss så nära inpå lifvet, att vi icke kunna tala om någon öfver-
gångstid.
Nu frågas, huruvida under sådana förhållanden man skulle an¬
sett försvarligt, om fångvårdsstyrelsen på grund af ett Riksdagens
under andra förutsättningar faldt yttrande nedlagt 31,000 kronor på
anordningar inom Norrmalmsfängelset? Jag ber ock få fästa upp¬
märksamheten derpå, att detta Norrmalmsfängelses egentliga ur¬
sprung varit höljdt i dunkel. Man har aldrig rätt vetat, när det
kom till. Jag har emellertid under arkivforskningar, för att få ljus
5 N:o 20.
Onsdagen den 4 April, e. in.
i saken, fått reda på det kontrakt, hvarigenom år 1645 öfverens- Ang. central-
kommelse träffades om denna byggnads uppförande till då kontra- fängelset d
beråd fjerdedel. Mellan år 1645 och något år på 1680-talet har hela AorJrnalm-
den nuvarande komplexen säkerligen uppförts. Det är således en (*orts )
byggnad af ganska vördnadsbjudande ålder; och jag skulle härmed
skäl kunna påminna om ett ord, hvars visdom ingen lärer förneka,
det nemligen, att ingen fäster »en ny klut på en gammal kläd¬
nad, ty det tillsatta ritver bort af klädnaden och hålet varder värre».
Det är vanskligt att börja rifva i hus af 250 års ålder, och om jag
också vill tro, att de nya anordningarna der inom skulle låta sig
göra för det uträknade beloppet, är detta visst icke säkert. Erfa¬
renheter från liknande fall hafva visat, att kostnaderna icke alltid
stanna vid hvad som beräknats, utan uppgå till åtskilligt mer, än
hvad man förutsett.
Att det dock behöfves en förbättring i förhållandena der, är
jag den förste att medgifva. Och då utskottet betonat nödvändig¬
heten att göra något, men inskränkt sig till att säga, att »de miss¬
förhållanden, som nu derstädes förefinnas, må, intill dess en full¬
ständig lösning af ofvanberörda fråga vinnes, kunna åtminstone del¬
vis varda afhulpna», skall jag be att få konstatera för kammaren,
att denna utskottets önskan i viss män redan är uppfyld. En af
de betänkligaste anledningar till de missförhållanden, som öfverkla-
gats vid fängelset å Norrmalm, hade just sin upprinnelse i samman¬
förandet derstädes af straffångar och tvångsarbetsfångar. Utan att
ingå i mer eller mindre oangenäma eller stötande detaljer, skall
jag erinra, att huru man än sökte skilja tvångsarbetsfångarna från
straffångarna, var det en plats, der de alltid måste sammanträffa,
derför att denna plats var för båda anstalterna gemensam, och denna
plats var kyrkan. Det var just der, som trädarne knötos' för eu
mängd stötande förhållanden, som togo sig form i bref och försök
att komma i förbindelse med hvarandra, att sluta vänskapsförbund
af frånstötande och osmaklig beskaffenhet. Men i samma ögonblick
straffångarne förflyttades, hade också denna städse återkommande
anledning till missförhållandena upphört att göra sig gällande. Och
då det meddelats mig, att statsutskottet fått den uppfattning, att
icke något åtgjorts för att förbättra förhållandena, skall jag be att
få meddela innehållet af en skrifvelse från fängelsets direktör, deri
han på min önskan redogjort för hvad efter förflyttningen af straff-
fångarna åtgjorts i afseende å önskade förbättringar. Ett, missför¬
stånd har emellertid förekommit, som jag först ber att få rätta.
Någon af de statsutskottsafdelningens herrar ledamöter, som besökt
fängelset, lärer dervid gjort en fråga, huruvida någon »klassifika¬
tion» der genomförts. Och på den frågan hade direktören svarat
nej. Af detta nej drogs sedan den slutsatsen, att allt var vid det
gamla. Men jag ber att få belysa både frågan och svaret. Det
kan icke begäras af någon, som icke är fackman, att han skall
kunna röra sig utan möjlighet af missförstånd med de tekniska
termerna rörande förhållanden inom den specielt »penitentiära» bran-
chen, den må nu kallas vetenskap eller systematik. Ordet »klassi¬
fikation» är icke det råtta; och om detta tekniska begrepp afsåg
N:o 20. 6
Ang. centra
fängelset a
Norrmalm
(Forts.)
Onsdagen den 4 April, e. in.
i- icke den frågande att vinna den upplysning, som direktören gaf.
' Man har för längesedan uppgifvit försöken att på klassifikationen
■ grunda någon fångbehandling eller fångförbättring. Den tid, då
klassifikationen spelade en roll, ligger långt tillbaka. Den afslöts
mot midten af 1830-talet. Till dess hade man sökt åstadkomma
allt, hvad man trodde kunna vinnas genom klassifikation. Men alla
förhoppningar hade vid den tiden redan grusats, och sedan har den
formella klassregistreringen varit utan faktisk betydelse. 1 ledan
1831 lästes i »Jahrbucher der Sträf- lind Besserungs-Anstalten»,
som utgafs af den utomordentligt framstående fån g vårdsmannen
doktor Julius 1 Berlin, en uppsats, som återgafs pa svenska och
trycktes i Schmidts Juridiska arkiv. Den hade till titel: »Om klass¬
indelning af fångar i straff- och korrektionshusen» och bestod åt
två afdelningar, hvilkas rubriker lydde, den ena såhär: »klassindel¬
ningen låter ej utföra sig, är en idé, som ej kan realiseras», den
andra sä: »klassindelningen åstadkommer icke hvad den lofvar, utan
visar vid närmare efterseende idel vådliga följder och uppenbar
menlighet för anstaltens såväl bestraffnings- som förbättringsända-
mål.» Jag skall icke gä in i ett närmare klargörande af de skäl,
på Indika denne fångvårdsman stödde sina påståenden. Jag endast
konstaterar, att från midten af 1830-talet är den dittills så högt
skattade klassifikationen fullkomligt bortlagd. Hvad som sedan
kommit, är den s. k. individuella fångbehandlingen. Det var
frågan, om den behandlingen användes, fängelsedirektören kanske
väntat sig, och på den frågan hade han svarat ja. På frågan om
klassifikationen svarade lian nej, hvilket var rigtigt, ehuru han kan¬
ske bort gå längre och tillagt eu upplysning om den individuella
fångbehandling, han visste vara klassitikationeus efterträdare. Han
skrifver emellertid nu på min fråga om de åtgärder, som vidtagits
för åstadkommande af en bättre ordning bland tvångsarbetsfångarne
sedan straffångarnes förflyttning, att i stället för förutvarande 5 sof¬
rum, deraf tvenne begagnades om dagen jemväl till arbetsrum, nu¬
mera sofrummen äro till antalet 8, deri icke andra fångar än ord-
ningsqvinnor och städerskor uppehålla sig på dagen under arbets¬
tiden, att, förutom förenämnda 2 rum, arbetsrummen före förflyttnin¬
gen endast voro 3, men äro numera 5 eller rättare (i, dä alltid
några fångar äro sysselsatta å det s. k. tvättrummet samt att, då
numera endast tvångsarbetsfångar användas för alla fängelsets ar¬
beten och handräckningar, en del af dessa äro fördelade till arbete
i fängelsets tvätthus, bageri, kök, tillskärningsverkstad, sycellen,
hvarest fångarnes egna kläder repareras och iordningställas, samt
såsom celluppassning, renhållning m. m.» Vidare säger han: »Genom
den sålunda åstadkomna tillökning i sof- och arbetslokaler ha
fångarne kunnat fördelas i mindre grupper såväl under natten
som under arbetet, och har detta redan visat sig hafva en ganska
god verkan, enär naturligtvis flera anledningar till oordningar före-
komino, dä fångarne voro för mycket hopträngda. Denna tillök¬
ning i antalet soflokaler har äfven underlättat de tillförene gjorda
försök att, så vidt möjligt är, fördela fångarne på sofrummen med
hänsyn till deras lynne, deras mer eller mindre förderfvade vanor
Onsdagen den 4 April, e. m.
7 N:o 20.
eller seder, dervid äfven åldern och den längre eller kortare tid, de Ang. central-
tillbragt inom fängelser m. in., tages i betraktande.» Detta är just, fanga^tå
hvad man menar med individuel fångbehandling. Hvarje individ '
betraktas efter sitt lynne, sina vanor och den längre eller kortare v
tid han tillbragt i fängelse, och efter dessa grunder fördelas fån-
garne. Jag skall be att få i detta sammanhang beriktiga en upp¬
fattning, som ofta förekommer och tvifvels utan ock gjort sig hörd i
statsutskottet. Man talar rätt ofta om, att det skulle vara nödvän¬
digt att skilja de unga, »relativt oförderfvade» af dessa till tvångs¬
arbete dömda qvinnor från de äldre. Detta föreställningssätt är
öfverfördt från straffarbetsfångarnes behandling, men stämmer icke
fullt in på tvångsarbetsfångarnes. Man måste komma i håg, att det
icke är brott, som fört tvångsarbetsfången till fångvårdsanstalten,
icke eu viss gerning, som stridt mot samhällets lag, utan brist på
karakter, brist på de egenskaper, som samhället fordrar af sina
nyttiga och dugliga medborgare, hvad qvinnor beträffar lätja i för¬
ening med lättfärdighet och, i ett stort antal fall, dryckenskap. Men
dessa egenskaper äro gemensamma för både de unga och de gamla,
under det att derjemte för-de unga tillkommer ett plus: den sorg¬
löshet. det lättsinne, som särskild! brukar åtfölja ungdomen. Hvarje
fångvårdsman med erfarenhet i dessa stycken torde derför ock vits¬
orda, att de unga äro de värsta och de farligaste. ° Samma tjenste¬
man, hvars yttrande jag nyss anfört, nämnde vid något tillfälle vid
rådplägning härom, att om det skulle blifva honom ålagdt att sam¬
manföra alla de unga på sina särskilda lokaler utan att uppblanda
dem med de äldre, sä visste han icke, huru han skulle reda sig. Det
ungdomliga lättsinnet och sorglösheten för en framtid, hvilken ännu
är dem långt aflägsen, gör dem oregerligast. För de äldre har dock
erfarenheten i någon mån haft tillfälle att vara läromästare. Deras
kroppar äro mer eller mindre förstörda. De hafva hvar sina vän¬
ner från eu mer eller mindre lycklig och oförderfvad barndomstid,
hvilka hunnit till en jemförelsevis aktad ställning, medan de, betrak¬
tande sitt flydda lif, måste säga sig, att, om de skött sig rätt, äfven
de kunnat komma till samma ställning som dessa. Tror man, att
ånger och samvetsförebråelser äro uteslutna från dessa gamla qvin¬
na h jer tan V Nej. de kunna tala ganska starkt och mägtigt inom dem.
Hvad deremot angår de unga, har erfarenheten hos dem ännu
icke fatt spela den roll, som tillkommer den och som den säkerligen
äfven hus dem förr eller senare skall vinna. Det är vanligen myc¬
ket svårt att fä dem att lyssna till varningar och råd; de äro i all¬
mänhet, såsom nyss nämndes, mycket »oregerliga». Den individuella
fångbehandlingen går således här ut på att, som det heter i skriften,
låta ogräset och hvete,t fä växa tillsammans. När sä får ske i den
stora fria verlden, får man ock i denna mindre verld, fängelseverl-
den, följa exemplet och blanda ogräset med hvetet. Jag tror ock,
att, eu hvar, som känner förhållandena, skall gifva mig rätt i att
ogräset i detja fäll, om än icke undantagslöst, dock mera represen¬
teras af de unga än af de äldre. Nu kan man väl fråga: men före¬
komma då icke fall, att verkligen relativt oförderfvade inkastas i
denna förolyckade och sorgliga hop? Jo, sådant förekommer; men
N:o 20. 8 Onsdagen den 4 April, e. m.
Ang. central- jag kan icke låta detta tillfälle gå obegagnadt förbi att vitsorda den
fängelset å utmärkta menniskokärlek, hvarmed till fängelsebefälets heder det
norrmalm. öfvervakar dylika fall. Det finnes en paragraf, § 13, i 1885 års lag
or ,s' angående lösdrifvares behandling, hvilken möjliggör att räcka eu
hjelpande hand åt sådana personer — oftast olyckliga flickor från
landet, Indika, utan att känna någon, som kan lemna dem bistånd,
ganska hastigt kunna falla, utan att vara verkligt »förderfvade».
När nu någon sådan kommer i det olyckliga läge, att hon föres in
i tvångsarbetsanstalten, har befälet visat sig hafva ögonen öppna,
och räddning har bragts henne; men icke på det sätt, att dessa
mindre förderfvade interneras med hvarandra i särskildt rum. utan
genom att hvarje sådan separerats fl an alla de andra, till dess man
kunnat åstadkomma utväg att förskaffa henne plats, äterskicka
henne till sin familj eller få henne intagen i något hem. Så tillgår
man i de fall, der verkligen relativt taget oförderfvade kastas in i
den mycket beklagansvärda, men också farliga samling, som upp¬
fyller en tvångsarbetsanstalt.
Då nu utskottet uttalar den önskan, att de missförhållanden,
som förefinnas inom tvängsarbetsanstaften å Norrmalm, mätte åt¬
minstone delvis varda afhulpna, ber jag att för kammaren fa påpeka,
att äfven andra åtgärder kunna kräfvas än sådana, som man kan
åstadkomma med trä och sten, med väggar och dörrar. Sedan åt¬
skilliga år verkar vid denna tvångsarbetsinrättning — såsom den
först verkade vid hela centralfängelset, till dess straffångarne der¬
ifrån förflyttades — en förening af qvinnor i lyckligare ställning i
lifvet än dessa arma, som här intagas, men med öppet och varmt
hjerta för dem; och det arbete, som dessa qvinnor utöfva bland
sina fallna medsystrar, är en sak att också taga i betraktande;
detta arbete har utöfvat ett synnerligen välsignelserikt inflytande.
