RIKSDAGENS PROTOKOLL
1894. Första Kammaren. N:o 10.
Fredagen den 2 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) med förslag till ny förordning angående stämpelafgiften;
2:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af 9 kap.
4 § ärfdabalken, lag angående värdering af död mans bo och lag
angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den 16
juni 1875; samt
3:o) angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
Ostra Jordal n:o 1, V2 mantal, i Göteborgs och Bohus län.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
n:o 14, i anledning af motion om tillägg till 1 kap. 6 § gifter-
målsbalken;
n:o 15, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 71 §
konkurslagen;
n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till lag i syfte att gift person ej må utan andre makens samtycke
ingå borgen;
n:o 17, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11
kap. 2 § jordabalken; och
n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om förslag
till lag angående ändring i gällande stadganden om tillsättning af
organist- och klockarebefattningar.
Första Kammarens Prot. 1894■ N:o 10.
1
N:o 10. 2
Fredagen den 2 Mars.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 28 sistlidne februari bordlagda utlåtanden n:is-
5 och 23.
Vid föredragning af statsutskottets den 28 nästlidne februari
bordlagda memorial n:o 24, i anledning af kamrarnes skiljaktiga be¬
slut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens sjette hufvud-
titel, godkändes de föreslagna voteringspropositionerna.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 28 sistlidne februari bordlagda betänkande
n:o 3.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl. Maj:ts
denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till ny förordning angående stämpelafgiften.
Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts un¬
der sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen med
förslag till lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken,
lag angående värdering af död mans bo och lag angående ändrad
lydelse af 1 § i förordningen angående särskilda protokoll öfver
lagfarter, inteckningar och andra ärenden den 16 juni 1875.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen, angående
afsöndring af jord från indragna militiebostället Ostra Jordal n:o 1,
V, mantal, i Göteborgs och Bohus län.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden*
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till morgondagens sammanträde.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2,m e. m.
In fidem
A. von Krusensfjerna.
t
Lördagen den 3 Mars.
3
Lördagen den 3 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 24 sistlidne februari.
Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkande n:o 4, i anledning af väckt
motion om upphäfvande af förordningen angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 mai
1890; samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 19, i anledning af väckt motion angående kyrkovärdars
tillsättande för viss tid;
n:o 20, i anledning af väckt motion angående utarbetande af
en arrendelag; och
n:o 21, i anledning af väckt motion angående »införande i
kommunallagarne af bestämmelser rörande val af sexman.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 14—18.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lag¬
utskottets den 24 och 27 nästlidne februari bordlagda utlåtande
n:o 11, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om den kommunala rösträtten på landet.
1 punkten.
Herr Annerstedt: Såsom det nu föredragna betänkandet
utvisar, hafva sex af utskottsledamöterna från Första Kammaren
förenat sig om en gemensam reservation mot utskottets hemställan
och deri uttalat, att då upplyst blifvit, att chefen för civildeparte¬
mentet enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande gått i författning om
verkställande af en utredning i fråga om den kommunala röst¬
rätten, dervid särskildt förhållandena med afseende å bolags röst¬
rätt skulle komma att blifva föremål för uppmärksamhet, samt då
vid detta förhållande såväl resultatet af den påbörjade utrednin¬
gen som ock det förslag i ämnet, Kongl. Maj:t med anledning
deraf kunde komma att för Riksdagen framlägga, syntes böra af-
N:o 10.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
N:o 10. 4
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
vaktas, desse ledamöter för sin del hemstälde, att kamrarne måtte
besluta, att de ifrågavarande motionerna icke bifölles. Det är till
detta yrkande jag nu tillåter mig att vördsamt yrka bifall.
Man förglömmer mycket ofta beträffande denna lagfråga, att
den jemte sin politiska sida äfven har en sida gemensam med alla
andra lagfrågor. Det torde vara temligen gifvet, att då en ut¬
redning i ett ämne är behöflig, denna ock bör ske, innan beslut
deri fattas. Denna sanning, hvilken inom det vanliga lagstiftnings-
gebitet städse erkännes, är man emellertid stundom benägen att
förbise, då frågan inkommer på det lagstiftningsgebit, hvilket eger
sammanhang med politikens område. Men då det ifrågavarande
området regleras genom en lag, är det naturligtvis lika vigtigt,
att det tillvägagående, som nyss nämndes, icke öfvergifves, då
fråga blir om ändring i de kommunala lagarne, som att detsamma
iakttages vid annan lagstiftning. Såsom redan är sagdt, har nu
Kongl. Maj:t funnit en utredning af denna fråga behöflig, och vid
föregående tillfällen hafva äfven i denna kammare icke få röster
höjt sig, som påyrkat en sådan utredning, innan beslut i ämnet
fattades.
För att bemöta denna uppfattning har af lagutskottet egent¬
ligen anförts två skäl, först och främst, att erfarenheten skulle
“till fullo bekräftat de farhågor, som redan vid tiden för kommunal-
lagarnes tillkomst uttalades rörande verkningarne af den uppåt
obegränsade rösträtt, som för landskommunerna finnes stadgad".
Detta skäl är emellertid, såsom herrarne lätt finna, ett antagande
såsom gifvet af hvad som bör bevisas. Lagutskottet har icke för¬
sökt att framkomma med ens den ringaste utredning till ådaga¬
läggande af att dessa farhågor verkligen skulle vara af erfaren¬
heten till fullo bekräftade. Tvärtom har man på många håll hört
uttalas, att den utredning, som af regeringen skall ombesörjas,
antagligen kommer att visa, att förhållandena i afseende å jord¬
bruksfastighet äro rakt motsatta. Härmed må nu emellertid vara
huru som helst. Säkert är, att förhållandena icke äro så utredda,
att de för ett opartiskt bedömande kunna te sig såsom lagutskottet
antagit.
Såsom sitt andra skäl anför utskottet, att enligt dess öfver¬
tygelse den blifvande utredningen ej “lärer kunna utfalla annor¬
lunda än att angelägenheten af en begränsning af den kommunala
rösträtten deraf kommer att framgå, äfven om denna utredning
särskildt beträffande bolag möjligen kan böra göras större än ut¬
skottet- i allmänhet antagit". Äfven detta skäl är, såsom tydligt
synes, ett antagande såsom gifvet af något, som utredningen först
kan gifva vid handen.
Ett sammanfattande af lagutskottets åsigt kan i korthet göras
så, att utskottet säger, att en utredning är obehöflig, men detta,
så att säga, nakna påstående synes mig icke vara tillräckligt skäl
för Första Kammaren att frångå den ställning, kammaren i lag¬
stiftningsfrågor hittills intagit och som det torde vara önskvärdt
att den ock för framtiden städse måtte intaga, den nemligen att
låta utredningen gå förut och beslutet följa efter, ty eljest utsätter
Lördagen den 3 Mars.
5 N:o 10.
kammaren sig för risken att fatta beslut, som den följande utred¬
ningen visar hafva varit förhastade.
På dessa skäl vågar jag yrka bifall till förslaget i den förut¬
nämnda reservationen.
Slutligen tillåter jag mig, med anledning af hvad vid förevarande
Riksdag i denna fråga förekommit, att uttala den önskan, att, då Första
Kammaren fattar sitt beslut, den måtte bedöma den föreliggande
lagfrågan uteslutande efter dess egen innebörd, så att, om det före¬
liggande lagförslaget enligt kammarens åsigt är rigtigt och till
sina verkningar till fullo utredt, kammaren väl antager detsamma,
men att å andra sidan, derest kammaren efter noggrann pröfning
finner saken icke vara tillräckligt utredd, kammaren ej heller lem-
nar förslaget sitt bifall.
Herr Hasselrot: I en fråga sådan som den föreliggande,
hvilken under lång tid varit föremål för Riksdagens behandling så
godt som hvarje år, är det näppeligen möjligt att säga något nytt,
och jag skall icke heller tillåta mig att upptaga kammarens tid
med något vidlyftigt anförande, hvithet icke skulle kunna blifva
annat än ett upprepande af hvad kammaren flere gånger förut
hört. Jag ber dock att få i korthet erinra derom, att den Konun¬
gens rådgifvare, hvilken kontrasignerade 1862 års författning an¬
gående kommunalstyrelse på landet, gjorde detta utan tillgång
till någon kommunal statistik, och att, sedan han han fått känne¬
dom om siffrorna i 1871 års statistik, samme statsman upprepade
gånger i denna kammare påyrkat en begränsning af den kommu¬
nala rösträtten på landet, hvilken begränsning han uppenbarligen
ansett skulle hafva skett i det ursprungliga lagförslaget, derest
de verkliga förhållandena vid dess tillkomst varit kända. Han
säger sålunda vid ett tillfälle: “Då finner man af de statistiska
redogörelserna, att år 1871 funnos 54 kommuner, i hvilka öfver¬
vägande kommunal rösträtt tillkom en enda person. Detta inne¬
bär en tillintetgörelse af kommunalförfattningens grund och anda
vid dess tillämpning i dessa kommuner, ty man kan ej tala om
kommunal sjelfstyrelse och gemensam förvaltning, då en enda
person dikterar besluten.“
För min del hyser jag samma uppfattning som statsrådet
Lagerstråle, och på denna grund tillåter jag mig yrka bifall till
den inskränkning i den kommunala rösträtten på landet, som jag
förut vid flera tillfällen förordat och hvilken innefattas i den re¬
servation, jag fogat vid lagutskottets betänkande.
Jag erkänner villigt, att i formelt hänseende frågan nu ligger
något annorlunda än vid föregående riksdagar. Det förhåller sig
nemligen så, som lagutskottets ordförande påpekat, att Kongl.
Maj:t gifvit Riksdagen till känna, att chefen för civildepartementet
föranstaltat om en utredning af frågan om den kommunala röst¬
rätten på landet. I detta tillkännagifvande ligger temligen tydligt
antydt, att regeringen är betänkt uppå att framkomma med för¬
slag i ämnet, och herr statsministern lärer äfven under onsdagens
debatt i Andra Kammaren än mera tydligt uttalat, att ett sådant
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
Kso 10. 6
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten pa
landet.
(Forts.)
förslag vore att vänta. Under sådana förhållanden kunde det
ligga närmast till hands att afvakta den blifvande utredningen, på
sätt ock utskottets ordförande och de med honom instämmande
reservanterna ifrågasatt. Jag tror dock, att det finnes skäl, som
göra det klokt och rigtigt för Första Kammaren att nu i ämnet
fatta bestämdt beslut.
Jag utgår från den förutsättningen, att Andra Kammaren i
år såsom vid förra Riksdagen fattar beslut om en inskränkning
till V20, och föreställer mig, att, då regeringen sålunda får reda
på Andra Kammarens önskningar i frågan, det vore önskvärdtför
regeringen att också få veta hvad Första Kammaren i saken vill
och önskar. Jag tror äfven, att det för Första Kammaren sjelf
kan vara af vigt att hafva sagt, huru långt den vill gå. Genom
att bifalla min reservation, hvilken afser en begränsning af den
kommunala rösträtten på landet till 1/5 af kommunens hela röste¬
tal, skulle Första Kammaren ej allenast uttala såsom sin mening,
att den vill gå in på en begränsning, utan äfven säga något mera
och lika vigtigt. Kammaren skulle dermed förklara, att den icke
vill gå in på en så långt gående begränsning, som medkammaren
ifrågasatt, eller till V201 hvilken förändring enligt min öfvertygelse
skulle omkasta magtställningen i ett flertal kommuner och möjli¬
gen rubba grunderna för Första Kammarens sammansättning. Jag
tror, såsom sagdt, att ett dylikt beslut skulle vara klokt och rig¬
tigt, ehuru det naturligtvis lika litet som Andra Kammarens beslut
kunde blifva något annat än en ledning för regeringen. Regeringen
komme väl i allt fall att framlägga ett sådant förslag, för hvilket
den blifvande utredningen visade fog, och sannolikt är, såsom ut¬
skottets ordförande redan påpekat, att inskränkningen i rösträtt
bör göras betydligt större för bolag än för enskilda personer.
Endast ett par ord till. Ett godt samarbete och ett godt
samförstånd mellan de båda kamrarne är för visso ett önsknings-
mål hos hvarje ledamot af Riksdagen, och jag för min del hyser
den öfvertygelsen, att knappast något medel finnes, hvarigenom
Första Kammaren för sin del bättre skulle främja detta samarbete
och samförstånd kamrarne emellan än genom att bestämdt uttala,
att kammaren ingår på en begränsning af den kommunala röst¬
rätten på landet.
Jag ber att få yrka bifall till min reservation.
Grefve Hamilton: De kommunala författningarna innebära,
att hvarje kommuns angelägenheter skola inom vissa gränser
vårdas af kommunens skattskyldige medlemmar, och afser tydligt-
vis, att hvar och en af dessa skola hafva mer eller mindre in¬
flytande på de beslut, som fattas på kommunal- och kyrkostäm¬
morna. En stor del af dessa beslut innebär också mera person¬
liga än ekonomiska intressen. Det ekonomiska framträder ofta
såsom ett åliggande för kommunen, t. ex. att försörja sina fattiga,
bygga och underhålla skolhus, delvis aflöna skollärare 0. s. v. Af
mera personligt intresse är deremot huru de fattige vårdas, huru
skolväsendet är ordnadt och huru lärarne fullgöra sina skyldig¬
Lördagen den 3 Mars.
7 X:o 10.
heter, detta senare i synnerhet för de föräldrar, hvilkas barn skola
erhålla undervisning i kommunens skolor. Hvad åter angår de
kommunala valen, afse de ej sällan att utse en representant för
kommunens befolkning och icke för dess förmögenhet. Yi veta
emellertid, att inom vissa kommuner ett enda bolag eller en enda
person, blott derför att han disponerar öfver måhända endast ett
fåtal röster mer än hälften af kommunens hela röstetal, är ensam
bestämmande i kommunens angelägenheter. Han dikterar besluten
på kommunalstämmorna, och de öfrige, måhända till ett antal af
några hundra uppgående skattskyldige medlemmarne af kommunen,
hafva ej annan kommunal medborgerlig rätt än att till envålds-
herskaren frambära en vördsam förfrågan: hvad befaller ni? Tyd¬
ligt är, att detta förhållande är orimligt.
Mot en inskränkning af den kommunala rösträtten har man
invända att den skulle medföra den olägenheten, att ett större an¬
tal lågt beskattade skulle kunna orättvist beskatta ett fåtal högre
beskattade. Men innebär en sådan möjlighet verkligen någon fara?
Äro icke hundra kronor för den, som har 10,000 kronor, af lika
värde som 1,000 kronor för den, som har 100,000 kronor? Vidare
säger man, att det icke tjenar något till att beröfva en enskild
person en magt, som han sällan eller aldrig använder eller åtmin¬
stone icke missbrukar. Men om den enskilde icke skulle göra
bruk af sin magt, så är väl detta beroende derpå, att det strider mot
dennes rättrådighet, och lagstiftaren har väl icke rätt att låta en
lag stå oförändrad, hvilken kränker det allmänna rättsmedvetan¬
det. Jag vill dessutom påpeka, att i de flesta på senare tid till¬
komna bolagsordningar är intagen åtminstone någon bestämmelse
om en begränsad röstskala. Detta visar, att fordran på en dylik
begränsning nu mer har ingått i den allmänna uppfattningen.
Då jag är öfvertygad, att en ny utredning icke skall i mindre
mån än 1871 års statistik visa nödvändigheten af en begränsning
af den kommunala rösträtten på landet och då jag icke kan inse,
att det förslag, som framstälts af herr Hasselrot, är tillfyllest¬
görande, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Tamm, Hugo: Såsom af en talare nyss yttrades, är
denna fråga en mycket gammal fråga, som inom Riksdagen fram-
burits i motioner gång efter annan, men jag kan icke dela samme
talares uppfattning, att denna fråga är en fråga emellan Första
och Andra Kammaren. Jag tror, att den mera är en social fråga,
som har mycket djupare rötter än så; den är en fråga, som på
det lifligaste intresserar alla inom kommunerna röstberättigade.
Derför att frågan har sådana rötter, synes den mig i likhet med
en annan fråga, nemligen grundskattefrågan, vara af den art, att
den måste tösas och icke kunna i längden uppskjutas, och jag tror,
att frågan äfven i det hänseendet erbjuder likhet med grundskatte¬
frågan, att ju längre man dröjer med dess lösning, i desto mera
radikal rigtning kommer denna lösning att ske. Jag vill visst
icke påstå, att bär endast föreligger en rättsfråga, utan erkänner
gerna, att i densamma ingår äfven en magtfråga, men då är också
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rosträtten på
landet.
(Forts.)
N:o 10. 8
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
frågan den, om icke konservatismen gent emot en sådan magt-
fråga har gjort allt hvad på den ankommer och fylt sin mission,
då den sagt sitt nej till dess lösning intill den dag, då den blif¬
va en folkets fråga. Skulle konservatismen gå längre och säga
nej äfven då den kommit till insigt om ett sådant förhållande, då
fruktar jag, att den kan kallas blind och att den är en sådan, om
hvilken (ieijer säger, att den kan föda revolutionen, ty den har
skjutit öfver sitt berättigade mål.
På denna punkt anser jag den föreliggande frågan nu stå, och
för min del är jag regeringen tacksam derför att den förklarat sig
intaga den ståndpunkt, att den snart vill lösa frågan. Derför
anser jag emellertid särskildt, att det i dag är Första Kammarens
pligt att svara regeringen, antingen “vi vilja följa eder till lös¬
ningen af denna fråga11 eller ock “vi vilja det icke11.
Man får icke, såsom nyss gjorts, mot en begränsning af den
kommunala rösträtten på landet anföra, att de nuvarande be¬
stämmelserna icke visats hafva vållat några missförhållanden. Jag
kan gå ändå längre och tror mig vara i stånd att visa, att på
många ställen, der fåväldet varit förherskande, visat sig en storrå
och starkare kommunal utveckling än i kommuner, der ett annat
förhållande varit rådande, t. ex. i afseende på folkskoleundervis-
ningen. Men man skall ock å andra sidan ofelbart kunna visa,
att motsatsen egt rum. Bland de första erfarenheter, jag hade
på det kommunala området, var följande, der frågan gälde en
jernvägsanläggning. Jag och de andre jordegarne önskade, att
frågan om bidrag dertill skulle afgöras genom röstning efter jord-
fyrk, men två kapitalister förklarade: “nej, vi skola rösta efter
vanlig fyrk". Yi svarade dem då: “ni faren er väg och så lig¬
ger tungan qvar på kommunen11, men de sade fortfarande nej, och
frågan afgjordes efter deras vilja. Två år derefter hade de båda
emellertid lemnat kommunen, och på oss qvarlåg den af dem dik¬
terade tungan. Hos mig satt denna erfarenhet såsom en tagg och
har ännu icke lemnat sinnet. Exempel på fördelar och olägen¬
heter af nuvarande rösträtts bestämningar kunna nog framletas
från ett och annat håll, men jag tror, att man i en sådan fråga
som denna bör undvika att låta leda sig af några få påvisade fall,
vare sig der de nu gällande bestämmelserna verkat godt eller de
verkat ondt, ty det må vara huru som helst, så lärer en ändring
äfven komma att medföra såväl fördelar som deras motsats. För
ett beslut om ändring måste några mera allmängiltiga skäl ligga
till grund, och af sådana skäl skall jag endast be att få anföra
två, hvilka varit för mig bestämmande.
Mitt första hufvudskål är det ständigt mer och mer växande
inflytandet af de industriella verken inom allt flere kommuner.
För icke så lång tid tillbaka kunde det sägas, att fåväldet inom
landtkommunerna utöfvades dels af så kallade jorddrottar, dels
ock af bruken, som då hade stora jord- och skogsegendomar, men
jemförelsevis små industriella anläggningar. Då bodde dessa jord-
och bruksegare inom kommunerna, och deras intressen voro på det
närmaste sammanknutna med de öfrige jordegarnes, och desse se-
Lördagen den 3 Mars.
9 N:o 10.
Dåre voro tacksamme för ledning och hjelp vid de kommunala
angelägenheternas vårdande. Men huru bär icke allt detta nu
ändrat sig? Bruken hafva blifvit tvingade att allt mer och mer
utvidga sig, att lägga ned allt flere och flere millioner just på den
industriella delen, hvars intressen icke alltid sammanfalla med jord-
egarnes. Lägger man härtill och besinnar, hurusom det flerstädes
uppvuxit stora penningstarka industriella verk, t. ex. sågverken
utefter den norrländska kusten, sockerbruken i södra Sverige,
de af jernvägarne framkallade industriella inrättningarne här och
der, o. s. v., så måste man erkänna, att i många kommuner införts
en allt starkare och starkare omkastning i röstvärdena, hvilken
ock fortfarande måste komma att ökas, då ju vi alla hoppas, att
Sveriges industri måtte allt mer och mer gå framåt och allt mer
och mer blomstra. — Detta är det ena skälet, hvarför jag tror en
begränsning vara nödvändig, det, att en så stor insats af kapital,
rigtadt på en enda punkt, blifvit gjord i olika kommuner.
Mitt andra skäl är också grundadt på en tillväxt, på det sti¬
gande omfånget af den kommunala verksamheten. Ni minnens,
mine herrar, hurusom för 30 ä 40 år sedan utgifterna inom kom¬
munerna rörde sig om små bidrag till en mera patriarkalisk fattig¬
vård och äfven inskränkte sig till blott smärre utgifter för folk¬
skoleväsendet. Men, huru har icke nu fattigvårdstungan stigit?
och den håller på att stiga till och med till en fordran på rätt
till arbete. Huru hafva icke utgifterna för skolornas behof stigit?
och huru mycket fordras slutligen icke på grund af den liberala
tolkning, som gifvits åt kommunalförfattningens stadgande, att äfven
för andra för kommunen nyttiga ändamål penningar må uttaxeras?
Jag behöfver i detta sistnämnda afseende blott hänvisa på jernvägs-
anläggningarne. På grund af denna stigning af de kommunala
utgifterna, hvilka äro i beständig tillväxt, komma dessa att blifva
allt mer och mer betungande för hvarje enskild medlem af kom¬
munen, och det är derför icke så underligt, om desse medlemmar
söka skydd mot de intressen, som de föreställa sig skola komma
att allt mer betunga dem, så att en verklig börda slutligen lägges
på deras axlar.
