RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1894. Andra Kammaren. N:o 35.
Onsdagen den 25 april.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 18 innevarande april.
§ 2.
Föredrogs och bordlädes för andra gången:
bevillningsutskottets betänkande n:o 16;
lagutskottets betänkande n:o 56; och
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 23.
§ 3.
Jemlikt förut fattadt beslut företogs nu först till behandling Angående.
konstitutionsutskottets memorial n:o 7, angående fullbordad gransk- fullbordad
ning af de i statsrådet förda protokoll. ^aTde^i9
statsrådet
I föreliggande memorial yttrade utskottet till en början, att förda
anledning icke förekommit att mot någon ledamot af statsrådet protokoll.
tillämpa § 106 regeringsformen.
Detta utskottets yttrande lades till handlingarna.
Deremot hade utskottet funnit följande ärenden vara af be¬
skaffenhet att böra, jemlikt § 107 regeringsformen, bos Riksdagen
anmälas, nemligen de, som omförmäldes i:
l:o) Protokoll öfver landtförsvarsärenden för den 3 mars 1893,
n:o 16, och för den 10 i samma månad, n:o 3, i fråga om till-
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 35. 1
N:0 85. 2
Onsdagen den 25 April, t. ra.
Angående sättningen af byråchefsbefattningen i den vid 1892 års urtima
fullbordad rikgciao. beslutade sjukvårdsbyrå inom arméförvaltningens intendents-
departement;
statsrådet »
förda 2:o) Protokoll öfver landtförsvarsärenden för den 3 mars, n:o 20,
protokoll. för den g majj n:0 7; för den 30 juni, n:o 11, för den 4 augusti,
(Porta.) n:0 3; för den 18 augusti, n:o 7, för den 1 september, n:is 4, 5 och
6, för den 15 september, n:o 19, samt för den 20 oktober, n:o 3,
angående åtskilliga af Kongl. Maj:t i kommandoväg fattade beslut
om vidtagande af åtgärder, hvilka föranledde statsutgifter, samt
meddelande derpå i statsrådet af föreskrifter om gäldande af de så¬
lunda uppkomna kostnaderna.
och 3:o) Protokoll öfver sjöförsvarsärenden för den 24 mars
1893, n:o 6, angående fördelningen af de från invalidfonden utgående
understöd.
Vid memorialet funnos fogade, bland andra, följande reserva¬
tioner, beträffande ärenden, hvilka vederbörande reservanter förklarat
sig anse jemväl vara af beskaffenhet att böra hos Riksdagen an¬
mälas, nemligen:
af herrar Ljungman och Johnsson i Bollnäs, beträffande det i
statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 juli 1893, n:o 29,
omförmälda ärenden om utfärdande af en kongl. kungörelse angående
vissa åtgärder till förekommande af kolerans utbredning bland rikets
invånare;
af herrar Vahlin, Bengtsson, Boström, Dahn, Gyllensvärd,
Hedin, Nilson från Lidköping och Broström, angående samma
ärende; samt af herrar Vahlin och Hedin angående ett i protokollet
öfver kommandomål för armén den 8 juni 1893 omförmäldt beslut
om utlemnande till de vid nämnda års beväringsrekrytmöte tjenst¬
görande värnpligtige af en fältandaktsbok.
Efter föredragning af utskottets under punkten 1 gjorda anmälan
lemnades ordet på begäran till
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet, friherre
Rappe, hvilken yttrade: Konstitutionsutskottet har i förevarande
punkt af sitt betänkande förklarat sig finna Kongl. Maj:ts beslut
dels i fråga om ordningen för tillsättandet af byråchefen och assi¬
sterande läkaren i arméförvaltningens intendentsdepartements sjuk¬
vårdsbyrå och dels beträffande den nu i nämnda byrå anstälda
byråchefens tillsättande vara af beskaffenhet, att anmälan, enligt
107 § regeringsformen, bort med anledning deraf mot föredragande
departementschefen göras.
Hvad sista delen af anmärkningen beträffar, är det ingalunda
min mening att mot stadgandet i nyssnämnda grundlagsparagraf
här ingå i något bedömande af de båda i utskottets memorial om-
3 Nio 85.
Onsdagen den 26 April, f. m.
förmälda kandidaternas till befattningen olika företräden. Jag ber
endast få erinra, att befattningen i fråga, lik alla dylika befattningar
inom arméförvaltningen och för öfrigt alla chefsplatser, icke till¬
sättes efter ansökning. Redan denna bestämmelse, mot hvars be¬
fogenhet i och för sig utskottet icke synes hafva någon erinran att
gorå, ställer befattningen inom raden af de befattningar inom
administrationen, som af ålder ansetts hos sina innehafvare fordra
andra egenskaper än dem, som genom en vanlig meritförteckning
kunna styrkas. Det är de, om jag så får säga, rent personliga
egenskaperna, som härvid måste blifva de afgörande, förmåga af
initiativ, den högre eller mindre graden af intresse för tjensten med
mera sådant, och jag kan af egen erfarenhet försäkra herrarne att,
lika svårt det är att ge uttryck åt dylika egenskaper i meritför¬
teckningar, lika svår och granlaga är det statsråds ställning, som
vid dylika platsers tillsättande har att inför Kongl. Maj:t gifva för¬
ord åt den, han anser till platsen mest skicklig, för att använda
grundlagens ord. Om valet är lyckligt eller olyckligt, kan ofta
endast framtiden afgöra och i hvarje fall lär någon beskyllning för
bristande oveld, nit, skicklighet och drift icke böra rigtas mot det
föredragande statsråd, som just för iakttagande af rikets sann¬
skyldiga nytta samvetsgrant söker att finna den för befattningen
lämpligaste personen.
Befogenheten af utskottets anmärkning i första delen af denna
punkt vill jag deremot på det kraftigaste bestrida. Herrarne måste
noga ihågkomma, att genom Kongl. Maj:ts och Riksdagens samman¬
stämmande beslut den nya sjukvårdsbyrån är inorganiserad i arme-
förvaltningen, utgör en integrerande del af detta embetsverk och är,
lika väl som den civila och militära byrån å intendentsdepartementet,
stäld under detta departements chef; och jag hemställer till herrarne,
huru det skulle tagit sig ut, om man under sådana förhållanden åt
den med arméförvaltningen sidoordnade myndigheten, medicinal¬
styrelsen, inrymt rättighet att uteslutande bestämma öfver förslaget
till en sådan plats. Att ett dylikt tillvägagående skulle kommit att
stå i fullkomlig strid med alla den svenska administrationens tradi¬
tioner, ja, jag vågar säga med sakens natur, att icke tala om armé-
förvaltningens värdighet, torde väl få anses för afgjordt; och uppen¬
barligen kunde jag, då jag hyste en sådan uppfattning, icke till¬
styrka Kongl. Maj:t att, vid bestämmandet af ordningen för ifråga¬
varande tjenstemäns tillsättning, följa medicinalstyrelsens åsigt.
Då man emellertid måste hafva garanti för, att de blifvande
tjenstemännen vid byrån komnie att besitta nödiga medicinska
kunskaper och naturligtvis arméförvaltningen ej kunde anses
kompetent att derom yttra sig, återstod ej annat än att i det val¬
kollegium, om jag så får uttrycka mig, som skulle afgifva förslag
till befattningarnas tillsättande, inrymma plats åt arméns öfvertalt-
läkare, helst denne i vissa afseenden äfven måste komma att blifva
högste chef för den nya sjukvårdsbyrån. Förslagets upprättande
anförtroddes sålunda åt den blifvande byråns båda högste chefer, och
att häri låg något oformligt, kan jag icke finna. Redan tömt till
sättas öfriga byråchefer i arméförvaltningen efter förslag af cheferna
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
4
N:o 35.
Onsdagen den 25 April, f. m.
Angående för de fyra departementen, och det låg alltså nära till hands att i
fullbordad detta afseende tillämpa arméförvaltningens förslag, som ju, såsom
yroiiskning ()ckgä ; lltskottets betänkande tinnes anmärkt, gick i den retning,
statsrådet som Kongl. Maj:t sedermera gillade t , , ... . .
torda Att så till vida någon oformlighet vid ärendets behandling icke
protokoll, förelegat, torde alltså herrarne böra medgifva. Det klandervärda i
(Forts.i åtgärden skulle alltså ligga deri, att åt chefen för intendents-
departementet lemnades utslagsrösten. Jag tror emellertid, att häri
lika litet ligger något, hvaremot med fog kan göras erinran. Någon
utväg måste finnas för att, i händelse af stridiga meningar emellan
de båda förslagsgifvarne, formelt få något beslut till stånd, och att
härvid företrädet lemnades åt generalintendenten var väl så mycket
naturligare, som de blifvande läkarne å byrån skulle anställas vid
hans departement och i de flesta fall under sin embetsutöfning
handla under hans order. Den skiljaktiga åsigt, som af öfverfält-
läkaren kunde hysas, kom ju, på sätt författningen formulerades,
lika fullt till Kongl. Maj:ts kännedom och kunde hos Kongl. Maj:t
tillvinna sig allt det afseende, den förtjenade.
Dessutom, och häri ligger den af utskottet med endast lätt hand
berörda kärnpunkten i frågan, byråchefen i intendentsdepartementets
sjukvårdsbyrå är i sjelfva verket mera en administrerande embets¬
man än läkare. I sistnämnda egenskap måste han visserligen
besitta kännedom om hygienen, om de lämpligaste sätten att inrätta
sjukhus, om de ändamålsenligaste metoderna för sjukvårdstjenstens
ordnande med mera dylikt, men hans hufvudsakligaste uppgift blir
dock att i praxis utföra alla de anordningar, som för en förståndig
organisation af arméns sjukvårdsväsende erfordras; och de egenskaper,
som för den vanliga läkaren äro af nöden, skarp blick vid diagnosen
och fullkomlig kännedom om therapiens och kirurgiens alla hjelp¬
medel, äro för honom skäligen obehöfliga. Ja, jag vågar påstå, hvad
väl ej heller kan bestridas, att eu sjukvårdsbyråchef i intendents-
departementet på ett utmärkt sätt kan fylla sin plats utan att han
någonsin kommer i tillfälle att visa hvad han vid sjuksängen duger
till. Nå väl, kan det under sådana förhållanden finnas något orimligt
deri, att det formelt största inflytande vid hans tillsättning lemnas,
icke den sakkunnige läkaren, utan den sakkunnige administrativa
embetsmannen, vid hvars sida han under sin tjensteutöfuing skall
stå och på hvilkens förtroende framgången af hans arbete är nästan
uteslutande beroende.
Jag åtminstone skulle funnit en motsatt anordning af saken
mera egnad att väcka undran, och jag vågar nästan påstå, att om
den nu i sammanhang med sjelfva bestämmelserna om ordningen
för tillsättningen debatterade frågan om utnämningen af befattningens
förste innehafvare fått en utgång, som mera öfverensstämt med
utskottets tycke, hvarje anmärkning i detta afseende uteblifvit.
Vidare anförde:
Herr Ljungman: Hvad beträffar herr statsrådets och chefens
för landtförsvarsdepartementet anförande, skall jag be få yttra några
6
N:o 85.
Onsdagen den 26 April, £. m.
få ord. Hau nämnde, att platsen i fråga icke tillsattes efter ansökan
ock stödde väl detta hufvudsakligen derpå, att enligt hans upp¬
fattning af ordalagen i 28 § regeringsformen ansökningar icke skulle
ega rum och förslag upprättas i andra fall än i de, der sådant dittills
egt ruin. Men om man tolkar orden i regeringsformen på det sätt,
att ansökningar icke skola ega rum för andra platser än de, för
Indika det skedde, dä 1809 års regeringsform skrefs, är det naturligt¬
vis en missuppfattning af dessa ord. Utan dermed menas, att an¬
sökningar skola ega rum vid det slag af embeten och tjenster, der
ansökningar dittills egt rum, och det finnes icke något skäl, hvarför
något undantag skulle gälla i detta fall. När 1809 års regerings¬
form skrefs, var det fallet med de flesta embeten och tjenster, att
de tillsattes efter ansökan, och finnas undantagen hufvudsakligen upp¬
räknade i § 35 regeringsformen. Det var nära nog uteslutande blott
de s. k. förtroendeembetena, som tillsattes på annat sätt.
Hvad nu beträffar utskottets anmärkning beträffande förslagets
upprättande, har aldrig utskottet påyrkat någon uteslutande befogen¬
het för medicinalstyrelsen att upprätta förslag, utan endast fram¬
hållit att vid ett sådant förslags upprättande borde tagas hänsyn
till den fackkunskap, som medicinalstyrelsen och öfverfältläkaren
måste vara i besittning af; och har utskottet, synes det mig, haft
goda skäl för sin uppfattning om att då utslagslösen skulle till¬
erkännas någon, vore det öfverfältläkaren, som väl borde anses vara
den mera sakkunnige i fråga om huru förevarande angelägenheter
äfven i administrativt hänseende vore att ordna, än generalintendenten.
Hvad herr statsrådet talade om att det icke vore så nödvändigt,
att personen på denna plats vore en skicklig läkare, som icke mer
att han hade kännedom om huru en armé verkar i fält och dylikt,
så talar det just för utskottets uppfattning, tv om man jemför meri¬
terna, finner inan, att just den förbigångne personen egde dessa för-
tjenster, som herr statsrådet ansåg böra vara afgörande. Han hade
sjelf varit med i fält, varit med, så att han visste, huru en armé
verkar i fält; han hade deltagit i komitén för ordnande af den mili¬
tära sjukvården såväl som sekreterare och ledamot. Han egde för-
tjensterna på detta område, den andre deremot icke. Jag tror derför,
att konstitutionsutskottet haft fullt fog att göra denna anmälan, och
jag hemställer, att kammaren måtte med gillande af utskottets för¬
farande lägga utskottets memorial i denna punkt till handlingarna.
Herr Boethius: Jag tror, att man får lof att erkänna nödvändig¬
heten deraf, att vid tillsättande af administrativa platser mycket
stor hänsyn tages till de ifrågavarande personernas lämplighet för
förvaltningsbestyr, och en sådan lämplighet kan icke i allmänhet
klargöras genom meritförteckningar. Jag hemställer till herrarne
sjelfva, om man t. ex. skulle tillsätta eu landtbruksinspektor, skulle
man då endast fästa sig vid hans kunskaper, hans teoretiska iu-
sigterV .Skulle icke en hvar söka taga reda på, huru vida han är
lämplig för just de praktiska värf, som åligga honom? Nu är denna
plats, som är i fråga, i väsentlig mån eu administrativ. Jag ber nu
för min del fä betona, att jag härmed icke tillåter mig något som
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.')
N:o 35.
6
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
Onsdagen den 26 April, f. m.
helst omdöme om de ifrågavarande personernas lämplighet eller olämp¬
lighet. Om den förbigångne eger lika stor lämplighet för förvalt-
ningsbestyren som den andre, har här ovilkorligen en orättvisa blifvit
begången, men jag är ock öfvertygad derom, att denna orättvisa icke
varit afsigtlig, utan berott på ett misstag. Men äfven om ett misstag
här föreligger, så anser jag, att det är en farlig väg, som utskottet
slagit in på genom denna anmärkning, den farliga vägen nendigen
att draga, jag vill icke säga ett system af, utan enskilda befordrings¬
frågor under Riksdagens pröfning. Det talades här om dagen om in¬
triger, som kunde göra sig gällande vid befordringar, men hvilket
fält öppna vi icke för intriger, för missnöjets stämplingar, för fronderi,
om befordringsfrågor skulle komma att dragas under Riksdagen! —
Och detta är icke eu konstruktion. Vår historia gifver oss derpå
fullgoda exempel, jag menar under frihetstiden, då ett af de vidrigaste
skådespelen vid riksdagen var det intrigväsende, som tillstäldes af
personer, livilka ansågo sig förbigångna vid befordringar.
Men det är en ännu större fara, som af sådant kan följa. Om
det blir sed, att Riksdagen blandar sig i befordringsfrågor och gör
anmärkningar på grund af meritförteckningar, då kan det lätt hända,
att vid embetsutnämningar den vägen kommer att följas, att pappers-
meriterna få gälla allt, ty har regeringen följt pappersmeriterna, dä
är den också fredad från hvarje ansvar. Jag anser nu visserligen,
att det är en mycket stor fördel i värt statsskick, att vid tillsättandet
af statens tjenster objektiva meriter få väga tungt, och jag vill visst
icke vara med om, att vid befordringar det skall bero blott på
enskildt godtycke, men för mycket och för litet skämmer allt, säger
ett gammalt ordspråk, och lika vigtigt det är att objektiva meriter
få mycket gälla, lika vigtigt är ock särskildt vid tillsättande af platser
inom förvaltningen att hänsyn kan tagas till rent personliga egen¬
skaper. Annars kunna vi lätt komma derhän, att den lättast bestäm¬
bara af alla pappersmeriter, nemligen tjensteåldern, blir den bestäm¬
mande, och derigenom komme hela vår förvaltning att förlamas,
såsom det under frihetstiden höll på att gå, sä att man må6te till
och med då uppgifva den eu gång hyllade tanken att låta tjenste¬
åldern hafva ett afgörande inflytande.
Hvad jag anfört rör således icke egentligen detta speciella fäll,
utan jag har velat inlägga en principiel protest mot att draga
enskilda befordringsfrågor under Riksdagens pröfning. Slutligen ber
jag få säga, att jag vidhåller den åsigt, jag vid 1892 års riksdag tog
mig friheten att uttala, dervid stödjande mig på den mans auktoritet,
som med skäl betraktas såsom det svenska statsskickets fader, nem¬
ligen Hans Järta. Jag uttalade nemligen den åsigten, att det var i
strid med 107 paragrafens både formella lydelse och anda, att kon¬
stitutionsutskottet satte sig, så att säga, såsom en statsrevision och
gjorde anmärkningar mot mer eller mindre obetydliga detaljer;
meningen med 107 § är, att derigenom en verkligt konstitutionel, en
verkligt parlamentarisk ansvarighet skulle kunna häfdas, och man
bör icke förslöa detta vapen i Riksdagens hand genom att i otid och
på ett olämpligt sätt bruka det.
7 N:0 35.
Onsdagen den 26 April, f. m.
Ännu en sak skulle jag vilja tillägga. Det förekommer i detta Angående
utskottets utlåtande åtskilligt, hvars grundlagsenlighet synes mig
tvifvelaktigt, men då jag ser de saker, hvilka blifvit framdragna, och 9 af de i
de upplysningar, som föreligga, kan jag icke undertrycka att uttala statsrådet
såsom min personliga mening, att det verkligen ser ut som om ut- /orda
skottet vid sina anmärkningar silat mygg och sväljt en kamel. Herr protokoll.
talman, jag skall be att få yrka, att denna anmälan utan vidare (Fort8-)
lägges till handlingarna.
Häruti instämde herrar Hammarskjöld, Eklund från Norrköping
och Alsterlund.
Herr Elowson: Tvifvels utan är det en betydligt svår och vansk¬
lig sak att med rättvisa handhafva befordringsväsendet. Vid befor¬
dringar förekomma nemligen många intressen, som vilja blifva be¬
aktade, men som måhända icke äro förtjenta af beaktande; vid be¬
fordringar förekomma många synpunkter och många anspråk, som vilja
blifva tillgodosedda. Det är emellertid af vigt, att det finnes någon
grundsats angående befordringsväsendet, som reglerar det, som an-
gifver, hvilka principer böra följas för att på ett tillfredsställande
sätt handhafva detsamma, och derför synes det mig i motsats mot
den ärade talaren på upsalabänken att det för Riksdagen måste
vara af synnerligen stor betydelse att befordringsfrågor vinna en
lösning, som är i alla afseenden fullt tillfredsställande.
Om det är en sanning, att vanskligheter förefinnas vid befordrin¬
gar i allmänhet, torde det också kunna sägas, att detta gäller sär¬
skilt inom det område, inom hvilket herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet har sin egentliga verksamhet. Vid befor¬
dringar på detta område förefinnas utan tvifvel intressen, önskningar
och anspråk från många håll, och det fordras måhända en viss
karaktersstyrka att rätt bedöma och handhafva och till deras rätta
valör angifva alla dessa önskningar, intressen och anspråk. Om
det skulle ifrån psykologisk synpunkt vara för det föredragande
statsrådet mindre angenämt, att konstitutionsutskottet gör en an¬
mälan vid en befordringsfråga, så kan jag i afseende å de politiska
konseqvenserna icke finna annat, än att föredragande departements¬
chefen i en dylik anmälan har ett stöd för handhafvande! af en
följdrigtig tillämpning af de befordringsgrunder, som äro angifna i
regeringsformen.
Det kan naturligtvis icke falla mig in att bestrida, att vid en
befordringsfråga man måste, såsom herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet betonade, fästa afseende vid rent person¬
liga egenskaper. 1 nu föreliggande afseende tror jag helt visst, att
man kunde hafva haft tillräcklig trygghet, om man hade tagit mera
hänsyn till de vägande skäl, som från det medicinska hållet blifvit
anförda. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdeparmeutet
fäste uppmärksamheten derpå, att den administrerande förmågan i
detta fall är af synnerligen stor betydelse; och detta motsäges tro¬
ligtvis icke från något håll Men om man betänker, att den person,
som skall hafva öfverinseende öfver arméns fältläkareväseu, yttrat
N;0 35. 8
Onsdagen den 26 April, f, m.