Så länge straffångarne funnos "qvar, rigtades af lätt begripliga an¬
ledningar föreningens hufvudsakliga bemödanden på dem; men sedan
dessa fångar blifvit bortsända, har äfven i detta hänseende eu gyn-
sammare ställning inträdt för tvångsarbetsfångarne. Det har varit
ganska rörande att finna, huruledes dessa arma qvinnor, som ibland
tyckas vara fullkomligt otillgängliga för hvarje sedligt höjande im¬
puls, dock af föreningsmedlemmarnes tal till dem, det vänliga sätt,
hvarpå de bemöta dem vid skilda tillfällen, blifvit så gripna, att jag
vågar säga, att denna ädla verksamhet icke skall kunna vara utan
någon förblifvande frukt.
Nu skulle väl kunna sägas: men det är ju här icke fråga om
en direkt statsutgift, det gäller endast att kunna inreda nattceller
på något billigt vis för redan besparade medel. .Tåg ber dock att.
innai1 kammaren fattar ett beslut, som möjligtvis skulle kunna för¬
sätta fångvårdsstyrelsen i det tvånget att för eu otillfredsställande
nattcellanordning använda dessa besparade medel, få nämna, hurusom
dessa 15,000 kronor samlats på grund af den mest sorgfäliiga och
vakna sparsamhet, eller, om så önskas, genom snålhet och gnideri —
jag skall gerna gå in på det också; ty då det tillkommit mig att
inom fångvårdsstyrelsen besluta om dessa medels användande, har
jag hittills förvägrat hvarje utgift, som icke kunnat anses absolut
9 N:o 20.
Onsdagen den 4 April, e. m.
nödvändig. Hvarför? Jo, derför, att jag mer än väl vet, att i den Ang. central-
stund, när vi ändtligen skola kunna nå det mål, hvarför man bör- .fängelset å
jade sträfva redan år 1840, d. v. s. för 54 år sedan, det icke skall Ao*rn*a™'
blifva sä lätt att skatta de härför nödiga medlen Hittills har det y or s -)
fogat sig så synnerligen gynsamt, att fångvårdsstyrelsen har kun¬
nat tillgodogöra sig åtskilliga af de fängelsets marker, som ligga
under styrelsens disposition. Deri har jag sett en uppfordran att
söka i hvad på styrelsen ankommer bidraga till fyllandet af de icke
små behof, som skola uppstå, då man vill slutligt genomföra den
afsedda reformen. Som kammaren ttnner, är det icke mindre än ett
belopp af 350,000 kronor, som vid reformens genomförande kräfves
för den afsedda inredningen med nattceller af fängelserna i Norr¬
köping och Göteborg, samt för vidtagande af åtskilliga anordningar för
ett bättre bedrifvande af arbetet derinom. Vidare har fångvårdssty¬
relsen för afsigt att ingå till Kongl Maj:t med begäran om anslag till
utvidgande af antalet dagceller i fängelset på Nya Varfvet för att der
kunna samla dem, som biifvit dömda till den längsta cellstrafftiden.
När länsfängelserna byggdes, afsågos dessa nemligen hufvudsakligen
för fångar, dömda till kortare strafftid; jemte desse utgjorde fångar
på vatten och bröd vid dessa fängelsers tillkomst det största an¬
talet af fångarne uti fängelserna i landsorten. Fånggårdar behöfva
inrättas på ställen, der sådana nu icke finnas o. s. v. Det är med
ett ord många behof, som skola tillgodoses, för att vi skola kunna
få vårt fångvårdsväsen försatt i åtrådt skick. Jag tvifla!’ visst icke
på att kammaren gerna skall vilja bidraga till att dessa behof blifva
tillfredsställa och de derför erforderliga beloppen gifna, men hvar¬
ken kunna herrarne eller jag göra oss blinda för att i dessa tider
den svenska Riksdagen icke har så godt om penningar att dispo¬
nera öfver och att det finnes andra mycket stora och vigtiga kraf,
som främst af allt måste tillgodoses. Jag kan derför icke hafva
stor förhoppning, att de belopp, som behöfvas, skola kunna vinnas
genom direkta anslag. Deremot tror jag, att genom den uppgö¬
relse, som är på väg att bringas till stånd med direktionen för all¬
männa barnhusinrättningen och Stockholms stad, åtminstone det
mesta af det erforderliga beloppet skall kunna åstadkommas, ehuru¬
väl det är möjligt att medlen icke komma att fullt räcka till. Då
skulle de redan befintliga besparingarna i förening med hvad som
under ytterligare något år kan blifva besparadt kunna spela en roll,
och till följd deraf får jag säga, att så gerna jag än ville, att i
denna stund anordning med nattceller kunde genomföras äfven vid
fängelset på Norrmalm, jag dock måste bedja kammaren öfverväga,
huruvida det icke må vara bättre att använda dessa penningar till
nattcellers anordnande i fängelser, der fångar skola fortfarande för¬
varas, än i ett fängelse, som om ett år skall komma att sta tomt.
Jag har icke något yrkande att framställa.
Herr Boström, Filip: Såsom kammaren behagade finna, har
jag antecknat mig såsom reservant vid denna punkt, då jag inom
utskottet ansett, att någon skrifvelse i ämnet icke borde aflåtas. Det
är som bekant två år, sedan Riksdagen afgifvit något uttalande
N:o 20. 10
Onsdagen den 4 April, e. m.
*
Ang. central- i detta ämne, och med anledning af detta uttalande har fångvårds-
fängelset å styrelsen vidtagit åtskilliga mått och steg för att afhjelpa de an-
Aorrmalm. märkta olägenheterna vid ifrågavarande fångvårdsanstalt. Då miss¬
iv orts.) förhållandena således redan äro till en stor del afhulpna och, en¬
ligt hvad den föregående talaren meddelat, under den närmaste fram¬
tiden komma att ytterligare afhjelpas, anser jag, att det icke är
skäl att nu i detta ärende vidtaga någon åtgärd. Den föregående
talaren har ock tydligt och klart visat, att något behof icke före¬
finnes att hafva tre olika straffanstalter för kvinnor. Riksdagens
revisorer hafva äfven upprepade gånger förklarat, att qvinnofängel-
serna i Norrköping och Göteborg befinna sig i ett utmärkt godt
stånd, och fångvårdsstyrelsen har gifvit till känna sin afsigt att med
stöd af 1892 års cell-lag vidare utveckla anordningarne vid dessa
fängelser, så att fängelset på Norrmalm kau anses i den närmaste
framtiden vara helt och hållet obehöflig!. Transport af fångarne
frän fängelset i Stockholm till de båda andra fängelserna bör också
lätt kunna verkställas, i synnerhet som fångvårdsstyrelsen uppgjort
kontrakt med jernvägsstyrelsen, enligt hvilket i vissa tåg skall
medfölja eu fångvagn. Kostnaden för transporten bör derför ej heller
blifva nämnvärd. Då dessutom utsigt förefinnes, att en öfverens¬
kommelse snart skall komma till stånd med direktionen för allmänna
barnhusinrättningen om öfvertagande af den gamla fängelsetomten,
torde det icke vara lämpligt att använda de medel, som äro bespa¬
rade, till vidtagande af förändringar inom fängelset å Norrmalm.
Vida lämpligare vore det då att använda den summa, som finnes
besparad, till de förändringar, som äro påtänkta vid fängelserna i
Norrköping och Göteborg. Såsom redan är sagdt, har det visserligen
icke gått vidare fört att få fram denna sak, men fångvårdsstyrel¬
sen har deri gjort hvad den kunnat, då den, med anledning af 1892
års Riksdags skrifvelse, i ämnet aflåtit sina skrivelser dels till direk¬
tören vid centralfängelset å Norrmalm och dels till direktionen för
allmänna barnhusinrättningen. Med anledning af hvad jag nu haft
äran anföra, tillåter jag mig att yrka utslag på utskottets förslag.
Herr T or ner hjelm: Då jag deltagit i denna frågas behandling
så väl på afdelningen som i utskottet, ber jag att få redogöra för de
skäl, som förmått mig att ansluta mig till utskottets hemställan.
Jag kau naturligtvis icke i detalj gendrifva hvad chefen för fång¬
vårdsstyrelsen anfört, och jag får förklara, att jag hoppas att fång¬
vårdsstyrelsen icke skall uppfatta utskottets uttalande såsom en mot
styrelsen rigtad anmärkning. Styrelsen har i denna sak gjort hvad
på den ankommit, då den aflåtit skrifvelse i frågan till direktören
vid centralfängelset ä Norrmalm samt satt sig i förbindelse med all¬
männa barnhusinrättningen för att försöka fä utredd frågan, huru¬
vida direktionen vill öfvertaga den nuvarande fängelsetomten. Jag
beklagar, att en stor del af de upplysningar, som lemnades af den
förste talaren, icke voro för utskottet tillgängliga, utan hvad ut¬
skottet haft att stödja sig vid har varit fångvårdsstyrelsens utlå¬
tande öfver revisorernas framställning och fängelsedirektörens svar
i anledning af den till honom ställa remissen. Redan förut har
11 N:o 20.
Onsdagen den 4 April, e. m.
fängelseförvaltningen förklarat, att »de beklagansvärda individer, Ang. cent råj¬
ern intoges i fängelset, efter uttjenad strafftid ofta utlemnades från f a
fängelset i moraliskt hänseende långt mera sjunkna än vid deras
intagande derstädes.» Visserligen uppgafs för afdelningen, att sedan
alla straffångar numera blifvit derifrån afförda, återstå endast 136
fångar, men då rummens antal är blott 8, följer häraf, att ändock
under nätterna ganska många måste logeras i samma rum — såsom
det uppgafs — i ett rum ända till 25. Häraf bär utskottet dragit den
slutsatsen, att de moraliska missförhållanden, som hafva ausetts vid¬
låda detta fängelse, ännu skulle fortfara, och att det bästa, sättet
att råda bot för de förefintliga oegentligheterna vore att inrätta
nattceller. Nu har Riksdagen i en föregående skrifvelse uttalat, att
den ansåge denna fråga vara af mycket trängande beskaffenhet och
att, äfven om utsigt förefunnes att snart kunna förflytta fängelset,
något dock borde göras för att afhjelpa bristerna derstädes. Det
är då naturligt, att, när revisorerna nu åter framhållit behofvet af
förbättringar, utskottet fäst sig vid fängelsedirektörens förslag att
för en kostnad af 31,000 kronor genomföra en ombildning af fän¬
gelset och inrätta 148 nattceller, hvadan således en partiel om-
ändring med ett mindre antal celler, der åtminstone en del af fån-
garne, t. ex. de nykomna, kunde insättas, kan göras för betydligt
lägre belopp. Jag får erkänna, att min tanke varit, att det behöfves
att sålunda afskilja de nykomna för att skydda dem från beröringen
med de äldre fångarne. Nu har chefen för fångvårdsstyrelsen utta¬
lat er, motsatt åsigt och sagt, att de äldre vore mycket beskedliga,
men då han tillika förklarat, att de yngste vore de oregerligaste
fångarne, kunde det ju ändå vara skäl att för deras räkning inrätta
eu del nattceller för att således hålla dem afskilda för sig.
Hvad angår frågan, huruvida det skulle vara bortkastade pen¬
ningar att använda 31,000 kronor till förändring af fängelset på
Norrmalm, så ber jag att få uttala eu annan åsigt än chefens för
fångvårdsstyrelsen. Väl anser jag, att det skulle vara bortkastade
penningar, om fångarne komma att flyttas redan i år, men om fän¬
gelset kommer att användas ännu ett eller par år, tror jag icke, att det
belopp af 8—10,000 kronor, som skulle erfordras för partiel t verkstäl¬
lande af de nödiga förbättringarne derstädes, skulle vara bortkastadt.
Om det nemligen förhåller sig så, som man med anledning åt fän¬
gelsedirektörens officiella rapport måste antaga, att det moraliska
tillståndet inom fängelset är långt ifrån tillfredsställande, så kan
jag icke anse det vara staten värdigt att bibehålla ett sådant till¬
stånd, eller att de penningar, som användas till dess afhjelpande,
skulle vara bortkastade.
Nu har det yttrats, att det skulle finnas god plats för flere
fångar inom fängelserna i Norrköping och Göteborg, och att derför
fångarne å Norrmalm inom kort komma att flyttas till dessa fängel¬
ser. Om så är, så förfaller en stor del af frågans innebörd. Men
jag ber dä att få påpeka ett annat skäl. Det har blifvit sagdt, att
statens dispositionsrätt till fängelsetomten å Norrmalm skulle bero
på att byggnaden der fortfarande använges till fängelse, så att, om
detta skulle nedrifvas, barnhusdirektionen skulle kunna återtaga
N:o 20, 12
Onsdagen den 4 April, e. m.
Ang. central- tomten utan ersättning. Jag vet icke med någon säkerhet, huru
fängelset å härmed förhåller sig, tv jag har icke sett några handlingar i sa-
kei?' Nu pågå underhandlingar med direktionen om tomtens för¬
säljning för 350,000 kronor. Chefen för fångvårdsstyrelsen bekla¬
gade, att direktionens svar på anbudet länge dröjt och ännu icke
ankommit, och det kan måhända ännu låta länge vänta på sig. Om
man nu uttalade, att fängelset inom kort skall komma att flyttas,
utan afseende på om något definitivt aftal dessförinnan blifvit träf¬
fad t med barnhusdirektionen — och något sådant syntes framgå af
chefens för fångvårdsstyrelsen yttrande, att vid fängelset i Norr¬
köping behofvet af ett ökadt antal qvinliga fångar i och för arbets¬
kontraktens fullgörande vore så stort, att det vore nödvändigt att
snart ditflytta en del sådana — så kunde följden deraf blifva, att
direktionen afsloge hvarje anbud för att söka slutligen få tomten
för intet. Jag tror derför, att det icke kan skada att göra det ut¬
talande, som här föreslagits, äfven ur den synpunkten, att man der¬
igenom skulle öfva ett tryck på direktionen, om den eljest åt det
ena eller andra skälet skulle vara böjd att ytterligare dröja med
sitt svar.
