RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1894. Andra Kammaren. N:o 19.
Fredagen den 16 mars.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Efter föredragning till en början af konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 3, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse
af §§ 6 och 13 riksdagsordningen biföll kammaren den af utskottet
i nämnda utlåtande gjorda hemställan.
§ 2.
Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets ut¬
låtanden:
n:o 26, i anledning af Kongl. Haj:ts proposition angående be¬
redande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende; och
n:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående be¬
viljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
§ 3-
Likaledes biföllos lagutskottets härefter, hvart för sig, före¬
dragna utlåtanden:*
n:o 22, i anledning af justitieombudsmannens framställningar
rörande dels ändring af 20 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875 och dels tillägg till 23 § i samma
förordning; och
n:o 23, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag
ill lagbestämmelse i syfte att antingen fullt vitsord må tillerkännas
nteckningsbok, eller beståndet af inteckning för nyttjanderätt,
undantag och servitut göras beroende af inteckningens förnyelse.
§ 4.
Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets ut¬
låtande n:o 24, i anledning af väckt motion angående ändrad
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 19. 1
N:o 19. 2 FredageD den 16 Mars, e. m.
lydelse af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862.
I berörda, inom Andra Kammaren af herr C. A. Kumlin af-
gifna motion, n:o 36, hade föreslagits: att Riksdagen måtte i skrif¬
velse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riks¬
dagen framlägga förslag till sådan ändring af 58 § i förordningen,
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, att för den
fastighet, som af staten innehades för bedrifvande af bruks- eller
fabriksrörelse, fyrktal skulle med hänsyn till kommunalutskylders
utgörande påföras efter det belopp, som, derest bevillning för
nämnda fastighet skulle enligt gällande bevillningsförordning utgå,
på grund af taxeringsvärdet svarade mot sådan bevillning.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till.
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Kumlin: Med ledsnad ser jag, att den motion jag-
väckt blifvit af lagutskottet ihjelslagen. Jag beklagar verkligen
de kommuner, som, så att säga, hafva staten till granne, ty staten
betalar inga kommunalutskylder, men tager det oaktadt i anspråk
alla de förmåner, som kommunen bereder.
Då det väl emellertid är omöjligt att mot utskottets afstyrkande
vid denna riksdag få motionen igenom, skall jag icke göra något
yrkande.
Herr Aulin: Att yrka bifall till den nu föreliggande motionen
torde vara lika lönlöst, som det i förmiddags skulle hafva varit
att mot statsutskottets afstyrkande yrka bifall till förslaget om
anläggande af en rikstelefonledning till Eskilstuna.
Hvad nu den föreliggande motionen beträfiar, anser jag, att
motionären anfört så tungt vägande skäl för sin framställning, att
lagutskottet för sitt afstyrkande borde hafva haft mycket bättre
skäl för att med fog kunna framställa sitt yrkande om afslag.
Emellertid torde det icke vara skäl att upptaga tiden med ett
för öfrigt temligen lönlöst försvar för motionen, utan jag inskränker
mig till uttalande af den förhoppning, att motionären ett följande
år måtte återkomma med sitt förslag, och att utskottet då med
mera välvilja måtte mottaga detsamma.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 5.
Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 25, i anled¬
ning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utarbetande och framläggande af förslag till vissa ändringar
i 3 kap. ärfdabalken.
Fredagen den 16 Mars, e. m. 3
§ 6.
I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 26,
i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser i fråga
om skyldighet för egare af afsöndrad jord att till stamhemmanet
utgöra vissa afgälder.
Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren afgifna motioner, den ena, n:o 49, af herr A.
Olsson i Mårdäng och den andra, n:o 83, af herrar C. Persson i
Ställhult, O. Nyländer, P. Svensson i Brämhult och B. Dahlgren,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman, mine herrar! Motio¬
närerna i denna fråga, af hvilka jag är en, hafva i år ej fram¬
lagts andra skäl än förlidet år, och lagutskottet, som äfven i år
afstyrkt motionen, har ej heller denna gång framkommit med några
nya skäl för sitt afslagsyrkande. Något nytt kan ej heller under
diskussionen framkomma, utan vi måste åberopa samma skäl som
förut till förmån för motionen.
Utskottet påstår, att genom en skrifvelse till Kongl. Haj:t
med begäran om framläggande af förslag, att dessa lägenhetsegare
skulle befrias från erläggande af afgäld till stamhemmanets egare,
skulle frågans lösning kunna fördröjas.
Om jag vore af samma åsigt — att nemligen den ifrågasatta
skrifvelsen skulle uppskjuta frågans lösning — skulle jag ej be¬
svära kammaren med att framställa något yrkande om bifall till
motionen; men jag tror, att så ej skall komma att ske, om kam¬
maren besluter sig för denna skrifvelse.
Om man läser den proposition, som Kongl. Maj:t beslöt att
för Riksdagen framlägga samma dag, som lagutskottets utlåtande
är dagtecknadt, skall man finna, att Kongl. Haj:t icke ämnar
framlägga det förslag, som komiterade utarbetat, och hvars fram¬
läggande lagutskottet åberopat såsom skäl för sin hemställan om
afslag å motionen.
När nu Kongl. Maj:t beslutat att ej framlägga detta förslag,
månne man då kan åberopa detsamma såsom ett skäl för af¬
styrkande och påstå, att den omständigheten, att Riksdagen hos
Kongl. Haj:t begär utredning om sättet för upphörande af af-
gälderna, skulle fördröja frågans lösning?
Den kongl. propositionen innehåller mycket nytt, och det före¬
slås der, att åtskilliga kronodomäner skulle förvandlas till sådana
skattelägenheter, hvarom här är fråga. Det föreslås der äfven i
en punkt, “att upplåtelsen må ega rum enligt den i gällande eller
blifvande lagstiftning stadgade ordning för jordstyckning, som af
Kongl. Maj:t i hvarje fäll pröfvas lämpligast."
Nu är det alldeles gifvet, att, när Kongl. Maj:t finner för godt
att föreslå, att i de upplåtelser, som i enlighet med den kongl.
>:o 19.
Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
skyldighet för
egare af af¬
söndrad jord
att till stam-
hemmanet ut¬
göra vissa
ut skyl der.
N:o 19. 4
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
skyldighet för
eg are af af-
söndrad jord
att till stam-
liemmanet ut¬
göra vissa
utskylder.
(Forts.)
propositionen skulle komma att ske. skulle intagas bestämmelser
derom, att de, som erhålla upplåtelse, måste underkasta sig den
lagstiftning, som sedermera kan bestämmas, Kongl. Maj:t tänkt
sig, att frågan ej] kan lösas genom den lagstiftning, som redan
finnes.
Under sådana förhållanden tror jag, att Andra Kammaren
skulle göra klokt i att bifalla mitt och mina medmotionärers för¬
slag om skrifvelse till Kongl. Haj:t, hvarigenom frågan åtminstone
komme att hållas vid lif.
Utskottet yttrar vidare, att det förslag till ny förordning om
hemmansklyfning, som komitén utarbetat, skulle innehålla bestäm¬
melse derom, att lägenhetsinnehafvarne skulle åläggas att betala
skatt till det allmänna i stället för till stamhemmanets egare.
Jag tror ej, att en sådan ny lagstiftning behöfves, ty de lag¬
bestämmelser, som redan finnas, ålägga dessa lägenhetsegare att
betala skatt till det allmänna, ehuru de äfven få betala till stam¬
hemmanets egare, och sålunda erlägga dubbel skatt: men det kan
väl ej vara rimligt, att ett sådant förhållande får fortgå en
längre tid.
Jag har i dagarne läst en handling, deri Konungens befallnings¬
hafvande i Skaraborgs län faststält de skatter, som skola utgå
från ett i handlingen särskilt uppgifvet hemman. Alla skatterna
från det stamhemmanet utgöra 369 kronor. Från samma hemman
äro afsöndrade åtskilliga lägenheter, som i afgäld betala till stam¬
hemmanet 47 kronor 55 öre. När nu snart sagdt alla skatter,
som finnas upptagna i nämnda handling, utgå efter bevillning, få
således äfven lägenhetsinnehafvarne betala sina skatter efter be¬
villning, under det att de dessutom få betala till stamhemmanet
sina 47 kronor 55 öre. Det kan hos dem ej annat än väcka grä¬
melse, att de få betala dubbel skatt, under det att stamhemmanet
blifvit befriadt från sina skatter.
Jag tror, att Andra Kammaren skulle genom bifall till mo¬
tionen bereda alla sådana lägenhetsegare den glädjen, att de finge
se, att kammaren åtminstone hade dem i åtanke och önskade att
afhjelpa dylika orättvisa förhållanden. Den verkan skulle ett
bifall till motionen åtminstone hafva.
Afslår kammaren deremot motionen, är det naturligt, att de
ej kunna tänka annat, än att jordegarne — sedan de väl sluppit
ifrån sina skatter, som de erlade på grund af gamla skatteordningen
och numera betala efter taxeringsvärdet — ej äro angelägna att
befria lägenhetsinnehafvarne från deras onera, utan fortfarande
vilja, att dessa skola betala skatt ej blott till jordegarne, utan
äfven till det allmänna.
Jag tror ej, att det vore nyttigt att fatta ett sådant beslut,
och tager mig derför friheten att yrka bifall till den af mig med flere
afgifna motionen.
Herr von Krusenstjerna: Lagutskottet har nu liksom före¬
gående år erkänt, att rättvisa och billighet fordra, att man till
följd af grundskatternas och andra oneras afskrifning gör en minsk-
Fredagen den 16 Mars, e. m.
5 Jiso 19.
ning i den afgäld, som dessa lägenhetsinnehafvare erlägga till
stamhemmanen.
Frågan gäller sålunda endast, huruvida det tjenar någonting
till att skrifva till Kongl. Maj:t eller icke. Beträffande denna sak,
yttrade nyss den ene af motionärerna, att den hos Kongl. Maj:t
anhängiggjorda frågan nu skulle vara fallen, och han hemtade
stöd för detta sitt påstående i den proposition, som nyligen blifvit
till Riksdagen aflemnad. För min del har jag i detta fall en annan
uppfattning. Som motionären erinrade, har af den komité, som
tillsatts för behandling af frågan om jordstyckning, år 1892 af-
gifvits förslag till lag om hemmansklyfning, egostyckning och
jordafsöndring. Med anledning af en del anmärkningar i kammar¬
kollegium omarbetades detta förslag af några komiterade, och det
afgafs ett nytt förslag till lag angående hemmansklyfning, ego¬
styckning och jordafsöndring. § 13 i detta förslag lyder: “Åstundan
innehafvare af lägenhet, som blifvit från hemman för alltid af-
söndrad, att, med befrielse från framtida erläggande af afgäld till
stamhemmanets innehafvare, genom mantalssättning å lägenheten
i allo varda direkt skattskyldig till det allmänna, ege dertill rätt
och göre derom ansökning hos Konungens befallningshafvande, som
har att i ärendet höra stamhemmanets innehafvare.“ Och sedan
kommer ett andra stycke, som tydligt visar, att meningen är, att
lagstadgandet äfven skall hafva giltighet för förut skedda af-
söndringar. Det heter nemligen: “År lägenheten afsöndrad, innan
denna lag trädt i kraft, vare stamhemmanets innehafvare berättigad
att njuta det skadestånd, som kan föranledas deraf, att afgälden
finnes vara större, än att den vid tiden för afsöndringen mot¬
svarade hvad å lägenheten sig belöpte af den grundskatt samt de
öfriga allmänna utskylder och besvär, hvilka stamhemmanet vid
samma tid hade att utgöra11, och så föreslås det då en särskild
procedur för dylika fall.
Detta förslag föredrogs i Konungens högsta domstol i början
af november sistlidet år, och enligt det i högsta domstolen förda
protokollet yttrades vid föredragningen af § 13 skiljaktiga menin¬
gar af högsta domstolens ledamöter, i det någon eller några —
jag mins ej rätt hvilketdera — förfäktade den åsigten, att denna
fråga borde lösas på det sätt, som den motionär, som nyss yttrade
sig, synes hafva tänkt sig och som bestämdt angifvits af den andre
motionären och som öfverensstämmer med hvad i lagen om ordnande
af väghållningsbesväret på landet är stadgadt. Sedan dess har
frågan hvilat hos Kongl. Maj:t till beredning för fattande af ett
slutligt beslut i ämnet. Ärendet är således icke afgjordt af Kongl.
Maj:t, och när nu särskildt genom detta yttrande inom högsta
domstolen äfven det sätt att lösa frågan, som motionärerna tänkt
sig, blifvit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, så hemställer jag,
om man verkligen vinner något med en sådan skrifvelse som den
af motionärerna ifrågasatta. Motionärernas förslag innebär icke
något annat än en anhållan, att “Kongl. Maj:t täcktes låta utreda
och för Riksdagen framlägga förslag derom, huru och på hvilka
vilkor egare till afsöndrad jord må befrias från erläggande af
Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
skyldighet för
egare af af¬
söndrad jord
att till stam-
hemmanet ut¬
göra vissa
utskylder.
(Forts.)
N:o 19. 6
Fredagen den 16 Mara, e. m.
Om ändrade dessa afgälder, och det kan ju icke förnekas, att den frågan redan
bestämmelser ]igger hos Kongl. Maj:t till behandling och afgörande.
skyldighet"för Det är på dessa skäl och då jag icke tror, att man vinner
egare af aj- någonting med den ifrågasatta skrifvelsen, som jag tillåter mig
söndrad jord att yrka bifall till lagutskottets hemställan.
att till stam-
göra "vissa Deri1 Folke Andersson: Då jag antecknat mig som reser-
utskylder. vant mot föreliggande betänkande, skall jag be att med anledning
(Forts.) af detsamma få yttra några ord.
Det är väl, efter hvad jag tror, i kammaren icke mer än en
mening om rättvisan och billigheten af motionärernas förslag, att
de, som hafva afsöndrad jord, äfven böra hafva afskrifning af den
skatt, som belöper sig på densamma, då hemmansegarne fått af¬
skrifning på sin skatt.