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
sig i saken, kan man icke undgå att tänka derpå, att denne man
måst fästa tillbörligt afseende vid de rent personliga egenskaper,
som vore nödvändiga för att utöfva administration beträffande sjuk¬
vården inom armén.
Då jag således tror, att det för herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet är af vigt att ega stöd af uppfattningen
inom Riksdagen, då han sjelf önskar att på ett följdrigtigt sätt
tillämpa de befordringsgrunder, som äro angifna i regeringsformen
och hvilka till sitt innehall äro sunda, goda och förträffliga; anhåller
jag att för min del få ansluta mig till det yrkande, som gjorts af
konstitutionsutskottets vice ordförande, nemligen att memorialet i
denna punkt lägges till handlingarna med gillande.
Herr Wallis: Herr talman, mine herrar! Jag vill börja med
att konstatera som ett alldeles onekligt faktum, att, då resultatet åt
denna utnämning för den nybildade byrächefsplatsen i taltintendenturen
meddelades, det väckte en ytterligt, jag kan säga, pinsam uppmärk¬
samhet inom läkarecorpsen, att framför den äldre och så mycket
meriterade sökanden eu helt ung man blifvit utnämnd. Jag säger, att
denna uppmärksamhet var ytterligt pinsam; och jag vill ur min
enskilda erfarenhet tillägga, att, fastän jag sammanträffat med
mänga läkare sedan dess, jag icke träffat en enda, som icke i
detta hänseende delat corpsens känslor. Och det är lätt förklarliga
skäl, som ligga till grund för detta förhållande. Läser man hvad
öfverfältläkaren, som ju härvidlag är den kompetente, har yttrat, finner
man, att skilnaden i afseende å meriter är så oerhördt stor, att äfven
den alldeles utanför saken stående bör kunna på ögonblicket inse,
hvilken af de tvenne sökande borde hafva ansetts som den mest
meriterade. lian säger, att den ene, den förbigångne, på grund af
»sin långvariga, utmärkt förtjenstfulla verksamhet, sina omfattande
kunskaper'och stora erfarenhet, borde ega företräde». Hurudant
finner man nu, att resultatet blifvit? Det bär blifvit det fullständigt
motsatta mot hvad hela den svenska läkarecorpsen och specielt Sveriges
militära läkarecorps väntat. Uti den förklaring, som herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet bär försökt lemna, finner
jag, att anledningen varit att söka deruti, att den yngre medsökande!!
skulle varit så utomordentligt utrustad i afseende å administrativ
skicklighet; och herr statsrådet har pointerat, att det här i sjelfva
verket icke gäller, att man skall vara en mycket skicklig praktiserande
läkare, kunna bota sjuka mycket väl, utan fast mera att man är lämplig-
till administrerande embetsman. Deraf kunde ju den tanken uppstå
hos den oinvigde, att den äldre sökandens meriter hufvudsakligen
bestode i den vanliga praktiserande läkarens meriter. Alla, som känna
till dessa förhållanden, veta emellertid mycket väl, att den äldre med-
sökandens, den förbigångnes, verkliga lifsarbete, det, som han egnat
hela sin själs kraft åt, icke bestått i den praktiserande läkarens
verksamhet, utan i försök att skaffa Sverige en efter tidsförhållandena
afpassad duglig militär läkarevård, och att han för detta ändamål,
alldeles i öfverensstämmelse med hvad öfverfältläkaren säger, blifvit
under eu lång tid använd för att medverka vid organisationen af denna
9 N:o 36.
Onsdagen den 26 April, m.
läkarevård. Vi behöfva bara se efter i förteckningen på hans meriter Angående
för att finna, huruledes han åren 1876—1885 var sekreterare i komitén mlbordad
för ordnande af den militära sjukvården, år 1878 adjutant hos öfver-
fältläkaren under fälttjenstöfningarna, åren 1886 — 1888 medlem af statsrådet
komitén för utarbetande af reglemente för härens sjukvård i fält, förda
lärare i krigshistoria och medicinallagfarenhet vid militärläkare- protokoll.
kursen samt åren 1886—1892 och flera år kommenderad till general- (Forts.)
stabens fältöfningar. Jag tviflar på, att det skall vara någon, som
har en sådan meritförteckning att framvisa just på det organisatoriska
militärläkareområdet som denne man, och jag finner det otänkbart,
att en person kunnat sä kontinuerligt under ungefär 20 års tid af
staten användas för dessa ändamål, om lian icke dervid nedlagt stora
och betydliga förtjenster. Jag vill bestämdt påstå, att detta varit
förhållandet. Sådan är åtminstone den allmänna meningen inom
läkarekretsar. Det är således på det administrativa området som den
förbigångnes förtjenster äro störst Och om vi jemföra honom med
den, som erhöll platsen, finna vi, för så vidt det framgår af den ut¬
nämndes meritförteckning, att den utnämnde ej kunnat prestera
någonting. Han utnämndes nemligen så sent som år 1892 till rege¬
mentsläkare. År 1887 kommenderades han till militärläkarekursen
att der studera och åren 1891—1892 till generalstabens fältöfningar.
Detta är allt. Om man jemför detta med hvad jag nyss uppläste ur
den förbigångnes meritförteckning, finner man den oerhörda skilnaden.
Det har icke kunnat annat än förvåna och pinsamt beröra hela läkare-
corpsen, att man fått en befordringsfråga afgjord på detta sätt, och det
är ytterligt hårdt för en person, som under 20 år användts i statens
tjenst för det ändamål, som med den ifrågavarande platsen afses, att
få höra, att en annan blifvit föredragen framför honom derför, att
man får lof att framför allt se till, att den, som skall hafva platsen,
har »förmåga af initiativ och intresse för tjensten». Sä folio herr
statsrådets ord. Detta skulle den person hafva, som blef föredragen
den förbigångne. Hvarest och huru man kunnat komma under fund
med, att en så ung man kunnat i högre grad visa förmåga i admistra-
tivt hänseende än den långt mera meriterade, och huru man kunnat
komma under fund med, att han i högre grad visat detta i tjensten
än denne, som så länge användts i statens tjenst är mig obegripligt.
Det kan icke vara annat än alldeles personliga förhållanden, som
afgjort denna fråga. Och så vidt jag kan förstå, är det väl det, att
den förbigångne visat allt för stor förmåga af initiativ.
Jag vill slutligen tillägga några ord. Militärläkaresjukvårdcu i
vårt land har ganska stora svårigheter att bekämpa. Det är icke
några höga löner, staten har att erbjuda militärläkarne. Vi veta, att
läkarne här i landet hafva eu mycket läng, mycket dyr kurs att
genomgå, innan de blifva legitimerade Vi veta också, att de då äro
tvungna att tillse, att deras ekonomi blir beståndande. De hafva att
betala skulder etc. De äro med nödtvång hänvisade att skaffa sig
så stort utbyte som möjligt för allt det arbete de nedlagt på sina
medicinska studier. Jag bär härmed velat säga, att dessa statens
embetsman ytterligt starkt lockas att söka förtjena sitt uppehälle
på medicinsk praktik. Jag tror, att det i detta land blir mycket
N:0 36. 10 Onsdagen den 26 April, f. m.
jfåf, svårt att ordna en verkligt tillfredsställande militär sjukvård, en sådan,
granskning ®ora v‘ ju ovilkorligen alla önska, då vi önska oss ett betryggande
af de % försvar. Men jag tror, att det kommer att öka svårigheterna i hög
statsrådet grad, om inom den militära sjukvården ett befordringssystem skulle
fullföljas sådant som det, hvilket det nu tyckes vara meningen
protokoll. att införa 6
Jag tror derför, att det är fullt berättigad! hvad konstitutions¬
utskottet här gjort, och jag ber, att kammaren må med gillande af
utskottets motivering lägga punkten till handlingarna.
Herr Hedin: Herr talman! Herr statsrådet och chefens för landt¬
försvarsdepartementet anförande har redan blifvit bemött på ett sådant
sätt, att det i viss mening kunde vara alldeles öfverflödigt, att jag
till det redan sagda ytterligare lade någonting. Tillägget kommer
också blott för fullständighetens skull.
Det var, herr talman, ett högst intressant och i betraktande af
det håll, från hvilket det kom, i synnerligt hög grad oväntadt med¬
gifvande — jag kallar det så: ett medgifvande — att konstitutions¬
utskottet skulle hafva svälj t kameler. Kameler, herr talman, är
naturligtvis här begagnadt i bildlik, i poetisk mening. Kameler måste
här betyda, att konstitutionsutskottet har förbigått, underlåtit att till
Riksdagen anmäla synnerligen svåra fall af bristande oveld, nit,
skicklighet och drift. Om så är, att konstitutionsutskottet det har
gjort—och jag vill mot den ärade talarens förklarande icke bestrida,
att så varit fallet — förekommer emellertid en den allra giltigaste
orsak dertill. Vi, som hafva genomdrifvit några anmärkningar, hafva
visserligen icke betraktat dem såsom myggor, om vi också kunna
medgifva, att det finnes andra fall, som förtjena namnet af kameler,
men som vi icke kunnat bringa till Riksdagens kännedom i form af
eu anmälan från konstitutionsutskottets majoritet. Detta förklaras åt
någonting, som förmodligen för den ärade talaren icke är obekant,
nemligen att anmärkningarnas framgång i konstitutionsutskottet bero
af lottens gudinna i nästan alla fall.
Det händer kanske någon gång i något ytterst enstaka fäll — så
långt min erfarenhet sträcker sig — har det händt sammanlagdt tre
gånger att någon förstakammareledamot röstat med samtliga ledamöterna
från Andra Kammaren i konstitutionsutskottet. Men det inträffar också
någon gång, att ledamot från Första Kammaren, som röstat med Andra
Kammarens ledamöter, sedermera reserverar sig — mot det beslut, till
hvilket han sjelf bidragit.
Den ärade talaren, som gjorde detta ytterst märkvärdiga med»
gifvande, mot hvilket jag icke vill göra någon invändning, påstod, att
vi hafva sväljt kameler och att kostitutionsutskottet genom sitt nu
iakttagna förfärande — jag begagnar, herr talman, med förkärlek
detta ord »förfarande», ty det härrör från kyrkomötet — att konstitutions¬
utskottet genom sitt nu iakttagna förtärande skulle vara på väg att
upplifva några af frihetstidens styrelseskicks dåligaste traditioner.
Ingen kan bättre veta än en professor i historia vid Upsala universitet,
att den jemförelse, han uppdrog, är så vilseledande, att jag skulle
hatva svårt, äfven om jag Ange någon beredelsetid, att utgrunda någon,
Onsdagen den 26 April, f. m.
11
N:o 36.
som vore det i högre grad. Han vet, att Riksdagens, hvad han kallar,
inblandning i befordringsfrågor, dess tillvägagående att under sin
pröfning draga befordringsfrågorna var under frihetstiden något helt
annat än den nuvarande anmälan enligt 107 § regeringsformen, hvilket
icke har något dermed gemensamteftersom Riksdagen då utgjorde högsta
instans i befordringsfrågor, och formliga klagomål hos Riksdagen
framstäldes öfver befordringsprejudice. År det rimligt att etablera eu
jemförelse mellan detta och att konstitutionsutskottet i utöfvandet åt
sin grundlagsenliga rätt och pligt enligt regeringsformen påpekar
afvikelser från den vigtiga grundsats, som finnes i § 28 regerings¬
formen stadgad och är i utskottets betänkande omförmäld?
Jag för min del böjer mig i den djupaste vördnad, så ofta Hans
Järtas namn nämnes, men jag är icke pligtig att taga Hans Järtas ord
såsom den autentika tolkning af vare sig den ifrågavarande eller någon
annan paragraf i grundlagarne. lian var icke den ende, som skref 1809
års regeringsform, den skrefs äfven af många andra män, som äfven
hade något omdöme i denna sak och varit med att besluta derom.
Och, i alla fall, hvad de hafva skrifvit, det är vi som skola tolka det,
och det tolkas icke genom ett för öfrigt, enligt min tanke, rent af
obegripligt utlåtande från 1826 af den store man, som 1826 var en
helt annan man än 1809.
Statsrådet, och chefen för landtförsvarsdepartementet androg såsom
förklaring af den åtgärd, som här blifvit af utskottet anmärkt, att
man, jemte de egenskaper, som kunde inhemtas ur meritförteckningarna,
hade att taga hänsyn till, hvad han förmenade — jag förmodar att
han förmenade — icke i någon mån framgå af meritförteckningarna,
eller hvad han kallar »förmåga af initiativ och intresse för tjensten».
Uer skulle således, uti olikheten i förmåga af initiativ och intresse
för tjensten, förklaringen ligga, hvarför den förbigångne förbigicks och
den utnämnde utnämndes. Jag inskränker mig, herr talman, att
konstatera ett sådant uttalande frän regeringsbänken. Jag finner icke
nödigt att inlåta mig på någon kritik af detsamma.
Han frågade, huru det skulle taga sig ut, om Kongl. Maj:t vore
bunden af medicinalstyrelsens förord i stället för af arméförvaltningens?
Först vill jag då erinra, att, när han säger arméförvaltningen, detta
är en eufemism, som döljer det verkliga förhållandet. När det talas
om »arméförvaltningen», skulle man ju vara benägen att tänka, att
det är en kollegial myndighet, som upprättat förslaget i sådan ordning
som förslag eljest i allmänhet pläga tillkomma. Men arméförvaltningen
betyder här icke något annat än den icke sakkunnige generalintendenten,
hvars viljas bestämmande inflytande man sökt beslöja med den åtgärden
att vid hans sida gifva en rådgifvande röst åt en enda sakkunnig
person. Om något förtjena]- att betecknas såsom något hittills exempellöst
i den svenska administrationen, så är det väl en sådan anordning fru-
upprättande af förslag, der man gifver envälde åt en den icke sak¬
kunnige, men försöker — jag ber om ursäkt för uttrycket — att slå
blå dunsta- i allmänhetens ögon genom att vid hans sida ställa en
sakkunnig, hvars utlåtande betyder ingenting.
Det skulle hafva tagit sig illa ut, säger statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet, om medicinalstyrelsens utlåtande skulle
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
N:o 35.
12
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
Onsdagen den 26 April, f. m.
blifvit det dokument, som Kong], Maj:t i det hänseendet måste följa.
Ingen menniska har mig veterligen ifrågasatt något sådant. Kong!.
Maj:ts utnämningsrätt har naturligtvis ingen velat förgripa sig på.
Men hvad man velat är att, innan Kong! Maj:t skrider till utnämning,
det skulle föreligga ett verkligt seriöst förslag från sakkunniga
myndigheter, och det förhindras af nuvarande anordning.
Jag an håller, herr talman, att få instämma i det gjorda yrkandet,
att Andra Kammaren behagade med godkännande af konstitutions¬
utskottets förfarande lägga betänkandet i den nu föredragna första
punkten till handlingarna.
Herr Ljungnian: I anledning af de anmärkningar herr Boéthius
hade angående utskottets uppfattning af 107 § regeringsformen, så
ber jag att få hänvisa till det gamla ordspråket, som säger, att
ytterligheterna beröra hvarandra. Nu får man från yttersta högern
höra framställas anspråk, som man vid 1840—41 årens riksdag hörde
från yttersta venster)), då denna påyrkade och sökte göra gällande
den mening, att eu anmälan enligt 107 § skulle också medföra
aflåtande af eu skrifvelse till Kong!. Magt med anhållan om stats¬
rådets afskedande. Gå vi emellertid tillbaka til! den grundlags-
stiftande Riksdagen och det grundlagsförfattande konstitutionsutskottet,
så skola vi finna, att de hade och äfven uttalade en afvikande upp¬
fattning mot den, som sedermera uttalades af Järta. När 1809 och
1810 våra grundlagar och äfven ansvarighetslagen för statsråden
antogos, så tillgick det på det sättet, att regeringsformen utarbetades
först i största hast, och då man sedermera i några få fall tyckte, att
man ville hafva eu viss ändring i eller förklaring af någon bestäm¬
melse i denna grundlag, så gjorde man densamma på ett sätt, som,
ehuru enligt nutidens uppfattning förkastligt, dock under förra år¬
hundradet var ganska brukligt, derigenom att man begränsade eu
äldre paragraf genom antagande af en nyare. Detta skedde t. ex.
i fråga om två vigtiga paragrafer i regeringsformen genom den cn
blott kriminallag utgörande ansvarighetslagen. 1 tredje paragrafen
af denna lag gjordes ett begränsande tillägg till 60 § regeringsformen
och i § 6 eu begränsning af 106 § regeringsformen. Man faun nem¬
ligen vid närmare eftertanke, att det skulle vara nedsättande både
för statsrådens värdighet och förringa betydelsen af en riksrätt, om
man kunde få draga de obetydligaste mål under denna, hvilket skulle
blifva fallet, om man tillämpade 106 § strängt efter ordalydelsen.
Derför har man i 6 § ansvarighetslagen sökt begränsa förordnandena
om tilltal genom justitieombudsmannen till blott sådana lagöfver-
trädelser, på hvilka såsom minsta straff följer embetets mistning.
En sådan begränsning var nog utan tvifvel klok och berättigad, om
än med fog kan invändas, att den borde hafva åvägabragts genom
ändring af grundlagsparagrafen i fråga. Men § 6 i ansvarighetslagen
innehåller också anvisning derom, att då konstitutionsutskottet på¬
träffar sådana förseelser, som icke påkallar dylikt straff, så skall
107 § regeringsformen användas. Detta hafva grundlagsstiftarne
afsedt, och på detta sätt har utskottet nu också handlat. Det har
funnit en befordringsfråga behandlad på sådant sätt, att § 28 rege-
IS N:0 85.
Onsdagen den 25 April, t. m,
ringaformen ansetts hafva blifvit öfverträdd, men utskottet har med Angående
hänsyn till det uttalande, som gjorts af den grundlagsstiftande Riks- fullbordad
dagen i § 6 af ansvarighetslagen, behandlat frågan efter 107 §. ^'af^deT9
Hvad skulle följden blifva, om den åsigt gjorde sig gällande, att statsrådet
konstitutionsutskottet borde tillämpa 107 § på det sätt, som Hans torda
Järta önskade? Jo, naturligtvis den att, när t. ex. vid 1891 protokoll.
års riksdag majoriteten i Andra Kammaren hade ändrats, så skulle (Forts.)
denna majoritets ledamöter i konstitutionsutskottet vid samma års
riksdag tillämpat eller åtminstone försökt att tillämpa bestämmelsen
i 107 §, om aflåtande af skrifvelse med anhållan om statsrådets
afskedande. Vore detta verkligen någon vinst? Jag vet, att det 1888
från högerhåll hotades med en sådan åtgärd mot den dåvarande
ministären, om den icke skyndsamt ville afgå, men hade det varit
klokt att vare sig då eller vid 1891 eller 1892 årens riksdagar till¬
gripa en sådan åtgärd för att konstitutionsutskottet skulle kunna
fullgöra sin pligt enligt 107 §. Jag tror, att man tvärtom bör vara
tacksam för att man icke gjort detta, utan i stället efter gammal
praxis blott för Riksdagen enligt 107 § tillkännagifvit och redogjort
för sådana ärenden, hvilka man ansett hafva blifvit af Konungens
rådgifvare mindre rigtigt eller klokt behandlade.
1 öfvertygelse att utskottet handlat rätt, skall jag hemställa, att
kammaren med gillande af utskottets förfarande måtte lägga betän¬
kandet i nu afsedda punkt till handlingarna.
Herr Ola Bosson Olsson instämde häruti.
Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! En talare på stock¬
holmsbänken påstod, att den jemförelse jag gjorde med frihetstidens
statsskick var vilseledande och, för så vidt jag fattade honom rätt,
grundade han detta derpå att under frihetstiden Riksdagen var högsta
instans i befordringsfrågor, och att när Riksdagen inblandade sig i
sådana frågor, så var det på grund af klagomål från de förfördelade.
Herr talman, jag tillåter mig att beteckna denna framställning såsom
vilseledande. Riksdagen var under frihetstiden icke i allmänhet
högsta instans i befordringsfrågor, så vidt med högsta instans väl
måste menas, att den åtgjorde dem. Det förekommer visserligen
mot slutet af frihetstiden några exempel på detta eller att laga kraft¬
vunna utnämningar upphäfdes, men detta var icke regeln. Att befor¬
dringsfrågor upptogos på grund af klagomål är sant, men är icke
hela sanningen, ty i allmänhet upptogos befordringsfrågor just på
det sätt, som nu är i fråga, nemligen genom en deputations — man
kallade vissa utskott då deputatiouer — granskning af riksråds-
protokollen, hvarefter deputationcn för sekreta utskottet anmälde de
anmärkningsanledningar, som förekommo, och med anledning deraf
vidtogos sedan åtgärder, icke den åtgärd att den utnämnde afsattes,
utan åtgärder mot riksens råd för deras förhållande vid utnämningen.
Sålunda vågar jag påstå, att här finnas flera likheter, men den likhet,
som jag framför allt velat framhålla, är den, som uppstår med
afseende å effekten af tillvägagåendet i ena eller andra hänseendet.
Detta om detta.
N:o 86. 14
Onsdagen den 25 April, f. m.