För öfrigt är den skrifvelse till Kongl. Maj:t, som utskottet
föreslagit, icke någon bestämd begäran, att fångvårdsstyrelsen skall
vidtaga någon åtgärd, utan endast en begäran satt Kong], Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder i afseende å anordnin-
garne inom tvångsarbetsanstalten ä Norrmalm må kunna vidtagas,
på det att, så snart ske kan, de missförhållanden, som nu derstädes
förefinnas, må, intill dess en fullständig lösning af frågan om nya
fängelsebyggnaders uppförande vinnes, kunna åtminstone delvis varda
afhulpna.»
Sammanställer man denna hemställan med motiveringen, hvari
uttalas, att de åtgärder, som vidtagas, böra stå i lämpligt förhållande
till den tidrymd, som ännu kan återstå för fängelsets existerande,
tror jag icke, att det är förenadt med någon fara att, äfven efter
de upplysningar, chefen för fångvårdsstyrelsen meddelat, antaga ut¬
skottets förslag, hvartill jag ock får yrka bifall.
Herr C as parsson: Huruvida Riksdagen skall ånyo skrifva i
denna sak, kan ju vara eu smakfråga, men jag tror, att statsut¬
skottet icke gerna kunnat komma till annat resultat än det, hvar¬
till det kommit. Redan 1886 års statsrevisorer anmärkte, att samt¬
liga byggnader vid ifrågavarande fängelse vore »i hög grad otids¬
enliga och tör ändamålet otjenliga». 1889 års revisorer framhölio
»önskvärdheten deraf, att fångvårdsförvaltningens omsorger måtte
egnas åt att, i möjligaste mån och såvidt under för handen varande
förhållanden kunde ske, undanrödja» af revisorerna nämnda missför¬
hållanden. 1892 års Riksdag aflät i ärendet en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med uttalande, att en förbättring i förhållandena inom fän¬
gelset borde ske, oafsedt frågan om fångarnes framtida förflyttande.
Och nu hafva 1893 års revisorer anmärkt, att förhållandena vid fän¬
gelset äro alldeles oförändrade. Vid detta förhållande tror jag icke,
att statsutskottet har kunnat undgå att ånyo framhålla den, såsom
13 N:o 20.
Onsdagen deri 4 April, e. in.
Riksdagen sagt, »trängande nödvändigheten» af en förändring. Då Ang. central-
statsutskottet nu föreslagit en skrifvelse i frågan, har det visserli- fängelset å
gen till fullo uppfattat, att detta är en penningefråga, men på samma 1 °(^m“ m
gång ansett det vara en humanitetsfråga, och i detta afseende har or'8''
utskottet icke tvekat att sätta humanitetsfrågan i främsta rummet
och penningefrågan i det andra. Jag är fullt förvissad, att, om det
blir fråga om förbättringar i straffväsendet äfven i andra hänseen¬
den, Sveriges Riksdag då icke skall underkänna humanitetens for¬
dringar, och har jag derför, om ock med någon tvekan, biträdt ut¬
skottets skrifvelseförslag, dertill jag får yrka bifall.
Herr Wieselgren: Jag skall endast bedja få anmärka, att då
statsrevisorerna afgåfvo sin berättelse i ämnet, voro straffäugarne
ännu icke flyttade från Norrmalmsfängelset, och således hade då
ännu icke den delvisa förbättring inträdt, som nu är faktisk. Be¬
träffande föregående talares anmärkning om risken att flytta från
Norrmalmsfängelset, innan eu uppgörelse kommit till stånd mellan
barnhusdirektionen och fångvårdsstyrelsen, kan jag derom icke be¬
höfva säga annat, än att före uppgörelsen sådana förändringar icke
komma att vidtagas, att, såsom han antydde, på grund deraf sty¬
relsen skulle hindras att göra sina vederlagsanspråk gällande.
Herr Fränekel: Då jag äfven varit reservant mot den § i
revisionsberättelsen som här är i fråga, skall jag bedja att få upp¬
lysa, att reservationen egentligen afsåg den revisionsanmärkning,
som 4:de § innehöll. Såsom herrarna torde finna, skiljer den sig be¬
tydligt frän statsutskottets nu föreslagna skrifvelseförslag. Reviso¬
rernas flertal gjorde sin anmärkning derföre, att de efter besök på
fängelset å Norrmalm ville framhålla, att åt de genom 1892 års
skrifvelse påpekade missförhållandena vid ifrågavarande fängelse
intet åtgjorts af fångvårdsstyrelsen i syfte att förbättra nämnda
förhållanden. Vi, som reserverade oss mot denna uppfattning, ansågo
nemligen, att de handlingar, som redan då förelågo för revisorerna,
tydligen visade, att detta ärende varit under en ständig behandling
hos fångvårdsstyrelsen, och att flera skrivelser vexlats såväl med
direktören för detta fängelse som med direktionen öfver allmänna
barnhusinrättningen i det begärda syftet. Under sådana förhållan¬
den kunde vi icke finna någon anledning för Riksdagen att redan
nu på grund af 1893 års revision framställa någon anmärkning mot
fångvårdsstyrelsen i detta hänseende. Nu har statsutskottet visser¬
ligen sökt mildra den anmärkning, som på detta sätt framkommit
frän statsrevisorerna, men det oaktadt efter mitt förmenande fästat
sig vid ett så obetydligt förhållande i denna fråga, att jag rent af
skulle anse det besynnerligt, om Riksdagen på grund af de upp¬
gifter, som nu föreligga, skulle vilja aflåta någon sorts skrifvelse
efter de upplysningar, som nu vunnits, och då, enligt hvad chefen föl-
fångvårdsstyrelsen har påpekat, ett större antal fångar redan flyt¬
tats från detta fängelse och således den anordning, som genom skrif-
velsen skulle begäras, endast afsäge uppsättande af några nattceller
N:o 20. 14
Onsdagen den 4 April, e. in.
Ang. central- i de nästan utrymda lokalerna. Kan ärendet då böra vara föremål
fängelset å f(jr en Riksdagens skrifvelse, sedan dessa upplysningar vunnits? Kan
ipTt i” det vidare vara skäl, att under det underhandlingar i frågan pågå
^or 8' och efter hvad jag erfarit framskridit så långt, att stadens myndig¬
heter för sin del formulerat de vilkor, på Indika gatumark af tomten
kunde för staden förvärfvas, — kan det vara skäl att under sådana
förhållanden, och derom upplysningar af chefen för fångvårdsstyrel¬
sen äfven i dag lemnats, aflåta en skrifvelse i en så obetydlig
fråga, allt såvida man icke med denna skrifvelse afser att göra en
obefogad anmärkning mot fångvårdsstyrelsen. Då man hör, Indika
skäl fångvårdsstyrelsen haft för sitt förfärande, tror jag icke man
skulle göra klokt i att fullfölja frågan och då stödja sig endast på
underordnade myndigheters utlåtande öfver anordningar, som sty¬
relsen för sin del ansett mindre lämpliga.
För min del får jag derföre, herr talman, liksom jag gjorde
redan inom statsrevisionen, anhålla om afslag på föreliggande skrif-
velseförslag.
Herr B illin g: Den siste talaren förklarade sig anse nu före¬
liggande fråga vara så obetydlig, att man icke borde beträffande
den aflåta en skrifvelse, såvida icke meningen vore att göra en an¬
märkning mot fångvårdsstyrelsen. Det har redan från utskottets
sida uttalats, att detta icke är utskottets mening. Men det oaktadt
tror jag, att man med skäl kan säga, att frågan egentligen icke är
så obetydlig annat än i ekonomiskt afseende; men man kali mäta
en frågas betydelse äfven efter andra måttstockar.
Jag skall nu bedja att få nämna, hvad som särskilt föranledt
mig att inom statsutskottet vara med om den nu föredragna punkten.
Äfven de, som i statsutskottet annars äro allra mest nogräknade
i fråga om statsutgifter, och som tydligen tendera till att om möjligt
undvika hvarje förslag, som innebär en kostnad, äfven dessa voro
i denna fråga mycket Kriga för att få fram ett yrkande, som skulle
medföra kostnad. Jag får säga, att för mig var det verkligen upp¬
byggligt att höra dessa mycket hushållsaktig representanter i stats¬
utskottet med sådan ifver påyrka denna skrifvelse, oaktadt de visste,
att de missförhållanden, som genom dessa kostnader vore afsedda
att undanrödjas, i alla fall skulle inom en kortare framtid komma
att undanrödjas. Jjåt vara, sade de, att dessa penningar äro från
den synpunkten nästan bortkastade, men hellre vilja vi vara med
om denna utgift, än att missförhållandena skola fortfara ännu ett
par är. Det var för mig uppbyggligt att höra, att den ekonomiska
synpunkten icke var den högsta, utan att de voro färdiga att göra
en ekonomisk uppoffring för att tillgodose en moralisk förbättring,
låt vara att denna förbättring icke skulle hafva någon betydelse för
längre tid än ett eller ett par år. När man gör ett yrkande i sådant
syfte, tro herrarne, att jag kan vara med om att afslå det? Nej,
det är omöjligt.
Jag skall bedja att gent emot chefen för fångvårdsstyrelsen få
göra ett par anmärkningar. I utskottet trodde vi, att de yngsta
tvångsarbetsfångarne vore de i moraliskt afseende bästa. Han upp-
Onsdagen den 4 April, e. in.
15 N:o 20.
lyste oss, om, att ett motsatt förhållande egen rum, och att således Ang. central-
de yngsta äro sämre, än de äldre. Då således dock somliga äro fängelset å
moraliskt sämre än andra, står ju i sjelfva verket det egent- X°r*malm
liga argumentet qvar för statsutskottet, att man om möjligt bör (Forts )
skilja dessa mindre sjunkna från de djupare sjunkna, och detta i syn¬
nerhet under natten, då det mest fördertliga inflytande utgår från
de senare, på de förra.
Vidare anförde chefen för fångvårdsstyrelsen, att skälet mot att
nu göra denna anordning vore det, att, då man inom fångvårds¬
styrelsen med mycken sparsamhet samlat ett litet kapital om 15,000
kr., det vore skada att nu taga något af detta, då man så väl be-
höfde det, när den stora reformen komme före. Han uppgaf, att
denna skulle medföra en kostnad af 350,000 kr. Tro herrarne verk¬
ligen, att om det komme ett förslag från Kongl. Maj:t om anvisande
af ett anslag af 350,000 kr. för fångväsendets förbättring, detta
förslag skulle hafva väsentligen mindre hopp om framgång, än om
kostnaden kunde räknas till 335,000 kr. För den framtida stora
frågan har det ingen betydelse, om man nu tager dessa 15,000 kr. för
att göra några provisoriska anordningar inom centralfängelset å
Norrmalm, som icke hafva annat syfte än att särskildt om nätterna
isolera de mindre djupt sjunkna från de sämsta.
När statsutskottet formulerat sitt skrifvelseförslag så ofantligt
mildt och blott begär:
?att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder i afseende
å anordningarna inom tvångsarbetsanstalten å Norrmalm må kunna
vidtagas, på det att, så snart ske kan, de missförhållanden, som nu
derstädes förefinnas, må, intill dess en fullständig lösning af ofvan-
berörda fråga vinnes, kunna åtminstone delvis varda afhulpna,»
synes mig, att Första Kammaren icke borde tveka att bifalla
statsutskottets hemställan, hvartill jag yrkar bifall.
Herr Wieselgren: Jag ber endast att ännu en gång få påpeka,
att det är icke fråga om huruvida dessa penningar skola användas
till nattceller eller icke användas till nattceller, utan frågan gäller,
huruvida man skall använda dem till nattceller i ett fängelse, som
torde komma att upphöra nästa år, eller om man skall använda dem
för ett fängelse, som är afsedt att ega bestånd för framtiden.
Grefve Hamilton: Jag är uppkallad af ett yttrande från eu
representant på stockholmsbänken. Han uttalade den äsigten, att
denna fråga icke vore af den betydelse, att den af statsutskottet
föreslagna åtgärden borde vidtagas. Frågans betydelse är emellertid
beroende på huru högt man uppskattar menniskovärdet. För mig
är den af stor betydelse, ja af större betydelse, än om man från
hotell Rydberg kan skåda slottet eller från Lejonbacken Mälarens
stränder. Frågan gäller, huruvida lasten skall fä blomstra under
statens hägn, eller om våra i fängelset inneslutna arma medmenniskor
skola få tillfälle till upprättelse. Fn föreställning om tillståndet i
tvångsarbetsfängelset å Norrmalm kan man lätt fä af 1889 års stats-
N:o 20. 16
Ang. centri
fängelset
Norrmalm
(Forts.)
Onsdagen den 4 April, e. m.
revisorers uttalande, »att om än eu förflyttning af fängelset vore
önskvärd, i allt fall åtgärder, som möjliggjorde upprätthållande af
' tukt och ordning inom det nuvarande fängelset, icke borde uppskjutas
i afvaktan på en ny fångvårdsanstalts uppförande», hvarjemte fän¬
gelseförvaltningen förklarat, »att de beklagansvärda individer, som
i fängelset intoges, efter uttjent strafftid ofta utlemnades derifrån
i moraliskt hänseende långt mera sjunkna än vid deras intagande
derstädes». Nu har chefen för fångvårdsstyrelsen tillkännagifvit,
att en del af de olägeuheter, som förefinnas vid arbetsfängelset ä
Norrmalm äro afhulpna, men blott eu del deraf. Vi hafva fått erfara,
att i stället för 5 sofrum 8 sådana blifvit inredda, men deremot icke
några anordningar blifvit vidtagna för åstadkommande af nattceller.