Frågan blef då inom utskottet, såsom den föregående talaren
omnämnde, huruvida man skulle påskynda frågans lösning genom
att å nyo skrifva till Kong], Maj:t. För min del får jag säga,
att, sedan nu Första Kammaren antagligen bifallit utskottets af¬
styrkande förslag, och ett bifall till motionen från Andra Kam¬
marens sida endast vore att betrakta som en opinionsyttring, det
skulle mycket förundra mig, om icke Andra Kammaren skulle bi¬
falla motionärernas förslag, till bevis på att kammaren fasthålla'
samma uppfattning som i fjol.
Det skall icke försena utgången, utan tvärtom påskynda den,
om Andra Kammaren fattar beslut i öfverensstämmelse med mo¬
tionen, och jag ber derför att få yrka bifall till motionärernas
förslag.
Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad; och
sedan propositioner af herr talmannen gifvits i enlighet med de
gjorda yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 7.
Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 27,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard samt
till lag angående jordfästning.
Avg. lag om Under punkten 1 hemstälde utskottet: att Riksdagen ville, be-
enskild själa-träffande förslaget till lag om enskild själavård, konfirmation och
tirmatiot^och Herrens heliga nattvard, med förklarande, att Kongl. Maj:ts före-
Herrenshe- varande proposition i denna del icke kunde antagas i oförändradt
liga nattvard, skick, för sin del antaga ett inom utskottet uppgjordt förslag till
lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard.
För att afgifva förslag i fråga om sättet för föredragningen
af ifrågavarande lagförslag hade ordet begärts af
Herr von Krusenstjerna, som nu i sådant afseende an¬
förde: 1 fråga om det föredragna betänkandet tillåter jag mig hem-
Fredagen den 16 Mars, e. m.
7 N: o 19.
ställa, att kammaren ville besluta, att lagutskottet, för den hän- Ang. lag om
delse förevarande lagförslag skulle komma att i vissa delar af den e™*'ldd
ena eller andra kammaren återförvisas, lemnas öppen rätt att vid fi^aiionoch
ärendets förnyade behandling i afseende å de delar, hvilka kunna Herrens he
hafva blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana nattvard.
jemkningar, som af ifrågasatta förändringar i återförvisade delar (Forts.)
kunna föranledas.
Vidare tillåter jag mig hemställa i afseende å föredragningen
af första punkten, att först måtte föredragas 5 och 13 §§ i ett
sammanhang, derefter den af utskottet ur dess förslag uteslutna
14 § i Kongl. Maj:ts förslag, vidare i ordningsföljd 1 och öfriga
paragrafer i utskottets förslag paragraf-vis, så ingressen och sist
lagförslagets rubrik.
Slutligen ber jag att få föreslå, att redan vid föredragningen
af 5 och 13 §§ diskussionen må få röra sig kring lagförslaget i
dess helhet.
Efter af herr talmannen derom gifven proposition blef herr
von Krusenstjernas förslag, i hvad det rörde befogenhet för lag¬
utskottet att, i händelse af lagförlagets återförvisning i en eller
flere delar, företaga jemkningar äfven i de delar af förslaget, som
kunde hafva blifvit af kammaren med eller utan ändring god¬
kända, af kammaren bifallet.
Vid härefter framstäld proposition å herr von Krusenstjernas
förslag i öfrigt eller i hvad det anginge sättet för föredragningen
af lagförslaget i fråga, begärdes ordet af
Herr Hedin, som yttrade: Jag kan icke neka till, herr tal¬
man, att jag finner betänkligheter emot en del af det förslag, som
nyss framstäldes af en ärad talare på stockholmsbänken. Kam¬
maren har ju att fatta beslut, icke omedelbart öfver kongl. proposi¬
tioner eller motioner, utan med anledning af föreliggande utskotts-
betänkanden. Då så är, ser jag icke, huru det kan vara möjligt
att med behörigt iakttagande af gifna former för ärendenas be¬
handling i kammaren föredraga eu af utskottet ur det kongl. för¬
slaget utesluten paragraf. Den må komma under behandling på
det sätt, att någon gör yrkande på bifall till denna paragraf, men
att här omedelbart föredraga den till afgörande, det strider, tror
jag, mot gällande praxis och eger icke stöd i grundlagen. Detta
hindrar ju icke, att under diskussionen de, som vilja återställa
den af utskottet uteslutna paragrafen och restituera den på sin
plats i det kongl. förslaget, ju hafva frihet att göra yrkande om
denna paragrafs återupptagande. Men mot det sätt, hvarpå det
föreslagits, att den nu skulle föredragas, har jag, som sagdt, den
betänkligheten, att det skulle strida såväl mot gällande praxis som
mot grundlagen.
Mot de öfriga delarne af den ärade talarens förslag har jag
ingenting att invända.
N':o 19. 8
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Ang. lag om
enskild själa¬
vård, kon¬
firmation och
Herrens he¬
liga nattvard.
(Forts.)
Vidare anförde
Herr von Krusens t j erna: Mitt förslag, i hvad det afsåg
att här skulle föredragas den af utskottet ur Kongl. Maj:ts för¬
slag uteslutna 14 §, öfverensstämmer med det föredragningssätt,
som vidtogs vid 1880 års riksdag — jag kan nu icke säga med
säkerhet, om det var så i denna kammare men åtminstone i
Första Kammaren — ifråga om Kongl. Maj:ts proposition om den
nya vattenrättslagen. Då föreslogs ett sådant föredragningssätt
af lagutskottets ordförande, f. d. statsrådet Lagerstråle, och detta
godkändes af kammaren.
Herr Redelius: Herr talman! Det är ju sant som herr
Hedin anmärkt, att utskottet ingenting har i stället för 14 § i
Kongl. Maj:ts förslag. Men just deri, att utskottet ingenting före¬
slår i stället för denna paragraf, ligger, enligt mitt förmenande,
detsamma som ett yrkande om afslag å 14 § af Kongl. Maj:ts
förslag. Det är således liktydigt med det vanliga yrkandet, som
förekommer och som också förekommit i detta plenum, att “den
eller den motionen icke må föranleda någon åtgärd" eller att
“ifrågavarande proposition icke må af Riksdagen bifallas". Jag
tolkar det åtminstone på det sättet och derpå grundar jag min
åsigt att paragrafen kan föredragas.
Herr Waldenström: När herr talmannen vid sin före¬
dragning öfvergick till denna fråga, sade herr talmannen, att han
skulle föredraga “lagutskottets utlåtande i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition" o. s. v. Det synes mig derför naturligt, att
det är lagutskottets utlåtande, som skall föredragas, och icke den
kongl. propositionen. Men i lagutskottets utlåtande förekommer
icke den kongl. propositionens 14 § och kan således icke före¬
dragas, fastän naturligtvis hvar och en af kammarens ledamöter
kan yrka på, att den skall godkännas, i strid mot betänkandet.
Herr von Krusenstjerna: Med anledning af den tvekan,
som här försports angående rigtigheten af det utaf mig föreslagna
föredragningssättet, tillåter jag mig, då jag framstält förslaget,
derför att jag ansett den 14 § i Kongl. Maj:ts förslag vara af
den principiella vigt, att den borde företagas till afgörande, innan
förslaget i öfrigt föredrages, men detta också kan vinnas på ett
annat sätt, föreslå, att efter 5 och 13 §§ i utskottets förslag
14 § i sistnämnda förslag måtte föredragas. Derigenom få de,
som önska, att i stället för 14 § i utskottets förslag 14 § i
Kongl. Maj:ts förslag måtte antagas, tillfälle att göra ett sådant
yrkande.
Herr Redelius: Herr talman! Trots det andra förslag, som
nu framstälts, skall jag be att få upptaga det af den förste propo-
nenten framlagda förslaget, att 14 § i Kongl. Maj:ts proposition
må föredragas. Ty utskottet säger ju i sin motivering på sidan
9 N:o 19.
Fredagen den 16 Mars, e. m.
5 i betänkandet: “på grund af det anförda hemställer utskottet,
att förevarande paragraf måtte ur förslaget utgå11; och detta berör
just 14 §. Utskottet har således gjort en framställning om para¬
grafens uteslutande, åtminstone i sina motiv, fastän det icke upp¬
tagit denna framställning i sammanhang med sjelfva lagförslaget;
men utskottet har dock gjort en hemställan, att paragrafen måtte
utgå ur förslaget.
Jag kan således icke finna annat, än att utskottet i sjelfva
betänkandet gjort en hemställan om paragrafens uteslutande ur
förslaget, och på denna grund ber jag att få fasthålla förslaget
om att 14 § må sjelfständigt föredragas.
Sedan öfverläggningen angående föredragningssättet härmed
förklarats slutad, samt herr talmannen gifvit propositioner i enlig¬
het med de olika yrkandena, biföll kammaren det af herr von
Krusenstjerna i hans senaste anförande framstälda förslag.
I följd häraf föredrogos nu i ett sammanhang §§ 5 och 13
i utskottets föreliggande lagförslag; varande dessa, jemte mot¬
svarande paragrafer i Kong!. Maj:ts förslag, af följande lydelse:
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
5 §•
1 mom. Barn inom försam¬
lingen, hvilka böra i den svenska
kyrkans lära uppfostras, skola,
då de uppnått den förstånds¬
utveckling, att åt dem må lem-
nas tillträde till Herrens heliga
nattvard, af prest inom svenska
kyrkan sorgfälligt undervisas och
beredas, dock ej tidigare än det
år, under hvilket de fylla fjor¬
ton år; och åligger det barnets
föräldrar eller målsman att se¬
nast innan barnet fylt sjutton
år hos kyrkoherden i den för¬
samling barnet tillhör anmäla det
till erhållande af konfirmations¬
undervisning eller ock styrka,
att barnet af annan prest inom
svenska kyrkan erhållit eller er¬
håller sådan undervisning.
2 mom. De barn, hvilka ef¬
ter slutad undervisning pröfvats
beredda att få tillträde till natt¬
varden och sjelfva åstunda att
1 mom. Barn inom försam¬
lingen, hvilka böra i den svenska
kyrkans lära uppfostras, skola,
då de uppnått den förstånds¬
utveckling, att åt dem må lem-
nas tillträde till Herrens heliga
nattvard, af prest inom svenska
kyrkan sorgfälligt undervisas och
beredas, dock ej tidigare än det
år, under hvilket de fylla fjor¬
ton år; och åligger det barnets
föräldrar eller målsman att se¬
nast innan barnet fylt sjutton
år hos kyrkoherden i den för¬
samling barnet till hör för beredelse
till nattvarden anmäla det till er¬
hållande af derför lämpad under¬
visning, eller ock styrka, att bar¬
net af annan prest inom svenska
kyrkan erhållit eller erhåller så¬
dan undervisning.
2 mom. Då barn, som efter
slutad undervisning pröfvats be¬
red t att få tillträde till nattvarden,
åstundar att varda deraf delaktigt,
Ang. lag om
enskild själa¬
vård, kon¬
firmation och
Herrens he¬
liga nattvard.
(Forts.)
Ji:o 19. 10
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Ang. lag om varda deraf delaktiga, skola i den
€’,Svård or<^n*nS kyrkohandboken före-
fir!Z,tirm°nrh skrifver offentligen konfirmeras.
Herrens he- 3 mom. Då barn, som åtnjutit
liga nattvard, konfirmationsundervisning, åstun-
(Forts.) <jar konfirmeras, må det ej af
föräldrar eller målsman derifrån
hindras.
må sådant ej förvägras. Före natt¬
vardsgången skall offentlig kon¬
firmation i den ordning kyrkohand¬
boken föreskrifver ega rum med de
barn, som deri önska deltaga. Ej
må barn af föräldrar eller måls¬
man derifrån hindras.
13 §. 13 §.
Nattvarden må ej meddelas Nattvarden må ej utom i det
åt annan än den, som blifvit fall, som i 14 § omförmäles, med-
konfirmerad. delas åt annan än den, som enligt
den i 5 § stadgade ordning prof rats
beredd att varda deraf delaktig.
Beträffande dessa paragrafer hade reservationer anmälts:
dels af herrar von Krusenstjerna, Fröberg, C. H. Lundström,
Pehrsson och L. O. Larsson, hvilka ansett, att § 5 mom. 2 och
13 § i Kongl. Maj:ts förslag till lag om enskild själavård m. m.
bort af utskottet tillstyrkas; och
dels af herr Kardell, som ansett, att utskottet bort utan vidare
afstyrka bifall till § 5 i Kongl. Maj:ts förslag.
Ordet lemnades till
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grillj am,
som yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar! Då jag nu
ber att få yttra några ord om det föreliggande utlåtandet af lag¬
utskottet, så begagnar jag mig af den medgifna rättigheten att på
en gång tala om förslaget i dess helhet.
Jag vill då börja med en erinran, att ett afslag å Kongl. Maj:ts
förslag eller en ändring i detsamma innebär detsamma som hela
frågans uppskjutande på en tid af minst fem år. Det är nemligen
föga sannolikhet för, att något urtima kyrkomöte skulle tillkomma
blott för denna frågas lösning. Det synes mig derför vara allt
skäl för, att man begagnar det tillfälle, som nu är beredt, att
söka få en lagstiftning till stånd inom ett af de ömtåligaste om¬
råden, nemligen själavården. Det är visserligen sant, att vi hafva
lagbestämmelser för de flesta af de här berörda ärendena, men
dessa bestämmelser äro så föråldrade, att de knappt kunna an¬
vändas. Det är också af utskottet välvilligt erkändt, att någonting
här bör och behöfver göras, likasom också utskottet erkänner, att
det ifrågavarande förslaget erbjuder många fördelar. Utskottet
har dock ansett, att i den kongl. propositionen förekommer åtskil¬
ligt, som icke uppbäres af den allmänna meningen och derför icke
kan tillstyrkas, utan bör uteslutas eller ändras. Jag skall derför
Fredagen den 16 Mars, e. in.
11 N:o It».
med kammarens benägna tillåtelse genomgå de punkter, der ut- Ang. lag om
skottet gjort anmärkningar. kon"
Rörande då först 5 § 2 mom. har utskottet erkänt nyttan ochfilZatioiTocii
behofvet af konfirmationswwJen;/swfKyeM/ derom behöfver jag så- Herrms Åt¬
binda icke tala. Men utskottet har varit synnerligen angeläget liga nattvard.
att göra sjelfva konfirmationen frivillig, så att man skulle kunna (Forts.)
begå nattvarden utan att förut hafva blifvit konfirmerad. Nu
känner jag visserligen många fall, der konfirmanden efter slutad
undervisning icke har velat vare sig konfirmeras eller begagna sig
af sin rätt till tillträde till Herrens nattvard. Jag känner också
många fall, der konfirmanden väl varit benägen att konfirmeras,
men icke velat begagna sig af sin rätt att begå Herrens nattvard.