Angående Herr Hedin tillkännagaf, att det var en punkt i min framställ-
rnsknina mot hvilken han icke både något att invända. Det är tor mig
^af de t yid utöfvande af min riksdagsmannapligt alldeles likgiltigt, om jag
statsrådet från det hållet och från andra håll också får instämmanden eller icke
förda instämmanden. Jag uttalar mig här, såsom jag anser vara rätt,
protokoll, äfven om jag dervid någon gång skulle befinnas instämma med herr
(Forts.) Hedin.
Jag vill vidare påpeka, att jag icke talat om kameler i pluralis,
utan jag sade kamelen. Hvad jag menade, anser jag mig icke hafva
grundlagsenlig rätt att här närmare ingå på, då reservationer icke
böra komma under debatt, men jag ansåg mig hafva rättighet att
göra detta allmänna uttalande på grund af eu handling, som här
föreligger. En sak skall jag dock be att fä upplysa om, nemligen
att den punkt, jag åsyftade, afgiordes icke genom lottning i kon¬
stitutionsutskottet.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Hedin: Jag visste redan, förr än den siste talaren fick
ordet andra gången, att jag gjort mig skyldig till en origtig uppgift,
då jag påstod, att han sagt kameler, och jag var besluten att begära
ordet för att frivilligt berigtiga detta och sålunda fä till kammarens
protokoll konstaterade dels den förseelse, till hvilken jag gjort mig
skyldig, och dels det intressanta medgifvandet från hans sida, att vi
hafva sväljt en kamel, såsom verkligen uttrycket lär hafva lydt, och
icke kamelera, såsom han nyss yttrade.
Jag nödgas berigtiga hans uppgift, att jag icke haft något att
invända mot en punkt i hans anförande. Det är blott emot hälften
af denna punkt, som jag icke haft någonting att invända, nemligen
den delen deraf, som rörde kamelen Deremot har jag nog att
invända mot den andra hälften af samma punkt, nemligen den, som
rörde myggorna.
Jag vidhåller, att hans jemförelse mellan konstitutionsutskottets
nuvarande förfarande — herr talman, jag kan icke komma ifrån
detta kära ord — och Riksdagens under frihetstiden, jag vidhåller,
att denna hans jemförelse är vilseledaude, och att min anmärkning
icke är det. Jag har naturligtvis icke sagt — det fans ingen
anledning att hålla en historisk föreläsning — att det under frihets¬
tiden fans någon lag, som stadgade, att öfver alla domstolar står
Riksdagen såsom högsta instans. Jag har naturligtvis talat om det
faktiska förhållandet, att Riksdagens ingripande eller inblandning —
hvilket tror jag var det ord, som den värde talaren sjelf begagnade —
i sjelfva verket gjorde Riksdagen till högsta instans. Den ärade
talaren har sjelf nödgats medgifva, att det verkligen fins åtskilliga
bevisande exempel på, att det rent formaliter förhöll sig på det
sättet. Riksdagen var faktiskt den högsta instansen, och när den
gick till väga på sätt, under frihetstiden skedde, så var det mycket
skiljaktigt från Andra Kammarens och 1894 års konstitutionsutskotts
förfarande — det är ett välsignadt ord detta »förfarande». Detta är
mycket skiljaktigt mot dåvarande Rikets Ständers förfarande mot
rikets råd, och det är mycket skiljaktigt detta att fästa Kongl. Maj:ts
16 N:o 85.
Onsdagen den 26 April, f. m.
uppmärksamhet på vigten af att iakttaga de i regeringsformen stad- Angående
gade befordringsgrunder mot att man rekommenderar den eller den fullbordad
förbigångna personen att så snart som möjligt få ett passande g™ffoi9
embete. statsrådet
förda
Herr Boethius: Jag skall blott be att få påpeka, att nu inblan- protokoll.
dåde herr Hedin en alldeles ny synpunkt, nemligen rekommenda- (Forts.)
tionen. Det var också en sida af missbruken under frihetstiden,
men det var icke om detta, vi hafva talat, utan vi hafva talat om
den saken, huru vida regeln var, att Riksdagen var högsta instans i
befordringsfrågor och sålunda kasserade Kongl. Maj:ts utnämningar
eller om Riksdagens inblandning bestod i anmärkningar på grund af
rådslag.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. 'Derunder
hade yrkats, dels den föredragna punktens läggande till handlingarna
och dels att kammaren, med gillande af utskottets i nämnda punkt
gjorda anmälan, måtte lägga punkten till handlingarna. Herr tal¬
mannen gaf propositioner å hvardera af dessa båda yrkanden och
fann valen hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till det senare
yrkandet. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen eu så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att lista punkten i konstitutionsutskottens me¬
morial n:o 7 skall läggas till handlingarna med gillande af utskottets
deri gjorda anmälan, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren beslutit punktens läggande till
handlingarna.
Omröstningen utföll med 145 ja mot 69 nej; hvadan kammarens
beslut utfallit enligt ja-propositiouens innehåll.
I fråga om den under punkten 2 gjorda anmälan anförde:
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Jag kan ej heller erkänna befogenheten af den anmärk¬
ning, utskottet i 2:dra punkten af sitt memorial rigtat mot chefen
för landtförsvarsdepartementet, och hvarigenom den många gånger
debatterade frågan om rätta gränsen emellan de administrativa och
de s. k. kommandomålen å nyo förts på tal.
Jag börjar dervid med den erinran, att allt hvad utskottet i
detta sammanhang yttrat om förhållandet med byrächefsassistents-
och adjutant8befattniugarna i arméförvaltningens intendeutsdeparte-
N:0 »5.
16
Onsdagen den 26 April, f. m.
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
! öi da
protokoll.
(Forts.)
ment och som, derest det varit grundadt, skulle utgjort det starkaste
vapnet mot mig, tillkommit genom, jag vågar använda ordet, förbi¬
seende. Det förordnande i kommandoväg den 20 oktober 1893,
hvarom utskottet ordar och som skulle utgjort ett förgripande åt
Kong! Maj:ts pröfning i statsrådet, tillkom efter och såsom följd af
Kongl. Maj:ts beslut i statsrådet, ett påstående, om hvars riktighet
så mycket mindre något tvifvel kan hysas, som, hvad väl konstitutions¬
utskottet ej kunnat undgå att märka, Kong!. Maj:ts beslut i statsrådet
af samma dag åberopas i förordnandet.
Jag skulle sålunda saklöst kunna underlåta att vidare yttra mig
härom, om icke den sista punkten af denna del utaf utskottets be¬
tänkande, att nemligen äfven Riksdagens rätt i förevarande fråga
skulle vara trädd för nära hade ett syfte, som går utöfver sjelfva
anmärkningens s. k. kläm och hvari jag för öfrigt spårar samma
tankegång, som för ej länge sedan tick sitt uttryck i eu utskotts-
ledamots yttrande i ett annat sammanhang.
Utskottet säger, att Kongl. Maj:t i 1893 års statsverksproposition
föreslog byråchefsassistents- och adjutantsbefattningarnas å armé¬
förvaltningens inteudentsdepartement indragande före 1894 års början.
Detta är ej alldeles med verkliga förhållandet öfverensstämmande.
Kongl. Maj:t gjorde fast mera till 1892 års urtima Riksdag det för¬
slag, att dessa befattningar skulle indragas, i den mån den nya
intendenturcorpsen upprättades, hvarjemte Kongl. Maj:t, då detta
förslag af Riksdagen bifölls, i det till 1893 års Riksdag framlagda
förslag eller beräkning öfver kostnaderna för genomförande af
intendenturcorpsens organisation under år 1894, upptog nämnda
befattningar såsom möjliga att under år 1893 indragas. Men Kongl.
Maj:t begärde ingalunda Riksdagens fastställelse af denna förslags-
beräkning, ej heller faststälde Riksdagen, på sätt utskottet fram¬
ställer saken, beräkningen. Den nöjde sig med att, i enlighet med
Kongl. Maj:ts förslag, bevilja medel till det belopp, som enligt
beräkningen var för ändamålet nödvändigt, och detta är för visso
något helt annat, än hvad utskottet påstår. Ifrågavarande beräkning
såväl som alla de beräkningar, rörande ökade anslag till genom¬
förande af 1892 års förbättrade härorganisation, hvilka vid 1893 års
och innevarande års riksdagar blifvit fogade vid statsverksproposi¬
tionen, hafva enligt min uppfattning, ingalunda karakteren af öfver-
gångsstater, som till Riksdagens fastställelse hänskjutas, utan utgöra
rätt och slätt endast kalkyler, som utvisa hvilka belopp, som i stort
sedt böra under budgetåret anvisas, för att målet, det fullständiga
genomförandet af 1892 års organisation, i enlighet med de sagda år
faststälda normalstaterna, må kunna vid den bestämda öfvergångs-
tidens slut vara uppuådt. Och Riksdagen har ej heller sett dem i
annat ljus. I Riksdagens skrifvelse 1893 om regleringen af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel förekommer icke ett ord derom,
att dessa beräkningar af Riksdagen till efterrättelse fäststälts; och
lika litet har i de beslut om regleringen af samma hufvudtitel, som
under innevarande år fattats, någon antydan derom lemnats.
Utan tvifvel måste Riksdagen under sådana förhållanden anses
dela den uppfattning rörande öfvergångsanordningarna för genom-
Onsdagen den 25 April, f. m. 17
förande af 1892 års förbättrade härordning, som jag uttalade i mitt
anförande till statsrådsprotokollet för den 14 oktober 1892 och som
af Kongl. Maj:t gillades.
Jag yttrade härom ordagrant följande:
»Hvad öfvergåugen från den gamla till den nya organisationen
beträffar, torde i detta sammanhang en anmärkning höra göras, som
eger tillämplighet äfven på de af t. f. chefen för general¬
staben för öfvergåugen till den nya organisationen inom de ofri »a
vapenslagen framlagda planer. Beskaffenheten af det härordnings-
förslag, som nu är å bane, iunnebär nemligen att, till vinnande^!
mera likformighet i arméns organisation, en öfverflyttning af befäls-
platser från ett truppförband till ett annat i stor omfattning måste
komma till stånd och att vidare eu del af de för den nya organi¬
sationens genomförande nödiga kostnader skall anskaffas genom
indragning af manskapsnummer vid såväl indelta som värfvade
armén; och då tiden för dylika åtgärders vidtagande, såsom beroende
pa vederbörande personals afgång eller benägenhet att underkasta
sig transport med flera dylika ej inom statens magtsfer liggande
förhallanden, icke kan på förhand med fullkomna; noggrannhet be¬
stämmas. inses lätt, att ifrågavarande af t. f. chefen för
generalstaben uppgjorda öfvergängsplaner framlagts mera i syfte att
visa, huru öfvergången kan låta verkställa sig, än med bestämd
afsigt, att de skulle af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen en gång
för alla till orubblig efterrättelse fastställas. I hvarje fall kan något
sådant ifragasättas endast hvad angår det är, för hvilket statsreg-
leringen samtidigt uppgöres, men äfven för detta kan, på grund af
sakens natur, åt den plan för öfvergången, hvilken ligger till grund
för årets anslagsfordringar, ej gifvas den betydelse, att Eders Kongl.
Maj:t derigenom skulle vara förhindrad att inom gränsen af de
anslag, Riksdagen för ändamålet ställer till Eders Kongl. Maj:ts
förfogande, vidtaga de åtgärder för öfvergångens genomförande, Indika,
med afseende å de mångahanda under öfvergångstiden inträdande
vexlande förhållanden, befinnas bäst främja densamma, äfven om
dessa skulle i en eller annan del afvika från de å öfvergångsplanen
upptagna». ^
Jag tror, att den som opartiskt genomläser detta mitt varande
och dermed sammanställer det af mig förut accentuerade förhållandet
att hvarken 1892 års urtima Riksdag och ej heller de båda lagtima
•Riksdagarna derefter på annat sätt yttrat sig om öfvergångsanord-
ningarna, än att de, i enlighet med Kongl. Maj:ts på förstnämnda
beräkningar stödda förslag, beviljat de belopp, som derför befunnits
erforderliga, skall medgifva, att i förevarande fråga ej kan vara tal
derom, att något Riksdagens beslut ej skulle blifvit behörigen tilläm¬
pad!. Hvad särskild! angår frågan om anledningen dertill, att de
båda befattningarna, på sätt af Kongl. Maj:t stäldes i utsigt, ej kunde
år 1893 indragas, berodde detta helt enkelt derpå, att vid årets slut
ej, såsom man hoppats vid intendenturcorpsen, fans an,stöld nog
talrik personal, för att öfvertaga de med dessa befattningar förenade
göromål, och att man åt sådan anledning måste tillgripa utvägen att
Andra Kammarens Prof. 1394. N:o 35. 2
tf: o 35.
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
y:o 35.
18
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
Onsdagen den 26 April, f. m.
låta allt i detta afseende tills vidare blifva vid det gamla; och jag
behöfver väl ej tillägga, att kostnaden för anordningen begränsades
inom de medel, som af Riksdagen stälts till Kong! Maj:ts förfogande
för genomförande af intendenturcorpsens nya organisation.
Efter denna långa digression, som visserligen i och för sig varit
obehöflig i samma stund jag visat, att besluten i frågan ingalunda
kunna användas såsom bevisningsmateriel för det påstådda obehöriga
användandet af föredragning i kommandoväg, återgår jag till sjelfva
ämnet. Jag medgifver dervid mer än gerna, att gränsen emellan de
mål, som böra föredragas inför Konungen i statsrådet, och de
s. k. kommandoäreudena är ytterligt svår att draga. Särskildt
stadgandet i 15 § regeringsformen, den enda, i hvilken någon defini¬
tion af kommaudomålen försökts, synes mig lika med utskottet ej
vara till fyllest : och jag har, då det gält att afgöra, huru vida ett
ärende vore af beskaffenhet att kunna i kommandoväg föredragas,
städse varit i förlägenhet att finna den rätta deeisionsgruuden. Att
ej, på sätt man någon gång hört påstås, den omständigheten, att
genom det blifvande beslutet utgifter kunna förorsakas, kan vara
afgörande, torde vara uppenbart, då längre ned i 15 § såväl som i
ansvarighetslagen förutsättes, att ett af Konungen i kommandoväg
beslutadt företag kan, såsom det heter i nyssnämnda §, vara grundadt
på ovissa eller otillräckliga medel att dem utföra; och i sjelfva
verket torde kunna påstås, att knappast något beslut i kommandoväg
kan fattas, som ej medför kostnad. Antag t. ex. en så obestridligen
till kommandoärendena hörande sak som anbefallandet af en fält¬
marsch eller något dylikt. Eu sådan kan uppenbarligen icke aflöpa
utan ökade kostnader, om ej på annat sätt, så åtminstone derigenom,
att materielen dervid slites mera än vid de dagliga öfningarua i
garnisonen. Jennörelsen med de åtgärder, som eu i spetsen för
landets armé stäld general skulle vara berättigad att utan särskild
hemställan till Kougl. Maj:t vidtaga, hvilken jemförelse jag också
framkallat för att för mig klargöra, hvar kominandomålen börja och
sluta, torde måhända äfven någon gång ej vara fullt adequat.
Den negativa definition på kommandomål, hvilken, om jag får
använda ett sådant uttryck, förelädes 1818 års Riksdag och som
utskottet anser kunna i brist på annat användas såsom decisious-
grund, torde slutligen ej heller i alla fäll räcka till; och jag hem¬
ställer till utskottet, om ens dess egen definition »enkla militära mål,
som afse rena verkställighetsåtgärder», blir nöjaktig. Hvad menas i
detta fall med verkställighetsåtgärder, skall det vara sådana, som
afse att verkställa Kongl. Maj:ts omedelbart förut i konseljen fattade
beslut? Ja, då försvinna kommandomålen, men om det kan vara
grundlagsenlig!, då sådana mai dock lika grundlagsenligt skola finnas,
det blir en annan fråga. Afser åter verkställigheten utförandet af de
i allmänna författningar förutsedda och närmare reglerade militära
öfningarna med mera sådant, ja, då äro vi vid det gamla; ty just det
anser jag vara kommandomålens innebörd, ehuru naturligtvis tolk¬
ningen af denna regel i tillämpningen kan liksom tolkningen af all
lag erbjuda svårigheter.
Hvad nu särskildt angår de exempel, som utskottet åberopat och
19
N:o 35.
Onsdagen den 25 April, f. m.
som skulle ådalägga, hvilket obehörigt omfång begreppet kommando¬
mål erhållit, så hemställer jag till herrarna, huru vida, derest man
använder den af utskottet förordade, för 1818 års Riksdag framlagda
definition på kommandomålen, på dessa exempel, man då kan påstå,
att kommenderandet af några officerare till utlandet eller föreskriften
att vid en skola skall undervisas i kristendom och sång in. m. kan
sägas leda till stiftande af nya lagar eller till ändring, förklaring
eller rubbning af gällande lagar och allmänna ekonomiska för¬
fattningar eller uti dispositionen af allmänna medel. Det synes mig
icke vara fallet, och ej heller vet jag, hvar i regeringsformen finnes
föreskrifvet, att mål af denna beskaffenhet, i hvilka ersättnings¬
frågan väl att märka ej var inblandad, skola föredragas i statsrådet.
Att, såsom utskottet säger, beslutet i statsrådet i viss män blef en
följd af det i kommandoväg skedda afgörandet, är visserligen en
sanning, men äro, såsom jag tror mig hafva ådagalagt, målen i
fråga af kommandomåls natur, torde väl den klandrade konseqvensen
af kommandovägsafgörandet bero på grundlagens bud, att öfver
hufvud sådana mål skola finnas. Om nödvändigheten af detta grund-
lagsbud har jag ej att nu yttra mig.
Herr Ljungman: Gent emot herr statsrådet och chefens för
landtförsvarsdepartementet anförande skall jag be att få påpeka, att,
beträffande hvad herr statsrådet nämnde om målet af den 20 oktober
1893, hvarken statsrådsprotokollet eller protokollet öfver kommando¬
målet innehålla några upplysningar för afgörandet af frågan, huru
vida målet först föredragits i kommandoväg, innan det afgjordes i
statsrådet. Men utskottet har antagit, att herr statsrådet handlat
konseqvent och törst föredragit målet i kommandoväg. Om så icke
varit förhållandet, hvilket jag ej vill betvifla, så styrkes derigenom
endast utskottets påstående, att det mycket väl låter sig göra, ja till
och med är det enda rigtiga, att ett slikt ärende först föredrages i
statsrådet och sedan i kommandoväg. Då ett sådant tillvägagående
brukas i sjöförsvarsdepartementet, kan jag ej se något hinder för,
att så äfven bör kunna ske i landtförsvarsdepartementet. Icke heller
har herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet anfört
något skäl, för att så ej kan ske. Det är, såsom utskottet påpekat
både år 1868 och i år, oegentligt, att frågor om användning af stats¬
anslag skola afgöras på kommandoväg, när det är tillfälle att först
afgöra dem i statsrådet. Ty då ett beslut först fattas i kommando¬
väg, och anslagsfrågan sedan skall behandlas i statsrådet, då är ju
statsrådet bundet i sin pröfningsrätt, och helt visst är ett sådant
tillvägagående, såsom utskottet också påpekade 1868, i hög grad
olämpligt.
Att stadgandet i 15 § regeringsformen i detta afseende är
otydligt och otillfredsställande, vill jag visst icke bestrida, men
sådant afhjelpes endast derigenom, att Kongl. Maj:t inkommer till
Riksdagen med ett tillfredsställande ändringsförslag.
Utskottet har icke ansett sig sjelf! kunna föreslå eu tillfreds¬
ställande lydelse för paragrafen i fråga, då utskottets ledamöter i
afseende å kommandoärenden ju icke kunna hafva en sådan speciel
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
( Forts).
N o 35.
20
Onsdagen den 25 April, f. m.
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts)
sakkännedom som Kongl. Maj:t, emedan utskottet icke får granska
kommandomålen i hela deras omfattning, utan endast undantagsvis
får se, hur ett och af dem afgjorts. Det är klart, att det derför skall
vara svårt för utskottet att för ett ändringsförslags utarbetande full¬
ständigt kunna bedöma kommandomålens både omfattning och
begränsning.
Med anledning af hvad jag nu sagt skall jag hemställa, att
kammaren måtte besluta att med gillande af utskottets förfärande
lägga denna punkt till handlingarna.
Herr Hedin: Jemte det jag till alla delar instämmer i hvad
den ärade vice ordföranden i konstitutionsutskottet sagt, äfvensom i
hans yrkande, skall jag be att med anledning af den törsta delen af
herr statsrådet och chefens för landtförsvarsdepartementet anförande
få erinra om det, som rörande anslagen under 4:de hufvudtiteln står
i Kongl. Maj:ts proposition till 1893 års Riksdag angående stats¬
verkets tillstånd och behof. Det framgår nemligen der af bilagorna,
att byråchefsassistenfls- och adjutantsbefattningarna i arméforvalt-
ningens intendentsdepartement skulle före innevarande års början
indragas; ty på något annat sätt kan det icke förklaras — och det
är säkert, att det var meningen då — att lönerna för dessa båda
befattningar skulle under år 1894 blifva disponibla. Detta hör så¬
ledes till det material, som Kongl. Maj:t sjelf framlagt till Riks¬
dagens bedömande, och hvarpå Riksdagen haft att grunda sitt
beslut.