Vi veta, att de arma varelser, som befolka fängelset, äro sådana,
som måhända på grund af missrigtad uppfostran eller på grund af
de stora frestelser, som hufvudstaden erbjuder, fälla offer för ett
lastbart lefverne. Man skulle emellertid kunna tro, att, sedan de
kommit under statens skydd, inom fängelsets murar, de skulle få
tillfälle att der begrunda sitt brott och inse vådan af att fortsätta
på den inslagna vägen. Sä lär icke vara förhållandet, ty enligt fän¬
gelseförvaltningens nyss åberopade utlåtande, skulle de ofta falla
ännu djupare ned i lastens dy, på grund af bristande anordningar
inom fängelset. Är detta värdigt staten? Nej, herr talman, jag
anser också, att (Riksdagen bör vidtaga de åtgärder, som stå till
buds för att utplåna denna skamfläck, och att förhållandena inom
arbetsfängelset å Norrmalm må fullkomligt sättas i det skick, som
de borde vara, hvarför jag ej tvekar att yrka bifall till stats¬
utskottets förslag.
Herr Alin: Det korrektaste förfaringssättet med afseende på
framställningar från statsrevisorerna synes mig vara det, att någon
ledamot af Riksdagen upptager dem såsom sina egna och genom
motion bringar dem under Riksdagens pröfning. Med afseende på
den praxis som utvecklat sig medgifver jag dock, att man icke torde
kunna sätta sig emot behandlingen inom Riksdagen af sådana fram¬
ställningar af statsrevisorerna, som utgöra bestämda förslag och
såsom sådana blifvit upptagna af statsutskottet. I förevarande fall
är. förhållandet det, att något bestämdt förslag om eu viss åtgärd
icke blifvit af statsrevisorerna framstäldt, och det synes mig då
med skäl kunna dragas i tvifvel, huruvida statsutskottet, som icke
har motionsrätt, är berättigadt att komma med en framställning af
nu ifrågavarande beskaffenhet. Statsrevisorerna hafva, såsom bekant,
yttrat, att de med anledning af anmärkta förhållanden »framhålla
vigten af att anordningar vidtoges till afhjelpande af de brister som
vidlåda denna anstalt», men något bestämdt förslag hafva de icke
framstält. Statsutskottet har emellertid på grund häraf ansett sig
berättigadt att göra den framställning som är föredragen, men då,
såsom sagdt, statsutskottet icke har motionsrätt, ber jag att på
denna grund få yrka afslag på statsutskottets hemställan.
Herr vice talmannen: Ordalagen som förekomma i stats¬
revisorernas berättelse lyda: »Med anledning häraf hafva revisorerna
17 N:o 20.
Onsdagen den 4 April, e. in.
ansett sig böra ånyo framhålla vigten af att anordningar vidtoges Ang. central¬
till afhjelpande af de brister, som vidlåda denna anstalt, och särskildt fängelset å
till eu snar förbättring i sättet för förvarandet af der intagna tvångs-
arbetsfångar». Jag tror, att man måste anse detta vara ett förslag, (Forts-)
ty det behöfves väl icke för att få karakteren af förslag, att dylik
revisorernas hemställan skall vara indragen i en kläm efter dess
utlåtande. Såvidt jag kan erinra mig hafva dylika frågor alltid
behandlats så af utskottet och Riksdagen. Åtminstone har på grund
af dylika framställningar utskottet gång på gång gjort hemställan,
och kammaren har lemnat det oanmärkt.
Hvad sjelfva saken angår ber jag att mot en föregående talare
få anmärka, att det visserligen är sant, att frågan är ekonomiskt
liten, men detta får icke vara bestämmande, huruvida den bör vinna
kammarens bifall. För mig är frågans moraliska innebörd stor nog
för att anhålla om bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jem-
likt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i nu förevarande paragraf hemstält samt vidare på
afslag derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken upp¬
repades, vara med öfvervägande ja besvarad.
§ 3.
Lades till handlingarna.
§ 4-
Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ s.
Herr Casparsson: Om det skulle behof vas något bevis för Ang. arfvode
statsrevisionens nytta och nödvändighet, så borde åtminstone ett för särskildt
indirekt bevis derför kunna hemtas i den jemförelsevis ringa bety- arbete af
delsen och vigten af de anmärkningar, som numera framkomma, tjensteman
Det bevisar att föregående revisioner så väl fullgjort det dem anför¬
trodda uppdrag, att det återstår ganska litet på detta område. In¬
struktionen för Riksdagens revisorer innehåller i 6 § mot slutet:
»börande revisorerna, utan att, så vidt omständigheterna medgifva,
förbigå detaljerna, hufvudsakligen granska dispositionerna, förvalt¬
ningen och resultaten på det hela.» Nu hafva i allmänhet disposi¬
tionerna, förvaltningen och resultaten på det hela så väl granskats,
att revisorerna numera hufvudsakligen jiafva till uppgift att syssel¬
sätta sig med detaljerna.
Här föreligger en sådan detaljfråga. Statsrevisorerna hafva
anmärkt, att arfvode för ett arbete, som måste verkställas, blifvit
utbetaldt till en ordinarie tjensteman i stället för till en extra ordi¬
narie. Jag medgifver fullkomligt, att det vore önskvärdt, om i all-
Första Kammarens Frat. 1894. N:o 20. 2
N:o 20. 18
Onsdagen den 4 April, e. m.
Ang. arfvode mänhet de extra arbetena kunde anförtros åt extra biträden, men
för sär skild t (jet kan ju finnas sådana arbeten, som icke med fördel kunna åt
ordinarie un?a> oerfarna personer öfverlemnas, och jag tror, att ifrågavarande
tjensteman, arbete är ett sådant. Det åliggande, som åtföljer registratorns i
(Forts.) landtförsvarsdepartementet lemnade uppdrag i detta afseende, är, att
underrätta hvarje regemente, när fullmagt finnes att lösa; att efter
fullmagtsbevis insändande öfversända fullmagterna karterade; att i
och för stämpelbeläggningen föra ett konto med hvarje regemente,
utvisande med hvilket belopp hvarje fullmagt belagts med stämpel,
samt att föra en uppbördsbok. Hela karakteren och beskaffenheten
af detta uppdrag tycker jag tydligt anvisar, att det bör anförtros
åt stadigt anstälde tjenstemän och icke åt tillfälligt anstälde, som
finnas det ena året och det andra året äro borta. Den uppbörds-
summa, som inflyter, är visserligen icke stor. Den har i medeltal
under de tre sista åren uppgått till 8,202 kr., men denna summa
har ingått i icke mindre än 551 olika poster. Hvarje post har
således i medeltal utgjort 14 ä 15 kr. Det är naturligt, att för att
denna uppbörd skall ordentligt inflyta och redovisas, fordras det den
vana, punktlighet ocli ordentlighet, som torde förefinnas i högre grad
hos en ordinarie tjensteman än hos unga och mera oerfarna. Då
detta är ett ständigt återkommande arbete, kan jag icke finna annat,
än att ett förbiseende skett vid uppgörandet af arbetsfördelningen
inom landtförsvarsdepartementet, då detta uppdraget icke öfverlem-
nats till en ordinarie tjensteman. Och vill Riksdagen skrifva i
detta afseende, skulle jag icke hafva något att invända deremot;
men att begära, att detta arbete uppdrages åt e. o. tjenstemän, det
tror jag icke är skäl.
Jag anser i allmänhet, att Riksdagen icke bör befatta sig med
ordnandet af arbetena inom departementen. De böra öfverlemnas
åt Kongl. Maj:t eller den ansvarige departementschefen, men icke
åt oansvarige statsrevisorer. Jag tror icke, att det finnes många i
denna kammare, som icke teoretiskt ogilla en regerande riksdag,
men en regerande riksdag kommer icke på en gång; den kommer
så småningom genom den ena åtgärden efter den andra, och det här
försöket, att Riksdagen skulle bestämma, åt hvilka dylika uppdrag
inom departementen skulle lemnas, är ett steg i rigtningen mot eu
regerande riksdag. Det är af den orsaken, som jag inom utskottet
motsatt mig skrifvelsen, på hvilken jag för min del yrkar afslag.
Herr Pettersson, Fredrik Emil: Då jag vid detta ärendes
behandling tillfälligtvis hade säte och stämma i utskottet och icke
kunde biträda reservanternas från denna kammare reservation, skall
jag bedja att något få beröra orsaken dertill.
Ingen af reservanterna har såvidt jag vet bestridt anmärk¬
ningens befogenhet. Det är endast om tillvägagåendet för felaktig¬
heternas afhjelpande, som olika uppfattning råder. Reservanterna
vilja, att Riksdagen skall uttala »den förhoppning, att, sedan upp¬
märksamheten blifvit fäst å denna fråga, det anmärkta förhållandet
icke kommer att för framtiden förblifva, utan att rättelse kommer
att i an tyd t syfte vinnas». Af arméförvaltningens yttrande i frågan
19 N:o 20.
Onsdageu deri 4 April, e. in.
finner man, att arméförvaltningen också hyser en förhoppning, men Ang arfvode
i rak motsatt retning, den nemligen att det anmärkta förhållandet/^ särskildt
måtte för framtiden få förblifva. Der står således den ena förhopp- ordinarie
ningen mot den andra. Hvilken förhoppning som skall vinna fram- tjensteman.
gäng vet jag icke, men jag misstänker, att om reservanternas (Forts.)
åsigt blir Riksdagens beslut, blir det nog embetsverket, som kom¬
mer att afgå med segern och missförhållandet qvarstå. Jag inser
visst, att anmärkningen är af ytterst ringa dimensioner — deri
instämmer jag fullkomligt med den föregående talaren — men såsom
principfråga kan den ju hafva sitt värde. Anledningen hvarför man
motsätter sig utskottets förslag är den, att ifrågavarande arbete
skulle vara af den beskaffenhet, att det icke lämpligen kunde anför¬
tros åt en extra ordinarie. Men då förefaller det mig som om man
kunde tillvägagå liksom på andra ställen, exempelvis civildeparte¬
mentet, efter hvad jag hört uppgifvas, nemligen genom utbyte af
tjenstgöring eller beredande af lindring på annat håll laga så, att
med uppbörd förenade göromål hemfalla under ordinarie tjenstemäns
behandling.
Jag ber att för kammaren få påvisa ett med detta analogt fall,
som bör hafva inverkan äfven på framtiden. Det förekommer i 1891
års statsutskotts utlåtande n:o 34 med anledning af statsrevisorernas
anmärkning angående användandet af anslaget till extra biträden
hos länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt densamma hade en f. d.
ordinarie tjensteman för arbete inom verket fått tillgodogöra sig
medel, hvilka voro afsedda för e. o. tjensteman. Då slutade stats¬
utskottet sitt utlåtande med följande ord: /Utskottet har velat uttala
den mening, att det för det allmänna skulle vara mera gagneligt,
att de till godtgörelse åt extra biträden anvisade medel användas
till arfvoden åt e. o. tjensteman, hvilka i de göromål, de derigenom
kunna tillförbindas att fullgöra, ej allenast varda pröfvade med hän¬
syn till framtida befordran, utan äfven vinna den erfarenhet om ären¬
denas behandling, som för eu sådan befordran, är önsklig». Detta
utskottets utlåtande blef båda kamrarnas beslut.
På grund af detta föregående fall, på grund af att ingen bestridt
anmärkningens befogenhet, och då dertill lägges, att det medel som
man vill använda är af den hofsamma beskaffenheten, endast aflå¬
tande af eu skrifvelse till Kong!. Maj:t för att fästa Kong], Maj:ts
uppmärksamhet på missförhållandet för att fä det afhjelpt, har jag
biträdt utskottets utlåtande och vågar, herr talman, vördsamt yrka
bifall till detsamma.
Herr Falk: Den fråga, som här föreligger, är, att registratorn
i landtförsvarsdepartementet såsom ersättning för bestyret med stäm¬
pelbeläggning ä fullmagter in. m. uppburit under revisionsåret 578
kr. 30 öre. Då jag till väsentlig del är förekommen af herr Caspars-
son kan jag fatta mig kort, och ber blott att till hvad herr Casparsson
anfört få foga några tillägg.
I förra tider, då stämpelprovisionen var högre än nu och då
äfven beloppet af fullmagt.sstämpeln var högre, uppgick stämpel-
provisionen till icke obetydligt belopp, och den tjensteman, som hade
N:o 20. 20
Onsdagen den 4 April, e. in.
Ang. arfvode detta uppdrag, uppbar härför en icke obetydlig inkomst. Mot slutet
för särskildt af sextiotalet nedsattes emellertid stämpelprovisionen från 4 till 3%,
ordinarie oc^ kort derefter nedsattes äfven stämpelbeloppet å fullmagter, och
tjensteman, derigenom sjönk provisionssumman till en obetydlighet, hvarför den
(Forts.) ordinarie tjensteman, som förut haft ifrågavarande uppdrag, då afsade
sig detsamma, och det anförtroddes i stället åt registrator!! i depar¬
tementet, som ansågs vara den, som bäst vore i tillfälle att sköta
detsamma, då han under expeditionstiden ständigt vore på embets-
rumrnet närvarande. Uppdraget, utom i fråga om stämpelförsälj¬
ningen, ansågs likväl icke ovilkorligen tillhöra registratorstjensten,
och ej heller ansågs registrator! tillräckligt ersatt för sitt besvär
med endast stämpellösen, och han tillförsäkrades derför en ersättning
af 800 kr., från hvilken ersättning likväl skulle afdragas det belopp
han i provision för stämplar uppburit under året. Det är således
skillnaden mellan 800 kr. och stämpelprovisionen, i medeltal 233 kr.
som han uppburit. Ända till 1876 utgingo dessa medel af ett särskildt
anslag, som fans på departementets stat, och som hette itill befräm¬
jande af gör omålens gång inom expeditionen», öfver hvilket anslag
departementschefen egde dispositionsrätt, men vid löneförändringen
1875 utbyttes detta mot ett anslag till amanuenser, vikariat sersätt¬
ningar, renskrifning m. m., och af detta anslag är det nu som dessa
578 kronor 30 öre, hvarom fråga är, utgått. Att nu en ordinarie
tjensteman fått detta uppdrag finner jag helt naturligt, ty, såsom
redan förut blifvit erinradt, kan det icke vara lägligt att anförtro
ett sådant, med hvilket en rätt stor uppbörd är förenad, åt eu
e. o. tjensteman, som den ena dagen kommer och den andra går.