Men deremot torde de fall vara ytterst sällsynta, då en konfirmand
velat hafva tillträde till nattvarden, men icke velat konfirmeras.
Jag har ju sjelf en mycket ringa omedelbar erfarenhet om de
förhållanden, som äro rådande inom församlingarna, men efter allt
hvad jag känner och hört bekräftas från flera håll, lära de fall,
som utskottet uppstält såsom för sig bestämmande, vara så ytterst
sällsynta, att jag anser, att man icke kan tillerkänna dem någon
afgörande betydelse, när det gäller en lagstiftning i frågan.
Vidare har utskottet vid samma paragraf och här omordade
moment anmärkt, att formen för konfirmationen och innehållet af
de frågor, som dervid böra framställas, kunna bestämmas utan
Riksdagens hörande, och att således Riksdagen, om den bifölle den
kongl. propositionen, skulle besluta något, hvars innebörd för
framtiden Riksdagen icke skulle kunna bedöma. Detta är visser¬
ligen sant, men icke bör man af denna anledning låta sig intagas
af någon oro. Ty hvad skulle här kunna komma att inträffa?
Föreställer man sig, att löftena skola blifva flera till antal och
få ett mera strängt innehåll? I det afseendet kan jag hänvisa till
hvad som tilldrog sig vid sista kyrkomötet. Der vann den åsigten,
att de två s. k. löftesfrågorna skulle borttagas och blott de tre
trosfrågorna qvarstå, pluralitet, ehuru denna pluralitet icke var
qvalificerad, i följd hvaraf vi också fortfarande befinna oss på den
ståndpunkt, som angifves i 1811 års handbok. Men den rigtning,
i hvilken en eventuel förändring kommer att gå, synes man lätt
kunna bedöma utan fara för misstag.
Utskottet har vidare gjort en anmärkning mot sjette para¬
grafens första moment, hvilket lyder: “Efter derom skedd pålys¬
ning skall i hvarje församling nattvarden, på sätt kyrkohandboken
föreskrifver, hållas så ofta församlingsmedlemmar det begära och
i allmänhet minst en gång i månaden'1. Utskottet har dervid hän¬
visat på små församlingar med fåtalig befolkning, der nattvards¬
gångar en gång i månaden knappast skulle kunna ega rum på
grund af bristande nattvardsgäster. När jag läste sjette para¬
grafen, sådan den lyder i Kongl. Maj:ts förslag, förestälde jag mig.
att den icke afsåg något annat, än att tillfälle till nattvardsgång
skulle beredas församlingens medlemmar så ofta, att ingen skulle
hafva anledning att klaga öfver för långa mellanrum. För att en
prest icke skulle af beqvämlighetsskäl eller dylikt göra inskränk-
>’:o 19. 12
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Ang. lag om ning i nattvardsgångarnas antal, var det som det stadgades skyl-
eUvård kon-a"Vighet för honom att i allmänhet hålla sådana minst en gång i
firmatum och månaden. Men om på grund af de af utskottet antydda för-
' Herrens ht- hållanden det icke kräfves eller ens är möjligt att hålla nattvards-
Uga nattvard, gångar så ofta, hvad är då naturligare, än att presten och kyrko-
(Forts.) stämman komma öfverens att reducera dessa nattvardsgångars
antal, och på sin höjd skulle härförutom erfordras vederbörande
domkapitels godkännande. Jag anser sålunda, att anmärkningen
i detta afseende har mycket liten betydelse och att icke någon
ändring i paragrafens lydelse behöfver vidtagas på grund af de
utaf utskottet anförda skäl.
Mot § 9 har sedermera utskottet gjort en anmärkning. Ut¬
skottet säger, att “enligt förordningen den 20 september 1859 är
medlem af svenska kyrkan berättigad att äfven utan nödfall mot¬
taga nattvarden inom annan församling än den, till hvilken han
hör, eller af prest, som icke är anstäld i sistnämnda församling,
hvarvid det emellertid åligger den, som vill blifva delaktig af natt¬
varden, att med sin själasörjares bevis styrka, att han är enligt
gällande lag oförhindrad till sakramentets begående".
Nu har jag icke kommit att särskild! se efter ordalagen i den
ifrågavarande förordningen, men jag såg den citerad i en af våra
allmänna lageditioner. Der stod det icke “berättigad", utan “må
vara honom tillåtet". När nu af Kong!. Maj:t föreslås, att den,
som vill begå nattvarden inom annan församling än den han till¬
hör eller mottaga den af annan församlings prest, icke skall be¬
höfva hafva med sig sin själasörjares bevis, så tycker jag, att
Kongl. Maj:ts förslag innebär större frihet än nuvarande stadgande.
Det står naturligtvis den ifrågavarande personen fritt att förete
sådant bevis, men han skulle icke vidare vara skyldig dertill. I
Kongl. Haj:ts proposition föreslås nemligen, att den främmande
prestens pröfning är hvad som i detta fall erfordras. Så vidt jag
förstår, har den främmande presten icke mer skäl att göra invänd¬
ningar efter den föreskrift, som gifves i Kongl. Maj:ts proposition,
än efter det stadgande, som förekommer i förordningen af den 20
september 1859. Vi böra icke heller tänka oss, att presten skulle
i förväg vara obenägen att gå dens önskan till mötes, som vill
begå nattvarden, utan vi måste tvärtom förutsätta, att presten är
benägen att tillmötesgå hans önskan. Jag kan sålunda icke finna,
att detta stadgande är på något sätt otydligt atfattadt eller be¬
höfver vålla minsta betänklighet.
Hvad § 13 beträffar, så har utskottet ansett sig der böra till-
lägga de orden: “utom i det fall, som i 14 § omförmäles". Det
skulle vara för fullständighetens skull, säger utskottet, som detta
tillägg är gjordt. Men om man läser § 15 i Kongl. Maj:ts förslag,
der det heter: “Begäres nattvarden af någon, som är stadd i döds¬
fara, må den icke under något förhållande honom af prest för¬
vägras", frågar jag, kan man i högre grad skydda den döendes rätt
än genom ett sådant stadgande?
Jag öfvergår härefter till den af lagutskottet uteslutna § 14 i
Kong]. Maj:ts förslag. Det är naturligtvis den omtåligaste punkten
Fredagen den 16 Mars, e. m.
13 N:o 11).
i hela förslaget. Det är dock, mine herrar, här icke fråga om, Ang. lag om
såsom på något ställe sagts, att ställa presten mellan syndarene'**^ ^a'
och Gud. Nej, det är något helt annat och mycket mindre, somprmation”och
begäres. Det begäres blott och bart, att svenska statskyrkan lika Herrens he-
väl som hvarje annat kyrkligt samfund skall hafva något skyddnattvard.
emot påträngningar af dem, som antingen genom uppenbart ogud- (F°rts )
aktigt lefverne — märk väl, jag betonar uppenbart — eller hädelse
mot Gud och gäckeri af sakramenten, eller fiendtligt uppträdande
på öppet sätt mot den kristna religionen, visa sig vara fiender till
kyrkan. Det är frågan om att svenska statskyrkan icke skall
behöfva släppa sådana fram till nattvardsbordet. Låt oss tänka
på hvilka fordringar de frireligiöse hafva i detta afseende. De
bilda nattvardsföreningar i syfte att kunna från nattvardens be¬
gående tillsammans med dem utesluta sådana personer, som de
icke anse vara sant troende kristna. Något dylikt kan icke sven¬
ska statskyrkan och vill väl icke heller göra något försök dertill,
ty den vet, att det finnes blott en, som kan ransaka bjertan och
njurar. Men när man ser, att en. person genom uppenbart gudlöst
lefverne eller genom uppenbar opposition mot svenska kyrkans
lära och ordning visar sig icke vilja tillhöra dess medlemmar, så
är det tydligt, att en sådan person icke heller bör få komma i åt¬
njutande af kyrkans nådeförmåner. Det minsta, man kan begära,
är väl, att presten i dylika fall skall få kalla personen till sig
och tala vid honom, om jag ock på samma gång vill framhålla,
att presten bör noga akta sig att i oträngda mål chikanera för¬
samlingsmedlemmar genom att förvägra dem tillträde till natt¬
varden. Det står också i förslagets sista paragraf taladt om, att
när prest utesluter någon från nattvarden, skall han vara skyldig
gifva besked om grunderna för sin åtgärd, och den, som anser sig
förfördelad, kan på rättslig väg skaffa sig upprättelse.
Utskottet säger vidare — jag tror icke det håller bra streck
inför en kristlig åskådning, och för öfrigt är det visst endast ett
citat —: “den omständighet, att någon genom att hafva hädat Gud
eller i öfrigt gjort sig skyldig till förseelse, som omförmäles i före¬
varande paragraf, torde nemligen icke vara till fyllest för anta¬
gandet, att han icke skulle kunna värdigt begå nattvarden11. Jag har
förestält mig, att ånger öfver synden och allvarligt uppsåt att
bättra sitt lefverne skulle vara oundgängliga vilkor för ett värdigt
begående af nattvarden, och att således den, som icke känner
ånger öfver sin synd och icke vill bättring, icke kan värdigt begå
nattvarden. Men skulle han ångra sin synd och lofva allvarlig
bot, då står det, såsom herrarne veta, i § 14, att presten skall låta
honom få tillträde till nattvardsbordet.
Utskottet säger vidare, att kyrkolagskomitén velat betrakta
detta stadgande såsom ett rent själavårdsärende och att i följd
deraf icke borde annorledes än genom den uteslutnas egna åtgö¬
rande deråt gifvas någon som helst offentlighet. Utskottet tiar
med anledning häraf ett resonnement, huru denna offentlighet
ändå alltid kommer till stånd, när presten kallar till sig den obot-
färdige och varnar honom för att icke gå till nattvarden. Jag
Nso 19. 14
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Ang. lag om
enskild själa-
vård, kon¬
firmation och
Herrens he¬
liga nattvard.
'Forts.)
anser icke, att jag bör spilla många ord härpå. Har presten den
nödiga finkänsligheten och grannlagenheten, ställer han nog så
till, att den kallade icke behöfver onödigtvis blottställas. Han
har många medel för vinnandet af det målet.
Beträffande hvad utskottet slutligen yttrar, att vägran af till¬
träde till nattvarden är en kyrkotuktsåtgärd och icke att anse
såsom ett själavårdsärende, så synes det mig tvärtom vara en
verklig förtjenst i det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget, att
saken behandlats såsom ett själavårdsärende. Man har just velat
göra allt hithörande så enskildt som möjligt mellan presten och
den ifrågavarande personen. Man har icke velat hafva någon
juridisk straffpåföljd, man begär blott, att presten skall kunna kalla
den skyldige till sig och tala vid honom.
Jag tror, att jag nu genomgått de anmärkningar, utskottet
framstält. De synas mig dels vara af mindre vigt och dels icke
fullt befogade. På grund deraf vågar jag påstå, att om man vill
sjelfva saken, kan man utan den minsta betänklighet antaga Kongl.
Maj:ts förslag. Vi skulle derigenom försätta vår svenska kyrka i
ett vida bättre och lyckligare skick beträffande hithörande för¬
hållanden, än hon för närvarande har, enär de nuvarande lagbestäm¬
melserna ofta på grund af sin form och ofta äfven på grund af
sitt innehåll icke vidare kunna tillämpas.
Med stöd af hvad jag nu anfört hemställer jag, att kammaren
behagade bifalla Kongl. Maj:ts proposition oförändrad.
Vidare anförde:
Herr Waldenström: På förmiddagen träffade jag en af
Stockholms mera framstående prestman, hvilken åhört diskussionen
om denna sak i Första Kammaren. Han frågade mig, om jag
icke ville säga ett ord i Andra Kammaren till förmån för det
kongl. förslaget, som han ansåg vara ganska bra. Jag slog då
upp utskottets utlåtande och påpekade för honom åtskilliga punkter
samt frågade: “Skulle du verkligen vilja, att detta blefve lag,
och skulle du sjelf vilja blifva föremål för denna lags tillämpning
i dessa punkter?" — “Ja“, sade han, “det förstås, enskildheter
kunna ju finnas deri, som icke äro bra, men principen i det stora
hela är i alla fall god“. Alltså måste han, som sagdt, medgifva,
att här funnos enskildheter af den beskaffenhet, att hvarken han
eller någon annan, som rigtigt tänkt på hvad förslaget innebär,
kunde önska, att det måtte blifva lag.
Herr statsrådet sade nyss, att detta är ett mycket vigtigt
lagförslag och att det rör en af de ömtåligaste delarne af kyrko-
lagstiftningen. Deri vill jag gifva honom fullkomligt rätt. Men
just derför bör man också här förfära med en alldeles särskild
varsamhet samt icke låta sig förledas eller skrämmas till något
förhastadt steg af det, som herr statsrådet sade, nemligen att om
Riksdagen nu vidtager någon förändring i det kongl. förslaget, så
måste frågan hvila till nästa lagtima kyrkomöte, enär det icke
vore antagligt, att för denna frågas skull ett urtima kyrkomöte
Fredagen den 16 Mars, e. m.
15 N:o 19.
skulle komma till stånd. Dessa herr statsrådets ord förde mig Ang. lag om
för resten på en tanke, som äfven förut framstält sig för mig, ens*lld -väta
nemligen om den ordning är rigtig, i hvilken Kongl. Maj:t gått till firmatvmZh
väga vid framläggandet af detta lagförslag såväl som af åtskilliga Herren* Afv¬
andra. I 87 § regeringsformen säges, att det är Konung och htiks- liga nattvard.
dag, som stifta kyrkolag, dock att dervid erfordras samtycke jern- (Forts.)
väl af allmänt kyrkomöte för att beslutet skall blifva lag. Kongl.
