RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1894. Andra Kammaren. N:o 34.
Tisdagen den 24 april.
Kl. 7 e. m.
Justerades det
förda protokoll.
§ I-
kammarens sammanträde den 17 dennes
§ 2. ,
Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord
hyllande proposition med förslag till utgiftsstater för telegraf¬
verket för år 1895 hänvisades densamma till statsutskottet.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
lagutskottets utlåtanden n:is 51 och 52;
konstitutionsutskottets memorial n:o 7;
statsutskottets utlåtanden nås 10 och 10 a);
bevillningsutskottets betänkande nås 15; och
sammansatta bevillnings- och lagutskottets betänkande
n:o 6.
§ 4.
Föredrogs och lades till handlingarna sammansatta bevill¬
nings- och lagutskottets memorial, n:o 7, i anledning af kam-
rarnes skiljaktiga beslut rörande sammansatta bevillnings- och
lagutskottets betänkande n:o 3 med anledning af Kongl. Majås
proposition n:o 3 med förslag till förordning angående hus¬
bondes eller arbetsgifvares ansvarighet för tjenares eller arbe¬
tares personliga utskylder.
§ 5.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1; samt
lagutskottets utlåtanden nås 53, 54 och 55.
Andra Kammarans Prut. 1804. N:o 04.
1
N:o 34. 2
Om ändrad
lydelse af § 21
riksdagsord¬
ningen.
Tisdagen den 24 April.
§ 6.
Ordet begärdes af Herr Ljungman, som yttrade:
Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att konstitu¬
tionsutskottets utlåtande n:o 7 skall uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan till morgon¬
dagens plenum.
Den af herr Ljungman sålunda gjorda hemställan bifölls.
§ 7.
Till kammarens afgörande förelåg nu konstitutionsutskot¬
tets utlåtande, n:o 8, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af § 26 riksdagsordningen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 1, hade
herr O. R. Themptander föreslagit, att § 26 riksdagsordningen
måtte erhålla följande förändrade lydelse:
”Riksdagsmannabefattning — — — — — _____
Ej må såsom riksdagsman godkännas:
cj den som för vanfrej dande brott blifvit till ansvar dömd
eller under framtiden stäld;
Med framhållande af att momenten c) och d) i nyssnämnda
paragraf, då de med hvarandra sammanstäldes, företedde vissa
oegentligheter, om än dessa icke torde vara af så stor praktisk
betydelse, hade motionären tillagt, att derest utskottet funne
skäl att omarbeta nämnda två moment, sådant kunde bidraga
till en korrektare uppfattning af detta grundlagsbud i dess helhet.
Med anledning af motionen hemstälde nu utskottet:
att Riksdagen måtte antaga följande förslag till ändrad
lydelse af § 26 riksdagsordningen att hvila till vidare grund¬
lagsenlig behandling:
(Nuvarande lydelse:)
Riksdagsmannabefattning kan
endast af svensk medborgare
utöfvas.
Ej må såsom riksdagsman
godkännas:
a) den som står under för¬
mynderskap :
(Föreslagen lydelse:)
Riksdagsmannabefattning kan
endast af svensk medborgare
utöfvas.
Ej må såsom riksdagsman
godkännas:
a) den som ‘står under för¬
mynderskap;.
3 N:o 34.
Tisdagen den 24 April.
b) den som till borgenärer
all sin egendom afträdt och icke,
på sätt lag förmår, gitter visa,
att han från deras kraf be¬
friad är;
b) den som till borgenärer Om ändrad
all sin egendom afträdt och icke, Wehc af § 26
på gatt lag förmår, gitter visa, SjZ
att han från deras kraf be¬
friad är;
(Forts.)
c) den som för van frej dande brott
är under tilltal, eller blifvit för så¬
dant brott till ansvar dömd eller
under framtiden stöld;
d) den som är förlustig medbor¬
gerligt förtroende eller förklarats
ovärdig att inför rätta föra andras
talan;
e) den som blifvit förvunnen
att hafva vid riksdagsmannaval
med penningar eller gåfvor sökt
värfva röster, eller emot veder¬
gällning afgifvit sin röst, eller
genom våld eller hot stört val¬
friheten.
c) den som till följd af laga kraft-
vunnet utslag är förlustig medbor¬
gerligt förtroende, eller stöld under
framtiden för brott, som medför
förlust af sådant förtroende;
d) den som genom laga kraft-
vunnet utslag är förklarad ovärdig
att i rikets tjenst vidare nyttjas eller
att inför rätta föra andras talan;
e) den som blifvit förvunnen
att hafva vid riksdagsmannaval
med penningar eller gåfvor sökt
värfva röster, eller emot veder¬
gällning afgifvit sin röst, eller
genom våld eller hot stört val¬
friheten.
Häremot hade reservationer anmälts:
af herrar Bergius, Ljungman, Behm och Gustaf Berg, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att till hvilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till ändrad
lydelse af § 26 riksdagsordningen:
§ 26.
Riksdagsmannabefattning — — — —
Ej må såsom riksdagsman godkännas:
c) den, som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom
utslag, hvilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust
af sådant förtroende, eller den, som är stäld under framtiden
för brott, hvilket medför nämnda påföljd;
d) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras
talan eller att i rikets tjenst vidare nyttjas;
af herr Alin;
af herrar Bengtsson, Bolin, Vahlin och Elowson mot viss del
af motiveringen; samt
af herr Iledin mot motiveringen.
N:o 34.
Om ändrad
lydelse af § 26
riksdagsord¬
ningm.
(Forts.)
4 Tisdagen den 24 April.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Ljungman: ^om kammaren torde finna, är vid
betänkandet fogad en reservation, i hvilken utskottets ordförande
jemte åtskillige af dess ledamöter hemstält om en något ändrad
lydelse af § 26 riksdagsordningen, ungefärligen till innehållet
öfverensstämmande med hvad motionären i motionen föreslagit.
1 sj elfva verket är enda skilnaden mellan motionärens och
de nämnde reservanternas förslag den, att en person, som åt
underrätt blifvit dömd för brott, som här är i fråga, återfår sin
valbarhet, för den händelse att högre rätt upphäfver domen.
Denna ändring har verkstälts derigenom, att ordet ”blifvit”, som
finnes i motionärens förslag ang. mom. c) blifvit utbytt mot ordet
”är” och att i mom. d) ordet ”förklarats” är ändradt till ”är
förklarad”.
Då skilnaden mellan motionärens och reservanternas förslag
är så obetydlig och då det ligger vigt uppå, att man kan hafva
samma bestämmelser för valbarhet till de kommunala förtroende
uppdragen som till riksdagsmannakallet, samt då det enligt min
tanke ej går an att fordra mindre oförvitlighet af en riksdags¬
man än af en kommunal förtroendeman, skall jag be att få hem¬
ställa om bifall till den nämnda reservationen.
Herr Bengtsson: Sj elfva syftet med den af herr Themp-
tander väckta motionen är, såsom herrarne nog torde finna, att
få till stånd en ändring i riksdagsordningens nuvarande bestäm¬
melser för att få frågan om valbarheten till Riksdagen och
särskild! upphörandet af denna valbarhet klargjord.
Då denna fråga förevar inom utskottet, voro alla ense
derom, att en sådan brist förelåg i detta hänseende, och att en
rättelse borde göras.
Huru denna ändring skulle åstadkommas, derom voro der¬
emot meningarne delade. Men slutligen enade sig pluraliteten
inom utskottet om det förslag, som i betänkandet föreligger.
För min del anser jag, att detta förslag borde vara full¬
komligt acceptabelt äfven för motionären. Ty om man antager
ett sådant förslag, som innehålles i den af herr vice ordföranden
i konstitutionsutskottet förordade reservationen, blir detta enligt
min tanke blott en halfmesyr, enär lika lätt som man kan
tänka sig, att en person blir falskeligen åtalad, lika lätt kan
man äfven tänka sig, att angifvaren skulle kunna använda falsk
bevisföring och på detta sätt få en person dömd af underrätt.
Man kunde då ej uttala sig klandrande om domstolen, ty
det kunde inträffa, att först då målet afgjorts i högre instans,
man kommer underfund med, att bevisföringen varit falsk, men
då skulle den upptäckten göras alldeles för sent, ty det kunde
ju hända, att det var en oskyldig person, som blifvit åtalad och
Tisdagen den 24 April.
5 N:o 34.
på falska bevis dömd. Han hade således redan blifvit disqva- Om ändrad
lificerad och förklarad ovärdig att vidare utöfva sitt mandat, lydelse af § 26
Att sådana tillfällen kunna gifvas i upprörda tider, då man ” ningm.
sökte att falskeligen åtala en person och att få honom dömd (Korta.)
på falska bevis, derpå finnas exempel från Frankrike och Eng¬
land, der de politiska striderna äro ännu lifligare än hos oss,
och det kan äfven hos oss inträffa i en framtid.
Då man nu skall ändra grundlagen, tror jag, att det vore
bäst att med ens söka åstadkomma en fullt betryggande bestäm¬
melse.
Vi ha ju exempel på — och vi behöfva dervidlag ej gå
från vårt eget land — att personer mot kontant erkänsla aflagt
falskt vittnesmål.
Det synes mig äfven från en annan synpunkt vara betänk¬
ligt att antaga den af herr vice ordföranden i utskottet förordade
reservationen. Man skulle nemligen derigenom enligt min tanke
taga ett allt för stort afsteg från den nuvarande rättspraxis.
Dom i brottmål får ju ej enligt nu gällande bestämmelser gå
i verkställighet, förrän den vunnit laga kraft. Skulle vi nu
antaga ett förslag sådant som det af utskottets vice ordförande
förordade, blefve följden den, att i detta fall domen ginge i
verkställighet, förrän den vunnit laga kraft. Den skulle på det
sätt genast gå i verkställighet, att en person, så snart han
blifvit dömd af underrätt, omedelbart blir disqvalificerad och
förklarad ovärdig att vidare utöfva sift mandat såsom riks¬
dagsman.
Att göra ett undantag från nu gällande rättspraxis för
personer, som innehafva riksdagsmannauppdrag och genast på
dem tillämpa en dom från underrätt, vore olämpligt.
Jag tror derför, att, om man skall göra en ändring i de
nuvarande bestämmelserna i det syfte som motionären angifvit,
man bör göra det fullständigt och ej så, som reservanterna före¬
slagit, ty derigenom skulle man blott åstadkomma en halfmesyr.
Jag skall på grund häraf anhålla om bifall till utskottets
hemställan.
Herr Ljungman: Jag skall först och främst he att få fästa
uppmärksamheten uppå, att Första Kammaren antagit reserva¬
tionen, och att, för den händelse Andra Kammaren skulle antaga
utskottets förslag, frågan för i år vore förfallen, ty en sam-
manjemkning mellan de begge förslagen är väl näppeligen
möjlig.
Gent emot hvad som anmärktes af herr Bengtsson vill jag
påstå, att, om man vill konstruera upp möjligheten med falska
vittnen, intet förslag i verlden skall stå profvet. Ty om skick¬
liga falska vittnen framträda, lärer man nog kunna blifva fald
i alla instanserna. Deremot finnes intet säkert hinder. Derför
N:o 34. 6
Tisdagen den 24 April.
Om ändrad har också grundlagen stadgandet om resning i mål, då sådana
lydelse af § 26 skål senare kunna förebringas, som bevisa, att domen bör un-
r‘,:ningen.d~ derkastas förnyad pröfning.
d orts.)' Hvad återigen beträffar den anmärkningen, att en icke laga
kraftvunnen dom i förtid skulle verka derigenom att en person
genom den blefve disqvalificerad, förefaller mig dock den anmärk¬
ningen icke så synnerligen befogad. Ty icke kan man väl
ändå påstå, att en person, som af ortens domstol blifvit dömd
för t. ex. stöld, skall vara lämplig att representera orten vare
sig i Riksdagen eller såsom kommunal förtroendeman. Jag tror
derför, att den bestämmelsen icke är så farlig, att man behöf-
ver fästa så synnerlig vigt dervid.
Jag skall vidhålla mitt yrkande om bifall till reservationen.
Herr Themptander: Så väl utskottets som reservanternas
förslag tillmötesgå syftet i min motion, så till vida, att genom
begge förslagen förhindras det nu existerande betänkliga för¬
hållandet, att en person kan blifva disqvalificerad till riksdags-
mannauppdraget endast derigenom, att han ställes under tilltal
för ett s. k. vanfrejdande brott.
Det skulle ur denna synpunkt vara mig likgiltigt, hvilket
af de begge förslagen kommer att vinna Riksdagens bifall och
sedermera varda upphöjdt till lag. Ja, jag vill vidare gå så
långt i medgifvande, att jag säger, att utskottets förslag, om
man tager hänsyn till den språkliga redaktionen, möjligen kan
anses erbjuda företräde framför reservanternas förslag. Men å
andra sidan må ock erkännas, att reservanternas förslag icke, så
vidt jag kan förstå, lemnar något öfrigt att önska med afseende
på fullkomlig tydlighet, och detta måste ju vara hufvudsaken.
Hvad som gifvit mig den uppfattningen, att det är bäst att
sluta sig till reservanternas förslag och att således biträda det
af herr Ljungman framstälda yrkandet, är en omständighet, hvarpå
jag till en början icke hade tänkt tillräckligt, men på hvilken jag
sedermera har fått min uppmärksamhet mera fästad. Det är natur¬
ligtvis gifvet, att det är önskvärdt att åstadkomma en så stor
öfverensstämmelse som möjligt mellan å ena sidan grundlagens
stadganden i detta fall samt å andra sidan kommunallagarnes
och öfriga lagars föreskrifter, genom hvilka personers qvalifika-
tioner till andra medborgerliga förtroendeuppdrag bestämmas.
Vill man nu åstadkomma en sådan öfverensstämmelse, synes
det mig, att ett ganska vigtigt skäl talar för reservationen. Vi
ATeta nemligen, att det finnes en författning, som bestämmer
hvilka qvalifikationer en nämndeman skall hafva. Om man nu
i den författningen går så långt, att man fordrar, att en person
skall vara genom laga kraftvunnet utslag förklarad förlustig
medborgerligt förtroende, innan han måste upphöra att vara
nämndeman, så kunna onekligen ganska egendomliga förhållan-
Tisdagen den 24 April.
7 N:o 34.
den inträffa. Det kan nemligen då hända, att en person, till- Om undrad,
hörande nämnden, blir icke allenast tilltalad, utan äfven af den af
domstol, i hvilken han sjelf är bisittare, dömd för t. ex. stöld, n ningen.
och omedelbart efter det denna dom är afkunnad, är han, eme- (Forts.)
dan det är första resan stöld och han är bofast och sålunda
icke kan häktas, berättigad att åter taga plats i samma rätt,
som nyss dömt honom för stöld. Jag tror icke, att en sådan
sakernas ordning skulle anses öfverensstämmande med rätts¬
känslans kraf och den allmänna rättsuppfattningen.
A andra sidan hyser jag det förtroende till vår rättsskipning,
att jag är öfvertygad, att det icke kan blifva annat än i myc¬
ket sällsynta undantagsfall, som någon skulle kunna blifva dömd
till ansvar för så beskaffadt groft brott, som här är i fråga,
ehuru han vore oskyldig. Det har visserligen af en talare sagts,
att det kan åstadkommas icke allenast falska åtal, utan äfven
falsk bevisning. Detta är nog en sanning, men det senare är
ojemförligt mycket svårare att åstadkomma inför den kritik,
som utöfvas af domstolen; och ehuru jag icke vill bestrida möj¬
ligheten af att sådant kan inträffa, anser jag sannolikheten deraf
vara så ringa, att det i rent praktiskt afseende torde vara till¬
fyllest att bestämma, att, så snart ett domstolsutslag har fallit,
som beröfvat en person medborgerligt förtroende, personen i
fråga förlorar sin valbarhet. Jag tror således, att några men¬
liga följder icke äro att i detta afseende befara, äfven om
disqvalifikationen inträder, innan domen vunnit laga kraft. Och
äfven om man här i grundlagen skulle fordra laga kraftvunnet
utslag, är jag öfvertygad derom, att, när man kommer till be¬
handlingen af den lag, som bestämmer nämndemäns qvalifika-
tioner, det skall blifva omöjligt och med den allmänna rätts¬
uppfattningen alldeles oförenligt att då fordra laga kraftvunnet
utslag och sålunda möjliggöra ett så bestämdt för rättskänslan
stötande förhållande, som jag nyss anförde.
Det är af dessa skäl, som jag för min del icke hyser nå¬
gon betänklighet att biträda det af konstitutionsutskottets ärade
vice ordförande framstälda yrkandet.
Herr Boöthius instämde häruti.
Herr Hedin: Konstitutionsutskottets vice ordförande har an¬
märkt, att, derest kamrarne skulle komma att stanna i olika be¬
slut, frågan säkerligen komme att för denna gång förfalla, då
en sammanjemkning mellan de olika besluten näppeligen vore
möjlig. Jag tror, att han har rätt häruti. Det synes mig knap¬
past antagligt, att ett samman]emkningsförslag skall komma att
af utskottet framläggas. Men jag hemställer, huruvida, derest
kammaren anser, att det behöfves något mera betänketid för
denna fråga, skadan vore så synnerligen stor, om uppskof skulle
ega rum.
N:o 34.
8
Om ändrad
lydelse af § 2t
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
Tisdagen den 24 April.
Såsom ett skäl för antagande af det förslag, som utskottet
'framstält i mom. c, ber jag få påpeka ett förhållande, som sy¬
nes mig hafva synnerlig vigt, nemligen att i 1810 års riksdags¬
ordning stadgas, att "den, hvilken laga krattvunnen dom för¬
klarat ovärdig medborgerligt förtroende", icke kunde såsom riks¬
dagsman godkännas. Det är således alldeles öfverensstämmande
med hvad utskottet i detta moment föreslagit; och när mot den
bestämmelsen i den gamla riksdagsordningen under mer än ett
hälft sekel, så vidt jag vet, ingen anledning till anmärkning
förekommit, torde det utgöra åtminstone en temligen god an¬
ledning att antaga, att de af utskottet nu föreslagna, med den
gamla riksdagsordningens bestämmelser öfverensstämmande, före¬
skrifterna borde kunna anses tillfredsställande.
Bland reservationerna förekommer en, som går så långt,
att den velat, att häktning för brott, hvarå förlust af med¬
borgerligt förtroende kan följa, skulle vara tillräckligt för att
disqvalificera en person vid val af riksdagsman. Detta synes
mig vara en ytterst äfventyrlig bestämmelse. Jag ber att få
erinra derom, att vi hafva faktiska exempel på, att domstolar
dömt personer till häktning, d. v. s. godkänt redan vidtagna
häktningsåtgärder, ehuru det brott, för hvilket de ifrågavarande
personerna blifvit häktade, icke existerade, icke hade af någon
blifvit föröfvadt.
Så långt går nu icke den först i ordningen förekommande
reservationen, men månne det icke ändå är äfventyrlig!, att un¬
derrätts icke laga kraftvunna dom till förlust af medborgerligt
förtroende skall vara tillräcklig att disqvalificera en person till
riksdagsmannakallet, då man har exempel på — jag hänvisar
exempelvis till ett mål, refereradt uti justitieombudsmannens be¬
rättelse till 1885 års riksdag — att en underrätt dömt en per¬
son till en månads fängelse och att ett år derutöfver vara för¬
lustig medborgerligt förtroende. Ett års förlust af medborger¬
ligt förtroende, ehuru straffet var endast fängelse! Och att en
sådan dom icke är synnerligen äfventyrlig för den, som gör
sig skyldig till ett så förfärligt missförstånd eller en sådan vårds¬
löshet i embetsutöfningen, inhemtas på samma ställe, der man fin¬
ner, att domhafvanden derför dömdes till 25 kronors böter.
Med hänvisning till hvad som blifvit sagdt af den an¬
dre talaren i ordningen skall jag anhålla om bifall till utskot¬
tets förslag.
Herr Johnsson i Bollnäs: Efter den siste talarens yttrande
skulle jag kunna afstå, men då ordet nu lemnats mig, skall jag
be att få säga några ord.
Jag skall då först be att få erinra derom, att skilnaden
mellan utskottets och reservanternas förslag icke är så oväsent¬
lig, som den förste talaren påstått. Utskottet har utgått från
Tisdagen den 24 April.
9
Utö 34.
den grundsatsen, att det utslag, hvarigenom en person skall an¬
ses disqvalilicerad för val till riksdagsman, bör vara laga kraft-
vunnet. Reservanterna deremot anse, att, så snart utslaget blif-
vit afkunnadt, bör personen i fråga vara disqvalificerad till riks-
dagsmannaskapet.
Man kan hafva olika uppfattning om, huruvida det är lämp¬
ligt att välja en person till riksdagsman, som är dömd — låt vara
att domen icke är laga kraftvunnen — för ett nesligt brott,
och jag skulle icke hålla på den satsen, att utslaget hör vara
laga kraftvunnet, derest det endast vore fråga om val. Följden
skulle då endast blifva den, att man hade att utse en annan
person, än den valmännen möjligen helst skulle vilja se som
sin representant.
Men samma bestämmelse gäller äfven beträffande perso¬
ner, som redan äro valda. År en persom dömd tor brott, som
medför förlust af medborgerligt förtroende, så är han skyldig
att frånträda sin befattning som riksdagsman, derest han redan
är vald. Om emellertid utslaget inom en eller annan vecka
upphäfves af öfverrätt, är det hårdt att personen i fråga nöd¬
gats frånträda sitt mandat.
Jag ber dessutom att få erinra, att man icke behöfver kon¬
struera ihop falska vittnen för att få en person disqvalificerad.
Man kan blifva disqvalificerad endast genom att som ombud
uppträda inför domstol och af denna blifva förklarad ovärdig att
inför rätta föra andras talan. Och till ett sådant beslut kan
många orsaker medverka. Jag behöfver icke mer än antyda
detta för herrarne, som litet hvar känna till, huru det förhåller
sig i den vägen. Ett faktum är, att mången underdomstol för¬
klarat en person ovärdig att inför rätta föra annans talan, men
att detta beslut sedan blifvit af öfverdomstolen upphäfdt såsom
obefogadt. Då är det, synes det mig, oegentligt att, om en
riksdagsman uppträder inför häradsrätt eller rådstufvurätt, och
rätten af en eller annan anledning förklarat honom icke behö¬
rig att inför rätten föra annans talan, han då skall frånträda
sin befattning som riksdagsman, äfven om han inom kort kan
visa, att öfverrätt upphäft detta beslut.
Det är på denna grund jag biträdt utskottets förslag. Och
om än affattningen af utskottets förslag icke är den bästa möj¬
liga, vågar jag dock påstå, att den är fullt tydlig. För att
undvika tvister, som äro så vanliga vid våra riksdagsmannaval,
tror jag derför att kammaren gjorde klokast i att antaga ut¬
skottets förslag, ty det är, som sagdt, åtminstone fullt tydligt.
Herr Elowson: Det torde böra erkännas att, såsom ock re¬
dan blifvit erkändt, den språkliga affattningen af mom. c) i den
af herr Bergius m. fl. afgifna reservation, som bifogats utskot¬
tets betänkande, icke är fullt tillfredsställande. Jag ber dock
Om ändrad
lydelse af § 26
riksdag sor-
nmgen.
(Fort» )
N:o 34.
10
Tisdagen den 24 April.
Om ändrad
lydelse af § 2t
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
få fästa uppmärksamheten dervid, att denna formulering natur-
' ligtvis icke kunnat vara föremål för konstitutionsutskottets pröf¬
ning, eftersom den förekommer i en reservation. Redan denna
omständighet synes mig höra föranleda dertill, att kammaren
hör noga betänka sig, innan den fattar ett beslut i öfverens¬
stämmelse med reservanternas förslag, hvarigenom detta blefve
hvilande till nästa riksdagsperiod.