De två skäl, jag nu anfört, båda grundade på en tillväxt, göra
det enligt min öfvertygelse till en nödvändighet att vidtaga den
reform, som här är föreslagen. Då nu en reform i detta hän¬
seende är nödvändig, blir frågan den: hvad bör Första Kammaren
i dag göra? Man kan ju tänka sig, att flere lösningar af frågan
äro möjliga; i det nu föredragna betänkandet föreligga flera olika
förslag att välja på. Vi hafva den af herr Annerstedt m. fl. af-
gifna reservationen, vi hafva herr Nydahls motion, hvilken sönder-
styckar frågan, och vi hafva slutligen yrkandena om att ingen
må rösta för mer än 7-, resp. 7m eller 7>o af kommunens röste¬
tal. Hvad beträffar herr Annerstedts och hans medreservanters
förslag, har jag deremot, att det synes mig allt för negativt.
Det gifven ingen ledning åt regeringen. Det kan lika väl be¬
tyda, att Första Kammaren vill intet, som att den vill något, och
jag anser stunden nu vara inne att gifva tydligt och klart besked.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
N:o 10. 10
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
Herr Nydahls förslag, hvilket sönderdelar frågan, kan hafva mycket
berättigande, men jag vill för min deMcke underskrifva detsamma
i sin helhet eller dertill svara ja. Återstår slutligen den tredje
utvägen, att bestämma sig för 1/3, Vio eller V20. I detta fall
delar jag ordförandens i lagutskottet mening; jag finner icke nå¬
gon grund, hvarför jag här skulle sätta den ena siffran eller den
andra. Att bygga på 1871 års utredning synes mig omöjligt, då
sedan dess inträffat dessa stora omkastningar med afseende å
röstvärdena. Dessutom synes det mig icke heller, som om man
skulle handla fullt klokt och med vanlig försigtighet, om man nu
skulle fastslå en siffra, sedan regeringen förklarat sig vilja göra
en utredning i frågan. Siffran måste blifva vald på måfå och kan,
sedan vi fått utredningen, böra ändras och förkastas; den kan då
blifva snarare ett hinder, ett hyende att lägga sig på, än något
annat. Hufvudfrågan är, såsom jag redan förut betonat, att Första
Kammaren i dag gifver regeringen svaret: “vi vilja följa rege¬
ringen i frågan till reformerande af den kommunala rösträtten på
landet", eller “vilja det icke11. För min del hyser jag den för¬
hoppning, att Första Kammaren skall svara ja, men att kamma¬
ren med fullt förtroende skall till regeringen öfverlemna att verk¬
ställa utredning i saken och på grund deraf framlägga det för¬
slag, hvartill utredningen kan föranleda. För mig synes det icke
finnas mer än ett sätt, hvarpå ett sådant svar kan lemnas, och
det är genom att antaga en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Det är
väl sant, att en skrifvelse nu icke kan hafva någon reel betydelse,
att den icke kan blifva något Riksdagens beslut, ty, såsom herr
Hasselrot rigtigt anmärkte, Andra Kammarens votum är nog klart,
men den kommer att utgöra det svar, som enligt min tanke rege¬
ringen har rätt att få och att fordra, huruvida Första Kammaren
vill vara med eller icke med om en reform af den kommunala
rösträtten på landet.
På grund af hvad jag sålunda anfört anhåller jag, att Första
Kammaren med afslag å de i ämnet väckta motionerna ville be¬
sluta att ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse af den lydelse,
att Riksdagen, som anser en begränsning af den kommunala röst¬
rätten på landet böra ega rum, anhåller, att Kongl. Maj:t måtte
för nästkommande Riksdag framlägga det förslag till sådan be¬
gränsning, hvartill den af Kongl. Maj:t anbefalda utredning kan
föranleda.
Jag anhåller om proposition å detta förslag.
Friherre Gripenstedt: Utan att vilja bestrida, att en begräns¬
ning af den kommunala rösträtten på landet är påkallad, kan jag
dock icke biträda lagutskottets förslag liksom icke heller herr
Hasselrots reservation. Jag finner båda alltför summariska, och
i visst afseende går lagutskottets förslag för långt. Hvarken
detta eller herr Hasselrots reservation äro enligt min åsigt egnade
att undanrödja anledningen till det missnöje, som förefinnes, hvar¬
för jag tror, att belåtenheten skulle blifva af kort varaktighet,
bland dem som nu påyrka en reform, om lagutskottets förslag
Lördagen den 3 Mars.
11 N:o 10.
antoges, och ingen blifva nöjd, om den nämnda reservationen gillades.
I de kommuner, der missnöje med den kommunala rösträtten råder,
kan detta förhållande hänföras till två orsaker — antingen den,
att utskylderna blifvit för höga, eller också den, att vid kommu¬
nala val icke tillbörlig hänsyn tagits till flertalets önskningar, utan
öfversitteri gjort sig gällande. Hvad den första af dessa orsaker
beträffar, så tror jag, att en enskild jordägare eller annan inom
kommunen bofast person sällan gjort sig skyldig till missbruk,
enär han dertill är alltför solidarisk med kommunen. Ett bolag,
hvars aktieägare äro spridda på andra håll, kan deremot hafva andra
intressen, så att säga, för dagen, och håller bolaget företrädesvis på
dessa intressen gent emot kommunen, kan missbruk ske. Nu finnas
ju visserligen korrektiv mot kommunens betungande, åtminstone
för längre tid, i det nemligen Kongl. Maj:ts fastställelse erfordras
å beslut om upptagande af lån, stäldt på längre återbetalningstid än
två år samt Konungens befallningshafvandes godkännande kräfves
för att gifva gällande kraft åt beslut, hvilka afse påläggande af
utgifter, som erfordra uttaxering för längre tid än fem år. Men
dessa korrektiv hafva ej visat sig effektiva och omintetgöra icke
behofvet af en ändring i rösträtten. Nu vill jag visserligen icke
motsätta mig, att för den enskilde kommunalmedlemmen något röst¬
maximum fastställes, men anser dock hufvudsaken vara att få upp-
häfd eller förändrad den bolag nu tillkommande samfälda rösträtt,
i synnerhet som denna rätt knappast kan anses stå i öfverens¬
stämmelse med nuvarande 13 § af kommunalförordningen. Det
heter der, att ingen må på grund af fullmagt föra talan eller ut¬
öfva rösträtt för mer än en röstberättigad. Då bolaget består af
flera aktieegare, kommer emellertid den, som för bolagets talan,
att utöfva rösträtt för flere, det kan icke förnekas. Men ytterligare
en oegentlighet tillkommer. En utländing eger lika litet som ett
utländskt bolag någon rösträtt alls. Men om bolaget består af så
godt som uteslutande utländska aktieegare, får det dock, om det
blott till namnet är svenskt, utöfva rösträtt för hela sitt fyrktal.
I afseende på den rösträtt, som bör tillkomma bolag, sluter jag mig
i det närmaste till den uppfattning, som af herr Nydahl framhållits
i hans inom Andra Kammaren väckta motion.
Men äfven i ett annat fall närmar jag mig herr Nydahls stånd¬
punkt, nemligen i fråga om kommunala val. Från sitt förslag
derutinnan om rösträtt enligt hufvudtal undantager herr Nydahl
val af landstingsmän eller deras valmän och anser dessa val fort¬
farande böra ske efter ekonomisk rösträttsgrund. Häri instämmer
jag, men då han föreslår rösträtt efter hufvudtalet för alla öfriga val,
så tror jag detta möjligen vara för långt gånget. Jag anser icke
alla val böra ske efter denna princip, men tror dock, att densamma
kan utsträckas till flera fall än nu, då den gäller endast vid val
af nämndemän och godemän vid egodelningsförrättningar. Jag
hade naturligen helst sett, att skrifvelseförslaget affattades i den
rigtning, jag nu angifvit, men då jag hoppas, att dessa synpunkter
i alla fall komma att beaktas, yrkar jag bifall till herr Tamms
skrifvelseförslag.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
N:o 10. 12
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten pa
landet.
(Forts.)
Herr Pettersson, Fredrik Emil: Utan att vilja gifva frågan
de storartade dimensioner, som en föregående talare gjort, tillhör
jag likväl dem, hvilka anse en begränsning af den kommunala
rösträtten vara högeligen önskvärd. Då de nu föreliggande för¬
slagen tyckas utmynna i vare sig herr Hasselrots reservation eller
herr Tamms skrifvelseförslag ber jag få tillkännagifva, att jag
är mest tilltalad af herr Hasselrots reservation, enär denna innebär
en verklig förändring nu, medan deremot skrifvelsens antagande
skulle undanskjuta frågan till en aflägsen och mer eller mindre
oviss framtid. Jag inser väl att, om kammaren beslutar en skrif¬
velse i enlighet med herr Tamms förslag till Kongl. Maj:t, kam¬
maren äfven är beredd att draga konseqvenserna deraf, när frågan
åter förekommer. Men om i det lagförslag, som deraf blefve en
följd, hänsyn skall tagas till de önskemål, hvilka af reservanterne
och andra talare framhållits angående bolags rösträtt m. m., så
fruktar jag, att deri komma att spela in så många intressen, att
frågans snara lösning deraf ovilkorligen försvåras. Frågan är i
sitt enkla skick svårlöst nog, då den ju uppnått mer än myndighets¬
åldern och man ändå icke kommit så långt, att man blifvit ense
om att någonting bör göras.
Den förste ärade talaren anförde såsom skäl till att icke någon
åtgärd nu borde vidtagas, att utredning borde föregå alla lag¬
förslag. Jag vill med afseende härå fästa uppmärksamheten på,
att de siffror, som 1871 utarbetats af statistiska centralbyrån, in¬
nebära en ganska god utredning. Dessa siffror kunna väl synas
något åldriga, och man kan invända, att sedan dess kunna de då
rådande missförhållandena å många orter hafva utjemnats, hvadan
en begränsning alltså ej är af behofvet påkallad, men i så fall må
den åsyftade lagbestämmelsen gälla såsom “ett gif akt“ för att icke
enskild man eller bolag kan framdeles tilltvinga sig allenastyrelsen
i kommunala angelägenheter. Man har vidare sagt, att siffran */r>
vore en siffra, tagen på måfå. Jag vågar dock påstå, att denna
siffra är alltför mycket debatterad under föregående riksdagar och
har alltför mycket ådragit sig gillande och uppmärksamhet, för att
förtjena så benämnas. Skulle nu emellertid Riksdagen aflåta den
ifrågasatta skrifvelsen, hoppas jag, att det derutur framgående lag¬
förslaget går i sådan rigtning, att det kan tillvinna sig sympatier
och framgång icke blott i denna, utan äfven i Andra Kammaren.
I frågans nuvarande läge, anser jag, som sagdt, ett antagande
af herr Hasselrots reservation vara bäst egnadt att befordra frågans
lösning, och yrkar jag derför bifall härtill.
Herr Boström, Filip: Jag skall först be att få tillkänna¬
gifva, att hvarje gång, jag deltagit i behandlingen af denna fråga,
jag röstat för en inskränkning i den kommunala rösträtten.
Innan jag öfvergår till bemötande af några af de skäl, som
anförts mot en sådan inskränkning, anhåller jag att som min
mening få uttala, att det är politiskt klokt att vidtaga en sådan
förändring. Jag behöfver knappast fästa kammarens uppmärk¬
samhet på, att medkammaren år efter år utan egentlig menings¬
Lördagen den 3 Mars.
13 N:o 10.
skiljaktighet varit med om att föreslå en förändring i den kom¬
munala rösträtten. Jag ber vidare få nämna, att bakom denna
Andra Kammarens mening står den allmänna opinionen i landet,
hvilken mer och mer befäst sig i afseende å nödvändigheten att
vidtaga denna förändring. Hvad Andra Kammaren beträffar, tror
jag icke det är klokt att gång efter annan afslå dess fordringar.
Ty sådana frågor kunna komma, då sammanstämmande beslut af
båda kamrarne äro för landets välfärd af den allra största bety¬
delse, och jag vågar tro, att, om föreliggande fråga afslås, kommer
en sådan sammanslutning i vigtiga frågor att blifva allt svårare
och svårare att genomföra.
Såsom skäl mot en inskränkning af den kommunala rösträtten
anföres, att densamma blir godtycklig hvilken siffra man än före¬
slår, vare sig x/5 eller 1/10 eller V20. Särskild! har lagutskottets
ordförande i sitt anförande vid sistlidne års riksdag skarpt be¬
tonat detta. Hvad godtyckligheten beträffar, så vill jag fram¬
hålla, att det icke är någon ny princip att begränsa rösträtt. Prin¬
cipen är tillämpad vid prestval samt inom städerna; den tillämpas
i alla nya bolag, der röstmaximum föreskrifves. Jag anser således
detta skäl mot röstmaximum icke kunna verka särdeles tyngande.
Man säger vidare, att, om man går in på eu nedsättning i
röstetalet, man kommer in på ett sluttande plan. Jag tror icke,
att detta bar någon fara. Jag finner icke något exempel på, att
Första Kammarens bromsinrättning nekat att fungera, och jag är
öfvertygad om, att den äfven framdeles kommer att verka, äfven
om denna nedsättning sker. Jag tror således icke, att detta skäl
kan vara allvarligt menadt.
Jag kommer nu inpå frågan angående nedsättningens inverkan
på denna kammares sammansättning, hvilken är den ömtåligaste
frågan. Vid 1891 års riksdag uttalade herr Sjöcrona, som nu icke
längre tillhör kammaren, den bestämda uppfattningen, att, om en
nedsättning till 1/i skulle beslutas, detta skulle på intet sätt inverka
på val af ledamöter till Första Kammaren inom det län han repre¬
senterade, och han visade detta med tydliga sifiror. Jag är för
min del öfvertygad, att detsamma skulle blifva förhållandet äfven
i andra län. Men jag går längre. Jag kan för min del äfven
vara med om, att en nedsättning sker till en tiondedel. Det kan
ju vara möjligt, att, om en sådan nedsättning beslutas, samman¬
sättningen af ett eller annat landsting skulle så förändras, att det
kunde inverka på val af ledamöter till Första Kammaren, men jag
hemställer vördsamt, om detta kan innebära någon fara. Kan
det sägas, att, om en eller annan ledamot här skulle få plats, som
bar något mer frisinnade åsigter än majoriteten och vågade uttala
och förfäkta dessa, häraf skulle befaras, att kammarens skyldighet
att bevara de konservativa elementen på minsta vis skulle äfven-
tyras? Jag tror det icke. Fn numera afliden, mycket ärad och
högt saknad ledamot af denna kammare, landshöfding Bergström,
uttalade för några år sedan, att det icke vore någon fara, om en
socialist invaldes i Riksdagen. Då skulle man hafva tillfälle att
visa ohållbarbeten af sådana åsigter, och derför vore hans inval
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
Ä:o 10. 14
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts,)
icke farligt. Här kan det icke vara fråga om, att någon sådan
skulle komma in. Jag anser derför, att någon fara ej förefinnes i
detta hänseende.
Vid 1891 års riksdag har kammaren med en rösts öfvervigt
förkastat förslaget om en sänkning i den kommunala rösträtten.
Det förefaller då underligt, då man läser protokollen för året
derpå, att deraf finna, att kammaren med 80 röster mot 32, som
önskade en nedsättning, beslöt afstå hvarje ändring. Han måste
ju säga, att det ser underligt ut för Andra Kammaren, att Första
Kammaren, utan att vidare skäl förebragts, kunnat komma till så
olika uppfattning.
Af hvad jag sagt, framgår, att jag anser det af utskottets
ordförande framlagda förslag alltför litet sägande. Jag skulle
gerna vara med om herr Hasselrots reservation och äfven om
lagutskottets förslag. Men då man vet, att frågan är under ut¬
redning af Kongl. Maj:t samt kammaren har för vana att ej fatta
några definitiva beslut i frågor, som äro föremål för Kongl. Maj:ts
utredning, så anser jag skäl ej förefinnas att i detta fall frångå
denna kloka grundsats.
Jag anhåller derför att få förena mig i det af herr Tamm
framstälda yrkande.
Friherre Klinckowström: Så länge som jag varit ledamot
i denna kammare, har jag, då denna fråga förevarit, ständigt för¬
ordat en nedsättning i den kommunala rösträtten. Jag har gjort
det med full öfvertygelse om det rättvisa och billiga i att göra
kommunallagarnes föreskrifter om sjelfstyrelse i kommunala ange¬
lägenheter till en sanning. Att så för närvarande icke är förhål¬
landet, derom visar lagutskottets betänkande flera högst bedröfliga
bevis. Jag behöfver här icke upprepa dessa. De förekomma i
betänkandet. Att en hjelp och en ändring nu är nödig, derom är
jag fullt öfvertygad, och, så vidt diskussionen i kammaren hittills
utvisat, ingifver den förhoppningen, att kammaren, då den definitiva
uppgörelsen af denna vigtiga fråga förekommer, icke skall vägra
att något dela med sig åt kommunerna.
Jag skulle gerna för min del gå in på både en femtedels, en
tiondels och en tjugondeis inskränkning i den enskildes rättigheter
i kommunalt hänseende. Han har erfarenhet, mine herrar, rörande
en begränsning af den kommunala rösträtten för den större för¬
mögenheten, icke allenast från förordningen om kommunalstyrelse
i stad, enligt hvilken ingen får rösta för större antal röster än
som svarar mot en femtiondedel af stadens hela röstetal, efter
röstlängden, utan äfven från vårt grannland, Finland, hvilket med
oss har de flesta samhällsinrättningar lika och der ingen får rösta
i kommunala angelägenheter för mer än en sjettedel af röstetalet.
Att hvarken den ena eller andra inskränkningen i detta hänseende
visat sig ofördelaktig, det har ju praxis i många år bevisat. Det
finnes således icke någon fara i detta hänseende. Det har förut
af ett par talare blifvit berördt, att denna fråga är icke allenast
en ekonomisk, utan äfven en politisk fråga rörande magtställningen
Lördagen den 3 Mars.
15 N:o 10.
kamrarne emellan ock den befarade förändringen i denna kam¬
mare, som man antager skola blifva följden af en förändring i
rösträttsförhållandena inom kommunerna. Jag tror, att denna far¬
håga är fullkomligt origtig. Men om kammaren skulle på denna
grund envist vilja vidhålla det nuvarande tillståndet, så gifver ju,
såsom här af betänkandet ses, herr Nydahls motion en lösning för
tillfället, då deri undantagas från inskränkning i röstetalet efter
fyrk val till landstingsman eller elektor för val af landstingsman.
På det viset skulle Första Kammaren sauvera detta skäl för bibe¬
hållande af sin sammansättning, som kammarens majoritet tyckes
så mycket hålla på, men som jag alls icke håller på. Hvad fara
skulle väl också ligga deri, om i denna kammare invaldes några
ombud af den stora samhällsklass, som dock är den vigtigaste i
landet, nemligen allmogeklassen? Yi räkna för närvarande tolf
medlemmar af denna allmogeklass i denna kammare, och för några
dagar sedan har en högt ansedd och vördad ledamot af denna
kammare, som kammaren gerna lyssnar till, en representant på
kronobergsbänken, lofordat denna samhällsklass såsom duglig och
nyttig och samvetsgrann i uppfyllandet af sina åligganden. Jag
är öfvertygad, att, om vi finge flera af denna samhällsklass på
våra bänkar, vi kunde skatta oss lyckliga, ty den allmoge, som
med Engelbrekt, Sturarne och Gustaf Wasa befriat Sverige från
förtryckets ok, som följt Gustaf II Adolf på främmande stridsfält
till ärans höjder, som följt Karl den tolfte på hans krigarstråt och
troget hållit ut, tills han föll vid Norges gränser och gifvit sitt
blod med sådan offervillighet, att något sådant icke förekommer i
något annat lands historia, den synes mig hafva full rätt att äfven
i denna kammare erhålla plats för sina lagliga ombud för att
diskutera om landets angelägenheter. För min del skulle jag gra¬
tulera kammaren att få flera dylika ombud, mycket hellre än de
förnäma herrar, som stundom inväljas, och hvilkas samhällsställ¬
ning beror af Konungens nåd, förtroendemän, Indika Konungen kan
skilja från deras tjänster utan dom och ransakning. Sådana män
hafva svårt att uttala sina meningar i åtskilliga ömtåliga foster¬
ländska angelägenheter.
Den reservation, som här framlagts af sex ledamöter af lag¬
utskottet, finner jag, i likhet med en föregående talare, ganska
beaktansvärd. Måhända vore det af aktning för regeringen klokt
att afvakta resultatet af den utredning i ämnet, som nu pågår på
regeringens befallning, på det att efter en sådan utredning ett
beslut må kunna fattas, som blir beståndande, men lika med herr
Hasselrot anser jag, att ett bestämdt uttalande i frågan är nöd¬
vändigt, ty om äfven ett förslag sådant som det af herr Tamm
framstälda skulle blifva kammarens beslut, så kommer denna
skrifvelse likväl, så vidt jag kan se, såsom fattad och beslutad
allenast af Första Kammaren, icke officielt till Kong]. Maj:ts kun¬
skap. Dertill fordras ju äfven Andra Kammarens medgifvande, och
denna kammare kommer nog icke att gå in på en sådan skrifvelse.
Det är derför jag finner, att herr Hasselrots förslag skulle kunna
i det af herr Tamm upplästa skrifvelseförslaget införas, ty då
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rosträtten på
landet.
(Forts.)
N:o 10. 16
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten pa
landet.
(Forts.)
skulle möjligtvis, när frågan återkommer till lagutskottet, en sam-
manjemkning kunna ega rum oek således komma till stånd en
underdånig skrifvelse, som hunne ända fram till Kongl. Haj:t.
På denna grund vill jag icke uttala något bestämdt förslag,
men jag hemställer till kammaren, om icke herr Tamms förslag
till skrifvelse kunde i nämnda afseende förändras.
Herr Reuterswärd: Frågan om en inskränkning i den kom¬
munala rösträtten på landet har, såsom man redan påmint, under
de senare åren förevarit vid nästan hvarje riksdag, och denna
kammare har ständigt afslagit dervid förekommande förslag dels
med och dels utan diskussion och på i allmänhet goda grunder.