Maj:t har i nu föreliggande fall först gått till kyrkomötet och
kommer sedan med kyrkomötets lagförslag till Riksdagen. Jag
anser detta opraktiskt, om jag också icke kan bestämdt säga, att
det strider mot den af mig citerade grundlagsparagrafen. Först
skulle Kongl. Maj:t hafva framlagt lagförslaget för 1893 års Riksdag
och låtit denna besluta deröfver. Hade då Riksdagen antagit en
lag i ärendet, så hade Kongl. Maj:t egt att öfverlemna densamma
till 1893 års kyrkomöte för att inhemta dess samtycke dertill. Då
hade tid kunnat vinnas. Och det hade väl äfven varit mer enligt
med § 87 regeringsformen. Det må nu emellertid dröja kortare eller
längre tid, innan en ny lag i förevarande ämne kommer till stånd:
bättre är, att det dröjer 5 eller t> år till, än att Riksdagen nu
skulle fatta ett förhastadt beslut.
Jag vill nu icke fästa mig vid en del smärre oegentligheter
i lagförslaget, hvilka kunna förbigås, ehuru de ingalunda äro utan
betydelse, utan jag skall genast börja med 5 §. Dess innehåll
är af den beskaffenhet, att vi, såvidt jag förstår, skulle genom
dess godkännande taga ett ofantligt stort steg tillbaka. Yi hafva
under många år i vårt land kämpat för att blifva af med det
faktiska konfirmationstvång, som ligger deri, att konfirmationen
gjorts till vilkor för åtskilliga borgerliga förmåner -—ja, till vilkor
för så rent borgerliga förmåner som t. ex. att vinna inträde vid
tekniska högskolan i Stockholm. Skulle vi då, sedan vi förut be¬
kämpat ett faktiskt konfirmationstvång, nu vilja taga på oss an¬
svaret af att införa ett legalt konfirmationstvång, som förut ej
funnits? För min del tror jag icke, att Andra Kammaren skall
vilja vara med om ett så ofantligt stort steg bakåt.
Det står i förslagets § 5, att det åligger barnets föräldrar
eller målsman “att senast innan barnet fylt sjutton år hos kyrko¬
herden i den församling barnet tillhör för beredelse till nattvarden
anmäla det till erhållande af derför lämpad undervisning, eller
ock styrka, att barnet af annan prest inom svenska kyrkan er¬
hållit eller erhåller sådan undervisning". Om nu föräldrarne icke
anse det vara rätt och tillbörligt, att deras barn konfirmeras, så
skola de ändå enligt denna paragraf vara tvungna att anmäla det
till konfirmationsundervisning; och om barnet sjelft icke vill kon¬
firmeras, så skall det dock enligt samma paragraf vara tvunget
att mottaga konfirmationsundervisning. Men om föräldrarne trots
lagen icke anmäla det, och om barnet sjelft icke går till presten,
hvad skall man då göra? Skall man hemta barnet genom polis,
eller hvilken åtgärd skall man väl vidtaga mot såväl föräldrarne
som barnet? Kongl. Maj:t hade i sammanhang med lagen om
konfirmation m. m. för kyrkomötet föreslagit en lag om kyrko-
fi:o 19. 16
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Ang. lag om tukt. Kyrkomötet antog icke denna lag sa, som Kongl. Maj:t
enskild själa- föreslagit den, utan ändrade densamma i vissa stycken så väsent-
firmtiionZch ligt, att Kongl. Maj:t nu för sin del icke kunnat gilla den. Det
Herm»”he- var reson, när båda lagförslagen lades fram i ett sammanhang.
liga nattvard.sk att i den ena lagen sades, huru man skulle förhålla sig mot
(Forts.) riem som bröto mot den andra lagen. Men nu har Kongl. Maj:t
sjelf slopat lagen om kyrkotukt, och då skulle det vara af intresse
att få veta, hvad man vill göra mot föräldrar, som icke anmäla
sitt barn före ‘dess 17:de år, eller mot det barn, som icke går till
presten.
Men icke blott det. Kär det är fråga om konfirmationsunder¬
visning, så vill jag fråga herrarne, om det är skäl att, för sådan
undervisnings erhållande, tvinga till presten ett barn, som t. ex.
sitter i sjette eller sjunde klassen af ett allmänt läroverk och som
redan besitter kunskaper i kristendomens hufvudstycken, hvilka
betydligt öfvergå de kunskaper, som vid konfirmationsundervis¬
ningen meddelas? För min del hoppas jag, att Andra Kammaren
icke skall medverka till antagandet af en sådan lag.
Men jag skall öfvergå till några andra punkter, eftersom
diskussion är tillåten öfver hela förslaget. Uti § 6 förekommer
ett stadgande, som är ganska besynnerligt. Det står nemligen i
Kongl. Maj:ts förslag, att nattvardsgång skall ega rum “så ofta
församlingsmedlemmar det begära11, och i utskottets förslag, att
nattvardsgång skall hållas “i allmänhet minst en gång i månaden11
o. s. v. “samt dessutom så ofta församlingsmedlemmar det be¬
gära11. — Om det nu är fyra ä fem personer, som begära, att
nattvardsgång skall hållas hvarje söndag, huru skall man då bära
sig åt enligt denna paragraf? Der står icke huru många, som
skola begära, för att presten skall vara pligtig att efterkomma
deras begäran; det står icke heller, att deras rättighet att begära
skall vara på något sätt inskränkt. Det stadgandet, att nattvard
skall hållas minst en gång i månaden, är för resten orimligt.
Omständigheter kunna nemligen vara för handen, som göra det
helt enkelt omöjligt att hålla nattvardsgång så ofta. Herr stats¬
rådet sade, att presten då kan med församlingen träffa annan öf¬
verenskommelse, och att sådan öfverenskommelse endast behöfvei
godkännande af domkapitlet. Men något sådant medgifvande före¬
kommer alls icke i lagförslaget, och jag föreställer mig, att intet
domkapitel skall finna sig befogadt att suspendera gällande lag.
Kej, väckes fråga derom, så måste det svara vederbörande, att de
hafva att rätta sig efter gällande lag; och der står “minst en
gång i månaden11 samt “dessutom så ofta församlingsmedlemmar
det begära11.
Jag skall vidare med anledning af § 14 be att få berigtiga
ett yttrande af herr statsrådet, nemligen det, hvari han berörde
de frikyrkligas åskådningssätt i der omhandlade sak. Jag tror,
att herrarne skola tillerkänna mig i denna del något vitsord. Herr
statsrådet sade, att de frikyrkliga vidtaga alla åtgärder för att
från nattvarden utestänga alla sådana, som icke äro sant troende,
men det kan icke svenska kyrkan göra, emedan hon vet, att det
17 N:o 19.
Fredagen den 16 Mars, e. m.
endast är eu, som ransakar hjertan och njurar. Jag skall be att
få upplysa herr statsrådet, att de frikyrkliga likaväl som svenska
statskyrkan veta, att det är endast en, som ransakar hjertan och
njurar. De frikyrkliga sträcka derför icke heller sina åtgärder
för kyrkotukt längre än till dpt yttre lefvernet och munnens be¬
kännelse. Om hjertats tro verkligen öfverensstämmer med den
göda bekännelsen och det utvärtes kristliga lefvernet, det öfver¬
låta de åt Gud att bedöma. Men der lefvernet vittnar om andlig
död, der utesluta de en sådan menniska från församlingens gemen¬
skap. Och detta är icke allenast en biblisk, utan ock ren lutersk
ståndpunkt.
För öfrigt skall jag icke annat än yrka afslag å hela det
föreliggande lagförslaget.
Herr Hammarström instämde häruti.
Herr Grundell: Skälet, hvarför lagutskottet icke ansett sig
kunna tillstyrka antagande. af 5 § 2 mom. af Kongl. Maj:ts för¬
slag till lag angående enskild själavård m. m., angifves på sid. 2
af betänkandet sålunda: “det kan inträffa, att ett barn, oaktadt
det känner en innerlig längtan och ett djupt behof att få deltaga
i nattvarden, finner sig icke kunna med rent samvete besvara alla
ofvannämnda frågor, samt af sådan anledning afhållen sig från
konfirmationen11. För min del anser jag icke att det är möjligt,
att ett barn, som står i begrepp att förklaras såsom en fullt
myndig församlingsmedlem, om det, såsom här står, känner en
innerlig längtan och ett djupt behof att få deltaga i nattvarden,
kan känna sig förhindradt att uttala sin anslutning till den af
■alla kristna kyrkosamfund i verlden antagna apostoliska trosbe¬
kännelsen samt att lofva att med Guds hjelp under nådemedlens
bruk förblifva vid denna bekännelse. Jag kan derför icke annat
än yrka afslag på utskottets hemställan om bifall till Kongl.
Maj:ts proposition beträffande de nu föredragna paragraferna.
Medan jag har ordet, vill jag såsom en kyrkans tjenare på
det allvarligaste protestera mot utskottets tillvägagående att helt
och hållet utesluta 14 § af lagförslaget enligt Kong]. Maj:ts pro¬
position i stället för att tillstyrka en förbättring af det stadgande,
som hittills i någon mån varit ett värn för det heliga sakramentet.
Detta utskottets tillvägagående att helt och hållet rifva ned detta
värn är enligt mitt förmenande en synnerligen radikal åtgärd.
Herr Bruzelius: Villigt må erkännas, att de lagbestäm¬
melser, som för närvarande gälla i afseende å de vigtiga ämnen, som
i den kongl. propositionen afhandlas, äro antiqverade. Men då det
gäller, att, i stället för föråldrade bestämmelser, antaga nya, är
det, enligt min mening, af allra största vigt att tillse, huruvida
dessa nya bestämmelser verkligen uppbäras af det allmänna rätts¬
medvetandet eller icke.
För min del nöjer jag mig nemligen hellre med en föråldrad
Jag, som näppeligen blifver tillämpad, än jag bidrager till stif-
Andra Kammarens Prof. 1804. N:o 19. 2
Ang. lag om
enskild själa
värd, kon¬
firmation och
Herrens he¬
liga nattvard
(FortsO
N:o 19. 18
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Ang. lag om
enskild själa¬
vård, kon¬
firmation och
Herrens he¬
liga nattvard.
(Forts.)
tande af en ny, hvarom med visshet kan antagas, att den icke
uppbäres af det allmänna rättsmedvetandet, och för min del hyser
jag verkligen den tro, att detta lagförslag icke uppbäres af det
allmänna rättsmedvetandet.
Med den rätt, som nyss blef kammarens ledamöter lemnad att
diskutera hela lagförslaget, vill jag genast vända mig mot den
14 § i det kongl. förslaget.
Vid granskning af detta lagförslag hafva många anmärkningar
deremot blifvit framstälda, men icke mot någon paragraf hafva
gjorts så många, så tungt vägande anmärkningar som just mot
denna 14 §. Detta är i sanning ej underligt.
I denna paragraf bestämmas nemligen de fall, i hvilka det
skall vara prest tillåtet att förvägra församlingsmedlem att blifva
delaktig af Herrens heliga nattvard.
Kammarens ledamöter hafva säkerligen alla funnit, att, enligt
paragrafens lydelse, det skulle blifva prest tillåtet att förvägra
nattvarden icke blott åt “den, som hädat Gud, lastat eller gäckat
Guds heliga ord eller sakramenten, gjort gäckeri af gudstjensten,
smädat den kristna tron eller eljest visat sig såsom uppenbar
motståndare till densamma", utan också den, som “förer ett last¬
bart och förargelseväckande lefverne, ehvad han derför blifvit lag-
förd eller icke och ändå att straff derå ej finnes i allmän lag utsatt".
Jag vill fråga: hvar finnes gränsen för denna rätt till för¬
vägran? Den gränsen finnes, som kammaren behagade finna, endast
i prestens subjektiva uppfattning. “Att föra ett lastbart och för¬
argelseväckande lefverne11, det är ett uttryck, som jag för min del
icke vet, hvar det i tillämpningen i förevarande afseende skall
börja eller sluta.
Vidare säges i 3 mom. af denna 14 §, att om åtgärd, som
enligt denna paragraf vidtagits — d. v. s. att kyrkoherden kallat
personen i fråga till sig för samtal och personen antingen icke
hörsammar kallelsen eller ock hörsammar kallelsen, men presten
af samtalet anser sig finna, att personen icke bör undfå nattvarden
— så skall nattvarden förvägras och anteckning derom göras i
den ifrågavarande personens flyttningsbetyg.
Denna anteckning följer personen således från församling till
församling, och han kan med svårighet blifva fri från denna för
honom nedsättande anteckning.
Bestämmelsen i 3 mom. fans ej i det ursprungliga, af komi-
terade uppgjorda förslaget. Deri stod tvärtom, att någon dylik an¬
teckning ej fick inflyta i prestbetyg.
Om vi nu se till, huru vid granskningen inom högsta dom¬
stolen detta lagförslag upptagits, så finna vi, att af de sju justitie¬
råd, som granskat förslaget, hafva tre motsatt sig hela 14 §. Huru¬
vida ett fjerde justitieråd velat hafva bort hela paragrafen eller blott
3 mom., det tilltror jag mig icke att med full visshet säga. Tre
justitieråd hafva motsatt sig 3 mom. och endast ett justitieråd har
lemnat paragrafen utan anmärkning.
Biand de skäl, som för uteslutande af hela § 14 anfördes
inom högsta domstolen, skall jag taga mig friheten framhålla detta:
Fredagen den 16 Mars, e. m.