Motionären har fäst synnerligt afseende dervid, att man ge¬
nom antagande af herr Bergius’ m. fl. reservation skulle vinna
öfverensstämmelse mellan grundlagens föreskrift i denna del
och motsvarande bestämmelser i allmänna lagar, som vid denna
riksdag skulle blifva föremål för pröfning i anledning af en an¬
nan af honom afgifven motion. Men jag tror mig veta, att en
sådan fullkomlig öfverensstämmelse mellan grundlag och all¬
män lag i berörda afseende icke kan ernås vid denna riksdag.
Konstitutionsutskottet likaväl som reservanterna hafva i grund¬
lagsförslaget infört den bestämmelse för disqvalifikation, att den
person, som blifvit förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare
nyttjas, ej må kunna såsom riksdagsman godkännas. I de
motioner, som afgifvits om ändring af kommunallagarne och
allmänna lagen i förevarande afseende, är nyssnämnda bestäm¬
melse icke omnämnd, och lagutskottet kan derför, så vidt jag
vet, icke till denna Riksdag inkomma med ett förslag, hvari
denna bestämmelse är intagen.
Om man godkänner reservationen, torde man sålunda än¬
dock icke vinna öfverensstämmelse mellan grundlag å ena si¬
dan samt kommunallag och allmän lag å andra sidan. Men då
vi nu befinna oss endast vid första riksdagen af en treårsperiod,
synes det mig klokast att låta detta vigtiga ärende om ändring
af grundlagen undergå en ytterligare pröfning af konstitutions¬
utskottet.
Jag får för min del bekänna, att jag icke heller är fullt
belåten med den språkliga affattningen af utskottets förslag, men
jag anser dock, att detta eger ett bestämdt företräde framför
reservanternas förslag. Och då det hufvudsakliga skälet till
sistnämnda förslags godkännande skulle vara att söka åstad¬
komma öfverensstämmelse mellan grundlagen och andra lagar,
men detta syftemål, på sätt jag visat, icke lärer kunna vinnas
genom antagande af reservationen, hemställer jag, att kamma¬
ren måtte antaga utskottets förslag, hvarigenom frågan för denna
riksdag vore fallen. På detta sätt kunde Riksdagen komma i
tillfälle att få den formulering, som den vill hafva, pröfvad af
konstitutionsutskottet, något som nu icke kunnat blifva fallet
med reservationen.
På grund häraf hemställer jag om bifall till utskottets för¬
slag.
Tisdagen den 24 April.
11 N:o 34.
Herr Boöthius: Jag skulle visserligen icke hafva något Omändrad
emot att antaga utskottets förslag, och tåg erkänner, att man l!l^else at § 5
ar, såsom herr Hedin nyss sade, mera trygg, om man antager ningen.
detta förslag än herr Bergius’ reservation. Men å andra sidan (Forts.)
anser jag, att det af herr Themptander anförda skälet, eller
önskvärdheten att få öfverensstämmelse mellan grundlagens och
andra lagars stadganden beträffande vilkoret för rätt att be¬
kläda medborgerliga förtroendeuppdrag, är så vigtigt, att det
kan vara lämpligt att nu antaga reservationen. Jag tror för
min del icke heller, att faran är så stor för att en person kan
genom underrätts dom komma att lida afbräck i sina med¬
borgerliga rättigheter.
Jag begärde emellertid ordet egentligen med anledning af
ett yttrande af herr Johnsson i Bollnäs, att någon kunde mista
sitt riksdagsmannaskap derigenom att han af underrätt förkla¬
rats ovärdig att föra andras talan. Jag tror icke, att denna
farhåga har synnerligt fog för sig, ty jag kan icke förstå, att
dessa ord “är förklarad ovärdig” kunna betyda annat än att
denna dom skall hafva vunnit laga kraft. Man är nemligen
icke förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan, förrän
domen är laga kraftvunnen. Samma är förhållandet beträffande
de i mom. c förekommande orden “är förlustig medborgerligt
förtroende.” De kunna icke afse annat, än att det derom med¬
delade utslaget vunnit laga kraft.
Herr Ljungman: Herr Elowson anmärkte, att genom an¬
tagande af reservanternas förslag öfverensstämmelse icke skulle
vinnas. mellan grundlagen och allmän lag, just derför att detta
tillägg “ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas” gjorts till
mom. d. Jag vill med anledning deraf fästa hans uppmärksam¬
het på innehållet af 2 kap. 16 § strafflagen, hvari stadgas för¬
lust af embete, tjenst eller annan allmän befattning för den, som
förklarats ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas. Den, som
förklarats ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas, får sålunda
hvarken väljas till eller innehafva något allmänt förtroende¬
uppdrag. Det af herr Elowson anförda skälet för afslag sak¬
nar alltså all betydelse.
Då man i alla fall genom att bifalla den af konstitutionsut¬
skottets ordförande m. fl. afgifna reservation redan vid denna
riksdag kan vinna något resultat, synes det mig vara skäl att
bifalla densamma. För min del gör jag detta så mycket hellre
som den omständigheten, att man i år förklarar ett förslag hvi-
lande, icke lägger något hinder i vägen lör att nästa år antaga
ett annat bättre förslag att hvila till vidare grundlagsenlig be¬
handling. Jag vill i detta hänseende erinra om, att i fråga om
ändring af 51 § regeringsformen antogs ett förning af 1892 års
Riksdag och ett annat förslag af 1893 års Riksdag.
N:o 34,
Om ändrad
lydelse af § 26
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
12 Tisdagen den 24 April.
Jag vidhåller sålunda mitt förut framstälda yrkande.
Herr Dahn: Då detta ärende förevar till behandling inom
konstitutionsutskottet, förelågo ganska många förslag till för¬
ändrad lydelse af § 26 riksdagsordningen. Ju flera förslag fin¬
nas att välja på, desto svårare är det i allmänhet också att
kunna enas om något af dem. Så var det äfven i detta fall.
Slutligen var det dock ett förslag, som fick de flesta rösterna
för sig, och det är detta förslag som nu blifvit af utskottet
framlagdt. Nu veta vi ju, att äfven i Första Kammaren stodo
ungefär lika många röster för utskottets förslag som för herr
Bergius’ m. fl. reservation. Vid sådant förhållande synes det
mig, som om man mycket väl skulle kunna låta denna fråga
komma igen ett annat år under denna riksdagsperiod. Vi hafva
ännu 2 år qvar af perioden, och då kunde frågan återkomma
i ett mycket bättre skick än den nu är. Kammaren hör så¬
lunda enligt min åsigt antingen bifalla utskottets förslag, hvar¬
igenom frågan fallit, eller också afslå detsamma, då resultatet
blir enahanda. Frågan kan då komma åter till nästa Riksdag,
vare sig på grund af motion eller genom konstitutionsutskottets
eget initiativ, och man kan då få ett förslag som är mera till¬
fredsställande än såväl det nu af utskottet framlagda som re¬
servationen.
Jag skall emellertid icke tillåta mig att göra något yr¬
kande.
Herr H. Andersson i Nöbbelöf: Vi hafva nyligen haft
ett färskt exempel på de olägenheter, som kunna uppstå genom
grundlagens nuvarande stadganden beträffande valbarheten. Det
synes mig derföre lämpligt, att Riksdagen så fort som möjligt
söker afhjelpa dessa oegentligheter i grundlagen. Det kan nu
visserligen sägas, att något resultat af en sådan ändring icke
kan vinnas förr än under nästa riksdagsperiod, men jag tycker
dock, att det förslag, som konstitutionsutskottets ordförande
framlagt är ganska acceptabelt. För min del anser jag nemli¬
gen icke lämpligt, att t. ex. en person, som dömts för vanfrej-
dande brott af en underdomstol, och hvilken dom faststälts af
hofrätten, skall ega rätt att sitta i kammaren och deltaga i lag¬
stiftningsarbetet ända till dess att domen faststälts af högsta
domstolen, hvilket ju kan dröja åtskilliga år. En sådan per¬
son kan sålunda få sitta i Riksdagen en hel valperiod, och detta
anser jag honom icke värdig till,
Jag skall derför taga mig friheten att yrka bifall till re¬
servationen.
Öfverläggningen var härmed slutad. Enligt de gjorda yr¬
kandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till ut-
Tisdagen den 24 April. 13 N:o 34.
skottets hemställan och dels på bifall till den af herr Bergås, Om ändrad
Ljungman m. fl. vid utlåtandet fogade reservation; och fann
herr talmannen den senare propositionen vara med öfvervä- ningen.
gande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu (Forts.)
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningspro-
position:
Den, som bifaller den af herrar Bergius, Ljungman m. fl.
vid konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8 afgitna reservation,
röstar Ja;
Den det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit hvad utskottet i utlå¬
tandet hemstält.
Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 120
ja mot 75 nej; och hade kammaren alltså fattat sitt beslut i
enlighet med ja-propositionens innehåll.
§ 8.
Föredrogs vidare sammansatta bevillnings- och lagutskot¬
tets memorial n:o 5, i anledning af återremiss af sammansatta
bevillnings- och lagutskottets betänkande n:o 1 rörande vissa
delar af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2 med förslag till ny för¬
ordning angående mantalsskrifning.
Sedan båda kamrarne vid behandlingen af utskottets ofvan-
nämnda betänkande visat ärendet åter till utskottet, hemstälde
utskottet i nu föreliggande memorial, att Riksdagen, med för¬
klarande att Kongl. Maj:ts förevarande proposition, i de delar,
utskottet förehaft till behandling, icke kunnat oförändrad bi¬
fallas, måtte för sin del antaga ett inom utskottet, med ledning
af de mot utskottets förut framlagda förslag inom kamrarne
framstälda anmärkningar, uppgjordt nytt författningsförslag i
förevarande ämne.
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
Herr Johansson i Noraskog begärde ordet och yttrade:
Jag skall tillåta mig anhålla att förslaget måtte föredra-
gas paragrafvis och att beslut fattas angående hvarje paragraf
särskildt.
Till hvad herr Johansson sålunda föreslagit i fråga om
sättet för föredragningen af föreliggande författningsförslag lem-
nade kammaren sitt bifall.
)
N:o 34. 14
Tisdagen den 24 April.
Ang. förslag § 1.
till ny för-
01 mantals-1 Ordet lemnades till herr Kardell, som yttrade: Herr tal-
skrifning. man! Min afsigt är att yttra några ord med anledning af § 3 i
(Forts.) föreliggande förslag, men icke beträffande § 1. Jag antog nem¬
ligen nyss, då jag begärde ordet, att § 3 i förslaget skulle
föredragas först. Men då så icke skett, ber jag att få afstå
från ordet, till dess § 3 kommer att föredragas.
Vidare yttrades icke. Paragrafen godkändes.
§ 2.
Godkändes.
§3.
För mom. 1 hade utskottet föreslagit följande lydelse:
Mom. 1. En hvar skall mantalsskrifvas der han är bosatt.
Uppehåller sig någon under olika delar af året inom sär¬
skilda mantalsskrifningsdistrikt, betraktas han såsom bosatt i
det distrikt, der han vistas under sådana förhållanden, att han
med afseende å tjenst, verksamhet eller andra omständigheter hör anses
derstädes hafva sitt egentliga hemvist, med rätt likväl för den, som
eger fast egendom eller idkar rörelse inom olika mantalsskrifningsdistrikt
och inom hvardera af dessa någon del af året vistas samt ej på grund
af tjenst eller verksamhet kan anses hafva sitt egentliga hemvist i någoi-
dera af dessa eller annat mantalsskrifningsdistrikt, att sjelf bestämma
och anmäla inom hvilketdera distriktet han skall mantalsskrifvas.
Den, som nästa fardag eller dessförinnan kommer att flytta
till annat distrikt för att öfvertaga fast egendom eller rörelse
eller tillträda tjenst, bör jemte honom åtföljande personer der
mantalsskrifvas.
Hustru mantalsskrifves på samma ställe som mannen.
Häremot hade reservation afgifvits af herrar Låss Olof Lars¬
son och Kardell, hvilka yrkat, att § 3 mom. 1 måtte erhålla föl¬
jande lydelse:
Mom. 1. En hvar skall mantalsskrifvas der han är bosatt.
Uppehåller sig någon under olika delar af året inom sär¬
skilda mantalsskrifningsdistrikt, betraktas han såsom bosatt i
det distrikt, der han vistas under sådana förhållanden, att han
med afseende å verksamhet, tjenst eller andra omständigheter
bör anses derstädes hafva sitt egentliga hemvist, med rätt lik¬
väl för den, som eger fast egendom eller idkar rörelse inom
olika mantalsskrifningsdistrikt och inom hvardera af dessa nå-
15 lt:o 34.
Tisdagen den 24 April.
gon del af året är boende samt ej på grund af tjenst eller verk- Ang. förslag
samhet kan anses hafva sitt egentliga hemvist i någotdera af ny /or-
dessa eller annat mantalsskrifningsdistrikt, att sjelf bestämma °rmantals-1
och anmäla, inom hvilketdera distriktet han skall mantals- skrifning.
skrifvaS. , (Forts.)
Den, som nästa fardag eller derförinnan kommer att flytta,
till annat distrikt för att öfvertaga fast egendom eller rörelse
eller tillträda tjenst, bör jemte honom åtföljande personer der
mantalsskrifvas.
Hustru mantalsskrifves på samma ställe som mannen.
I fråga härom anförde
Herr Kardell: Herr talman, mine herrar! Det är egent¬
ligen om mom. 1 i § 3, som jag här vill yttra några ord. Det
är nemligen denna del af § 3, som innehåller den väsentliga
delen af hela detta förslag till ny mantalsskrifningsförordning.
Då syftet med denna författning är att begränsa den nuvarande
valfriheten så godt sig göra låter, torde ock böra begagnas så
exakta uttryck som möjligt på det att de må kunna leda till
det målet. Nu heter det här i andra stycket af § 3: ”med rätt
likväl för den, som eger fast egendom eller idkar rörelse inom
olika mantalsskrifningsdistrikt och inom hvardera af dessa nå¬
gon del af året vistas“ o. s. v. ”att sjelf bestämma och anmäla,
inom hvilketdera distriktet han skall mantalsskrifvas.” — Det
förefaller mig som om detta uttryck ”vistas” är alldeles för
svagt, och att det skulle kunna lemna ett vidsträckt spelrum
åt godtycket. Herr Liés Olof Larsson och jag hafva i stället
föreslagit uttrycket “är boende". Utskottet använder sjelf på
sidan 5 i betänkandet på två ställen uttrycket “är boende", för
att beteckna en längre tids vistelse på ett ställe, utan att med
detta uttryck förena mantalsskrifningsbegreppet, hvilket natur¬
ligtvis är förenadt med uttrycket “vara bosatt” på ett ställe. Då
nu detta af oss föreslagna uttryck synes mig vara mycket mera
exakt och mera egnadt att förekomma missbruk än uttrycket
“vistas", har jag i reservationen föreslagit att orden “är boende"
måtte insättas i stället för ordet “vistas”. Man kan ju säga om
en person att han vistas på en ort, äfven om han der uppe¬
håller sig allenast en mycket liten tid, till och med några tim¬
mar. I sådana fall kan man deremot om honom ingalunda an¬
vända orden “vara boende". Dessa ord förutsätta nemligen
utan tvifvel en längre tids vistelse på stället. Om nu ut¬
trycket “vistas" kommer att stå qvar, kan det säkert gifva an¬
ledning till oegentligheter. Jag föreställer mig t. ex., att en
person vistas i Stockholm största delen af året och åtnjuter
alla de beqvämligheter, som äro förenade med lifvet här, hvilka
beqvämligheter kosta mycket penningar, hvarför kommunalt-
N:o 34. 16
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
Tisdagen den 24 April.
skylderna äro höga. På den grund att han har en liten egen¬
dom i en kommun, der utskylderna äro högst små, skulle han,
endast med det vilkor, att han besökte denna kommun på en
dag eller något sådant, kunna anse sig berättigad att der man¬
talsskrifva sig och på det sättet undandraga sig att här betala
.något för de stora förmåner, som han härstädes åtnjuter, för
att i stället erlägga mindre belopp till den andra kommunen.
Det vore just icke synnerligen hederligt. För resten är detta
ett privilegium för de förmögna, som man bör inskränka så
mycket som möjligt. Jag ber derför att få föreslå att uttrycket
“vistas11 utbytes mot uttrycket “är boende".
Jag skulle äfven vilja föreslå att i samma andra stycke af
mom. 1 i § 3 några andra smärre ändringar göras, hvilka emel¬
lertid icke kommit att inflyta i reservationen. Då nu den, som
eger fast egendom eller idkar rörelse inom olika mantalsskrif-
ningsdistrikt, har eu viss begränsad valfrihet, bör tydligen
samma valfrihet äfven lemnas åt den, som arrenderar jordegen¬
dom inom skilda mantalsskrifningsdistrikt. Derför vore det väl
lämpligt att utbyta ordet “eger" mot det mera omfattande or¬
det “innehar", så att det skulle heta: “med rätt likväl för den,
som innehar fast egendom eller idkar rörelse inom olika man¬
talsskrifningsdistrikt" o. s. v.
Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten vid uttrycket
“hvartdera" som följer kort derpå, då det heter “och inom hvart¬
dera af dessa någon del af året är boende". Då man närmare
granskar detta ord och för sig klargör betydelsen af detsamma,
så ser det ut, som om den valfrihet, om hvilken det är fråga,
skulle gälla för en person, som eger egendom i åtskilliga man¬
talsskrifningsdistrikt, endast för den händelse, att han någon
del af året vistas eller är boende inom alla dessa mantalsskrif¬
ningsdistrikt. Deremot skulle samma valfrihet icke finnas för
honom, om han bodde endast i två eller några af dessa man¬
talsskrifningsdistrikt. Det är naturligtvis en orimlighet och
man kan icke gerna föreställa sig att en domare skulle döma
på det sättet. Emellertid skulle ordet kunna gifva anledning
till en sådan tolkning, och jag har äfven hört anmärkning fram¬
ställas mot uttrycket. Då man nu stiftar en ny lag, bör man
väl också göra uttrycken så tydliga som möjligt. Derför ber
jag att få föreslå att uttrycket “hvartdera" utbytes mot “två
eller flera". Således skulle momentet i denna del komma att
lyda på följande sätt: “med rätt likväl för den, som innehar
fäst egendom eller idkar rörelse inom olika mantalsskrifnings¬
distrikt och inom två eller flera af dessa någon del af året är boende"
o. s. v. I sammanhang dermed torde jemväl uttrycket “något-
dera“ höra utbytas mot ettdera.
Utaf denna förändring blir en annan förändring i slutet af
stycket en nödvändig följd. Det heter der: “att sjelf bestämma
17 N:o 34.
Tisdagen den 24 April.
och anmäla, inom hvilketdera distriktet han skall mantalsskrif-
vas.“ Således skulle detta ändras till orden: “inom hvithet af
de distrikt, der lian under året är boende, han skall mantals-
skrifvas.
På grund af hvad jag sålunda anfört ber jag, herr talman,
att få yrka att stycket 2 i mom. 1 § 3 måtte erhålla följande för¬
ändrade lydelse: “Uppehåller sig någon under olika delar afåret
inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt, betraktas han såsom bo¬
satt i det distrikt, der han vistas under sådana förhållanden, att
han med afseende å tjenst, verksamhet eller andra omständig¬
heter bör anses derstädes hafva sitt egentliga hemvist, med
rätt likväl för den, som innehar fast egendom eller idkar rö¬
relse inom olika mantalsskrifningsdistrikt och inom två eller flere
af dessa någon del af året är boende samt ej på grund af tjenst
eller verksamhet kan anses hafva sitt egentliga hemvist i ett¬
dera af dessa eller annat mantalsskrifningsdistrikt, att sjelf be¬
stämma och anmäla, inom hvithet af de distrikt, der lian under året
är boende, han skall mantalsskrifvas.“
Om Andra Kammaren tager detta ändringsförslag, så kom¬
mer yrkande att framställas i Första Kammaren derom, att det
äfven der måtte antagas. Detta är nu ett af de yrkanden som
jag har att göra med anledning af mom. 1 i § 3.
Jag skulle äfven vilja framställa ett annat yrkande med
anledning af sista stycket i samma moment, der det heter:
“Hustru mantalsskrifves på samma ställe som mannen." Denna
föreskrift finnes icke i nu gällande mantalsskrifningsförordning.
Den har tydligen ansetts vara öfverflödig, och det torde den
också vara. Uti de allra flesta fäll, i 999 fall af 1000, skall helt
visst hustrun utan motsägelse och sjelfmant låta mantalsskrifva
sig på samma ställe som mannen. Det heter också i allmänna
lagen: “Hustru följe sin man." Det torde icke behöfvas någon
ytterligare föreskrift derom.
Man behöfver icke på detta sätt ytterligare lagstifta i af¬
seende å så enkla och naturliga förhållanden. Deremot skulle
det kunna hända, att en sådan bestämmelse, om den komrne
att inflyta i förordningen, skulle kunna lända till skada, nem¬
ligen i det fall, att boskilnad förekommer och att af de båda
makarne den ene har sin särskilda handtering på ett ställe och
den andra på ett annat. Sådana fäll förekomma. Jag vet spe-
cielt ett sådant fall, då mannen under större delen af året eller
omkring 9 månader vistas i Jemtland, der han för en mindre
ångbåt, under det att hustrun aldrig varit der och förmodligen
aldrig kommer dit. Hon drifver nemligen någon affär här i
Stockholm. Om nu detta blefve lag, så skulle hon nödgas man¬
talsskrifva sig deruppe, och detta kunde leda till svåra oegent-
Ijgheter. Hennes forum blefve då naturligtvis rådstufvurätten i
Östersund, och således blefve följden den, att, om någon per-
Andra Kanon',narens l\ot. 1834. N:o 34. 2
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
N:o 34. 18
Ang■ förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
Tisdagen den 24 April.
son här i Stockholm hade en fordran af henne, vore han nöd¬
sakad att stämma henne inför rådstufvurätten i Östersund, och
om hon gjorde cession här i Stockholm, så skulle borgenärerna
instämmas till Östersund. — Jag har äfven hört talas om ett
annat dylikt fall från Sundsvall. Mannen vistas för det mesta
i Stockholm och skall enligt denna förordning här mantals-
skrifvas. Hustrun åter vistas hela året om deruppe och drifver der
någon slags rörelse. Äfven hon skulle således blifva tvungen
att låta skrifva sig här. Om nu denna föreskrift införes, kom¬
mer den, såsom redan är sagdt, icke att betyda något i de allra
flesta fall. Hustrun kommer naturligtvis alltid att låta mantals¬
skrifva sig på samma ställe som mannen, der icke dylika för¬
hållanden komma till. Detta vill med andra ord säga, att,
om denna bestämmelse blir effektiv, skadar den, men vid an¬
dra tillfällen är den oskyldig. En sådan lag bör man väl icke
gerna stifta, som är i allmänhet fullkomligt gagnlös, men som
kan blifva skadlig någon gång.
Jag till vidare påpeka det förhållande, som eger rum vid
emigration. Om mannen emigrerar till Amerika, hvar skall hu¬
strun då mantalsskrifvas ? Hon skulle kunna undandraga sig
att förblifva mantalsskrifven här i Sverige. Jag har nyligen
i tidningarne sett ett fall omnämdt, der en svensk kvinna, som
stod i begrepp att gifta sig med en rysk undersåte, hos Kong!.
Maj:t anhöll att få behålla sin svenska nationalitet, men denna
hennes ansökan ledde icke till någon påföljd. Man bör väl
icke genom dylika lagbud ytterligare försvåra realiserandet af
sådana berättigade önskningar som den hon här framstälde.
Jag ber med anledning härutaf och med förnyad erinran,
att någon motsvarande bestämmelse icke finnes i nuvarande
mantalsskrifningsförordning, få yrka, att det sista stycket måtte
utgå såsom varande onödigt och någon gång skadligt.