Yi hafva nu fått den upplysningen, att Kongl. Maj:t står i begrepp
att egna sin uppmärksamhet åt frågan för att åstadkomma en full¬
ständig utredning, huru det skulle komma att gestalta sig, för den
händelse en större eller mindre begränsning af den kommunala
rösträtten genomfördes. Då frågar jag: när landet, såsom man
säger, väntat så länge på att få någon förändring i denna författ¬
ning, vore det icke då högst besynnerligt, om något definitivt be¬
slut fattades af denna kammare, som i allmänhet visat sig mycket
betänksam och framför allt icke vill på förhand gifva några löften
och allra minst skrifva till Kongl. Maj:t om en sak, hvaruti man
ännu icke är ense, hvarken om huru långt man vill gå eller i
hvilka delar man vill hafva en förändring. Här har man påstått,
att den reservation, som främst är undertecknad af lagutskottets
ordförande, vore blott negativ och intetsägande; jag undrar, om
icke den skrifvelse, som herr Tamm föreslagit, är i lika hög grad
negativ. Den innehåller endast, att kammaren säger sig vilja
hafva en förändring, men den säger icke, huru denna förändring
eller inskränkning skulle genomföras. Några talare hafva yrkat
bifall till herr Hasselrots reservation; andre hafva sagt, att de
skulle vilja vara med om en begränsning till Vät 7io eller h m-
V20! och hvar och en har yrkat på bifall till sin åsigt. Då säger
man slutligen: oafsedt hvad Andra Kammaren besluter, låt oss taga
begränsningen till Va- Hvad blir då följden? Andra Kammaren
tager sannolikt V-2o- Sedan har utskottet att sammanjemka de
olika besluten; så kommer förslaget från utskottet, gående ut på
7,0, men då det kommer inför kammaren, vill den icke antaga det.
Hvad för nytta har då kammarens beslut om 1/5 åstadkommit?
Har man antagit det för att för stunden göra_ sig behaglig för
Andra Kammaren eller någon annan storhet? Jag finner icke något
skäl, hvarför kammaren skulle i onödan uttala sig i en sak, der
man icke vet något positivt eller hvad man skall besluta förr än
man fått en utredning. I allmänhet, då man skrifver till hvem
det vara må. uttrycker man en bestämd önskan, i fall man vill
hafva ett bestämdt svar, men här vill man skrifva till Kongl.
Maj:t utan att bestämdt kunna säga: det eller det önskar Första
Kammaren. Jag undrar, mine herrar, om det kan vara så bety¬
delselöst att just i denna fråga binda sig på förhand. Ty då
kommunallagarne 1862 skrefvos och antogos, hade ingen af de få
Lördagen den 3 Mars.
IT N:o 10.
bland oss, som då hade äran att vara ledamöter af ridderskapet
och adeln, ehuru vi med varmt intresse omfattade denna författ¬
ning och af den hoppades mycket godt för landet, någon aning
derom, att på densamma skulle grunda sig hela vår representation
samt dertill hörande författningar. Nu vill man ändra dessa lagar
eller rättare sagdt icke ändra dem, utan kringskära dem, icke ge¬
nom en grundlagsförändring, utan genom en författning, som af
Kongl. Maj:t utfärdas. Jag hemställer, om det skulle vittna om
den betänksamhet, som man har rätt att fordra af Första Kamma¬
ren. Hafva vi rätt, mine herrar, att i en hastig vändning och i
ott ögonblick af förtjusning öfver en eller annan frågas lyckliga
utgång utan besinning taga en begränsning af den kommunala
rösträtten till 1/s, 1/10 eller V20 med eller utan inskränkningar och
bestämmelser för öfrigt? Det skulle högeligen förundra mig, och
jag skulle mycket beklaga, om kammaren helt oförmodadt hade
fått en sådan fysionomi.
En ärad talare, grefve Hamilton, talade om att för den, som
ej egde mer än 100 kronors kapital eller inkomst, spelade några
öre samma roll som 1,000 kronor för den, som egde 100,000 kro¬
nor. Jag erkänner, att han hade rätt i hvad han sade; jag är
fullkomligt ense med honom deruti, att jag, lika litet som han, ön¬
skar något envälde vare sig inom landtkommunerna eller i något
annat hänseende, men jag önskar icke heller, att folk, som föga
•eller intet bidraga till kommunens utgifter, få derom besluta, un¬
der det att den, som med 9/10 skall betala för ett ändamål, som
han ej gillar, icke får annat än med en begränsning till 1/s, Vio
eller V20 af samtliga röster hafva sitt ord med i frågan. Jag säger,
att denna fråga är så grannlaga, att den tål väl vid att Kongl.
Maj:t noga begrundar densamma och med omsorg drager sina slut¬
ledningar, då utredningen tillkommit.
Jag går, som sagdt, in på grefve Hamiltons ofvan anförda
påstående angående beskattningens känbarhet för den mindre be¬
medlade, men jag får på samma gång säga, att det icke är på lan¬
det, som kapitalister med hundratusentals kronor i allmänhet slå
sig ned. De draga sig hellre till städerna, der de hafva det bättre
och trefligare. Man torde äfven påminna sig, att den skattskyldige
på landet i allmänhet icke beskattas efter hvad han eger, utan
efter taxeringsvärdet å egendomen, som ofta är intecknad till 9/10
eller kanske öfver dess värde. Jag läste nyligen i en morgontid¬
ning en uppgift om ett bolag, som på grund af hög beskattning
— taxeringen hade höjts från 25,000 till 50,000 kronor — blifvit
tvunget att lägga ned rörelsen. Det finnes visserligen taxerings¬
nämnder, pröfningsnämnder o. s. v., hos Indika man kan klaga,
men det går dock merendels i samma rigtning som i det nu nämnda
fallet. Jag vill härmed endast hafva sagt, att det finnes skäl, som
icke så lättvindigt böra behandlas och att saken tål att ses från
båda sidor. På samma gång vill jag icke på något sätt förneka,
att icke möjligen en rättvis och billig begränsning kan ske, men
jag vill icke redan nu uttala mig för något positivt förslag. Den
Första K ammarens Prof. 18 [14. N:o 10. 2
Om begräns¬
ning aj den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
X:o 10. 18
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
minsta förhoppningen ingifver mig förslaget om 1/5, ty om Första
Kammaren antager detta, kommer den Andra, såsom jag nyss säde,,
att besluta sig för 1/20. Sedan blir lagutskottets sammanjemknings-
förslag om 1/10 af Första Kammaren afslaget — derom är jag all¬
deles öfvertygad —, och hvad får regeringen då veta om Riks¬
dagens åsigter? Jag vågar fråga de herrar, som komma med
dessa positiva förslag om den kommunala rösträttens begränsning
till 7„ 7io eller 7so> om de gjort sig reda för hvad dessa inne¬
bära. Jag vågar säga, och jag hoppas, att de herrar jag vänder
mig till icke taga detta såsom en ohöflighet från min sida, att
herrarne icke hafva reda på huru det förhåller sig i landet. Det
finnes icke en bland dessa herrar, som kan uppträda och säga:
“Jag känner till hela förhållandet". Det enda, man med statistiken
i hand kan såga, är: “så var det dä, och i den kommun jag till¬
hör bar det blifvit den och den förändringen, uppkommit det eller
det förändrade förhållandet". Men det är icke en lag för de sär¬
skilda kommunerna, utan en författning gällande för hela riket,
som här är i fråga, en lag af icke endast ekonomisk natur, ty nu¬
mera, då nästan hela vårt statskick är grundadt på 11 § af kom¬
munallagen, får man noga se till. att man icke rubbar denna grund, på
hvilken en hufvudsaklig del af vårt statsskick hvilar. Det är icke
rätt att saga: det går väl i vår tid; de som komma efter oss må
sedan sörja för sig sjelfve. Nej, mine herrar, hafva vi kommit in
på det sluttande planet, som en talare nyss omnämnde, så är det
icke alla, som äro så väl broddade som han och kunna stanna
<jvar på detta plan, utan det kommer att gå utför, och vi veta
icke hvar det stannar. Då i denna stund så skilda yrkanden fram¬
ställas som på 1/5 och 1/i0, så måste man fråga: hvad vilja de,
som yrka allt detta. Jag hoppas, att frågan ligger i goda händer,
ty den ligger hos regeringen, och att regeringen skall låta sig
angeläget vara att med största samvetsgrannhet sköta denna sak
samt icke till Riksdagen framkomma med något förslag, som en¬
sidigt går den ena eller andra kammarens önskningar till mötes,
utan så att säga ställer kyrkan midt i byn. Och då förslaget
kommer in, hvilket kanske inträffar redan nästa år, då är det vi
skola resonera samt komma öfverens om hvad som är billigt och
rätt. Att nu besluta i saken, blefve kanske att stjelpa sju för att
rädda tu, men då skola vi kunna få en lag, som är väl afvägd
och väl motiverad; då, mine herrar, är tiden inne att fatta beslut,
men icke nu, förskottsvis.
Herr Tamm yttrade, att frågan vore af den vigtiga beskaffen¬
het, att den måste lösas. Det tror jag också, men att derför lösa
densamma i år vill jag icke vara med om; icke förr än jag vet,
hvilka oegentligheter som äro att afskaffa och hvilka förmåner som
stå att vinna. Dessutom är det icke säkert, att man kan precis
med våld taga denna fråga, ty så länge Första Kammaren vet att
bevara sin rätt, hoppas jag, att hotet om revolution icke är så
allvarligt menadt.
Samme talare har sagt, att det vore Första Kammarens pligt
att gifva regeringen ett öppet svar angående kammarens åsigter
Lördagen den 3 Mars. 19
i frågan. Har då regeringen gjort någon fråga derom? Hej, visst
icke, utan vi skulle svara i oträngdt mål.
Friherre Klinckowström anmärkte rigtigt, att om vi besluta
en skrifvelse, komme Andra Kammaren sannolikt att taga utskot¬
tets förslag, och..hvart skulle då denna skrifvelse komma? Jo, i
papperskorgen. År det då mödan värdt att föra så mycket väsen
för denna skrifvelse. Säkert är, att icke komme den fram på den
officiella vägen.
Man har talat så mycket om hvad politiken och klokheten
bjuder i detta fall. Jag tycker om allt som är klokt, och icke
minst det politiskt kloka, men hvad är politiskt klokt i föreva¬
rande fall? Jag vill alltid öppet och ärligt säga min mening,
men icke kan man uttala sin mening, hvad det än må röra, förrän
man vet, hvad man egentligen vill säga. För min del får jag säga,
att, ehuru herr Nydahls motion här blifvit af en enda talare om¬
nämnd, hvarvid han anmärkte, att den saknade betydelse för denna
kammare, intet af alla forslas:, som blifvit väckta, så mycket till¬
talat mig som just detta. Tv det gifver åt kommunerna just så
mycket, som man ville gifva dem, då kommunalförfattningarna
skrefvos, och det är att sköta kommunens inre angelägenheter
men icke att sköta politiken, och så länge jag lefver, kommer jag
icke att rösta för något förslag, som rubbar grunden för vårt
statsskick. Man må gå så långt i begränsning som ända ned till
V201 .om m^n finner det befogadt, så skall jag kunna gå in derpå,
så vidt utredningen lemnar stöd dertill, men utan detta villkor
skall jag icke gifva min röst för något förslag. Jag förmodar
Första Kammaren skall hafva den sjelfbevarelsedriften, att den ser
till, att det icke blir samma valkorporationer, som nu, med all
aktning för Andra Kammaren, finnas för denna senare. Frågan
har visserligen en politisk betydelse, och min öfvertygelse är, att
de fromma i landet icke vilja hafva in politiken bland de frågor,
som af kommunerna skola behandlas, utan det är den pekuniära
frågan, som här är bestämmande, så att icke en envåldsherre
i kommunen må kunna tvinga af dem, som äro i kommunen bo¬
satte, deras fattiga slantar. Detta är något, som icke bör få
existera, men sättet att genomföra en förändring vet jag ännu icke.
På grund af hvad jag sålunda i mitt yttrande framhållit, kom¬
mer jag att rösta för bifall till den af herr Annerstedt med flere
afgifna reservationen.
Friherre Barnekow: Den föregående talaren började sitt an¬
förande dermed, att han sade, att denna fråga förekommit under
många riksdagar, hvarvid den dels diskuterats, dels icke diskute¬
rats. _ Jag skall bedja att få börja liksom han, men vi skilja oss
deruti, att jag vid alla föregående tillfällen röstat för en förändring
af nu gällande föreskrifter, under det antagligen den föregående
talaren röstat emot en sådan. Det förefaller mig emellertid obe¬
stridligt, att en fråga sådan som denna, hvilken ständigt återkom¬
mer, slutligen fordrar en lösning. Hafva vi icke haft exempel på
huru dylika frågor slutligen blifvit lösta? Erbjuder icke grund¬
sjö 10.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
>':o 10. 20
Lördagen den 3 Mara.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
skattefrågan ett sådant exempel? Den började helt beskedligt med
förslag om aflösning, men sedan föreslogs afskrifning, nemligen
på 37 år. Mine herrar, hurudan blef den slutliga lösningen?
Samma personer, som icke velat vara med om en afskrifning på
37 år, måste beqväma sig till en afskrifning på 10 år. Ett annat
exempel erbjuder frågan om säterierna. Hur gick det dermed?
Först talades om ersättning, i fall säterierna skulle åläggas samma
skyldigheter som annan jordegendom, men frågan löstes slutligen
i fullständigt radikal rigtning, utan att någon ersättning tillerkän¬
des säteriernas innehafvare. Andra exempel finnas äfven, huru
det gått med lösningen af frågor, hvilkas behandling uppskjutits,
men slutligen måste företagas. Första Kammaren bör, såsom man
säger, vara en återhållande magt, och det är äfven min uppfatt¬
ning, men konsten är att vara konservativ med måtta och att
veta, när man bör hålla igen och när man bör gifva efter. För
min del tror jag, att en fråga, som kommit igen under 25 års tid
och som enligt min åsigt verkligen har berättigade skäl för att
blifva löst, förr eller senare måste lösas.
Den föregående talaren nämnde, att herr Tamms förslag skulle
till sin betydelse vara lika negativt som den af ordföranden i lag¬
utskottet m. fl. afgifna reservationen. Detta kan jag icke fatta,
ty det är en betydlig skilnad mellan dessa båda förslag. Det
talas i reservationen alldeles icke om hvad Riksdagen önskar, utan
endast derom, att man, vid det förhållande att en utredning pågår,
icke vill gå resultatet af densamma i förväg. Men genom anta¬
gandet af herr Tamms skrifvelseförslag skulle kammaren bestämdt
uttala, att den önskar en inskränkning af den kommunala röst¬
rätten, och detta är en betydlig skilnad. Vidare finner man, att
herr Annerstedt, hvars namn står främst under reservationen, förra
året anförde, att han vore absolut emot alla förändringar af den
kommunala rösträtten hvad enskilda personer beträffar, och jag
tror icke, att det här är tillräckligt att endast nämna bolagens
rösträtt såsom något, hvarest en inskränkning skulle kunna före¬
komma. Då herr Annerstedt står som den främste bland reser¬
vanterna, innebär detta, att reservationen får tolkas med tillhjelp
af hans yttrande förra året, och han har då endast gjort undan¬
tag i fråga om bolags rösträtt.
Om 7s antoges här i kammaren såsom lämplig gräns för denna
rösträtt, kan det tagas för afgjordt, att Andra Kammaren skulle
bestämma den till 720, och under sådana förhållanden måste det
af lagutskottet framstälda sammanjemkningsförslaget gå ut på V10,
men jag har icke den ringaste anledning till den förmodan, att
Första Kammaren redan i år skulle antaga 7nr För min del står
jag på samma ståndpunkt som grefve Hamilton och skulle gerna
redan nu vilja yrka bifall till lagutskottets hemställan, men jag
tror icke, som jag redan påpekat, att detta denna gång skulle leda
till något resultat. Mot herr Tamms skrifvelseförslag har anmärkts,
att om detsamma antoges af Första Kammaren, skulle den Andra
sannolikt i alla fall antaga en begränsning till 7so» “hvarigenom",
sade den föregående talaren, “ingen sammanjemkning kunde ske,
Lördagen den 3 Mars.
21 >T:o 10.
utan förslaget blefve bastadt i papperskorgen, och regeringen finge
officielt aldrig veta något derom". Det är sant, att någon officiel
underrättelse om Första Kammarens beslut i så fall icke komme
till regeringen, men jag kan icke tänka mig annat, än att rege¬
ringen i en så vigtig fråga tager reda på hvad som passerar i
kammaren, och den torde då kunna se, att denna fråga under mer
än 25 år hvarje år förevarit till behandling, samt att Första Kam¬
maren envist afslagit densamma rörande förslag. Men antages
herr Tamms skrifvelse detta år, skall regeringen finna, att Första
Kammaren ändrat sig, samt uttalat sig för nyttan och behofvet
af en inskränkning, en omständighet, som dock torde hafva något
att betyda. Och dessutom finnas regeringens ledamöter här när¬
varande under diskussionen. Man säger, att det skulle vara en
förolämpning mot regeringen att nu gå in med en skrifvelse, så¬
dan som den föreslagna. Men jag tager för gifvet, att, om rege¬
ringens här närvarande ledamöter skulle anse den som en föro¬
lämpning, de skulle gifva detta till känna. Jag tror, att om kam¬
maren antager förslaget, sker det i afsigt att gifva regeringen ett
stöd och för att säga hvad kammaren vill i denna fråga.
Att för öfrigt kammaren besluter en sak det ena året och en
annan det andra, är en naturlig följd deraf, att det konservativa
elementet står emot så länge som möjligt,1 men gifver efter, då
den anser sådant vara nyttigt och nödigt.
Den siste talaren anmärkte mot herr Tamms förslag, att man
borde stå emot i det längsta; det blefve i alla fall icke någon
revolution af. Jag befarar icke heller något sådant, men tror
dock, att en förändring i de kommunala rösträttsförhållandena just
nu lämpligen borde ske. Vi lefva lyckligtvis i ett ofantligt hygg¬
ligt och stillsamt land, ännu hafva vi icke hört talas om hvarken
några bomber eller dynamitpatroner, men det är derför icke skäl
att genom onödigt motstånd framkalla missnöje. År jag landt¬
man och resonerar sålunda: har denna byggnad stått i min fars
och farfars tid, så står den nog äfven i min, och slår så icke spik
i vägg, till dess alltsammans ramlar ned och jag begrafves under
spillrorna, så är jag oförståndig, och så anser jag äfven den per¬
son vara, som ej aktger på tidens tecken.
Af hvad jag bär yttrat torde framgå, att jag, liksom flere
föregående talare, anser herr Annerstedts reservation innebära för
litet. Jag tror det dock på samma gång vara omöjligt att nu
här i kammaren åstadkomma ett beslut om en bestämd gräns,
vare sig ‘/5, */io eller V201 hvarmed man ville inskränka den
kommunala rösträtten, men då jag önskar och hoppas, att För¬
sta Kammaren skall göra ett bestämdt uttalande i frågan, an¬
håller jag, herr talman, om bifall till det af herr Tamm fram-
stälda förslaget.
Herr Nyström, Carl: För min del är jag benägen för en
reduktion af den kommunala rösträtten så, som det i det följande
skall visa sig, och skall icke behöfva tvingas till en medverkan i
den vägen af några för sjelfva saken fullkomligt främmande skäl.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
N:o 10. 22
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rosträtten på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 3 Mars.
Det skall för mig vara bestämmande, att oegentligketer finnas på
många områden för den kommunala rösträttens tillämpning, och
för min ringa del skall jag gerna vara med om att bortarbeta
dessa. Jag bar alltså icke den ringaste anledning att motsäga
hvad herrar Tamm och Barnekow m. fl. yttrat i frågans realitet,
men oaktadt jag står på denna ståndpunkt, kan jag alldeles
icke vara med om den ifrågasatta skrifvelsen, och detta af föl¬
jande anledning. Det förnämsta skälet är naturligen detta, att så
nyligen som förliden onsdag hans excellens statsministern meddelade
icke blott den upplysningen, att utredning är inledd, utan äfven den
förklaringen — detta, under förutsättning att tidningarne refere¬
rat rigtigt — att Kongl. Maj:t anser en förändring i nu gällande
bestämmelser önskvärd. Skulle skrifvelsens egentliga innebörd
vara den att uppmana Kongl. Maj:t till handling, synes den mig
skäligen meningslös. Ty icke ligger det någon mening i att gå,
till en regering, som förklarat sig vilja göra något i saken, och
säga: “Var god och gör något i saken“. Sådant skulle till och
med. möjligen kunna tydas såsom ett tvifvel om regeringens all¬
varliga afsigter och energi att genomföra hvad den sagt vara dess
syfte, men derom är ju icke tal, åtminstone icke bland dem, som
mer eller — numera måhända — mindre egentligt bära namnet af
regeringsmajoritet.
Skulle åter skrifvelsens egentliga innebörd vara den, att man
vill förpligta sig att under alla omständigheter bifalla något, utan
att specificera hvad detta något egentligen innefattar, så är skrif¬
velsen farlig, ty att på detta sätt förpligta sig till något obe¬
stämdt är en föga rådlig och understundom ganska vådlig sak.
Man skall i allmänhet icke förpligta sig till att göra något, som
man icke bär närmare reda på. Såsom herr Annerstedt sagt, är
detta sätt, att först gå med på ett beslut och sedan taga ut¬
redningen, sådan den kan utfalla, icke något naturligt tillväga-
gående.
Herr Tamm sade, att regeringen hade rätt att fordra ett klart
och bestämdt besked i frågan från Första Kammaren. Den ärade ta¬
laren har nog bättre reda på regeringens önskningar och afsigter än
jag, men jag vågar dock betvifla, att regeringen begär någon upp¬
lysning om Första Kammarens åsigter i en fråga, som hos rege¬
ringen ligger under utredning. Jag tror sålunda icke, att rege¬
ringen i sakens närvarande läge önskar få detta besked, och vi
hafva derför icke heller någon anledning att på förhand gifva det.
Jag anser det så mycket mer betänkligt att åtaga sig sådana all¬
männa förpligtelser, som det kunde inträffa, att det inkommande
förslaget befunnes oantagligt och blefve af Första Kammaren för-
kastadt. Kammaren finge då uppbära onda ord af tvenne anled¬
ningar: först derför att den förkastat förslaget och för det andra
derför att den brutit ett gifvet löfte, jag menar detta allmänna,
obestämda löfte, som den föreslagna skrifvelsen skulle innebära,
och det sista klandret kan vara onödigt att utsätta sig för.
Jag är, som sagdt, icke med om en skrifvelse, men dermed
är ingalunda sagdt att jag hör till dem, som ingenting vilja göra.
23 N:o 10.
Lördagen den 3 Mars.
Öfver hufvud taget har man här i dag icke så mycket att skilja
mellan reformens vänner och reformens motståndare, utan sna¬
rare mellan tvenne grupper, af hvilka den ena är benägen för den
ifrågasatta skrifvelsen, under det att den andra anser, att samma
mål bättre och rigtigare främjas genom bifall till den af herr
Annerstedt m. fl. afgifna reservationen. Det är således uti denna
jemförelsevis obetydliga sak som skilnaden ligger.