19 X: o 19.
“Vid granskning af 1873 års förslag till kyrkolag, hvilket upptog Ana- lag om
prestens rätt att vägra tillträde till nattvarden bland kyrkotukts- *iäla-
medlen, anförde högsta domstolens fleste ledamöter, att uteslutande firZationlch
från nattvarden, hvarigenom den. som uteslö te, likasom stälde sig 'Herren* he-
hindrande i vägen för syndaren, då han ville närma sig sin Fräl-Hsa nattvard.
sare, syntes vara en olämplig, likasom för den äldsta kyrkan okänd (Forts.)
kyrkotuktsform. I förevarande förslag är så tillvida hänsyn tagen
till berörda yttrande, att uteslutande från nattvarden icke upp¬
tagits bland kyrkotuktsmedlen. Men bestämmelsen har i stället,
införts såsom en akt af den enskilda själavården; den är iklädd
en annan form, men sjelfva dess innebörd är densamma som förut,
och hvad i anledning af 1873 års förslag inom högsta domstolen
anmärkts deremot, synes mig tillämpligt äfven nu.“
Vidare vill jag påminna, hurusom vid behandlingen af detta
lagförslag under 1893 års kyrkomöte kyrkolagsutskottet föreslog,
att i § 14 några förmildrande ord borde införas, så att i stället
för att i andra stycket i det kongl. förslaget står: “skall kyrko¬
herden förvägra honom att undfå nattvarden'1, skulle det heta: "egen
kyrkoherden, efter att hafva rådfört sig med kyrkorådet, förvägra
honom att undfå nattvarden11. Jag ber att i detta sammanhang
få referera hvad en af rikets biskopar, nemligen biskopen i Karl¬
stads stift, anfört vid behandlingen af detta ärende under kyrko¬
mötet. Han säger: “denna paragraf kan ur inga synpunkter för¬
svaras, och det finnes icke ett enda af de argument, som“ — af
en namngifven, föregående talare anförts —- “som kan göra den
plausibel. Det är ju alldeles tydligt och kan väl icke förnekas —
ehuru utskottet och nu äfven kyrkomötet från kyrkotuktslagen
uteslutit frågan om förvägrandet af nattvarden — att den högsta
spetsen af kyrkotukten just är förvägrandet af Herrens heliga
nattvard."
Denne samme talare och äfven andra framhöllo också olämp¬
ligheten af stadgandet i tredje momentet, och slöt den nyss cite¬
rade talaren sitt anförande med följande ord: “långt ifrån att“
(såsom en föregående talare anfört) “vilja utstryka dessa ord:
eger kyrkoherden efter att hafva rådfört sig med kyrkorådet, anser
jag, att det är det enda, som i denna paragraf duger.“
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet an¬
förde nyss mot utskottets hemställan beträffande g 14, att det
läge en inkonseqvens i följande utskottets yttrande: “den omstän¬
dighet, att någon genom att hafva hädat brud eller i öfrigt gjort
sig skyldig till förseelse, som omförmäles i förevarande paragraf,
torde nemligen icke vara till fyllest för antagandet, att han icke
skulle kunna värdigt begå nattvarden". För min del kan jag ej
häri se någon inkonseqvens om man nemligen läser fortsättningen
af stycket, som lyder: “säkerligen har vid åtskilliga tillfällen in¬
träffat, att en såd"an person just i det ögonblick, då han framträdt
till nattvardsbordet, kommit till full medvetenhet om sin synd,
och att nattvardens begående sålunda blifvit för honom ett medel
till bättring".
Utaf hvad jag nu anfört finner kammaren, att jag är mot-
>':o 19. 20
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Ang. lag om ståndare till det kongl. förslaget. Jag kan under inga vilkor
enskild själa- 2emna min röst till detsamma, särskild! för 14:de paragrafens skull.
vård, lian- lnom utskottet har jag emellertid framstäf anmärkning mot
HeZrmshe det kongl. förslaget äfven beträffande andra paragrafer än den
liga nattvard. 14:de.
(Forts.) jag skall taga mig friheten att nu särskild! framhålla § 5.
Rörande denna paragraf vill jag ingalunda påyrka, att kon¬
firmation i svenska statskyrkan icke bör ega rum. För mig sjelf
.framställer sig minnet af konfirmationen som ett af mina bästa.
Men jag kan föreställa mig, att betänkligheter kunna hysas mot
lagbud, hvarigenom den offentliga konfirmationen göres till vilkor
för rättigheten att blifva delaktig af den heliga nattvarden. Jag
anser, såsom ett af justitieråden, som granskat förslaget,_ anfört,
att kyrkans mening icke kan vara annan än den, att det jakande
svar på de frågor, som framställas vid konfirmationen, endast skall
afgifvas i det fall, att det är grundadt på barnets verkliga och
upprigtiga tro och öfvertygelse, emedan svaren i annat fall ju
skulle innebära en osanning.
Nu kan jag tänka mig samvetsömma barn, som icke med full
sanning kunna lemna jakande svar på alla de frågor, som i hand¬
boken framställas. Och handboken är en lag, som hittills ej
understälts Riksdagens pröfning. Det är af dessa anledningar,
som jag i lagutskottet varit med om den redaktionsförändring,
som S 5 i lagutskottets betänkande innehåller.
Någon af föregående talare gjorde anmärkning mot lag¬
utskottets redaktionsförslag, hvad beträffar § 6. Detta redaktions-
förslag har föranledts af en anmärkning, som skedde vid kyrko¬
mötet af kammarens ärade vice talman. Han framhöll vid kyrko¬
mötet, hurusom inom kyrkolagsutskottet betänkligheter framstälts
mot föreskriften, att nattvardsgång skulle hållas “minst en gång i
månaden", särskild! beträffande de små församlingarna i landsorten.
Den ärade talaren trodde, att, om i dessa församlingar nattvards¬
gång i regeln skulle ega rum minst en gång i månaden, nattvarden
skulle blifva fåtaligt besökt och derigenom förlora en stor del af
den högtidlighet, som alltid bör ligga deri. Derför yrkade han,
att i t; 6 efter orden “i allmänhet" inskötes “i större församlingar".
— Detta förslag, som synts lagutskottet beaktansvärdt, har lagut¬
skottet accepterat och afgifvit förslag i nämnda syfte.
Jag skulle visserligen kunna hafva mycket att tillägga i denna
särdeles vigtiga fråga, men för närvarande vill jag inskränka mig
till det anförda.
Då jag icke kan gilla det kongl. förslaget, särskild! § 14, och
afslag på denna paragraf är liktydigt med afslag på hela lagen,
så nödgas jag, herr talman, yrka afslag redan vid den nu före¬
dragna paragrafen å såväl Kongl. Majds proposition som lagut¬
skottets utlåtande.
Herr Kardell: Om i nu gällande kyrkolag funnes några före¬
skrifter om konfirmation och konfirmationsundervisning, skulle ett
bifall till § 5 i föreliggande förslag utan tvifvel innehålla en för-
Fredagen den 16 Mars, e. m.
21 Jf:o 1!).
bättring. Utskottet föreslår nemligen i denna paragraf, attkonfirmation Ang. lag om
icke längre måtte vara ett nödvändigt vilkor för tillträde till natt- [a'
värden. Nu är förhållandet emellertid det, att i kyrkolagen förfirmation och
kommer alls ingenting om konfirmation och konfirmationsunder- Herrens be¬
visning, och detta är ju icke att undra på. Ty på den tiden, då liga nattvard.
kyrkolagen antogs, d. v. s. år 1686, förekom här i Sverige hvarken (Forts.)
konfirmation eller konfirmationsundervisning. Konfirmationen, i den
form den nu har, infördes i Sverige, såsom bekant, först genom
biskop Serenius, som dog på 1770-talet. Den blef sedan gällande
för hela svenska kyrkan genom kyrkohandboken af år 1811. Nu
lär det väl här icke finnas någon, som vill påstå, att icke våra
förfäder äfven före biskop Serenii tid i allmänhet voro goda luthe¬
raner, trots det att de icke voro konfirmerade. Sålunda är kon¬
firmationen icke något väsentligt för lutherdomen, och man kan
ganska väl tänka sig en tid, då konfirmationen har spelat ut sin roll,
och då det till och med ur statskyrklig synpunkt skall synas vara
lämpligt att borttaga densamma. Ty utvecklingen fortgår oaf¬
brutet, och ett följande tidehvarf älskar icke alltid de former för
den kyrkliga verksamheten som ett föregående. Om nu bestäm¬
melser sådana, som de här ifrågavarande, införas i kyrkolagen,
kommer detta förhållande tvifveis utan att i framtiden i betydlig
grad försvåra öfvergången till en ny tingens ordning, om man vill
hafva en sådan. Yi veta ju alla, huru utomordentligt svårt det
är att åstadkomma förbättringar och reformer på det kyrkliga
området, emedan derför erfordras enighet mellan regering, Riksdag
och kyrkomöte. Men äfven med hänsyn till de förhållanden, som
nu råda, skulle det vara högeligen orätt att uti sjelfva lagen intaga
några bestämmelser af här ifrågavarande slag. I vårt land finnes,
som bekant, en stor mängd dissenters, personer, som hysa från
statskyrkans lära afvikande åsigter. Utaf giltiga skäl hafva de i
allmänhet ej utträdt ur statskyrkan, eller ock är förhållandet så¬
dant, att de icke kunnat utträda derur. Nn kan man väl icke vid
sådant förhållande finna det vara rimligt, att dessa personer skola
tvingas att låta uppfostra sina barn i sådana åsigter, som de sjelfva
ogilla. Hvilken oro, hvilken villervalla skulle icke uppstå i de
ungas sinnen, om de, för hvarje gång de hemkomme från nattvards-
skolan, finge höra sina föräldrar med öfvertygelsens värme be¬
kämpa åsigter, hvilka de kort förut fått i nattvardsskolan hos sig
inplantade af dervarande själasörjare.
Man får öfver hufvud taget väl taga sig till vara för att i
kyrkolagen införa nya bestämmelser i syfte att dermed stärka
ålderssvaga inrättningar, hvilkas nödvändighet ej längre i samma
grad som förr uppbäres af det allmänna tidsmedvetandet. Jag har
hört personer tala om konfirmationsundervisningen och om konfir¬
mationen såsom sina bästa, sina heligaste minnen. Jag vill icke
störa dessa minnen; må de sitta i orubbadt bo. Men må å andra
sidan icke samvetsfrihetens stora och heliga sak få sitta emellan
för känslostämningar, dessa må i och för sig vara huru berättigade
som helst. Det förekommer visserligen i kyrkolagen någonting
taladt om kommunionsförhör såsom vilkor för nattvardsgång. Men
N:o 19.
22
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Ang. lag om detta är dock icke identiskt med konfirmation. Ock skulle också
‘'vård* km" n^"on vilja, anse, att konfirmationsundervisningen framgått ur de
firmaiitnToch gaiala kommunionsförhören, så må man väl dock icke på den grunden
Herrens he- yrka, att uti en lag af detta år skola intagas sådana bestämmelser
liga nattvard, som dessa, då de ej förut finnas i kyrkolagen. Man bör derför
(.Forts.) ]ata förhållandena vara sådana de äro. Man må låta konfirmationen
och konfirmationsundervisningen fortfarande som hittills bestämmas
och ordnas genom kyrkohandboken. Då skall man ock i framtiden
med mindre svårighet än nu kunna öfvergå till en ny tingens
ordning.
Då nu § 13 står i närmaste sammanhang med § 5 och inne¬
hållet i § 13 betingas af innehållet i § 5, så kommer jag natur¬
ligtvis att yrka afslag på dessa paragrafer såväl i den redaktion
de fått af Kongl. Maj:t som ock i den de fått af utskottet.
Jag har äfven reserverat mig mot en annan punkt, nemligen
§ 2 mom. 2. Detta moment lyder: “Prest bör, äfven der han icke
varder särskildt kallad, i själavårdande syfte besöka de församlings¬
medlemmar, som äro stadda i andlig eller lekamlig nöd.“ Jag vill
anmärka, att af de sju justitieråd, som granskat här föreliggande
förslag, icke mindre än fem ansett detta moment böra utgå. Det
är ju gifvet, att pastor bör ega pligt att besöka sådana sjuka för¬
samlingsmedlemmar, som kalla honom till sig. Den pligten har
han genom § 2 mom. 1. Det är äfven gifvet, att han bör hafva
rättighet att besöka församlingsmedlemmarne. Den rättigheten har
han genom § 1. Uti § 2 mom. 2 ålägges honom nu såsom ovil¬
korlig skyldighet att besöka alla de församlingsmedlemmar, som
befinna sig i andlig eller lekamlig nöd. Huru skall han kunna det,
i synnerhet i ett stort pastorat? Han kan der omöjligen hafva
reda på alla, som befinna sig i andlig eller lekamlig nöd; och
äfven om han det kunde, skulle hans tid och öfriga embetsgöromål
tvifvels utan hindra honom att fullgöra denna pligt. Ja, ett sådant
moment kunde måhända leda derhän, att man ville öka prester-
skapets antal icke så litet. Dessutom kan man fråga, hvad som
menas med andlig nöd. Derom kunna olika åsigter göra sig gällande.
Man kan tänka sig en fanatiker, som till deras kategori, hvilka
befinna sig i andlig nöd, räknar alla, som äro af andra åsigter än
han i religiöst hänseende, eller vid ett och annat tillfälle öfver¬
lemna sig åt i och för sig oskyldiga förströelser, som han ogillar.
Om han nu skulle besöka alla sådana personer och inlåta sig i
dispyter med dem, skulle det kunna leda till mycket obehag och
många svårigheter. Jag tror derför för min del, att det voreråd-
ligast att stryka detta moment, såsom de flesta justitieråden före¬
slagit.
Med anledning af hvad jag haft äran anföra, skall jag, herr
talman, be att få yrka, att såväl § 5 och § 13 måtte utgå, som
äfven § 2 mom. 2.
Herr Redelius: Det är tydligt, att det måste vara förenadt
med de största svårigheter att i ifrågavarande ärende komma fram
med något förslag till lagstiftning, så beskaffad!, att det kan till-
23 Nso 10.
Fredagen den 16 Mars, e. in.
vinna sig allas bifall, såväl de statskyrkliges som de frikyrkliges, Ana,.!llg
de religiöses och deras, som äro utan religion. Detta måste gränsa en*d*<i, kon
till det omöjliga. Jag får bekänna, att i det hela taget tilltalar flnnation och
detta förslag mig i ringa grad. Skulle jag för min ringa del upp- Herrens he-
göra. ett förslag, skulle det blifva något annorlunda; jag vågarna’■ nattvard.
dermed icke säga, att det blefve bättre i andras ögon, jag vågar
icke säga, att det blefve bättre ens i mina egna. Men icke desto
mindre, då nu ett förslag här föreligger och det skall föranleda till ett
beslut, hurudant det nu må blifva, ber jag få ansluta mig till min
embetsbroder, kontraktsprosten Gfrundells yttrande — och der¬
igenom kan jag blifva så mycket kortare. Jag ber således få
hemställa om bifall till § 13, sådan denna paragraf lyder i Kongl.