Jag skall, som sagdt, för öfrigt inskränka mig till att instämma
i det yrkande, som af konstitutionsutskottets vice ordförande blifvit
gjordt, då jag antager, att det, efter de flera ganska uttömmande
debatter rörande kommandomålen, som här hållits, är öfverflödigt
att ytterligare anföra någonting i detta ämne, och då jag dessutom
har anledning tro, att en stor majoritet inom kammaren redan för
länge sedan fullständigt stadgat sin hållning i dessa frågor.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, beslöt kammaren
att, med gillande af utskottets ifrågavarande anmälan, lägga punkten
till handlingarna.
Efter föredragning vidare af utskottets under punkten 3 gjorda
anmälan anförde:
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:
Såsom skäl för den af utskottet gjorda anmälan, rörande ett på
föredragning af chefen för sjöförsvarsdepartementet den 24 mars
1893 beviljadt understöd åt en pensionerad f. d. officer vid flottan,
äro anförda hufvudsakligen tvenne omständigheter.
Den första är, att beloppets storlek skulle innebära en ganska
väsentlig afvikelse från de af Kongl. Maj:t godkända bestämmelserna
angående storleken af de från invalidhusfonden utgående understöden.
Några dylika bestämmelser finnas, mig veterligen, icke. Visserligen
21 N:0 35.
Oasdagen den 26 April, f. m.
förekommer i Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 22 februari
1845 angående indragning af invalidinrättningen på Ulriksdal
uttrycket: »Om i sådant fall pensionerna blefvo bestämda t. ex. 200
rdr banko för officer, 133: 16 för underofficer och 80: — för korporal
eller soldat, skulle för underhåll af samma personer som 1841 —
det var då talet om denna inrättnings indragning började — åtgå
allenast 8,774 rdr 16 sk. b:co»; underhållssumman var vid det till¬
fället 17,000 rdr, och följaktligen synes denna åtgärd endast afse att
med dåvarande antal pensionärer medföra en besparing af 8,000
rdr b:co. Denna summa synes Riksdagen då hafva ansett såsom
lämplig; tänker man på penningens värde då och nu, var det ju
icke så litet, som en officer skulle erhålla, då för honom afsåga 200
rdr b:co.
Nästa gång det talas om dessa understöd är i Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse den 2 juni 1848, då det säges i motiveringen,
bland annat, »och ansåge Eders Kongl. Maj:t pensionernas belopp
kunna bestämmas på sätt i Rikets Ständers skrifvelse 1845 jemväl
blifvit föreslaget» och så komma samma siffror tillbaka. Men i
sjelfva riksdagsskrifvelsen nämnes icke ett ord om beloppen af pen¬
sionerna till de afskedade militärerna, utan i dess ställe, att Rikets
Ständer tillkännagifvit, att de icke hade något att erinra mot att
invalidhusfondens samlade kapital och de till invalidinrättningen
anslagna hemmansräntor fortfarande, såsom dittills egt rum, skulle
ställas till Kongl. Maj:ts fria disposition. Vidare förekommer rörande
dessa understöd eller pensioner ingen bestämmelse förr än i kongl.
brefvet den 18 december 1849 då det, bland annat, heter: »hvarefter
VI vilje i nåder bestämma den summa, som må afsättas för att
under påföljande år såsom understöd åt afskedade personer, till¬
hörande armén eller flottan utgå.»
I förbigående må här omnämnas, att i detta kongl. bref talas
såväl om pensioner som gratifikationer, då deremot Rikets Ständer
endast tala om pensioner.
Äfven om man nu skulle, såsom utskottet synes hafva gjort,
anse, att detta uttalande i Kongl. Maj:ts skrifvelse till Rikets Ständer
1847, nemligen det att pensionerna kunde sättas till vissa uppgifna
belopp, skulle innebära, att Kongl. Maj:t med afseende på pensionernas
storlek skulle anse sig bunden, så är det att märka, att i samma
kongl. bref tydligen är framhållet, att gratifikationer jemväl skulle
kunna från fonden utdelas, och Kongl. Maj:ts formella rätt att be¬
stämma dessa gratifikationer till sådana belopp, som ansågos vara
lämpliga, torde derför icke kunna bestridas.
Då, så vidt jag kan finna, icke någon föreskrift rörande beloppen
af dessa gratifikationer förefinnes, så lärer afvikelse derifrån svår¬
ligen kunna ega rum. Således kan jag icke finna något felaktigt
förfarande hafva egt rum uti den första af utskottet anförda
omständighet.
Den andra omständigheten, hvilken utskottet ansett sig böra
särskildt framhålla, är, »att summan af de nästlidet år till officerare
utdelade belopp öfverstiger den del af förevarande medel, som under
samma tid tillfallit menige.»
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
N:o 36.
22
Onsdagen den 26 April, f. m.
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Korts.;
Då nu detta anmärkes i samband med förevarande statsråds¬
protokoll, ser det ut, som om det afsåge flottans understödstagare, men
tydligt är dock, att detta uttalande måste afse något annat än de af
mig tillstyrkta understöden från denna fond, ty af de 10,000 kronor,
kvilka afsetts för understödstagare från flottan och som 1893 på min
föredragning blefvo utdelade i understöd, tillfälle 9,175 kronor menige
man, 325 kronor underofficerare och 500 kronor officer. Följaktligen
tillföll manskapet, i stället för att det fick den mindre delen, mera
än aderton gånger det belopp, som utgick till understödstagare af
officersgrad.
När utskottet vidare nämner om de talrika fall, som här
tagit utskottets uppmärksamhet i anspråk, och bland h vilka
utskottet särskilt fast sig vid ett angående en namngifven person,
så torde det icke heller röra flottan, enär det bland dem icke fans
mer än en f. d. officer; och det är väl icke talrika fall. Vidare
säger utskottet: »I motsats till hvad statsrådsprotokollet synes utvisa
och för erhållande af sådan nådegåfva torde höra anses erforderligt,
har grefve Cronstedt icke ens till Kongl. Maj.t ingifvit någon formlig
ansökning om understöd.» Nej, det är sant: han har icke ingifvit
en formlig sådan ansökan år 1893, utan han har då endast ingifvit
en skrifvelse lika med den, han under 8 föregående år gifvit in,
och vid dem bifogat ett prestbevis, som naturligtvis erfordras för att
få understöd. Om man vill göra jemförelse, har han i detta fall
gått något längre än andra, i det han skickat in en särskild skrif¬
velse, under det att mången fattig stackare inskränker sig till att
blott skicka in en lapp — jag har här tagit med mig en bundt —
på hvilken står intyg från presten, att han lefver, och å dessas vägnar
bör man ju vara tacksam för, det ej formlig ansökan ansetts äfven
för dem behöflig hvarje år, och derför torde man väl ock få anse,
att utskottet icke fastat särskild stor vigt vid detta förhållande.
Dessutom skulle jag vilja tillägga, att då Kongl. Maj:t har fri
disposition till att lemna dessa gratifikationer, då det sedan gammalt
varit ett bruk, att den som en gång kommit att få ett sådant under¬
stöd, får bibehålla det, tills någon känd förändring eller förbättring
af hans ekonomiska ställning eller dylikt gifver anledning till
understödets indragande, då vidare en sådan anledning af mig icke
var känd vid det tillfälle, då denna sak föredrogs i konseljen, och
då man dessutom, tycker jag — särskild! med afseende fästadt på
sådana fattiga, som endast skicka in sådana här lappar, som jag
talat om — väl svårligen med rättvisa kan fordra, att en under¬
stödstagare skall för hvarje år skicka in en formligt motiverad ansökan,
för att visa, huru fattig han är, då jag således icke kände till, att
någon förändring inträffat, så hade jag ingen anledning att afstyrka
beviljandet af ett understöd, som gått ut 9 år å rad utan anmärkning.
Här föreligger således icke något, som jag förbisett.
Slutligen säger utskottet: »Att, såsom statsrådsprotokollet tillika
gifver vid handen, bevekande omständigheter skulle föreligga i detta
fall, saknar således allt stöd af ansökningshandlingarna.» Men om
man härmed menar, att ett afsigtligt vilseledande uttryck blifvit
begagnadt i bilagan till statsrådsprotokollet, ja, dä synes det mig
Onsdagen den 26 April, f. m.
23 N:o 85.
tillräckligt, för att bevisa det obefogade i ett sådant förmenande, att
säga, att Cronstedt lika med andra understödstagare i många år
varit upptagen på en särskild förteckning, bilagd protokollet, och i
likhet med alla andra under eu gemensam rubrik, i hvilken före¬
komma orden: »med afseende på bevekande omständigheter», hvarpå
följa namnen på alla understödstagare. Vid denna rubrik bör man
naturligtvis icke fästa någon annan betydelse denna gång än vid
alla andra tillfällen.
På grund af hvad jag haft äran för kammaren anföra, behagade
kammaren finna, att i sak något verkligt skäl för den gjorda an¬
mälan i denna punkt icke synes föreligga.
Herr Ljungman: Med anledning af hvad från statsrådsbänken
nu anförts, ber jag att få hänvisa till den utredning och motivering,
som utskottet lemnat, likasom äfven till den reservation, som redan
förlidet år öfver samma ämne afgafs, hvarest motiven till den af ut¬
skottet gjorda anmärkningen synas vara tillräckligt tydligt angifva.
Det kan väl icke gerna vara lämpligt, att, när man har en fond
afsedd att understödja behöfvande och fattige krigsmän, man gifver
så stora belopp åt med höga summor pensionerade officerare Sjelfva
beloppet är tillräckligt talande för saken, så att det kan vara öfver¬
flödigt att säga något mer i ämnet. En person med 4,410 kronor i
pension och som derjemte har en inkomst af 500 kronor utaf enskild
tjenst samt eger en gård i Karlskrona, han kan väl icke vara i behof
af att år efter år tilldelas en så stor gratifikation, då rent af utfattige
krigsmän i lägre grader få nöja sig med så ytterst obetydliga belopp.
Jag skall derför hemställa, att kammaren med gillande af utskottets
förfarande måtte lägga den föredragna punkten i betänkandet till
handlingarna.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet, friherre
Rappe: Den i denna punkt förekommande anmärkning hänför sig
visserligen till cn på chefens för sjöförsvarsdepartementet föredragning
beslutad åtgärd, men då utskottets motivering innehåller ett ganska
skarpt klander mot det sätt, hvarpå invalidhusfondens medel i all¬
mänhet disponerats, torde chefen för landtförsvarsdepartementet ega
full anledning, att till närmare skärskådan upptaga denna motivering,
så mycket mer som ett stillatigande härvidlag vore liktydigt med
erkännandet af fel, hvilka — icke blifvit begångna.
Utskottets motivering synes sönderfalla i 2 delar. Den ena an¬
märkningen innebär, att, vid förra årets utdelning af nådcgåfvor,
skulle hafva, såsom utskottet uttrycker sig, skett en väsentlig afvikelse
från de »af Kong! Maj:t godkända bestämmelserna beträffande storleken
af de från invalidhusfonden utgående understöden, en afvikelse, hvilken
synes desto märkligare, som enligt utskottets åsigt, någon giltig an¬
ledning till en dylik rubbning af samma föreskrifter icke förefinnes.»
Den andra anmärkningen åter gäller sjelfva fördelningen af nåde-
gålvorua, dervid utskottet ansett sig böra framhålla, »att summan af
de nästlidet år till officerare utdelade belopp öfverstege den del af
förevarande medel, som under samma tid tillfallit menige, hvilken
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
M:o 36.
24
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
Onsdagen den 26 April, f. m.
anmärkning utmynnar i utskottets slutkläm, nät rättvisa och Ullig¬
het dock hor de mana, att vid fördelningen af dessa medel de mindre
lyckligt lottade hlefve bättre än hitintills tillgodosedda».
Hyad nu angår den törsta åt dessa anmärkningar, nemligen om
öfverskridandet af gifna bestämmelser och föreskrifter i afseende på
gratifikationernas storlek, sä är densamma lätt bemött dermed, att
nagla dylika bestämmelser aldrig förefunnits — icke ens blifvit af
Riksdagen ifrågasatta, än mindre af Kong]. Magt godkända.
De slutsatser utskottet velat draga af Kong!. Maj:ts skrifvelse
till rikets ständer den 3 december 1847 angående upphörandet af
invalidinrättningen å Ulriksdal bero synbarligen på en missuppfattning
åt en uti skrifvelse!) förekommande mening. 1 nämnda skrifvelse —
som, det medgifves villigt, kunnat vara tydligare redigerad — bär
Kong], Magt, med anledning åt ständernas vid två föregående riksdagar
gjorda framställning om invalidinrättningens upplösning, visserligen
bland annat förklarat sig anse »pensionernas» belopp kunna bestämmas,
på sätt ständerna jemväl föreslagit, nemligen till 200 riksdaler för
officer, 133 riksdaler 10 skillingar för underofficer och 80 riksdaler, allt
banko, för korpral eller soldat, men — denna pensionering afsåg
endast ersättning åt, eller ett slags försättande å indragningsstat af
de invalider, till antalet 54, hvilka då voro intagna i invalidinrättningen
SeoU0I|) dennas upplösning helt plötsligt skulle gå miste om der
dittills åtnjutna fördelar, såsom husrum, fri kost, beklädnad m. m. —
Att ständerna för sin del åsyftat detta och ingenting annat, framgår
alldeles tydligt af deras underdåniga skrifvelse i ämnet den 22
februari 1845, hvilken också ligger till grund för Kougl. Alajits ofvan-
berörda uttalande, och ber jag att ur samma skrifvelse få citera
följande:
Ilikets ständer förmäla, »hurusom kostnaderna i och för invalid¬
inrättningen under de senare åren uppgått till omkring 17,000 riks¬
daler ärligen, äfvensom att invalidpersonalen 1841 utgjorts af 14
officerare, '10 underofficerare och 58 man, tillsammans 82 personer,
eller det högsta antal, som på en gång får vid inrättningen intagas,
hvadan, med antagen fördelning af nämnda utgiftssumma emellan
dessa 82 invalider, på hvarje invalid koinme att belöpa sig en under¬
hållskostnad af omkring 207 riksdaler banko för året.
»Det torde icke vara tvifvel underkastadt», tillägga ständerna,
»att denna kostnad, så vidt fråga är om korpraler och soldater, upp¬
går till ett alltför högt belopp, och att en icke obetydlig nedsättning
deri skulle kunna åstadkommas, derest iuvaliderne, försedde med
lämplige, af invalidhusfondens medel utgående, pensioner, tillätes att
till vistelseort välja den del af riket, der de funno sin utkomst lättast
kunna vinnas, en förändring, hvarigenom jemväl invaliderne sannolikt
koinme i tillfälle att bereda sig ett mera verksamt och derigenom
trefligare lefnadssätt. Om i sådant fall pensionerna biefve bestämda
t. ex. för officer till 200 riksdaler, underofficer till 133 riksdaler 16
skillingar, och för korpral eller soldat till 80 riksdaler banko om året,
skulle _ för underhåll af 14 officerare, 10 underofficerare och 58 man,
eller för eu personal, till antalet lika med den, som år 1841 vid
inrättningen varit intagen, åtgå allenast 8,773 riksdaler 16 skillingar,
26 N:0 36.
Onidagen den 26 April, f. m.
eller omkring hälften af deu kostnad — hvilken nyssnämnda ar för
detta ändamål utgått.»
Sedan invalidinrättningen med 1850 års ingång blifvit upplöst,
fingo också' de derstädes då intagna invalider under sin återstående
lifstid uppbära dem sålunda tillagda pensioner, men sedan dess hafva,
med undantag af de sedermera inrättade svärdspensionerna, inga
understöd från fonden utdelats, annat än i form af gratifikationer.
Kottgl. Magt hade nemligen i sin förberörda skrifvelse af den 3
december 1847 »förbehållit sig», att de till inrättningen anslagna
hemmansräntor jemte dess kapitalfond allt framgent skulle stå till
Kongl. Maj:ts disposition, sä att räntorna deraf efter behof kunde
an vändas till pensioner och gratifikationer åt afskedade i behof stadde
krigsmän; och förklarade ständerna sig icke hafva något att erinra
mot det af Kongl. Magt sålunda gjorda »förbehåll», samt fäste icke
något slags vilkor för Kongl. Maj:ts fria disposition af fonden För det
afsedda ändamålet.
Utskottets förmenande, att Kongl. Maj:t skulle af några slags
föreskrifter vara bunden i afseende på storleken af de utaf Kongl.
Maj:t beviljade gratifikationer, saknar således all grund Något skäl
för Kong!. Magt, att taga de år 1847 för särskild^ ändamål beviljade
pensionsbelopp såsom norm för bestämmandet af gratifikationernas
storlek, förefinnes icke heller, och en sådan åtgärd skulle dessutom
vara rent förkastlig ur synpunkten att befrämja invalidhusfondens
tillväxt. Såsom exempel på hvartill sådant skulle kunna leda, be-
höfver jag blott påpeka, att, derest de 1,717 personer tillhörande
manskapet, hvilka under år 1893 erhållit understöd med i medeltal
16 kronor 33 öre, i stället fått gratifikationerna bestämda efter de
åt invaliderna bestämda pensionsbelopp, endast denna post skulle
medfört en förhöjd utgift af omkring 179,000 kronor, eller vida mera
än invalidhusfondens hela bruttoinkomst. Fondens ställning, som vid
tiden för invalidinrättningens upplösning utgjorde omkring 320,000
kronor och vid 1892 års slut uppgick till omkring 2,520,000 kronor,
skulle säkerligen, genom följandet af dylika principer, visat sig helt
annorlunda än nu är förhållandet.
I sammanhang härmed tillåter jag mig erinra, att, derest man,
såsom rättvist är, tager i beräkning skilnaden emellan penning¬
värdet nu och för 50 år sedan, de till officerare under senaste år
utgående gratifikationsbelopp, af utskottet beräknats i medeltal till
322 kronor 55 öre per individ, icke på långt när i storlek uppgå till
de belopp, som Rikets Ständer år 1845 ansett böra i form af pen¬
sioner utgå till då varande invalid-officerare.
Beträffande åter utskottets anmärkning om fördelningen af under-
stödsbeloppen och utskottets åsigt, att vid denna fördelning »de
mindre lyckligt lottade (hvarmed utskottet synes afse menige man)
borde bättre än hitintills blifva tillgodosedda», så tillåter jag mig till
eu början anmärka, att det, ur mensklig synpunkt sedt, ofta torde
vara svårt att bedöma, hvilken är mindre lyckligt lottad, antingen
den gamle utblottade officeren, som ofta af sjuklighet nödgats afgå
ur tjensten före uppnådd pensionsålder och som kanske är för stolt
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
N:0 35.
26
Onsdagen den 26 April, f. m
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
att anlita fattigvården, eller den i (ifrigt i samma utblottade belägen¬
het varande gamle soldaten.
Då emellertid de af utskottet rörande understödsbeloppen med¬
delade siffror ingifva den föreställningen, att större delen af de från
fonden utgående understödsbeloppen kommit afskedade officerare och
underofficerare till godo och endast den mindre delen tillfallit man¬
skap, får jag, till berigtigande häraf, upplysa, att under år 1893
på landtförsvarsdepartementets föredragning från nämnda fond
anvisats:
för manskap såsom gratifikationer................................. kr. 19,330: —
» (bo, såsom bidrag till förhöjd manskapspensio-
nering i Wadstena krigsmanshuskassa.................. b 30,000: —
eller tillsammans kr. 49,330: —
samt för officerare och underofficerare, såsom gratifika¬
tioner ........................................................................ b 36,825: —
hvadan en skilnad till menige mans fördel upp¬
kommer af ............................................................... b 12,505: —
Såsom ytterligare belysning af detta förhållande torde få näm¬
nas, att af de gratifikationer, som i landtförsvarsdepartementet under
år 1893 från invalidhusfonden tilldelats nye saltande, d. v. s. sådana,
som icke förut erhållit understöd, endast 1,000 kronor tillfallit office¬
rare och underofficerare, hvaremot korpraler och manskap under
samma tid bekommit 4,930 kronor.
Utskottet uttalar (ä sid. 12) den åsigt, att Bden på senare år
skedda förbättringen af officerarnes löne- och pensionsförhållanden
bort föranleda dertill, att det behof af understöd, som i vissa fall
kunnat för dem förefinnas, numera bortfallit».
Till bemötande af de slutsatser, man möjligen kan draga af detta
uttalande, får jag upplysa, att vid gratifikationernas utdelande såsom
regel följes, att officerare, hvilka kommit i åtnjutande af 1877 års
nya pensionsstat, ej böra erhålla understöd från invalidhusfonden.
1 de sällsynta fäll, då något undantag gjorts från denna regel, hafva
särskildt bevekande omständigheter gjort sig gällande. Deremot är
det just det stora antalet af sådana behöfvande officerare, hvilka
innehafva pension å gammal stat och således icke kommit i åtnju¬
tande af förbättrade aflönings- och pensionsförhållanden, som nu
tynger på siffran öfver understödstagande officerare och under¬
officerare. Sedan mycket lång tid tillbaka har nemligen den praxis
följts, att dylika personer, eller s. k. gamle sökande, år efter år fått,
på ny ansökning, behålla dem en gång tillagdt understöd, då de om¬
ständigheter, som föranled t understödets beviljande, veterligen icke
undergått någon förändring. De flesta af dessa äro dock mycket
gamla, och deras antal minskas år efter år.
Af hvad jag sålunda anfört och då, under de senare åren, alla
ansträngningar gjorts för att förbättra det afskedade manskapets
ställning genom ökandet af gratifikationernas belopp från 10 kronor
till 15 å 20 kronor samt förändrade åldersbestämmelser i afseende
på tiden för gratifikationens erhållande, åldern nedsatt från 70 till
65 år, och då vid pröfningen af nya inkomna ansökningar om under-
27
N o 85.