Herr Johansson i Noraskog: Jag kan icke annat än be¬
klaga, att de anmärkningar, den siste talaren framstält mot redi¬
geringen af denna paragraf, icke förut framkommit i samma om¬
fattning, som nu blifvit händelsen. Det hade varit lämpligare,
att man i utskottet fått reda på de ändringsförslag, som här
blifvit framlagda. Inom utskottet var man allmänt ense om den
formulering, som nu föreligger, endast med den skilnaden, att
herrar Kardell och Diss Olof Larsson önskade, att ordet “vistas1*
på sid. 9 i betänkandet måtte utbytas mot orden “är boende".
Men då utskottet i sin motivering till denna ändring uttryckligen
har sagt, att med ordet “vistas*1 i författningen afses att “vara
boende1* inom distriktet, ansåg man, att ingen tvetydighet eller
oegentlighet vid tillämpningen af detta stadgande borde komma
i fråga. Tv om någon tvist framdeles skulle uppkomma om en
sådan sak," vore det ju en naturlig och gifven följd, att man
19 N:o 34.
Tisdagen den 24 April.
gmge tillbaka till de urkunder, som tillkommo, då författnings-
iörslaget behandlades, och der man skulle finna mer än tillräck-
hg vägledning för bedömande af hvad som åsyftats och menats
med det uttryck, som i författningen i detta hänseende blifvit
användt.
Hvad beträffar de öfriga ändringsförslagen i andra stycket,
tror jag icke att de egentligen innebära några förbättringar.
. a vidt jag kunde förstå af den öfverläggning, som inom ut¬
skottet om detta förslag egde rum, voro åtminstone alla jurister
inom utskottet fullt ense derom, att icke någon tvetydighet skulle
uppstå i afseende å rätta betydelsen af förslaget i detta hän¬
seende.
Hvad åter angår hans andra anmärkning beträffande det
sista stycket af första momentet: ”Hustru mantalsskrifves på
samma ställe som mannen”, är det ju en sanning, att något sär-
skddt stadgande derom icke finnes i nu gällande mantalsskrif-
mngsforordmng, men den senaste mantalsskrifningskomitén ansåg
det ur flera synpunkter vara lämpligt, att ett sådant stadgande
infördes. Visserligen voro inom utskottet, då frågan der först
behandlades, åtskilliga talare tvehågsne, om detta stadgande borde
inflyta i forfattningen eller icke, men man enades slutligen derhän
att man ansåg det i åtskilliga hänseenden skulle lända till fördel
och rattdse, att ett sådant stadgande infördes i den form, som
nu blifvit föreslagen.
Jag skall åtminstone icke för ögonblicket upptaga kamma-
rens hd vidare, utan endast hemställa, att kammaren behagade
bifalla utskottets förslag i § 3 i oförändradt skick.
Sedan överläggningen beträffande § 3 härmed förklarats
slutad, samt herr talmannen till proposition upptagit de olika
yrkandena, godkändes paragrafen i sin helhet med den lydelse
som af utskottet föreslagits. J
§ 14 i utskottets förslag var så lydande:
, Mom 1. Förrättningsman, som utan att vara af laga för¬
fall hindrad ankommer till förrättningsstället först efter den för
mantalssknfningens början utsatta tid, men inom tre timmar
derefter bote om mantalsskrifningen det oaktadt kan ega rum
io kronor. Kan förrättningen icke ega rum eller kommer han
utan laga förfall senare än nyss är sagdt eller uteblifver alldeles,
bote trettio kronor. ’ i
i ,7 Pas.^?r eller församlingsföreståndare, som, utan att
Jaga förfall anmäles och utan att ombud för honom blifvit utsedt,
underlåter att inställa sig vid mantalsskrifning på utsatt tid eller
att dit medföra forsamhngsboken eller aflemna behörigt utdrag
deraf, der sådant är medgifvet, böte, derest mantalsskrifningen
ändock kan försiggå, fem kronor, i annat fall trettio kronor.
Äng. förslag'
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning..
(Forts.),
H:o 34. 20
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
Tisdagen den 24 April
Enahanda påföljd för dylik 'underlåtenhet värr gällande för pastors
eller församlingsföreståndares ombud, som emottaga uppdrag att vid man¬
talsskrifning närvara.
Mom. 3. Länsman eller stadsfiskal, som utan anmäldt giltigt
förhinder uteblifver från mantalsskrifning, böte tio kronor. Lte-
blifver kommunalombud eller fjerdingsman utan anmälan om
sådant hinder, böte tre kronor.
Mom 4. Uti de i mom. 1 här ofvan omförmälda fall bör
anmälan af vederbörande pastor göras hos Kongl. Maj ds befall¬
ningshafvande. I öfriga fall har förrättningsmannen att i proto¬
kollet anteckna de försumliges namn och hemvist samt behörigt
utdrag derom till Kongl. Maj:ts befallningshafvande insända;
och egen Kongl. Maj:ts befallningshafvande att efter vederbörandes hörande
och pröfning af förekommande omständigheter förordna om böternas
uttagande. <
Den, som icke åtnöjes med, Kong!. Maj ds befallningshaf-
vandes beslut, hvarigenom han blifvit till böter dömd, eger att
hos kammarrätten anföra besvär innan klockan tolf å trettionde
dagen efter erhållen del af samma beslut.
Mom. 5. Böter som efter denna § ådömas, tillfalla den
kommun, inom hvilken den försumlige är bosatt.
Saknas tillgång till böterna, skola dessa förvandlas enligt
allmän lag.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Bäckgren: Afsigten med denna paragraf skulle väl
vara att gifva trygghet för att mantalsskrifningen verkligen
kommer att förrättas och att mantalsskrifningsförrättningen kom¬
mer att ske på behörig tid. Jag fruktar dock, att föreskrifterna
kanske äro alldeles för ofullständiga, och att de skulle kunna
leda till något helt annat, hvarför jag skall taga mig friheten
fästa uppmärksamheten derpå. Jag skall då utgå från samma
förutsättning som Kongl. Majd i sitt förslag och äfven utskottet
i sitt betänkande, nemligen att det skulle kunna hända, att någon
eller några af dem, som äro skyldiga att närvara vid mantals¬
skrifningen, ej infinna sig der.
I mom. 1 stadgas böter för förrättningsmannen, om han
skulle vara frånvarande, och i mom. 2 stadgas böter för pastor,
församlingsföreståndare eller deras ombud, för den händelse någon
af dem skulle underlåta att infinna sig. I mom. 3 åter stadgas
böter för länsman, stadsfiskal, kommunalombud eller fjerdings¬
man, ifall någon af dem skulle uteblifva från mantalsskrifnings¬
förrättningen. Vidare heter det i mom. 4, att ifall förrättnings¬
mannen skulle vara frånvarande, skall pastor anmäla sådant för
Konungens befallningshafvande, och ifall pastor eller någon
annan af dem, som äro skyldige att närvara, ej skulle infinna
Tisdagen den 24 April.
21 N:o 34.
sig, skall förrättningsmannen derom göra anmälan. Men nu Ang. förslag
skulle det kunna hända, att hvarken förrättningsman eller pastor tiu nV för-
infunne sig vid mantalsskrifningen, och då har ingen af öf- °r^^faZm
rige närvarande vare sig rättighet eller skyldighet att anmäla skrifning
ett sådant förhållande för Konungens befallningshafvande, och (Forts.)
denna myndighet kan således icke under sådana förhållanden
ådöma några böter eller straffpåföljder vare sig för förrättnings¬
mannen eller för pastor.
Som vi veta är mantalsskrifningen en rätt besvärlig sys¬
selsättning både för pastor och för förrättningsmannen, och
helst skulle de väl se, att de blefve befriade från ett sådant
arbete. Genom det obestämda innehållet i denna § är detta den
lättaste sak i verlden, blott de iakttaga den mycket beqväma
försigtigheten att icke infinna sig. Det har ingen straffpåföljd
med sig. Mantalsskrifningen skulle då, ifall paragrafen antages
oförändrad, komma att blifva helt och hållet beroende på för-
rättningsmannens och pastors godtycke att infinna sig eller icke,
i hvilket senare fall någon mantalsskrifning ej vidare komme
i fråga.
Då jag för min del anser dessa föreskrifter vara alldeles
för ofullständiga och kunna leda till alldeles raka motsatsen
mot hvad man med dem åsyftat, skall jag be att få yrka åter-
remiss i syfte att erhålla ett tillägg i den af mig påpekade
rigtning.
Herr Johansson i Noraskog: Jag misstänker, att den
anmärkning, som den föregående talaren framstälde, är i sjelfva
verket så att säga konstruerad och svårligen kan få till¬
ämpning i verkligheten. Vi skola komma ihåg, att utom de bö¬
ter, som i denna förordning äro föreskrifna för häradsskrifvaren,
har han ansvar enligt sin tjensteinstruktion. På samma gång
han kan blifva bötfäld derför att mantalsskrifningen icke egt
rum, kan han åtalas för tjenstefel, och ett dylikt åtal kan med¬
föra ganska allvarsam påföljd. Jag tror derför icke, att hä¬
radsskrifvaren, för att komma ifrån mantalsskrifningen, skall
utsätta sig för ett sådant åtal. Nog kan man således vara skä¬
ligen lugn för, att någon sådan försummelse icke skall komma
i fråga. Jag anser derför icke, att den anmärkningen förtjenar
vidare afseende, ock yrkar alltså bifall till utskottets hem¬
ställan i denna punkt.
Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositio¬
nen af herr' talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkan¬
dena, blef paragrafen af kammaren godkänd.
§ 15 var enligt utskottets förslag af följande lydelse:
Aflemnas icke i behörig tid och ordning de i denna förord¬
ning föreskrifna uppgifter, må, jemte det anteckning om de fin-
N:o 34. 22
Tisdagen den 24 April.
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
su7nli.grx namn och hemvist af förrättningsmannen i protokollet verkställes,
felande uppgift, om den försumlige finnes inom orten, efter an¬
modan af mantalsskrifningsförrättaren, honom affordras genom
stadsfiskal i stad samt länsman eller fjerdingsman på landet.
Tredskas den försumlige eller finnes han icke inom orten, skall
mantalsskrifningsförrättaren anmäla förhållandet hos Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, som eger att med föreläggande af vite den
felande handlingen införskaffa.
Krono- eller stadsbetjent, som verkställer infordrandet af
felande uppgift, eger derför af den försumlige undfå godtgörelse
med en krona 50 öre för hvarje förrättning.
Den, som genom uteblifven eller ovigtig uppgift, föranleder, att nå¬
gon skattskyldig undgår att utgöra mantalspenningar, skall för gäldande
deraf vara ansvarig.
Efter föredragning af paragrafen anförde:
Herr Högstedt: I det föreliggande förslaget finnes en punkt,
som jag beklagar icke blef föremål för öfverläggning, då detta
ärende förra gången i kammaren behandlades. I 15 § läsa vi
nemligen: “Krono- eller stadsbetjent, som verkställer infordran¬
det af felande uppgift, eger derför af den försumlige undfå godt¬
görelse med en krona 50 öre för hvarje förrättning.4* Efter mitt
förmenande borde denna bestämmelse icke hafva inkommit i
detta förslag. Ty till hvilka trakasserier och orimligheter kan
den icke leda! Det är naturligtvis hufvudsakligen för städerna,
som den har betydelse. I städerna skötes, såsom vi veta, man-
talsskrifningen i allmänhet icke undan på en dag, utan måste fortgå
under flere dagar. Genom kungörelse tillkännagifves, hvilka
dagar mantalsskrifning skall ega rum för de särskilda qvarte-
ren och rotarne i staden. Det inträffar då, att många icke kom¬
ma på de dagar de skulle komma, utan på andra. Ja, det in¬
träffar, att många icke komma, förrän de blifva kallade. Många
infinna sig icke på de för dem bestämda dagar, emedan de icke
haft tillgång till den tidning, hvari kungörelsen varit införd,
eller rent af förbisett denna kungörelse, eller emedan de af
sjukdom eller annat laga förfall varit hindrade att tillstädes-
komma. Nu säges i denna §, att mantalsskrifningsförrättare
eger att genom stadsfiskal i stad samt länsman eller fjerdingsman
på landet infordra de uppgifter, som de försumlige icke lemna,
samt att den krono- eller stadsbetjent, som infordrar uppgifterna
skall ega att derför uppbära en krona 50 öre i ersättning. Huru
orimligt är icke detta! Han eger att uppbära denna afgift utan
ransakning och dom, antingen han går kortare eller längre väg
att afhemta dessa uppgifter. Det är i sanning en beskattning,
som särskildt för mindre bemedlade måste blifva ganska be¬
tungande. Jag hade trott, att det hörde till krono- eller stads-
Tisdagen don 24 April.
23 N:o 34.
betjents tjenst, att utan särskild ersättning biträda vid mantals-
skrifningen, och när så fordrades, afhemta de felande uppgif¬
terna. Hvarför kan det icke ske fortfarande som hitintills?
Långt bättre än denna bestämmelse är enligt mitt förmenande
den, som finnes i nu gällande författning angående mantals¬
skrifning. Jag tillåter mig derför yrka, att 15 § af utskottets
förslag antages med uteslutande af den punkt jag nyss uppläst
och som innehåller den bestämmelsen, att krono- eller stads¬
betjent skall uppbära ersättning med en krona 50 öre för hvarje
förrättning.
Herr vice talmannen Danielson: Jag kan icke underlåta att
liksom den föregående talaren vid denna punkt göra en erinran.
Jag är ense med honom derom, att jag tycker det vara olämpligt,
att en krono- eller stadsbetjent skall få särskild ersättning för
detta fall. Det skulle verkligen kunna leda till rätt besynner¬
liga resultat. Länsmannen skall, såsom herrarne finna, vara
närvarande vid mantalsskrifningsförrättningarna. Befinnes det
då, att icke allt går sin gilla gång, att icke de uppgifter lem-
nas, som böra lemnas, så är det klart att häradsskrifvaren har
svårt att underlåta att anteckna de försumliges namn i proto¬
kollet. Länsmannen står således der nästan som en åklagare.
Men om liäradskrifvaren finner, att uppgifter böra infordras, är det
ju länsmannen, som kommer att få inkomsten deraf; och om
uppgifterna äro många, blir densamma icke obetydlig. I tätt
befolkade bygder liksom i städerna kan en krono- eller stads¬
betjent förskaffa sig rätt afsevärda inkomster på detta sätt.
Men det kan icke vara meningen, att allmogen skall på det sät¬
tet betungas. Jag anser, att denna författning är en författning,
som gäller hvarje svensk medborgare, och detta bör ingalunda
förbises. Mig synes derför, att det moment i § 15, som säger
att krono- eller stadsbetjent, som verkställer infordrandet af
felande uppgift, derför skall erhålla ersättning med en krona
50 öre, bör utgå. Anser häradsskrifvaren, att dessa felande
uppgifter skola infordras, så får han anmäla det för länsman¬
nen. Han liar rätt att skrifva till fjerdingsmannen och anhålla
att få dessa. Sker ej så att' uppgift lemnas, då skola de vända
sig till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som förelägger vite.
Först om den försumlige tredskas att lemna de felande upp¬
gifterna, först då bör han enligt mitt förmenande åläggas någon
afgift, och i så fall må de då få biträda mot särskild ersättning.
Jag tror således för min del, att denna kammare bör afstå detta
moment. Jag anser, att det är alldeles onödigt och kommer
att leda till rätt väsentliga svårigheter för den stora allmänhe¬
ten. Nu är det sant, att i det följande utlåtandet antydes eu
möjlighet till lindring. Men vi veta ej, huru vi kunna komma
att besluta med afseende derpå.
Ang. förslag
till ny för-
(yrdning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
N:o 34. 24
Tisdagen den 24 April.
Ang. förslag Då jag således anser, att detta moment skulle medföra en
till ny för- alltför tung börda för allmogen och den föreslagna ersättnin-
01mantal!™ §en vara Aldeles obehöflig, vill jag förena mig med den före-
skrifning, gående talaren och yrka, att kammaren måtte afslå detta mo-
(Forts.) ment.
Deremot har jag ingenting emot det följande momentet,
som bestämmer att den som genom uteblifven eller origtig upp¬
gift föranleder, att någon skattskyldig undgår att utgöra man¬
talspenningar, skall för gäldande deraf vara ansvarig.
1
Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, Petersson i Boe-
stad, Anderson i Tenhult, Erickson i Bjersby, Sjöberg och Ericsson.
i Väsby.
Herr Bakström yttrade: Jag anhåller att få fasta kammarens
uppmärksamhet på den ganska betydelsefulla omständigheten, att
utskottet tillåtit sig föreslå borttagandet af de bötesbestämmel-
ser, som hittills varit stadgade för skattskyldiges försummelse
att till mantalsskrifningen aflemna uppgifter. Dessa böter hafva
uppgått till 2 kronor och äro sålunda till beloppet högre än den
ersättning som här eventuelt skulle komma att uttagas af de
försumlige. Det synes mig under alla förhållanden vara en vida
hyggligare form, att det stadgas en ersättningskyldighet för ett
verkligt besvär i stället för en bötesbestämmelse, som alltid är
mer eller mindre förhatlig.
Med afseende på beloppet, en krona 50 öre, var det inom
utskottet ganska stor tvekan om, huruvida detta belopp skulle
blifva tillräckligt i de större distrikten på landsbygden, der eu
fjerdingsman tilläfventyrs kunde få resa flere mil för att infordra
en felande och för förrättningen behöflig uppgift. Det anmärk¬
tes visserligen, att beloppet inom städerna kunde anses vara
väl stort. Men vid det förhållande, att ersättningsskyldigheten
skulle ersätta böterna, vågade utskottet för sin del icke ned¬
sätta detta belopp, af .fruktan att allt för många skulle för¬
summa att inlemna erforderliga uppgifter till mantalsskrifnin¬
gen. Jag ber dessutom att få erinra derom, att detta ute¬
slutande af bötesbestämmelsen förut är föreslaget af den s. k. land-
statskomitén, så att det icke är något nytt påhitt af utskottet,
utan en mening, som förut varit med ganska stor styrka fram¬
hållen.
Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.
Herr Högstedt: Den nuvarande bestämmelsen angående
försummelse att inlemna uppgifter lyder så: "Underlåter någon,
utan anmäldt laga förfall, att vid mantalsskrifning meddela så¬
dan uppgift, som här ofvan omförmäles, böte två riksdaler, och,
derest sådan saknad uppgift honom genom häradsskrifvaren
Tisdagen den 24 April.
25 N:o 34.
eller annan vederbörande tjensteman affordrats, men icke inom Ang. förslag
fjorton dagar derefter på angifvet ställe aflemna^, fyra riksda- nM för~
ler”. Här står alltså, att den försumlige skall bota först sedan ^^ntah^
det blifvit utrönt, om han haft laga förfall eller icke för sitt skrifning.
uteblifvande. Vidare står här, att han skall bota dubbelt, när (Forts.)
han icke inom fjorton dagar efter sedan han blifvit tillsagd,
inlemnat uppgift. Denna bestämmelse är mycket bättre än den,
som upptages i det föreliggande förslaget, ty enligt denna skall
den försumlige betala 1 krona 50 öre, äfven om han haft laga •
förfall för sitt uteblifvande. Huru lätt kan man icke få sådant
förfall! Och då skall genast en polisbetjent komma och affor¬
dra uppgift och derför hafva rättighet att erhålla 1 krona 50 öre.
Då jag anser denna bestämmelse orimlig, yrkar jag fort¬
farande, att denna punkt måtte ur förslaget utgå.
Herr vice talmannen Danielson: Jag är till största delen
förekommen af den föregående talaren. Nu är det borttaget, som
förr kunde freda den försumlige, i händelse af laga förfall. Här
står endast, att den felande uppgiften skall infordras af krono- eller
stadsbetjent, derest förrättaren derom gör anteckning i protokol¬
let. En väsentlig förändring är således gjord. Men jag hem¬
ställer, om vi skola ålägga vår svenska allmoge en sådan skat¬
tebörda? Om vi redan nu hafva en lagstiftning, som är be¬
tungande, så böra. vi väl, när det är fråga om en ny sådan, se
till, att den ej blir så betungande, att allehanda trakasserier
kunna uppstå för allmogen, och att tjensteman få en hel del in¬
komster, som de aldrig borde hafva. Jag tror ej, att denna
kammares majoritet vill vara med om något sådant. Skola vi
hafva en ny lag, så måste den innebära någon förbättring.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Bokström: Jag anhåller att få fästa kammarens upp¬
märksamhet derpå, att laga förfall i dessa hänseenden måtte
vara mycket sällsynt. Derför kan ock det skäl, som den ärade
talaren på helsingborgsbänken framhöll, icke hafva någon vi¬
dare betydelse.
Jag her likaså att få nämna, att den bötesbestämmelse, som hit¬
tig varit gällande, mycket sällan användts. Det finnes väl icke
heller någon anledning att antaga, att denna ersättningsskyldig¬
het, som är förknippad med besväret för häradskrifvaren, skall
komma till användning i andra fall, än då det är fråga om att
erhålla en uppgift, som är behöflig för sjelfva mantalsskrifnings-
förrättningen.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag i denna del.
Herr Jonsson i Hof: Ehuruväl denna bestämmelse om er¬
sättning skulle kunna tänkas föranleda missbruk så till vida,
N:o 34.
Ang. förslag
till ny för-
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
26 Tisdagen den 24 April.
att en häradsskrifvare skulle kunna infordra flere uppgifter,
än hvad som verkliga behofvet kräfde, för att låta en krono-
eller stadsbetjent förtjena litet penningar, så lärer det val knap¬
past ändå kunna gå an att taga bort både bötesbestämmelsen för
försumligheten att lemna uppgift och den risk, som skulle ligga
i ersättningen för införskaffande af felande uppgifter. Ty då
kommer man sannolikt derhän, att i städerna en hel massa per¬
soner icke skulle bry sig om detta, utan lita på, att vederbö¬
rande skulle påminna dem, alldenstund ingen risk vore förenad
med försumligheten. Detta skulle väl icke kunna gå för sig
länge, innan klagomål häröfver framtvingade en ändring i det
syfte, som här föreligger. Det hade varit mest egentligt, om
man kunnat ordna så, att denna ersättning icke varit lika för
alla, utan varit lägre vid kortare afstånd och högre när särskild
resekostnad tillkommit. Men jag förmodar, att härför mött så¬
dana praktiska svårigheter, att det icke varit någon annan ut¬
väg nu, än att taga saken generelt, d. v. s. göra den lika för
alla. Huruvida under sådana omständigheter ersättningsbelop¬
pet, 1 krona 50 öre, är för mycket tilltaget, eller om det skulle
kunna låta sig göra att nedsätta detta belopp, det vet jag icke.
Men snarare kunde väl en nedsättning af beloppet vara rådlig,
än att stryka bort hela bestämmelsen i förevarande fall. Jag
skulle t. ex. icke hafva något emot, om kammaren ansåge, att
bötesbeloppet kunde nedsättas till 50 öre, under förutsättning
nemligen, att detta beslut kunde sammanjemkas med Första Kam¬
marens beslut i detta stycke.
Jag skall emellertid för egen del icke göra något yrkande
om en sådan nedsättning.
Herr Anderson i Himmelsby: Det förefaller mig som
att man af en författning, hvars utarbetande förorsakat så
mycket arbete, som den nu ifrågavarande, skulle hafva kunnat
fordra att man hade kommit till ett sådant resultat att författ¬
ningen blifvit bättre än den nuvarande. Men så har här allde¬
les icke skett, ty i denna nya författning hafva icke några vä¬
sentliga ändringar i den gamla blifvit g] orda till dess fördel.
Den talare som först yttrade sig från talarestolen i denna
fråga yttrade i sitt första anförande att i stället för 2 kronors bö¬
ter som i den gamla författningen var stadgadt för uteblifven
uppgift, egde nu den krono- eller stadsbetjent, som verkställer
infordrandet af felande uppgift, att af den försumlige undfå en
godtgörelse af allenast 1 krona 50 öre för hvarje förrättning.