Majtts förslag, emedan jag icke förmår fatta de graverande an¬
märkningar, som från somliga blifvit framhållna mot Kongl. Haj:ts
förslag i denna del. Ty det har ju blifvit erkändt, och det kan
väl heller icke annat än af samtlige erkännas, att först och främst
måste den uppväxande ungdomen undervisas, och ett kyrkosamfund
kan ju icke underlåta att undervisa det uppväxande slägtet i sin
egen bekännelse. Det är ju också i sin ordning, att, när veder¬
börande meddelat denna undervisning, och ungdomen mottagit den¬
samma, detta också blir offentligt så att säga kontrolleradt. Det
är också en del af konfirmationsakten, som ingen af de föregående
talarne vidrört. Församlingen må ju anses med rätta intresserad
af att höra, huru undervisningen har bedrifvits, och huru ungdomen
har uppfattat densamma. Vidare kommer den allra vigtigaste
delen, som ju är sjelfva kärnpunkten i konfirmationen, nemligen
sjelfva bekännelsen. Huru kan man tänka sig på fullt allvar, att
någon, vid hvilken ålder som helst, skall kunna längta efter att —
må uttrycket nu fattas såsom det bör fattas — gå till Herrens
bord för att med honom äta och dricka, om han icke tror på
Herren, och om han icke vill bekänna denne Herre. Det är eu
uppenbar motsägelse i mina ögon att tänka, att någon väl skulle
vilja bekänna med gerning genom sjelfva nattvardsbegåendet, men
skulle vägra att bekänna med ord eller känna samvetsbetänklig¬
heter i detta hänseende. Jag för min del får bekänna, att sådant
kan jag icke fatta. För öfrigt är det ju numera enligt vår kyrk¬
liga uppfattning så, att man sedan länge — jag skall icke gå långt
tillbaka i tiden och framdraga hvarjehanda fakta ur kyrkohistorien,
ty jag tror, att det icke mycket skulle intressera — ansett, att
dopet är upptagelseakten, hvarigenom man blir medlem i .försam¬
lingen, och konfirmationen den akt, genom hvilken man blifver så
att säga myndig medlem af densamma. Jag kan således icke finna
annat, än att denna konfirmation må stå såsom den nu står, såsom
vilkor för nattvardsbegåendet.
Hvad beträffar de anmärkningar och betänkligheter, som här
af flere talare blifvit framhållna i afseende å konfirmationsfrågan,
sfi ber jag att få upprepa, hvad vi hört uttalas från statsråds-
bänken, att 1893 års kyrkomöte — hvad man än i öfrigt mot det¬
samma bär att anmärka — dock i denna del uttalade sig just så,
som de fleste talare här i afton gjort, nemligen för borttagande
N:o 19. 2i
Fredagen den 16 Mars, e. m.
nZihi9Jh, ?,f dessa löfte11.eller förbindelser och för åtnöjande med bekännelsen.
vård, kL- visserligen sant, såsom också här har sagts, att det icke
firmation och J”. något beslut, men det berodde derpå, såsom vi också här
Herrens he- hört, att det fordrades qvalificerad pluralitet vid mötet, nemligen
:ign nattvard.2/3 af antalet ledamöter. Voteringen utföll med 28 röster mot 25.
' ons-J Det var således i alla fäll pluralitet. Det skulle förundra mig på
det högsta,_ om icke meningarna stadfästes mer och mer i denna
ristning, så att nästa kyrkomöte skall befinnas inom sig hafva
kvalificerad pluralitet för denna ändring —• och då har ju denna
betänklighet försvunnit. Icke skall jag för min del myeket be¬
klaga detta förslags fall, ty då blifva i alla fall förhållandena
som de nu äro. Men, som sagdt, jag vidhåller min anhållan om
bifall till denna delen.
Hvad åter beträffar den ömtåligaste och den vigtigaste punkten,
i hvilken utskottet icke framlagt annat, än det fullständigaste
negativa förslag — emedan utskottet har strukit allt, hvad som
kan kallas kyrkotukt, och borttagit allt, som kan hämma i fråga
om tillträde till nattvarden — skall jag villigt medgifva, att inne¬
hållet i denna punat kan i visst hänseende vara en konseqvens af
och stå i öfverensstämmelse med deras sträfvanden, som icke vilja
hafva någon kyrkotukt alls. Det kan jag godt förstå, och att
detta förhållande ocaså skall stämma öfverens med deras åsigt,
som icke sätta något värde på religionen, tror jag mig äfven kunna
fatta. Men att det skall kunna häfdas och försvaras af dem, som
dock skatta religionen såsom en mägtig grund för icke allenast
kyrkans, utan äfven för statssamfundets väl och bestånd, det kan
jag icke fatta. Men då nu förhållandet är på det högst egen¬
domliga sätt, att ingenting skulle stå qvar, om detta utskottets
förslag ginge igenom, har jag naturligtvis på denna grund ingen¬
ting emot att det faller.
Det bär här vidrörts, att ett särskilt lagförslag rörande kyrkotukt
var före vid sista kyrkomötet. Ja, men det var sådant, att jag för
min ringa del icke skulle velat hafva det godkändt. Kongl. Maj:t
måtte haft samma uppfattning, ty Kongl. Ma|:t har icke framlagt detta
förslag inför Riksdagen. Det är således fallet. Det enda, som skulle
vara qvar af allt, som kommer under benämningen kyrkotukt, är § 14
i det kongl. förslaget, som nu- föreligger. Men jag måste bekänna,
att äfven denna paragraf i den lydelse, den här har, icke tilltalar
mig. Det synes, som om man varit allt för ömtålig med hänsyn
till dem, som uppträda mot kyrkans bekännelse. Så ömtålig är
icke jag. Jag törs verkligen, om så vore mot hvarenda en af eder,
mine herrar,^ häfda, den mening, som jag anser vara kyrkans, och
sanningen, så vidt jag fattat den, men många äro så ömtåliga, att
de hellre uppgifva alltsammans. Skall det vara någon slags kyrko¬
tukt, så menar jag, att det icke skall vara såsom här står, nem¬
ligen att det skall bero på kyrkoherdens godtfinnande, om han
skall vidtaga den föreslagna åtgärden att vägra tillträde till Herrens
heliga nattvard eller icke. Skall det vara något — och något
tror jag det bör vara — menar jag, att det skall vara så, att de
personer, som uteslutas, skola uteslutas derför, att de brutit Guds
Fredagen den 16 Mars, e. m.
26 N:o 19.
den högstes lag och uppträdt såsom fiender mot allt, livad religion Ang. lag om
kallas, och i strid mot allt, hvad som heter hederligt osli rättskaffensenshild *Jäla
lefverne. Således: för sitt brottsliga och lastbara lefverne, för sin Z^iimToch
skamliga mun och onda tunga skola de uteslutas. Men icke der- Herrens he-
lor, att någon prest skall hafva rättighet, att icke säga skyldighet, liga nattvard
att kalla dem till sig och tala med dem. — Jag är i viss mån (Forts.)
förundrad öfver, att ett sådant förslag kunnat komma fram, ty
aldrig har jag kunnat tänka mig något annat, än att, såvidt man
skall vara prest i församlingen, man i och med detsamma har
rättighet, att icke säga skyldighet, att tala med sina församlings¬
bor. Huru skulle den prests ställning vara, som icke hade rättig¬
het att tala med sina församlingsbor? Skulle man ens vilja hafva
en sådan prest? Hvad nytta skulle denne kunna göra? Vill man
hafva den fordran på presten, att han icke skall få tala med sina
församlingsbor, enskildt, hemligt eller offentligt, då är han utan
all nytta. Tydligen måste han hafva rättighet att tala vid dem.
Men att kalla detta kyrkotukt, det vill jag icke vara med om.
Icke kan det vara någon tukt, att en prest talar med sin försam¬
lingsbo. År det ingenting annat, som heter kyrkotukt, då kan man
väl fördraga den. Jag har talat vid många, men icke har jag
tänkt, att det skulle vara kyrkotukt. — Men nu är det dock å
andra sidan så, att en tukt har erkänts nödig i alla tider. Jag
har hört här i kammaren under diskussionen från frikyrkligt håll,
att de frikyrkliga hålla på kyrkotukten just i det syfte, som här
föreligger, nemligen i fråga om nattvardens begående, och de
öfverensstämma med mig derutinnan, att den skall grundas på
personens eget lefverne och deras eget ord, men icke på grund af
andras.
Deremot vill jag erkänna, hvad som framhållits af talaren på
kristianstadsbänken, att hvarje menniska i hela vida verlden, som
verkligen längtar till vår Herre, skall fritt få komma fram till honom
och af ingen menniska hindras. Men det blir naturligtvis något
annat, än hvad här är fråga om.
Jag ber i detta sammanhang att få erinra om något, som vid¬
rördes af en annan talare före mig, då han talade om den äldsta
kyrkans ordning. Den var ingalunda utan kyrkotukt. Så långt,
som den gick i detta hänseende, tror jag icke, att denna kammare
vill gå. Men för att icke fördjupa mig i kyrkohistoriska remini¬
scenser, så ber jag blott att få påpeka en enda sak, nemligen
kateketskolorna i den äldsta kyrkan i andra och tredje århundradet.
I dem erhölls en ganska lång och grundlig undervisning i kristen¬
domen, innan hedningen tilläts att erhålla dopet och få inträde i
kristna kyrkan.
Hvad nu ifrågavarande 14 § beträffar, så får jag bekänna, att
jag är i ganska stor förlägenhet, Jag vill icke hafva den såsom
den står i Kongl. Maj:ts förslag. Men naturligtvis kan jag icke
heller åtnöja mig med den blanka sidan i betänkandet. Något
skulle jag emellertid vilja hafva, och för att få något, skulle jag
vilja yrka återremiss. Men hvad skall jag då återremittera? Det
finnes ju ingenting att återremittera! Ty det är afgjordt emot
N:o 19. 26
Fredagen den 16 Mar3, e. m.
Ang lag om min uppfattning, att utskottet intet förslag framstält — ock då kar
fnSvård kola'i*Z l?e^er förslag att återremittera. Jag ser ingen annan ut-
firmation och väg i denna kinkiga ställning än att yrka återremiss på kela för-
Berrens he- slaget. — Det är åtminstone något.
liga nattvard.
(Forts.) Herr Hö jer: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid, så
mycket mindre som jag i nästan allt hvad jag ville säga är före¬
kommen af en ärad utskottsledamot, representanten på jemtlands-
länsbänken, kerr Kardell. Jag skall derför inskränka mig till att med
afseende på nu närmast föreliggande § 5 ock § 13, med åberopande
dels af hvad herr Kardell nu yttrat, dels af hans reservation ock
dels af kvad justitierådet Skärm anfört i högsta domstolen, yrka
afslag på bemälda paragrafer; ock då detta i allt fall medför för¬
slagets fall, skall jag dertill yrka afslag på kela förslaget, både
Kongl. Maj:ts ock utskottets. Jag tror ej så synnerligen stor
skada sker genom ett sådant afslag. Yi komma derigenom alls
icke tillbaka i kedendomen. Vi komma att stå qvar på den stånd¬
punkt, hvarpå vi stå. Ock det synes mig, att der kunna vi ganska
lungt tills vidare stanna, till dess vi någon gång i en aflägsen
framtid kunna blifva färdiga med att göra ett verkligt steg framåt,
till ett kvad jag ville kalla verkligt realiserande af regerings¬
formens 16 §.
Herr talman! Jag yrkar således afslag.
Herr Hazén: Då det nu föreliggande förslaget berör sjelfva
hjertat, sjelfva kärnpunkten af kristendomen, kan jag ej underlåta
att yttra mig derom. Jag vet väl, att förslagets öde är gifvet,
men ärendets vigt manar mig dock att ej blott, så att säga, låta
min voteringssedel läggas ned i det t3rsta, stilla, utan äfven offent¬
ligt uttala min mening.
Från skilda håll kafva många svåra anmärkningar blifvit
gjorda emot förslaget, kvilket, enligt min uppfattning, står — sedt
från kyrklig synpunkt — vid liberalismens gräns, ja, stundom så
nära den gränsen, att det fordras blott ett enda steg för att det
kristligt tillåtna skall vara öfverskridet.
Hå det tillåtas mig att särskilt beröra kardinalpunkterna i för¬
slaget, 5 ock 14 §§. Går jag till 5§, hafva vid densammahufvudsakligen
tvenne anmärkningar blifvit gjorda. Den ena anmärkningen gäller
konfirmationen i dess egenskap att vara obligatorisk för den första
nattvardsgången, icke huru vida den i ock för sig skall vara obli¬
gatorisk, utan huru vida den skall vara obligatorisk för svenska
kyrkans barn med afseende på deras första nattvardsgång. Nå
väl, rörande konfirmationen kunna meningarna vara delade. Det
är en handling, som icke är direkt påbjuden i Guds heliga ord.
Den kör till de s. k. fria kyrkohistoriska kyrkokandlingarna, som
enligt kyrkohistorien uppväxt inom kyrkans sköte. Den kar kom¬
mit äfven in i vår kyrka, ock äfven vår kyrkas historia lär, att
detta skett med tanke på och med kärlek till den uppväxande
ungdomen. Den är inne i vår kyrka ock faktiskt är också, att
från denna handling utgått många dyrbara, ljusa, väckande ock
27 >:o 19.
Fredagen den 16 Mara, e. m.
värmande minnen. Det var icke blott något, som rörde våra AnS- lag om
hjertan för stunden, då vi skredo öfver gränsen från barnaåren in en^lf ^!a'
i ynglingaåldern, något som värmde våra bröst och vigde oss till firma’tion och
den vigtiga färd som stundade, utan det är äfven en handling, Herren» he¬
som står bakom oss både värmande och väckande, och om den liga nattvard,
äfven är förebrående, är denna förebråelse en välsignelse, ty af (F°rts >
denna förebråelse kan blifva begynnelsen till en helsosam kris,
som vi väl kunna behöfva.