Onsdagen den 25 April, f. m.
stöd, tillgångarne t främsta rummet alltid tagas i anspråk för att
deråt förtjente korpraler och soldater må komma i åtnjutande åt
understöd, torde kammaren kunna bedöma, i hvad mån skäl före¬
finnas för påståendet, att menige mans bästa mindre tillgodoses än
befälets vid utdelandet af dylikt understöd.
Mot utskottets motivering, i hvad densamma rör inom landt¬
försvarsdepartementet rådande förhållanden i frågan, torde derför eu
bestämd protest kunna nedläggas.
Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! Mina herrar! Det är
icke för att yttra mig beträffande den nu föredragna tredje punkten
af konstitutionsutskottets betänkande, som jag begärt ordet. Anled¬
ningen dertill är icke den, att jag underskattar anmärkningens värde,
utan det är derför, att dessa många olika reservationer, som finnas
bifogade betänkandet, icke få på något sätt beröras under annan
form, än om man behandlar dem i samband med någon af de före¬
dragna punkterna.
Jag har derför begärt ordet för att yttra mig om en af dessa
reservationer. Jag vill, såsom jag redan nämnt, icke på något sätt
underskatta utskottets beslut i den tredje punkten. Jag har endast
velat begagna tillfället att något tala om den reservation, som af-
gifvits af alla tio utskottsledamöterne från denna kammare, hvilken
reservation jag anser vara af sådan betydelse, att kammarens upp¬
märksamhet bör fästas å densamma.
Kammaren har redan förut behandlat denna fråga Reservationen
afser nemligen statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den
14 juli 1893, hvilket innehåller ett beslut om utfärdande afen kongl.
kungörelse angående vissa åtgärder till förekommande åt kolerans
utbredning bland vår befolkning.
Hvad som företrädesvis gör det nödvändigt att inlägga en protest
mot detta beslut, är att det bland ledamöterna från Första Kammaren
ej funnits — en enda, som hyst samma åsigt, så att man kunnat vinna
majoritet. Detta är i högsta grad förvånande och det visar, att,
huru bra vår regeringsform af 1809 än må vara affattad, den ändå
alltid har den väsentliga bristen, att, då det gäller den konstitutionella
ansvarigheten, den synes lemna mycket öfrigt att önska.
Jag anser detta beslut från 3 synpunkter strida mot grundlagen.
För det första ålägger det vissa personer skyldigheter och det skyldig¬
heter, som de kanske icke fullt frivilligt underkasta sig, utan hafva
under tjenstemannaansvar att fullgöra Det är alltså ett ingrepp i
den fria sjelfbestämmelserätten och det fria aftalet. Det innebär
vidare, detta beslut, ett betungande för kommunerna, en beskattning,
och pålägger ett ganska tungt onus. Det innebär slutligen, detta
beslut, ett transporterande af en administrativ författnings- och lag¬
stiftningsrätt från regeringen sjelf till eu regeringen underordnad
myndighet, nemligen medicinalstyrelsen, som skulle icke blott få
besluta, huru förtäras skulle, utan derjemte hafva rätt att ålägga
böter, som skulle förvandlas enligt de vanliga bestämmelserna för böter.
Frågar man nu, huru det är möjligt, att regeringen kommit
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts )
N:o 35.
28
Onsdagen den 26 April, f. m.
fn>ihenjej ^er^,u aH kunna utfärda denna författning, så stöder den sig visser-
granskntnq Pa regeringsformens 89 §, som handlar om Konungens ekonomiska
af de i 0('k administrativa lagstiftningsrätt. Det är möjligt — och jag är
statsrådet den förste att medgifva det, — att utan denna paragraf skulle det,
f0.r(la,l 'åsom herr ecklesiastikministern sade, blifva hardt när omöjligt för
pinto o . en regering att styra ett land. Men deraf följer icke den ytterliga
< orts) konseqvens, till hvilken regeringen och i synnerhet den föredragande
departementschefen, som kunnat kontrasignera detta beslut, hafva
kommit, nemligen att det går an att utsträcka den ekonomiska lag¬
stiftningsrätten huru långt som helst. Jag tror, att för regerings¬
formens 89 § finnas gränser, och jag tror, att det är ett bevis på att
man öfverträder dessa gränser, om man kommer i strid och kontrast
mot öfriga bestämmelser i grundlagen. En af dessa paragrafer,
hvilka detta beslut obestridligen öfverträder, är 57 § i regerings
formen, som talar om svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta
och bestämmer, att kommunerna vid utöfningen af sin sjelfbeskattnings-
rätt hafva att anlita kommunalförfattningarna. Men om nu så är, att
regeringen härvidlag öfverskridit sin befogenhet och grundlagens
bud, så finr.es det dock förmildrande omständigheter — jag är den
förste att medgifva det. Jag finner t. ex., att helsovårdsstadgan,
hvars kompletterande ifrågavarande beslut kan anses innebära, är
tillkommen på administrativ lagstiftningsväg, och jag finner vidare,
att förordningen utfärdades på grund af hotande fara och icke kunde
fördröjas, till dess Riksdagen sammanträdde. Dessa båda omständig¬
heter torde kunna anses som förmildrande, men huru vida dessa för¬
mildrande omständigheter bort föranleda, att Första Kammarens leda¬
möter inom utskottet icke biträdde det uttalande, som gjorts af reser¬
vanter inom Andra Kammaren, hvilka velat göra en anmälan enligt
107 § regeringsformen, det vill jag lemna osagdt.
Jag hör, herr talman, icke till dem, som i tid och otid vilja
anlita dessa konstitutionella åtgärder till protest mot hvad eu regering
kan göra sig skyldig till. Jag instämmer i detta afseende med Hans
Järtas uttalande, och jag tror, att, om dessa bestämmelser missbrukas
och allt för ofta användas, de, i stället för att utgöra ett verksamt
korrektiv mot Övergrepp från regeringens sida, komma att helt och
hållet illuderas, till dess de blifva hardt när af ingen betydelse Men
deraf följer ingalunda, att man aldrig kan anlita denna paragraf,
och jag tror, att ett fall, då det är synnerligen lämpligt att anlita
den, är just det föreliggande fallet. Jag är viss, att, om det utan
protest får fortgå på denna väg, deraf slutligen skulle följa, att
många af våra fri- och rättigheter, till och med vår beskattningsrätt
i kommunalt hänseende skulle i betänklig grad annulleras, och för
min del vill jag icke vara med derom
Naturligtvis kan det icke falla mig in att beträffande denna
fråga göra något yrkande, då saken framkommit i en reservation,
utan jag har blott velat till protokollet uttala en protest mot rege¬
ringens tillvägagående i det ifrågavarande ärendet.
Herr Hedin: Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdeparte¬
mentet förmodade, att inga gällande bestämmelser förefinnas, hvilka
29 N:o 35.
Onsdagen den 25 April, f. m.
i det ärende, som blifvit af utskottet under deuua punkt aumäldt,
kunde öfverträdas. Jag hemställer dock till något närmare begrun¬
dande å hans sida, huru vida det är rimligt att påstå, att Kongl.
Maj:t skulle cga att vända upp och ned på alla de bestämmelser
rörande dispositionsrätten af allmänna medel, som Kongl. Maj:t sjelf
föreslagit för Riksdagen, och använda dem i strid med hvad han
sjelf uttalat om meningen med deras användande.
När statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet anmärkte,
att det i utskottets betänkande förekommande uttrycket »talrika fall»
icke skulle vara tillämpligt på hans föredragning, hans utöfning af
embetet, så ber jag få erinra derom, att föreliggande punkt dels bör
ses i sitt sammanhang med motiveringen, så att man icke koppar
öfver någon del deraf, dels äfven i sammanhang med hvad visser¬
ligen icke utskottet anmälde, men reservanterna anmärkte vid kon¬
stitutionsutskottets decharge memorial 1893. I en reservation till
detta memorial framdrogos talrika exempel på missbruk af Kongl.
Maj:ts dispositionsrätt af invalidhusfondens medel, äfven på före¬
dragning af chefen för landtförsvarsdepartementet, ehuru de äfven
då blott ville att till föremål för uttrycklig anmälan skulle göras
det särskildt eklatanta fäll, som i år blifvit anmäldt af utskottets
flertal. Det blir en uppgift för kommande konstitutionsutskott, som
jag hoppas, att åtminstone ledamöterna från denna kammare icke
måtte försumma, att, sedan man nu — jag vill antaga med någon
effekt — vänd! sig mot ett svårt, sedan 10 år förekommande miss¬
bruk på föredragning af sjöministern, vända sin uppmärksamhet
äfven mot de talrika missbruk, som förekomma vid disponerandet af
medel från samma fond på föredragning af statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet. Jag ber att få erinra om de ganska
upplysande siffror, som förekomma i reservanternas nämnda anförande
till konstitutionsutskottets dechargememorial år 1893. Jag skall blott
nämna ett enda exempel, anfördt i en not i nämnda memorial, att
vid föredragning den 26 mars 1892 en f. d. öfverstelöjtnant ur
invalidhusfonden erhållit 500 kronor och från Vadstena krigsmans¬
kassa 300 kronor i understöd.
När nu herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
säger, att han icke hade någon anledning att afvika från hvad förut
i flere år beslutits beträffande nådegåfva åt den nu ifrågavarande
pensionerade officeren, så tillåter jag mig fråga, om icke hvar enda
en af de öfriga detaljerna i hans föredragning om användande af
medel från den ifrågavarande fonden utgjorde ett det allra kraftigaste
skål att afvika från det förfärande, som iakttogs beträffande den
ifrågavarande pensionären. När han åt fattiga stackare tick utdela
gåfvor af 15, 20, 25 å 30 kronor, utgjorde icke det ett så talande
skäl, att intet annat i verlden kunde behöfvas, att besinna sig, huru
vida det vore rimligt att i första rummet lemna 500 kronor af det
den gången disponibla beloppet åt en person, som sitter med 4 å
5,000 kronors inkomst? Jo, visserligen fäns det anledning för herr
statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet att göra det. När
jag första gången fick se denna disposition ur invalidhusfonden —
det var 1891 — så kunde jag icke begripa, huru något sådant var
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
N:0 35. 30 Onsdagen den 25 April, t. m.
Angående möjligt. Jag frågade då eu sjöofficer, hvad den ifrågavarande
fullbordad kommendörkaptenen hade gjort, som kunde förvärfva honom anspråk
9rafdTi9 På ett sådant erkännande utöfver hvad han hade i sin pension,
statsrådet hvilka störa förtjenster han hade inlagt om flottan eller eljes om
förda Sveriges rike, eller på hvad sätt och när han blifvit skadad, blifvit
protokoll. invali(i i Kongl. Maj:ts och kronans tjenst. Svaret jag fick, herr
(Forts.) talman, var en så utomordentligt lustig min, att jag genast svarade:
»jag tackar, jag behöfver icke något annat svar», hvilket inbringade
mig det välkomna lofordet, att jag hade mycket godt förstånd. Det
förefaller mig otänkbart, att de omständigheter, som föranledde detta
uttrycksfulla mimiska svar, icke skulle hafva varit för herr sjö¬
ministern bekanta, och det är som sagdt omöjligt att medgifva, att
icke alla de öfriga förslag, som han på samma gång framstälde till
Kongl. Maj:t om utdelning af understöd från invalidhusfonden, bort
för honom utgöra den allra mest afgörande anledning att icke full¬
följa hvad man under 9 år förut i den saken gjort.
När man ser sådana saker förekomma vid disponerandet af
offentliga medel, så ser man uppenbarad på ett sätt, som jag vill
beteckna blott såsom i hög grad bedröfligt, öfverklassandans magt
inom regeringen. När jag ser, att 500 kronor disponerats i förväg
åt en person med mellan 4 och 5,000 kronors pension, men att en
f. d. husar, 67 år gammal, med 42 tjensteår, skadad i kronans tjenst,
behäftad med dubbelt ljumskbråck, blind — eller som det heter:
»har förlorat venstra ögat och är nästan blind» — och med tre
oförsörjda barn, icke erhållit mer än 15 kronor, då säger jag —
det må tagas huru illa som helst — att jag revolteras.
Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har
sagt, att, då utskottet uti motiveringen till denna tredje anmärknings-
punkt uttalat ett skarpt klander, som skulle drabba honom, om det
vore förtjent, han hade all anledning att taga utskottets utlåtande i
närmare skärskådande. Ja, visserligen har han anledning att taga
utskottets utlåtande i närmare skärskådande, och jag för min del
skulle finna det särdeles ömkligt, att han toge det i ännu närmare
skärskådande, än hvad jag af hans nyss hållna anförande kan sluta
mig till, att han gjort.
Han yttrade någonting sådant, som att den af utskottet åberopade
bestämmelsen i Kongl. Maj:ts proposition 1847 icke skulle gälla
några andra än den dåvarande personalen, för hvilken invalidhus-
inrättningen var afsedd. Detta måste jag förklara vara ett i högsta
grad förunderligt missförstånd af ord, som jag icke begriper huru
man kan missförstå till den grad, som herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet det gjort. När Kongl. Maj:t framhöll
nödvändigheten af att städse ega nödiga medel för att åt de afske-
dade och i nöd stadde krigsmän, för hvilka invalidkusinrättningeu
varit afsedd, kunna på annat sätt bereda vård och underhåll, så
finnes det väl icke minsta rim och reson i att påstå, att detta
betydde de då lefvande personerna, till det eller det antalet, bärande
de eller de namnen, som då kunde komma i åtnjutande af invalidhus-
inrättningens fördelar. Det framgår icke af ordalagen. Ordalagen
visa tvärt om motsatsen, utom det att sunda förnuftet borde räcka
Onsdagen den 26 April, f. ra. 31
till för att inse detta i fall någon felaktighet i ordalagen förefinnes.
Vore detta icke förhållandet, så skulle icke allenast invalidhus-
inrättningen nu hafva upphört, utan då skulle älven iuvalidhus-
tonden vara till sista skillingen indragen och använd till andra
ändamål. Ty jag kan icke antaga att någon enda invalid från år
1847 ännu skulle lefva och jag frågar, om det är rimligt att antaga,
att den ifrågavarande grefven och pensionerade kommendören skulle
kunna anses höra till den kategorien, att, om invalidhusinrättningen
funnes qvar, han skulle komma att vid densamma intagas.
Det synes mig, som om herr statsrådet och chefen för landt¬
försvarsdepartementet bort taga utskottets utlåtande något närmare i
skärskådande, då man hade kunnat hoppas, att lian deraf låtit leda
sig till det resultatet att, i stället för att protestera, såsom han
gjorde, taga hvad utskottet sagt till ledning för sina framtida
åtgöranden, när det gäller att nästa gång disponera medel från
invalidhusfonden.
Jag anhåller, herr talman, att kammaren behagade med god¬
kännande af utskottets förfarande i denna punkt, lägga densamma
till handlingarna.
Herr Alsterlund: Det är med anledning af den utaf herrar
Vahlin och Hedin afgifna, vid detta betänkande fogade reservation
i fråga om utlemnande till armén af en fältandaktsbok, som jag
begärt ordet. Jag skall icke yttra mig angående beslutet att utdela
boken, utan vill jag endast bemöta ett yttrande från reservanterna,
hvilket jag anser behöfva bemötas, emedan detsamma icke är riktigt.
Reservanterna säga å sidan 63: »Då den religiösa friheten hos
oss i så många fall ännu icke vunnit erkännande, och då särskild!
de värnpligtige utan hänsyn till religion tvingas att deltaga i stats-
kyrkliga förrättningar, torde åtminstone hvarje ny åtgärd, vid hvilken
allt fortfarande lemnas obeaktadt, att andra religioner än statskyrkans
hos oss ega ett icke ringa antal anhängare, böra af Riksdagen upp¬
märksammas» o. s. v.
Det är icke, såsom reservanterna här säga, att värnpligtige,
tillhörande en främmande religion, tvingas att deltaga i de guds-
tjenster, som hållas under vapenöfningarna å mötesplatserna. Tjenst-
göringsreglementet för armén innehåller, beträffande främmande
religionsbekännare, i § 7 mom. 8 följande bestämmelse: »Medlemmar
af främmande trossamfund, hvilka sådant önska, äro fritagna från
deltagande i regementsgudstjenst. Regementschefen bör derjemte på
framställning medgifva främmande trosbekännare, så vidt ske kan,
de fördelar, som enligt denna § skola beredas statskyrkans med¬
lemmar. Kammaren torde deraf finna, att det af mig nu citerade
uttrycket i reservationen icke är med verkliga förhållandet öfverens¬
stämmande. Icke heller lärer det falla någon regementschef in att
på något sätt och vis gent emot dessa tydliga föreskrifter tvinga en
främmande religionsbekännare att deltaga i regementets gudstjenster.
Tvärt om, lärer lian väl låta sig angeläget vara att, så vidt möjligt
är, bereda dem tillfälle att hålla gudstjenst på det sätt de bruka.
Jag har icke något yrkande att göra.
.Nro 35.
Angående
fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)
N:o 85.
32
Onsdagen den 26 April, f. m.
Angående Hen' Sjö: Mall kan visserligen inse, att det för regeringen skall
fullbordad ställa sig ganska svårt att verkställa en rättvis fördelning af de
9r^fSdTi9 gratifikationer, som stä till dess förfogande å den så kallade invalid
statsrådet husfonden. Men i ett sådant fall, som det, hvilket föreligger i
förda utskottets betänkande, synes mig, att det för regeringen icke bort
protokoll, förefinnas den ringaste tvekan, huru den skolat förfara, när det gäld?
(Forts.) ifrågavarande officer, hvars inkomster uppskattats till 4,410 kronor
för pension och 500 kronor af enskild tjenst, förutom det att han
tillika egde gård i Karlskrona. Förlidet år hade konstitutions¬
utskottet påpekat enahanda förhållande, och särskild! hade en af
utskottets ledamöter, nemligen herr Hedin, fäst uppmärksamheten på
det missförhållandet, att så hög gratifikation kunnat tilldelas före¬
nämnde officer, som hade denna stora pension utom andra inkomster,
då man vet, att åldriga, värkbrutna och sängliggande soldater icke
fått ett enda öres gratifikation. Äfven om de varit öfver 65 år gamla,
har man ändock nekat att gifva dem gratifikation. Jag känner äfven
åtskilliga fall, der ansökningar om gratifikation blifvit afslagna. under
det andra ansökningar under alldeles samma förhållanden bifallits;
och jag har derför icke kunnat med tystnad låta detta passera. Mig
synes att, då jag förlidet år för Riksdagen påpekade Kongl. Maj:ts
förfaringssätt i en fråga af enahanda beskaffenhet, som denna, detta
påpekande hade bort för regeringen innebära en erinran till större
varsamhet vid utdelandet af dessa medel. Men då så icke skett,
har jag åtminstone velat på detta sätt begagna mig af min rättighet
att bär uttala mina åsigter i denna fråga. Och får jag till veder¬
börande departementschefer framföra min vördsamma och ödmjuka
anhållan, att utdelningen af dessa gratifikationer till afskedade sol¬
dater mätte ordnas sä, att den i något större mått än hittills måtte
komma dem till de!, och ej användas till gratifikationer åt sådana
personer, som sitta med så stora inkomster, som 4,000 å 5,000 kronor,
hvilket jag icke kan finna tillständig^ För närvarande har jag
emellertid icke något yrkande att göra.
Häruti instämde herr Andersson i Löfhult.
Herr Vahlin: Herr Alsterlund har gjort en anmärkning beträf¬
fande en felaktig uppgift i den af mig vid denna punkt afgifna
reservation. Jag skall, i anledning deraf, i motsats mot dem, emot
hvilka förut i dag anmärkningar blifvit framstälda, erkänna, att jag-
tror hans erinran vara rigtig. Jag hade frågat en militär, huru det
förhölle sig i detta fall, och han nämnde, att äfven värnpligtig bevä¬
ring af främmande trosbekännelse vore tvungen att deltaga uti
ifrågavarande gudstjenster. Jag må bekänna, att jag litade på denna
uppgift och nedskref densamma utan att först hafva genomläst tjenst-
göriugsreglementets bestämmelser i detta afseende. Detta reglemente
är temligen nytt — det är, som jag tror, endast 4 år gammalt —
och det är ju möjligt, att den ifrågavarande officeren, hvilken af mig
tillspordes, icke kände till detsamma.
Herr Alsterlunds anmärkning gäller emellertid blott några uttryck
i motiveringen till reservationen, hvilken för öfrigt hvilar på så goda
Onsdagen den 26 April, f. m.
33
N:o 85,
skal, att densamma förlorar mycket litet på det medgifvande jag
nu gjort.
Öfverläggningen var härmed slutad. Äfven denna puukt lades
med gillande af utskottets anmälan till handlingarna.
§ 4.
I ordningen förekom härnäst Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 19, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående tillägg till § 35 folkskolestadgan.
Motionären, herr P. Larsson i Fole, hade i berörda, inom Andra
Kammaren väckta motion, n:o 157, föreslagit, att Riksdagen måtte
hos Kongl. Maj:t anhålla om sadant tillägg till ofvannätnnda paragraf,
att det måtte medgifvas skoldistrikt att anordna undervisning på det
sätt, att intagning i skolan skedde hvart annat år.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke mätte till någon
kammarens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af ärendet anförde-
Herr Larsson i Fole: Som herrarne finna af detta betänkande,
har utskottet nästan enhälligt afstyrkt min motion, och jag antager
derför att det icke lönar mödan att uppträda till försvar för den¬
samma, helst den icke rörer alla skoldistrikt, utan blott ett och
annat. Men detta oaktadt vill jag säga några ord.