Detta kan ju visserligen vara någon förbättring. Men jag tror att
han med tiden skall erkänna att resultatet är ganska litet i detta
som i andra afseende!! i den rigtningen. Det borde väl icke vara
omöjligt att få en bestämmelse i det syfte att, i fall mantalsskrif-
ningsförrättaren icke kunde förrätta mantalsskrifningen till följd
27 N:o 34.
Tisdagen den 24 April.
af felande uppgifter, då först det vore på sin plats att vidtaga en Ang, förslag
sådan åtgärd som att taga till protokollet de försumliges namn. m nV f'6r~
Ty jag hemställer huru detta skulle taga sig ut i sådana lands- ordnin9fm
kommuner, der det finnes 100-150 personer som skola lemna upp- skri fri™.
gifter. Om alla dessa skulle aflemna sina uppgifter muntligen, så (Forts.)
tror jag, att det icke vore mycket bättre, än om de skulle göra
det skriftligen. För mången kan en sådan bestämmelse vara
förenad med ganska stort besvär då han derför skulle behöfva
resa flere mil och, hvad särskildt beträffar häradsskrifvaren,
kan det för honom medföra ganska stor tidsutdrägt. För min
del tycker jag derför, att det hade bort finnas någon möjlighet
att få införd i denna paragraf den bestämmelsen, att anteckning
till protokollet och infordrande af uppgifter först då skulle ske,
om mantalsskrifningsförrättaren i saknad af nödiga uppgifter
blifvit hindrad att förrättningen verkställa. Det synes mig äfven
ligga ett korrektiv mot dylik uraktlåtenhet i sista stycket af pa¬
ragrafen, som stadgar, att den, som uteblifver med uppgift, ådra¬
ger sig skyldighet att svara för det skattebelopp, som han ge¬
nom sin försumlighet kan undandraga staten. Detta torde vara
ett ganska verksamt korrektiv emot underlåtenhet att lemna dy¬
lik uppgift. I ör min del hade jag tänkt att det vore möjligt
att få fram ett sådant förslag. Jag skall med anledning häraf
be att tå uppläsa ett ändringsförslag, som jag uppsatt i denna
syftning: “Afiemnas icke i behörig tid och ordning de i denna
förordning föreskrifna uppgifter, och mantalsskrifningsförättaren
saknar nödiga uppgifter för mantalsskrifningens förrättande, må”,
och sedan paragrafen oförändrad. Man hade då sagt, att, för
den händelse mantalsskrifningsförrättaren blifvit i saknad afnö-
diga uppgifter till mantalsskrifningens förrättande, då först skulle
de försumlige anmälas till protokollet. I annat fall anser jag,
att detta icke vore behöfligt, ty kan mantalsskrifningsförrättaren
ordentligt förrätta mantalsskrifningen med ledning af de uppgif¬
ter, som husförhörsboken lemnar, och med andra uppgifter, som
han bär till hands, så tror jag, att ingen skada skett. Och om
icke dessa anteckningar till protokollet finnas, skola heller icke
några trakasserier kunna åstadkommas af tjensteman, som möj¬
ligen af en eller annan anledning annars måhända skulle kunna
missbruka sin ställning gent emot den nu ifrågavarande bestäm¬
melsen. Jag vet icke, huruvida det är skäl att begära propo¬
sition på ett sådant yrkande, ty jag tror nog att det icke har utsigt
att vinna kammarens bifall, men jag skall i alla fall våga det.
Herr Johansson i Noraskog: Jag vill endast fasta den
siste talarens uppmärksamhet derpå, att det är en väsentlig
skilnad mellan det förslag, som utskottet nu framlagt, och Kong:!.
Maj:ts förslag. 8
Uti utskottets förslag står: ”Afiemnas icke i behörig tid
N:o 34. 28 Tisdagen den 24 April.
Ang. förslag och ordning de i denna förordning föreskrift^ uppgifter, må,
till ny för- jemte det anteckning om de försumliges namn och hemvist af
^mantals-1 förrättningsmannen i protokollet verkställes, felande uppgift, om
skrifning. den försumlige finnes inom orten, efter anmodan af mantalsskrif-
(Forts.) ningsförrättaren, honom affördras”, etc. ilen i Kongl. Maj:ts
förslag står det, att förrättningsmannen skall affordra den försum¬
lige dylika uppgifter, hvilket förutsätter en absolut skyldighet
att infordra dessa uppgifter, till och med om de icke varit fullt
behöfliga. Detta har utskottet sökt förekomma genom att i stäl¬
let insätta ordet må, som lemnar större utrymme i afseende å till-
lämpningen och medgifver förrättningsmannen möjlighet att icke
i onödan behöfva infordra uppgifter om mantalsskrifningen.
Med afseende å den föreslagna ersättningen åt den, som in¬
förskaffar felande uppgifter, har det här satts i fråga, huruvida
icke denna afgift borde nedsättas. Jag vill dock fästa uppmärk¬
samheten derpå, att, då man vill taga bort bötesbestämmelsen,
2—4 kronor, bör det om man tager hänsyn till ansvaret, icke
kunna vara alltför mycket hvad här blifvit föreslaget, nemligen en
betalning af 1 krona 50 öre. Den är väl åtminstone i de mera
vidsträckta landtkommunerna allt för liten i alla fall. Men, så¬
som mantalsskrifningskomitén anmärker, bär det mött de största
svårigheter att föreskrifva olika afgifter för olika delar af lan¬
det. För min del anser jag, att det är bättre att antaga denna
afgift, äfven om den på vissa ställen skulle anses vara något för
hög. Någon risk och något ansvar bör väl den försumlige vara
underkastad hädanefter som hitintills.
Jag hemställer derför, att kammaren måtte bifalla utskottets
förslag.
Herr Forsell: Vill man, att mantalsskrifningen skall byg¬
gas på uppgifter, får man naturligtvis ställa så till, att dessa
uppgifter komma in till mantalsskrifningen, ty i annat fäll är
föreskriften derom, att uppgifterna skola lemnas, af ingen be¬
tydelse. Enligt den gamla lagen finnes bötesstraff för dem, som
icke lemna lagstadgade uppgifter. Nu har man emellertid, så¬
som en föregående talare sagt, velat införa ett stadgande, hvil¬
ket går i mer human rigtning, och bestämt, att den försumlige
i stället bör ersätta det besvär, som han förorsakar derigenom,
att han undandrager sig lagens bestämmelse och icke lemnar
någon uppgift. Svenska allmänheten är icke så laglydig, att
den följer lagbestämmelser, om det icke finnes något straff för
uraktlåtenheten att fullgöra dem. Stiftar man lagar, sfi måste
man äfven se till att skaffa sig medel för att göra sig åtlydd.
Fn talare på skånebänken tyckte, att det vore alldeles orim¬
ligt, att dessa lägre tjensteman, som sattes i rörelse för att in¬
fordra uppgifterna, skulle få den i lagen föreslagna betalningen
Men jag. vill fästa uppmärksamheten derpå, att deras besvär
Tisdagen den 24 April.
29 N:o 34.
kan blifva och nog blifver ganska stort, ty det är icke nog med Ang. förslag
att de gå en gång för att infordra dessa uppgifter. Om den til1 ny f6r~
person, till hvilken de begåfvo sig för att få uppgiften, icke är °\nantals-1
hemma, måste de söka honom flere gånger och slutligen, när skrifning.
han träffas i sitt hem, vägrar han kanske att aflemna uppgift. (Forts.)
Då skall han föreläggas af Konungens befallningshafvande att
vid äfventyr af vite lemna den begärda uppgiften. Hvem skall
nu delgifva honom detta beslut? Jo, det skall just fjerdingsman-
nen göra. Men denne får för detta nya besvär ingen ersättning.
Ånser man sig nöjd med att mantalsskrifningen förrättas
blott på grund af de uppgifter, som presterskapet kan lemna
med ledning af anteckningarna i husförhörsboken, och ej fäster
vigt vid att uppgifter inkomma eller äro tillförlitliga, ja, då kan
man gerna stryka hela paragrafen rörande dessa uppgifter. Men
om man vill hafva dem, måste man äfven införa ett stadgande om
antingen böter för uraktlåtenhet att aflemna uppgift eller ock
ersättning för besväret med dess infordrande.
Herr A. G. Anderson i Himmelsby: Den förste talaren,
som yttrade sig, sedan jag hade ordet, uttalade, att utskottet
gjort en ändring i Kongl. Maj:ts förslag i det afseendet, att det
utbytt ordet skall mot ordet må. Men jag hemställer, huruvida
en mantalsskrifningsförrättare icke ändå skall kunna anse sig
berättigad att taga till protokollet hvar och en, som icke lem-
nat uppgift — för att sedan affordra densamma af den för¬
sumlige, oaktadt förrättningen kunnat obehindradt förrättas?
Jag tror ”således, att det icke är så stor skilnad vare sig
man begagnar ordet ”skall” eller ordet ”må”. Han är visserli¬
gen icke skyldig, men han är likväl i sin fulla rätt att anteckna
till protokollet och låta affordra uppgifter samt sedan anmäla
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande alla, som icke lemnat uppgif¬
ter. Och jag håller fortfarande före, att det icke är rätt att så sker.
Jag tror att det skulle kunna vara tillräckligt att föra till proto¬
kollet de försumliges namn och hemvist först sedan det visats,
att mantalskrifningen utan dessa uppgifter icke kunnat förrättas.
Kan den förrättas ändå, vet jag icke hvad denna protokolls-
föring och anmälning skola tjena till annat, än att en hel mängd
personer kunna på grund af den blifva tvungna att betala er¬
sättning till dessa personer, som infordra sagde, efter mitt för¬
menande ofta alldeles onödiga uppgifter. Ty jag betonar ännu
en gång, att min mening endast är, att om mantalsskrifningen
kan förrättas oaktadt felande enskilda uppgifter, denna anteck¬
ning till protokollet samt affordrandet af uppgifter då skall
uteblifva.
Herr Larsson i Fole: För den händelse föreliggande för¬
fattning icke komme att tillämpas på annat sätt än hittills, tror
N:o 34. 30
Tisdagen den 24 April.
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
jag att det icke vore så farligt, men det blir ett annat för¬
hållande, om den skall tillämpas såsom här är föreslaget i §
4. Denna § är visserligen ännu icke föredragen eller af kam¬
maren antagen, men enligt utskottets förslag skall eu hvar, som
ej hos annan mantalsskrifves, årligen vid mantalsskrifningen af¬
lemna uppgift enligt bifogade formulär n:o 1. Nu heter det vis¬
serligen i moment o af samma §: “På landsbygden må mindre
skr Okunnig, hvilken har att aflemna uppgift, som endast afser
namn, födelsetid, yrke eller tjenst och hemvist, meddela den¬
samma muntligen.1* Må vara att dessa uppgifter må kunna lem-
nas muntligen, men enligt författningen skola emellertid upp¬
gifter lemnas skriftligen af alla med undantag af dem, som äro
boende på landsbygden, och det endast^ afseende på deras namn,
födelseår, yrke eller tjenst. Skall nu törfattningen tillämpas
efter detta stadgande, tror jag att det icke blir en, utan kanske
hundratals inom våra kommuner som få betala, derför att de icke
lemnat uppgifter och på den grund blifvit förda till protokollet.
Jag anser, att man varit för sträng i den föredragna punkten.
Jag skulle helst vilja sluta mig till herr Anderssons i Himmelsby
förslag, och jag tycker det skulle vara ganska lämpligt att
få det här momentet redigeradt såsom han föreslog. Men det
vore måhända bäst att återremittera denna paragraf ännu en gång
till utskottet för att hitta på ett annat uttryck, så att det icke
blir för mycket trassel vid mantalsskrifningen. Jag vill icke
göra något yrkande nu.
Herr Wittsell: Här ha yttrats stora betänkligheter med
afseende på bötesbestämmelserna. Jag för min del kan icke
finna en föreskrift härom innebära någon orättvisa. Vidare har
man befarat, att häradsskrifvarne skulle komma att låta infordra
onödiga uppgifter', men det tror jag icke heller. Jag tror tvärtom,
att häradsskrifvarne skulle blifva tacksamma att slippa få allt för
många sådana. Det kommer väl att mycket bero på om de
kommunala ombuden och pastorerna, Indika äro närvarande och
som känna bäst till de delar af distriktet, inom hvilka de äro
boende, göra några anmärkningar, ty det blir då med afseende
på dessa som uppgifter komma att infordras.
Men finnes det inga bötesbestämmelser, hvad blir då följ¬
den? Jo, då bry de sig icke om att aflemna några uppgifter,
utan låta antingen länsmannen eller fjerdingsmannen komma och
hemta dem. Det kostar ingenting; de blifva sittande hemma;
hvad tjenar det att gå till mantalsskrifningen, då de kunna få
saken på ett mycket enklare sätt uträttad. Men hvad blir
följden häraf? Jo, lust den, att, då fjerdingsmannabefattningen
i de flesta fall går omkring bland åboarne inom församlingen,
det naturligtvis blir ingen som vill sköta sysslan utan att få
större arfvode för sitt besvär. Under sådana förhållanden tyc-
31 N:o 34.
Tisdagen den 24 April.
ker jag det är alldeles orimligt, att de som äro laglydige och
i behörig ordning aflemna sina uppgifter skola få betala för
sådana, som icke vilja göra det, utan förorsaka att de infordras.
De må sjelfva bekosta besväret. Det är derför jag anser det
vara fullt rätt, att bötesbestämmelser finnas. Om beloppet kan
synas för högt eller för lågt, kan jag icke säga. I somliga fall
torde det vara lagom, i andra för högt och åter i andra för
lågt. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Lasse Jönsson: Det är ju klart, att ett beslut i
denna fråga kan hafva olika verkningar i olika orter, och
indika bestämmelser man än fattar, kunna de icke blifva lika
lämpliga i stad som på land. Vi veta ju, att allt för stora olik¬
heter råda inom olika delar af landet, för att sådant skulle
vara möjligt. Enligt den kännedom, jag har om förhållandena
i min ort, äro de föreslagna bestämmelserna icke lämpliga der,
men det kan ju hända, att de äro lämpliga på andra orter. Jag
anser emellertid, att då fjerdingsmannainstitutionen är så ordnad,
att fjerdingsmannen får sin aflöning af kommunen eller af dem,
som skola hålla fjerdingsmän, så bör han ock vara beredd på
att uträtta de uppdrag han kan få. Och att 1 kr. 50 öre för den
som skall uträtta detta i nu i frågavarande ärenden är alldeles för
mycket, derom torde man temligen allmänt vara öfverens. Jag
fruktar för öfrigt, att då det skall bero på häradsskrifvarens god¬
tycke att annotera i protokollet dem, som icke lemnat uppgifter,
skall det komma att blifva en mycket stor mängd sådana anno-
tationer, och då, äfven om det gäller ett vidsträckt område,
fjerdingsmannen lärer kunna uträtta många sådana uppdrag på
en och samma dag, skulle det med 1 kr. 50 öre för hvarje upp¬
drag blifva en oskälig inkomst för honom. Jag har emellertid
mina betänkligheter mot att helt och hållet taga bort dessa före¬
slagna böter, ty det kan komma att vålla ovilja mot hela upp¬
draget, så att ingenting blir uträttadt; och derför tager jag
mig friheten föreslå en nedsättning från 1 kr. 50 öre till 50 öre.
Jag föreslår sålunda den förändringen i § 2, att den der bestäm¬
da godtgörelsen nedsättes till 50 öre.
Herr Högs t ed t: Det har blifvit sagdt, att om man bortta¬
ger böterna för försumlighet, måste något annat straff gifvas för
den som uteblir. Men bestämmelserna om böter hafva icke
blifvit borttagna. Det står i första stycket af § 15: ”Aflemnas
icke i behörig tid och ordning de i denna förordning föreskrifna
uppgifter, må, jemte det anteckning om de försumliges namn och
hemvist af förrättningsmannen i protokollet verbställes, felande uppgift,
om den försumlige finnes inom orten, efter anmodan af man-
t alsskrifn ingsförr ätt ar en, honom affordras genom stadsfiskal i
stad samt länsman eller fjerdingsman på landet. Tredskas den
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
N:o 34.
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
32 Tisdag-en den 24 April.
försumlige eller finnes han icke inom orten, skall mantalsskrif-
ningsförrättaren anmäla förhållandet hos Kongl. Maj ds befall¬
ningshafvande, som egen att med föreläggande af vite den fe¬
lande handlingen införskaffa. Mine herrar, den som i 18 år
deltagit såväl i den förberedande som i den officiella mantals-
skrifningen i stad, vet huru mycken humanitet mantalsskrifnings-
förrättaren får visa allmänheten, och af huru mycket öfverseende
allmänheten är i behof. När polisbetjenten eller fjerdingsman-
nen söker eller får sin tjenst, vet han, att han är skyldig att gå
alla ärenden, som förekomma i tjensten, utan att derför få sär¬
skild ersättning. Han skall väl också vara skyldig att utan er¬
sättning gå mantalsskrifningsförrättarens ärenden. Jag får än en
gång framhålla, huru svårt det synes mig skola blifva, att, om
någon af laga förfall icke kan infinna sig, han genast skall be¬
tala 1 kr. 50 öre, utan att få försvara sig eller anföra skälen
hvarför han uteblifvit. Han skall genast på anfordran af stats-
betjenten lemna den summan. Jag yrkar fortfarande att den
första delen af paragrafen antages, och att den andra punkten
uteslutes.
Herr Wallbom: Då det gäller att antaga lagar, är det bäst
att söka få dem så tydliga som möjligt. Men så vidt jag kan
finna, blir icke denna lag bättre än hvad den förra har varit,
och jag skall derför taga mig friheten att yrka afslag på den
punkt, hvarom vi nu resonera. Men då vi komma till § 4
mom. 5 i bevillningsutskottets betänkande n:o 14, så finna vi der
följande stadgande: På landsbygden må allmoge och mindre
skrifkunniga muntligen meddela sina uppgifter.
Om vi nu antaga, att vi fä tjensteman som tycka det trefligt
att hålla på att trakassera befolkningen, är det alldeles säkert
att dessa bötesbelopp komma att utgå i mängd. En talare på
skånebänken har utgått från den förutsättningen, att det skulle
vara bra för fjerdingsmannen att icke få så mycket att göra.
Men jag tror för min del, att det vore bättre att gifva fjerdings-
mannen en större lön än att antaga lagen och få fjerdingsman¬
nen för billigare pris. Jag tager mig friheten att yrka afslag.
Herr Larsson i Fole: Jag skall be att få göra en rättelse.
Jag citerade 5:te momentet af § 4 orätt, då jag kom att se på orätt
ställe. Det står visserligen "på landsbygden” men det inverkar
icke mycket på saken, ty uppgifter skola emellertid lemnas an¬
tingen muntliga eller skriftliga. Dessutom vill jag instämma
med herr Lasse Jönson i hans förslag om nedsättning af er¬
sättningsbeloppet till 50 öre.
Herr Anderson i Himmelsby: Då det torde kunna hända,
att om kammaren skulle vilja fästa något afseende vid det för-
33 N:o 34.
Tisdagen den 24 April.
slag, jag framstält, formella hinder skulle möta för bifall dertill
nu, skall jag be att få yrka återremiss i syfte af den af mig
gjorda framställningen.
Herr vice talmannen Dani el son: Jag ber verkligen om ursäkt,
att jag begärt ordet så många gånger i denna fråga. Men jag kan
icke underlåta att fästa lierrarnes uppmärksamhet på, att vare sig
man bestämmer 50 öre eller 1 kr. 50 öre, blir olägenheten precis
densamma. Här står, att krono- eller stadsbetjent skall undfå
godtgörelse, men om han icke får den i godo, hvad inträffar då?
Förhållandet anmäles, och godtgörelsen uttages, såvidt jag kan
förstå, på exekutiv väg. Man får en lagsökning, för att krono-
eller stadsbetjenten skall undfå det honom tillkommande belop¬
pet. Det kan ju tänkas, att en och annan undandrager sig att
erlägga dessa 1 krona 50 öre, och då inträffar, att tjensteman-
nen har rätt att undfå godtgörelsen, men icke får den; det måste
då, som jag nämnde, vidtagas andra åtgärder.
År det skäl att stifta en sådan lag? Och då vi hafva i sigte
en förordning om kyrkoskrifning, i hvilken man afser att komma
med bestämmelser om höga böter för underlåtenhet att ställa sig
samma förordning till efterrättelse, är det då rimligt att infor¬
dra ytterligare uppgifter till mantalsskrifningen? Det tyckes
mig, att, om denna kyrkoskrifningsförordning kommer till stånd,
man kan gifva efter hvad som här fordrats. Lagen föreligger
nu sådan den är; men jag har velatfästa uppmärksamheten på detta.
Jag vidhåller mitt påstående, att det är lika olämpligt att
föreskrifva godtgörelse med 50 öre som med 1 krona 50 öre.
Herr Lundell: Herr talman, mine herrar! Denna be¬
stämmelse om ovilkorlig skyldighet att lemna uppgifter till man-
talsskrifningsförrättning borde egentligen hafva behandlats i
sammanhang med författningen om kyrkoskrifning. Då man
vet, att det är högst sällsynt på landet, att man lemnar upp¬
gifter till mantalsskrifning, skulle man kunna tycka, att en d y-
lik bestämmelse ej borde hafva influtit i den nya författningen.
Men då den nu icke gerna kan tagas bort, bör man åtminsto ne
hafva bestämmelsen sådan, som herr Anderson i Himmels by
yrkat, på det icke vidare trakasserier må uppkomma.
Jag vill yrka, att, om man skall hafva en bestämmelse o m
ersättning åt den, som infordrar uppgift, den sättes till 50 ö re.
Och eftersom, i fäll uppgift lemnas till kyrkoskrifningen, det ju
är onödigt att orsaka besvär med föreskrift om skyldighet att
göra det å nyo till mantalsskrifningen, ber jag att få förena m ig
i herr Andersons i Himmelsby förslag.
Herr Halm: Om man sätter något värde på att få exakta
uppgifter, tror jag, att vi böra hålla på 1 krona 50 öre. Om
Andra Kammaren^ Prot. 1894. N:o 34. 8
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
N:o 34. 34
Tisdagen den 24 April.
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
det blefve Riksdagens beslut att nedsätta beloppet till hvad
man nu yrkat, eller 50 öre, skulle det inträffa, som her-
rarne ej vilja, nemligen att stadsbetjente komme att förtjena
på saken. Ty en stor del af stadsbefolkningen skulle då helst
låta bli att lemna uppgifter och i stället vänta på att man
komme och hemtade dem. Ju lägre beloppet sättes, ju flere
skola uraktlåta att aflemna sina uppgifter. Och stadsbetjen-
ten behöfver ju i så fall allenast gå från ena våningen till den
andra för att plocka sina 50-öringar. Jag tror att vi böra bi¬
behålla 1 krona 50 öre. Vi äro nu i städerna vana vid att för
uraktlåtenhet att lemna rätta uppgifter få plikta 2 kronor, och
det försämrar endast saken att nedsätta beloppet under 1 krona
50 öre, då, trots att det förut varit 2 kronor, många ändå fått
plikta. Jag för min del vill icke vara med om någon
som helst nedsättning, utan yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Pehrson i Törneryd: Med den kännedom jag har
om huru det praktiserats på den ort, jag tillhör, rörande bestäm¬
melsen om böter för uraktlåtenhet att lemna uppgift till man¬
talsskrifning, får jag säga, att, såvidt jag har mig bekant, det
varit i högst sällsynta fall, som dylika böter uttagits. Det har
varit endast undantagsvis. Men derest man skulle i stället för
den nuvarande bestämmelsen få in ett stadgande om ersättning
till kronobetjeningen, lider det intet tvifvel, att vid många till¬
fällen kronobetjeningen skulle göra sig all möjlig möda för att
taga ut dessa 1 krona 50 öre äfven i sådana fall, der ömmande
omständigheter förelåge. Förhållandet mellan häradsskrifvaren
och kronolänsmannen, som också skall vara tillstädes vid man-
talsskrifningsförrättningen, kan blifva sådant att, då länsmannen
finner med sin fördel förenligt att få så många som möjligt på
listan öfver de försumlige, mantalsskrifningsförrättaren kommer
att föra upp der hvar och en, som det kan göras den allra
minsta lilla anmärkning emot. Det är väl i alla fall origtigt att
bereda kronobetjeningen ett sådant tillfälle att skaffa sig extra
förtjenst af 1 krona 50 öre af hvarje person, den kan på detta
sätt tillvita något. Och detta skulle mest drabba den obemed¬
lade delen af befolkningen, synnerligast på landsbygden. Af-
giften är för mången visserligen icke så stor, men för andra
återigen är den mycket känbar. För en och annan är 1 krona
50 öre icke så mycket, men för de flesta, som komme att träf¬
fas af denna utgift, betyder det ganska mycket. Jag anser der¬
för nödigt att göra en nedsättning och ber att få förena mig
med herr Lasse Jönsson, som föreslagit, att ersättningsbeloppet
skulle sättas till 50 öre.