Vidare har man vid denna paragraf gjort starka anmärkningar
till och med mot något, som man knappast trodde att det i denna
kammare skulle göras anmärkning mot, nemligen mot nattvards-
skolan. Af allt hvad skolor heter torde dock, om man vill se för¬
hållandena sådana de äro i de djupa landen, i de enkla dalarne,
ingen skola finnas, som ligger så djupt i folkets bröst och som så
har dess sympatier som nattvardsskoian. Jag har nog hört många
anmärkningar göras mot andra skolor och mot de profana ämnena,
som folket från sin ståndpunkt icke kan fatta och förstå. Men
för religionsundervisningen böjer sig den största delen af befolk¬
ningen djupt; för den böjer den sitt hufvud. Jag har icke hört
några anmärkningar mot nattvardsskoian. Den är också den äldsta
offentliga allmogeskola, som finnes i vårt land, det är just genom
den såsom dörr, som folkskolan nått sin djupa utveckling i vårt
fosterland. Hvarför vill man då hafva bort denna nattvardsskola?
Det är derför, att den står liksom bevakande religionsundervis¬
ningen i folkskolan. Man säger: bort med nattvardsskoian, sedan
skola vi nog skaffa medel att drifva ut religionsundervisningen,
om icke på annat sätt, så dock alltid genom att öka ämnena, de
profana ämnena, genom "att lägga till det ena efter det andra, och
så blir det sedan icke något rum för religionsundervisningen. Då
har man på en bakväg fått bort densamma. Derför, i folkets
namn, åtminstone i namn af det folk jag känner, i namn af den
allmoge jag känner, vågar jag dristigt uttala mitt försvar för natt¬
vardsskoian, om man också i städerna blifvit så avancerad, att
man kommit ifrån den. I min landsdel har man icke gjort det, tv
der är den af alla skolor, så vidt jag känner, den mest älskade,
och jag tror, att det är på dess rygg folkskolan ännu betydligt
h vilar.
Jag går nu öfver till den hvita fläcken uti utskottets betän¬
kande. Här hafva vi den gordiska knuten. Följa vi frågan i dess
lopp, se vi, att här två strömningar hafva gjort sig gällande. Det
är, här meningarna hafva brutit sig. Det se vi hos komiterade,
det se vi i högsta domstolen. Det har varit en hvirfvel, och följa
vi frågan till kyrkomötet och se dess behandling der, så se vi två
olika meningar, och det är icke underligt, tv det är två starka
strömningar, som der bryta sig och kämpa. Det är d en verldsligt!
och den andliga strömningen, som der mötas, och då måste det
blifva brytningar. Jag vill tro, att det ärade lagutskottet har
känt, att detta är en gordisk knut. Det har känt det, men icke
varit mägtigt att lösa knuten, utan det har huggit af den, och
derför hafva vi nu denna hvita fläck. Det har huggit af denna
N:o 10. 23
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Ang. lag om knut, men, mine herrar, jag vågar säga, att den djupa verklighet,
'"vård kol■' som ^'§Ser ^er bakom, kan ingen dödlig hand hugga af. Para-
firmatioiToch gråben kunna vi hugga bort, men den verklighet, som paragrafen
Ber,-ens he- skulle uttrycka, kunna vi icke hugga bort.
liga nattvard. Hvad vill då denna paragraf uttrycka och hvad är det för en
(Forts.) verklighet som ligger der bakom? Välan, må det tillåtas mig,
fastän tiden är framskriden och diskussionen lång och tröttande,
att från min sida framhålla detsamma. Må vi då till en början
först tänka på hvilka de äro, som denna paragraf egentligen gäller
och kommer att gälla och med afseende på hvilka den kommer att få
tillämpning, inom hvilka grupper, inom hvilka kretsar. Icke har
den tillämpning på sekteristerna. De anmäla sig icke till våra
nattvardsbord. Icke får den tillämpning på dem, sorn af religiös
eller hednisk anda hafva separerat från våra nattvardsbord, tv de
anmäla sig icke till nattvarden. Nej, den gäller den, som anmäler
sig till nattvarden. Den gäller således de grupper inom de lokala
församlingarna, som utgöra en nattvardsfirande församling. Det
är alltså de inom församlingen, som, enär både konfirmationen och
nattvardsgången äro frivilliga handlingar, vilja fritt och otvunget
komma till vårt nattvardsbord och dit anmäla sig, som den gäller,
och endast dessa. Att få gå till Herrens bord är, åtminstone så
som jag fattar det, en af de heligaste förmåner, som beskäres oss
i verlden, men hvarje helig förmån har också med sig heliga för¬
bindelser. Anmäler jag mig för att blifva nattvardsgäst, har jag
som nattvardsgäst förbindelser. Jag har förbindelser mot mig
sjelf, att jag går dit på ett sådant sätt, att jag icke med denna
min gång går mig till skada och ofärd, i stället för att finna den
välsignelse jag borde och kunde finna. För det andra har jag så¬
som nattvardsgäst förbindelser mot nattvardsbordet, ty så sant
det är ett kärlekens bord, som sänker sig ned i förbarmande kär¬
lek och utskiftar kärlek, är det också ett heligt bord. I gamla
kyrkan hette det: “Det heliga för de helige1*. Så det hjelper icke
hur man ställer sig. Nattvardsbordet är ett heligt bord, det måste
häfdas. Men det blir en falsk föreställning rörande nattvards¬
bordet, om man betonar, att det är ett kärlekens bord, med undan¬
skjutande af att det bör vara ett heligt bord. Det måste vara ett
värn omkring bordet.
Vidare bär en nattvardsgäst förbindelser till sina medgäster.
Då vi nu, utan att vara tvungna dertill — och jag hoppas att vi
komma derhän, att det icke genom några lagbestämmelser blir ett
yttre tvång — gå till nattvarden, då vi i frihet gå och anmäla
oss dit, då blifva ju de, som anmäla sig, för visso sins emellan
en nattvardsförening. Medlemmarne i denna förening hafva be¬
rättigad anledning att ställa vissa kraf på hvarandra, och det
minsta kraf de kunna hafva på hvarandra är, att ingen skall
komma fram, hvilken uppenbarligen står under skriftens dom eller
är en skamfläck för församlingen. Man kan tänka sig en man, som
lefver i konkubinat eller annan styggelse, som skulle göra honom
rent af till en skamfläck vid nattvardsbordet och till en vanära
för medgästerna. Då borde han naturligtvis hålla sig sjelf der-
Fredagen den 16 Mara, e. m.
29 >':o 19.
ifrån; men antag, att han icke gör det, utan går dit ändå. Då An,J- lag om
måste medgästerna ega rättighet att få bort honom, annars skulle6'1*^
den enskilde hafva så stor frihet, att, om det vore hundrade som firmat’ion <*./,
gingo till nattvarden, den hundrade skulle ega fullkomlig frihet, Herrens he¬
men de 99 blifva rättslöse. De måste till sitt samvetes förkrän-^sa nattvard.
kelse hafva honom med sig, och det blir en upp- och nedvänd i.Forts.)
frihet, och en upp- och nedvänd frihet är det ty värr som allt för
mycket regerar i denna verld. Hur mycket den än må kallas fri¬
het, är den dock på djupet och till botten sedt intet annat än
tyranni. I detta fall måste medgästerna hafva rätt att kunna
saga: den vilja vi hafva bort, ty han drifver gäckeri och lättsinne
med det heliga. Tager man denna blanka sida, som här är i ut¬
skottets förslag, så finnes ingen möjlighet derför. Om t. ex. en
ateist, som vore så låg, att han stode utanför kyrkodörren och
gäckades med det heliga, och för att drifva saken till sin spets trängde
sig med till nattvardsbordet lör att drifva gäckeri äfven der, skulle
det med denna blanka sida icke finnas någon möjlighet att före¬
komma detta. Men med § 14 i Kongl. Maj:ts förslag skulle det
finnas ett medel, ty de öfrige skulle då kunna gå till sin pastor och
säga: denne har gjort så och så; se till att han blir varnad, så
att han icke till vår förkränkelse kommer fram till nattvardsbordet
och sådant lättsinne drifver med det heliga! Jag säger derför:
må man göra, hur man vill, men här måste vara ett värn. Nu
säger visserligen lagutskottet, att utestängande från nattvards¬
bordet är ensamt att betrakta som en straffåtgärd. Nej, det är att
betrakta som en skyddsåtgärd, och en sådan skyddsåtgärd, som vi
nödvändigt måste hafva och som vi behöfva. Nu blir frågan:
hvar skall man lägga denna skyddsåtgärd? Man kan säga: hos
domkapitlen, men det vore opraktiskt och det kan icke leda till
målet. Man kunde säga: hos kyrkorådet. Men detta skulle ju hafva
ganska menliga följder med sig: det skulle protokolleras, och sedan
skulle ett sådant ärende, ett sådant mål stå der för everdliga tider.
Nu har man sökt med ljus och lykta och bemödat sig för att finna
någon hand, i hvilken skyddsåtgärden skulle kunna läggas, och man
har, oaktadt man sökt öfver allt, ej kunnat komma till en lindrigare
form än att lägga den i själasörjarens hand. Att han skulle få
meddela sig med den felande helt privatim och förtroligt, detta
skulle vara den allra lindrigaste formen. Man har nu gått, för
att få uttryck för saken, på alla vägar, som varit upptänkliga,
och sökt alla möjliga medel att komma till det mest lindriga, det
minst graverande. Men, säger man, det är för mycket —- det är
vådligt, säger man, att lägga denna magt i själasörjarens hand.
Ja, det beror på hvad förtroende man kan ha för sin själasörjare,
sin prest. Men för öfrigt, om man än har stort misstroende för
honom, månne icke med ett dylikt ingripande är förbunden en
risk så stor, att en prest nog besinnar sig mer än en gång, innan
han företager sig det? Presten riskerar att varda utsatt för per¬
sonlig ovilja, hvartill kommer, att han ofta nog har stämningen i tiden
mot sig, med mycket annat. För öfrigt har ju den, mot hvilken
>T:o 19. 30
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Ang. lag om
enskild själa¬
vård, kon¬
firmation och
Herrens he¬
liga nattvard.
(Forts.)
presten inskridit, tillfälle att taga skriftligt af honom och klaga
ej blott hos domkapitlet, utan jemväl hos Kongl. Maj:t. Några
despotiska åtgärder vore då ej att förutse, så att en lag med detta
innehåll synes mig ej vara farlig.
Jag säger det ännu en gång: två strömningar hafva gjort sig
gällande rörande Herrens bord. Det är två strömningar, som i
fråga derom röra sig i tiden. Den ena är den verldsligti, den
andra är den andliga, och frågan är, hvilken af dessa skall segra,
den verldsliga eller den mera andliga sidan, som kräfver värn
omkring nattvardsbordet, det heliga, och värn omkring nattvards-
gästerna, dem, som taga det mera på allvar. Många göra det ju
ännu, och detta stundom ända derhän, att de separera sig från
nattvardsbordet. Hvarför separera de sig månne derifrån? Jo,
derför att vi ej hafva något effektivt värn kring Herrens bord,
derför hafva vi denna separatism, derför hafva de separerat sig.
Det må så vara, att det gått för långt med denna separatism, att
dessa, som separerat sig, borde hafva öfvat mera tålamod, tagit
hänsyn till de svåra förhållanden, hvari statskyrkans presterskap
befunnit sig, och sökt från sin sida göra hvad göras kunde för att
få missförhållandena afhulpna; i ett fall hafva de dock haft rätt:
de hafva bibehållit medvetandet om den sida af saken, som jag
nu betonat. Må så vara, att man begrafver hela förslaget och
denna punkt, den fjortonde paragrafen; denna kan ändock ej om¬
intetgöras, ty den står under bibelns hägn. Må den begrafvas
här inne, den kan ändock icke begrafvas utanför dessa murar.
Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.
Herr Högstedt: Jag har endast några ord att säga. I 20
år har jag gjort tjenst i svenska statskyrkan och under denna tid
oupphörligen hört skarpa förebråelser rigtas mot densamma derför,
att den icke öfvat kyrkotukt. Man har ansett sig böra öfvergifva
både kyrka och nattvardsbord derför, att man låtit personer, som
förde ett dåligt, lastbart lefverne, hafva tillträde till både kyrka
och nattvardsbord. Nu bjudes ett förslag, hvarigenom åtminstone
det senare kunde afböjas. Kong], Maj:t framlägger ett förslag
derom, nemligen det, som innefattas i 14 §. Men dermed är man
nu icke nöjd.
Jag anser detta förslag vara godt. — Af utskottets utlåtande,
likasom af hvad jag här hört, tycker jag mig hafva förstått, att
man tror, att konfirmationen är illa sedd inom församlingarna.
Men så är icke förhållandet. Det må tillåtas mig anföra ett
yttrande af en person vid sista kyrkomötet. Han sade: “jag tror,
att “konfirmationen" är den af våra heliga akter, som i denna stund
har att påräkna de vidsträcktaste sympatier inom vårt folk, något
som är så mycket egendomligare, då man betänker, att den är den
yngsta af våra kyrkliga akter. Det faktum tror jag icke låter sig
förneka, att det i denna stund icke finnes någon kyrklig handling,
som har sådana djupa rötter i vårt folks kärlek, som just kon-
firmationsakten". Och konfirmationen hafva vi att tacka för
mycket. Den har varit till mycken välsignelse för vårt folk, och
Fredagen den 16 Mars, e. m.
31 Nso 19.
den skall fortfarande så vara. Ock jag vill fråga: huru kan någon Ang. lag om.
begära att få begå Herrens nattvard utan att hafva blifvit kon-*™*^ *jäla-
lirmerad. Då han detta begär, begär han ej annat, än hvad han firmaAon^h
uttalar i trosbekännelsen och löftena, nemligen det som är natt- Herrens he-
värdens väsen, dess välsignelse och dess fordran. liga nattvard.
Slutligen vill jag tillåta mig att säga några ord om 2 mom. (Forts.)
af 2 §. — Det har sagts, att en prest icke kan besöka de församlings¬
medlemmar, som äro Stadda i andlig och lekamlig nöd, att detta
icke är för honom möjligt. Men hvarför skulle väl detta vara
omöjligt? Det är för eu nitälskande själasörjare en den dyr¬
baraste och käraste pligt att få besöka sina församlingsmedlemmar
för att i deras krets sprida glädje och göra nytta. Och det fins
väl knappt något, som mera binder församlingen vid dess själa¬
sörjare än just detta, att själasörjaren kommer i vänlighet och i
kärlek till sina församlingsmedlemmar och visar, att han vill vara
till stöd och hjelp och råd i både lekamligt och andligt afseende.