Utskottet erkänner, att jag i viss mån haft goda skäl för min
framställning och »att fall kunna gifvas, der en anordning af skol¬
väsendet i enlighet med mitt förslag måste anses som en förbättring».
Men utskottet framhåller emellertid åtskilliga olägenheter, som skulle
uppstå genom ett bifall till mitt förslag. Dessa olägenheter har
utskottet framhållit i fyra punkter, som dock egentligen skulle kunna
sammanföras under en punkt, enligt hvilken hufvudolägenheten skulle
bestå deri, att barn af olika åldrar undervisades i samma klass.
Men ett sådant förhållande var jemväl förut medgifvet, så vida för¬
samlingarna vore eniga derom. § 35 i gällande folkskolestadga af
den 20 januari 1882 innehåller i mom. 1 följande bestämmelse:
»Barns skolålder räknas från och med det år, under hvilket barnet
fyller sju, till och med det år, under hvilket barnet fyller fjorton
år.» Detta var således medgifvet förut. Men så kommer ett följande
moment, som upphäfver hela det föregående stadgandet. Det lyder
nemligen så: »Da skolråd efter samråd med kyrkostämma så pröfvar
nödigt, må tiden, då barns skolgång skall begynna, kunna upp¬
skjutas, dock icke längre än till det år, under hvilket barnet fyller
nio år. I sådant fall skall öppet lemnas hvarje barn, som uppnått
den i nästföregående moment bestämda skolåldern, att begagna sig
af skolundervisning, om det af föräldrar eller målsman anmäles till
Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 35. 3
Angående
tillägg till
§ 35
folkskole¬
stadgan.
N:o 35. 31 Onsdagen den 25 April, t. m.
Angående skolgång.» Det är just detta tillägg i 2:dra momentet, som jag har
tillägg till önskat att få bort. Ty om församlingen eller skolrådet anse det
| f5. vara med sin fördel förenligt att bestämma, att försök skola ega
Stadgan' rum med barns intagning i skolan hvart annat år, så kan en enda
(Forts.) person hindra detta. Kammaren har många gånger förut uttalat sig
mot det kommunala envälde, som gjort sig gällande på många
ställen i vårt land, och i dessa uttalanden har jag instämt. Den
fråga, som här föreligger, faller också under detta kommunala en¬
välde, som kan utöfvas af en enda person, vare sig han har rösträtt
på kommunalstämma eller icke. Jag tycker för min del att detta
förhållande icke bör fortfara.
Utskottet gör derefter några anvisningar, huru enligt mitt för¬
slag skulle kunna förbättras skolväsendet i sådana församlingar, som
jag afse». Deribland hänvisar det till, att de mindre församlingarne
skulle kunna sammanslås till skoldistrikt, hvarigenom ett godt mål
vunnes. En sådan sammanslagning har redan egt rum på åtskilliga
ställen på Gotland, der flera mindre kommuner hållit en gemensam
skola, och detta har gått bra på de orter, der det icke varit för
långt för barnen att komma till skolan. Men det finnes kommuner,
belägna i skogstrakterna, der genom en dylik sammanslagning
barnen skulle få långt till skolan. Manga af barnen skulle da la
i/ eller en hel mil till skolan, och detta kan väl icke vara lämpligt.
Dä dagarne äro korta såsom i november och december samt skolan
börjar vid dagens inbrott och fortsätter till skymningen, är det icke
trefligt för barnen att gå hemifrån eller hem i mörker, och likaså är
det för föräldrarne oroligt att hafva sina barn ute på vägarne kanske
i regn eller snöyra.
Det kan väl icke heller vara lämpligt att ålägga församlingarne
att hålla småskolor jemte folkskolan, då antalet barn i skolåldern
inom församlingen uppgår till endast 15 å 40 stycken på Gotland.
, Utskottet säger vidare, att ett försök i den rigtning, som mitt
förslag afser, blifvit gjordt i ett skoldistrikt, tillhörande Upsala stift.
Denna anordning beslöts af skolrådet och kyrkostämman, och be¬
slutet faststäldcs af Upsala domkapitel. Utskottet anser emellertid,
att, innan erfarenhet vunnits om lämpligheten af denna anordning,
bör man icke bifalla mitt förslag. Jag kan då upplysa derom, att
dylika försök äro gjorda äfven på Gotland samt att denna anordning
på somliga ställen der tillämpats 3 å 4 år samt visat sig vara till
allmän belåtenhet. Detta har också skolinspektören vitsordat i sin
till ecklesiastikdepartementet ingifna berättelse. Men ehuru dylika
försök äro gjorda samt visat sig lämpliga, har man dock exempel
på, att, då man försökt införa en dylik anordning i eu del andra
församlingar, har detta misslyckats, emedan \ isby domkapitel icke
fäststält det af skolrådet och kyrkostämman fattade beslutet derom,
så framt en enda person varit emot åtgärdens vidtagande. Det är
denna oformlighet jag velat hafva afhjelpt.
Såsom frågan nu står, torde det likväl icke löna sig att yrka
afsteg på utskottets hemställan och bifall till min motion, och jag
vill derför icke heller göra det, förr än jag hört, att mitt förslag har
någon utsigt att vinna understöd i denna kammare.
Onsdagen den 26 April, f. m. 35
Herr Hammarlund: Såsom åt' det föreliggande betänkandet
framgår, har utskottet i det hela taget stält sig ganska välvilligt
mot motionen. Utskottet har emellertid ansett sig böra framhålla
några olägenheter, som skulle blifva följden af ett bifall till motio¬
närens förslag, att intagning i skolan skulle ske blott hvart annat år.
Sådana olägenheter äro: att åldersskilnaden mellan i samma klass
varande barn blir så stor, att svårighet skall uppstå för barnen att
följas åt vid undervisningen; att, om ett barn, till följd af att det icke
kan följa med undervisningen i en klass, måste nedflyttas, dess
afgång^ från skolan derigenom blir fördröjd med två år; att, om ett
i skolåldern varande barn under tiden mellan tvenne inskrifningar
inflyttas i ett skoldistrikt, man får bilda en klass ensamt för
detta barn eller låta med dess skolgång anstå 1 å l1/, års tid; samt
slutligen och icke minst att genom denna förändring den i folkskole¬
stadgan uppstälda grundprincipen, att ett barn är berättigadt till
undervisning från och med det år, under hvilket det fyller 7 år
skulle i betänklig män rubbas.
Oaktadt dessa olägenheter, har dock utskottet medgifvit, att fall
kunna inträffa, der en sådan anordning, som motionären föreslagit, måste
anses såsom en förbättring. Detta kan blifva fallet, dels i mycket
små skoldistrikt och dels — något som motionären icke framhållit
— i aflägsna byar, tillhörande större skoldistrikt, der afståndet till
hufvudskolan är för stort samt det finnes endast ett fatal barn, hvilka
af en lärare undervisas i samtliga klasser.
Utskottet håller emellertid före, att, innan man beslutar sig för
att i folkskolestadgan inrymma ett sådant medgifvande, som motio¬
nären föreslagit, bör man, mera än hittills skett, hafva pröfvat denna
anordning, hvarigenom man kan få visshet om, huru vida densamma
verkligen kan genomföras utan afsevärda olägenheter. Skulle det
efter en dylik pröfning visa sig att så kan ske, får man taga i öfver¬
vägande, hvilka ändringar af folkskolestadgan behöfva vidtagas. En
pröfning i förenämnda hänseende anser utskottet skulle kunna komma
till stånd derigenom, att församlingar inginge till Kongl. Majt och
begärde rätt till undantag från folkskolestadgans nuvarande bestäm¬
melser i detta afseende. Om ett sådant medgifvande lemnas, är det
icke att befara, att, pa sätt motionären nyss framhållit, en enda person
skulle kunna hindra denna anordning.
Då jag, i likhet med utskottet, anser, att, innan den föreslagna
anordningen blifvit mera pröfvad än hittills, man icke bör i folkskole¬
stadgan inrycka en sådan bestämmelse, som af motionären föreslagits
skall jag anhålla om bifall till utskottets hemställan.
Herrar Zotterman och Fredholm i Saleby instämde häruti.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 5.
Efter föredragning af statsutskottets memorial n:o 50, angående
N:o 35.
Angående
tillägg till
§ 35
folkskole¬
stadgan.
(Forts.)
N:o 35.
Angående
användande
af
riksbankens
vinst för
1893.
36 Onsdagen den 25 April, t. m.
anslag för utarbetandet af det vid 1892 års lagtima riksdag beslutade
register till kamrarnes protokoll med bihang för tiden från och med
år 1867, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.
§ 6.
Till kammarens afgörande förelåg vidare bankoutskottets memorial
n:o 7, angående användande af riksbankens vinst för 1893.
Under punkten 1 hemstälde utskottet, att af riksbankens föi ar
1893 bokförda vinst ett jemnadt belopp af 2,480,000 kronor måtte
öfverlemnas till statsverket och återstoden för riksbanken bibehållas.
Häremot hade reservation anmälts af herrar Themptander,
Hansson i Solberga, Sjö, Holmgren, Månsson, Jansson i Saxhyttan,
Nudahl och Pehrsson i Norrsund, hvilka yrkat, att åt riksbankens för
år 1893 bokförda vinst ett belopp af 2,000,000 kronor måtte öfver¬
lemnas till statsverket och återstoden för riksbanken bibehållas.
• Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:
Herr Sjö: Såsom åtminstone de af herrarne, hvilka deltogo i
sistlidne riksdagsarbete, torde erinra sig, framstälde i fjol banko-
utskottet ett förslag att af 1892 års bankovinst skulle till statsverket
öfverlemnas två millioner och det återstående beloppet, omkiing
801,000 kronor, af riksbanken bibehållas. Detta utskottets lörslag
bifölls af denna kammare, hvaremot Första Kammaren beslöt, att
hela bankovinsten skulle öfverlemnas till statsverket. Vid gemensam
votering segrade också Första Kammarens åsigt. På grund deiat
fick riksbanken icke i fjol behålla något af nästföregående årets
vinst. Det har derför nu synts reservanterna skäligt att icke allt för
mycket afvika från den eljest allmänt gällande praxis, att låta riks¬
banken behålla något af sin vinst, för att kunna möta möjligen upp¬
kommande påtryckningar. Vi veta litet hvar, att så väl större som
mindre bankaffärer, så väl statens som enskildes, hafva för regel att
afsätta något af den intjenade vinsten till reservfonden för att kunna
med lugn möta kritiska tider. Fn riksbank har öfver ålit till uppgift
att icke allenast uppehålla myntvärdet, utan äfven att underhålla
lånerörelsen samt understödja handel och näringar på ett för landet
tillfredsställande sätt. Men skall en bank kunna göra detta, borden
också få behålla något af sin vinst.
Då jag hyser en sådan uppfattning, torde man icke anse under¬
ligt, att jag önskar, att riksbanken mätte få behålla denna anspråks¬
lösa summa af 483,000 kronor, såsom reservanterna föreslagit, samt
att Överskjutande beloppet, 2 millioner kronor, öfverlemnas till stats^
verket. Och på grund häraf tager jag mig friheten yrka afslag pa
utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Den praxis har, såsom sagdt, varit i allmänhet gällande, att
Riksdagen låtit riksbanken behålla ungefär halfva bankovinsten samt
att den andra hälften lemnats åt statsverket. Några år, såsom 1871,
37 N:o 35.
Onsdagen den 26 April, f. m.
1872, 1885 och 1887, har riksbanken tätt behålla hela vinsten för Angående
egen räkning. Det vore väl då icke för mycket, om riksbanken användande
finge i år bibehålla af tjolårets vinst ett så litet belopp som riksbankens
483,000 kronor. vinst för
Jag yrkar, såsom sagdt, bifall till reservationen. 1893.
(Forts.)
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Då jag nyss inträdde i kammaren, hörde jag den föregående talaren
yrka bifall till den vid bankoutskottets nu föredragna betänkande
fogade reservationen och afslag å utskottets hemställan. Enär jag
för min del emellertid icke kan anse lämpligt, att ett sådant beslut
fattas, anhåller jag att med några ord få bemöta de skäl, som af den
ärade talaren anförts, och hvilka torde hafva varit ungefär desamma
som de, hvilka nästan alltid bruka andragas mot förslag om någon
större eller mindre del af bankovinstens öfverlemnande till statsverket.
Det förhåller sig nemligen så, att de skäl, som under diskussionerna
i denna kammare rörande bankovinstens användning pläga anföras
för eller emot, äro är efter år ungefär desamma.
Jag får till en början säga, att de, som hafva eu orubblig öfver¬
tygelse derom, att riksbankens nytta kräfver att ett större eller mindre
belopp af bankovinsten årligen öfverlemnas till riksbankens disposition,
torde icke låta några nya skäl inverka på sig. Jag kan derför icke
anse det vara lämpligt att förnya återupprepandet af åtskilliga af
dessa skäl, som jag jemte föregående finansministrar vid många till¬
fällen förut åberopat här i kammaren, utan skall i stället tillåta mig
anföra några auktoriteter, hvilka till och med af dem, som hysa
nyssnämnda åsigt, måhända icke torde kunna underkännas såsom
sådana vid bedömandet af förevarande fråga. Bland dem böra
väl i första rummet räknas bankofullmägtige, hvilka äro Riksdagens
förtroendemän, utsedde med hänsyn dertill, att de enligt Riksdagens
mening framför de fleste inom Riksdagen äro i besittning af de egen¬
skaper, som erfordras för att kunna handhafva riksbankens förvaltning.
Nu förhåller det sig så att bankofullmägtige rörande detta års banko¬
vinst yttrat: »Något hinder för anvisande af riksbankens hela vinst
för 1893 åt statsverket finna det oaktadt fullmägtige icke möta, dock
under förutsättning att ej, genom eu allt för hastig ökning af afdelnings-
kontorens antal under den närmaste framtiden, större kraf på ökade
förslag till dessa — hvilka under nuvarande förhållanden naturligtvis
till en icke oväsentlig del måste bestridas af riksbankens fonder —
göra sig gällande.» Således finna vi, att bankofullmägtige icke anse
något hinder möta för anvisande af riksbankens hela vinst för 1893
åt statsverket, likväl under den förutsättningen att inrättandet af nya
aldelningskontor af riksbanken icke allt för hastigt ifrågakommer.
Riksdagen har haft för vana att hvart annat, stundom hvarje år, besluta
inrättandet af ett nytt aldelningskontor, och detta tillvägagående kan
ju icke sägas innebära någon allt för hastig ökningafafdelningskontorens
antal. Dessutom har en dylik åtgärd i allmänhet varit tillstyrkt af
bankofullmägtige.
Nu är det visserligen sant, att den summa, hvarom det här är
fråga — 480,000 kronor —, icke spelar så stor rol vare sig för riks-
N:0 3a.
38
Onsdagen den 26 April, f. m.
Angående banken eller för statsregleringen, men jag ber likväl att få göra
annan an e kammaren uppmärksam derpå, att det i afseende på den statsreglering,
riksbankenssom föreligger för 1895, är af synnerlig vigt, att de såsom säkra
vinst för beräknade tillgångarne verkligen komma att inflyta. Det finnes ju en
1893. del tillgångar, som man icke kan beräkna, huru de kunna komma att
(Forts.) slå sig ut, men äfven bland de såsom säkra upptagna inkomstkällorna
för 1895 är det eu, som icke kan motses komma att inflyta till sa
stort belopp som Kongl. Magt påräknat. Åtminstone hyser jag eu
viss fruktan i detta afseende. De stora ansträngningar, som gjorts i
fråga om bvitbetssockertillverkningen i Skåne, skola nemligen åstad¬
komma eu betydlig rubbning i afseende på tullinkomsten för socker.
Ingen har kunnat förutse en sa stor minskning i denna inkomst, som
man nu har anledning befara skall uppstå. Jag anser mig emellertid
icke böra gå ifrån ämnet så mycket, att jag upptager tiden med att
närmare utveckla skälen för ett dylikt antagande, så mycket mindre
som bevillningsutskottet nog blir i tillfälle att pröfva denna sak. Men det
är med hänsyn till den af mig nu berörda omständigheten, som jag
anser att den post, hvarom här är fråga, icke spelar någon oväsentlig
rol i afseende på statsregleringen.
Jag nämnde nyss, att då jag icke ansåg mig kunna med några
nya skäl öfvertyga dem, som orubbligt hålla fast vid den meningen
att riksbankens fonder böra ökas, så ville jag anföra några auktoriteter,
hvilka jag förmodade skulle ega Riksdagens förtroende, och jag upp¬
repade då hvad bankofullmägtige yttrat i denna sak. Jag kan icke
heller underlåta att citera några uttalanden af den komité, som hade
i uppdrag att utarbeta förslag till förändrad banklagstiftning och som
var sammansatt af män, för hvilka denna kammare torde hysa ett
mycket stort förtroende i bankfrägor. Denna komité säger: »En ofta
hord fordran har varit, att riksbankens fonder borde förstärkas, i synnerhet
har detta påyrkats, för att riksbanken måtte kunna öfvertaga ansvaret
för en betydligt ökad sedelutgifning. Denna fordran torde dock i
mycket bero på en missuppfattning af eu sedelutgifvande centralbanks
uppgift och hvad denna klöfver. Riksbankens förmåga att städse
fullgöra sina förbindelser beror nemligen i främsta rummet på de
valutor, banken mottager i utbyte för sina sedlar och vidare på den
metalliska kassans storlek. Äro nämnda valutor fullt säkra och af
den natur, att de inom kortare tider infrias, strömma naturligtvis sedlarne
åter tillbaka till banken och blifva lediga att användas för nya behof.
Deri, att banken mottager endast dylika valutor, ligger sålunda eu
sedelutgifvande banks styrka långt mera än deruti, att den eger stora
fonder.» Jag vågar icke trötta kammaren med att uppläsa mer än
några få stycken. Vidare säga komiterade: »Den här föreslagna grund¬
fonden å 50 millioner kronor utgör relativt mer än som förekommer
i andra centralbanker, och ett ännu högre belopp bör icke heller kunna
anses betingadt deraf, att banken vid sidan af sin egentliga verksamhet
tillåtits fortfarande bevilja kassakreditiv på tolf månader samt meddela
så kallade afbetalningslän, då dessa för en centralbank främmande
rörelsegrenar begränsas så som i förslaget skett. Det bör ock ifråga
om storleken af riksbankens grundfond erinras, att en mycket stor
sådan kan motverka det afsedda ändamålet att stärka bankens soliditet,
39 N:o 35.
Onsdagen den 26 April, f. m.
enär bankstyrelsens naturliga önskan att åt bankens londer erhålla
en tillfredsställande afkastning lätt framkallar frestelse till en allt för
stor utsträckning af bankens verksamhet.» Och slutligen anföra
komiterade: »Då riksbankens grundfond för närvarande utgör 40
millioner kronor, dess reservfond 5 millioner och dess reserverade
medel öfver 7 millioner kronor, kan riksbanken när som helst beredas
en grundfond till det här föreslagna belopp af 50 millioner kronor.»
Detta har redan skett. Såsom af utskottets betänkande synes, uppgingo
vid 1893 års slut riksbankens fonder till sammanlagdt 59,119,919
kronor 67 öre, och utgjorde häraf grundfonden 50 millioner kronor —
eller just det belopp, som af komiterade ansågs lämpligt, — reservfonden
5 millioner och de reserverade medlen 4,119,919 kronor 67 öre.
Af de utaf mig nu anförda omständigheterna torde framgå, att
förlidet års bankovinst icke behöfver för riksbankens räkning bibehållas.
Herr vice talmannen Danielson: Jag vill visst icke uttala
något klander mot de ledamöter inom utskottet, som reserverat sig
mot det slut, hvartill utskottet kommit, och i stället ansett att 2
millioner af riksbankens vinst borde öfverlemnas till statsverket och
återstoden för riksbanken bibehållas, ty jag finner denna åsigt helt
naturlig och tror att den principen bör bibehållas, att någon del åt
bankovinsten skall tillkomma riksbanken. Men då statsregleringen
för närvarande så att säga lefver under ett provisorium, och vi måste
söka nya skatteföremål på alla håll och hafva svårt att veta huru
mycket som erfordras för att betacka de löpande utgifterna för 1895,
tror jag, att kammaren för denna gång bör frångå den förut följda
principen och biträda det förslag, utskottet framstält. Ett afslag torde
för öfrigt gagna till intet, ty jag tager för gifvet, att i den gemen¬
samma votering, som deraf skulle blifva en följd, utskottets förslag
i alla fall kommer att bifallas. Det synes mig derför, att vi för
denna gång böra låta statsverket få hela bankovinsten. Men på
samma gång jag gör denna hemställan, vill jag också uttala hvad
jag nyss antydde, nemligen att vi, sedan förhållandena blifvit mera
reglerade, böra återgå till den uppfattningen, att riksbanken bör hafva
någon del af bankovinsten. Man har all anledning tro, att den åt
Kongl. Maj.t beräknade inkomsten af stämpelskatten kommer att
blifva i betydlig grad reducerad, och vi hafva nyss af herr finans¬
ministern hört, att det äfven är att befara en minskning i den be¬
räknade inkomsten på socker. Men dessa båda inkomstposter äro
måhända icke de enda, på hvilka jemkningar sedermera få göras.