För min del skulle jag ifrigt hafva önskat, att nyssnämnda
reservanter gått ett steg, till och med ett ganska långt steg, ut¬
öfver det dock ganska tydliga medgifvande, som innehålles i re¬
servationen. Jag skulle hafva önskat, att man icke inskränkt sig
till att tala om bolagens rösträtt, utan att man utvidgat området
till något, som jag för korthetens skull tillåter mig benämna “lös-
fyrken“, hvarmed jag då menar sådana skatteföremål, som i en
kommun förekomma och när som helst kunna derifrån försvinna,
sedan de dock under sin korta tillvaro haft tillfälle att uträtta
åtskilligt. En sådan tillfällig röstöfvervigt kan nemligen verka
ofördelaktigt på tvenne sätt. Såsom redan herr Tamm framhållit
och såsom äfven jag erfarit, kan densamma motverka eller all¬
deles hindra nyttiga och nödiga samt allmänt önskade åtgärder,
som befolkningen i öfrigt skulle hafva gagn af, eller också kan,
hvilket är ännu farligare, detta slags röstöfvervigt under sin öfver-
gående magttid ålägga kommunerna bördor, som sträcka sina verk¬
ningar långt fram i tiden och fortfara att tynga kommunerna
långt efter sedan den industri eller rörelse eller inkomst, som
legat till grund för röstöfvervigten, försvunnit från skådeplatsen.
De efterlemnade, mångåriga annuiteterna, som påtvungits kommu¬
nerna, skola i alla händelser bäras af jordegendomen, som icke
kan flytta bort. Faran af att något sådant kan inträffa måste
naturligtvis uppväcka missnöje och stora betänkligheter. Jag har
i sjelfva verket under sista tiden förvissat mig om, att anledning
till anmärkningar i den vägen mycket oftare förekomma, än man
i allmänhet är böjd att antaga, att dessa missförhållanden, såsom
herr Tamm framhöll, oupphörligen ökas och att i afseende på det
lösa fyrktalet utan tvifvel något måste göras. I detta fall synas
vi alla kunna blifva eniga. Men, som sagdt, vill man en ändring
i detta missförhållande, är ej nog att hålla sig till bolagen, utan
röstreduktionen måste gälla lösfyrken i allmänhet. Ty om t. ex.
en fabrik med stor taxering utöfvar den beskrifna röstöfvervigten
och derigenom åstadkommer nämnda betänkliga påföljder, är det
för saken alldeles likgiltigt, om denna fabrik eges af enskild eller
af ett bolag. Påföljderna blifva för kommunen i hvarje fall desamma,
och nödvändigheten af en ändring är lika klar i båda fallen. Der¬
för synes mig, som reformkrafven borde vändas icke endast mot
bolagens, utan i allmänhet mot den lösa fyrkens röstöfvervigt,
och då denna, såsom sagts, synes vara i stigande, bör man upp¬
taga denna fråga så fort som möjligt och såsom en första insats
i det förestående reformarbetet.
Att nu formulera ett yrkande, gående ut på ändring af eller
tillägg till den nämnda reservationen, anser jag dock icke vara be-
Om begräns¬
ning af den
kommtinala
rösträtten på
landet.
(Förta.)
N:o 10. 21
Lördagen den 3 Mars.
Om iegräns- höfligt. Jag tror, att man alltför väl kan läsa detta mellan ra-
Icommunala ^erna> om reservationen antages. Jag tror för visso, att regeringen
rösträtten på u*an särskild!; beslut skall hafva sin uppmärksamhet fästad på
landet. detta, som mig synes, vigtiga ärende och skall veta att gifva det
(Forts.) den pröfning som vederbör, utan att särskildt yrkande derom be-
höfver framställas.
Första Kammaren torde aldrig hafva gått så långt i med¬
gifvande som i den nuvarande reservationen. Det är mycket mer
än ett hälft löfte. Vill man i detta underförstå hvad jag nu an¬
tyda så mycket bättre, och ändamålet skall då vinnas på ett na¬
turligare och mindre farligt sätt än genom antagande af skrifvelse-
förslaget, som synes mig skjuta öfver målet.
På grund af hvad jag anfört, tager jag mig friheten att yrka
bifall till den nämnda reservationen i förhoppning att den skall
förstås så, som jag tillåtit mig framställa.
Friherre Klingspor: Såväl i förevarande motivering som då
denna fråga eljest förekommit, har kraftigt betonats, att det är
den dominerande rösträtt, som utöfvas af en enda person, som är
så förhatlig och som man vill försöka få bort. Jag har på grund
deraf studerat samma källor, hvarur den utredning är hemtad,
som ligger till grund för utskottets yrkande i saken, nemligen
siffrorna från 1871. Jag har sett noga efter, i hvad mån detta,
kan vara förhållandet — huruvida det är någonting så förskräck¬
ligt, att en person har öfvervägande kommunal rösträtt. Som vi
finna af betänkandet, eger detta rum i 54 af rikets landtkommu-
ner. Af dessa 54 kommuner är det icke mindre än 12, der den do¬
minerande rösträtten är bestämd af en person, som har mindre än
1,000 fyrk. Detta är förmodligen ytterst små kommuner, der den
dominerande rösträtten innehafves af en jordegare, hvars egendom
taxeras i o100 ä 150,000 kronor, och kunna sålunda lemnas ur räk¬
ningen. Återstående 42 kommuner, der en person utöfvar den
dominerande rösträtten, äro sålunda fördelade: Skaraborgs län
bar de flesta nemligen 8. Derefter kommer Upsala län med lr
Malmöhus län 6, sedan Stockholms, Södermanlands, Kristianstads
län med hvardera 3, Elfsborgs och Yermlands län med hvartdera
2. Sedan kommer en på hvartdera af Jönköpings, Gotlands, Ble¬
kinge, Hallands, Yestmanlands, Kopparbergs, Gefleborgs och Ve-
sternorrlands län. Detta är den förfärande grad, hvari den öfver¬
vägande rösträtten af en person utöfvas inom sistnämda 8 län
enligt 1871 års statistik, och bland de öfriga länen står, såsom
jag nyss nämnde, Skaraborgs län främst med 8 kommuner. Det
torde väl ingen kunna säga, att en sådan rösträtt kan utöfva något,
ännu mindre något skadligt inflytande ur politisk eller kommunal
synpunkt.
Det har framhållits vådan af att en person såsom stor fyrk-
egare skall kunna ådraga kommunen dryga utgifter mot minoritetens
önskan. Jag har tillåtit mig granska dessa siffror för Skaraborgs
län, efter de röra mig närmast, och jag har fått reda på 7 af dess
Lördagen den 3 Mars.
25 N:o 10.
nyss nämnda 8 kommuner. Af dessa är det en, som domineras
på grund af inkomstfyrk. Sedan är det två, Tidakolm och Ny¬
kyrka, som domineras på grund af lösfyrk. Derefter komma fyra
kommuner, nemligen Edåsa, Njurum, Öfva och Tådene, i hvilka
förekommer dominerande rösträtt på grund af större fastigheter.
Hela fyrktalet inom dessa jordbrukande kommuner är omkring
1,540, fyrk, högst 8,600. Man rör sig således med mycket små
siffror, och det dominerande röstetalet är i regeln icke synnerligt
mycket öfver hälften af kommunens röstetal, och då förefaller det
som ett hugg i luften att yrka minskning till V51 Viol V201 när
jag vågar säga att vid minsta jemkning af rösträtten nuvarande
innehafvare icke skulle få behålla sin nuvaraande dominerande
rösträtt.
I fråga om utdebiteringen per fyrk har jag i 1891 års statistik
tagit reda på siffrorna för dessa kommuner. Den går i en till
15 öre pr fyrk, i en till 16 öre, i två kommuner till 25 öre, i en
kommun till 28 öre. Sedan kommer en stor industriplats med 33
öre och slutligen en liten kommun, der utdebiteringen pr fyrk går
upp till 56 öre. Således se vi, att i de flesta af dessa kommuner
debiteringen håller sig nere mellan 15 och 33 öre per fyrk. I
regeln hålla sig siffrorna annars uppe vid 50 ä 60 öre och ända
upp till en krona per fyrk i de flesta andra kommuner inom de
härad, der nyss nämnda kommuner äro belägna, hvilket visar, att
den dominerande rösträtt, som innehafves af jordegare och indu-
striegare, har på det sätt användts, att kommunens beskattnings-
fyrk blifvit så mycket skyddad som någonsin. Något missbruk i
det fallet har icke egt rum.
Grefve Hamilton nämnde, att det nuvarande förhållandet skulle
vara en kränkning af det allmänna rättsmedvetandet. Jag frågar,
om det icke är en större kränkning af det allmänna rätts¬
medvetandet, om en person, som betalar mer än tre fjerdedelar af
en kommuns utgifter, icke skall hafva större rösträtt än någon af
hans aflönade biträden på egendomen. Hvem kan för öfrigt på
förhand säga, hvilka konseqvenserna af en begränsning skulle
blifva?
Här har talats om, att Andra Kammaren gång på gång vo¬
terat för detta. Men denna omständighet bör icke väga synner¬
ligen tungt i vågskålen. De 80 stadsrepresentanterna i den kam¬
maren stå alldeles utom frågan och hafva antagligen icke satt sig
in i den mycket krångliga tyrktalsberäkningen på landet, och ett
flertal af de öfriga ledamöterna i samma kammare anse sig säker¬
ligen af begränsningen temligen oberörda och spekulera på ökadt
inflytande. Men om det skulle lyckas att få igenom denna stora
begränsning, skulle möjligen i många kommuner hemmansegarnes
magt förminskas, och det blefve kanske då helt andra, som komme
att bestämma inom kommunen. Det är åtminstone min åsigt. Jag
är fullkomligt förvissad, att denna sak kräfver en mycket om¬
sorgsfull utredning.
Om man vidare jemför förhållandena 1891 med 1871, skall man
finna att 1871 års statistik absolut icke kan läggas till grund för
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
tfso 10. 26
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
någon som helst anordning af rösträttsförhållandena. I regeln har
jordbruksfyrken icke ökats i någon nämnvärd mån. Det finnes
till och med ställen, der den gått tillbaka. Deremot har den s. k.
lösa fyrken ökats på ett alldeles otroligt sätt i måmga delar af
vårt land. Den har ökats derhän, att då jordbruksfyrken 1886
utgjorde inom hela landet 60,7 %, nedgick den 1891 till 55,* %,då
deremot den lösa fyrken under samma tidsperiod stigit från 39,3 %
till 44,6 %. I likhet med herr Tamm ber jag att få framhålla, att
den s. k. lösa fyrk, som under de sista åren tenderat att stiga
i så otroligt hög grad, i viss mån utgöra en fara för kommunerna.
Som jag förra året hade äran att nämna, kan jorden icke
undandraga sig den beskattning, som en kommun pådragit sig,
under det att industrien kan läggas ned och kapitalisten kan flytta
bort. De kunna hafva åsamkat kommunerna stora utgifter, som stanna
qvar, när deras inkomstfyrk är borta, och då faller hela beskatt¬
ningen på jorden. Uppstår en större industri i en kommun, är det
den största fara, att en hop löst folk drager in i kommunen för att
få arbete, under det att jordegaren i regeln är mån om att akta
sig för annat folk än det, som lemnar trygghet att blifva ordent¬
ligt arbetsfolk och icke falla fattigvården till last. Hvarje jord-
egare vet, att skolväsendet och fattigvården draga de drygaste
utgifterna, och skolväsendet och fattigvården hotas mest af dessa
industriers stora kraf. Att industrier kunna i betydlig mån hjelpa
upp jordbruket, då de utveckla sig på ett sundt sätt, är otvifvel¬
aktigt. Det är jag den förste att erkänna, och jag vill icke på
något sätt bryta stafven öfver industrierna. Jag anser det vara
en lycka för landet, att industrier uppstå. Men en annan sak är,
om i en temligen stor kommun uppstår en industri med domine¬
rande fyrktal och helt andra intressen, än jordegarnes inom kom¬
munen. Dessa måste känna sig illa berörda af detta dominerande
röstetal hos en person, som icke på något sätt är solidarisk med
deras förra intressen. Sådana industrier hafva uppstått, som vi
sett, såväl i Norrland som på senare tider i Skåne och på andra
håll, och granskar man yttrandena i ämnet från Andra Kammaren,
tror jag att man kan säga, att ehuru rösträttsfrågan länge varit
på tapeten, är det egentligen på senaste tiden, som den blifvit
mera pressande, och detta står naturligtvis i samband med dessa
ökade oegentligheter, som härleda sig från de lösa fyrkens hastiga
stigning.
Man kan tänka sig en begränsning af fastighetsfyrken och
den lösa fyrken på olika sätt. Derpå har man ett exempel från
rösträtten vid prestval. För att personligheten så mycket mer
skall få göra sig gällande är rösträtten för jordbruksfastighet der
begränsad till V5 och för andra beskattningsföremål till 750 af för¬
samlingens hela fyrktal. Således hafva vi redan i våra författ¬
ningar olikhet i afseende på utöfvandet af rösträtten för olika
rösteföremål. Att i vidsträcktare mån göra personligheten gällande
är icke tänkbart och skulle kunna medföra stora orättvisor i
tillämpningen. Om jag såsom egare till en stor egendom i en liten
kommun eger hela kommunen förutom ett par löntagare, såsom
Lördagen den 3 Mars.
27 N:o 10.
presteu och klockaren och kanske en “fjerdedelsbonde“, finnes det
någon, rättvisa uti att sätta deras rösträtt lika med min? Eller
skall jag behöfva muta mina egna tjenare att understödja mig för
att någorlunda hålla mig skyddad för andra inflytelser, som skulle
kunna på ett för mig synnerligt känbart sätt göra sig gällande?
Jag tror, att det är orätt att säga, att det bevisar bristande till¬
mötesgående från Första Kammaren att icke vilja acceptera de
för kammaren oantagliga förslag, som genomdrifvits i Andra Kam¬
maren.
Herr Hasselrot omnämnde, att statsrådet Lagerstråle i en
reservation betonat det origtiga uti att en jordägare kunde få
dominerande rösträtt.
Enligt komiterades utlåtande ansågo de, att sagda olägenhet
i hufvudsak afhjelptes genom den arrendatorerna i lagen tillför¬
säkrade rösträtt. Vid den tidpunkten funnos ännu större jord-
bruksegendomskomplexer än nu, och ett jemförelsevis mindre antal
arrendator^ än nu, men ändock fann man sig icke befogad att
ingripa djupare, utan fastslog, att rättigheter och skyldigheter
skulle stå i förhållande till hvarandra. Rösträtten bestämdes förut
uteslutande efter hemmantalet, och det står till och med alldeles
tydligt uttaladt, att industrier på landet i allmänhet kunna anses
baserade på jordbruket såsom hufvudnäring, hvarför man fann sig
icke höra tillerkänna dem någon som helst rösträtt. Så var det
i början. Nu har man kommit till ett helt annat resultat i afse¬
ende på dessa lösa fyrkar, som kommit så förqväfvande öfver
fastighetsfyrken, att ropen på begränsning blifva allt starkare. Af
sista statistiken finner man en kommun Herjeådalen, som ökats
med 250,000 fyrk på grund af någon eller några industriella an¬
läggningar, och det finnes andra kommuner, der jordbruksfyrken
utgör cirka 8,000, under det den lösa fyrken på 20 år stigit med
150,000. Inför sådana siffror måste man häpna, och man måste
medgifva, att något bör göras i jordegarnes intresse.
Då jag är fullkomligt förvissad, att regeringen kommer att
taga dessa saker i sorgfälligt skärskådande, kan jag icke anse en
skrifvelse vara lämplig; och då det vore alltför illa, om man fram¬
kallade förändringar, som kunde skapa nya missförhållanden, större
än de närvarande, kommer jag för min del att rösta för reserva¬
tionen, som helt enkelt angifver, att saken är under sorgfällig be¬
handling och att regeringen tagit den under sitt hägn.
Herr Billing: En ärad talare har uppmanat kammaren att
betrakta och behandla denna fråga alldeles fristående utan att
låta sig påverka af hänsyn till andra spörsmål. Det har också
från olika håll, om icke under diskussionen så annars, framkommit,
att det beslut, som i onsdags fattades i Andra Kammaren, skulle
inverka på Första Kammarens beslut i nu föreliggande ärende.
Jag vill inledningsvis säga, att hvarken sagda beslut har satt mig
i något särskildt godt humör, så att det skulle inverka på mig,
men icke heller den dagens diskussion och hvad dervid framkom¬
mit angående Första Kammarens aflösning eller afskrifning i af-
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
N:o 10. 28
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns- seende på bevillningsrätt, satt mig i något särskildt misshumör,
”lcommunT deraf skulle låta bestämma mig.
rösträtten på Den, som med någon uppmärksamhet följer lifvet omkring sig,
landet. V och ännu mera den, som studerar historien, gör ofta den observa-
(Forts.) tion, att frågor, som icke i och för sig hafva så öfverväldigande
praktisk betydelse, dock kunna på grund af allehanda omständig¬
heter, som egentligen ligga utanför dem sjelfva, få en mycket stor
och dominerande betydelse. Det synes mig, som om detta gälde
också det nu föreliggande spörsmålet. Jag tror icke, att det, i
och för sig sjelft, i praxis har visat sig vara så öfvermåttan vig-
tigt. Jag tror icke, att den kommunala rösträtten, såsom den
hittills varit fördelad, har ledt till så hårresande följder. Om
detta medgifves får väl också å andra sidan medgifvas, att denna
fråga nu, genom allehanda tillstötande omständigheter, verkligen
vuxit ut till en stor fråga, der man bör taga hänsyn till sådana
faktorer, som icke ligga inneslutna i frågan i och för sig sjelf.
Det har blifvit sagdt, att då Första Kammaren så många
gånger förut afslagit yrkandena på en begränsning af den kommu¬
nala rösträtten och nu ingen särskild anledning föreligger till att
ändra denna ståndpunkt, så borde kammaren stå fast vid sitt så
många gånger uttalade beslut. Gent emot detta ber jag få erinra
om en oemotsäglig sak, som inträffat, och det är den, att ett år
förflutit, sedan Första Kammaren sista gången behandlade denna
fråga.
Det är något rätt märkligt i det faktum, att saker mogna här
i verlden. Det är så många omständigheter, som bidraga dertill,
att i naturens rike frukter mogna. Man kan icke såga: nu in¬
träffar det och det, och derför mognar frukten, utan det går ström¬
mar af olika slag, som slutligen resultera i: nu är frukten mogen.
Detsamma gäller också i det menskliga lifvet. Hvar och en af
oss vet väl, huru i vårt hufvud en tanke begynner röra sig, inhöljd
i dunkel och förvirrade former, och den ligger der och vändes och
vändes och slutligen kommer ögonblicket, då tanken är mogen.
Detta har sin tillämpning icke minst på det politiska lifvet. Frå¬
gor, när de först uppkomma, och detta gäller snart sagdt alla eller
åtminstone alla stora frågor, mötas till en begynnelse af ett be¬
stämdt motstånd. Det är sedan så många krafter, som, medvetet
eller omedvetet, samverka — och frågan begynner mogna. De
förut bestämda motståndarne säga nu icke längre så bestämdt sitt
nej. De gå öfver och så komma dessa att sedan säga ett ja. Det
kan finnas andra, som ännu säga nej. Frågan kommer att mogna
hos dem senare än hos de förre, hvilket likväl icke bevisar nå¬
gonting ondt. “Grawensteineräpplet" mognar mycket senare än
augustipäronet, och dock är “Grawensteiner11 en mycket ädlare
frukt.
Jag tror, att denna fråga nu är mogen. Den har emellertid
mognat hos mig — och för flere än mig sjelf kan jag naturligtvis
icke svara. — För mig står det klart, att jag vill med min röst
bidraga till en begränsning af den kommunala rösträtten.
Lördagen den 3 Mars.
29 Jf:o 10.
Ett annat faktum ber jag äfven att få åberopa. Man säger Om hegräns-
med rätta, att skyldigheter och rättigheter skola väga lika emot
hvarandra. Den grundsatsen vilja vi fasthålla under alla omstän- rö^h-ättenpd
digheter. Men den grundsatsen synes mig bjuda en förändring af landet.
den kommunala rösträtten. Visst icke så, att alla skola få lika (Forts.)
eller ungefär lika rösträtt, men så, att icke en stor grupp skall
kunna hafva idel skyldigheter utan rättigheter, och detta inträffar
i hvarje fall, då en person i en kommun har mer än halfva röste¬
talet. Har en person mer än halfva röstetalet, har hela den
öfriga massan icke l/4, icke 1/3 — den har egentligen ingen
rösträtt alls — den har bara skyldigheter. Då en person har
hälften af röstetalet, och alla de andra tillsammans den andra
hälften af röstetalet inom en kommun, då visar sig orättvisan i
de bestående förhållandena.
Då jag nu önskar, att en begränsning i den kommunala röst¬
rätten skall medgifvas, ställer sig frågan för mig: hvilket af de nu
framkomna förslagen skall jag med min röst understödja? I likhet
med en annan talare vill också jag säga, att herr Nydahls förslag
synes mig innebära en tanke, som är mycket väl värd att akta på.
Herr Nydahls förslag ligger dock icke nu så före, att det kan
vara tal om att bifalla detsamma. Man får derför inskränka sig
till ett platoniskt uttalande af sitt instämmande i dess grund¬
tanke.
De förslag, som här föreligga och hvarom i dag majori¬
tet möjligen kan samlas, äro herr Hasselrots, herr Annerstedts
med flera reservationer samt herr Tamms skrifvelseförslag. Herr
Hasselrots reservation kan jag icke biträda och detta af två skäl.
Då Kongl. Maj:ts regering, genom sin främste man, under debatten
i onsdags i Andra Kammaren uttalat, att regeringen önskar en
inskränkning i den kommunala rösträtten, men vid undersökning
funnit det statistiska materialet så osäkert, att regeringen icke
dristat sig nu framlägga något bestämdt förslag, synes det mig så
mycket mindre vara möjligt att Första Kammaren, som ju icke
har en sådan tillgång till statistiskt material, skulle kunna föreslå
någon bestämd procent-siffra.
Det andra skälet, hvarför jag icke kan vara med om herr
Hasselrots förslag, är det, att, om jag också tror att V5 är en
rigtig röstsiffra i afseende på t. ex. jordbruksfastighet, jag der¬
emot icke tror, att Vs är den rätta siffran i afseende på bolags
rösträtt.