Herr Johansson i Noraskog: Jag vill fästa uppmärksamhe¬
ten på ett par saker, som man tyckes hafva förbisett här i afton.
Tisdagen den 24 April.
35 N:o 84.
I det författningsförslag, som föreligger, är den nyhet in¬
förd, att förrättningsmannen skall föra protokoll vid mantals-
skrifningsförrättningen. Detta har icke varit förhållandet förut.
Det gjordes åtskilliga invändningar i utskottet emot denna skyl¬
dighet helt enkelt derför, att det skulle medföra större besvär
för mantalsskrifningsförrättaren. Men just deri, att denna pro-
tokollsföring skulle åläggas honom, ligger en viss trygghet för
att uppgifter ej skola komma att infordras i onödan, utan tvärtom
först då det verkligen kan vara behof af dem. Då undrar jag,
om det kan vara skäl att sätta ned ansvarigheten på det sätt,
som man här ifrågasatt, att i stället för böter af 2 kronor, som
vi hittills haft, man skulle slippa med en ersättning af 50 öre.
Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten på en annan sak,
som talaren på helsingsborgsbänken synes hafva förbisett. Han
lade stor vigt på, att af den, som, utan att hafva anmält laga
förfall, försummat sig i fråga om uppgifts lemnande, ersättning
kunde uttagas utan vidare. Då vill jag erinra om, att i 12 §
som vi komma till om en stund, om vi ej hålla på allt för länge
med detta, är föreskrifvet: ”Uti de i fråga om mantalsskrif¬
ning meddelade beslut och vidtagna åtgärder må en hvar, hvars
rätt deraf beröres, äfvensom vederbörande kommun söka ändring
genom besvär hos Kongl. Maj ds befallningshafvande i länet”.
Det fins således en regress, en garanti mot möjliga trakasserier
och oegentligheter. Om sådana förekomma, kan det gå an att få
rättelse. Och man finner sålunda, att så alldeles hjelplöst och
handlöst har man ej tänkt sig, att författningen skulle komma
att tillämpas.
Herr Bokström: Herr talman! Här har från flera håll
inom kammaren uttalats den förmodan, att, derest denna be¬
stämmelse skulle blifva antagen, den skulle gifva anledning till
trakasserier från mantalsskrifningsförrättarens sida mot allmän¬
heten; men jag ber att få till de kammarens ledamöter, som
hafva erfarenhet om huru det går till vid en mantalsskrifning,
hemställa, om någon berättigad anledning finnes till ett sådant
antagande. För närvarande har mantalsskrifningsförrättaren an¬
del i mantalsskrifningsböterna. Det oaktadt, och fast han såle¬
des varit intresserad af mantalsskrifningsböters påförande, har
sådant mycket sällan kommit i fråga, hvilket torde vara all¬
mänt kändt. Kan man då med något fog antaga, att mantals¬
skrifningsförrättaren skulle vara så glömsk af sin tjenstepligt
och hvad hedern bjuder, att han, för att bereda länsmannen
eller fjerdingsmannen någon förtjenst, skulle låna sig till något
dylikt, hvilket dessutom komme att orsaka honom det ganska
tunga besväret att i sitt protokoll anteckna alla dessa försum¬
lige, en åtgärd, hvartill han sannerligen icke har tid vid en
förrättning af detta slag?
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
N:o 34. 36
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
Tisdagen den 24 April.
Jag har ansett mig skyldig att göra denna gensaga till
förmån för en tjenstemannacorps, som jag tror är väl förtjent af
det anseende för rättrådighet och pligttrohet, som den hittills
åtnjutit.
Herr Persson i Stallerhult: Vill man, att denna lag, om
den nu blir antagen, skall efterlefvas, så går det väl icke an
att taga bort bestämmelsen om arfvode eller nedsätta detsamma.
En förordning, som skrifves, utan att man har något korrektiv för
dess efterlefnad, är väl icke mycket till fromma. Den nu gällande
mantalsskrifningsförordningen stadgar böter intill 2 kronor för den,
som försummar att aflemna så beskaffad uppgift, som der föreskrif-
ves. Här är endast föreslaget, att 1 krona 50 öre skulle lemnas
såsom arfvode till den, som affordrar uppgiften. Jag frågar: hvilket
är bättre: att betala 1 krona 50 öre i arfvode eller att blifva ådömd
2 kronors böter för en förseelse? Här räknas det ej såsom en
förseelse. Här är det endast fråga om ersättning, om arfvode.
Men enligt den gamla förordningen räknas ifrågavarande urakt¬
låtenhet såsom ett brott, emedan det stadgas böter för det fall,
att förordningen ej efterlefvas.
Oppositionen i denna punkt rör sig deromkring, att genom
den nya förordningen en oskälig inkomst skulle tillerkännas
fjerdingsman. Detta beror helt enkelt på, huruvida man kom¬
mer att i massa underlåta att efterlefva förordningen. Men om
en eller flere komma att underlåta detta, är en sak för
sig. Här gäller det närmast: är afgiften, ersättningen, för hög
för den enskilde, eller är den det icke? Det inverkar icke på
denna frågas besvarande, om en eller flere komma att för¬
summa sig. Jag kan alltså icke se, att det bör förekomma nå¬
got särdeles motstånd mot införande af en bestämmelse, hvari¬
genom det stadgas arfvode i stället för böter. Jag tror, att om
man noga tänker på saken, man skall finna, att det icke är
farligt att antaga den föreslagna bestämmelsen. Jag tror icke,
att häradsskrifvarne skola komma att trakassera uppgiftsskyl-
dige mera hädanefter än hittills skett. Jag har icke hört nå¬
got klander anföras öfver det sätt, hvarpå den nuvarande för¬
ordningen tillämpats. Den har tillämpats humant, och så kom¬
mer väl äfven den nya att tillämpas. Det kan icke finnas mera
anledning till klander, då man har föreskrift om arfvode, än då
det stadgas böter.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o i
godkännande i oforändradt skick af utskottets förslag till lydel¬
se af ifrågavarande paragraf; 2:o godkännande af densamma
med den af Herr Lasse Jönsson under öfverläggningen före-
Tisdagen den 24 April. 37 N:o 34.
slagna ändring; 3:o bifall till det af Herr Högstedt framstälda Ang. förslag
ändringsförslag; 4:o afslag å paragrafen; och 5:o paragrafens hd ny för-
återförvisande till utskottet. Herr talmannen upptog hvart och ordning om
ett af dessa yrkanden till proposition i nu nämnd ordning; och öfning
fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för godkännande (Forts.)
af paragrafen oförändrad. Då votering emellertid begärdes, gaf
herr talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen, för¬
nyade propositioner å hvart och ett af de återstående yrkan¬
dena, af hvilka det, som afsåg återremiss nu förklarades hafva
flertalets mening för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropo¬
sitionen äskades votering; och blef förty, sedan till kontrapro¬
position i denna votering antagits bifall till Herr Lasse Jöns¬
sons ändringsförslag, nu först uppsatt, justerad och anslagen
följande omröstningsproposition:
Den som till kontraproposition i hufvudvoteringen ang. § 15
i föreliggande författningsförslag antager §:ens återförvisande
till sammansatta bevillnings- och lagutskottet,
röstar Ja;
Den det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit bifall till det af herr Lasse Jönsson i afseende
å §:ns lydelse under öfverläggningen framstälda förslag.
Omröstningen enligt denna voteringsproposition visade 90
ja men 102 nej; hvadan propositionen för hufvudvoteringen blef
så lydande:
Den, som godkänner i oförändradt skick sammansatta be¬
villnings- och lagutskottets förslag till lydelse af § 15 i ifrå-
gakomna förordning ang. mantalsskrifning,
röstar Ja;
Den det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets nämnda för¬
slag med den -af herr Lasse Jönsson yrkade förändring.
Hufvudvoteringen utföll med 88 ja mot 110 nej; och hade
alltså beslut fattats enligt nej-propositionens innehåll.
Rubriken till det föreliggande författningsförslaget god¬
kändes; och förklarades utskottets i memorialet gjorda hem-
N:o 34.
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forsa.)
38 Tisdagen den 24 April.
ställan besvarad genom kammarens i fråga om de i memoria¬
let behandlade delar af författningsförslaget fattade beslut.
§ 9.
I ordningen förekom härnäst bevillningsutskottets memorial
n:o 14, i anledning af återremiss af bevillningsutskottets be¬
tänkande n:o 10 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2
med förslag till ny förordning angående mantalsskrifning.
Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade kam-
rarne vid behandling af utskottets ofvanämnda betänkande visat
ärendet åter till utskottet.
Utskottet, som med anledning af återremissen och de i
kamrarne vid frågans behandling gjorda uttalanden ansett sig
böra vidtaga åtskilliga ändringar i utskottets förut framlagda
förslag, hemstälde i nu föreliggande memorial: att Riksdagen,
med förklarande, att Kongl. Maj:ts förevarande proposition i de
delar, utskottet förehaft till behandling, icke kunnat oförändrad
bifallas, måtte för sin del antaga ett inom utskottet uppgjordt
nytt författningsförslag i ämnet jemte dervid fogade formulär.
För afgifvande af förslag i fråga om sättet för föredrag¬
ningen af ifrågavarande författningsförslag hade ordet begärts af
Herr Johansson i Noraskog, som nu i sådant afseende
anförde: Jag skall anhålla, att äfven detta författningsförslag
måtte få föredragas paragrafvis och beslut fattas om hvarje
särskild paragraf på samma sätt, som vi gjorde vid det förra
betänkandet.
Den af herr Johansson sålunda gjorda hemställan bifölls.
För § 4, som nu först i ordningen förekom, hade utskottet
föreslagit följande lydelse:
Mom. 1. En hvar, som ej hos annan mantalskrifves, skall
årligen vid mantalsskrifningen aflemna uppgift enligt bifogade
formulär n:o 1, upptagande:
l:o) för- och tillnamn, födelseår och födelsedag samt yrke
eller tjenst och hemvist för honom sjelf och dem, som till hans
hushåll höra eller till följd af aftal om biträde vid jordbruks-
eller annan rörelse eller af annan anledning skola hos honom
mantalskrifvas, dervid iakttages, att särskildt för hvarje fastig¬
het uppgifves dervarande personal; börande i uppgiften tillika
anmärkas, om någon af deri upptagna personer varit vid sena¬
ste mantalsskrifning boende på annat ställe inom distriktet;
2:o) den fasta egendom, han inom distriktet eger, besitter
eller brukar, och den rörelse, han der idkar;
3:o) beloppet af den årliga afgäld eller hyra, som erlägges
för hvarje af honom utarrenderad fastighet eller uthyrd lägen¬
het inom distriktet;
Tisdagen den 24 April.
39 N:o 34.
4:o) namn och hemvist för de å hans egendom inom di¬
striktet boende eller vid hans rörelse derstädes anstälda per¬
soner, som äro pligtiga att lemna särskilda mantalsuppgifter;
5:o) fartyg, som af honom eges, eller för hvilket han är
hufvudredare, dess drägtighet och byggnadsmaterial samt derå
anbringad ångmaskins dritkraft äfvensom befälhafvarens namn
och mantalsskrifningsort;
6:o) den fasta egendom, som han eger, besitter eller bru¬
kar, och den rörelse han idkar inom annat distrikt; samt
7:o) namn och mantalsskrifningsort för personer, hvilka hos
honom uppehålla sig vid den tid uppgiften aflemnas, men icke
böra inom distriktet mantalsskrifvas.
Moln. 2. Den, som eger, besitter eller brukar fast egendom
eller idkar rörelse inom annat distrikt än det, hvarest han skall
mantalsskrifvas, åligger att jemväl till mantalsskrifningen i först¬
nämnda distrikt aflemna uppgift angående egendomen eller
rörelsen med den dertill hörande personal.
Mom. 3. Den i mom. 1 och 2 stadgade uppgiftsskyldighet
gäller i tillämpliga delar äfven för allmänna inrättningars före¬
ståndare, bolagsstyrelser och i allmänhet dem, som vårda och
förvalta annans egendom.
Mom. 4. Uppgifterna för de inom samma gård i stad eller
köping boende personer skola insamlas och aflemnas af gårdens
egare eller den hans ställe företräder.
Mom. 5. På landsbygden må allmoge och mindre skrif-
kunniga muntligen meddela sina uppgifter.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr vice talmannen Danielson: Då jag finner, att kam¬
maren vill bifalla det nu föreliggande förslaget, så att en ny man-
talsskrifningsförordning må komma till stånd, så ber jag dock att
få hemställa, om icke mom. 5 i fjerde paragrafen kunde få ett för¬
tydligande. Det kan icke förnekas, att utskottet gått ett stycke
åt det hållet, kammaren förra gången uttalat sig för, men jag
anser att ett litet tillägg till nämnda moment vore väl betänkt
och skulle undanrödja många svårigheter.
Jag har tänkt, att detta moment kunde få följande lydelse:
“På landsbygden må allmoge och mindre skrifkunniga antingen
sjelfva eller genom annan muntligen meddela sina uppgifter." Ge¬
nom en sådan lydelse af momentet skulle det inträffa, att det
icke vore behöfligt för hvar och en att infinna sig vid mantals¬
skrifningen; utan erforderliga uppgifter kunde lemnas af annan
person, hvarvid man skulle kunna tänka sig, att denna andra
person kunde i vissa fall vara vederbörande församlings före¬
ståndare eller pastor. Härigenom skulle den olägenheten också
kunna undvikas, som annars är alldeles gifven, att, om icke upp-
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
N:o 34. 40
Tisdagen den 24 April.
Ang. förslag gifter i behörig tid aflemnas, mantalsskrifningsförrättaren skall
till ny för- anteckna de försumlige och genom krono- eller stadsbetjent af
°Tmantal^1 ^em “fordra de felande uppgifterna jemte böter på sätt, vi
skrifning, förut talat om. Jag anhåller derför, herr talman, om proposi-
tForts.) tion på detta mitt ändringsförslag och hoppas att kammaren må
bifalla detsamma.
Häruti instämde herrar Eriksson i Elgerud Norberg och Nils¬
son i Skrafvelsjö.
Herr Petri yttrade: Jag är delvis förekommen af herr vice
talmannen genom det yrkande, han gjort, men det är äfven i
ett annat afseeende, som jag skulle önska en ändring i det nu
föreliggande momentet. Jag anser nemligen, att den här före¬
slagna befrielsen från att lemna skriftliga uppgifter vid mantals¬
skrifning icke måtte uteslutande tillerkännas landsbygden utan
äfven städerna, då det äfven der torde finnas personer, som äro
mindre skrifkunniga, och det icke minst sådana, som inflyttat
från landet. Jag hemställer derför, att i vice talmannens för¬
slag måtte uteslutas orden “på landsbygden“, så att momentet
får följande lydelse: “Allmoge och mindre skrifkunniga må
antingen sjelfva eller genom annan muntligen meddela sina upp-
gifter.“
Herr Larsson från Upsala förklarade sig instämma med herr
Petri.
Herr Johansson i Noraskog: Jag skall be få fästa upp¬
märksamheten på, att utskottet genom den lydelse af momen¬
tet, det föreslagit, sökt bibehålla stadgandet sådant det är i nu
gällande författning, der det heter: “Dock må allmoge och min¬
dre skrifkunnige personer vid förrättningstillfället muntligen
meddela sina uppgifter“. Der talas det icke alls om huruvida
man skall göra det sjelf, eller om man kan göra det genom an¬
dra; ehuru, som man vet, detta senare går för sig och icke ledt
till några svårigheter och oegentligheter. Om man nu deremot
skulle sätta in i författningen, att det kan ske genom ombud,
då skulle det kunna hända, att detta ombud blefve tvunget att
hafva fullmagt: och det anser jag vara en onödig formalitet,
som jag ej vet, hvad den skulle tjena till.
Hvad sedan angår den siste talarens yrkande, att detta stad¬
gande borde utsträckas äfven till städerna, så tror jag, att detta
skulle medföra olägenheter, för så vidt man vill bibehålla den
bestämmelse, som finnes i mom. 4 af samma §, der det heter:
“Uppgifterna för de inom samma gård i stad eller köping bo¬
ende personer skola insamlas och aflemnas af gårdens egare eller
den hans ställe företräder.41 Det är gårdsegaren, som ansvarar
Tisdagen den 24 April.
41 N:o 34.
för att uppgifterna blifva aflemnade, och derför får han också, Ang. förslag
om en eller annan af hans hyresgäster icke äro skrifkunniga, til1 W.V för¬
draga försorg om alt uppgifterna ändå skriftligen inkomma. För
ölrigt har ju gårdsegaren äfven andra uppgifter att lemna, såsom skrifning.
rörande hyresbeloppen för de lägenheter, sohj blifvit uthyrda"" (Forts.)
fn. m. Jag tror derför, att det icke skulle vara ändamålsenligt att
gå derhän, att icke alla i städerna skulle behöfva skriftligen
lemna sina uppgifter, och jag tillåter mig således hemställa om
bifall till det ifrågavarande momentet oförändradt, såsom utskot¬
tet föreslagit det.
Herr Petri: Jag skall be att gent emot den siste ärade
talaren få nämna, att förhållandet tyvärr är, att i städerna torde
finnas ganska många gårdsegare, som sjelfva icke äro skrifkun¬
niga. Det är ju ganska vanligt, att personer från landet flytta
in till städerna ock köpa mindre gårdar; och bland dem torde
många otta icke vara skrifkunniga. Jag skall derför fortfa¬
rande bedja att få yrka på, att denna rättighet för mindre skrif-
kunninga att muntligen få lemna sina mantalsskrifningsuppgifter
måtte utsträckas äfven till städerna.
Herr Eklundh från Lund: Som det, enligt nu i ämnet gäl¬
lande förordning, åligger städernas invånare att till mantalsskrif¬
ning aflemna skriftliga uppgifter, och detta stadgande, mig ve¬
terligen, icke medfört några olägenheter, samt det i allt fall för
en hvar mindre skrifkunnig i städerna är ganska lätt att emot
ringa ersättning erhålla biträde för skrifning af dessa uppgifter,
anser jag mig böra yrka afslag å her Petris nu framstälda för¬
slag, och biträder jag för min del den af herr Johansson i Nö¬
tskog härutinnan nyss gjorda hemställan.
Herr vice talmannen Danielson: Oaktadt bevillningsutskot¬
tets ärade vice ordförande motsatt sig det af mig framstälda
ändringsförslaget, vill jag likväl ändå hoppas, att kammaren
skall antaga detsamma. Han sade, att följden åt ändringen
skulle blifva den, att fullmagter blefve nödvändiga. Men det är
ju blott fråga om “annan14 person och icke om något ombud,
som skulle behöfva styrka, att han vore ombud. Det som be-
gäres är blott, att allmoge och mindre skrifkunnige antingen
sjelfva eller genom annan skola muntligen få lemna sina uppgifter.
Och det är ju bekant, att det bland bymännen är vanligt, att
man för eu granne, som man noga känner, meddelar de erfor¬
derliga uppgifterna. Detta sker då genom hvad jag kallar en
“annan44, men icke genom något ombud, som måste styrka, att
han är ombud. Derför tror jag, att kammaren mycket väl kau
antaga mitt ändringsförslag; och skulle kammaren dessutom
vilja utsträcka denna rätt att muntligen få aflemna mantals-
N:o 34. 42
Tisdagen den 24 April.
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
uppgifterna äfven till städerna, så har jag för min del icke något
deremot.
Herr Sjö: Jag skall be att få förena mig med herr vice
talmannen i hans yrkande. Säkert är, att genom det af honom
framstälda ändringsförslaget blir momentet tydligare än med
den lydelse, utskottet föreslagit; och det är derför, som jag ej
kan annat än instämma i hans yrkande om bifall till ändrings¬
förslaget.
Herr Anderson i Hasselbol: För min del anser jag herr
vice talmannens förslag till ändrad lydelse af den föredragna
4:de paragrafens mom. 5 vara välbetänkt, och derför skall jag
be att få instämma i yrkandet om bifall till detsamma.
Herr Henricson: Då utskottets förslag i denna punkt är
af enahanda lydelse med motsvarande stadgande i nu gällande
mantalsskrifningsfÖrordning, kan jag icke förstå, att genom ett
bifall till detsamma några större svårigheter skulle kunna upp¬
stå beträffande landsbygden än de, vi nu hafva, och derför
anser jag någon ändring i detta förslag ej behöflig.
Hvad städerna åter angår, så har man ju der nu skyldighet
att lemna skriftliga uppgifter; och då detta gått för sig hittills,
och då jag icke kan tänka mig, att skrifkunnigheten i städerna
skall blifva mindre hädanefter än hvad den nu är, så torde
det kunna gå för sig äfven framdeles på samma sätt, som nu
sker. Jag skall derför herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan oförändrad.
Herr Kihlberg: Jag ber få saga, att det förslag till
ändring af § 4 mom. 5 i nu föreliggande förordning, som fram¬
stå! ts af herr vice talmannen skulle, om det bifölles, blifva af
ganska stor betydelse för landsbygden, och jag vågar derför
förorda detsamma.
Medan jag har ordet, ber jag att gent emot vice ordföran¬
den i bevillningsutskottet få nämna, att, om förordningen i alla
dess delar skulle tillämpas så strängt, att, om t. ex. en person
vid mantalsskrifningen anmälde sig att lemna uppgifter för en
annan person, detta icke finge ske, utan att ombudet vore försedt
med fullmagt, då tror jag, att denna förordning skulle blifva
ganska farlig. Jag tänker mig, att, i ett sådant fall som detta,
häradsskrifvaren bör uppträda med moderation. Ehuru de man-
talsskrifningsskyldige f. n. äro skyldiga att lemna uppgifter vid
mantalsskrifningsstället, går det på många ställen på lands¬
bygden så till, att sexmännen taga reda på förhållandena, hvar
och en i sin rote, samt sedan till mantalsskrifningsförrättaren
lemnar de upplysningar, som äro behöfliga utöfver dem, som
Tisdagen den 24 April.
43 N:o 34.
pastor genom kyrkoböckerna kan lemna. Och dermed har Ang. förslag
häradsskrifvaren hittills varit nöjd. ^rdnm ^om
För att nu komma från den besvärliga apparat, som komme
att uppstå, om de mantalsskrifningsskyldige blefve ålagda att skrifning.
muntligen eller skriftligen anmäla sig vid mantalsskrifnings- (Forts.)
stället, har jag tänkt mig, att, om det af vice talmannen gjorda
yrkandet bifölles, det kunde ordnas så, att inom församlingarna
utsåges så många kommunalombud som sexmännens antal inom
kommunen, samt att dessa ombud vid mantalsskrifningen redo¬
gjorde för befolkningsförhållandena hvar och en för sin rote.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall
till det af vice talmannen framstälda förslaget.