Under sådana förhållanden och då vi icke böra öfverskrida hvad som
i skatteväg skäligen kan ifrågakomma att uttagas, tror jag, att icke
några synnerligen talande skäl förefinnas att i år lemna riksbanken
ens dessa 480,000 kronor, hvarom det nu är fråga. Och skulle det
mot förmodan gå så lyckligt, att man vid statsregleringens slutliga
uppgörande kunde i någon mån minska den tilläggsbevillning, som
nu är ifrågasatt, tror jag, att detta skulle vara ofantligt mycket mera
välkommet än om man i riksbankens fonder reserverade ytterligare
några hundra tusen kronor.
Angående
användande
af
riksbankens
vinst för
1893.
(Forte.)
N:o 36.
40
Onsdagen den 26 April, f. m.
Angående På dessa i korthet angifva skal anhåller jag att få yrka bifall
användande tjjj utskottets hemställan. Jag tror verkligen, 'att Andra Kammaren
riksbankens för denna gång mycket väl kan släppa den uppfattningen, att riks
vinst för hanken bör hafva sin andel af bankovinsten, och bifalla det förslag
1893. utskottet framstält, helst som jag antager, som jag nämnde, att i den
(Forts.) gemensamma voteringen detta förslag ändock kommer att vinna Riks¬
dagens bifall.
Herr Holmgren: Med anledning af herr finansministerns
yttrande, att de skäl, som i år åberopats för reservanternas åsigt, att
en del af riksbankens vinst bör för riksbanken bibehållas, äro de¬
samma som alltid anföras för en dylik uppfattning, vill jag erinra
derom, att i år föreligger ett nytt skäl att antaga reservanternas
förslag, det nemligen att förliden Riksdag anvisade hela bankovinsten
till statsverket. Det är väl ändå något betänkligt att vid två på
hvarandra följande riksdagar lemna hela bankovinsten till statsverket.
Det skulle i alla fall icke vara så mycket att säga derom, om man
hade någon utsigt att statsverket nästa år icke hade så stort behof
af dessa medel. Men då jag icke tror, att man kan hysa några
förhoppningar i detta hänseende, befarar jag, att man genom ett
bifall till utskottets förslag skall komma att slå in på den vägen, att
hela bankovinsten kommer att beräknas såsom en säker statsinkomst.
Det är för att förekomma detta som jag ansett mig böra biträda
reservanternas förslag.
Jag ber också att få fasta uppmärksamheten derpå, att, om man
vill så småningom inrätta afdelningskontor af riksbanken i de
residensstäder, som ännu sakna sådana, blir det nödvändigt att riks¬
banken årligen afsätter ett mindre belopp för ändamålet; ty någon
större summa lärer knappast kunna påräknas under den närmaste
tiden.
På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om bifall till reser¬
vanternas hemställan.
Herr Swartling: Det har under den nu pågående diskussionen
framhållits och framhålles allt jemt, då denna fråga är före, att skälet,
hvarför man åt riksbanken vill bibehålla en del af bankovinsten, är
att derigenom söka stärka riksbankens ställning. Ja, detta är ju eu
mycket lofvärd afsigt, men man bör dock tillse, om man genom detta
medel verkligen kan vinna det mål man säger sig åsyfta. I det
afseendet ber jag att få åberopa hvad som i fjol, då en liknande
fråga förelåg, yttrades i Första Kammaren af en bankofullmägtig.
Han säger bland annat: »Hvad beträffar det förhållandet, att riks¬
banken skulle stärkas genom att få behålla någon större del af
bankovinsten, så är det i viss mån klart att banken stärkes genom
att få ett stort kapital, men ur en annan synpunkt ställer sig saken
icke så synnerligen förmånligt. Ett kapital om 60 millioner kronor
är nemligen icke så lätt att låna ut och göra rätt fruktbärande, utan
att man något eftergifver anspråken på säkerheten för lånen, men i
sådant fäll komma posterna »på indrifning beroende» och »inom
linien förda» fordringar att blifva betydligt större än förut».
41 N:0 35#
Onsdagen den 26 April, f. m.
Vidare säger lian: »Jag vill för öfrigt tillägga, att en banks Angående
soliditet icke beror af dess kapital. Detta visas bäst deraf, att den annan» an e
franska banken icke har fullt 200 millioner francs aktiekapital, riksbankens
under det den kanske är den starkaste banken i Europa och har eu vinst för
guldkassa så ovanligt stark i förhållande till dess sedelutgifningsrätt, 1893.
att den nyligen generades af för mycket guld. Det är icke på (Korts.)
kapitalets storlek, utan på en klok användning deråt och naturligtvis
på möjligheten att upprätthålla den metalliska kassan, som en banks
styrka beror.»
Efter min tanke är detta uttalande alldeles obestridlig sanning.
Då jag således icke kan finna att innehållandet i riksbanken i all
oändlighet af årligen uppkommande vinst kan lända till riksbankens
fördel, och då bankofullmägtige i sin skrifvelse till bankoutskottet
tydligen angifvit, att riksbanken utan svårighet kan undvara det
belopp, som är ifrågasatt bevaras åt riksbanken, samt då intet
tvifvel förefinnes derom, att statsverket behöfver det för år 1895,
skall jag anhålla om bifall till bankoutskottets hemställan i före¬
varande punkt.
Herr Falk instämde häruti.
Herr Dahn: Herr talman! Då riksbanken nu verkligen eger
så stor grundfond, som sista bankkomitén ansåg böra för densamma
bestämmas, synes mig att någon större del af bankovinsten hädan¬
efter ej bör för riksbanken reserveras. Men för att slita tvisten an¬
gående fördelningen af denna bankovinst, anser jag, att man borde
taga fasta på bankokomiterades förslag i § 27, att 10 procent af
bankovinsten skall reserveras, till dess reservfonden ökats till 25
procent af grundfonden; och ville man gå ut från den principen, att
af denna vinst 10 procent städse skulle för hvarje år reserveras,
tills nämnda fond uppnått bestämd storlek, skulle man hädanefter
icke behöfva företaga några gemensamma voteringar om den saken.
Sedan den behållning, som på detta sätt samlats, gått upp till en
eller annan million, kunde bankofullmägtige föreslå, att den skulle
öfverföras till reservfonden genom ändring af § 4 i så väl banklagen
som bankoreglementet, och då skulle vi framdeles vara fria från
striden om bankovinsten. Jag skall derför för min del taga mig
friheten föreslå, att af nuvarande bankovinsten 10 procent afsättas
för bankens ändamål och resten öfverlemnas till statsverket.
Herr Sjö: Med anledning af siste talarens yttrande och yrkande
tillika, att 10 procent skulle afsättas för riksbankens räkning al' den
för år 1893 upplupna vinsten, så får jag säga, att, om man beräknar
det af reservanterna till bibehållande åt riksbanken föreslagna be¬
loppet efter den vinst, som riksbanken haft under båda åreu 1892
och 1893, så uppgår summan till endast emellan 9 å 10 procent, och
då beräknar jag, som nämndt, bankovinsten för båda åren. När
riksbanken icke fick behålla något för år 1892, tror jag att man
gått så nära det rätta, enligt hans förslag, som man verkligen kunnat
komma till.
N:0 35. 42
Onsdagen den 26 April, f. m.
Angående Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet åberopade
användande bankofullmägtiges yttrande med anledning af utskottets förfrågan
riksbankens öfver vinsten, och der sade han, att bankofullmägtige uttalat sig för
vinst för att icke något hinder möter mot att vinsten skulle kunna användas
1893. för statsverkets räkning. Ja, det är mycket lägligt. Men så är det
(Forts) i de flesta fall, att bankofullmägtige afgifva sina yttranden ganska
diplomatiskt. Man kan tyda dem huru man behagar till sin fördel.
Jag vill tyda dem till reservanternas fördel och herr statsrådet till
sin fördel. Det kan vara att herr statsrådet har rätt och jag kan
ju gerna draga det kortaste strået. Men jag tror för min del att det
vore rätt att bibehålla någon del åt vinsten åt riksbanken.
Hvad beträffar det, att man icke skulle kunna bestrida stats¬
utgifterna, om man icke finge dessa 483,000 kronorna, hvilka herr
finansministern säger ej spela någon stor rol i statsregleringen, sä
vill jag påpeka, att man å de anslag, som Kongl. Maja äskat af
Riksdagen, redan sparat omkring 2 millioner kronor. Kommer sä
dertill, att, under det senare året, bränvinstillverkningen stigit med
3 millioner liter, så skulle det val derifrån inflyta något mer till
statsverket, än som skett under näst föregående är. Det är väl sant,
att bränvinstillverkningsafgiften icke utgår annat än i den mån, som
bränvinet uttages från bränvinsnederlaget, men den kommer ändå till
statsverket en gång, sä vidt bränvinet icke exporteras. Men mig
veterligen hafva vi ingen sådan export för närvarande.
Jag vill tillika nämna, att, när man icke har föreslagit till
^servering mera än 480,000 kronor, och riksbanken i slutet af före¬
gående år, den 31 december 1893, hade på indrifning och lagsökning
beroende fordringar, uppgående till mellan fem och sex hundratusen
kronor, eller noggrannare uttryckt 507,000 kronor, som äfven blifvit
intagna bland säkra tillgångar, så synes detta också tala mot
utskottets förslag. Ty hvad som kan komma att inflyta af dessa på
lagsökning och indrifning beroende fordringar, det vet man icke.
Men ett vet man, och det är, att säkerligen icke allt kommer att
inflyta, utan att helt visst ganska mycket kommer att förloras.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Themptander: Det är icke heller min mening att nu
ingå i någon principdiskussion derom, huru vida någon del af banko¬
vinsten bör reserveras till banken eller alltsammans öfveidemnas till
statsverket. Jag vet att meningarne i det afseendet äro delade, och
likasom de äro det, äro också anhängarne af de olika åsigterna tem-
ligen fasta hvar och en i öfvertygelsen om rigtigheten af sin mening;
och det lärer väl icke vara någon som helst utsigt att deruti kunna
rubba någon. Jag ber endast att för min del få säga, att jag alltid
tillhört dem, som ansett att vi icke — åtminstone icke ännu — kommit till
den tidpunkt, då det kan vara skäl att upphöra med att reservera någon
del af bankovinsten till förstärkande äf riksbankens fonder. Till en del
beror ju hvad som anföres från båda sidor derpå, att det finnes i dessa
fall vissa uttryck, som hafva en dubbel betydelse och en alldeles olika
betydelse med hänsyn till de olika synpunkter, hvarur man tager
ordet. Det är derför att t. ex. ordet »stärka» en bank kan hafva
43 N:o 35»
Onsdagen den 2Ö April, f. m.
alldeles olika betydelser utur två olika synpunkter, som det kan Angående
komma att inträffa, att den ene använder den ena betydelsen till användande
stöd för sin mening och en annan den andra till stöd för sin. Här
upplästes nyss af den ärade talaren på norrköpingsbänken ett yttrande vinst för
af en fullmägtig i riksbanken. Der hade talats om att dessa reser- 1893.
vationer af riksbankens vinst icke stärka riksbanken. Det är sant. (Forts.)
De stärka icke riksbanken i afseende på riksbankens förmåga att
upprätthålla myntvärdet, riksbankens förmåga att skaffa sig utländska
valutor, som kunna skydda bankens metalliska tillgångar. Men
samme bankofullmägtig har icke för tv deltagit i det uttalande
af herrar bankofullmägtige, som vi kunna läsa i nu föredragna
betänkande, och der fullmägtige visserligen tillstyrka att riks¬
bankens vinst denna gång får öfverlemnas, men med tillägg, att
det kan ske, »dock under förutsättning att ej, genom en allt för
hastig ökning af afdelningskontorens antal under den närmaste fram¬
tiden, större kraf på ökade förlag till dessa — hvilka under nu¬
varande förhållanden naturligtvis till en icke oväsentlig del måste
bestridas af riksbankens fonder — göra sig gällande;». Der är åter¬
igen erkändt, att eu förstärkning af riksbanken är nödvändig, för
sfi vidt banken skall blifva i stånd att lemna erforderligt förlag åt
nya afdelningskontor. En så beskaffad förstärkning af banken kan
följaktligen icke ega rum, utan att man låter riksbanken behålla en
del af sina fonder.
Jag skall emellertid icke vidare fördjupa mig i det här ämnet.
Jag har endast velat antyda den ståndpunkt, jag har i denna fråga,
och som är, att, då jag anser att denna kammare alltid sedan långa
tider tillbaka häfdat den grundsatsen, att en del af riksbankens
vinst bör reserveras för riksbankens egna ändamål, det icke synts
mig vara skäl att nu lemna den grundsatsen å sido. Det blir helt
andra förhållanden, som komma att göra sig gällande, när den stora
bankreformen i framtiden blir genomförd. Då blir visserligen riks¬
banken, äfven efter min tanke, tillräckligt stark för att, med stöd af
den sedelutgifning riksbanken då kan begagna, kunna bestrida förlag
till tillräckligt stort antal afdelningskontor och fullgöra sina öfriga
skyldigheter. Men derhän hafva vi ännu icke kommit.
Jag vill derjemte fästa uppmärksamheten på hvad eu talare
redan yttrat, att uti det af den senaste bankkomitén framlagda för¬
slaget önskade man genom lag bestämma, att åtminstone af
bankovinsten skulle årligen reserveras för riksbankens egna behof,
in till dess bankens fonder uppgått till ett visst belopp, som ännu
icke är uppnådt. Nu hafva denna gång reservanterna varit mycket
anspråkslösa i sin begäran, då de endast velat att 480,(XX) kronor
skulle reserveras för riksbankens behof. Tager man nu i betraktande,
att förra årets hela bankovinst togs i anspråk för statsverkets behof,
och att äfven nu det är fråga om att göra det, så har hos oss
reservanter gjort sig gällande den åskådningen: vore det ändå icke
skäl att för hvartdera af dessa båda år reservera '/10 af riksbankens
vinst? och, om man tager */10 af bankovinsten för dessa båda år,
så blir det ungefärligen just den siffra, som reservanterna nu ifråga¬
satt att för riksbanken reservera.
N:o 35.
44
Onsdagen den 26 April, f. m.
Angående
användande
af
riksbankens
vinst för
1893.
(Forte.)
Om man i likhet med den ärade vice talmannen säger, att prin¬
cipen kan vara läglig, men att vi kunna göra ett medgifvande till
statsverkets förmån denna gång för att sedermera återigen se till,
att vi komma att följa den gamla principen i detta fall, så ber jag,
att såsom svar på det resonnementet få säga, att jag verkligen kar
den af honom antydningsvis bestridda uppfattningen om mötande
ganska stora svårigheter för framtiden att ordna våra budgeter, och
att jag är fullkomligt öfvertygad, att de skäl, som den ärade vice
talmannen anförde för att nu lemna hela bankovinsten till stats¬
verket, komma att med ökad och icke minskad styrka för framtiden
göra sig gällande till förmån för samma yrkande. Derför tror jag,
att, om kammaren vill vidhålla grundsatsen att reservera något för
riksbanken, förhållandena nog äro dertill gynsammare nu än de torde
blifva i framtiden. Det är.blott detta jag velat framhålla.
För (ifrigt är jag fullkomligt öfvertygad, att herr vice talmannen
har rätt, då han säger, att utgången af en gemensam votering
komitier att öfverföra hela bankovinsten till budgeten. Detta är
emellertid en sak, som icke hindrar mig att anse det vara önsk-
värdt, att kammaren för sin del vidblifver sin gamla uppfattning,
att låta åtminstone någon del af bankovinsten bibehållas för riks¬
bankens behof.
Häruti instämde herrar Truedsson, Bromée, Hansson i Solhetta,
Svensson i Olseröd, Månsson, Gyllensvärd, Jansson i Saxhyttan,
Nydahl och Norman.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Herr talman, mine herrar! Jag lofvar att blifva mycket kort¬
fattad.
Den siste ärade talaren ansåg att det vore ett talande skäl för
ett bifall till reservanternas förslag, att kammaren borde häfda den
ståndpunkt, den haft under flere år, att upplägga större eller mindre
del af bankovinsten till riksbankens eget förfogande. Ja, det respek¬
terar jag. Det är ju också ett talande skäl, om man så vill. Men
det förutsätter dock, att det skall vara en vigtig princip, som häfdas.
År kammarens flertal öfvertygadt, att detta är rigtigt och behöfligt,
så är det naturligt att kammaren också önskar häfda denna samma
princip. Nu har den ärade talaren till en viss grad stält sig på
den ståndpunkt, som herr Dahn intog, nemligen att 10 procent af
vinsten borde årligen afsättas för att öka riksbankens fonder. Om
man af denna vinst sammanslår 10 procent i år och 10 procent för
i fjol, så uppkommer ungefärligen samma siffra, som reservanterna
föreslagit. Detta är mycket rigtigt. Men han tilläde, att, då en gång
bankoväsendet blifvit ordnadt, kan det vara skäl att se till, huru
vida man bör fortsätta härmed eller icke. Jag vill vända om det
yttrandet och säga: nej, just då kan det vara skäl att vidtaga de
åtgärder, som synas vara erforderliga. Att återigen öka riksbankens
fonder nu, det behöfves icke. Deruti tror jag, att han icke kan
underlåta att till en viss grad gifva mig rätt, då han deltagit i det
beslut, som komitén fattat i den 27 paragrafen, eller att, då riks-
Onsdagen den 25 April, f. m. 45 N:0 85.
banken skall ordnas efter de grunder, som komiterade föreslagit, Angående
fortfarande 10 procent af vinsten alltid skall afsättas, intill dess anva”an e
reservfonden uppgår till 25 procent af grundfonden. Om jag tår riis;)a„j;eng
med den saken att göra, kommer jag troligtvis att föreslå detsamma, vinst för
som jag gjorde på den tiden, då jag i de allra flesta delarne om- 1893.
fattar detta förslag. Men det blir då; nu behöfves det icke. Jag (Forts.)
tillåter mig å nyo framhålla, att nu behöfves bankovinsten för
budgeten just af den anledningen, att den utgör en betydande inkomst¬
post, som icke är af så oviss art, som fallet är med den, jag nyss
framhöll.
Herr Dahn: I likhet med vice talmannen och talaren på stockholms¬
bänken tror jag, att bankovinsten kommer att mera tagas i anspråk
för statsverkets behof framdeles än för närvarande, och just denna
omständighet är för mig afgörande i fråga om att fastslå en princip,
nemligen den, att för framtiden, till dess reservfonden stigit till 25
procent af grundfonden, för riksbankens eget behof afsättas 10 procent
af dess vinst. Jag skall derför, herr talman, be att få väcka ett dylikt
förslag, nemligen att siffran 2,480,000 kronor må utbytas mot 2,230,000
kronor, hvilket leder dertill, att riksbanken tär behålla ungefär 10
procent af sin vinst i rundt tal.
Herr Johansson i Noraskog: Herr talman, mine herrar! Jag må
upprigtigt bekänna, att det torde blifva förenadt med störa svårigheter
för bevillningsutskottet att få statsbudgeten för nästa år att gå i hop,
men detta beror derpå, att bevillningsutskottet i dag fått mottaga
sådana upplysningar rörande tullinkomsternas storlek, sockeraccisen
och dermed sammanhängande omständigheter, att jag känner mig
mycket tveksam att tillråda, att för denna gång någon del af banko¬
vinsten reserveras för bankens eget behof. Jag vidblifver den upp¬
fattningen, att bevillningsutskottet ändå kommer att få en ganska
kinkig uppgift att lösa. Jag tror, att vi knappast kunna undvika att
tillgripa hela tilläggsbevillningen och att vi äfven måste vara betänkta
på att söka ökade inkomster under andra skattetitlar. De upplysningar,
bevillningsutskottet nyss fått mottaga angående tullen på socker m. m.,
äro af den beskaffenhet, att jag numera anser det vara nödvändigt
att bifalla bankoutskottets hemställan i olorändradt skick.
Jag har endast velat meddela dessa förhållanden till den kraft
och verkan, det hafva kan.
Herr Andersson från Malmö: Jag skulle kunna inskränka mig
till att instämma med den senaste talaren, men jag ber dock att tå
yttra några få ord.
Jag kan icke förstå, hvarför en stor del af Andra Kammarens
ledamöter äro så angelägna om att en del af riksbankens vinst afsättes
till dess fonder, då bankofullmägtige, såsom här af betänkandet synes,
förklarat, att för riksbankens drift och skötsel ett sådant öfverlemnande
alldeles icke är nödvändigt.
En talare på stockholmsbänken har omnärnt, att, i fall man tager
för stor del af riksbankens vinst i anspråk för statsverket, detta skulle
N:o 35. 46 Onsdagen den 26 April, f. m.
Angående kuuua hindra inrättandet åt' afdeluingskontor. Det framgår emellertid
användande af utskottsbetänkande!, att bankofullmägtige hysa en annan uppfattning,
riksbankens 0<jh då nu Riksdagen i år har afslagit motionen om inrättande af ett
vinst för afdeluingskontor i Mariestad, finner jag deri ett ytterligare skäl för
1893. Riksdagen att bifalla bankoutskottets hemställan.
(Forts.) Ett starkt skäl för mig att yrka bifall dertill utgör också det
uttalande, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet gjort,
och hvari han antydde, att tullinkomsterna till följd af den minskade
sockerimporten skulle betydligt minskas. Då jag anser det vara
förmånligt för statskassan att hafva denna vinst att lita till, skall jag
derför hos herr talmannen anhålla om bifall till bankoutskottets hem¬
ställan i denna punkt.