Sedan hafva vi herr Annerstedts m. fl. reservation. Om i
denna reservatiou hade varit införd den enkla relativa bisatsen:
utskottet, som anser en begränsning af den kommunala rösträtten
vara önskvärd, tillstyrker etc. — —, skulle jag gerna varit med
om att rösta för densamma. Nu synes den mig säga något mindre
än hvad jag anser i dag böra sägas. Man har här velat fram¬
hålla, åtminstone har det enskildt blifvit sagdt mig, att denna
reservation skulle innebära ett maskerad! afslagpå alla yrkanden
om inskränkning af den kommunala rösträtten. Det förvånar mig,
att man kan säga så. Då jag läste den, gjorde den på mig in-
ÄSO 10. 30
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
trycket af ett maskeradt erkännande af att en begränsning af den
kommunala rösträtten borde ske. När jag närmare studerade
reservationen, fann jag dock, att den omständigheten, att man nämnt
bolag och icke någonting annat, verkligen kunde gifva en tvetydig
mening och innebära såväl ett afstyrkande som ett tillstyrkande.
I förhållande till denna reservation synes mig herr Tamms
skrifvelseförslag hafva den betydelse, att det innehåller ett positivt
uttalande af att man önskar en inskränkning. Det innehåller detta
och ingenting mera. Derför är det också alldeles klart, att de,
som önska en inskränkning i den kommunala rösträtten, skola
vara mest böjda för detta skrifvelseförslag. Dess betydelse är
att vara ett understrykande — jag tycker att det ej är med syn¬
nerligen rödt bläck man gör denna understrykning — af herr
Annerstedts m. fl. reservation och ännu mera ett understrykande
af statsministerns yttrande i Andra Kammaren i onsdags. Ett
sådant understrykande anser jag, för min del, att jag vill vara
med om. Jag finner det mycket naturligt, att man ser saken så:
bakom ett bifall till herr Annerstedts m. fl. reservation ligger ett:
dertill är jag nödd och tvungen, men ett bifall till herr Tamms
skrifvelseförslag innebär ett: härtill är jag icke nödd, utan jag
gör det frivilligt.
Jag yrkar bifall till herr Tamms skrifvelseförslag.
Herr Wennerberg: Hade jag hittills hyst någon tvekan i af¬
seende på befogenheten att begränsa den kommunala rösträtten,
skulle denna tvekan redan i dag blifvit betydligt rubbad utaf de flera
och sakrika anföranden, som bär framförts till förmån för en sådan
begränsning, och icke blott af dessa anföranden i kammaren, utan
äfven af den behandling ärendet fått i utskottet och af de der
afgifna reservationerna. Ser jag på dessa reservationer, så finnes
i en af dem, åtminstone i den, som afgifvits af ledamöter från
denna kammare, likasom också i utskottets slutkläm, en bestäm¬
ning framstäld, som jag för min del icke anser mig kunna biträda,
emedan jag saknar tillräcklig utredning af sjelfva den stora frågan
för att kunna bestämma mig så detaljeradt. Hvad jag nu lian
bestämma mig för, det är att anse, det en begränsning af den
kommunala rösträtten både är behöflig och att densamma numera
torde vara, om icke, såsom en föregående talare yttrade, en mogen
frukt, så dock en till mogenhet ganska långt avancerad sådan.
Nu innebär den större reservationen, hvars förste man är herr
Annerstedt, ingenting annat än en förmodan, om ock troligen en
mycket grundad sådan, att civilministern tagit denna sak om hand
för att göra en utredning, hvilken sedan helt visst kommer att för
Riksdagen framläggas. Skilnaden emellan en bestämd begäran och
ett afvaktande af en sådan utredning blir då icke så synnerligen
stor. En begäran skulle dock med säkerhet kunna påskynda
ärendet, och detta är en sak, som jag anser vara af vigt. Häraf
synes således, att slutet på mitt anförande naturligtvis kommer
att blifva ett instämmande i det af herr Tamm framlagda skrif-
velseförslaget i ärendet.
31 N:o 10
Lördagen den 3 Mars.
Om icke diskussionen redan hade varat ganska länge och
troligen kommer att vara ännu längre, skulle jag gerna velat se
saken äfven ur en annan synpunkt än endast ur rättvisans, men
för att icke sålunda förlänga diskussionen, då det helt visst skulle
uppkalla en och annan talare, skall jag i korthet anhålla att få
förena mig med dem, som yrka bifall till skrifvelseförslaget.
Herr Lundin: Då jag icke inom utskottet deltagit i behand¬
lingen af denna fråga, skall jag bedja att nu få säga några ord.
Här har af talangfulla talare under diskussionen framkastats,
än att denna fråga skulle vara en politisk rättsfråga, än att den
skulle vara en magtfråga. Hvad den senare sidan af saken be¬
träffar, så kan den magt, som för närvarande är lagd i de magt-
egandes hand, vara till mycken båtnad för det allmänna, då man
önskar ändring i vissa bestående förhållanden. Det är exempelvis
en .lifsfråga för vårt land att få så lätta kommunikationer som
möjligt. Hör att vinna detta mål vänder man sig till den magt-
egande; han står i spetsen för utvecklingen och lemnar en för¬
bindelse på framtida förhållanden, som för andra vore nästan
omöjlig och äfven dristig. Yi hafva andra frågor. Det behöfs en
provinsialläkare eller en distriktsläkare; äfven då vänder man sig
till den magtegande för att få sin önskan genomförd, och denna
ordnar i de flesta fall saken praktiskt och bra och uppfyller de
fordringar man ställer på honom. Vidare hafva vi sådana ömtå¬
liga frågor som då kommunerna behöfva fattiggårdar. Erfaren¬
heten har då visat, att de större jordegarne inom kommunerna
upplåtit lägenheter såsom en skänk till fattiggården; de hafva
bildat den, ordnat det hela, och det har blifvit till de respektive
kommunernas fulla belåtenhet. Hvad vill man nu göra? Jo,
aflyfta magten från dessa personer och stäfja hela deras välgörenhet;
ty är jag magtlös och har förlorat all bestämmanderätt, så är i
och med detsamma nästan allt intresse för välgörenhet försvunnet.
Detta tror jag således icke är välbetänkt och rätt handladt. Men
saken befinner sig enligt min mening nuj i ett helt annat läge.
Och är det skäl att nu komma med en skrifvelse — jag vill här¬
med icke uttala någon misstro mot kammaren, tvärtom, den står
för mig ofantligt högt — men är det skäl att komma med en
skrifvelse, då en utredning håller på att genom regeringens för¬
sorg verkställas, en utredning som man är förvissad om att den
fordras. Att den icke kan ske ögonblickligt, är naturligt, men
man lefver under förhoppning, att, när den blifvit verkstäld, den
skall, blifva till gemensam belåtenhet. Utveckling är en nöd¬
vändig sak. Tiderna förändras, och individen följer med. Om ett
förslag af regeringen framlägges i frågan, skall jag för min ringa
del vara tacksam derför, men att nu besluta en skrifvelse tror
jag icke är lämpligt, hvarför jag förenar mig med lagutskottets
ordförande om den af honom och flere kammarens ledamöter af¬
gift reservationen, hvartill jag ber att få yrka bifall.
Herr Fagerholm: Den 10-gradiga röstskalan anser jag för
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rosträtten på
landet.
(Forts.)
N:o 10. 32
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
min del vara den rätta. Men då jag tror, att en pluralitet för denna
skala icke nu kan erhållas, skall jag be att få ansluta mig till
herr Tamms skrifvelseförslag.
Herr Alin: En bland de anmärkningar, som rigtats mot den
nu gällande riksdagsordningen är, att den i väsentliga delar hvilar
på bestämmelser, som icke hafva grundlags natur, utan kunna vid
en riksdag ändras. De bestämmelser, hvilka man åsyftat med
ifrågavarande anmärkning, äro i första rummet de, om hvilka här
nu är fråga. Den politiska betydelsen hos dessa bestämmelser har
också, såsom bekant, under eu lång tid varit ett väsentligt och
afgörande skäl för denna kammare att icke medgifva deras ändring.
Man behöfver icke forska länge i Första Kammarens protokoll
för att finna, hvilken betydelse der tillmätes frågan om den kom¬
munala rösträttens begränsning. Jag skall be att exempelvis få
anföra ett kort yttrande i denna fråga, som afgafs år 1887 af den
man, som då var kammarens vice talman. Han yttrade: “Enligt
min åsigt har den kommunala rösträtten alldeles för stor betydelse
för denna kammares sammansättning efter den nya riksdagsord¬
ningen, för att det skulle kunna vara skäl att nu göra en för¬
ändring deri. Jag är också alldeles öfvertygad, att de skäl, man
velat anföra emot bibehållande af den nuvarande röstskalan i andra
kommunala frågor, alls icke hafva den betydelse man velat tillägga
desamma. Att åter låta den kommunala rösträtten i öfrigt för¬
ändras, men bibehålla det nuvarande beräkningssättet endast med
afseende å landstingsmannavalen, det skulle enligt min uppfatt¬
ning vara detsamma som att från dess rot lösrycka denna rösträtt
och låta den hänga i luften.“
Jag har uppläst detta äfven därför; att den uppfattning, som
i dessa ord uttalas, nu äfven är min, och innan en ny utredning
föreligger, som visar, att denna uppfattning icke är befogad, kan
jag icke uttala mig för en förändring i nu gällande bestämmelser
angående den kommunala rösträtten.
Det sätt, hvarpå en ändring i den kommunala rösträtten skulle
inverka på Första Kammarens sammansättning, har, såsom jag nyss
påpekade, väsentligen bestämt den ställning, som denna kammare
vid föregående tillfällen intagit i nu föreliggande fråga.^ Denna
ställning har som bekant varit sådan, att, då denna fråga före¬
kommit — och det har den gjort, om icke vid alla, så vid nästan alla
riksdagar sedan den nuvarande riksdagsordningens införande —
denna kammare städse, med blott ett enda undantag, utan votering
eller med stor majoritet förkastat hvarje förslag till begränsning
af den kommunala rösträtten. Nu frågar jag, huruvida skäl till
ändring i detta kammarens handlingssätt för närvarande kan anses
föreligga.
Herr Tamm har sagt, att ett skäl är, att regeringen bör er¬
hålla ett svar. Jag frågar precis som en annan talare förut: hvad
är det för fråga vi skola svara på? Här har ingen fråga blifvit
till kammaren rigtad, och innan någon fråga blifvit gjord, anser
jag svaret komma för tidigt. Svaret bör komma, då frågan kom-
Lördagen den 3 Mars.
33 N:o 10.
mit; och en dylik fråga brukar komma i form af förslag från rege¬
ringen. Detta förslag hafva vi rätt att vänta med anledning af
att regeringen nu anbefalt en utredning. Till dess detta förslag
kommit, synes mig vara skäl att dröja med svaret.
Herr Tamm har vidare sagt, att regeringen skulle genom att
hans förslag nu af kammaren antoges erhålla en ledning. Jag
kan mycket väl förstå, att ett antagande af herr Hasselrots för¬
slag eller något annat förslag, der en viss siffra är angifven,
skulle kunna blifva till en ledning för regeringen, men hvilken
betydelse herr Tamms skrifvelseförslag skall erhålla, betraktadt
såsom en ledning för regeringen, förstår jag verkligen icke. Re¬
geringen har för det första anbefalt en utredning. Vi hafva vidare
i Andra Kammaren hört sägas af statsrådets främste man, att denna
utredning anbefalts derför, att regeringen anser en begränsning
af den kommunala rösträtten önskvärd. Om detta är regeringens
mening, hvilken ledning får regeringen i afseende å sitt förslag
deraf, att äfven Första Kammaren förklarar sig anse en begräns¬
ning önskvärd?
Herr Tamm yttrade vidare, att man genom bifall till hans
förslag skulle uttala sitt förtroende till regeringens förmåga att
verkställa denna utredning och att framlägga ett förslag. Det
tror jag verkligen icke Första Kammaren behöfver uttala; ty detta
förtroende vet nog regeringen ändå, att Första Kammaren bär.
Det yttrades af en annan ärad talare på södermanlandsbänken,
att det skulle vara politiskt klokt att nu göra ett sådant uttalande
som herr Tamm föreslagit. Det der uttrycket “politiskt klokt*1 är
mångtydigt, men i den mening det nu för tiden oftast tages, tror
jag det bör uppfattas såsom egentligen betydande, att man med
afseende å vissa under den närmaste tiden föreliggande frågor
kan hafva nytta af ett dylikt uttalande, men jag hemställer till
herrarne, huruvida man ur en sådan synpunkt bör göra ett utta¬
lande uti en fråga af sådan omfattning, sådan betydelse som denna.
Det har sagts, att med afseende å Första Kammarens samman¬
sättning har frågan icke synnerligen stor betydelse. En begräns¬
ning af den kommunala rösträtten kan på sin höjd göra, att en
och annan liberal omera kommer in här i kammaren, och detta
kan icke skada. Ah ja, skulle det stanna dervid, så skulle jag
mycket gerna finna mig i saken, men jag tror icke, att det stan¬
nar der. Det har mer än en gång framhållits här i kammaren,
att den inverkan, eu dylik begränsning af den kommunala röst¬
rätten skulle få på Första Kammarens sammansättning väsentligen
komrae att bestå deruti, att samma element, som nu bestämmer
två tredjedelar af Andra Kammarens sammansättning, också komme
att bestämma Första Kammarens. Jag tror för min del, mine
herrar, att det kan vara skäl att se till, huru den förändring,
som kommer att ske genom det af begge kamrarne nyss antagna
grundiagsändringsförslaget, skall verka, innan man tager något
steg ut i det ovissa i afseende å denna fråga.
Herr Hasselrot påpekade, att kontrasignanten af nu gällande
kommunalförfattningar icke vid deras utarbetande hade någon
Första Kammarens Prof. 1894. N:o 10. 3
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rosträtten på
landet.
(Forts.)
N:o 10. 34
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet
(Forts.)
noggrann utredning att följa, att han fick den först 1871 och då
fann dennna utredning vara sådan, att han ansåg den motivera
en ändring i författningarnas bestämmelser. Jag drager af detta
yttrande en helt annan slutsats, än herr Hasselrot. Vi skola icke
begå samma fel, som Konungens ifrågavarande rådgifvare begick.
Vi skola icke uttala oss, innan vi hafva utredningen. Vi hafva
hittills lefvat på 1871 års siffror. På grund af dessa siffror har
kammaren gång på gång afslagit hvarje förslag till ändring med
afseende å den kommunala rösträtten. Nu kommer inom kort en
ny utredning att föreligga. År det då skål, mine herrar, att nu
uttala sig, oberoende af denna utredning? Uti den omständig¬
heten, att denna utredning anbefalts, jemte hvad jag nyss påpe¬
kade med afseende på de nyss af Riksdagen antagna bestämmelser
rörande Andra Kammarens sammansättning, ligger för mig ett skal,
som afgjordt talar emot att kammaren nu skall göra ett sådant
uttalande, som herr Tamm och andra föreslagit.
Det har talats om att frågan skulle vara mogen. Jag önskar,
att den ärade talare, som fälde detta yttrande, ville gifva mig
bevis för att den verkligen är mogen. Detta bevis kan möjligen
komma med utredningen, möjligen icke, men låtom oss vänta på
utredningen, få vi se huru pass mogen frågan är.
I en fråga, uti hvilken Första Kammaren under hela sin till¬
varo intagit en sådan hållning som i den föreliggande, i en fråga,
som är af så omfattande betydelse som denna, så komplicerad
som denna, der tror jag, att Första Kammarens traditioner bjuda
den att icke lemna sin ståndpunkt, innan den har klara, otvetydiga*
i sjelfva saken liggande skal för att göra det. Skulle kammaren
låta bestämma sig af tillfälliga stämningar, eller af det sätt, hvarpå
ett uttalande möjligen skulle kunna inverka på andra för tillfället
föreliggande frågor, så fruktar jag, att detta väsentligt skulle
komma att rubba det förtroende, man inom landet hyser till Första
Kammarens omdöme i frågor, som för landets välfärd äro af be¬
tydelse, och det förtroendet, mine herrar, tror jag, att vi behöfva
för att kunna fylla vår uppgift.
Det irttalades af min ärade granne på södermanlandsbänken
eu viss förvåning öfver att Första Kammaren, som vid 1892 års
riksdag fattade beslut i frågan med endast en rösts öfvervigt, 57
mot 5fi, kunde följande år, 1893, besluta samma sak med en majo¬
ritet af BO röster mot 33. Han ansåg, att det vacklande i åsigter,
som dessa voteringar utvisade, icke kunde fördelaktigt inverka på
landets opinion om Första Kammaren. Jag ber att få hänvisa till
hvad jag nyss yttrade. Tror denne ärade talare eller någon annan,
att ett afvikande från den ståndpunkt. Första Kammaren allt sedan
början af sin tillvaro intagit, då man inom så kort tid har att
emotse en utredning, hvarpå kammaren verkligen skulle kunna
grunda en dylik åtgärd, men hvilken icke nu föreligger, tror någon,
att ett sådant afvikande skulle fördelaktigt inverka på landets
opinion om kammaren?
Herr biskop Billing talade om skyldigheter och rättigheter
och att motsvarigheten emellan dem icke fått sitt uttryck i nu
Lördagen den 3 Mars.
35 N:o 10.
gällande kommunallagars rösträttsbestämmelser. Han hade dervid
att åberopa det gamla, många gånger anförda, lika många gånger
motsagda skälet om de 54 kommuner, der enligt 1871 års utred¬
ning en person har mer än hälften af hela röstetalet. Jag erinrar
om att dessa 54 kommuner äro 54 af 2,354. Jag erinrar vidare
derom, att inom flera af dessa kommuner förhållandet är, att det
är en person, som i verkligheten rår om så godt som hela socknen.
Då är det väl icke underligt, om han ensam har att bestämma.
Det lärer i mer än en af dessa kommuner inträffa, att en person
har flera tusental fyrk och alla de andra endast 70 eller 80 till¬
sammans. År det då rimligt annat, än att den förre också skall
ega bestämmanderätten? För öfrigt är naturligtvis jag lika ange¬
lägen som andra, att rätt och billighet skall mot hvarje kommun
och hvarje man iakttagas i lagstiftningen, men jag anser ock, att
man noga skall se till, att man icke, för att hjelpa några, stjelper
många.
Det har af mer än en talare framlagts tolkningar af de olika
förslagen, hvilka jag något vill vidröra.
Hvad angår formuleringen af herr Annerstedts reservation,
yttrade en högt ärad talare på kronobergsbänken, att den innehöll
eu “förmodan" om att en utredning skulle vara anbefald. Reser¬
vanterna begagna uttrycket: “då upplyst blifvit". Deruti måste
ligga, att reservanterna veta, att en utredning verkligen är anbefald.
Friherre Barnekow yttrade, att herr Tamms skrifvelseförslag
icke innebär något annat än en önskan om utredning. Huru
man kan läsa förslaget på det sättet, förstår jag icke rätt. Ut¬
redning är anbefald, derom behöfver man således icke uttala nå¬
gon önskan. Men skrifvelseförslaget innehöll, såvidt jag hörde,
ett uttalande att man anser, att en begränsning af den kommunala
rösträtten bör ske, och vidare en anhållan om ett förslag på grund
af den anbefalda utredningen. Hvad angår första punkten, har
jag nyss yttrat mig om huru kammaren enligt min åsigt bör för¬
hålla sig till frågan om ett dylikt uttalande. Hvad den senare
punkten angår, så tror jag det är onödigt att uttala en anhållan,
att ett förslag skall framläggas på grund af den utredning, som
är anbefald.
Den ärade representanten på vestmanlandsbänken yttrade som
sin mening om skilnaden mellan de olika förslagen, att herr Tamms
skrifvelseförslag endast innebär ett “understrykande" af hvad som
förekommer i herr Annerstedts reservation. Huru man kan säga
detta, är mig fullkomligt oklart. 1 reservationen hänvisas till ut¬
redningen, men innan resultatet af denna föreligger, anser man sig
ej böra uttala någon mening om hvad som bör göras. Uti herr
Tamms skrifvelseförslag uttalas en mening om hvad som bör göras,
oberoende af det resultat, hvartill den anbefalda utredningen här
kommer att leda.
Det yttrades af samme talare, att bifall till herr Tamms skrif¬
velseförslag innebär ett “understrykande11 jemväl af hvad hans
excellens herr statsministern lärer hafva yttrat i Andra Kammaren,
då en annan fråga der var föremål för behandling i onsdags. Så-
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
N:o 10. 36
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns- vidt jag sett af tidningarna, innehöll detta yttrande, att då rege-
ning af den ringen anbefalt en utredning, så hade detta “naturligtvis skett
rösträtten på derför, att regeringen ansåg en begränsning önskvärd". Jag hörde
landet. icke yttrandet sjelf, utan citerar det efter ett referat, som möjli-
(Forts.) gen är origtigt; men om nu yttrandet har fälts, så synes det mig
icke vara rigtigt logiskt. Ty utredning brukar ju anställas för
att få en sak utredd, och detta är ju ensamt ett fullt tillräckligt
skäl för att anställa en utredning. Något “understrykande'1 af
yttrandet tror jag för öfrigt icke är behöfligt. Det är upplyst,
att en utredning har anbefalts; det är upplyst af statsrådets främ¬
ste man, att regeringen anser en begränsning önskvärd. Att, se¬
dan detta skett, Första Kammaren, med den ställning, som den
under 27 år intagit till denna fråga, skulle komma med en sådan
förklaring och en sådan anhållan, som bär blifvit föreslagen af
herr Tamm, skulle förefalla mig lindrigast sagdt onödigt och, jag
vill tillägga det, icke lämpligt; kanske kunde jag till och med be¬
gagna ett annat och skarpare ord, men jag skall icke göra det.
Enligt min mening har flertalet af reservanterna från denna
kammare stält sig på den ståndpunkt, som kräfves af förhållan¬
dena, sådana de för ögonblicket äro, och det är derför som jag
med nöje gifver min röst till herr Annerstedts m. fl. reservation.
Herr Annerstedt: I likhet med hvad två föregående talare
yttrat, skall jag icke inlåta mig på sakens realitet, för att icke
förlänga diskussionen; angående den sidan af saken blifver det
nog tillfälle att framdeles yttra sig, innan frågan inom Första
Kammaren slutbehandlats.