Herr Jansson i Krakerud: Då utskottet första gången
hehandlade § 4 i nu förevarande förslag till manfalsskrifnings-
förordning, reserverade jag mig mot det beslut, hvartill utskottet
kom, enär jag önskade, att, på landsbygden, allmoge och mindre
skrifkunniga skulle slippa att lemna sina uppgifter skriftligen.
När sedermera utskottets förslag behandlades i kammaren, yrkade
vice talmannen återremiss på paragrafen, i syfte att den måtte
ändras så, att mindre skrifkunnige icke behöfde aflemna några
som helst uppgifter till mantalsskrifningen. Vid den behand¬
ling inom utskottet af ifrågavarande §, som, efter det kamrarne
återremitterat föreliggande förslag till förordning angående man¬
talsskrifning, förekommit, har jag der gjort samma yrkande,
som vice talmannen nu gjort. Men då det icke lyckades att
få majoritet för detta yrkande, ansåg jag, att jag icke en gång
till borde reservera mig mot, utan vara nöjd med det beslut,
hvartill utskottet kom. Då nu vice talmannen yrkat en omfor¬
mulering af § 4 mom. 5, skall jag ej sätta mig deremot, om
det är möjligt att fä denna omformulering genomförd. Jag
tror, att, då man för införing i kyrkoböckerna till pastor är
skyldig lemna både muntliga och skriftliga uppgifter samt, i
händelse detta underlåtes, är förfallen till böter, det icke är
behölligt att den, som ej är skrifkunnig, personligen inställer
sig vid mantalsskrifningen för att till häradsskrifvaren lemna
muntliga uppgifter. Ty man har ju icke något annat att säga,
än hvad som redan finnes antecknadt i kyrkoböckerna. Min
öfvertygelse är derför, att den sista proceduren är öfverflödig.
Jag anser, att det borde stadgas så, att, om ingen förändring
inträffat sedan uppgifter för införandet i kyrkoböckerna lemnats,
man ej behöfde lemna några vidare uppgifter. Men då jag vet,
att kammaren i det afseendet ej vill gå så långt, så får jag
nöja mig med, hvad som är möjligt att vinna. Jag skall derför
förena mig med herr vice talmannen i hans yrkande.
Herr Forsell: För min del är jag gerna villig att tillmö¬
tesgå alla möjliga kraf, som afse att underlätta allmänhetens
N:o 34. 44
Tisdag-en den 24 April.
Ang. förslag besvär i denna sak. Men jag tycker likväl, att man icke bör
wdnin ^om ^ngt, ändamålet med mantalsskrifningen helt och hål-
mantals- ^ e^er till en del förfelas. Nu har herr vice talmannen yrkat,
skrifning, att uppgifterna till mantalsskrifningen för allmoge och mindre
(Forts.) skrifkunnige på landsbygden skulle kunna få aflemnas äfven af
annan person, men han har icke qvalificerat denna person. Man
kan ju då skicka uppgifterna med hvem som helst, med ett
barn t. ex., ty det är ju också en person, eller med annan per¬
son så qvalifieerad, att han icke kan rigtigt framföra uppdraget.
Att lägga dylika mantalsuppgifter till grund för mantalsskrif¬
ningen kan icke vara lämpligt. Jag vill derför till herr vice
talmannen gorå den hemställan, att han behagade göra det till-
lägget till sitt yrkande, att uppgifterna åtminstone skola aflem¬
nas af en vppqiftsskyldig person. Man har ju då tillfälle att skicka
uppgifterna med t. ex. en granne, som sjelf skall lemna upp¬
gift. Under sådan förutsättning alltså skall jag vara med om
herr vice talmannens yrkande, att på landsbygden allmoge och
mindre skrifkunnige må ega att sjelf eller genom annan person af¬
lemna sina uppgifter.
Häruti instämde herr Themptander.
Herr Petersson i Brystorp: Jag tror icke, att det skulle vin¬
nas mycket, om kammaren bifolle vice talmannens yrkande, då
det ju i mom. 5 icke talas om, att man behöfver personligen in¬
finna sig vid mantalsskrifningen för att aflemna uppgifter. Om
uppgifterna, såsom föreslagits, skulle få aflemnas af annan per¬
son än den mantalsskrifningsskyldige, då kan ju strängt taget
häradsskrifvaren fordra, att ombudet skall visa fullmagt, och då
står man ju der. Ty häradsskrifvaren är ju annars icke skyl¬
dig att tro på de uppgifter ombuden lemna. Jag tror derför,
som sagdt, att man icke vinner mycket med att bifalla vice tal¬
mannens yrkande, då detta yrkande icke innehåller något om,
att uppgifter för annan person få lemnas utan fullmagt från
denna person. Då det icke hittills försports någon olägenhet
af nu gällande stadgande, tror jag icke heller, att det hädan¬
efter kan föranleda till några sådana.
Om, såsom herr Kihlberg nämnde, vi skulle välja kommu¬
nalombud, som skulle lemna uppgifter vid mantalsskrifningen,
då tror jag, att vi dermed skulle ställa till en apparat, som
blefve ännu värre än den vi hafva. Jag anser för min del, att
de förslag, som i detta afseende framkommit, icke ha några skäl
för sig, och att det derför är bäst att bifalla utskottets förslag,
till hvilket jag ber att få yrka bifall.
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yr¬
kandena gaf herr talmannen propositioner: l:o) på godkännande
45 N:o 34.
Tisdagen den 24 April.
af paragrafen med den lydelse, som af utskottet föreslagits; samt Ang. förslag
2:o) och 3:o) på hvardera utaf de af herrar vice talmannen och ”2/ f**'
Petri framstälda ändringsförslag. Herr talmannen förklarade °rmantals™
sig anse den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande skrifning.
ja besvarad; men som votering begärdes, blef, sedan till kon- (Forts.)
traproposition antagits herr vice talmannens ändringsförslag, nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringspropo¬
sition :
Den, som godkänner i oförändradt skick bevillningsutskot¬
tets förslag till lydelse af § 4 i ifrågakomna förordning ang.
mantalsskrifning,
röstar Ja;
Den det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt §:n med den ändring
beträffande mom. 5, som af herr vice talmannen under öfverlägg-
ningen föreslagits.
Omröstningen utföll med 57 ja mot 118 nej; i följd hvaraf
kammaren beslutat enligt nej-propositionens innehåll.
Herr Johansson i Noraskog begärde ordet och yttrade:
Då tiden är långt framskriden, och de följande paragraferna icke
varit föremål för synnerlig meningsskiljaktighet hvarken inom
utskottet eller kammaren, tillåter jag mig hemställa, att para¬
graferna må få föredragas utan att behöfva uppläsas.
Denna hemställan bifölls.
§§ 5-10.
Godkändes.
§ 11 lydde enligt de särskilda förslagen sålunda:
Kongl. May.ts förslag. Utskottets förslag.
Mantalslängden jemte dertill
hörande bilagor samt det vid
mantalsskrifningen hållna pro¬
tokoll skola, vid bot af 3 kro¬
nor för hvarje dag, som der¬
med fördröj es, före den 25 mars
Mantalslängden jemte dertill
hörande bilagor samt det vid
mantalsskrifningen hållna pro¬
tokoll skola, vid bot af 3 kro¬
nor för hvarje dag, som der¬
med fördröjes, för den 1 april
N:o 34. 46
Tisdagen den 24 April.
Ang. förslag af mantalsskrifningsförrättaren
till ny för- aflemnas till vederbörande pa-
Mmantals™ stor> hvilken har att med för-
skrifning. lingsboken jemföra mantals-
(Forts.) längden och å särskild förteck¬
ning, som sistnämnda längd bi¬
fogas, upptaga de vid gransk¬
ningen förekommande anmärk¬
ningar samt inom åtta dagar
efter emottagandet aflemna samt¬
liga handlingarna å landet till
kommunalstämmans ordförande
och i stad till magistraten. Kom¬
munalstämmans ordförande och
magistraten åligger att oför¬
dröjligen kungöra, att mantals-
längden finnes å uppgifvet ställe
inom distriktet för granskning
tillgänglig, samt senast den 15
april tillställa ordföranden i or¬
tens bevillningsberedning man-
talslängden med samtliga bila¬
gor för det ändamål, hvarom i
förordningen angående bevill¬
ning af fast egendom samt af
inkomst förmäles, men deremot
till mantalsskrifningsförrättaren
återställa protokollet.
af mantalsskrifningsförrättaren
aflemnas till vederbörande pa¬
stor, hvilken det åligger dels att
å nästa söndag i kyrkan pålysa, att
mantalslängden finnes för gransk¬
ning tillgänglig å utsatt ställe inom
mantalsskrifningsdistriktet, dels att
med församlingsboken jemföra sam¬
ma längd och å särskild förteck¬
ning, som denna längd bifogas, upp¬
taga de vid granskningen förekom¬
mande anmärkningar eller, derest
den gjorda granskningen icke för-
anledt någon anmärkning, å man¬
talslängden teckna bevis härom, dels
ock att senast den 15 april afsända
mantalslängden med samtliga bila¬
gor till vederbörande mantalsskrif-
ningsförrättare, som derefter och
sedan rättelse i längden med för¬
anledande af de vid dess gransk¬
ning gjwda anmärkningarna skett,
har att inom den 1 maj till veder¬
börande ordfömnde, i bevillnings-
beredningen för det ändamål, hvar¬
om i förordningen angående bevill¬
ning af fast egendom samt af
inkomst förmäles, öfversända man¬
talslängden med dit hörande bilagor
med undantag afp-otokollet, som hos
mantalsskrifningsförrättaren qvar-
stannar.
Sedan årets pröfningsnämnd afslutat sina göromål, emotta-
gas mantalslängderna jemte bilagor af vederbörande häradsskrif¬
vare och magistrater för att, tillika med sammandrag enligt hos¬
följande formulär n:o 5 bifogas årets kronoräkenskaper; börande
duplettexemplar af samma längder och sammandrag likasom pro¬
tokollen förvaras hos häradsskrifvarne och magistraterna.
I fråga härom anförde:
Herr Zetterstrand: Ledsamt nog finner jag mig nödsakad
att yrka afslag å utskottets nu framstälda förändrade förslag till
lire paragrafen och deremot bifall till Kongl. Maj:ts förslag; och
jag gör det hufvudsakligen på grund af två omständigheter.
Den ena omständigheten är den, att utskottets förslag med-
Tisdagen den 24 April.
47 N:o 34.
för den principiella oegentlighet att, sedan mantalslängden blif¬
va framlagd till granskning af allmänheten, pastor eger att göra
anmärkningar mot längden, Indika sedermera kunna komma att
medföra rättelser i densamma. Det är väl oegentligt att, sedan
en längd blifvit framlagd till granskning, ändringar i längden
kunna verkställas; granskningen blir derigenom så godt som
illusorisk. Kongl. Maj:ts förslag deremot förutsätter, att, när läng¬
den framlagts till granskning, densamma är i komplett skick,
hvilket synes mig rigtigt.
Den andra omständigheten är af ännu större betydelse. En¬
ligt utskottets förslag är den tid, inom hvilken längden skall i
komplett skick aflemnas till vederbörande ordförande i bevill-
ningsberedningen, framflyttad till den 1 maj i stället för den 15
april såsom Kongl. Maj:t föreslagit. Jag hemställer nu till alla dem
af herrarna, som varit ordförande uti eller till och med endast
ledamöter af bevillningsberedningar, särskildt inom större be-
villningsdistrikt samt i all synnerhet i städerna, huru det kan
vara möjligt för en bevillningsberedning med en sådan inskränk¬
ning af tiden för dess arbeten, som nu blifvit ifrågasatt, att
kunna medhinna sina göromål. Att det är omöjligt, vill jag icke
påstå, men det är visst, att det komme att medföra så stora
olägenheter, att tusentals skattskyldige komme att mer än nu
är fallet få sina skattebelopp origtigt upptagna, hvilket åter
skulle medföra förluster för många samt en hel mängd ökade
klagomål och förökade göromål för de högre beskattningsmyn-
digheterna.
Anledningen till att utskottet nu framlagt ett förslag, som
lider af så pass stora oegentligheter, får väl hufvudsakligen till-
skrifvas den omständighet, att bevillningsutskottet nödgats ar¬
beta under ett alldeles onaturligt högtryck, jemförligt med det,
som utskottet velat pålägga bevillningsberedningarna, men ett
annat skäl finnes äfven, hvilket betonades vid ärendets föregå¬
ende behandling i denna kammare, nemligen att utskottet har
velat förskaffa såväl pastorer som mantalsskrifningsförrättare
längre tid för upprättande och granskning af mantalslängderna.
Jag godkänner fullkomligt utskottets lofvärda bemödande
att vilja förlänga tiden för dessa olika tjenstemannaklasser med
afseende å deras behandling af mantalslängderna, men om icke
denna utsträckning af tiden för dessa tjenstemän kan vinnas på
annat sätt än genom åsidosättande af så vigtiga intressen, som
här blifvit åsidosatta, så får jag säga, att jag icke kan vara
med om dylik utsträckning.
Jag tror nemligen, att man genom ett bifall till förslaget
kommer ur askan i elden. På grund af de skäl, jag nu anfört,
anhåller jag, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hem¬
ställan och bifall till Konl. Maj:ts förslag.
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
N:o 34. 48
Tisdagen den 24 April.
Ang. förslag
till nyiför-
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
Herr Aulin instämde häruti.
Vidare yttrade
Herr Bokström: Jag skall anhålla att till bemötande få upp¬
taga den förste ärade talarens anmärkningar.
Beträffande den principiella oegentlighet han förmenat ligga
i detta förslag, derigenom att pastors anmärkningar icke alltid
skulle blifva synliga för dem, som ville granska längden, så
ber jag få nämna, att pastors granskning ej får sträcka sig längre
än till en kollationering af mantalsskrifningslängden och för-
samlingsboken, sådan den var vid det tillfälle, då mantalsskrif-
ningen förrättades, och till anmärkning om någon missskrifning
insmugit sig i längden. Jag vill ock nämna, att allmänheten
mycket sällan begagnar sig af sin rätt att för sin del företaga
en sådan granskning. Att emellertid ändring kan ske i läng¬
den efter sedan de skattskyldige granskat längden, det framgår
af den omständigheten, att enligt bevillningsförordningen läng¬
den skall granskas äfven vid taxeringsnämndens sammanträde.
Detta om den s. k. principiella oegentligheten, som således icke
lärer kunna räknas till de tungt vägande skälen.
Beträffande vidare den befarade omöjligheten för bevill-
ningsberedningen att kunna fullgöra sitt uppdrag, om tiden för
längdens aflemnande skulle framskjutas till 1 maj, så ber jag
få erinra derom, att enligt § 28 bevillningsförordningen veder¬
börande tjensteman åligger att inom mars månads utgång, vid
bot af tre kronor för hvarje öfverskjutande dag, hafva afkunnat
på mantalslängden grundade och enligt härvid fogade formulär
uppstälda längder, för införande af den fastighetsvärdering, som
kommer att af beredningen föreslås. Beredningen saknar så¬
lunda alldeles icke materiel för sitt arbete långt före 1 maj. Så
sent som 1 maj skola ock en del andra uppgifter vara aflemna-
de till beredningen, såsom från vissa bolag och sådant. Den
ändring, som nu föreslås, är giord, dels för att häradsskrifvaren,
hvars göromål denna tid äro särdeles hopade, så väl till följd
af uppbördsstämmorna som för aflemnande af vissa uppgifter
till inskrifningarne, måtte få tillfälle att på den från öfriga göro¬
mål lediga tiden komplettera längderna, dels för att pastor skall
få erforderlig tid att fullgöra granskningen. Begge dessa arbe¬
ten kräfva sin tid, om de skola blifva fullständigt och ordent¬
ligt utförda. Jag tror, att det är af synnerlig vigt så väl för
de enskilda, som äro beroende af mantalsskrifningen, som ock
för stat och kommun i sin mån.
Då detta förslag alldeles icke är något hastverk af utskot¬
tet, utan tvärt om tillkommit först efter moget öfvervägande
och efter samråd med sakkunniga personer, som häri äro in¬
tresserade, så anhåller jag att få yrka bifall till utskottets för¬
slag.
Tisdagen den 24 April.
49 N:o 34.
Herr vice talmannen Danielson: Jag ber att få instämma med
den förste talaren. Jag tror nemligen, att den förändring, som
af utskottet tillstyrkts, är till verklig försämring, ty mig förefaller
det, att den granskning, som enligt utskottets förslag skulle
ifrågakomma, blir af ganska tvifvelaktig beskaffenhet. Det he¬
ter visserligen, att pastor skall kungöra, att mantalslängden
finnes å uppgifvet ställe inom distriktet för granskning tillgäng¬
lig, men jag hemställer till herrarne: huru många skulle verk¬
ligen komma till detta ställe för att se på längden, och skulle
det komma några, skulle då hvar och en få göra anmärknin¬
gar efter sin uppfattning? I så fall kunde det framställas an¬
märkningar, hvilka vore i högsta mån obefogade, liksom och
anmärkningar, som verkligen vore befogade, icke skulle komma
till stånd.
Derför tror jag verkligen, att det, först sedan mantalsläng¬
den blifvit jemförd med församlingsboken och kyrkoherden har
gifvit sitt utlåtande och detta utlåtande är kändt, bör ske en
fullständig granskning. Då blir det kommunalstämmans ord¬
förande, som får taga saken om hand, så att man från kommu¬
nens sida kan göra sig förvissad om, att längden är rigtig; ty
det är icke endast det förhållande, att en person kan hafva in¬
flyttat efter mantalsskrifningen, som bör tagas i betraktande,
utan det gifves andra omständigheter, som kunna beröra kom¬
munens rätt d. v. s. det kan å ena sidan finnas personer, som
kunna anses befogade att blifva befriade från erläggande af
mantalspenningar och å andra sidan sådana, hvilka icke böra
komma i åtnjutande af en sådan förmån.
Jag tror således på grund af dessa omständigheter, att kom¬
munen bör taga något närmare kännedom om dessa längder
och göra de anmärkningar, som äro befogade, och det är väl
icke möjligt, att anmärkningar kunna komma till stånd på an¬
nat sätt än genom kommunen sjelf.
Min öfvertygelse är derför, att det är allt skäl att bifalla
§:n oförändrad uti Kongl. Maj:ts förslag, men jag har hört upp-
gifvas af presterna, att dessa åtta dagar,* som äro afsedda för
presterskapets räkning, skulle vara väl knappt tilltagna. Jag
skulle derför icke hafva något emot, att man ändrade dessa
åtta dagar till tolf och framflyttade den 15 april till den 20 i
samma månad, hvarigenom man Unge mera möjlighet att få dessa
längder ordentligt granskade.
Det har sagts, att kommunerna skulle granska dessa läng¬
der slarfvigt. Men det är åtminstone icke förhållandet på den
ort, jag tillhör, hvarest de tvärtom granskas med stor noggrann¬
het. Deremot är det mycket sällan, som taxeringsnämnden sys¬
selsätter sig dermed.
Jag har under mångfaldiga år varit med uti eu taxerings¬
nämnd, och der tillgår så, att när längden kommit från kom-
Andra Kammare* [*rot. 1894. X:u Hd. 4
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
N:o 34. 50
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
Tisdagen den 24 April.
munen, så hemställes att, enär längden varit föremål för gransk¬
ning i de olika kommunerna, man dervid måtte låta bero, och
herrarne kunna iu lätt föreställa sig, att taxeringsnämnden icke
kan ingå i någon granskning af mantalslängden, hvilken är gan¬
ska omfattande, helst då göromålen i en taxeringsnämnd äro rätt
betydande i öfrigt. Derför anser jag det vara mycket vigtigt,
att dessa längder fortfarande få underkastas kommunernas gransk-
ningsrätt och behandlas på sätt Kongl. Maj:t föreslagit.
Jag yrkar derför afslag å utskottets hemställan och förenar
mig uti den förste talarens yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.
Herr Eklundh från Lund: Uti 27 § i förordningen angå¬
ende bevillning af fast egendom samt af inkomst den 3 juni
1892 stadgas bland annat, att beredningssammanträdena skola
utsättas så tidigt, att samtliga beredningarna senast den 31 maj
må hafva afslutat sina arbeten.
Om nu Riksdagen godkänner utskottets förslag till föredragna
§ 11, enligt hvilken det skulle åligga vederbörande mantals-
skrifningsförrättare att ”inom den 1 maj“ till ordföranden i be-
villningsberedningen öfversända mantalslängden med dit hörande
bilagor, fruktar jag, att det i våra medelstora städer, hvilka i
allmänhet utgöra ett enda beredningsdistrikt, blefve hardt när
omöjligt för bevillningsberedningarna att i behörig tid fullgöra
dem åliggande arbeten, hvilka oftast taga mer än en månads
tid i anspråk, åtminstone de år, då ny taxering af fast egen¬
dom skall verkställas.
Jag erinrar mig att, då denna fråga för kort tid sedan här
i kammaren behandlades, man, såsom skäl för framflyttande af
tiden för mantalslängdens aflemnande till ordföranden i bevill-
ningsberedningen från den 15 april — på sätt Kongl. Maj:t före¬
slagit — till den 1 maj, bland annat anförde, att bevillnings-
beredningen icke skulle kunna påbörja sina arbeten före sist¬
nämnda dag, enär man först då kunde beräkna att hafva alla
erforderliga uppgifter samlade, på grund af stadgandet i 16 §
af nämnda kongl. förordning den 3 juni 1892, deri det nemli¬
gen bland annat heter, att styrelse för verk eller bolag, som
är med Kongl. Maj:ts oktroj försedd eller fått sin bolagsordning
af Kongl. Maj:t stadfästad, skall före april månads utgång hvarje
år insända uppgift om dess samtliga lön- och arfvodestagares
löneförmåner m. m.
Då det emellertid i samma Kongl. förordnings 14 § före-
skrifves, att alla “officiella1* uppgifter skola till bevillningsbered-
ningen aflemnas före den 15 mars årligen, är det vanligt —
åtminstone i den stad, jag har äran representera — att bevill-
ningsberedningen påbörjar sitt arbete redan i april månad, fastän
Tisdagen den 24 April.
51 N:o 34.
dess förslag till beskattning naturligtvis icke kan blifva full¬
ständigt förr än bolagsuppgifterna ingått.
Det är, herr talman, på detta skål och äfven på grund af
de utaf herr Zetterstrand och herr vice talmannen anförda om¬
ständigheter, jag ber att få ansluta mig till deras yrkanden om
bifall till Kongl. Maj:ts förslag beträffande ifrågavarande 11 §.
Häruti instämde herr Hammarström.
Herr Redelius: Jag vill icke upptaga tiden länge, så myc¬
ket mindre som jag förra gången hade tillfälle att uttala mig i
frågan. Men eftersom yrkande blifvit gjordt om bifall till Kongl.
Maj ris proposition oförändrad, ber jag allvarligt att få fästa
kammarens uppmärksamhet på de stora olägenheter, som skulle
drabba oss prestman, i fall den antages. Jag behöfver icke vi-
* dåre upplysa om, att det mesta arbetet vid ifrågavande gransk¬
ning kommer att fortfarande hvila på presterskapet, och jag be¬
gär ingenting annat än tillräcklig tid att verkställa det oss ålagda
arbetet. Denna tid af åtta dagar anser jag vara för liten. Ifall
man kommer att antaga Kongl. Majris proposition oförändrad,
så hemställer jag derför, att dessa åtta dagar måtte förlängas
till åtminstone tolf dagar, om icke femton.
Jag har blott velat påpeka detta, i händelse kammaren i
öfrigt antager det kongl. förslaget.
Herr vice talmannen Danielson: Då det blifvit betonadt,
att det kan finnas församlingar, der det kan möta svårigheter
för pastor att medhinna granskningen, ber jag få yrka, att “åtta
dagar“ utbytes mot tolf dagar, och att ”15 april” utbytes mot
20 april. Då torde herrar prestman få tillräcklig tid att gran¬
ska längderna, och likaså kommunerna.