Herr friherre Akerhielm: Jag tror icke det är behöfligt att
hålla något synnerligen långt föredrag i den föreliggande frägan,
hvilken icke är af någon genomgripande vigt. Skilnaden mellan ett
beslut, som till statsverket öfverlemna!' 2 millioner kronor, och ett
beslut, som till statsverket öfverlemnar 2,480,000 kronor, är icke så
stor, att man genom att antaga det ena eller det andra lärer kunna
anses hafva i ena fallet icke tillräckligt stärkt riksbanken eller i andra
fallet icke tillräckligt underlättat uppgörandet af budgeten. Men det
har alltid förefallit mig, som om frägan om bankovinstens användande
borde pröfvas hvarje gång, den förelåge, efter för handen varande
omständigheter, och ur denna synpunkt sedt, kan jag icke bättre
förstå än att, då det tydligt visar sig — hvilket framhållits sä väl af
en ledamot af statsutskottet, nemligen kammarens vice talman, som
ock af en ledamot af bevillningsutskottet, dess vice ordförande —
att budgetens reglering väl behöfver tillskottet från riksbanken, detta
skäl för denna gång torde verka derhän, att man nu tager hela
bankovinsten i anspråk.
Att någon princip ovilkorligen bjuder denna kammare att reser¬
vera en eller annan del af bankovinsten för riksbanken, kan jag ur
banksynpunkt icke förstå. Deremot synes det mig alldeles gifvet, att,
då i är icke något afdeluingskontor kommer att upprättas, något
särskildt skäl icke nu föreligger att ur den uppfattningen, att sådant
skulle underlättas genom qvarhållande i banken af någon del af banko¬
vinsten, påyrka ett sådant qvarhållande. För mig blir derför deu
frågan bestämmande: tarfvar regleringen af budgeten hela banko¬
vinsten? och derpå svarar jag: sannolikt, efter hvad jag hört, tarfvas
hela bankovinsten. Nåja, låt då så mycket hellre hela bankovinsten
gå till statsverket, då den der behöfves, än att slutligen vid stats-
regleringen leta efter medel på ett eller annat håll, hvilket letande
lätteligen kan föranleda obehag. Jag tror derför, att det är klokast
och bäst att bifalla utskottets förslag, till hvilket jag också ber att
få yrka bifall.
I detta yttrande instämde herr Melin.
Herr Nordin i Hammerdal: Herr talman, mine herrar! Ilär har
talats mycket både för och mot förslaget att reservera någon del af
riksbankens vinst för dess eget behof. De, som äro för att hela banko-
47 N:0 86.
Onsdagen den 26 April, f. m.
vinsten skall öfverlemnas till statsverket, kunna icke finna det allra Angående
ringaste skäl, som talar för att låta riksbanken behålla någon del användande.
deraf. Det har alltid, så väl i Ijol som i år, förefallit mig särdeles riksbankens
besynnerligt och stridande mot hvarje slags affärssynpunkt — och vinst för
riksbanken är ju statens största och vigtigaste penningeaffär — att 1893.
fråntaga banken hela dess vinst. Det gäller ju som ett axiom i fråga (Forts.)
om affärer, att den, som så sköter sina affärer, att han år ut och är
in aldrig får ett öre öfver, utan äter upp nätt och jemt hvad han
förtjenar, han försämrar årligen sin affär. Detta kan tillämpas äfven
på riksbanken. Man skall icke föreställa sig, att, om man i fråga
om fonderna lyckas hålla siffrorna i räkenskaperna vid samma belopp,
man icke ändå på något sätt undergräfver riksbankens ställning; ty
denna bank kan omöjligen, lika litet som någon annan affärsverksamhet,
undgå att härigenom på ett eller annat sätt blifva underminerad. Nu
antores såsom ett särdeles vigtig! skäl för användande af hela banko-
vinsten, att den väl behöfves för riksstatens reglerande. Ja, mine herrar, i
år behöfvas 2,400,000 kronor, ett annat år kan det hända,att manbehöfver
5,500,000 kronor. Skola vi derför tillgripa hela bankovinsten? År det ett
giltigt skäl att tillgripa riksbankens hela vinst, har jag icke ett ord att
säga derom.
Det har af många framhållits och i all synnerhet af den senaste
talaren betonats, att man hvarje år borde skärskildt pröfva de skäl,
som tala för och emot det ifrågavarande reserverandet. Jag vill äfven
vara med derom, och i år kan jag icke finna annat, än att — förutom
hvad som redan är nämndt af de mänga föregående talarne angående
skälen för att reservera någon del af vinsten — det finnes ett ytterligare
skäl derför, som icke af någon blifvit i allra ringaste mån vidrördt,.men
som dock är ett skäl, som det icke lönar sig att på något sätt söka krypa
undan, och det är det, att vår riksbank har en silfverkassa på cirka G
millioner kronor, deraf, som jag låtit säga mig, omkring 3 millioner ute¬
löpande i rörelsen och 3 millioner inneliggande i banken. Hilfrets värde
har fallit, så att det nu icke är värdt ens 50 procent af det förut gällande
priset, och det är alldeles tydligt, att om icke i räkenskaperna gjorts
något afseende på detta prisfall till denna dag, kan man dock omöjligen
i längden undgå att dervid fästa afseende, utan det måste komma
eu tid, då detta blir af nöden. Skulle vi nu taga silfrets värde efter
hvad det gäller i verldsmarknaden, är det säkert, att vi detta år icke
hade någon vinst att spendera ut, utan att kanske tvärt om en brist
är för handen. Jag har sett den uppgiften, att en silfverkrona icke
är värd mer än 44 öre efter nu gällande silfverpris i verldsmarknaden.
Reducerar man siffrorna efter detta förhållande, behöfver mau icke
vara någon trollkarl i räknekonsten för att se, att riksbanken icke
har någon vinst att afstå, utan att tvärtom en brist der föreligger.
Herr talman, jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen.
Herr Hammarström förklarade sig instämma häruti.
Herr Petersson i Runtorp: Då af sakkunnige personer upp-
gifvits, att riksbanken icke är i behof af den ifrågavarande vinst-
N:o 85.
48
Onsdagen den 26 April, f. m.
Angående summan, och då vidare eu ledamot af bevillningsutskottet, hvilken
användande naturligtvis känner ställningen inom riksstaten, gifvit till känna, att
rikbankens v*nsten der behöfves, kan jag icke finna något skäl, hvarför man icke
vinst för skulle begagna densamma, der den behöfves. Det är ju i allmänhet
1893. hvars och ens sak att använda sina tillgångar, der de bäst behöfvas.
(Forts.) Jag är äfven fullt öfvertygad om, att, derest den dag kommer, då
riksbanken på ett eller annat sätt behöfver någon tillökning af sina
fonder, Riksdagen och i synnerhet Andra Kammaren skall vara fullt
villig att stärka banken, så att den kan på tillbörligt sätt fullgöra
sina funktioner. Det är af detta enkla skäl, som jag ber att för
närvarande få yrka bifall till utskottets förslag.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad. Enligt de gjorde
yrkandena gaf herr talmannen propositioner: Do på bifall till utskottets
hemställan oförändrad; 2:o på bifall till samma hemställan med den
af herr Dahn under öfverläggningen föreslagna ändring; och 3:o bifall
till den af herr Themptander m. fl. vid den föredragna punkten fogade
reservation; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef emellertid begärd
och företogs, sedan till kontraproposition antagits bifall till förenämnda
reservation, enligt följande nu uppsatta och af kammareu godkända
voteringsproposition:
Den, som bifaller bankoutskottets hemställan i Dsta punkten af
memorialet n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammareu bifallit den af herr Themptander
m. fl. vid punkten afgifna reservation.
Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 111 ja
mot 105 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammareu bifallen.
Punkten 2-
Bifölls.
§ 7-
Föredrogs och bifölls Andra Kammarens .jerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 20, med anledning af väckt motion om utsträckt rätt
för sterbhusdelegare och testamentstagare att erhålla gemensam
expedition i lagfartsärende, och skulle jemlikt § 63 mom. 3 riks¬
dagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas
medkammaren.
49 Si:o SB.
Onsdagen den 25 April, f. m.
§ 8. Om ändring
af gällande
Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 50, i anledning af bestämmelser
väckt motion om ändring af gällande bestämmelser i fråga om rätt i fråga om
att utträda ur svenska statskyrkan. rätt att
J utträda ur
svenska
I berörda inom Andra Kammaren af herr Jakob Erikson väckta statskyrkan.
motion n:o 44, uti hvilken herrar John Olsson, Fjällbäck, Fridtjuv
Berg, E. J. Ekman och Oskar Eklund instämt, hade föreslagits:
»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär utarbetande och
framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring af förordningen
den 31 oktober 1873, att § 3 af denna förordning erhåller följande
lydelse:
»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och
vill för den skull ur kyrkan utträda, gifve sin afsigt till känna för
kyrkoherden i den församling, han tillhör. Framhärdar han i sin
afsigt, inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos
kyrkoherden och anmäle sig till utträde ur kyrkan, och göre kyrko¬
herden derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon-----
— — upptagas»; samt
att förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning, som kan
blifva af nödeu i följd af den för § 3 föreslagna ändrade lydelse.»
Utskottet hemstälde:
»att Riksdagen, i anledning af förevarande motion, ville i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af förordningen
den 31 oktober 1873, angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje svensk undersåte,
som fylt aderton år, att utträda ur den svenska statskyrkan utan att
behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.»
Häremot hade reservation anmälts af herr Näslund.
Ordet begärdes af
Herr Hazén, som yttrade: Denna motion är, som bekant, en
gengångare från flera föregående år, och jag är för min del alldeles
fullt förvissad, att den icke lemnar Riksdagen, förr än den i någon
form vunnit en lösning. Från min ståndpunkt kan jag naturligtvis
icke annat än på det djupaste beklaga, att omständigheterna i vårt
land äro sådana, åt; en motion, sådan som denna, omsider skall
segra. Men det är nu en skörd efter många års utsäde, och den
kan icke ändras. Men jag skulle dock önska, att denna motion,
innan den segrade, finge genomgå en grundlig utredning. På papperet
är motionen ringa, ty det gäller blott en förändring af några ord.
Men som principfråga är den dock ofantligt stor. Den innebär innerst
icke mindre än det, att kristendomen skall inom det svenska folket
och dess lagstiftning retirera, att den skall intaga eu annan ställning
än den haft sedan flera århundraden tillbaka. Ett sådant stort steg
— man må säga derom hvad man vill — är dock af ingripande be-
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 35. 4
N:o 35.
50
Onsdagen den 25 April, f. m.
Om ändring
af gällande
bestämmelser
i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.
(Forts.)
tydelse för det svenska folkets lif. Här egnas utredning åt många
frågor, som kunna räknas för små frågor. Hvarför skulle då icke en
utredning, grundlig, allsidig, egnas denna frågaV Hvad skulle kunna
vinnas genom eu sådan utredning? Mycket. Man kunde då få veta,
Indika som egentligen skulle draga fördel af den frihet, som här
sättes i fråga. Det skulle då kunna konstateras, att de som vinna
äro icke egentligen de fraktioner, som hafva tecknat sina namn under
motionen, icke egentligen metodismen, baptismen eller andra
-»ismer» inom kristendomens område. Ty med god vilja och ärligt
uppsåt kunna de redan nu, på grund af den ståndpunkt hvarpå
dissenterfrågan befinner sig, vinna sitt syftemål att komma ut ur
kyrkan. Nej, den som egentligen vinner och som står bakom dem,
är den anonyma religionen — den anonyma religion, som ännu
kanske icke fått ett namn och som blyges för att gifva sig namn:
det är icke allenast den praktiska hedendomen, utan den teoretiska
hedendomen, denna hedendom som rent af proklamerat krig mot
kristendomen och hela den kristliga kulturen. Visserligen komma
dessa fromma och tala om samvetsfrihet och religionsfrihet, men
bakom dem står dock den anonyma religionen, som begagnar sig af
deras vackra ord om religionsfriheten, men i dess mun och hjerta
är det — religionslöshet. Denna anonyma religion förekommer i
utlandet och äfven i vårt land. Vi på landsbygden känna icke så
mycket till densamma. Men den finnes dock i våra städer och icke
minst i vår hufvudstad; och jag skulle vilja hänvisa herrarne t. ex.
till organet för de svenska utilisterna, »Fritänkaren», för den 15
februari. Der kan man finna den teckning af sig sjelf, som den
anonyma religionen gjort, och hvilken ställning den har till kristen¬
domen, huru den räknar kristendomen rent af som ett förfallet gruf¬
fält, fullt af grafstenar, på hvilka står: »Här hvilar Jupiter», »Här
hvilar jungfru Maria», »Här hvilar den Helige Ande», »Här hvilar
Jehova», »Här hvilar satan» o. s. v. 1 sanning, eu hemsk sjelfkarak-
teristik af denna anonyma religion! Men om man nu finner, att den
är sådan, då kan man ock i samband härmed sätta starkt i fråga,
huru vida den åldersgräns, som här föreslås, är lämplig. När det
gälde valet mellan olika religionsformer inom kristendomen, då kunde
det gå för sig att sätta gränsen till 18 år. Ty man kunde dock tro,
att det var af vissa religiösa bevekelsegrunder man lemnade den,
som man kanske på grund af lokala omständigheter antog, »kalla
statskyrkan» och öfvergick antingen till höger, till den katolska
kyrkan, eller till venster, till de ultraprotestantiske. Men när det
gäller icke en öfvergång inom kristendomen från en, såsom man
tycker, mera kall religionsform till mera varma former, utan rent af
en öfvergång från kristendomen in uti denna anonyma religion, då
kan starkt sättas i fråga, huru vida man under sådana förhållanden
bör sätta åldersgränsen till 18 är. 18 års ålder — det är en bryt¬
ningstid i menniskans lif. Det är måhända en af de mest farliga,
frestelsefulla tidpunkterna i ynglingens lif. Derför bör man se saken
ej blott från den sidan att få frihet, utan ock från den sidan, att de
uppväxande ynglingarne böra gent emot en energisk agitation hafva
något skydd. Man tycker visserligen, att lagbestämmelserna äro
Onsdagen den 26 April, f. in. 61
svåra och förskräckliga. Men när man sedermera under pröfning
och strider kommit till att korrigera sitt lits historia, sitt lits fel, då
kan man vara tacksam för att det iunnits hejdande lagbestämmelser
Det är icke sagdt, att hvarje 18-åring, som får det infallet att vilja
utträda ur kyrkan, godkänner detta vid en mera framskriden ålder.
Att eu yngling har sitt namn i våra eller andra kristna samfunds
kyrkoböcker, det betyder ofantligt litet. Det är icke någon bekän¬
nelse om ett verkligt inre andligt lif. Han har fått sitt namn in så
att säga utan eget åtgörande, måhända genom sin fromme fäders
eller sin bedjande moders tillskyndelse. Men att en yngling går och
stryker ut sitt namn — det är en bekännelsehandling. Måhända seglar
han sä ut på den anonyma religionens haf och in i dess svarta
hamnar för att aldrig hinna den rätta hamnen, flan är lik eu som,
sedan han seglat åstad, bränner upp sina skepp, så att återvägen
blir svår, att ej säga omöjlig. Detta är en sida åt saken, som vid
en utredning borde tagas i betraktande.
Vidare är det mycket annat, som borde utredas, såsom: hvilka
garantier böra uppställas för att häfda kristendomen i den officiella
moralen? Ty den officiella moralen är dock den grundval, på hvilken
hela vår lagstiftning hvilar. Vidare och ännu mera: hvilka garantier
böra uppställas för att häfda kristendomen vid barnuppfostran? Ty
om hjertat ej b lif vit alldeles iskallt, kan man ej med likgiltighet se,
att barnen prisgitvas åt en sådan uppfostran, som skulle förefinnas
inom den teoretiska hedendomeu. Bland andra vigtiga frågor, som
borde utredas, må ock nämnas: hvad ställning skall denna frihet,
som sättes i fråga, intaga till staten, hvad ställning till folkskolan,
hvad ställning till den evangelisk-lutherska kyrkan? Motionären har
påpekat, att den föreslagna förändringen kan hafva ett ekonomiskt
inflytande för den evangelisk-lutherska kyrkan. Jag medgifver detta.
Om icke det blir så synnerligen mycket i första instansen, så blir
det i de fortsatta instanserna. Härmed träffas icke presterskapet,
som man ju egentligen sigtar på. 'ly om en del af kyrkans med¬
lemmar går ut och i fortsättningen gör sig skattefri, sä är det icke
egentligen presten, som drabbas deraf, utan de qvarstående medlem-
marne. Och hvad man än må tänka om den evangelisk-lutherska
kyrkan sä många tusen lutheraner äro vi dock, som bära den
lutherska uppfattningen i vårt bröst, att icke dör den i värt land,
huru många strider den än må hafva att genomgå. Jag bekymrar
mig icke så mycket om den ekonomiska sidan. Ty jag vet, att om
vi blifva vår princip, sanningen, evangelium trogna, så att vårt
samfund kan lefva, så är det sä lifskraftigt, att äfven de erforderliga
ekonomiska resurserna skola gifvas trots all konkurrens med både
hedendomen och -»ismer» af alla former. Derpå tviflar jag alls
icke. Men det är dock något, som mera ligger mig om hjertat: den
evangelisk-lutherska kyrkans frihet och sjelfständighet. Här begäres,
att vi skola gifva alla möjliga religionsformer frihet, ja, medgifva
tull religionslöshet. Men vi må se till, vi lutheraner, att vi icke göra
det i sådan form och på sådant sätt, att vi till slut sjelfva beröfvas
både samvets- och religionsfrihet. Utskottet synes hafva ömmat för
oss, när det talat om, huru svårt det är, att vi måste hafva midt
N:0 35.
Om ändring
af gällande
bestämmelser
i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.
(Forts.)
N o 35. 52 Onsdagen den 26 April, f. m.
Om ändring ibland oss så raånga olika religionsformer, ja, sådana som i hjertat
af gällande äro funa af bat och bitterhet emot oss. Ja, det må vara, att det är
i S'Wsvårt. Från den sidan kunde det vara godt, om det blefve eu rens-
rätt att ning, om kyrkoskeppet kunde ösas; det skulle då flyta lättare och
utträda ur operera bättre i många hänseenden. Men på samma gång man
svenska genoni den ifrågasatta friheten skulle vinna detta och t. ex. inom
statskyrkan, kyrkoråd och kyrkostämmor slippa ifrån många ledsamheter, sä
CForts.) gku,le dock samma svårighet qvarstå i den allra högsta kyrkostäm¬
man och kanske i det allra högsta kyrkorådet: så mycket mindre vt
fått af de ifrågavarande faktorerna hemma på kyrkostämmorna, sä
mvcket mera skulle vi kanske tå af dem här i riksdagen. Deri¬
genom skulle vi varda alldeles förqväfda, alldeles bundna, så, att vi
omöjligen kunde vinna den helsosamma lagstiftning, som vi för vår
uppfriskning och utveckling behöfva. Redan nu halva vi kommit in
i en kyrklig visnepolitik. Må vi se till, att vi icke gå ännu längre,
och trångmålet blir ännu odrägligare. Nu är det sant, att man
säger, att dessa bestämmelser och garantier kunna komma efter
hand. Det må så vara. Men bäst är, att vi hafva hela saken klar
på en gång. Då vi stå vid gränsen, så att säga vid ett Rubicon, bör
denna lagförändring, så vida den skall vara helsosam för stat,
kyrka och skola, stå tillsammans med andra lagbestämmelser. Den
religiösa frågan är en stor fråga, som allt lör litet i system kommit
till klarhet och medvetande inom det svenska folket. Den behöfver
skärskådas från ofvan till nedan. Den behöfver ses icke blott från
storstadshorisont, der den har en mera amerikansk karakter, utan
äfven från landsortssynpunkt, der man icke i religiöst hänseende kan
praktisera sådana amerikanska tendenser, utan att bli ruinerad i
konkurrensen. Den behölver ses ej blott från synpunkten åt de
landsändar, der det är mera religiöst upprördt och stridigt, utan
äfven från deras synpunkt, som bo der, hvarest ännu omkring svensk¬
lutherska kyrkans helgedom folket är samladt med kärlek och för¬
troende och ännu dricker ur den lutherska kyrkans gamte källor.
Pluraliteten utaf lutheranerna inom lagutskottet har gått sa långt
i sitt medgifvande, att den är färdig att gifva den begärda friheten
utan några garantier och utan att häfda den lutherska kyrkans
frihet, hvilken den kan behöfva och som det är på tid att gorå
gällande. De hafva gifvit liksom signalen till att vi skote retirera.
Jag såsom lutheran — och jag är lutheran ej blott som prest, utan
ock såsom menniska — kan icke vara med om denna mening, utan
måste yrka afsteg på utskottets hemställan.
Då ännu åtskillige talare anmält sig vilja afgifva yttrande i
förevarande ämne, men tiden nu var långt framskriden, uppsköts
den vidare öfverläggningen till kl. 7 e. m., då detta sammanträde,
enligt utfärdadt anslag, kom me att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,31 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1894.