Jag har nu begärt ordet för att göra några erinringar emot
de tvenne tolkningar, som framkommit beträffande innehållet af
den i lagutskottet afgifna reservationen, och Indika tolkningar, en¬
ligt mitt förmenande, innebära en misstydning af denna reservation,
en misstydning, hvartill reservationens lydelse, enligt min åsigt,
icke gifver anledning.
En talare på kristianstadsbänken har, under åberopande af
hvad jag vid föregående riksdag yttrat i denna fråga, velat från
detta yttrande hemta ett stöd för sin tolkning af reservationen.
Att ett sådant förfarande icke är rigtigt, torde i främsta rummet
framgå af den omständighet, att reservationen icke är mitt sär¬
skilda uttalande, utan ett uttalande af sex utaf kammarens leda¬
möter inom lagutskottet. Den uppgifna tolkningen synes mig vi¬
dare uteslutas af ordalydelsen i reservationen, ty den innehåller
ingenting annat än ett uttalande, att, då utskottet från vederbörlig
ort fått upplysning derom, att en utredning i denna fråga vore
ifrågasatt, vid hvilken utredning uppmärksamhet särskildt komme
att fästas vid förhållandena i fråga om bolag, och att ett förslag
med anledning af resultatet af denna utredning vore att förvänta,
reservanterna vid dessa förhållanden anse, att Första Kammaren
borde afvakta resultatet af utredningen. Jag kan gå så långt, att
skulle man vilja inlägga något i reservationen, så ligger den tolk¬
ningen mycket närmare, att reservanterna varit af den meningi
Lördagen den 3 Mars.
37 N:o 10.
att detta förslag kommer att leda till något resultat, och så myc¬
ket är säkert, att reservanterna varit af den mening, att man icke
bör, sedan en utredning föreligger, afslå motioner i ämnet på den
grund, att kammaren under inga förhållanden vill en förändring
i den kommunala rösträtten. Detta är reservationens verkliga
innehåll.
En talare på vestmanlandsbänken yttrade, att reservationen
skulle betyda, att reservanterna, dertill nödaa och tvungna, ginge
in på en utredning af den kommunala rösträtten. Det är en tolk¬
ning af reservationen, som synes mig helt och hållet uppkonstrue¬
rad. Reservationen innehåller ingenting annat, än att, efter reser¬
vanternas mening, resultatet af utredningen och ett framläggande
af det kongl. förslaget borde afvaktas, förr än kammaren fattar
sitt beslut. Jag är öfvertygad, att jag talar på alla reservanternas
vägnar då jag säger, att icke någon af dem skall annat än med
glädje gifva sin röst för ett regeringsförslag, som är egnadt att
bringa ett slut på tvisten om den kommunala rösträtten, hvilken
tvist så länge pågått.
Om jag nu tillägger, att anledningen, hvarför i reservationen
särskilt talas endast om bolags rösträtt och icke i allmänhet om
rösträtt för annat än jordbruksfastighet, är den, att den åberopade
upplysningen, som af lagutskottet på vederbörande ort erhållits,
innehöll precis det, som i reservationen angifvits. Följaktligen
kunde reservanterna, på den ståndpunkt de stält sig, uppenbarli¬
gen icke formulera sin reservation på annat sätt än de gjort. Det
torde ligga i sakens natur, att då regeringen efter en fullständig
undersökning kommer med förslag i ämnet, dervid skall tagas hän¬
syn till hvad förhållandena kräfva icke blott i fråga om bolags
rösträtt, utan äfven med afseende å andra slag af röstberättigade
inom kommunerna.
På dessa skäl och då jag således icke kan dela den uppfatt¬
ning af reservationen, som af tvenne talare framhållits, utan anser,
att reservationen bör tolkas på det sätt, hvartill dess ordalydelse
gifver anledning, vågar jag fortsätta mitt yrkande om bifall
dertill.
Herr Larsson, Diss Olof: Jag har egentligen begärt ordet
derför, att jag hörde flere talare, hvilka sökte åt den reservation,
i hvilken jag jemte utskottets ordförande och några kamrater del¬
tagit, gifva en tolkning, som vi åtminstone icke ansett den gifva
anledning till och omöjligen hunna gifva anledning till, om man
vill läsa den rätt. Detta har af utskottets ordförande redan blif-
vit påvisadt, så att jag i detta fallet kan yttra mig helt kort.
Jag får för min del säga, att om någon för eu 14 dagar sedan
hade sagt, att här i Första Kammaren skulle i år blifva en brin¬
nande debatt om den kommunala rösträtten, så skulle man rent
af skrattat deråt, efter den utgång frågan i fjor fick och sedan
den omständigheten kommit till, att man fått full visshet om att
genom regeringens försorg en utredning i frågan pågår.
Eu talare har visserligen sagt, att frågor mogna undan för
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
N:o 10, 38
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
undan. Ja, nog mogna de, men huru mogna de? 1892 var det
hardt nära, att herr Sjöcronas motion gick igenom i kamma¬
ren, men när den haft tillfälle att mogna ett år, hvad blef re¬
sultatet då? Jo, att förslaget föll och hvarje fråga om begräns¬
ning af den kommunala rösträtten afslogs med 80 röster mot 32.
Då vi nu inom lagutskottet skulle börja behandla den föreliggande
motionen, var det helt naturligt, att man hörde sig för bland kam¬
rater och rådgjorde i frågan, men jag träffade ingen som ansåg,
att man nu skulle göra något uttalande i saken, då en utredning
är å bane, utan man borde låta frågan stå öppen, tills regeringens
förslag kommer. Detta är icke mer än två veckor sedan, och
skulle den nu vara mogen, så vore den åtminstone brådmogen.
Om man vill stämpla dem, livilka hålla på herr Annerstedts m. fl.
reservation i denna sak, som motståndare till hvarje rättelse och
begränsning af den kommunala rösträtten, så misstager man sig
fullt lika visst som jag skulle göra, om jag trodde, att de leda¬
möter, hvilka här i dag uttalat sig för en sådan begränsning till
V5, 7io> V20 af kommunens hela röstetal eller sagt sig vilja gå
med huru långt som helst i afseende å denna begränsning, skulle
stå fast vid denna ståndpunkt äfven vid den kommande riksdagen,
trots all den utredning, som till dess möjligen föreligger i frågan.
Jag skulle bestämdt misstaga mig, om jag trodde något sådant,
och lika visst misstaga de sig, som tro, att vi äro motståndare
till begränsningen af den kommunala rösträtten. När utredningen
kommer, får man se hvad man kan besluta. Då har man någon
grund att stå på, och när man släpper ett fäste, bör man se till,
att man får något nytt fäste att ställa sig på, att man således
icke skjuter ut från land utan att veta, om man någonsin når
land igen.
En ärad talare sade, att vi skola i dag säga, om vi i den
föreliggande frågan vilja följa regeringen eller icke. Det har re¬
dan förut påpekats, att regeringen icke frågat oss om något, och
att på förhand säga, att vi blindt skulle följa regeringen, utan att
man sett det förslag, som regeringen kommer med, vore nästan
mera, synes mig, än regeringen skulle kunna begära af Riksdagen.
Och vet någon af oss, hvilket förslag regeringen kommer att
framlägga för Riksdagen på grund af den nu pågående utred¬
ningen?
Gent emot hvad en annan talare sade — som kanske är bättre
underrättad än hvad jag är — föreställer jag mig, att icke tillgår
det så, då regeringen ställer till med en utredning, att den sätter
upp för sig ett mål och sedan gör en utredning, som pekar på
detta mål, utan jag föreställer mig, att utredningen sker på det
sättet, att då man ser att en fråga är påträngande, men regerin¬
gen lika litet som någon annan vet, huru den för tillfället skall
lösas, så verkställer man en sorgfällig utredning af frågan i all¬
mänhet, och det är denna sorgfälliga utredning, som sedan skall
gifva det resultat, hvartill regeringen skall komma. Då har också
regeringen något att stödja sig på och äfvenså Riksdagen, när ett
förslag sedan framkommer.
Lördagen den 3 Mars.
39 >':o 10.
Om frågan nu vore: viljen I någon begränsning af den kom¬
munala rösträtten, eller viljen I det icke? och man hade att rösta
mellan de båda alternativen, så skulle jag absolut rösta för en
begränsning, då jag får se den utredning, som vi nu veta pågår.
Icke föreställer jag mig att, då regeringen nu stält till med en
utredning, det behöfs någon fingervisning vare sig från den ene
eller andre, huru regeringen sedan skall göra. Ty det resultat,
hvartill regeringen kommer, beror väl icke af den enes eller andres
uttalande, utan af den sakliga utredningen, regeringen söker åstad¬
komma; och den ledning den skulle få af en skrifvelse komme att
betyda bra litet. Om vi, såsom någon sade, skulle fixera röst¬
maximum till Väi Vin eller V20 af kommunens hela röstetal, men
irtredningen sedan visade, att detta vore en orimlighet, skulle re¬
geringen då komma med ett sådant förslag blott derför, att kam¬
maren på förhand och i saknad af all utredning fattat ett sådant
beslut? Jag kan icke tro det! 1 närvarande stund vet jag icke,
om Vsi Vin eller V20 skulle vara den rigtiga gränsen. Jag lutar
mest åt det hållet, att det bör blifva olika rösträtt för olika be-
skattningsföremål, men huru den skall vara beskaffad och huru
man skall bestämma skilnaden, vet jag icke, då ingen utredning i
detta hänseende föreligger.
Jag kan icke finna annat, än att om man toge utskottets för¬
slag helt enkelt, så vore dermed ett positivt uttalande gjordt; men
icke skulle man vinna någon absolut rättvisa då heller. Man kla¬
gar öfver orättvisa nu, men det skulle väl qvarstå orättvisa i alla
fall. Antag, att t. ex. i en kommun finnes 10,000 fyrk. Utaf dessa
eger en person 9,000, men skall icke få rösta för mer än 1/l0, så¬
ledes för 1,000. Men sedan finnes i kommunen t. ex. ett par landt-
handlande — vi hafva icke ondt om sådana på landet — afhvilka
den ene röstar för t. ex. 500 och den andre för 520 fyrk, eller så om¬
kring. Dessa skulle då inom kommunen taga magten, som således
skulle öfverflyttas från den, som egde kommunen, till ett par an¬
dra, som kanske finnas der vid ett tillfälle och sedan försvinna
lika lätt som de kommit; en person, som egde fastighetsfyrk för
ända till 9,000, skulle öfverröstas af andra, som vore lika lösa
som deras fyrkar. Icke vore rättvisan tillfreds med det; och der¬
för synes det mig, att äfven om man ställer sig på utskottets sida,
så vinner man icke absolut rättvisa i alla fall. Deraf ser man,
att en utredning är behöflig. Att den äfven är det för att vi
skola komma till något resultat alls, derom torde vi alla vara
ense. De långa förberedelser, vi haft för denna frågas behandling,
då man ena året afslagit alla yrkanden på en begränsning, det
andra året varit färdig att besluta begränsning till Väi 7n> eller V20
af hela röstetalet och sedan återigen tillstyrka rent afslag, visa,
att man icke haft någon positiv grund att stå på, ingen utredning
som angifvit, huru vi lätt skola träffa åtminstone något så när
det, som är rigtigt. Och först när man fått en sådan grund kan
man hoppas, att båda kamrarne skola ena sig i frågan.
Jag skulle inom utskottet icke haft något emot en skrifvelse
till Kongl. Maj:t på sätt föreslagits, ty den är då så oskyldig och
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
Forts.)
U:o 10. 40
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)
menlös, att den betyder rakt ingenting, men vi skulle inom ut¬
skottet hafva ansett det förnärmande både mot kammaren och
Kongl. Maj:ts regering, om vi, sedan det blifvit upplyst att en
utredning pågår, hade sagt, att vi få lof att skrifva till Kongl.
Maj:t, annars blir det ingen utredning af och icke något förslag
heller. Vi voro öfvertygade, att det förslag, hvartill utredningen
gifver anledning, kommer till Riksdagen, utan att Första Kammaren
besluter någon skrifvelse, en skrifvelse, som sannolikt ändå icke kom¬
mer till Kongl. Maj:t såsom någon Riksdagens skrifvelse. Det är der¬
för, och äfvenså emedan jag är öfvertygad om och inser behofvet
af eu begränsning af den kommunala rösträtten, som jag vidhåller
den reservation, uti hvilken jag förenat mig med herr Annerstedt
och några andra kamrater inom utskottet, och hvartill iag ber att
få yrka bifall.
Herr Benedicks: Sedan jag begärde ordet, hafva många
talare uppträda hvarför jag ej vill ytterligare förlänga diskussio¬
nen, utan endast i korthet tillkännagifva, att jag helt och hållet
ansluter mig till reservanternas förslag. Jag vill blott tillägga, att
jag tror, att den politiska sidan af saken ej blifvit så mycket disku¬
terad som önskligt vore. I dess ställe har man nästan uteslutande ta¬
git hänsyn till frågans ekonomiska sida, och denna har i dag blifvit
ganska grundligt genomdebatterad. Det skall emellertid blifva myc¬
ket intressant att erfara resultatet af den pågående utredningen,
öfvertygad som jag är — jag säger det helt öppet — att någon
orättvisa i verkligheten här ej förefinnes. Mot herr Tamms exem¬
pel kan jag framhålla, att jag haft en motsatt erfarenhet. Nu¬
varande rösträttsförhållanden förhindrade just en ifrågasatt jern¬
väg anläggning, som skulle varit särdeles obetänkt. Våra exempel
qvitta derför just hvarandra.
Hvad nu den politiska sidan af saken angår, kan jag ej un¬
derlåta att fästa uppmärksamheten på de skarpa anfall, som senast
sistlidne onsdag gjorts mot Första Kammarens magtställning, då
särskildt från ett håll, hvarifrån man minst väntat det, från en
f. d. statsminister fäldes ett sådant yttrande, som att Första Kam¬
marens magtställning redan nu vore alltför stor i jemförelse med t. ex.
förhållandet inom Englands representation. Skulle hans rådslag och
de principer, han ganska tydligt uttalade, följas, blefve resultatet
otvifvelaktigt detsamma här som der. Men jag måste fästa uppmärk¬
samheten på den stora skiljaktighet, som i detta afseende är rådande
mellan Sverige och England: i det senare landet har underhusets poli¬
tiska magtställning grundats på och har sin hufvudsakliga styrka
genom en grusad konungamagt, som nu nedsjunkit till en tom de¬
koration. En dylik politisk magtställning tror jag att ingen af
eder, mine herrar, skulle vilja se Överflyttad till vårt land. Der¬
för är jag absolut emot någon ändring i den politiska rösträtten.
Blott det får jag slutligen säga, att om det från början förfarits
på sätt jag helst skulle hafva önskat, så skulle denna 11 §, som
nu är inrymd i kommunallagen, hafva, när vår konstitution affät-
tades, fått sin plats i grundlagen. Det är min ställning till
Lördagen den 3 Mars.
41 Nso 10.
denna fråga, och derför ansluter jag mig också till reservanternas Om begräm-
förslag. * ninä °fden
kommunala
Herr Berg, Gustaf: I största korthet vill jag blott hafva r°St[andetP
uttaladt, att jag anser en begränsning af den kommunala rösträtten (Forts.)
vara både rättvis och under nuvarande förhållanden önskvärd, att
jag helst skulle sett, att Första Kammaren gjort ett bestämdt ut¬
talande, som visade, huru långt kammaren ansåge sig kunna gå,
men att jag under nuvarande förhållanden finner det nödvändigt
att afbida den utredning, som för närvarande pågår, hvadan jag
alltså kommer att rösta för herr Tamms förslag. Denna min åsigt
hade jag visserligen kunnat göra gällande endast genom att ned¬
lägga min sedel i voteringsurnan, men jag begärde ordet för att
få bemöta tvenne synpunkter, hvilka framhållits såsom skäl mot
skrifvelseförslaget.
Man har nemligen sagt, att denna skrifvelse är fullständigt
öfverflödig efter det yttrande, som herr statsministern för några
dagar sedan angående denna fråga afgaf i Andra Kammaren. För
min del anser jag deremot beslutet om en sådan skrifvelse väl
behöfligt för att utgöra en ledning för regeringen och en upplys¬
ning att Första Kammaren verkligen nu är besluten för en be¬
gränsning af den kommunala rösträtten. Och jag frågar: huru
skulle det eljest, och för den händelse att Första Kammaren nu verk¬
ligen önskar en begränsning, kunna vara möjligt för regeringen
att få kännedom om en sådan förändrad ställning uti kammaren?
Skulle ej regeringen utan ett sådant beslut hafva all anledning
antaga, att kammaren fortfarande stode på samma ståndpunkt som
under de sista 25 åren?
Vidare har sagts, att skrifvelsen skulle kunna missleda regeringen.
Icke heller den åsigten kan jag dela, då jag har klart för mig, att,
derest Första Kammaren nu besluter en skrifvelse, kammaren äf¬
ven är beredd att taga konsekvenserna af densamma; och för min
del är jag fullkomligt öfvertygad om, att en man i detta hänseende
står bakom ordet. Beslutet om skrifvelsen innebär, att kammaren
finner någon begränsning önskvärd: utredningen får sedan be¬
stämma, huru långt begränsningen för de olika fyrkslagen bör
sättas.
Slutligen hafva olika åsigter uttalats angående det politiskt
kloka eller okloka uti att nu aflåta denna skrifvelse. I detta af¬
seende beder jag att få såsom min uppfattning tillkännagifva, att
jag anser det uttalande, som innefattas uti en sådan skrifvelse, vara
politiskt klokt, särskildt med hänsyn till den allmänna meningen
inom landet; ty den meningen bör icke få utbreda oeh rotfästa sig,att
Första Kammaren sätter omsorgen om sin egen magtställning
högre eller framför det helas berättigade kraf. Förtroendet till
Första Kammaren får ej rubbas hos nationen. Vidare anser jag
detta förslag om skrifvelses aflåtande vara politiskt klokt med
hänsyn till Andra Kammaren, ty derigenom underlättas samarbete
med denna kammare. Och slutligen anser jag förslaget vara po-
N:o 10. 42
Lördagen den 3 Mars.
Om legräns- Htiskt klokt med hänsyn till regeringen, och denna min uppfatt-
ZnmLJa ninS h„ar jag redan motiverat.
rösträtten på « grund åt hvad jag nu hatt äran anföra, anhåller jag vörd-
tandet. samt att få yrka bifall till herr Tamms förslag.
(Forts.)
Herr Fehrman: Jag skall ej länge taga kammarens upp¬
märksamhet i anspråk, blott anhålla att få yttra ett par ord.
Det förslag, som utskottet här framlagt, kan ju icke kallas
något allmänt rösträttsförslag. Om någon allmän rösträtt kan ju
med våra nu gällande förhållanden i kommunala frågor icke gerna
vara tal, ehuru jag tillåter mig erinra om att bland de föreliggande
motionerna finnes en, som verkligen förordar rösträtt per capita i
vissa fall. Men om än detta ej är något förslag till allmän rösträtt i
egentlig mening, kan jag ej finna annat, än att det, som här föreslås,
måste sägas vara slägt med den allmänna rösträtten. Det skall, om
det antages, mycket lätt komma att verka i rigtning af allmän rösträtt
till och med på det politiska området genom att omkastaoden magt-
ställning, som nu är rådande i det kommunala lifvet. Åt ett för¬
slag, som syftar åt det hållet, kan jag för min del ej gifva min
röst. (Jag vill dock tillägga, att jag ej talar om bolag; med dem
förhåller det sig på ett alldeles exceptionelt sätt, och jag förbiser
dem helt och hållet.) Jag kan ej vara med om att ens taga ett
första steg att bereda giltighet åt sådana principer, på hvilka
fordringar på allmän rösträtt hvila. Jag kan detta icke ens af
klokhetshänsyn. Jag vet, att många anse, att man just ur poli¬
tiska klokhetshänsyn nu bör göra ett bestämdt uttalande; det
skulle vara sättet att undvika något, som vore ännu värre. För
min del kan jag ej dela den uppfattningen. Ingen tror väl, att
frågan är verkligen löst dermed, att kammaren nu gåfve sitt bi¬
fall t. ex. åt förslaget om V5. För min del tror jag tvärt om, att
fordringarna på eftergifter blott skulle få en ökad fart genom den
vunna framgången. Jag är fullständigt öfvertygad om att första
steget snart, ja, mycket snart skulle följas af nya steg åt det håll,
dit jag för min del icke längtar. Jag är mycket rädd för det
sluttande planet, ty den förutsättning, hvarpå den allmänna röst¬
rätten. är baserad, är enligt min åsigt alldeles grundfalsk, och jag
kan ej vara med om att proklamera giltigheten af den principen,
öfvertygad som jag är, att om blott principens giltighet blifver
erkänd, får man mycket snart draga konseqvenserna deraf.
Innan jag kan rösta för någon ändring i det nu bestående,
önskar jag en annan utredning och andra garantier än de, som
här föreligga. Så länge detta ej är åstadkommet, kan jag ej vara
med om någon ändring i nu bestående förhållanden.
Herr Hasselrot: Med anledning af en del anmärkningar,
som gjorts mot mitt i ämnet framstälda yrkande, anhåller jag
att få yttra några ord. Det har anmärkts, att om kammaren fat¬
tar ett direkt beslut gående ut på Va- och Andra Kammaren be¬
slutar 1/20, skulle detta föranleda till en sammanjemkning möjli¬
gen till Vk,, och då ett sådant förslag antagligen ej komme att
Lördagen den 3 Mars.
43 >:o 10.
accepteras af Första Kammaren, skulle frågan derigenom förfalla.
Jag erkänner, att så antagligen blefve fallet, men erinrar tillika,
på sätt jag redan gjort det i mitt första anförande, att meningen
icke är att nu komma till något definitivt beslut, utan blott att
gifva en ledning för regeringen, huru långt kammaren skulle vilja
gå, samt, utan att dermed vilja binda regeringen vid någon viss siffra,
antyda, att kammaren väl vill vara med om en begränsning, men ej
någon långt gående sådan.
Herr Tamms förslag är någonting annat eller rättare någon¬
ting mindre. Der säges blott, att kammaren går med på en be¬
gränsning. Om emellertid mitt förslag ej vinner några sympatier,
röstar jag gerna för det framlagda skrifvelseförslaget.
Här är sagdt, att man bör afbida resultatet af den pågående
utredningen, och jag vet ej att någon röst höjts deremot. Me¬
ningen är ju ej, att man skulle nu fatta något definitivt beslut eller
att man ej vill vänta på utredningen för att säga sitt sista ord.