Herr Zetterstrand: Ehuru jag tror, att sedan den af herr
vice talmannen föreslagna förkortningen af tiden för bevillnings-
beredningarnas sammanträden kommer att medföra svårigheter,
skall jag dock, då dessa svårigheter äro jemförelsevis ringa och
för att i hufvudsak vinna hvad jag åsyftat, be att få förena mig
med vice talmannen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen till proposition upptagit hvartdera af de yrkanden
som återstodo, antog kammaren Kongl. Maj ris förslag till para¬
grafens lydelse, dock med de förändringar, att orden “åtta da-
gar“ utbyttes mot “tolf dagar“ och ”15 april*' mot ”20 april”.
Ang. förslag
till ny för¬
ordning om
mantals¬
skrifning.
(Forts.)
§§ 12. 13, och 16 samt ingressen och rubriken godkändes.
N:o 34. 52
Tisdagen den 24 April.
Om utredning
i fråga om
ordnande af
förhållandet
mellan arbets¬
givare och
arbetare be¬
träffande reg¬
lering af ar¬
betstiden.
De vid utskottets författningsförslag fogade formulär god¬
kändes jemväl.
Utskottets i betänkandet gjorda hemställan förklarades vara
genom kammarens i ämnet fattade beslut besvarad.
§ 10-
Slutligen föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga ut¬
skotts utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion om skrif¬
velse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning i fråga om
ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare be¬
träffande reglering af arbetstiden.
Med hufvudsakligt tillstyrkande af ifrågavarande inom An¬
dra Kammaren af herr Fridtjuv Berg väckta motion, n:o 139, i
hvars syfte tolf af kammarens öfriga ledamöter instämt, hem-
stälde utskottet i föreliggande utlåtande:
att Andra Kammaren för sin del ville besluta, det Riks¬
dagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes genom sakkunniga personer låta utreda, huruvida
och i hvad mån åtgärder äfven i vårt land kunde vara behöf-
liga och lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgi¬
vare och arbetare beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt
inom sådana fabriker och andra industriella inrättningar, i hvilka
arbetet genom sin art menligt inverkade på arbetarens helsa.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar Östberg och Barm, som under åberopande af de skäl,
som anförts af Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott vid
1893 års riksdag (utlåtandet n:o 21), yrkat afslag å motionen.
Ordet lemnades till
Herr Östberg som yttrade: Då jag är antecknad som re¬
servant vid detta betänkande, ber jag att med några ord få an¬
gifva skälen, hvarför jag icke kunnat förena mig med utskottet.
Jag ställer mig icke ovänlig till frågan om begränsning af
arbetstiden. Men jag tror, att det ej finnes tillräckliga skäl,
hvarför lagstiftningen skall ingripa i denna sak; och jag tror i
alla händelser, att man kan någon tid afvakta, huru förhållan¬
dena komma att utveckla sig. Det är ju gifvet, att hvar och
en måste anse det önskvärdt, att en allt för lång arbetstid må
kunna begränsas. Man kan äfven vänta såsom en följd utaf vår
tids utveckling på det industriella området, att man skall kunna
med mindre arbete åstadkomma hvad samhället behöfver, och
att sålunda det äfven skall visa sig ekonomiskt möjligt att vid¬
taga en icke så obetydlig begränsning af den nuvarande arbets¬
tiden. Emellertid är det gifvet, att under nuvarande förhållanden det
är nödvändigt att genom försök söka utröna, huruvida nedsätt-
Tisdagen den 24 April.
53 N:o'S4.
ning af arbetstiden kan ske utan att medföra ekonomiska svång- Om utredning
heter. Sådana försök hafva också skett på åtskilliga håll. Jag * (r^a om
läste nyligen i en stockholmstidning en redogörelse för ett in- ^biJiandet
tressant försök, som utförts i England. En m:r Mather hade i mellan arbets¬
am fabrik, der icke mindre än 1,200 arbetare sysselsattes, ned- gifvare och
satt arbetstiden från 53 timmar i veckan till 48, d. v. s. i me- a^Jtare be~
deltal 8 timmar om dagen. Resultatet utföll lyckligt, och Jet
lemnas derom det omdömet, att arbetarne voro särdeles belåtna hetstiden.
med arrangementet, och att arbetsgifvaren funnit, att den för- (Forts.)
kortade arbetstiden bringat honom afgjorda och direkta fördelar.
Detta är den rigtigaste vägen att komma fram till det mål, man
åsyftar; och jag tror, att man med skäl kan afvakta tiden, i
förhoppning att genom sådana försök af arbetsgifvare en ned¬
sättning af arbetstiden skall kunna åstadkommas.
Det är en ledsam sak med denna fråga om arbetstidens
reglerande. Agitationen har enligt min tanke gått mycket för
långt. Den har förklarat, att det gäller en normalarbetsdag om
8 timmar. Det har gått derhän, att så väl arbetare som ar¬
betsgifvare och äfven andra fått för sig, att det är fråga om en
normalarbetstid, som skulle gälla alla yrken och under alla för¬
hållanden. Detta har gjort, att sympatierna för den ifrågava¬
rande saken hafva blifvit ringa. Emellertid har motionären in¬
galunda stält sig på den ståndpunkten. Han har ganska tydligt
betonat, att det icke är fråga om något sådant, utan om en be¬
gränsning af arbetstiden, olika för olika yrken, olika för olika ,
arbetare inom samma yrke. Han har äfven erkänt, att det fin¬
nes åtskilliga yrken, der det icke bör blifva tal om någon lag-
stadgad inskränkning af arbetstiden. Man kan ej annat än gifva
sitt erkännande åt den ståndpunkt han intagit, och jag vill en¬
dast uttala den önskan, att de personer, som hafva inflytande
på arbetarnes uppfattning, måtte söka inverka på den så, att
äfven de se saken lika nyktert som han gjort.
Denna fråga kan behandlas ur många synpunkter. Motio¬
nären har, i synnerhet i den motion han afgaf förra året, be¬
rört saken ej blott från den hygieniska, utan äfven från den
nationalekonomiska och socialpolitiska synpunkten. Utskottet har
i år begränsat saken betydligt. Det har inskränkt sig till att
betona den hygieniska sidan af frågan. Detta är rigtigt; och jag
tror att derigenom den förfäktade saken kan vinna mycket
större sympatier, än annars skulle hafva varit fallet.
Emellertid, då frågan framlägges hos oss, bör man framför
allt söka se till, huru förhållandena gestalta sig hos oss. Jag
tror, att, den bild, utskottet uppdragit af förhållandena, icke kan
anses fullt exakt. Vi veta, att förhållandena hos oss under den
senare tiden rätt mycket förändrats.
Arbetstiden har på många håll blifvit icke obetydligt in¬
skränkt, och de sanitära förhållandena inom fabrikerna ha äfven
N:o 34. 54
Tisdagen den 24 April.
Om utredning
i fråga om
ordnande af
förhållandet
mellan arbets¬
givare och
arbetare be¬
träffande reg¬
lering af ar¬
betstiden.
(Forts,)
förbättrats i hög grad. I synnerhet sedan yrkesinspektörerna
börjat sin verksamhet, har man tydligt sett, att afsevärda för¬
bättringar inträdt.
Jag tror derför, att man icke kan anse de siffror, som äro
framlagda af 1884 och 1891 års arbetarekomitéer, för närvarande
vara fullt rigtiga. Och då vi så kort tid hållit på med att söka
åstadkomma sådana förbättringar, hafva vi stor anledning att
vänta, att förhållandena under närmaste framtiden skola utveckla
sig ännu kraftigare i samma rigtning.
Jag vill i afseende å utskottets framställning särskildt an¬
märka, att utskottet har egnat en icke så ringa uppmärksamhet
åt den frågan, att en del yrken äro helso vådliga. Detta är ju
rigtigt. Det är ju gifvet, att i fabriker, der mycket dam alstras,
förefins fara för bröstsjukdomar, det är gifvet, att der giftiga ån¬
gor finnas, der löpa arbetarne fara; likasom att der ögonen myc¬
ket ansträngas, synen lätt blir försvagad o. s. v. Denna fråga
om helsofaran står i närmaste samband med anordnande af skydds¬
åtgärder, men man kan ej säga, att den står i omedelbart sam¬
band med frågan om arbetstiden, så länge man ej kan visa, att
de personer, som äro särskildt utsatta för skadliga inflytelser
af sitt arbete, ha för lång arbetstid. Dessa helsovidriga infly¬
telser göra sig alltid gällande, äfven när arbetstiden är kort;
och det är först, när man kan visa, att arbetstiden är för lång
för de personer, som äro i någon grad utsatta för sådana infly¬
telser, som man kan säga, att inskränkning af deras arbetstid
är behöflig.
Men en dylik jemförelse, omfattande både arbetstid och hel-
sovådliga inflytelser, har utskottet ej kunnat göra.
Man skulle i en sådan fråga som denna i synnerhet vänta,
att från arbetarnes egen sida några kraftiga uttalanden blifvit
gjorda till förmån för inskränkning i arbetstiden, framför allt
för en lagstadgad inskränkning af densamma. Men detta är icke
fallet hos oss. Visserligen finnes det någon agitation, och de¬
monstrationer hafva förekommit en eller annan gång; men man
kan ej säga, att dessa uttalanden från arbetarnes sida ha visat
sig synnerligen kraftiga; de ha icke framträdt med kraf på nå¬
gra mera genomgripande åtgärder under den närmaste framtiden.
Då denna fråga förelåg vid förlidet års riksdag, afstyrktes
förslaget af det tillfälliga utskottet, och blef detta utlåtande äf¬
ven af kammaren godkändt.
Då anfördes mot motionen, att man hade att vänta en sta¬
tistisk utredning af arbetareförhållanden i allmänhet, och att
yrkesinspektörerna, som då för icke länge sedan börjat sin verk¬
samhet, äfven borde kunna åstadkomma rätt mycket för utre¬
dande af de förhållanden, som gjorde sig gällande äfven med af¬
seende på arbetstidens allt för stora utsträckning.
Utskottet har nu gent emot den uppfattning, som då utta-
55 N:o 84.
Tisdagen den 24 April.
lades af det tillfälliga utskottet, sagt, att en sådan statistisk ut- Om utredning
redning väl skulle kunna lemna upplysning om en mängd fak-
tiska förhållanden, men icke skulle kunna utmynna i några be- förhållandet
stämda förslag till de åtgärder, som borde af statsmagterna vid- mellan arbets¬
hus. gifvare och
Detta är visserligen sant; och vore det fråga om att be- ^7fa»de reg-
trakta saken ur nationalekonomisk synpunkt, kunde en sådan ler(lig Jf *r.
invändning vara berättigad. Men då man nu, såsom utskottet betstiden.
enligt min tanke rigtigt gjort, inskränkt sig till att betrakta (Forts.)
frågan ur hygienisk synpunkt, anser jag, att den statistiska ut¬
redning, som man har anledning att vänta, hör kunna göra un¬
dan det mesta af det arbete, som nu af utskottet åsyftas. När
dessa statistiska uppgifter väl framkommit, synes det mig icke
vara så mycket som återstår, för att man derför skulle behöfva
tillsätta en stor komité. Jag föreställer mig, att med det stati¬
stiska material, som kommer att föreligga, det skulle kunna gå
för sig — vare sig för regeringen eller enskilde — att utan allt
för vidlyftig behandling af frågan finna de åtgärder, som må
anses lämpliga i det syfte, hvarom nu är fråga.
Det är det lyckligaste — jag upprepar det — om man kan
undvika lagbestämda åtgärder i afseende å reglering af arbets¬
tiden. Ty man bör icke, då det icke är absolut nödvändigt, söka
göra någon inskränkning på näringslifvets område. Jag tror, att
man så uppfattat saken äfven utomlands, der man haft vida mer
anledning än hos oss att egna uppmärksamhet åt dessa frågor.
I andra länder har man ju varit rädd för att göra lagbestämda
inskränkningar i arbetstiden för vuxna manliga arbetare, och
der man undantagsvis gjort det, har man satt arbetstiden mycket
högre än hvad som åsyftas af dem, som vilja genomdrifva denna
fråga. Jag vill anföra ett yttrande af den man, som, enligt hvad
jag nyss nämnde, nyligen anstält försök rörande arbetstidens in¬
skränkning. Detta yttrande slutar med dessa ord: “M:r Mather
uppmanar andra arbetsgivare att följa hans exempel genom en
frivillig öfverenskommelse med arbetarne, men samtidigt uttalar
han sig mycket skarpt mot en lagstadgad normalarbetsdag af
åtta timmar.”
Min mening om saken är således den, att då hos oss för¬
hållandena — i afseende så väl å arbetstiden som å hygienen
- - på senare tid högst väsentligt bättrat sig, då man har an¬
ledning att vänta sig fortgående förbättringar i dessa afseenden
och då den allmänna opinionen i vårt land ännu icke kraftigt
uttalat sig för lagbestämda inskränkningar af arbetstiden, har
man giltiga skäl att afvakta, huru den väntade statistiska ut¬
redningen kommer att visa sig, och vänta, tills den allmänna
uppfattningen något mer fått tillfälle att uttala sig i frågan.
Jag vill till slut äfven påpeka, att en sådan utredning, som
motionären önskar, ovilkorligen skall komma att kräfva högst
N:o 34. 56
Tisdag-en den 24 April.
Om utredning betydande utgifter. Vi veta, att de föregående komitéerna, som
1 %å9<1,i °mf utreda vissa arbetarfrågor, ha medfört för statsverket
förhållandet §anska stora uppoffringar. Det synes mig derför, som hade
mellan arbets-man skal att betänka sig äfven ur denna synpunkt.
gifvare och På grund af hvad jag sålunda anfört, anhåller jag att få
arbetare be- yrka afslag å utskottets hemställan.
trälande reg¬
lering af ar¬
betstiden.
Vidare anförde:
(Forts.)
Herr Fridtjuv Berg: Mine herrar! Den föregående ärade
talaren har i sitt anförande upptagit två af de skäl, som han
och hans medreservant åberopat. Han har utelemnat ett af
dem, och jag skall derför ej uppehålla mig vid detta, utan fä¬
sta mig vid de båda, som han i sitt anförande å nyo upptagit.
Det ena gick ut derpå, att vi numera hafva yrkesinspek-
törer, att dessa skulle hafva till åliggande att uppmärksamma
arbetstiden och samla erfarenhet derom, samt att deras uttalan¬
den härom borde afvaktas, innan man gör något vidare. Med
anledning häraf ber jag få påpeka, att i instruktionen för yr-
kesinspektörerna af den 20 juni 1890 icke förekommer något,
som uttryckligen ålägger dem att uppmärksamma just denna
särskilda fråga. De skola, heter det i instruktionens första
paragraf, fullgöra hvad som enligt lagen angående skydd mot
yrkesfara den 10 maj 1889 åligger dem, nemligen att vaka
öfver samma lags efterlefnad. Till denna efterlefnad hör en¬
ligt § 2 mom. 1, att “yrkesidkare skall vidtaga alla de an¬
ordningar, som i afseende på arbetslokaler, maskiner och red¬
skap eller eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga
för att skydda hos honom anstälda arbetares lif och helsa.” Nu
måste man visserligen bland dessa åtgärder, som “eljest äro
nödiga för att skydda arbetarnes helsa, äfven inbegripa en be¬
gränsning af arbetstiden. Men uttryckligen finnes det ingenstä¬
des angifvet, att det åligger yrkesinspektörerna att hafva sin
uppmärksamhet fäst vid denna sak.
I instruktionen föreskrifves vidare, hvad yrkesinspektö¬
rerna i sina berättelser skola meddela. Der omtalas i § 10,
att de skola redogöra för under året inträffade olycksfall, om
Indika de fått kännedom, samt för sina iakttagelser i fråga om
tillämpningen af den nyss berörda lagen. Alltså:- lika litet som
de äro uttryckligen ålagda att uppmärksamma just den sak mo¬
tionen afser, lika litet äro de ålagda att i sina berättelser med¬
dela något derom.
Nu är det visserligen sant, att så väl Kongl. Maj:t som
kommerskollegium kunna enligt instruktionens § 1 af yrkes¬
inspektörerna infordra utlåtanden äfven om andra saker än dem,
som uttryckligen nämnas i lagen. Jag tager ock för gifvet, att
i fall en sådan utredning, som jag i motionen begärt, komme
57 N:o 34.
Tisdagen den 24 April.
till stånd, så skulle det säga sig sjelft, att yrkesinspektörerna Om utredning
äfven finge lemna sina bidrag till utredningen. Men om man * fråga om
genomläser de sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser, °f%XåUandlt
som blifvit giorda af kommerskollegium och som äro daterade mellan arbets-
den 16 oktober 1891, den 17 maj 1892 och den 17 oktober gifvare och
1893, så finner man i dem ingenstädes ett enda ord om arbets- arbetare be-
t i d ern a. r<^'
Likaså, om man går till de originalberättelser, hvarpå dessa beUtiden!
sammandrag hvila: icke heller der ett enda ord om denna sak. (Forts.)
På samma sätt förhåller det sig äfven med de sista original¬
berättelserna, öfver hvilka något sammandrag ännu ej är utar-
betadt; de innehålla lika litet något om arbetstiderna.
Af det nu sagda torde framgå, att reservanternas förvänt¬
ningar om en utredning från yrkesinspektörernas sida af den
föreliggande frågan sakna all faktisk grund.
Den förste talaren påminde vidare derom, att förliden Riks-
dag hos Kongl. Maj:t begärt en utredning rörande lämpligaste
sättet för åstadkommande och publicerande af en svensk arbets-
statistik. Äfven denna vore något, som man enligt hans mening
borde afvakta, innan man anordnade den af mig begärda utred¬
ningen.
Syftet med ifrågavarande hemställan från Riksdagen säger
emellertid sjelfva namnet; det var att få statistik, uteslutande
statistik.
Om man skulle behöfva ytterligare bevis härför, finner man
sådana till öfverflöd, om man genomläser herr Beckmans mo¬
tion n:r 3 i Andra Kammaren, hvari arbetsstatistiken föreslogs,
vidare Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10,
hvari motionen tillstyrktes, diskussionen den 22 mars. då ut-
utskottets utlåtande här bifölls, Första Kammarens tillfälliga ut¬
skotts utlåtande n:o 9, der Andra Kammarens beslut förordades
till antagande äfven af den Första, diskussionen i Första Kam¬
maren den 22 april, der denna hemställan godkändes, samt slut¬
ligen Riksdagens skrifvelse n:o 85 — ingenstädes finner man tal
om något annat än “statistika data“, ”arbetsstatistiska data”, ”sta¬
tistiska siffror”, ”statistiskt material” o. s. v. Och för att ytter¬
ligare klargöra meningen, så att hvar och en skulle få tyd¬
lig föreställning om hvad som åsyftades, hänvisades uttryckligen
till den statistisk, som samlats af 1875, 1884 och 1891 års
arbetareskydds- och arbetareförsäkringskomitéer för att an¬
vändas såsom material för de utredningar, som älågo desamma.
Nu är det visserligen sant, att det kan finnas frågor, hvil-
kas utredning helt och hållet eller så godt som helt och hållet
är gjord genom statistik. Men till dessa frågor höra sanner¬
ligen icke de sociala. Detta har på ett slående sätt visat sig
just i fråga om de af mig nyss omnämnda komitéerna. De
hafva visserligen användt statistik såsom material för sin utred-
N:o 34. 53
Tisdagen den 24 April.
Om utredning
i fråga om
ordnande af
förhållandet
mellan arbets¬
givare och ar¬
betare beträf¬
fande regle¬
ring af ar¬
betstiden.
(Forts.)
ning af vissa punkter. Men denna statistik har ingalunda ut¬
gjort utredningen, den har till och med utarbetats af personer utom
komitén, af tjensteman i statistiska centralbyrån; sjelfva ut¬
redningen hafva deremot komiterade sjelfva åstadkommit.
Om nu den statistik rörande arbetstiderna, som blifvit före-
bragt af dessa tre komitéer — och som är mycket vidlyftig,
både i det skick, hvari den blifvit offentliggjord, och ännu mera
i original — icke skulle befinnas för ändamålet tillräcklig, så
kan naturligtvis den komité, ' som skulle få föreliggande frå¬
gas utredning om hand, skaffa sig det behöfliga materialet på
samma sätt som de föregående och låta bearbeta det af samma
slags personer. För den sakens skull behöfver man således icke
vänta ett oberäkneligt antal år, eller afvakta att en arbetsstati-
stisk byrå blifver upprättad och får verka under en längre eller
kortare period.
I likhet med utskottet kan jag icke finna det billigt, att
man nu undanskjuter hela denna fråga blott derför, att Riksda¬
gen begärt en utredning om lämpligaste sättet för upprättande
af en arbetsstatistisk byrå, eller att man uppehåller arbetarne
med lösa förhoppningar om en statistik någon gång — ett
stycke in på 1900-talet. Jag kan i det hänseendet icke annat
än instämma i ett par uttalanden, som gjordes under diskussio¬
nen rörande herr Beckmans motion i Första Kammaren. Då
yttrade bland andra herr Almström: ”Genom blotta insamlandet
af statistiska uppgifter förbättrar man bra litet arbetarnes ställ¬
ning”. Och herr Liss Olof Larsson yttrade gyllene ord: “Jag
tror icke, att arbetarne låta afspisa sig med att man säger till
dem: vänta, vi hålla nu på med en fortgående statistik — lef
på det en tid, tills ni får se, huru den slår ut. Jag tror som
sagdt icke, att de låta afspisa sig med detta”.
Dessa yttranden fäldes för att motarbeta det då framlagda
förslaget om åstadkommande af en arbetarestatistik. Jag upp¬
repar dem i dag för att betona, att det icke är nog med att
man har en statistik, utan att man äfven måste använda den
till praktiska åtgärder till arbetsklassens väl.
Den förste talaren ansåg, att man kunde vänta ännu nå¬
gon tid, till dess man pröfvat den väg, som han tycktes anse
vara den enda rigtiga, nemligen att arbetsgifvarne sjelfve skulle gå
i spetsen för denna rörelse. Med afseende härpå vill jag blott
hänvisa till hvad 1875 års arbetareskyddskomité antörde, då
fråga var om en maximalarbetstid för minderåriga. Den yttrade
härom följande: ”Helt naturligt äro näringsidkarens bemödanden
i främsta rummet rigtade derpå att af det i företaget nedlagda
kapital draga så stor vinst som möjligt, eller med andra ord
att för den minsta möjliga arbetskostnad åstadkomma den stör¬
sta möjliga tillverkning. Låga arbetslöner och lång arbetstid
synas vid första ögonkastet ofelbart leda till detta mål, och om
Tisdagen den 24 April.
59 N:o 34.
denna föreställning, såsom erfarenheten allt bestämdare gifver Om utredning
vid handen, innefattar en villfarelse, så är det likväl visst, att i (niga, om
den länge herskat inom arbetsgifvarnes klass och ännu i vid- °fjyhåUandJt
sträckta kretsar är rådande. — ----Med hänsyn tillarbetsgifvarne mellan arbets¬
år historien lärorik i tvenne afseenden. Den visar, att äfven den gifvare och
mest rättänkande och samvetsömme arbetsgifvare under det en- arbftare be~
sidiga fullföljandet af det intresse, som är hans hufvudsakliga, ^fnga/ar-
löper fara att trampa andra ännu dyrbarare under fotterna.” Ko- betstiden.
mitén påvisar derefter, att det i England just varit dessa sär- (Forts.)
skildt rättänkande och samvetsömme arbetsgifvare, som först
kommit till insigt om att staten här måste ingripa. ”De hafva”,
säger komitén, ”under trycket af en samvetslös konkurrens
börjat uppgifva sin motvilja mot statens ingripande eller, med
andra ord, de föredraga att tvingas göra rätt framför att tvin¬
gas göra orätt".