Det bör ju anförtros åt en person, som har eu stadig tjenst och som
ständigt finnes tillstädes. Med uppdraget äro äfven andra göromål
förenade, såsom att uträkna stämpelbeloppet och belägga alla full¬
magter m. fl. expeditioner med stämplar, att underrätta vederbörande
regementen m. fl. när fullmagter finnas att lösa, samt expediera
handlingarne i den mån lösen inflyter, och deröfver föra räkenskap.
Det är gifven sak, att dessa göromål måste vara förenade i samma
hand, som har stämpelförsäljningen om hand. De kunna icke utan
olägenhet skiljas åt. Att uppdraget lemnats åt eu ordinarie tjenste¬
man bör således från praktisk synpunkt sedt icke rimligtvis gifva
anledning till någ;ot som helst klander.
Nu har en föregående talare sagt, att man kunde lemna regi-
stratorn en amanuens till biträde, som kunde hjelpa honom med
detta, men registratorsgöromålen äro af den beskaffenhet, att de icke
gerna kunna bestridas af två personel' utan måste handhafvas af eu
person. Om han således finge en amanuens, hvilket jag tror tidtals
varit försökt, skulle således amanuensen fä på sin del stämpelför-
säljningen, och man skulle råka ut för just det man vill undvika,
nemligen att lemna uppbörden i en extra ordinarie tjenstemans ..and.
Jag har inom statsrevisionen förfäktat denna mening och trott, att
denna anmärkning icke vore af den betydelse, att den borde till
Riksdagen framställas, men då revisionens majoritet beslutat fram¬
ställa anmärkningen, och den ju från formel eller från revisions-
synpunkt kan försvaras, har jag icke kunnat reservera mig der-
21 N:o 20.
Onsdagen den 4 April, e. m.
emot. Det förvånar mig emellertid, att utskottet tagit fasta på Ang. arfvode
denna obetydliga anmärkning, då flera anmärkningar, som efter mitt
förmenande äro mycket vigtigare, stannat i statsutskottets s. k. ordinat
»sump», såsom jag tror man kallar den papperskorg, der alla anmärk- tjensteman.
ningar hamna, som icke blifva framförda till Riksdagen. Bland (Forts.)
revisorernas anmärkningar finnes det nemligen sådana, som afse åsido¬
sättande af gifna föreskrifter, och äfven en sådan, som gäller den
vigtiga principen, huruvida de föreskrifter Riksdagen fästat vid bevil¬
jande af vissa anslag kunna på administrativ väg omintetgöras. Så¬
dana anmärkningar har utskottet icke funnit skäl att upptaga, utan
de hafva hamnat i sumpen, men denna lilla obetydliga anmärkning
den har utskottet deremot funnit lämpligt göra till föremål för en
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag ber att för min del få yrka afslag å
utskottets framställning.
Herr statsrådet friherre vonEssen: Såsom flera talare anmärkt,
är den föreliggande frågan i sig sjelf af mindre betydenhet, men
såsom principfråga är den enligt min tanke ganska vigtig. Den
gäller, huruvida arbeten af större vigt och betydelse skola få på ett
tillfredsställande sätt utföras af de personer, som dertill äro lämp¬
ligast. Detta låter sig icke alltid gorå genom amanuenser eller extra
ordinarie tjensteman, som icke besitta den erfarenhet eller de kun¬
skaper som i förekommande fall kräfvas. Hvarför jag nu tillåtit
mig besvära kammaren, är icke derför, att jag särskildt fäst mig
vid denna punkt, utan med anledning af det under § 19 förekommande
fall, der en tjensteman i justitiedepartementet fatt mottaga förord¬
nande att vara juridiskt ombud i telegrafstyrelsen. Skulle Riksdagen
godkänna utskottets vid punkten fastade motivering vid denna punkt,
följer deraf, att Riksdagen icke under några förhållanden anser
lämpligt, att en ordinarie tjensteman mot särskildt arfvode användes
till förrättande af göromål, som icke tillhöra hans tjenst. Om ock
sådant å ena sidan icke anses vara med god ordning öfverensstäm¬
mande, så vore det å den andra för statsverket skadligt att icke få
anlita de skickligaste och dugligaste krafterna, som för ett visst ar¬
bete äro tillgängliga. Jag föreställer mig, att Riksdagen bör hysa
det förtroende till regeringen, att hon icke använder till sådana
uppdrag tjensteman, som af sina innehafvande befattningar äro för¬
hindrade att tillfredsställande utföra dem. Jag erkänner, att många
platser, som dock måste ovilkorligen finnas till, icke hafva fullstän¬
dig sysselsättning. Den omständigheten, att expeditionschefen i justitie¬
departementet varit ombudsman i telegrafstyrelsen, torde icke heller
hafva varit till skada för den förstnämnda befattningen. Jag skall,
då vi senare komma till den punkt, som angår detta fall, närmare
beröra ämnet, men då det föreliggande är likartad!, ber jag att
redan nu få nämna, att det varit af största vigt för telegrafstyrelsen,
att den haft hos sig anstäld en ombudsman i besittning af största
möjliga erfarenhet och utbildning i juridiska ämnen, då numera frå¬
gor ofta förekomma, t, ex. mellan telegrafverket och enskilda telefon¬
bolag, som äro ytterst svårlösta, och eu skicklig jurist kan icke på
bättre och billigare vilkor erhållas än genom att anlita en person, som
N:o 20. 22 Onsdagen den 4 April, e. m.
Ang. arfvode innehar ordinarie tjenst. Vill Riksdagen att, såsom, det står i grund-
försärskild»rikets sannskyldiga nytta* i dylika fall iakttages, då bör
arbete af ]Oksdagei) godkänna berörda förfaringssätt; vill den åter formalistiskt
tjensteman. Mila på hvad den härvidlag anser vara den enda rätta principen,
(Forts.) ' må det så vara, men icke blir det till gagn för det allmänna. För
min del finner jag utskottets kläm, »att Riksdagen må i skrifvelse
till Kong!. Maj:t fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på hvad revi¬
sorerna i detta afseende anmärkt för rättelses vinnande i angifvet
syfte», vara affattad i ganska lindriga ordalag, men i stycket ofvan¬
för står, »att ordinarie tjensteman icke bör tilldelas särskilt arfvode
för extra arbete, som kan varda honom anförtrodt, utan derest så¬
dant arbete icke befinnes kunna den ordinarie tjenstemannen vid
sidan af hans öfriga göromål åläggas, må detsamma mot ersättning
öfverlemnas till extra ordinarie tjensteman». Skulle detta af Riks¬
dagen godkännas, blir följden den, att Kongl. Maj:t, såsom jag för¬
modar, anser sig böra rätta sig efter Riksdagens mening, men att
det sker till skada för det allmänna, är enligt min tanke alldeles
uppenbart.
Herr Törne bladh: Jag har icke mycket fäst mig vid innebör¬
den af den gjorda anmärkningen sådan den föreligger; den kan ju
vara rigtig i detta enskilda fall. Men ett är att göra en anmärk¬
ning i ett enskildt fall och ett annat att från denna anmärkning
deducera allmänna principer; detta sista är ytterligt farligt, och så
mycket farligare om den, som från en gjord anmärkning leder sig
till den allmänna grundsatsen, icke eger en verklig öfversigt öfver
förvaltningens olika grenar och de möjligheter som finnas i alla fall.
Om man nu på grund af någon oegentlighet, som möjligen egt rum
i arméförvaltningen, skulle fastställa den principen, att för allt extra
arbete, som en ordinarie tjensteman icke är skyldig att utföra, skola
extra ordinarie tjensteman anlitas, fruktar jag, att det skulle lända
till mycken skada. Om undantagsvis en eller annan gång den ordi¬
narie tjenstemannen finge sig mot extra ersättning sådant arbete
ålagdt, skulle det sannolikt ofta på detta sätt blifva både bil¬
ligare och bättre utfördt. Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på att här icke förutsetts vare sig utskottets kläm eller i reservan¬
ternas den möjligheten, som antydts från ett håll, att man skulle
kunna gifva den ordinarie tjenstemannen ledighet för arbetet och
låta den extra ordinarie sköta hans tjenst på förordnande. Det fin¬
nes så många omständigheter att i dylika fall taga i betraktande
för hvarje förvaltning, men det vore ytterligt obetänksamt, om man
för att upprätthålla eu abstrakt grundsats, hvars tillämpning icke
kan öfverskådas, humle förvaltningen vid en regel, som sedermera
icke kunde upprätthållas utan att förvaltningen i någon män lede
deraf.
Jag tror således, att det är fullkomligt rigtigt och öfverens¬
stämmande med eu rätt uppfattning af förvaltningens ostörda gång
att i detta fall yrka utslag på utskottets framställning.
23 N:o 20.
Onsdagen den 4 April, c. in.
Herr Anderson, Albert: Det kunde vara öfverflödigt att Ang.arfvode
lag uppträder i denna fråga, då hvad jag ämnar säga redan förut/ör »ärskildt
blifvit sagdt, och jag skall derför inskränka mig till att endast yttra ordinarie
ett par ord. tjensteman.
Jag har fäst mig vid den på sidan 14 i utskottets betänkande (Forts.)
förekommande motiveringen till dess hemställan. Det heter der:
»Utskottet håller före, att, derest sådant extra arbete icke befinnes
kunna den ordinarie tjenstemannen vid sidan af hans öfriga göromål
åläggas, detsamma må mot ersättning öfverlemnas till extra ordinarie
tjensteman». Man får emellertid alltemellanåt bevittna, att arbeten
förekomma, som dels till följd af sin beskaffenhet, dels till följd af
sin omfattning icke kunna direkt öfverlemnas till embetsverken, och
i sådana fall förordnar Kongl. Maj:t särskilda personer till dessa
arbetens utförande. Om dä "Kongl. Maj:t skulle nödgas vända sig
till extra ordinarie tjensteman, som i regeln måste antagas hafva
mindre erfarenhet om statsförvaltningen och de öfriga ärenden, som
förekomma, än de ordinarie tjenstemannen, så tror jag, att hvarken
Kongl. Maj:t eller Riksdagen skulle i hvarje fall blifva väl betjente.
Det är således mot utskottets motivering jag här vänder mig, och
jag fruktar, att om en skrifvelse med sådan motivering komme fram
till Kongl. Maj:t, skulle man för framtiden få anledning att be¬
klaga det.
Herr Torner hjelm: Då jag deltagit i frågans behandling inom
utskottet, men icke kommit till samma slut som utskottet, ber jag
få säga, att jag liksom utskottet anser eu oegentlighet här föreligga.
Jag har försökt få reda på liknande förhållanden, men icke funnit
sådana i något annat departement; i alla utom landtförsvarsdeparte¬
mentet expedieras fullmagterna af registratorn utan extra ersättning.
Visserligen förekomma i det sist nämnda det största antalet full-
magter, men i ecklesiastikdepartementet äro de nästan lika många,
och äfven der sker expeditionen utan annan ersättning än provisio¬
nen på stämpelbeläggningen. I civildepartementet utlemnas få full-
magter, men antalet af inkomna mål är större än i något annat de¬
partement; göromålen på registrator splatsen hafva sålunda öfver-
skridit hvad en person kan sköta, och af denna anledning har en
amanuens blifvit anstäld att biträda registratorn och sköta eu del
af hans åligganden. Vid eu jemförelse förefaller derför egendomligt,
att i alla departement utom landtförsvarsdepartementet, der det an¬
ses som extra göromål, tillhör fullmagternas utlemnande den ordi¬
narie innehafvare!! af registratorsbefattningen, som derför icke har
annan ersättning än stämpelprovisionen. Detta förhållande finner
jag oegentligt, då det bör vara lika i alla departement. Hafva göro-
mälen öfverskridit en persons förmåga, har eu amanuens blifvit an¬
stäld, och denna grundsats borde väl äfven, i fall så är nödigt, till-
lämpas i landtförsvarsdepartementet. Jag säger icke, att amanuensen
bör sköta fullmagternas utjemning, ty detta erkännes vara något,
som bör åligga en ordinarie tjensteinnehafvare, men det finnes väl
andra, mindre magtpåliggande göremål, der amanuensens biträde kan
vara af värde. Jag är således af samma tanke som utskottets öfriga
N:o 20. 24
Onsdagen den 4 April, e. in.
Ang. arfvode ledamöter, att en oegentlighet i det här påpekade fallet existerar,
för sarskMi jag jjr af 0)ika tanke med utskottets flertal angående sättet
'ordinarie att behandla frågan. Arméförvaltningen säger, att förhållandet exi-
tjensteman, sterat mycket länge, men första gången revisorerna i eu dylik fråga
(Forts.) framställa anmärkning, tycker jag icke, att Riksdagen genast bör
skrifva till Kongl. Maj:t och begära rättelse, utan bör den enligt
min uppfattning först afvakta den verkan ett uttalande ensamt från
revisorernas sida kan hafva. Kommer sedan frågan upp en gång
till, kunde det vara skäl att skrifva till Kongl. Maj:t derom. Det
är derför jag icke biträdt utskottets skrifvelseförslag, utan reserva¬
tionen, som återfinnes på sidan 71 i betänkandet. Skulle yrkandet
på rent afslag blifva af kammaren bifallet, hade kammaren därmed,
så vidt jag kan förstå, godkänt förhållandet, men dä jag anser det
vara origtigt och finner oegentligt, att olika uppfattning är rådande
i detta afseende inom olika departement, och då jag icke anser lämp¬
ligt att aflåta en skrifvelse af föreslagen lydelse, hemställer jag om
bifall till reservationen, hvarigenom kammaren skulle undvika skrif¬
velse i ämnet utan att på samma gång hafva sanktionerat den nu¬
varande anordningen.