Meningarna skifta om hvad denna utredning bör omfatta.
Många, deribland jag, anse förhållandena vara sådana, att en för¬
ändring uppenbarligen är behöflig, och att utredningen blott skulle
omfatta frågan, huru långt man bör gå och i hvilken rigtning, och
af herr statsministerns yttrande synes framgå, att denna upp¬
fattning också ligger till grund för regeringens utredning.
Om man deremot har den åsigten, att utredningen bör gälla,
huruvida någon begränsning bör ske eller icke, då måste man na¬
turligtvis ställa sig pa herr Annerstedts och herr Alins stånd¬
punkt. Men jag kan i allt fall ej med herr Alin antaga, att en
skrifvelses aflåtande i denna fråga skulle rubba landets förtroende
till Första Kammaren. Denna kammare har mer än en gång i
stora frågor fattat beslut, som stått i strid mot hvad kammaren
vid föregående tillfällen uttalat såsom sin mening, såsom t. ex. i
frågan om grundskatternas afskrifning, utan att, såvidt jag för¬
märkt, landets förtroende till kammaren derigenom rubbats. Tvärt om
är det min öfvertygelse att förtroendet till denna kammare, som
för folkets talan i den ena hälften af representationen, snarare
stadgas derigenom, att kammaren ej envist motsätter sig sådana
förslag, som allt mer och mer synes tillvinna sig landets sympa¬
tier, utan väl håller omogna förslag tillbaka, men, när ett förslag
sådant som detta vunnit så godt som allmän tillslutning från de
mest olika håll, då följer med landets allmänna mening.
Herr Unger: Herr Hasselrot anförde redan första gången,
han hade ordet i denna fråga, att han ur formel synpunkt fann
det betänkligt att nu yrka på ett bestämdt beslut om antagande
af V.v Att det så är, tyckes han ock hafva allt mer och mer in¬
sett, så att, om jag fattar honom rätt, han numera afstått från
sitt yrkande om ett sådant beslut. Han yttrade eljest, att ett be¬
slut i sådan rigtning icke skulle binda vår regering, men rege¬
ringen skulle väl ändå, i fall Första Kammaren nu antoge hans
reservation, finna sig förhindrad att redan nästa riksdag framlägga
ett annat förslag. Kanske det således vore rättare att säga, att
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten pa
landet.
(Forts.)
N:o 10. U
Lördagen den 3 Mars.
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Ports.)
regeringen genom ett dylikt beslut skulle blifva frigjord från all
omtanke, eftersom Riksdagen, utan afvaktan på utredning och
initiativ af regeringen, fattade beslut i frågan. Då emellertid
herr Hasselrot icke vidare tyckes hålla på sitt förslag, tjenar det
till intet att vidare tala derom. Jag skall i stället be att få
yttra några ord om det skrifvelseförslag, herr Tamm framlagt.
Herr Tamm sade, att regeringen bör hafva ett svar. Men har då
regeringen gjort någon fråga? Regeringen har ju endast sagt, att
den skall göra en utredning. Ja, säger man, men vi böra ändå
bedja regeringen att framlägga ett förslag. Jag kan dock icke
tro, att regeringens mening blott är att göra en utredning för att
sedan möjligen delgifva Riksdagen densamma, utan meningen är
väl att, sedan utredningen blifvit gjord, framlägga ett förslag på
grund deraf, så att derom tror jag icke vi behöfva skrifva till re¬
geringen. Vidare säger man, att herr Annerstedts med flere re¬
servation är otydlig och att man derför skulle behöfva liksom
stryka under den genom den föreslagna skrifvelsen. Ja, det torde
bero på, för hvilkens räkning man skulle göra understrykningen;
nog antar jag, att både regeringen och Första Kammaren kunna
läsa reservationen rätt utan någon understrykning, hvarför jag
tror, att äfven ur denna synpunkt skrifveiseförslaget icke har
mycket skäl för sig. — Väl vet jag, att man ofta skrifver till re¬
geringen och begär en utredning, men jag har icke förr hört talas
om att man beslutar skrifvelse, då utredning redan pågår.
Man har sagt, att det skulle vara “politiskt klokt" att skrifva.
Derom kunna dock meningarna vara delade. Det skulle då vara
opportunitets-politik att bifalla skrifvelsen, och sådan politik för¬
står jag mig just icke mycket på. För öfrigt tror jag, att dylik
politik icke bör här få göra sig gällande, ty detta är en vigtig
och allvarlig fråga.
Man har talat om att vissa delar af den kommunala rösträtts¬
frågan borde undantagas från den föreslagna begränsningen, nem¬
ligen den politiska rösträtten, hvars inskränkning skulle kunna
rubba grunderna för Första Kammarens sammansättning. Vidare
har man ifrågasatt annan rösträtt för bolag än för enskilde.
Under sådana förhållanden finner jag det egendomligt att föreslå,
att man skall utan alla inskränkningar nu besluta en skrifvelse,
deri det generelt heter: “Kammaren, som önskar en begränsning
af den kommunala rösträtten på landet". “En begränsning i vissa
delar" borde det väl åtminstone heta. Emellertid vill jag, på de
skäl jag anfört, för min del icke vara med om någon skrifvelse
alls. Jag tror, att reservationen kan vara tillfredsställande för
dem, som i likhet med mig vilja en begränsning af den kommu¬
nala rösträtten på landet, då det nu, innan utredning föregått, är
för tidigt att närmare yttra sig om begränsningen, eller huruvida
den bör sträcka sig till alla slag af kommunal rösträtt.
För min del yrkar jag alltså bifall till herr Annerstedts med
fleres reservation.
Herr Wijk: Då jag nu begärt ordet, är det icke för att söka
45 N:o 10.
Lördagen den 3 Mars.
gorå något nytt inlägg uti denna i dag liksom under föregående
riksdagar mycket debatterade fråga, utan blott för att gifva till
känna min ställning deri. Jag kan då så godt först som sist
nämna, att jag ansluter mig till herr Hasselrots reservation; dock
får jag bekänna, att jag hyst betänkligheter i fråga om den del
af reservationen, deri det säges “eller i något fall för högre röste¬
tal än det, som enligt röstlängden sammanräknadt tillkommer öf-
riga röstegande“. För min del älskar jag icke några ytterlig¬
heter. Å andra sidan är jag visserligen af den åsigt, att de nu
rådande förhållandena icke äro i längden hållbara. Det kan icke
försvaras, att den, som eger något öfver hälften af kommunens
röstetal, skall diktera alla kommunens beslut liksom alla der
skeende val. Men å andra sidan har det synts mig betänkligt,
att besluta en sådan lagändring, att, om en person eger t. ex. °/10
af kommunens jord och han står ensam om sin åsigt, han skulle
icke allenast icke ega röstöfvervigt, utan, snart sagdt, icke hafva nå¬
gon rösträtt alls. I kommunalförfattningen stadgas nemligen, att vid
lika röstetal den mening skall gälla, hvilken de fleste röstande
efter hufvudtalet bifallit. Vid närmare begrundande tror jag lik¬
väl, att det i verkligheten kommer ställa sig så, att jag kan låta
mina betänkligheter fara och ansluter mig, såsom sagdt, till herr
Hasselrots reservation, till hvilken jag derför får yrka bifall.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande punkt yrkats; l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Ilassclrot, att
utskottets hemställan skulle godkännas med den ändring, som före¬
slagits i den af honom vid utlåtandet afgifna reservation; 3:o) af
herr Tamm, Hugo, att kammaren ville fatta beslut af följande
innehåll: att Riksdagen, som anser en begränsning af den kom¬
munala rösträtten på landet böra ega rum, måtte med afslag å de
i ämnet väckta motionerna anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes för
nästa Riksdag framlägga förslag- till den begränsning af nämnda
rösträtt, hvartill den af Kongl. Maj:t beträffande denna fråga an-
befalda utredning kan föranleda; samt 4:o) af herr Anncrstedt,
att kammaren skulle bifalla det förslag, som innefattades i den af
honom m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa fyra yrkanden och förklarade sig finna propositionen på
godkännande af herr Annerstedts förslag vara med öfvervägande
ja besvarad.
Då votering begärdes, hemstälde herr talmannen, huruvida
kammaren ville till kontraproposition dervid antaga bifall till det
af herr Tamm, Hugo, framstälda yrkandet; och förklarade herr
talmannen sig anse denna hemställan vara med öfvervägande ja
besvarad. Men jemväl om kontrapropositionens innehåll begärdes
votering, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition der¬
vid antagits bifall till utskottets hemställan, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Om begräns¬
ning af den
kommunala
rösträtten pa
landet.
(Forts.)
Nso 10. 46
Lördagen den 3 Mars.
Deri, som vill, att vid blifvande votering om bifall till det
förslag, som innefattas i den af herr Annerstedt m. fl. vid lag¬
utskottets utlåtande n:o 11 afgifna reservation, kontrapropositio¬
nen skall innehålla bifall till det af herr Tamm, Hugo, framstälda
förslag i ämnet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits bifall till utskottets i 1 punkten af utlåtandet gjorda
hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—83;
Nej—47.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs en omröstnings-
proposition af följande lydelse:
Den, som bifaller det förslag, som innefattas i den af herr *
Annerstedt m. fl. vid lagutskottets utlåtande n:o 11 afgifna reser¬
vation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles det af herr Tamm, Hugo, framstälda för¬
slag i ämnet.
Vid slutet af den häröfver anstå!da omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—56;
Nej—74.
2 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Lördagen den 3 Mars.
47 N:o 10.
Föredrogs å nyo lagutskottes den 24 och 27 sistlidne februari Lagförän-
bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckt motion angåendedring an9- ut~
ändrad lydelse af 25 § 1 mom. i förordningen om landsting den landsting
21 mars 1862.
landstings
ordförande.
Friherre Barn ek o w: Här föreligger åter en liten reformfråga,
som varit före åtskilliga gånger inom riksdagen. Jag kan icke
påminna mig, om den förut föranledt någon diskussion i kammaren,
men jag skall nu be att derom få yttra några ord.
Denna lilla reformfråga består i ett förslag, att Kong]. Maj:t
skulle ega att utse ordförande i landstingen endast bland deras
ordinarie ledamöter. Så är icke nu förhållandet. För närvarande
förhåller det sig så, att Kongl. Maj:t väl tillsätter ordförande i
landstingen, men icke behöfver taga honom bland landstingets
ledamöter. Huru tillämpas nu i allmänhet denna bestämmelse?
Jag tror, att den i de flesta fall tillämpas så, att Kongl. Maj:t
utser ordförande, bland landstingens ledamöter och, om icke så
sker, dertill väljer landshöfdingen i länet. Jag tror, ehuru jag
icke vågar bestämdt påstå det, att det icke någonsin inträffat, att
Kongl. Maj:t utom landstinget till ordförande tagit någon annan
än landshöfdingen. Nu säger utskottet såsom skäl för sitt till¬
styrkande af förändringen: “Men då nu landstinget vore en inom
lagbestämda gränser beslutande församling, hvars beslut länets
höfding i denna sin egenskap i flera fall egde att pröfva och god¬
känna, kunde han mången gång komma i eu falsk ställning, då
han, efter att i sin egenskap af landstingets ordförande hafva
funnit sina der försvarade meningar och förslag rörande länets
angelägenheter underkända af tingets pluralitet, skulle i sin egen¬
skap af landshöfding se sig föranlåten att vägra fastställelse af
tingets beslut, äfven om goda skäl för en sådan åtgärd kunde
finnas.11 Mot utskottets förslag hafva emellertid de fleste leda¬
möterna från Första Kammaren reserverat sig, och deras skäl är,
“att det icke försports någon olägenhet i de undantagsfall, då
Kongl. Maj:t utsett till ordförande i landsting annan än ledamot
deri". Men, mine herrar, hvad menas då med att det “ej för¬
sports" någon olägenhet? Man har såväl från Andra Kammaren
som från andra håll hört mången yttra missnöje med det nu¬
varande förhållandet, och detta anser icke man tillräckligt, men
huru begära då herrarne, att man skall gifva sitt missnöje till¬
känna. Man väcker motion i ämnet gång efter annan, men skall
man också visa missnöjet på annat sätt? Skall man tillställa
demonstrationer m. m., eller när anse herrarne tiden vara inne att
lyssna till en begärd reform? Vi, som önska en förändring, kunna
ju såsom riksdagsmän icke göra annat än framlägga våra önsk¬
ningar i form af förslag till ändring. — Det kan ju vara möjligt,
att 1862, när landstingsförordningen skrefs, det understundom
skulle kunna vara svårt att inom landstingen finna en lämplig
ordförande, men jag hemställer, om icke allt gått framåt så
mycket sedan dess, att man numera skall kunna vara säker om
att alltid inom landstingen finna någon, som passar till ord-
N:o 10. 48
Lördagen den 3 Mars.
La g för än¬
dring ang. ut¬
seende af
landstings
ordförande.
(Forts.)
förande. Jag vill gå så långt, att jag vill påstå det vara en
orättvisa eller åtminstone visa ringaktning, att, när ett helt län
valt en korporation bland personer, som befolkningen har för¬
troende för, dock ingen bland ledamöterne anses så kvalificerad,
att han duger till ordförande.
Det finnes naturligtvis icke någon utsigt, att Första Kam¬
maren nu skall ingå på detta lilla obetydliga reformförslag, men
jag tror det vara lämpligt och har icke hört något annat skäl
deremot än det der, att icke någon olägenhet skulle hafva försports.
Jag anhåller om bifall till lagutskottets förslag.
Herr Annerstedt: Såsom herrarne finna af lagutskottets be¬
tänkande, hafva sex af dess ledamöter från denna kammare reser¬
verat sig mot utskottets förslag. Desse ledamöter hafva i korthet
åberopat de skäl, som lagutskottets pluralitet vid sistlidet års
riksdag anfört emot precis enahanda förslag som detta, nemligen
att “enär det icke försports, att någon olägenhet uppstått i de
undantagsfall, då Kong!. Haj:t utsett till ordförande i landsting
annan än ledamot deri, syntes en lagförändring i den af motio¬
nären angifna rigtning icke vara af något verkligt behof påkallad'1.
Denna lagutskottets hemställan vid förra riksdagen blef af Första
Kammaren godkänd utan diskussion och votering. Man har derför
ansett sig kunna antaga, att under det år, som sedan dess förflutit
kammarens uppfattning i denna fråga icke skall hafva undergått
någon väsentlig förändring, då derunder någon olägenhet icke
försports från de län, der undantagsvis till ordförande i lands¬
tinget förordnats annan än en ledamot deri. Utskottet har ock
utgått derifrån, att, när Kongl. Maj:t i något undantagsfall för¬
ordnat annan än en ledamot till ordförande, sådant icke berott
blott på en nyck af Kongl. Haj:t, utan att i sådana fall valet af
ordförande berott på några lokala förhållanden. Mot den före¬
gående talaren torde man med skäl kunna framhålla, att, om någon
vill en reform af bestående förhållanden, det icke är nog att blott
säga “jag vill hafva en ändring", utan att man äfven bör visa
skäl för ändringen, ty icke kan det vara tillräcklig grund för att
omgestalta samfundsförhållanden, att en riksdagsman gång efter
annan väcker motion i frågan och så ett antal ledamöter i den
ena kammaren instämmer med motionären. Jag hemställer, hvad
Första Kammaren skulle säga, om någon motionär toge sig före
att år efter år föreslå enkammarsystemets införande i landet.
Om ett dylikt förslag antoges i Andra Kammaren, icke skulle
Första Kammaren anse reformens behöflighet vara ådagalagd
derför, att förslaget riksdag efter riksdag återkomma. Den regel
måste gälla, att bevisningsskyldigheten åligger den, som vill en
förändring. Då någon bevisning i detta fall icke blifvit lemnad,
yrkar jag afslag å utskottets hemställan.
Herr Säve: Jag har begärt ordet för att uttala, att jag har
samma uppfattning i denna fråga som friherre Barnekow. Äfven mig
föreföll det, när jag genomläste föreliggande motion, som om den
49 Nso 10.
Lördagen den 3 Mars.
skulle hafva goda skäl för sig, och jag .kan icke heller förstå,
hvarför en sak, så obetydlig som denna, skall år efter år fram¬
kalla meningsskiljaktigheter mellan kamrarne. Jag behöfver icke
upprepa de skäl för den föreslagna laglörändringen, hvilka fram¬
lagts af lagutskottet och äfven anförts af den förste talaren i
denna fråga, men jag tror, att det finnes andra skäl utom de an¬
förda. Ett dylikt framgår ur analogierna. Om jag går till öfriga
församlingar i vårt land, hvilka äro ett uttryck för sjelfstyrelsens
princip, finner jag, att bestämmelserna om ordförandeskapet äro helt
andra i fråga om dessa än i fråga om landstingen. Beträffande
kommunalstämmorna är föreskrifvet, att ordföranden skall vara en
i kommunen bosatt röstberättigad man. Ingen annan kan vara
ordförande för stadsfullmägtige än en ledamot deraf. Vänder jag
mig till Riksdagen, finner jag, att Kongl. Maj:t vid talmännens
utseende är bunden vid riksdagsmannaskapet; han kan icke till
talmän i den ena eller andra kammaren utse andra än ledamöter
af kamrarne. Under sådana förhållanden kan man fråga, hvarför
det med afseende på ordförandeskapet skall vara en skiljaktighet
emellan landstingen och andra representativa institutioner i vårt
land. Jag kan icke finna någon annan förklaringsgrund härtill
än den, att, då institutionen var ny och man lade vigt uppå att
den från början kom in i rätta hjulspår, vederbörande ansågo
lämpligt att genom den ifrågavarande bestämmelsen bereda full
trygghet för att ordet skulle komma att i landstingen föras på
ett korrekt och formelt rigtigt sätt. Men öfver 30 år äro nu för¬
gångna, sedan landstingen först sammanträdde — hvilket skedde
1863. Det har under dessa 30 år visat sig, att landstingen icke
haft någon tendens att utsträcka sina beslut öfver den i lag dem
tilldelade befogenhet. Landstingens ledamöter utgöras af de med
allmänna angelägenheter mest förtrogne männen i länen, och det
vore märkvärdigt, om de icke nu, efter 30 års lärotid, skulle
kunna inom sig uppvisa personer lämpliga till ordförandeplatsen.
Man skulle kunna göra den anmärkningen mot förslaget, att
det i en, låt vara mindre väsentlig, punkt inskränker Konungens
författningsenliga rätt. Jag tror dock, att denna anmärkning är
utan betydelse. Vore det fråga om att rubba de §§ i landstiugs-
förordningen, hvilka begränsa landstingens beslutanderätt eller
bestämma, hvilka beslut fordra Konungens godkännande för att få
laga kraft, då finge jag erkänna, att en dylik förändring innebure
en inskränkning af Konungens rätt. För öfrigt är det att obser¬
vera, att landstingen äro väsentligen ekonomiska institutioner, som
verka för ekonomiska ändamål, låt nu vara att de äfven hafva
befogenheten att utgöra en valkorporation för valen till Första
Kammaren.
När detta ärende första gången förevar vid riksdagen, nem¬
ligen år 1884, uttalade sig lagutskottet, hvars ordförande då var
landshöfding Bergström, för motionens syfte. Utskottet framhöll,
att det hörde jemförelsevis till undantagen, att Konungen till ord¬
förande i landsting utsåg andra personer än sådana, som vore
ledamöter deraf, och det tillädes, att det vore sannolikt, att sådant
Första Kammarens Frat. 1894. N:o JO. 4
Lagforän¬
dring ang. ut¬
seende af
landstings
ordförande.
(Ports.)
N;o 10. 60
Lagförän¬
dring ang. ut¬
seende af
landstings
ordförande.
(Ports.)
Lördagen den 3 Mars.
med åren skulle inträffa allt mindre ock mindre ofta. Af sådana
premisser kunde man vänta, att lagutskottet skulle tillstyrkt mo¬
tionen, men så skedde icke, utan utskottet kom i stället till den
slutsats, att en lagförändring i den angifna rigtningen icke visats
vara af behofvet påkallad. Samma slut hafva nu reservanterna
inom utskottet kommit till, efter att hafva påvisat, att “det icke
försports någon olägenhet i de undantagsfall, då Kongl. Maj:t
utsett till ordförande i landsting annan än ledamot deri“. Mig
synes, som det skulle hafva varit mera öfvertygande, om de ärade
reservanterna kunnat uppvisa, att under de framfarna 30 åren
någon olägenhet visat sig deraf, att Kongl. Haj:t, såsom vanligen
skett, vid val af ordförande hållit sig till landstingens egna leda¬
möter.
Jag ber att få yrka bifall till motionen, och jag gör det
särskild! derför, att det enligt min åsigt skulle vittna om allt
annat än förtroende för landstingen, om Första Kammaren fort¬
farande gång efter annan afsloge en motion sådan som den nu
föreliggande, hvilket vore betänkligt nog, allra helst som, mine
herrar, de fleste bland oss just hafva landstingen att tacka för
att vi tillhöra Första Kammaren.
Herr von Stapelmohr: I lagutskottet har jag vid behand¬
lingen af förevarande motion slutit mig till den mening, som
funnit sitt uttryck i lagutskottets förslag. Jag har dock icke i
allo kunnat gilla utskottets motivering, utan reserverat mig mot
vissa delar deraf. Såsom kammaren finner, innehåller motiveringen
en bevisföring emot att landshöfding förordnas till ordförande i
landstinget. Denna bevisföring är hemtad från det betänkande,
som komiterade för utarbetande af landstings- och kommunal¬
förordningarna afgifvit, och der var bevisningen rigtad mot att
landshöfdingen skulle vara sjelfskrifven ordförande i landstinget.