Erfarenheten har ju visat, att när det var fråga om fast¬
ställandet af maximalarbetsdag för minderåriga, så var väsen
den, att början gjordes af arbetsgifvare af detta slag. Sedan
uppträdde de organiserade arbetarne och förmådde allt flere ar¬
betsgifvare att följa föredömet. Men slutligen fann man, att
man på denna väg icke kan komma till en rättvis och varaktig
reglering. Så har det gått med den lagstadgade maximal¬
arbetstiden för minderåriga, så t. ex. i England med den lag¬
stadgade maximalarbetstiden för qvinno!', och så äfven t. ex. i
Schweiz och Österrike med den lagstadgade maximalarbetsdagen
för män.
Den förste talaren ansåg, att agitationen för förkortad ar¬
betsdag i vårt land hade gått för långt, hufvudsakligen derige¬
nom att den inskränkt sig till att såsom enda lösen för sin
sträfvan proklamera ”åtta timmars normalarbetsdag1*. Jag kan
förena mig med honom derom, och han medgaf ju ock att hvar¬
ken jag i min motion, ej heller utskottet i sitt utlåtande gjort
oss skyldiga till en dylik opraktisk ensidighet. Men om nu så
är, att denna agitation bibringat allmänheten och delvis kanske
äfven arbetarklassen sjelf skefva föreställningar om föreliggande
sak, är det då icke så mycket större skäl att underkasta den¬
samma en opartisk och allsidig utredning, om icke för annat, så
åtminstone för att låta det allmänna tänkesättet komma på det
klara med hvad frågan egentligen gäller?
Samme talare yttrade vidare, att under de sista åren en
synnerligen stor och betydande förbättring skulle hafva inträf¬
fat. Men jag kunde verkligen icke höra, att han anförde några
faktiska skal härför. Något slags statistik rörande arbetstiden,
senare än den som framlagts åt 1891 års komité i dess 1892
afgifna betänkande, har man ju icke. Det förefaller mig i be¬
traktande häraf ganska tvifvelaktigt, att under de 2 år, som
pirflutit sedan detta betänkandes afgifvande, några väsentliga
örbättringar i afseende på arbetstiden skulle hafva inträffat.
N:o 34. 60
Tisdag-en den 24 April.
Om utredning Reservanten slutade med att framhålla, att en sådan utred-
i fråga om ning som i den motionen och utlåtandet begärda skulle ådraga
°f'6rMllandet statsverket ganska betydande kostnader. Det förefaller mig
mellan arbets- dock, som om arbetsklassen kunde hafva vissa anspråk på att
gifvare och staten skulle bekosta något, som kunde lända särskild! till dess
arbetare be- väl — jag vill nästan erinra mig, att den har liksom ett gam-
Sandaefrar-malt löfte 1 detta afseende.
betstiden. Det visade sig för någon tid sedan, att man i denna kam¬
höns.) mare var ganska benägen att påkalla statens mellankomst till
förmån för en annan samhällsklass, som fallit ett offer för den
ekonomiska utvecklingen, nemligen den norrländska bondeklas¬
sen, hvilken nu håller på att gå öfver till att blifva industri¬
arbetare, timmerhuggare, flottare och sågare i de stora bolagens
sold. Det är onekligen ett hårdt öde, som dessa sjelfegande
hemmansegare gå till mötes, då de sålunda förvandlas till såg-
verksproletärer. Jag ber emellertid herrarne kasta en blick på
den tabell, som här i utlåtandet är meddelad på sid. 15, samt
att der se efter, hvilken plats bland våra industriarbetare, som
dessa timmerhuggare och sågare intaga. Herrarne skola då
finna, att de intaga nästan den mest afundsvärda ställningen bland
samtliga industriarbetare i vårt land.
Jag frågar då: vore det icke skäl att öfverväga, om man
icke borde tänka på att göra något till skydd för hela den långa
rad af industriarbetare, som befinna sig i vida sämre ställning
än dessa, och af hvilka en stor mängd genom sjelfva sitt yrkes
beskaffenhet äro dömda att do ända till 20 år tidigare än ifråga¬
varande sågverksproletärer?
Den begäran, som utskottet framlagt, synes mig vara så hof¬
sam, att den kunde förtjena ett bifall. Jag tror icke att den
förste talaren hade rätt, då han påstod, att här tillräckliga skäl
icke blifvit framlagda för att här föreligger en fråga, som man
under den närmaste framtiden borde taga i allvarsamt öfver¬
vägande.
Hvar och en, som tager kännedom om de upplysningar, som
utskottet lemnat angående den svenska industriarbetarklassens
ställning och de förhållanden, under hvilka den lefver, skall
helt säkert gifva mig rätt häruti. Det minsta man kan anse
sig skyldig att göra, synes mig vara att anordna en opartisk
utredning om de åtgärder, som kunna vidtagas till yrkesarbe-
tarens skydd mot de faror för lif och helsa, som det omåttliga
arbetet medför.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde Herrar Zeltersirand, Zottcrman, Aulin, Ham¬
marlund, Johansson i Strömsberg, Bergström, GÖthberg, Johansson från
Stockholm, Wawrinsky, Hedin, Fjällbäck, Wallis, Glist. Ericsson från
Stockholm, Wallbom, Eklund från Stockholm, John Olsson, Palma,
och Then-.
Tisdagen den 24 April.
61 N:o 34.
Herr Svensson från Stockholm. Jag skall icke vid
denna sena timme länge upptaga kammarens tid. Jag har
också knappast anledning dertill, då på detta hittills nästan
oplöjda område allt, hvad som kan sägas med så att säga fast
mark under sig, redan framkommit i utskottets utlåtande, i mo¬
tioner och i motionärens nyss afslutada anförande. Jag skall
endast be att få göra ett par smärre erinringar. Jag ber då
först att få erinra gent emot utskottets ärade ordförande, som
tillika är reservant, att det väl icke gerna är möjligt, att utveck¬
lingen eller tidens inverkan, som han förmodligen ämnat säga,
gått så hastigt på detta område, att en erfarenhet, så ny som
den 1891 års komité gjorde, nu skulle vara föråldrad. Så fort
kan det väl ändå icke gå. Åtminstone säger min erfarenhet
något annat. Icke heller är det värdt att skjuta undan frågan
med tal om sanitära inrättningar, hygieniska försigtighetsmått
tläktar, hufvar och dylikt. Fläktar kunna vara nyttiga på åt¬
skilliga ställen, men det är icke alltid så gifvet, att de göra
endast nytta, utan det kan understundom hända, att de göra rent
af skada. Det kan vara åtskilligt dam, som genom dem upp-
rifves eller hindras från att stilla nedsjunka till arbetslokalens
golf, der det skulle göra liten eller ingen skada. Vidare kan
man icke hafva hufvar öfver alla maskiner. Man måste t. ex.
hafva slipstenar, putsskifvor o. d. så anordnade, att de äro
åtkomliga vid arbetet, och då äro hufvar ofta till stort hinder. Men
äfven om så vore fallet, att helsofaran derigenom minskades och
osunda ångor och giftiga gaser kunde till större delen bortskaffas,
så vore dermed icke nog, ty vissa slag af maskinteknik och
maskinfabrikation föra med nödvändighet med sig tvånget af
för kroppens utveckling farliga ställningar samt ensidiga rörelser,
som medföra snedhet och andra missbildningar — och dessa olä¬
genheter kan man omöjligen få bort genom några fläktar eller
andra dermed jemförliga anordningar.
Jag skall emellertid icke längre uppehålla mig vid detta, utan
ber endast få påpeka en annan omständighet, som talar till för¬
mån för utskottets hemställan. Min granne till venster yttrade
för några dagar sedan, att det bland arbetarmassorna icke är
så alldeles utan, att man resonerar som så, att riksdagsmännen
icke just känna sig som representanter för andra än sina val¬
män och icke för de orepresenterade. På samma gång jag in¬
stämmer i detta yttrande, som har sin tillämpning äfven på
denna fråga, ber jag få framhålla, att om man nu skulle vilja
skjuta ifrån sig och icke ens vilja förskaffa sig en större viss¬
het genom en ytterligare utredning, det då icke kan annat än
ytterligare stärka detta intryck hos de orepresenterade.
Det förvånar mig, att eu så vaken man som utskottets ord¬
förande, hvilken jag förmodar mycket noga följer företeelserna
såväl på arbetarfrågans område som i öfrigt, kunnat komma till
Om utredning
■i fråga om
ordnande af
förhållandet
mellan arbets¬
givare och
arbetare be¬
träffande reg¬
lering af ar¬
betstiden.
(Forts.)
N:o 84. 62
Tisdagen den 24 April.
Om utredning den uppfattning, att arbetarne icke med vidare styrka framhållit,
i fråga om att de önska en begränsning af arbetstiden. Jag tror icke att
'förhållandet ia§ öfverdrifver siffran, då jag säger, att den första maj på se-
mellan arbets- Hare år de öfver hela vårt land samlat sig i hundratusental
gifvare och (ehuru naturligtvis icke på ett ställe) till demonstrationsmöten,
arbetare be- der tal hållits och resolutioner antagits i syfte af förkortad ar-
Urmin<af ör- öe ts t i d. Detta är deras sätt att uttala sig, de hafva just intet
betstiden, annat till sitt förfogande, och detta hafva de användt; hvad
(Fort*.) skola de mera göra? De resolutioner, som vid dessa tillfällen
antagits, hafva gjort sin rond genom pressen landet rundt, och
det vore märkvärdigt, om detta icke kommit till herr Östbergs
kännedom.
Jag skall på de skäl, som redan anförts af motionären och
som för öfrigt på ett i mitt tycke mycket öfverskådligt sätt
blifvit framlagda i utskottets betänkande, be att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Hammarström instämde häruti.
Herr Höjer: Jag skall icke tillåta mig att i någon nämn¬
värd mån taga kammarens uppmärksamhet i anspråk. Jag be-
höfver det så mycket mindre, som den ärade motionären i allt
väsentligt anfört hvad jag skulle vilja säga och mera till. Jag
har begärt ordet, derför att det icke förut varit mig egentli¬
gen förunnadt att i denna vigtiga fråga uttala min mening, och
ber derför att på det allra kraftigaste få instämma både i ut¬
skottets förslag och i den ifrågavarande motionen. En anmärk¬
ning kan jag likväl icke återhålla. När jag tänker efter hvad
i de olika kulturländerna i Europa redan blifvit gjordt med af¬
seende på lösningen af denna fråga om reglering af arbetstiden,
och när jag å andra sidan tänker efter, hvad i vårt land på de
sista åren blifvit gjordt, och att en motion, så väl affattad som
den ifrågavarande och så väl motiverad och slutande med en
så ytterst anspråkslös hemställan som denna, blifvit vid två
föregående tillfällen utan votering och utan nämnvärd diskus¬
sion begrafven i Riksdagens protokoll, då kan jag icke under¬
låta att tänka för mig sjelf, huru betydligt efterblifna vi i vårt
land äro med afseende på lösningen af tidens stora sociala frå¬
gor och med afseende på lösningen af särskildt denna fråga,
med hvilken den stora arbetarklassen anser sin både ekono¬
miska, moraliska och intellektuella framtid vara på det allra när¬
maste förenad. Jag är visst icke bland dem, som gerna vilja,
att Sverge skall apa efter de stora kulturfolken i likt och olikt,
men det får jag öppet bekänna, att nog borde vi när som helst
kunna vara färdiga att bölja den anspråkslösa utredning, som
motionären förutsätter och som på en hel del andra ställen i
vår verldsdel är dels påbörjad, dels i det närmaste afslutad.
Tisdagen den 24 April.
63 N:o 34.
Jag tycker det så mycket mer som man kan ifrågasätta, om icke Om utredning
den stora arbetarklassen, hvilken inom svenska Riksdagen icke * frd9a
har sin egen speciella representant, skulle kunna säga åt oss: %rhållandt
”vi hafva under de år som gått och i synnerhet under de sista mellan arbets¬
åren lijelpt till att tillgodose edra intressen; det vore kanske gifvare och
icke för tidigt, att ni nu offrade något för att tillgodose våra fetare be-
i en punkt, på hvilken vi särskild! lägga synnerlig vigt”. Ur^^a/ar'
Jag skall, herr talman, icke tillägga något, utan anhåller betstiden,1"
endast om bifall till utskottets förslag. (Forts.
Herr Högs te dt: Hvarje gång, denna fråga förekommit,
bär det alltid erkänts, att det är en vigtig och således en be-
hjertansvärd fråga. Den som genomläst motionen och för öfrigt
är bekant med de missförhållanden, som der framställas, bör
väl erkänna, att något bör göras, för att kroppsarbetarens ar¬
betsdag icke må vara för lång. Det är vår ovilkorliga mora¬
liska pligt att taga vara på vår broder. Och då utskottet icke
begärt något annat, än att Riksdagen skulle besluta en skrifvelse
till Kongl. Maj:t om utredning i frågan, kan väl kammaren gå
in på denna begäran. Det har redan framhållits åtskilligt både
för och emot. Det har också sagts, att man borde afvakta re¬
sultaten af den beslutade arbetarestatistiken. Men om nu denna
motions antagande kunde påskynda utarbetandet af denna sta¬
tistik och förmå dem som dermed äro sysselsatta att egna en
icke för liten uppmärksamhet åt förevarande fråga, vore väl
dermed ganska mycket vunnet. Herr talman, jag skall tillåta
mig att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Wallis: Såsom herrarne finna af denna motion, är
den väsentligen en hygienisk motion. Den ser frågan om be¬
gränsningen af arbetstiden från hygienisk synpunkt. Det är
ock den synpunkten, som redan frän början har stält sig som
den väsentliga för de flesta, som bearbetat frågan. Det är ju
uppenbart att en mycket utsträckt arbetstid alltid inverkar skad¬
ligt på helsan. Men den utredning, som utomlands finnes i denna
fråga, har visat stora differenser i detta hänseende mellan de
olika yrkena, beroende på yrkenas beskaffenhet, och vi hafva
från utlandet en vidlyftig och ytterst intressant litteratur om
dessa s. k. yrkessjukdomar, bevisande detta faktum. Den sven¬
ska litteraturen angående yrkessjukdomarne är beklagligtvis
mycket ringa. Den rent medicinska litteraturen inskränker sig
till några obetydliga meddelanden. Detta beror i främsta rum¬
met derpå, att den svenska industrien är en jemförelsevis ung
planta, men det synes mig också bero derpå, att statsmagterna
hittills visat ett så ringa intresse för denna del af hygienen.
Genom de föregående arbetarekomitéerna liar emellertid vunnits
ett statistiskt material, som visar, att vi lika litet kunna undan-
N:o 34. 64
Tisdagen den 24 April.
Om utredning draga oss skyddsåtgärder mot dessa yrkessjukdomar, som man
i fråga om ]^unna4, gorå det i utlandet, äfvensom att vi lida af dem i högst
'förhållandet beaktansvärd grad. Jag har för eu 20 år sedan haft tillfälle att
mellan arhets- samla erfarenhet i afseende på en af dessa sjukdomar, en som är
gifvare och särskild! omtalad i den statistik, som intagits i utskottets utlå-
arbetare be- tande. På sid. 14 finner man anmärkningsvärdt höga siffror
lering^a/m'-för antalet dödsfall i följd af respirationssjukdomar i ett af de
betstiden, i statistiken omtalade yrkena. Af sådana sjukdomar do 91, i
(Forts.) procent af porslinsarhetarne. Om man tänker på hvad det vill
säga, att nära 92 procent af dessa arbetare äro dömda att do af
sjukdomar i respirationsorganen, borde endast medvetandet om
detta ytterst sorgliga faktum — att ungefär 3 ä 4 gånger så många
arbetare i porslinsfabrikationen do af respirationssjukdomar, som
mennislcor af medelklass för öfrigt i genomsnitt taget do deraf
— mana oss att göra något för att råda bot härför. Hvad är
det då, som gör att dessa arbetare do af denna sjukdom? Jo,
icke något annat än deras yrke, som är af den beskaffenhet
att vid andningen dagligen och stundligen dam intränger i de¬
ras lungor, hvarigenom de do af den sjukdom, som på de lär¬
des språk heter clialicosis pulmonum. Jag har som sagdt för
omkring 20 år sedan varit i tillfälle att genom en kollega, som
var anstäld såsom läkare vid en porslinsfabrik, få mig tillsända
många sådana ”porslinslungor”, och dessa voro i så hög grad
förstörda, atf deras tillstånd tydligen visade, att den arbetare,
som varit utsatt för en dylik daminhalation under längre tid,
derigenom komme att do en för tidig död. Denna sjukdom är
visserligen icke detsamma som vanlig lungsot, ty det dröjer
betydligt längre innan döden inträffar, men en jemförelsevis
mycket sna^ död är dock oundviklig, om icke arbetaren i tid
öfvergifver sitt yrke — det enda han lärt — och sålunda afsä-
ger sig sitt lefvebröd.
Den förste talaren yttrade, att en del hygieniska förbättringar
och skyddsåtgärder redan blifvit införda i de olika yrkena — och
det är äfven min åsigt, att många sådana förbättringar egt rum
under de senaste 10 åren, som förflutit sedan den första arbetare-
försäkringskomitén meddelade den omnämnda statistiken, och
antagligen äfven inom den industrigren jag nyss berört. Men jag
hemställer dock till herrarne, om ni tro att så stora förbättrin¬
gar kunnat införas, att i de farliga industrierna dödlighetspro¬
centen nedgått från de höga siffror, som i utskottets utlåtande
finnas angifna till en jemförelsevis låg siffra, ungefär densamma
som gäller för vanliga menniskor, som ej beröras af yrkessjuk¬
domar? Nej, detta kunna vi helt visst icke antaga. Jag instäm¬
mer fullkomligt med en föregående talare, då han yttrade, att
vi kunde hafva åtskilligt att vänta af de anordningar, som re¬
dan gjorts för att minska inflytandet af yrkesfarorna. Men de
hafva dock endast till en ringa del upphäfts genom dessa an-
65 N:o 84.
Tisdagen den 24 April.
ordningar. Hvad som återstår att göra är att vidtaga alla de Om utredning
skyddsåtgärder, som den moderna tekniken framkallat och hvilka, * frå9a om
såsom rigtigt anmärkts, till icke oväsentlig del kunna minska rjrhdllllded
dessa faror; men derjemte återstår att, på sätt mycket rigtigt bo-mellan arbets-.
tonades af motionären, inskränka arbetstiden. Man inser nem- gifvare och
ligen lätt, att om personer äro utsatta för så stor yrkesfara, arbetare be¬
söla. t. ex. porslinsarbetare, och om de dertill hafva 10 till 13 ^rinq^/ar-
timmars arbetstid dagligen, skall detta i högsta grad minska betstiden"
deras motståndskraft emot denna fara. Naturen har visserligen (Fort».)
begåfvat menniskan med kraft att motstå skadliga inflytelser,
som omgifva henne, men om denna motståndskraft i följd afen
för lång arbetstids försvagande inflytande förminskas, faller hon
mycket lättare ett offer för de skadliga inflytelserna.
Det är sålunda en ytterst vigtig sak att bereda skydd inom
dessa farliga yrken äfven genom minskad arbetstid, ty derigenom
får arbetaren större utsigt att kunna motstå de skadliga inflytel¬
serna och kunna lefva ett normalt lif ut.
Motionären har begärt en utredning af dessa frågor, och
jag finner för min del hans begäran synnerligt väl motiverad,
ty af den föregående statistiken känna vi endast, att en mängd
yrken verka förkortande på arbetarens lif äfvensom att yr-
kesfarorna ställa sig hos oss beträffande vissa yrken allde¬
les olika mot hvad de göra i andra länder. Men det är natur¬
ligt, att olika förhållanden verka olika resultat, och om vi nu
få en sådan undersökning, som jag hoppas att kammaren skall
förorda, gorå vi derigenom icke något annat än andra industri¬
länder gjort före oss. Att andra länder vidtagit denna åtgärd
långt förut är sjelfklart, när de mycket mera och långt förut
lidit af dessa faror, men vi komma i alla fall icke alls för ti¬
digt, om vi nu besluta oss derför. Jag kan icke heller se, att
vi hafva mycket att hoppas af den i framtiden kommande arbe¬
tarestatistiken, ty till dennas område höra säkerligen icke så¬
dana specialundersökningar, som nu äro i fråga.
Då jag sålunda icke kan se annat än godt för den sven¬
ska industrien af en sådan eventuel begränsning af arbetstiden
för specielt de helsofarliga yrkena, som nu afses, ber jag att
få på det varmaste instämma i utskottets förslag.
Med herr Wallis förenade sig herrar Alsterlund, Haxén, Gethe,
von Frusen, Hammarskjöld, Persson från Arboga, Vahlin, Norman,
Hammarström och Ohlsson från Vexiö.
Herr Swartling: Jag skall endast be att få säga några
få ord.
Den ärade motionären antydde nyss i sitt anförande, att man
i allmänhet icke hos arbetsgifvarne kunde påräkna något in¬
tresse för en begränsning af arbetstiden. För min del tror jag,
Andra Kammarens J\ot. 1894. N:o 84. 5
N:o 34.
Om utredning
i fråga om
trånande af
förhållandet
mellan arbets¬
givare och
larbetare be¬
träffande reg¬
lering af ar¬
betstiden.
66 Tisdagen den 24 April.
att motionären har orätt i detta sitt antagande, ty enligt min
bestämda åsigt finnes det ett ganska lifligt intresse hos arbets-
gifvarne i allmänhet för att på lämpligaste sätt kunna tillgodose
sina arbetares bästa. Menade den ärade motionären deremot^
att det skulle råda motvilja för en begränsning af arbetstiden
så till vida, att man hos arbetsgifvarne kunde påräkna föga un¬
derstöd för införande af en 8-timmars lagstadgad normalarbets¬
dag, då tror jag, att han har rätt i sin åsigt. Och jag tr¬
afven, att de förståndige arbetare sjelfva inse det omöjliga och
olämpliga i att söka åstadkomma ett lagstadgande om en sådan
normalarbetsdag. Motionären har emellertid sjelf förklarat, att
han icke ämnat framkomma med något sådant i sin motion,
utan endast önskat, att man skulle tillse, huruvida icke arbetet
inom en del yrken och industrigrenar kunde anses vara synner¬
ligen belsoskadligt, och om icke derför en reglering af arbetsti¬
den inom dessa yrken kunde ega rum. Jag vågar tryggt för¬
säkra, att hvarje förståndig och omtänksam arbetsgivare icke¬
kan annat än vara med om en sådan undersökning, ty äfven
om han icke gör det af humanitetsskäl, så gör han det åt in¬
tresse för sitt eget bästa. Det är nemligen alltid i en arbets¬
givares intresse att hafva friska och kraftiga arbetare, som med
håg och lust egna sig åt sitt arbete, ty endast af sådana får
man ett godt arbete.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan an¬
håller endast, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
I detta yttrande instämde herrar Falk, Boethius, Höglund
Eklund från Norrköping och Welländer.
Öfver läggningen var slutad. 1 enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl
nämnda hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara besvarad med öf¬
vervägande ja. Votering blef likväl begärd och företogs enligt
följande, nu uppsatta och af kammaren godkända voteringspro¬
position.
Den, som bifaller Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
hemställan i utlåtandet n:o 18,
Den det ej vill,
röstar Ja;
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda
hemställan som den i ämnet väckta motion.
67
Tisdagen den 24 April.
Omröstningen visade 101 ja mot 89 nej; varande alltså ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallen.
Jemlikt föreskriften i § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kam¬
maren.
§ Il-
Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkande, n:o 16, angående bevill-
ningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter;
lagutskottets utlåtande, n:o 56, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
af 9 kap. 4 § ärfdabalken, lag angående värdering af död mans
bo och lag angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och
andra ärenden den 16 juni 1875, dels ock väckt motion i anled¬
ning af nämnda förslag till lag angående värdering af död
mans bo; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o
' 23, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om ändring i förordningen angående försäljning
af vin och maltdrycker m. m. den 24 oktober 1885.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst
å föredragningslistan för morgondagens sammanträde.
§ 12.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 12,u e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.