På dessa grunder yrkar jag bifall till reservationen med den
motivering, som der finnes.
Friherre Klinckowström: Jag hade icke ämnat yttra mig i
denna i sig sjelf obetydliga fråga, men då herr chefen för finans¬
departementet tagit upp den såsom en principfråga af mycket stor
vigt, kan jag icke underlåta att derom yttra min mening.
Det är besynnerligt, att embets- och tjensteman nu för tiden,
som, jemförde med förra tiders, äro så väl lönade, ja kanske hafva
allt för höga löner, skola för hvarje litet arbete i tjensten, som höjer
sig öfver det vanliga, begära nya arfvoden och nya ersättningar.
Det är så mycket mer bedröfligt, som under den tid af 30 år jag
tjenade i armén, under många olika förhållanden, det aldrig var
fråga om något dylikt. Der förekommo, mine herrar, arbeten af
den största betydenhet, hvilka jag såsom extra handlade och utförde,
men det var aldrig för mig fråga om något tillägg till min ordinarie
lön. Den tiden fans det icke tjenstgöringspenningar, och jag har under
de 30 år jag tjenstgjorde, aldrig åtnjutit någon semester. Jag vill
blott nämna Denne stora, vidt omfattande arbeten, som jag utförde
utan att tänka på, långt mindre derför erhålla den minsta ersättning.
Det ena var uppsättningen af det första ingeniörkompaniet i Sverige
med dertill hörande värfning och kasernering af manskapet. Det
andra var konstruerandet af en ny broträng, som förut icke funnits
i Sverige, och detta var samtidigt under det att jag hade mig ålagdt
att skrifva tredje delen af det tjenstgöringsreglemente för armén,
som sedan i nära 30 år varit gällande, tills det nya för tvenne år
sedan antogs. Om jag skulle revidera, huru mycken ledighet och
huru mycken tid embets- och tjensteman i Sverige och särskildt i
hufvudstaden hafva att egna sig åt enskilda befattningar med stora
aflöningar, så försäkrar jag herrarne, att man skulle häpna deröfver.
Jag har särskildt samlat en hel caliier med uppgifter, huru många
25 N:o 20.
Onsdagen den 4 Ajiri), e. in.
tjensteman från de högsta och hela vägen utföre som synnerligen i Ang. arfvode
hufvudstaden innehafva enskilda befattningar, och det mycket lukra-/ör särskildt
tiva. Således fattas dem icke tid för sådant, men då staten behof- ordinarie
ver deras arbete i något allmänt syfte, kan detta biträde icke lemnas tjensteman.
utan tillägg i de stora löner, som tjenstemännen nu för tiden hafva. (Forts.)
Det är derför jag finner det så bedröfligt, att finansministern, så
vida jag uppfattade hans mening rätt, ansåg att vigtigare extra
tjensteförhållanden skulle särskilt betalas till de erfarne tjensteman,
som dermed sysselsatte sig. Det finnes, mine herrar, ett staten vär¬
digt sätt att belöna vigtiga arbeten, som förtjenstfull t af skickliga
embetsman utföras. En talare, den som näst den sista hade /»niet.
torde derom kanske mer än någon annan hafva erfarenhet. Åt ho¬
nom var ett mycket storartadt och svårt arbete en gång anförtrodt,
nemligen utredningen af frågorna rörande grundskatternas afskrif¬
ning, och kanske få embetsmän innehade derför nödig skicklighet
och kunskap, men staten har också på ett utmärkt sätt belönat ho¬
nom. Det är på detta sätt ersättningen och belöningen bör komma
till erfarne och skicklige embetsmän, men att, såsom nu vanligen
sker, kasta åt tjenstemännen eu särskild kontant ersättning för
hvarje litet extra arbete, ja till och med om han skall snyta sig, det
tror jag icke vara lämpligt.
Herr statsrådet friherre von Essen: Den siste talaren fann
det nuvarande tillståndet bedröfligt; jag för min del anser det tvärt¬
om lyckligt. Jag tror, att hvad som uträttas genom skicklige och
erfarne embet smän emot särskild t arfvode blir mycket bättre utfördt,
än om det skulle ske genom extra ordinarie, men friherre Klinckow-
ström fordrar, att de förre, som hafva sina bestämda åligganden,
skola uppfylla hvad helst man af dem begär. Att sådant icke är
billigt, torde framgå af några exempel. I postsparbanken finnes in¬
gen kassör, ehuru der förekommer betydlig kassauppbörd. För att
få denna verkstäld, men icke behöfva betala ett par tusen kronor
till eu särskild kassör, har ett arfvode blifvit lemnadt till en kassör
i postverket, som förrättar tjensten. Detta anser jag vara ekono¬
miskt fördelaktigt för staten, i synnerhet som dylika uppdrag, för¬
enade med uppbörd af ganska stora belopp, icke kunna anförtros åt
extra ordinarie tjensteman. Enligt den ädle friherrens åsigt skulle
sådant hädanefter icke få ske. Jag har vidare flera gånger lemnat
uppdrag åt en byråchef inom tullverket, den ende person som der¬
till är kompetent, att upprätta tabeller för utredandet af frågor,
sammanhängande med mellanrikslagen och handelstraktaterna, och
detta lian denne man gjort med användande af tid och arbete derpå
i kanske högre grad än man kunde begära, och derför har han fått,
ersättning. Upprepade gånger hafva fall förekommit, liknande det i
§ 1!) af föreliggande betänkande anmälda, der expeditionschefen i
justitiedepartementet blifvit förordnad till rådgifvare i juridiska frå¬
gor för telegrafverket. Jag gillar fullkomligt den åsigt, som uttala¬
des af en talare bakom mig, herr Törnebladh. Den framstälda an¬
märkningen kan visserligen för detta fall ega giltighet, men en an¬
nan sak är att på grund deraf göra en princip gällande, som i alla
N:o 20. 26
Onsdagen den 4 April, e. in.
Ang. arfvode fall skulle vara tillämplig. Så har utskottet gjort i sin motivering,
för särskild! men detta anser jag vara till skada för det allmänna.
arbete af J n
ordinarie Herr Pettersson. Fredrik Emil: Då statsrådet och chefen
jens eman. finansdepartementet betraktat denna fråga i samband med den
( 0T s,) som förekommer i § 19, får jag för min del förklara, att ja" icke
sett den under andra eller större dimensioner än dem, som inneva¬
rande fall gifva åt densamma. Hvad följderna kunna blifva af den
i senare fallet framstälda anmärkningen, derom vill jag icke nn
yttra mig.
Då det mycket talas om att nu ifrågavarande tjensteman skulle
vara i så hög grad af sin tjenst upptagen, får jag påpeka, att
samme man icke blott kunnat fullgöra sin ifrågavarande tjenst, utan
dessutom på förordnande skött byråchefsbefattning inom departe¬
mentet, allt under det han vid sidan af dessa befattningar verkstält
de göromål, hvarom här nu är fråga, och för livilka göromål han
uppburit arfvode, från anslaget för extra tjenstgöring. Att ett anslag,
som är afsedt att användas till aflöning åt extra ordinarie tjenste¬
man, uteslutande bör för sådant ändamål användas, den principen
har Riksdagen fastslagit genom det uttalande, som jag nyss tog mig
friheten att läsa upp.
Här talas så mycket om skilnaden mellan det arbete, som ut-
föres af ordinarie tjensteman och af extra ordinarie. Detta förstår
jag verkligen icke. Jag tror tvärtom, att arbete som utföres af unga
flitiga extra ordinarie^ som vänta på befordran i framtiden och äro
i sin fulla arbetskraft, väl är sä mycket värdt som något annat.
Och eget vore väl, i fäll inom det ifrågavarande verket, med dess stora
tillgång på extra ordinarie tjensteman, det icke skulle finnas någon
enda lämplig att förrätta omnämnda arbete, ehuru han icke är på ordi¬
narie stat.
Jag begärde ordet egentligen på grund af herr Tornerhielms
yttrande, att man icke första gången på grund af något anmärkt
förhållande bör derom aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t. Den prin¬
cipen kan jag icke godkänna, ty detta vore att uppamma felaktig¬
heter, hvilka kunna under tiden så rotfästa sig, att deraf kan uppstå
prejudikat. Tvärtom tror jag, att man genast, första gången en fel¬
aktighet upptäckes, bör på ett hofsamt sätt uttala sin mening, och
då jag anser statsutskottet genom sitt nu föreliggande skrifvelse-
förslag hafva gått mycket hofsamt till väga, vidhåller jag mitt yr¬
kande om bifall till detsamma.
Herr Casparsson: Här har blifvit anmärkt, att inom de öfriga
departementen ett annat förhållande eger rum än inom landtförsvars¬
departementet, i det nemligen registratorerna inom de andra depar¬
tementen hafva till skyldighet att utan ersättning utfärda fullmagter
och belägga dem med karta. Jag förmodar, ja, är temligen viss, att
hvarje tjenstemans skyldigheter äro bestämda genom en instruktion.
Antagligen hafva registratorerna inom de öfriga departementen till
åliggande att utan ersättning fullgöra detta, men inom landtförsvars¬
departementet har han icke detta åliggande; och detta kommer sig
sannolikt deraf, att detta arbete inom landtförsvarsdepartementet är
27 N:o 20.
Onsdagen den 4 April, e. m.
mycket större ock mera omfattande än inom de öfriga departemen- Ang. arfvode
ten. Hade man velat aflåta en skrifvelse med anhållan, att det/°™fc“™*‘‘“f
måtte åläggas registratorn i landtförsvarsdepartementet att utan ordinarie
ersättning göra detta arbete, kunde det hafva varit en annan fråga, tjensteman.
men att aflåta eu skrifvelse med begäran, att detta arbete icke skall (Forts.)
åläggas en ordinarie tjensteman, kan jag icke vara med om.
Herr Alin: Om statsutskottets hemställan i 2 punkten var
föranledd af eu framställning från revisorerna, som kunde anses uti
sig innesluta ett förslag, så är detta deremot alldeles icke förhållan¬
det med den framställning från revisorerna, på hvilket statsutskottets
nu förevarande förslag stöder sig, i det att hvad statsrevisorerna
yttrat endast är en enkel anmälan om ett sakförhållande. Då nu
statsutskottet saknar initiativrätt, är det på denna grund jag hem¬
ställer om afslag på framställningen. Det kan synas, som om detta
vore. en ringa sak, uti hvilken jag yttrar mig, men det är icke en
ringa sak att hålla på att grundlagsstadgade former iakttagas; och
att man icke iakttager dem i sådana fall, som här föreligga, kan sär-
skildt medföra betänkliga följder. Häruti få herrarne söka motivet
till mitt förnyade uppträdande.
Friherre Klinckowström : Det är med afseende på herr stats¬
rådets och chefens för finansdepartementet senaste yttrande, som
jag tog mig friheten att begära ordet. Han tyckes icke gilla den
åsigten, att eu ordinarie tjensteman skall kunna lemnas uppdrag
af sina öfverordnade att utföra ett visst arbete i statens tjenst utan
att han derför skall hafva särskild ersättning med ökad aflöning eller
arfvode. Jag finner detta vara demoraliserande, om jag så får ut¬
trycka mig, och högst orätt. Jag yttrade, då jag förra gången hade
ordet, att den rätta vägen att belöna sådan extra verksamhet var
att på rättvist sätt befordra honom i hans tjenst. Detta är det
rätta; men, mine herrar, hvarje embetsman har mer än tillräcklig
ersättning i sin aflöning för de tjenster han gör till staten. Det
vore skäl att en gång revidera alla dessa enskilda befattningar,
af statens embetsman öfvertagne, som äro till den grad lukrativa,
att man icke kan göra sig ett begrepp derom. Jag har samlat upp¬
gifter på ett 50-tal af högre och högste embetsman, och det är hår¬
resande att se, huru det går till. Och alla dessa tjensteman, som
sitta vid riksdagen, hafva i jemförelse med alla andra en lättnad,
ty de få behålla sin lön, fastän de icke göra sin tjenst.
Hvad nu denna punkt särskildt beträffar, så brukar man, då
man uppgör den s. k. klämmen i betänkandet, hvad som skall be¬
slutas, säga hvad detta är. Men bär är sjelfva klämmen sä otydlig,
att man får söka beslutet uti motiveringen. Detta anser jag också
origtigt; och på de skäl, som dels af mig och dels af flere andra
talare redan blifv it anförda, får jag ä nyo yrka afslag på punkten.
Friherre Barnekow : Då Riksdagen har revisorer för att re¬
videra räkenskaperna, är det också skäl, om revisorerna gorå en
anmärkning, som är befogad, att den icke helt ocl( hållet förbises.
N:o 20. 28
Onsdagen den 4 April, e. m.
Ang.arfvode För min del tror jag, att det ligger något befogadt i anmärkningen,
arbete af man derför icke bör förbise den. Nu är frågan, på hvad
ordinarie s,ä^t man bör gå till väga. Två sätt äro föreslagna; det ena det som
tjensteman, föreslagits af utskottet, nemligen att gå till Kongl. Maj:t, med en
(Ports.) skrifvelse, det andra innehålles i reservationen, enligt hvilken an¬
märkningen borde inläggas i motiveringen men icke i klämmen. Då
jag tror, att hvad man egentligen afser är att liksom gifva regeringen en
liten fingervisning att icke vara alltför generös med extra bidrag
till ordinarie tjensteman, om de ordinarie kunna och hafva tillfälle
att fullgöra ett åliggande, som pålägges dem, och då det kan vara
möjligt, att en sådan fingervisning kan vara nyttig och gagnelig,
skulle jag vilja gifva den i den senaste formen, och detta vinnes
genom antagande af reservanternas framställning. Jag skall derför
bedja att för denna gång eller som det heter för närvarande få yrka
bifall till reservationen.