Motionen afser dock något helt annat, nemligen att icke någon
person, som står utom landstinget, hvem det nu vara må, bör
förordnas till dess ordförande, och derför har jag funnit mo¬
tiveringen i denna del icke vara fullt korrekt. Motionärens för¬
slag är, såsom han sjelf påpekat, icke någon nyhet. I det nyss¬
nämnda förslag, som upprättades af komiterade, infördes 25 § med
samma lydelse som den nu föreslagna. Öfver detta förslag in¬
fordrade Kongl. Maj:t yttrande af Riksens Ständer vid 1859—60
årens riksdag, och af det svar, Riksens Ständer afgåfvo, synes,
att det var deras önskan och förutsättning, att paragrafen skulle
få den lydelse, förslaget innehöll. Så blef dock icke händelsen,
utan utfärdade Kongl. Maj;t författningens § 25 med den lydelse,
den nu har, i öfverensstämmelse med den mening, som en reser¬
vant i komitén uttalat. Då nu landstingsinstitutionen icke ut¬
vecklades från eller var byggd på grunden af en redan befintlig
förvaltningsinrättning, mötte naturligen stora svårigheter att på
förhand noga begränsa dess verksamhetssfer och att annorledes
än i allmänna ordalag angifva arten och omfånget Eif landstingens
verksamhet. Det var derför af synnerligt stor vigt, att arbetet
61 Nto 10.
Lördagen den 3 Mars.
inom landstingen leddes af personer med upplyst omdöme samt LagfSrän-
med klar uppfattning om landstingens ändamål och uppgift, på
det att icke landstingens beslut skulle komma att öfverskrida landstings
gränserna för deras befogenhet. För ärendenas behandling och ordförande.
utredning var det äfven angeläget, att inom hvarje landsting fans (Forts.)
någon person med vidsträckt erfarenhet om länets angelägenheter
och öppen blick för dess behof, och dessutom med kännedom om
förhandlingsformerna. I det första skedet af landstingens tillvaro
kunde man icke bestämdt påräkna att inom landstingen finna per¬
soner med dessa qvalifikationer. Om dessa omständigheter, såsom
jag antager, medverkat till att Kongl. Maj:t förbehöll sig att få
tillsätta ordförande i landstingen och att taga ordföranden äfven
utom landstingsmannens krets, så synes mig denna anledning nu
i viss mån hafva förfallit. Landstingsinstitutionen har under de
årtionden, den egt bestånd, utvecklats, den har raskt framskridit
mot syftemålet: vårdandet af länets angelägenheter och tillvara¬
tagande af länets bästa. Landstingsmännens intresse för till lands¬
tinget hörande ärenden har ökats, hvarjemte deras insigter och
erfarenhet i sådana frågor hafva vidgats. Derför är jag af den
öfvertygelsen, att man numera kan med säkerhet påräkna att
inom landstingsmännens krets finna personer med den duglighet
och skicklighet och det förtroende från de öfrige landstings¬
männens sida, som måste anses oundgängliga för arbetets ledande
på ett tillfredsställande och framgångsrikt sätt. Det synes mig
således icke vidare förefinnas någon anledning till att i lagen
bibehålla en bestämmelse, som strider mot den grundtanke af
sjelfstyrelse, på hvilken hela landstingsförordningen hvilar. Den
önskan, att en ändring i förevarande paragraf måtte ske, synes
dessutom hafva fått en mycket stor spridning och är af Andra
Kammaren framburen genom enhälligt fattadt beslut vid särskilda
riksdagar.
Reservanterna hafva till stöd för sin åsigt anfört, att “det
icke försports, att någon olägenhet uppstått i de undantagsfall,
då Kong!. Maj:t utsett till ordförande i landsting annan än leda¬
mot deri*1. I den erfarenhet, jag vunnit under de år jag haft för¬
troendet att vara ledamot i landsting, finner jag icke något, som
jäfvar detta påstående, men om man skulle kunna förete bevis
deremot, torde det dock icke vara lämpligt att framkomma med
dem inom Riksdagen eller utskottet. Det lärer dock icke saknas
exempel på att förordnandet till ordförande af en person utom
landstinget väckt inom landstinget en misstämning, som störande
inverkat på samarbetet inom tinget och den känsla af samhörighet,
som bör vara rådande mellan ordföranden och ledamöterna.
Det är af dessa skäl och särskildt med hänsyn till, såsom
jag förut nämnt, att landets representanter förut uttalat sig i det
syfte, motionen angifver, som jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Helander: Jag måste naturligen medgifva, att enligt
nu gällande stadgande man har att vänta, att landstingens för¬
handlingar skola blifva väl ledda, då det är vanligt att, när Kongl.
N:o 10. 62
Lördagen den 3 Mars.
Lagförän¬
dring ang. ut¬
seende af
landstings
ordförande.
(Forts.)
Maj:t till ordförande i landstinget utser någon annan än en leda¬
mot, det blir landshöfdingen i länet. Men detta hade sin betydelse
egentligen för den första tiden, då man icke både någon erfaren¬
het om huru landstingsinstitutionen skulle komma att gestalta sig.
Det har emellertid blifvit allt mer och mer vanligt, att ordförande
utses bland landstingets medlemmar, och jag tror, att det numera
är alldeles onödigt att gå utom landstinget för att erhålla ord¬
förande. Jag har för ganska många år för samtliga landsting i
riket genomgått de tryckta förhandlingarna, och ehuru jag natur¬
ligen känner endast en ringa del af landstingsmannen, kan jag
likväl af deras samhällsställning och annat finna, att det svår¬
ligen kan vara förhållandet, att man icke kan få en ordförande
lika väl som eu vice ordförande inom landstinget.
Det har uppgifvits, att ett antagande af föreliggande förslag
skulle medföra vissa olägenheter. Utskottet har redan ganska
fullständigt bemött detta argument, och jag får säga, att den er¬
farenhet, jag haft under det jag haft att skaffa med landstingen
allt ifrån institutionens början, bekräftar hvad utskottet yttrat.
Men utom de omständigheter, som utskottet uppräknat, vill jag
tillägga, att då vice ordföranden fungerar endast under sjelfva
mötet, men ordföranden har sitt uppdrag gällande hela året, denne
sistnämnde också vanligen får vara ordförande i landstingets för¬
valtningsutskott. I denna egenskap får han aflåta och mottaga
skrivelser till och från Konungens befallningshafvande. Detta
kan jag icke finna vara lämpligt.
Såsom jag redan sagt, anser jag det vara fullkomligt onödigt
att fortfarande bibehålla rätten för Kongl. Maj:t att utse ord¬
förande utom landstinget, och då nu Andra Kammaren upprepade
gånger och såsom jag tror nästan enhälligt varit med om att be¬
gära en så ringa förändring — ty den är ju i sj elfva verket utan
någon större betydelse — synes det mig vara både rätt och bil¬
ligt, att vi gå medkammaren till mötes, och det är på denna grund,
som jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Reuterswärd: Till en början beklagar jag verkligen
de ledamöter i kammaren, som hafva förtroendet att vara leda¬
möter i lagutskottet, ty lagutskottet tyckes icke hafva någon led¬
ning af de beslut, som år efter år fattas i denna kammare, när
somliga frågor äro före.
Här är nu fråga om en högst obetydlig sak, och den förste
talaren erkände, att inga olägenheter kunde han åberopa. Ja, vi
skola ändra våra lagar när inga olägenheter finnas, och vi skola
ändra dem när minsta olägenhet finnes. Det är derför sanner¬
ligen icke underligt, att vi hvarje riksdag hafva lagutskottsbetän-
kanden, som gå till ett antal af 60 ä 70. Man är icke nöjd med
något alls. När det nu är så, att nästan i hvarje landsting är
det sådane ordförande, som hafva af landstinget blifvit valda, och
inga olägenheter visat sig af det nuvarande förhållandet, hvad är
det då man vill säga? Jo, att landshöfdingarne äro, om icke odug¬
liga, så olämpliga till ordförande i landstingen. Det vill jag icke
Lördagen den 3 Mars.
63 N:o 10.
påstå eller vara med om. Dessutom kan det från Kongl. Maj:ts Lagförän-
sida vara nyttigt, att en Konungens befallningshafvande sitter så- drtns “n9-ut¬
kora ordförande i ett landsting. Som sagdt, då icke några olägen- landsting!
heter visat sig och förändringen är af den allra största obetyd- ordförande.
lighet, hvartill tjenar det då att antaga densamma. Kammaren (Forts.)
har haft denna motion före vid flera tillfällen och reservanterna
hafva nu stält sig på samma ståndpunkt, som kammaren förut
intagit. Hafva vi icke annat att tänka på än att ständigt och
jerant ändra våra lagar och författningar? Den grund, som fri¬
herre Barnekow ville bygga sin politiska uppfattning på, var den,
att om en motionär kommit år efter år och begärt en ändring,
skall man besluta denna ändring utan någon annan anledning, än
att den föreslagits så många gånger. Det är ju att uppmuntra
till att vi icke få arbeta med annat än behandla gamla motioner,
som ständigt och jemnt återkomma. Håller man blott i sig, så
går det till slut, om icke för annat så för att kammaren är ut¬
ledsen på motionen. Jag är dock icke utledsen på att motsätta
mig sådana förslag, som icke visats hafva någon nytta med sig.
Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.
Herr Helander: Jag begärde ordet för att bemöta ett ytt¬
rande af den föregående talaren, ehuru det icke var rigtadt sär-
skildt mot mig. Han yttrade, att man tycktes vilja säga, att
landshöfdingarne vore odugliga till ordförande i landstingen. Jag
uttalade mig bestämdt för ett annat förhållande.
Samme talare yttrade också, att här vore fråga om en små- -
sak. Men är det så, är det äfven en småsak att ändra, och göra
det på det rätta sättet. Jag kan åberopa den erfarenhet, jag haft
under mer än trettio års tid, och det är äfven på grund af denna,
då olägenheter eller åtminstone oegentligheter finnas, som jag
anser önskvärdt att utskottets utlåtande bifalles.
Herr Hasselrot: Till någon del har jag kanske att taga
åt mig den förebråelse, som den ärade ålderspresidenten rigtade
mot dem af lagutskottets ledamöter, hvilka icke tagit ledning af
Första Kammarens beslut i frågan vid föregående riksdagar. Jag
kan emellertid icke hjelpa detta. Det är min skyldighet såsom
ledamot i lagutskottet att uttala den åsigt jag har, och detta har
jag också gjort i denna fråga, då jag både vid föregående och
denna riksdag yrkat bifall till förslaget. I strid mot hvad här
är sagdt vågar jag påstå, att olägenheter verkligen hafva uppstått
af nuvarande bestämmelse, jag menar formella olägenheter. Det
är nemligen enligt min uppfattning en oegentlighet, att en person
skall vara ordförande i ett landsting och der föredraga den ena
eller andra frågan samt framställa proposition på dess afgörande,
och att, då det beslut, till hvilket han kanske just genom sät¬
tet för propositionens affattande varit väsentligen bidragande,
skall underställas Konungens befallningshafvande, såsom sådan
och sålunda i en annan egenskap pröfva samma beslut. Några
praktiska olägenheter har jag deremot icke hört omtalas.
N:o 10. 54
Lördagen den 3 Mars.
Lagforän¬
dring ang. ut¬
seende af
landstings
ordförande.
(Forts.)
Jag tror, att utskottet såväl vid föregående tillfällen som nu
har anfört tillräckliga skäl för denna förändring, som faktiskt icke
är annat än en återgång till hvad som var ifrågasatt, när lagen
först skrefs, och tillämpats i fråga om alla andra kommunala in¬
stitutioner, som vi för närvarande hafva.
Jag tillåter mig alltså att yrka bifall till lagutskottets förslag.
Herr Unger: Då någon olägenhet numera icke lärer kunna
vara att befara af att bringa denna lag i konseqvens med de an¬
dra kommunallagarne och med riksdagsordningen, finner jag icke
något skäl, hvarför man icke skulle kunna bifalla lagutskottets
förevarande framställning. Ett sådant bifall behöfver ej vara för-
anledt af lust att ändra lagen, vare sig likt eller olikt. Jag för
min del har icke någon sådan lust. Den nu gällande bestämmel¬
sen innefattar en inkonseqvens i lagstiftningen, vållad af omstän¬
digheter, som förefunnos då densamma beslöts. Nu förefinnas icke
dessa omständigheter, hvadan man utan våda kan bringa stadgan¬
det i konseqvens med andra, som röra liknande ämnen, och får
jag för ty yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Wieselgren: En föregående talare yttrade, att han
icke ansåg, det vi borde fästa något afseende vid det föreliggande
förslaget, enär dess egentliga anspråk på uppmärksamhet blott
läge deruti, att en motionär oupphörligen kommit igen med det¬
samma. Jag vill dock fästa uppmärksamheten vid att förslagets
betydelse icke ligger deri, att en motionär oupphörligen upprepat
detsamma, utan deri att Andra Kammaren oupphörligt funnit hans
skäl derför sådana, att den godkänt detsamma. Och ehuru jag
gerna medgifver, att frågans innebörd är ganska liten, så anser
jag just derför, att Första Kammaren väl skulle kunna visa det
tillmötesgående mot medkammaren, som kammaren rätt ofta och
kanske allt för ofta icke ansett sig kunna visa den i större frågor.
På denna grund ber jag att få förena mig med dem, som yrkat
bifall till föreliggande förslag.
Herr Reuterswärd: Jag föreställer mig, att de talare, som
ansett att en förändring bör ske med afseende å ordförandeskapet
i landstingen, i konseqvens härmed äro beredde att äfven yrka på
att öfverståthållaren i Stockholm icke skall vara sjelfskrifven ord¬
förande i stadsfullmägtige. Ännu har man icke kommit så långt,
men med allra snaraste skall man komma dit. Konseqvensen
blifver sedan, att landstingen sjelfva välja sina ordförande. Redan
är föreslaget, att kamrarne sjelfva skola välja sina ordförande.
Ja, må man efter friherre Barnekows princip hålla på några år
och motionera, går det så derhän. Nej, rätt skall vara rätt, och
när icke någon anledning finnes att ändra våra lagar, kunna vi
låta dem vara sådana de äro. Vi hafva så mycket att göra med
frågor, som innebära något af vigt, att vi icke böra tvista om en
sådan småsak som den föreliggande frågan.
66 Nso 10.
ordförande.
(Forts.)
Lördagen den 3 Mars.
Friherre Barnekow: Den föregående talaren och jag hafva Lagförän-
mycket olika åsigter i många frågor och äfven principer. Jag äring ang. ut
håller icke så mycket hårdt på principer, men vi skilja oss också landsting
deri, att han anser att denna kammare bör hålla emot i reform- a"-*ing*
frågor, intill dess att den blifver nödd och tvungen att gifva med
sig, och jag har den uppfattning, att ett allt för envist motstånd
mot nödiga reformer mer skadar än gagnar och framkallar onödigt
missnöje. Frågan om grundskatterna t. ex. var jag med om att
lösa på 37 år. Den föregående talaren var emot att lösa den på
nämnda tid. När fråga sedan blef om att lösa den på 10 år, var
han med derom. Då det gälde 37 år, var den finansiella ställningen
i landet god, men när det gälde 10 år, gick det an att vara med,
ehuru ställningen var allt annat än god. Så går det. När man
står emot för länge, får man vara med om att lösa frågorna, huru
än förhållandena äro.
Herr Reuterswärd: Jag undrar, om den siste värde talaren
har rigtigt reda på mig ^ och hvad jag gör och låter. Jag vill
upplysa honom om, att, då fråga var före att aflösa grundskatterna,
var jag med derom. Detta med anledning af hvad han yttrat om
att jag alltid velat hålla emot. Jag säger ännu en gång, att före¬
varande fråga är så obetydlig, att jag icke anser den värd, att vi
vidare tala derom. Att ändra våra lagar endast för nöjet att än¬
dra, tycker jag Första Kammaren bör undvika.
Herr Blomberg: Äfven jag skall tillåta mig att yrka bifall
till lagutskottets förslag, dock icke derför, att detta förslag inne¬
bär ett bifall till ett beslut, som upprepade gånger fattats af Andra
Kammaren — ty det kan icke vara en tillräcklig grund för Första
Kammaren att bifalla ett förslag — utan derför att jag finner det
förslag, som af lagutskottets majoritet blifvit upptaget och med
dess tillstyrkan beledsagadt, vara på fullkomligt goda grunder
bygdt. Det står, såsom förut påpekats, i full öfverensstämmelse
med hela andan i våra kommunala författningar. Det står för
öfrigt i öfverensstämmelse med de stadganden, som i allmänhet
gälla i fråga om representativa församlingar. Detta skulle redan
vara nog för att man, då fråga derom blifvit allvarligen framstäld,
skulle kunna förena sig om en så liten förändring som den ifråga¬
varande. Men det är icke så, att detta är den enda grunden. Det
skäl, som är det vigtigaste och som bör föranleda till att det fram-
stälda förslaget bifalles, är det, att Konungens befallningshafvande,
landshöfdingarne i länen, icke böra genom att sättas till ordfö¬
rande i landstingen bringas i en skef ställning. Hela landstings-
institutionen är på det sätt sammanknuten med Konungens befall¬
ningshafvande, såsom länets högste vårdare och ledare, att mellan
landstinget och honom måste under alla tider förefinnas ett sam¬
arbete, som antingen kan gå fullständigt hand i hand vid arbetet
för länets fortskridande, men ock under andra tider kan utveckla
sig så, att landshöfdingen tager ledningen och pådrifver landstin¬
gets arbeten för länets utveckling. Äfven kan det inträffa, att en
N:o 10. 56
Lagforän¬
dring ang. ut¬
seende af
landstings
ordförande.
(Forts.)
Lördagen den 3 Mars.
landshöfding visar stort nit, men ock är full af projekt, som
kunna vara mer eller mindre omogna. Då kan det vara godt, att
landshöfdingen ej bindes af de hämmande förbindelser, som ett
utöfvande af ordförandeskapet i landstinget kan innebära, och
att å andra sidan länets representation står mera fri och sjelf¬
ständig i sina beslut gent emot honom.
Det är icke nog härmed. Vi skola komma i håg, att pröfningen
af vissa frågor redan på föregående stadium, särskilt pröfningen
af landstingsmannavalen, ligger i Konungens befallningshafvandes
hand. Landstingsförordningen tillägger vidare landstinget sjelft
rätt att pröfva deras fullmagter, som i landstinget skola hafva
säte. Sitter då landshöfdingen såsom ordförande i landstinget,
efter att förut hafva genom sitt utslag afgjort klagomål öfver ett
dylikt val, och den mening, som i landstinget råder, går i annan
rigtning, så är ingalunda detta för ställningen mellan landstinget
och dess ordförande angenämt och af lyckobringande verkan. På
samma sätt gestaltar sig saken vid stora och vigtiga frågor, som
icke äro af den art, att man alldeles gifvet kan förutsätta, att
Konungens befallningshafvande skall i dem ena sig med lands¬
tinget. Då de förekomma i landstinget, sitter landshöfdingen så¬
som ordförande och leder tingets förhandlingar. Sedermera till¬
kommer det honom att i och för fastställelse pröfva besluten.
Detta måste erkännas för landshöfdingen skapa en obehaglig ställ¬
ning. Och dervid kunna ännu större oegentligheter inträffa. Det
kan hända, att frågorna komma till ompröfning af Konungens be¬
fallningshafvande under en tid, då landshöfdingen sjelf har tjenst¬
ledighet, och att pröfningen derför skall verkställas af dem, som
bilda landshöfdingeembetet. Landshöfdingeembetet kan då komma
att fatta ett beslut, som upphäfver ett landstingets beslut, som
tillkommit under landshöfdingens ordförandeskap och ledning. Jag
tror ej, att ett sådant förhållande är af den art, att man kan säga,
att man ej har någon invändning att framställa mot den bestäm¬
melse, som hittills varit gällande.
Härmed tror jag mig hafva ådagalagt, att anledning, och till¬
räckligt giltig anledning, finnes att antaga det af utskottet fram-
stälda förslaget, alldeles oberoende af att det förut varit många
gånger framlagdt. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Reuterswärd: Jag ber om ursäkt, att jag upptager
tiden, men jag skall endast yttra några få ord. I konseqvens med
hvad den siste värde talaren yttrade, skulle han naturligtvis också
vilja hafva den förändringen genomförd, att landshöfdingen, som
nu dock har rätt att öfvervara landstingets förhandlingar samt
yttra sig i hvilken förekommande fråga det än må vara, beröfva-
des denna rätt. Man kan säga: landshöfdingen kan komma att
behandla denna fråga, och derför att han har rätt att yttra sig
derom, är han jäfvig att behandla densamma, då den sedan kom¬
mer till Konungens befallningshafvande. Herrarne måste enligt
sin uppfattning anse, att landshöfdingen då kommer i en tvetydigare
ställning, än då han sitter såsom landstingets ordförande. Ty icke
67 N:o 10.
Lördagen den 3 Mara.
är det ordföranden, som besluter. Han leder öfverläggningarna, och Lagförän-
jag vågar påstå, att han leder dem så, att han sällan yttrar sig i dn^e9er^le9aft'
någon fråga. Är deremot landshöfdingen såsom sådan närvarande iandstingS
vid sessionerna, yttrar han sig i ganska många frågor, och ganska ordförande.
många frågor afgöras såsom han önskar. (Forts.)
Herr Törnebladh: Till de skäl, som anförts för en förän¬
dring i förevarande hänseende, skall jag be att få lägga ännu ett,
som under diskussionen blifvit mindre framhållet. Landshöfdingen
är icke såsom ordförande deltagande i landstingets beslut, men
han leder dess öfverläggningar, gifver deråt, så att säga, den for¬
mella färgen. Om nu landshöfdingen skall pröfva och^fastställa
landstingets beslut samt behandla besvär, sedan han såsom ord¬
förande i afseende på det formella handlat på något sätt, som kan
anses vara tvifvel underkastadt, så blifver han måhända domare i
egen sak. Han skall sjelf pröfva, huruvida han såsom ordförande
i landstinget rätt skött den formella behandlingen af propositioner
och voteringar, i afseende å hvilka ibland i landstingen förekomma
ganska inkrånglade saker; ty understundom fordras i afseende å
beskattningen kvalificerad majoritet, och understundom, fordras,
att en fråga behandlas före en annan. Allt detta kan blifva före¬
mål för tvifvel och besvär, och då ifrågakomma, att hvad en per-
son i en egenskap gjort skall behandlas eller till och med pröfvas
af honom sjelf i en annan egenskap. Jag yrkar bifall till utskot¬
tets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt
vidare på afslag derå; och förklarade herr talmannen sig anse den
förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 12, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Första Kammarens Prot. 1804. N:o JO
»SO 10. 58
Lördagen den 3 Mars.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—73;
Nej—44.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 24 och 27 näst-
lidne februari bordlagda utlåtande n:o 18, i anledning af väckta
motioner afseende de£ ändring af 23 § i förordningen om kyrko¬
stämma med mera den 21 mars 1862, dels ock tillägg till 25 § 3
mom. i förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd i Stockholm den 20 november 1863, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.
På begäran af herr Sjölund beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under fjorton dagar från den 7 i denna månad.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredrag¬
ningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras främst de ären¬
den, som denna dag bordlagts första gången, och sist de under
dagen andra gången bordlagda ärendena.
Kammaren åtskildes k. 3,47 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1894.