Friherre Klingspor : Denna fråga behandlades af utskottet
endast i den inskränkning, statsrevisorerna gifvit den. Det är ett
alldeles särskildt fall, som behandlats, och statsutskottet har med så
godt som alla röster instämt uti att denna oegentlighet var af be¬
skaffenhet att böra anmärkas, ehuru meningarna något skilde sig
beträffande sättet. Utskottet har emellertid icke gjort denna fråga
till någon allmän principfråga, såsom nyss var tal om, utan påpek-
ning har gjorts endast i detta särskilda fall. Vill man emellertid
hafva fram denna anmärkning, måste vi vara ense om att taga
skrifvelsen; ty om vi fatta något annat beslut, och Andra Kammaren
bifaller skrifvelseförslaget, kommer ju icke det fram, som man afsett
med anmärkningen. Sålunda, från hvilken synpunkt man ser saken,
så, ifall man erkänner det befogade i anmärkningen, är det riktigt,
att man äfven skrifver som utskottet föreslagit. Det är så mycket
nödvändigare, som arméförvaltningen i sitt utlåtande förklarat, att
den icke godkände anmärkningen. Det är således icke tänkbart,
att någon rättelse i detta hänseende skall kunna ske, utan att direkt
framställning göres hos Kongl. Maj:t. Jag ber derför att få instämma
i utskottets yrkande om en skrifvelse till Kongl. Maj.-t i denna sak.
Herr vice talmannen: Jag kan icke i denna punkt dela den
värde talarens på uplandsbänken mening, att utskottet på något
sätt öfverskridit sin befogenhet. Revisorerna yttra på följande sätt:
»och då revisorerna funnit anmärkningsvärd!, att särskildt arfvode
utöfver faststäld lön blifvit från berörda anslag till en ordinarie
tjensteman utbetaldt, hade de’ ansett sig böra detta förhållande för
Riksdagen anmäla». 72 § riksdagsordningen säger, att »de anmärk¬
ningar, som revisorerna finna sig befogade att i sin berättelse till Riks¬
dagen framställa, skola, sedan förklaringar deröfver inkommit, af näst
följande lagtima Riksdag öfverlemnas till vederbörande utskotts
granskning och vidare behandling.» Jag kan således icke finna annat,
än att utskottet varit i sin fulla rätt, och jag tillåter mig gå ännu
längre, att det varit dess ovilkorliga skyldighet att behandla revi¬
sorernas anmälan så som utskottet gjort.
Onsdagen den 4 April, e. m. 29 N:o 20.
Herr Alin: Såsom jag förut nämnde, hafva revisorerna här icke Ang. arfvode
framkommit med ett förslag, utan inskränkt sig till en anmälan af för särskild
ett sakförhållande. Detta mitt påstående torde icke jäfvas af den arpte af
uppläsning af ifrågavarande punkt, som nyss af herr grefven och tjensteman.
vice talmannen blifvit gjord. Lika litet torde rigtigheten af min (Forts.)
anmärkning rubbas af hans uppläsning af sista punkten i 72 8 riks¬
dagordningen, der det heter, att anmärkningarna skola »öfverlemnas
till vederbörande utskotts granskning och vidare behandling!. Ja,
naturligtvis till vederbörande utskotts granskning och vidare behand¬
ling i den utsträckning, hvari grundlagarne medgifvit åt utskottet
rätt och skyldighet att behandla anmärkningarna och att med anled¬
ning af dem inkomma med förslag.
Herr Törnebladb: Såsom jag vid förra tillfället jag hade or¬
det nämnde, var det utsträckningen af denna anmärkning, mot hvil¬
ken jag opponerade mig. Det är kanske rigtigt anmärkt, att denna
utsträckning icke finnes i klämmen, men den finnes så uppenbart i
motiveringen, att denna motivering tager lofven af klämmen. Blir
skrifvelsen beslutad enligt klämmen, följer motiveringen med, och
då är det en fullt principiel ledning för regeringen, eu ledning, som
jag antager regeringen icke är synnerligen tacksam för. Jag tror
derför — utan att misskänna hvad utskottet sagt rörande detta
speciella fall, om hvilket jag icke vill yttra mig; det kan ju hända,
att det är fullt rigtigt — att man skulle kunna taga klämmen, men
uti motiveringen stryka det, som står i sista punkten på 14 sidan,
nemligen hela satsen från och med »som i likhet med revisorerna»
till ocli med »extra ordinarie tjensteman», så att det skulle beta:
utskottet får alltså hemställa etc. Då är uttalandet begränsadt till
det speciella fallet och kan anses vara fullt rigtigt från utskottets
sida och fullt grundlagsenlig^ då allt hvad utskottet sagt om att man
alltid borde i sådana fall använda extra ordinarie tjensteman bort¬
fallit. Jag tillåter mig derför göra yrkande i sådant syfte, att uti
motiveringen strykes i sista punkten på 14 sidan det som står från
och med »som i likhet med revisorerna» till och med »extra ordi¬
narie tjensteman».
Herr Almén: Jag ber om ursäkt, i fall jag kommer att yttra
något, som redan blifvit sagd! — jag är nyss kommen — men då
det är fråga om ersättning till en ordinarie tjensteman för uppdrag,
han haft att fullgöra utom tjensten, vill jag erinra om en händelse,
som passerat i medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen har åtskilliga
ordinarie tjensteman, men jag har för min del aldrig tilldelat dem
arfvode, äfven om de åtagit sig något arbete utöfver sin tjenst, ty
jag bär icke ansett mig hafva rätt dertill. Men vi hafva en öfver¬
talig tjensteman, som icke uppbär lön af medicinalstyrelsen, utan af
statskontoret. Vi hafva sedan äldre tider tilldelat honom ersättning
för särskilda uppdrag. Det har gått så i många år utan anmärk¬
ning. Men så kommer eu anmärkning från kammarrätten, att vi
icke hade rätt att tilldela denne öfvertalige tjensteman något arf¬
vode. lian hade fått af de s. k. flitpenningarna 3- ä 400 kr. om
N:o 20. 30 Onsdagen den 4 April, e. m.
Ang. arfvode året. De ledamöter i medicinalstyrelsen, som varit med om besluten,
för särskilt dömdes att återbetala dessa penningar för två år. Vi klagade hos
arb/-te % Kongl. Maj:t, men Kongl. Maj: t stadfäste utslaget, och vi dömdes
tjensteman, sålunda att återbetala 800 kronor. Och vi ansågo, att vi haft rätt
(Forts.) att handla som vi gjorde, då vi använde flitpenningarna till denna
ersättning åt en tjensteman, som icke uppbar lön af medicinalsty¬
relsen, utan af statskontoret. Här är åter, såsom synes, fråga om
en ordinarie tjensteman, som af samma embetsverks medel uppburit
arfvode utöfver sin lön, och detta tror jag vara origtigt. Jag anser
derför, att det är skäl att göra denna sak klar på det sätt, att, om
en ordinarie tjensteman åtager sig något arbete öfver sina tjenste-
åligganden, han icke bör af samma embetsverks medel härför upp¬
bära särskild ersättning utöfver sin lön.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att i afseende på föreliggande paragraf yrkats: l:o) att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas; 2:o) af herr Tornerhjelm, att
kammaren, med godkännande af den motivering, spm innefattades i
den af honom m. fl. vid paragrafen afgifna reservation, ville bifalla
det förslag reservationen innehölle; 3:o) af herr Törnebladh, att
kammaren, med ogillande af utskottets motivering, skulle bifalla
hvad utskottet hemstält; samt 4:o) att utskottets hemställan skulle
afslås.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkän¬
nande af herr Törnebladhs yrkande vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Votering begärdes, hvarefter herr talmannen hemstälde, huru¬
vida kammaren ville antaga afslag å utskottets hemställan till kon¬
traproposition i den förestående voteringen; och förklarade herr tal¬
mannen sig finna denna hemställan vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Jemväl angående kontrapropositionens innehåll äskades emeller¬
tid votering, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition der¬
vid antagits bifall till utskottets hemställan, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
•
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver § 5 i
statsutskottets utlåtande n:o 30 antager afslag å utskottets hem¬
ställan, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering an¬
tagits bifall till utskottets hemställan med gillande af utskottets
motivering.
Onsdagen den 4 April, e. m.
Öl N:o 20.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos
utfallit sålunda:
Ja — 36;
1 Nej — 40.
rösterna hafva Ang. arfvode
för särskilt
arbete af
ordinarie
tjensteman.
(Ports.)
Till följd häraf uppsattes, justerades och anslogs en omröstnings-
proposition af följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren, med ogillande af statsutskottets
motivering i § 5 af dess utlåtande n:o 30, skall bifalla hvad utskottet
i samma paragraf hemstält, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med gillande af moti¬
veringen.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 46;
Nej — 27.
§ 6 och 7.
Lades till handlingarna.
§ 8-
Utskottets hemställan bifölls.
§ 9.
Lades till handlingarna.
§ 10.
Utskottets yttrande godkändes.
§ U-
Lades till handlingarna.
N:o 20. 32
Onsdagen den 4 April, e. m,
§ 12.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 13.
Lades till handlingarna.
§ 14.
Ang. vissa Herr Bi lling: Det är en icke alltför lysande ställning att stå
mellan sta- såsom ensam reservant i statsutskottet i denna fråga och det är
skilda bolag icke mycket förhoppningsfullt att försvara en sådan reservation vid
uppgjorda" denna tid på dagen, ty då i synnerhet äro ledamöterna i kammaren
kontrakt i mindre ömsinta än annars och troligen icke mera ömsinta än stats-
afs. å jern- utskottets ledamöter, som varit fullkomligt hårdhjertade i denna sak.
vagstrafik. Utskottet sägen att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke
åtgärder böra vidtagas till revision af ofvan omförmälda mellan sty¬
relsen för statens jernvägstrafik samt Stockholm—Vesterås—Bergs¬
lagens trafikaktiebolag och direktionen för Gefle—Dala jernväg upp¬
rättade kontrakt, äfvensom huruvida ej förenämnda emellan staten
och Vexiö— Alfvesta järnvägsaktiebolag afslutade öfverenskommelse
må kunna underkastas förändring.
För min del anser jag också, att nyss nämnda kontrakt kan
behöfva underkastas en revision. Min hemställan går icke heller ut
på att förebygga en sådan revision. Skilnaden emellan mitt förslag
och utskottets blir den, att utskottet anser denna sak vara af en
sådan betydelse, att en särskild skrifvelse skall derom till Kongl.
Maj:t aflåtas, och de långa diskussioner, som här i dag hafva förts,
visa tydligt, att det är en stor skilnad emellan att besluta en sådan
skrifvelse eller icke besluta en sådan. Nu skall jag emellertid icke
upptaga herrarnes tid länge; under förhoppning att min ärade mot¬
ståndare, hr Fränekel, icke heller skall längre än jag upptaga tiden.
Revisorernas anmärkning är i hufvudsak den, att när kontraktet
emellan dessa jernvägar år 1879 uppgjordes, öfverenskom man, att
för tvenne tåg dagligen, expedierade på Stockholms norra station i
båda rigtningarna, Bergslagens jernväg skulle betala 17,000 kronor.
Revisorerna säga, att nu expedieras der flera än tre tåg dagligen,
alltså är det orimligt, att icke Bergslagens jernväg skall betala mera
än dessa 17,000 kronor.
Emot detta ber jag nu att få, först och främst, fästa uppmärk¬
samheten derpå, att jern vägsstyrelsen i sin förklaring liar uttryck¬
ligen sagt, att den omständigheten, att flera tåg nu expedieras, icke
vållar statens jernvägstrafik en större omkostnad än förut, sedan
Bergslagens jernväg ökat sitt årsbidrag med 1,000 kronor. Alltså:
tågens ökade antal vållar icke statens jernvägstrafik en högre kost¬
nad än förut, sedan detta högre bidrag lemnats.
För det andra betalar Bergslagens jernväg för trafiken och ex-
33 N:o 20.
Onsdagen den 4 April, e. in.
peditionen icke blott 18,000 kronor, utan dertill 3,197 kronor, alltså Ang. visso
något öfver 21,000 kronor och således mera än 4,000 kronor högre
än revisorerna vetat om. skada bolag
För det tredje har Bergslagens jernväg vid Stockholms station uppförda
gjort jordinköp och vidtagit anordningar för en summa af 231,252 kontrakt i
kronor 90 öre. Af alla dessa anordningar begagnar sig statens jern- “/?•
vägstrafik, och den har deraf både nytta och gagn, icke mindre än va(9^ '
Bergslagens jernväg. ( or s-'
Det är således tvenne saker, som icke statsrevisorerna nu om¬
nämnt: den årliga afgiften har ökats, jernvägen betalar dessutom
ett icke obetydligt bidrag för trafiken, och denna jernväg har vid
Stockholms station en jordegendom, hvaraf, äfvensom af åtskilliga
andra anordningar, statens jernvägstrafik har gagn.
Jag har förut sagt, att jag icke anser det vara obilligt, att det
nu gällande kontraktet revideras, men jag anser, att man icke bör ,
derom skrifva till Kongl. Maj:t. Detta på den grund, att jernvägs-
styrelsen i sin förklaring upplyser derom, att den förehaft frågan
om samtrafik emellan enskilda och statens jernvägar i landet i all¬
mänhet, att den håller på att utarbeta gemensamma grunder för en
dylik trafik och att den inom årets slut kommer att inför Kongl.
Maj:t framlägga dessa grunder. Alltså, äfven om icke Kiksdagen
skrifver till Kongl. Maj:t om denna sak, blir den i alla fall föremål
för Kongl. Maj:ts pröfning, och ett förslag till revision kommer att
framläggas inför Kongl. Maj:t inom detta års slut.
Det synes mig derför, som det icke vore skäl att nu skrifva till
Konungen i denna sak, och att besluta en sådan skrifvelse synes
mig innebära ett alltför starkt understrykande af att vilkoren i
kontraktet mellan dessa tvenne kontrahenter böra betydligt förändras.
Om nu min motståndare säger, att vid samtrafik mellan enskilda
jernvägar får man betala mycket mera, än staten i föreliggande fall
fordrar, så är detta rigtigt, men för att icke behöfva begära ordet en
gång till — det skall jag under inga förhållanden gorå — ber jag att
få säga, att staten i allmänheten uppför sig och bör uppföra sig på
ett väl så honnett sätt som de enskilda jernvägsstyrelserna emot
sam trafikerande jernvägar, och då, efter allt hvad jag kan förstå,
statens jernvägstrafik icke lider något af denna samtrafik med Stock¬
holm—Vesterås—Bergslagens jernväg, ber jag att få yrka bifall till
reservationen. Jag har aldrig under min riksdagstid begärt någon
votering, och alldeles säkert skall jag icke heller göra det i denna
fråga.
Herr Fränkel: Jag antager, att kammaren af det referat, som
förekommer i utskottets betänkande ur revisorernas berättelse, i hvad
det rör denna fråga, skall finna, att utskottets majoritet haft grun¬
dad anledning att framkomma med det skrifvelseförslag, som här nu
föreligger, och jag ber att, särskilt emot den siste talaren, få på¬
peka, att om en skrifvelse för de två andra jernvägarne skall af¬
låta», och det har den siste talaren sjelf tillstyrkt, i det föreliggande
syftet, så är det alldeles gifvet, att särskilt detta jernvägsbolags
* förhållande till staten måste i skrifvelse]! förekomma. Man kan ju
Första Kammarens Prof. 1894. N:o 20. 3
N:o 20. 34
Onsdagen den 4 April, e. in.
Ang. vissa icke neka till att, just hvad lian sjelf påpekade, derigenom kontrakt
mellan sta- tet med denna jernväg i första rummet kommer att understrykas,
skilda bolag och att' detta vant utskottets mening. Om något kontrakt kan anses
uppgjorda* vara allt för billigt så är det just det kontrakt, som bär föreligger
kontrakt i emellan Vesterås—Bergslagens jernväg och staten om gemensamt be-
afs. a jern- gagnande af Stockholms station. Att utskottet nu, så enhälligt som
vagstrap . jag nämnde, framkommit med sitt förslag i denna fråga, beror natur-
t or s.) ligt vis på de siffror, som här i betänkandet förekomma. Jag ber
att få påpeka, att detta kontrakt daterar sig från år 1879, och att
vi nu hafva år 1894. På denna tid är det väl bekant, att betydliga
förändringar egt rum i trafiken på Stockholm—Vesterås—Bergsla¬
gens jernväg. Den trafik, som detta bolag nu bedrifver på Stock¬
holms station, är så betydligt större än förut, att redan af detta
skäl eu revision torde vara af behofvet påkallad.
Jag delar gerna med reservanten den åsigt, att statens jern-
vägar icke böra, då privata jernvägar inkomma till en station, der be¬
gära allt för stora afgifter, i fall nemligen dessa jernvägar tillföra
staten en trafik, som sedan på statens jernvägar skall forslas vidare.
Här är emellertid det säregna förhållandet rådande, att, hvad Stock¬
holm—Vesterås—Bergslagens jernväg beträffar, den största delen af
trafiken stannar i Stockholm. Herrarne se af de siffror, som före¬
ligga ur revisorernas berättelse, att de belopp, hvarom här är fråga,
äro sådana, att det icke kan anses tillräckligt med den ökning
af 1,000 kronor, som tillkom för de tvenne lokaltågen. Man har re¬
dan af dessa siffror en grundad anledning att nu begära en revision,
som, enligt min tanke, komme att medföra summor, som icke äro
jemförliga med dem, som här af den siste ärade talaren blifvit an¬
förda.
Jag tog mig friheten att inför utskottet relatera en siffra, som
förekommer vid behandlingen af Kongl. Maj ds proposition om vissa
enskilda jernvägars inlösande af staten. Det berör nemligen de vil¬
kor, på Indika Göteborgs—Hallands-banan får tillträde till Bergs-
lagernas jern vägsstation i Göteborg. Jag ber att få nämna dessa
vilkor. De voro först vid banans anläggning bestämda till ett kon¬
tant bidrag af 250,000 kronor och derutöfver en årlig afgift af 17,000
kronor. Nu ha på grund af den ökade trafiken vilkoren bestämts
från den 1 januari 1893 så: att denna årliga afgift skall höjas från
17,000 kronor till 50,000 kronor. Deraf torde kammaren finna, att
det äfven i det här omordade fallet icke gäller några småsummor,
utan att frågan är af stor ekonomisk betydelse för statens jernvägar.
Då den ärade reservanten icke har någonting emot att skrifva
till Kongl. Maj:t beträffande de två andra jernvägarnes kontrakt,
så får jag antaga, att han troligen icke vill drifva sin lokalpatrio¬
tism så långt, att han för denna jernväg kan önska ett undantag.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på föreliggande paragraf yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Buding, att kammaren ville
Onsdagen den 4 April, e. m. 35 N:o 20.
godkänna det förslag, som innefattades i hans vid paragrafen fogade
reservation.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yr¬
kanden, och förklarades propositionen på bifall till utskottets hem¬
ställan vara med öfvervägande ja besvarad.
§ 15.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
§§ 16-18.
Lades till handlingarna.
§ 19-
Herr statsrådet friherre von Essen: Jag har redan haft till¬
fälle att yttra mig rörande denna punkt. Jag kan icke neka till Om ersätt-
att det föreföll mig litet oväntadt, att denna mans embetsställning ning åt en
skulle vara ett hinder för att han skulle blifva använd såsom råd- expeditions-
gifvare i telegrafstyrelsen, då hans embetsställning just gifver an -cri%8yt biträ-
ledning till att man har skäl att hos honom finna den duglighet och de åt tele-
den juridiska insigt, som är så behöflig för de svåra frågor, som graf styrel¬
ser förekomma. 8en-
Då jag tillstyrkte Kongl. Maj:t, att denna person måtte dertill
anmodas emot ett, enligt min tanke, ganska obetydligt arfvode, har
jag funnit det vara till stor nytta för telegrafverket att använda
just honom. Det var också derför, som jag vid en föregående
punkt, den femte, ansåg, att den princip, som då skulle fastslås, om
motiveringen blifvit antagen, hvilket den lyckligtvis icke blef, skulle
lägga hinder i vägen för Kongl. Maj.t att använda honom för sådant
ändamål. Jag kan icke inse, att hans embetsställning utgör något
hinder, då han, såsom expeditionschef inom kansliet, såsom sådan
har minst att göra på sin tjenst, och man kan väl icke säga, att,
derför att han af sin tjenst icke är upptagen till fulla tiden, han skall
vara skyldig att, utan ersättning, förrätta andra göromål än dem,
som ingå i hans tjenstgöring.
Herr Casparsson: Utskottet har ansett, att en expeditionschef
borde vara så upptagen af sitt embete, att han icke hade tid att
tjenstgöra såsom juridiskt biträde uti ett administrativt verk. Så
länge den ifrågavarande personen, hvarom revisorernas anmärkning
handlar, beklädde ett lägre embete, ansåg jag för min del, att det
icke mötte något hinder att mottaga ett dylikt uppdrag, men att
bibehålla en expeditionschef såsom juridisk rådgifvare tyckes mig, i
likhet med utskottets öfriga ledamöter, vara väl långt gånget.
Efter härmed slutad öfverläggning lades den nu föredragna
paragrafen till handlingarna.
N:o 20. 36
Onsdagen den 4 April, e. m.
§ 20.
Om redovis- Herr statsrådet friherre von Essen: Jag ber om ursäkt, att
antrtag sötnos äter måste upptaga kammarens tid ett ögonblick, men jag anser
uppbur it s a/mig bära upplysa, huru förhållandena äro med afseende å professor
chefen för Jacobsons anställande såsom byggnadschef för hofstallet.
byggnadsår- j)å Kougl. Maj:t hos riksmarskalksembetet begärde att få för-
bhofstallet a slaf? i ämnet med afseende på den skyldighet, som skulle honom
åläggas, och den ersättning, som borde honom lemnas, föreslog riks¬
marskalksembetet, att han skulle få hvad han sjelf begärt, nemli¬
gen 6,000 kronor om året samt 1,200 kronor för extra biträden, alla
de år, under hvilka hofstallsbyggnaden fortgick. Jag kan nämna för
kammaren, att då uppgörelse slutligen träffades med professor Ja¬
cobson, prutade jag ned beloppet till 6,000 kronor in alles, deraf
5,000 kronor skulle beräknas såsom arfvode åt honom och 1,000 kro¬
nor disponeras för extra biträden, hvilka 1,000 kronor icke nämndes
»högst», utan ansågos af honom kunna disponeras och användas efter
behag. Det blef således eu nedsättning i det belopp, som riks¬
marskalksembetet ifrågasatt och han sjelf begärt.
Dertill kommer, att afsigten var, att byggnadstiden skulle räcka
ett år längre än som skedde. Den förkortades, såsom herrarne veta,
ett år, och hade professor Jacobson icke drifvit på arbetet så, att
det gick undan med större fart, så hade det dröjt ett år till, och
han skulle då kommit i åtnjutande af ytterligare ett års arfvode.
Jag har velat upplysa om detta och att således, dä summan be¬
stämdes, det icke var fråga om att han behöfde redovisa dessa 1,000
kronor.
Herr C asp ars son: Det kan ju anmärkas här, att utskottets
motivering är temligen skarp. Utskottet säger, att »det funnit den
afgifna förklaringen i hög grad otillfredsställande». Detta kunde
ju mildrats något, men den egendomliga uppfattningen har gjort sig
gällande hos den, som afgifvit förklaringen, att om någon redovis¬
ning skulle ifrågakomma, borde vid anvisandet af anslaget otvifvel¬
aktigt hafva föreskrifvits, att denna anslagssumma skulle utgå med
»högst» 1,000 kronor. Denna förklaring ansågs inom utskottet så
egendomlig, att man kunnat med skäl säga, att förklaringen vore
»högst» otiilfredställande. Men i stället för att använda superlativt,
har man användt positivt: »i hög grad» otillfredsställande.
Hvad nu aflöningen till ifrågavarande person beträffar, har han,
enligt de upplysningar, som meddelats inom utskottet af eu person,
som deltagit i statsrevisionen, enligt kongl. brefvet af den 13 de¬
cember 1889, rätt att, såsom byggnadschef för hofstallet, uppbära
ett arfvode af 5,600 kronor och derjemte till biträdande kontrollör
ett belopp af 1,800 kronor årligen och vidare egde denna byggnads¬
chef rätt att till arfvode åt tillfälliga biträden årligen disponera ett
belopp af 1,000 kronor, sammanlagdt således en summa af 7,800
kronor. Nu har utskottet icke kunnat anse annat, än att revisorer¬
nas anmärkning, att för dessa 1,000 kronor till tillfälliga biträden,
hvilket belopp blifvit utanordnadt och qvitteradt, borde lemnas nå-
87 N:o 20.
Onsdagen den 4 April, e. m.
gon redovisning, är fullkomligt rigtig. När då ingen annan forkla- Om redovis-
ring afgifvits än den, att anslaget skulle hafva varit »högst», har ning för ett
utskottet icke kunnat undgå att på densamma fästa Riksdagens uppburit^gf
uppmärksamhet och anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga den chef en för
åtgärd, hvartill omständigheterna kunna föranleda. byggnadsar-
Jag yrkar bifall till utskottets förslag. hofstall^/.a
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kamma- (Fort8-)
ren utskottets i föreliggande paragraf gjorda hemställan.
§ 21.
Lades till handlingarna.
§§ 22--24.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
t Tf {.*»/■■. r* : •„*.». •> •• fUF*
§ <25.
Lades till handlingarna.
§
Utskottets hemställan bifölls.
§ -27.
Lades till handlingarna.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 29 näst-
lidne mars och den 3 innevarande månad bordlagda betänkande n:o
12, i anledning af väckta förslag om vissa förändringar i grunderna
för allmänna bevillningens utgörande, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda betänkande hemstält
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst på före¬
dragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 10,o5 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
N:o 20. 88
Fredagen den 6 April.
Fredagen den 6 april.
Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.
Justerades protokollet för den 29 sistlidne mars.
Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:
Brukspatron Hugo Tamm lidande af magtarmkatarr kan på grund
deraf under de närmaste dagarne ej lemna sin bostad, hvilket här¬
med på heder och samvete intygas.
Stockholm den 5 april 1894.
E. G. Johnsson,
m. d.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående af¬
söndring af jord från Wisborgs kungsladugård och hospitalslägen-
heten Kohagen till mötesfält för Gotlands infanteriregemente och
Gotlands artillericorps;
n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
utgiftsstat för postsparbanken;
n:o 17, i anledning af Kongl. Mai:ts proposition angående be¬
redande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende; och
n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående be¬
viljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;
dels till Riksdagens skrifvelse, n.o 18, till fullmägtige i riks-
gäldskontoret, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående be¬
redande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende.
Anmäldes och bordlädes
sammansatta bevillnings- och lagutskottets betänkande n:o 3,
med anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 3, med förslag till
förordning angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet för
tjenares eller arbetares personliga utskylder;
39 N:o 20.
Fredagen den 4 April.
lagutskottets utlåtanden:
n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen;
n:o 41, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af
fideikommisstiftelser i fast egendom på landet;
n:o 42, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning rö¬
rande oäkta barns arfsrätt;
n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fat¬
tigvården den 9 juni 1871; samt
n:o 44, i anledning af väckta motioner om ändring i 32 8 värn-
pligtslagen; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, angående
ifrågasatt skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om stadgande af
svårare påföljd för oloflig försäljning af vin och maltdrycker i
vissa fall.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 4 i denna månad bordlagda memorial och utlå¬
tanden n:is 31—34 äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda
utlåtande n:o 39.
Herr Treffenberg afgaf en motion, n:o 26, angående revision af
skogslagstiftningen m. m.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredrag¬
ningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
sättas främst de, som denna dag bordlagts första gången.
Kammaren åtskildes kl. 3,jo e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.