Och detta ordet “bör“ i nämnda moment må väl så tydas, att presten
har att, så ofta han har tillfälle härtill, besöka församlingsmedlem¬
marna i omtalade syfte.
Jag vill med dessa få ord tillåta mig att yrka bifall till det
kongl. förslaget.
Herr Ekman: Jag tager mig friheten att en liten stund taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk i denna vigtiga fråga.
Första gången, som konfirmationen var före uti den svenska
riksdagen, var år 1751. Den då varande Svea rikes erkebiskop
uppträdde på det allra bestämdaste mot införande af konfirma¬
tionen, förklarande, att det vore alls icke nyttigt att införa en ny
sed här i landet. Sedermera har frågan varit före under slutet af
sistlidna århundrade vid åtskilliga riksdagar; men alltid förklarade
man konfirmationen vara en fullständig nyhet, som man icke alls
ville införa i Sverige. Emellertid var det några biskopar, som
vi veta, som i slutet af förra århundradet i sina stift började prak¬
tisera saken. Men konfirmationen blef icke lagstadgad för svenska
kyrkan förr än med handboksförslagets antagande år 1811. Den
har dock aldrig vunnit insteg i svenska kyrkolagen.
Nu kan man verkligen fråga: hvad är på färde, eftersom en
sådan författning nu skulle behöfva införas i kyrkolagen? Ja, det
har icke blifvit vidrördt eller åtminstone icke rigtigt klart fram¬
hållet. Men jag tror, att det kan vara tid på, innan vi skiljas
härifrån, att verkligen se sjelfva kärnan i det här förslaget. Hvad
är motivet? Hvarför kommer man nu och vill ålägga, rent af,
föräldrar att anmäla sina barn det år de fylla fjorton år eller
senast vid 17 års ålder? Jo, det kommer sig helt enkelt derutaf,
att det är ett faktum, för hvilket vederbörande nu ändtligen synes
börja få sina ögon öppna, att inom vårt land uppstått en frikyrko¬
rörelse, som håller på att lösgöra sig från statskyrkan. Hade
statskyrkan varit vaken för den saken för en 20 år sedan, hade
det för närvarande gestaltat sig annorlunda.
N:o 19. 32
Fredagen den 16 Mars, e. in.
Ang. lag om Huru ser det nu ut? Jag skall be att få lemna en upplys-
e'vårdd kon*'ning derom till dem, som icke veta det. För närvarande finnas
formation och frikyrkoförsamlingar här i Sverige, uppgående till emellan 8- och
Herrms he- 900 sådana, representerande en folkmängd af fullmyndiga män och
liga nattvard, qvinnor upp till 90,000. Vidare hafva vi baptistförsamlingar, som
(Forts.) uppgå till ett antal af 500, representerande, såsom jag såg i dag
i en statistisk uppgift, något öfver 36,000 menniskor. Der hafva
vi således mellan 120 och 130 tusen, icke "barn, utan fullmyndiga
män och qvinnor, hvilka icke längre kunna finna sig uti stats¬
kyrkans ordning, utan hafva organiserat sig till friförsamlingar.
Detta är nu, antingen man tycker om den saken eller icke, ett
faktum, som jag här vill konstatera. Jag vill tillägga dervid, att
dessa friförsamlingar ökas för hvarje månad och för hvarje år
betydligt.
Detta har nu kyrkan sett, och nu vill den komma och befalla,
att dessa friförsamlingars barn skola bindas vid kyrkan. Som be¬
kant, är det många af dessa friförsamlingars medlemmar, som icke
skicka sina barn — icke kunna, icke vilja det på några vilkor —
till nattvardsskolan, ej heller till konfirmationen. Nu vill man
råda bot mot detta. Men jag vill bara vördsamt hemställa till
chefen för ecklesiastikdepartementet, huru han skall kunna sätta
denna lag effektivt i verket, sedan chefen för justitiedepartementet
brutit sönder det ris, som skulle falla på den, som icke lydde
denna lag? Jag är af den öfvertygelsen, att man bör taga bort
föråldrade lagar, och det är ju meningen att stryka en hel hop
sådana bestämmelser i kyrkolagen. Men de gamla lagarne hafva
den stora förtjensten att åtminstone en gång hafva varit effektiva.
Här åter är meningen att införa en lag, som ifrån första början
är ineffektiv mot dem, som den skulle vara effektiv emot. De,
som icke hafva någon anmärkning mot statskyrkans nattvards-
undervisning, skicka sina barn dit. Det är med förslaget afsedt
att mota dem, som icke vilja göra det; men här står lagskiparen
verkligen alldeles oförmögen att med kraft tillämpa lagen. Nu
har lagutskottet visserligen afstyrkt konfirmationen såsom vilkor
för nattvardens begående, men bibehållit nattvardsundervisningen.
Chefen för ecklesiastikdepartementet sade, att det väl är höjdt
öfver allt tvifvel, att vi äro ense derom, att nattvardsundervis¬
ningen är god och bra. Nej, långt derifrån. Det är der, som
meningarna äro mest delade. Jag vill tillåta mig hemställa till
herrarne — det är ju alldeles klart, att jag tänker på en baptistisk
fader och moder; de motsätta sig på det bestämdaste barndopet —
tro herrarne verkligen, att de hafva lust att skicka sina barn att
undervisas i en statskyrklig nattvardsskola, der just man lägger
en väsentlig pondus på barndopet. Eller jag går till mig sjelf.
Jag hyllar icke den uppfattning, som vunnit burskap i svenska
statskyrkan, rörande försoningen och rättfärdiggörelsen — det är
sjelfva kardinalpunkterna i den kristna läran. Tro herrarne jag
vill skicka ett enda af mina barn — ingen af dem har varit der,
och ingen kommer dit — till den svenska statskyrkans nattvards¬
skola, för att de der skola plugga in saker, som jag är lifligt öfver-
33 N:0 19*
Fredagen den 16 Mars, o. m.
tygad icke hafva sin grund i Guds ord? Det är alldeles omöjligt, Alag om
— och äfven om der bakom kunde gifvas kraft åt lagen, så för- n>g!cl1'1 *iala-
säkrar jag herrarne, att så mycken tro hafva vi på sanningen, att firmation^ch
vi gerna lida hvad som helst för att behålla denna sanning, som Herren» he-
blifvit dyrbar för våra hjertan. Derför är nu äfven utskottets liga natt rard.
förslag från min ståndpunkt förkastligt. (Forts)
Jag vill erinra derom, att vi dessutom äro i annat skede för
närvarande, än när konfirmationsundervisningen infördes. Då man
vid slutet af 1700-talet började praktisera med sådan undervisning
inom olika stift, rådde der en så förskräcklig okunnighet bland
folket, att man ansåg en dylik undervisning rent af nödvändig.
Men nu är det svenska skolväsendet ett af de förnämsta, och jag
vill fråga herr Hedelius, om icke kyrkan har kontroll öfver den
undervisning, som meddelas i skolorna, när pastor sitter som ord¬
förande i skolrådet, så att han åtminstone kan öfvervaka, att
kristendomsundervisningen bedrifves på rätt sätt. Den grundliga
undervisningen i folkskolorna gör sålunda i sjelfva verket kon¬
firmationsundervisningen öfverflödig. Men jag säger det, låt den
gerna stå qvar för dem, som önska det. Yi vilja icke öfva tryck
på andra, men vilja sjelfva hafva frihet att icke behöfva skicka
våra barn dit, der vi icke äro öfvertygade om att de få en
undervisning, som är öfverensstämmande med den Heliga Skrifts
sanningar.
Jag skall tillåta mig att i likhet med föregående talare kasta
en blick på de andra paragraferna i förslaget. Jag skall försöka
att vara kort, ehuru ämnet är ganska vigtigt.
Ingen har hittills berört § 8. Den synes mig alldeles bestämdt
rigtad mot de frikyrklige. Den lyder så: “Ej må annan än prest
i svenska kyrkan utdela nattvarden åt medlemmar af samma kyrka;
dock att, då skäl dertill finnes, stiftets biskop må tillåta prest
inom annan evangelisk-luthersk kyrka att utdela nattvarden till
medlemmar af svenska kyrkan11. Det har icke stått i lag förut.
Hvarför denna bestämmelse just nu skall införas, beror derpå, att
faktiskt förhåller det sig så, att medlemmar af svenska kyrkan
undfå nattvarden af andra än tjenstgörande prester. Nu säger man,
hur har det kommit derhän, är det icke orätt? Jag skall tala om
den historia, som ligger bakom detta. På 1850- och 18G0-talen
var det varmhjertade kristna, som icke kunde gå i kyrkan och
taga nattvarden, dels derför att det var ogudaktiga prester och
dels derför, att de icke ansågo anordningen vara biblisk. Deras
samveten bjödo dem att icke gå dit af dessa orsaker. Huru gjorde
då dessa kristna? De slöto sig tillsammans i nattvardsföreningar
och skickade bud till troende prester, för hvilka de hade förtroende,
och anhöllo ödmjukt, att de ville komma och betjena dem. De
Nalle icke bryta med statskyrkan och dess prester, utan ville under¬
ordna sig dem så långt som möjligt. Statskyrkans prester kommo
äfven och betjenade dem, men med hvilken påföljd? Jo, de an¬
klagades inför domkapitlen, der de varnades och hotades med
strängare åtgärder, om de icke ville afstå från dessa saker. Då
förstå herrarne, att när de försökte att lå troende prester, men
Andra Kammnrrns /Vo/. 1S!)j. i\;o in. 3
Jf:o 19. 34
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Ang. lag om nekades, och å andra sidan icke kunde gå till nattvarden i kyrkan,
e,lvård Sf!o7i- 'sö^a n^ffon annan utväg. Hvad var då att göra? Jo,
firnation ochde samlades ock utsago föreståndare och togo nattvarden på ett,
Herren* he- enligt deras öfvertygelse, bibliskt och ordentligt sätt. Dessa ur-
liga nattvard.sprungliga nattvardsföreningar hafva sedermera utbildat sig till
O orts.) organiserade församlingar, kvilkas föreståndare utdela nattvarden.
De tillhöra samtliga svenska statskyrkan, med undantag af meto¬
dister och Våmbhus församling i Dalarne, hvilka derur utträdt.
Det är nu ett faktum, som icke kan ändras.
Icke vilja väl herrarne, att dessa tillsammans 1,300 försam¬
lingar härvid skola vika? Nej, aldrig i verlden! Det går sin
lagliga gång, och huru man än stadgar i det fallet, utveckla de
sig fritt. Derför anser jag hela detta lagförslag eller åtminstone
en del af dess paragrafer innebära ett verkligt hot, men ett kraft¬
löst hot mot hela frikyrkoinstitutionen.
Sedan jag på detta sätt yttrat mig, förefaller det kanske
kammaren underligt, att jag för en stund och till sist träder öfver
på vördiga presterskapets sida, som talar med herr Redelius i
spetsen. Det är när det gäller § 14. Jag har der sjelf varit i
klämman, så jag vet hvad det vill säga. Jag begär för egen del
samvetsfrihet, må jag då respektera det också för andra! Och
här gäller det verkligen prestens samvete, ty det är nästan myc¬
ket att begära, det presten icke endast skall gifva nattvarden,
utan naturligtvis gifva den nattvarden föregående absolutionen,
och det icke blott såsom en maskin, utan såsom en personlighet,
som förstår och vill bedöma den person, som han har framför sig,
i yttre måtto i någon mån, ty det är icke fråga om något annat.
Kan man begära, att presten skall tvingas att gifva nattvarden
åt den, som hädat Gfud, lastat nattvarden, gjort gäckeri af guds-
tjensten, smädat den kristna tron eller eljest visat sig såsom
uppenbar motståndare till densamma eller ock förer ett lastbart
och förargelseväckande lefverne? Kunna herrarne vilja tvinga en
prest att göra detta? Han bör åtminstone hafva rättigheten att
säga nej för egen de], och den afvisade får vända sig till en annan.
Presten står der icke såsom en maskin, utan, jag upprepar det
ännu en gång, såsom en person, som ansvarar för sina handlingar
inför en högre domare. Han kan icke göra det. Jag har varit i
den ställningen. Jag såg ingen annan råd än att nedlägga mitt
embete, och jag gick ut. Jag har derför hjerta för samvetsömma
prestera nöd.
På grund af hvad jag nu anfört får jag säga, att vore mom.
3 i 14 § borta, skulle jag kunna acceptera den. Ty jag anser,
att en sådan rent själavårdande handling icke bör antecknas i
prestbetyget, då den derigenom får en offentlig pregel, hvilket
jag anser vara farligt.
Jag skall be att få erinra om hvad utskottet säger å sid. 5
i betänkandet. Det är afskrifvet efter ett justitieråds yttrande,
men fast det är ett justitieråd, måste jag ändå opponera mig der¬
emot, ty yttrandet ådagalägger en fullständig missuppfattning af
nattvardens betydelse. Det heter der: “Säkerligen har vid åt-
35 N:0 19.
Fredagen den 16 Mars, c. m.
skilliga tillfällen inträffat, att en sådan person just i det ögon- A'f
blick, då han fraraträdt till nattvardsbordet, kommit till full med- f
vetenhet om sin synd och att nattvardens begående sålunda blifvit^.,.„ta^-ö)t
för honom ett medel till bättring". Nattvarden är icke ett bät- Herrens he-
tringsmedel. Den uppfattningen är alldeles i uppenbar strid med lig a nattvard.
den Heliga Skrift, och jag trotsar hvem som helst att kunna be- orts.)
visa det. Nattvarden är ett näringsmedel. Den är ett bröd för
dem, som hafva ett lif, som kan näras af detta, men det är icke
något slags bättringsmedel.
Vidare skall jag taga mig friheten att påpeka en, såsom mig
synes, motsägelse i utskottets betänkande. Hvad utskottet säger
om 14 § och hvad det faktiskt har antagit i 4 §, strider mot
hvart annat. 1 4 § heter det: “Vill någon för prest enskilt be¬
känna sin synd, vare presten pligtig att mottaga den bekännelse;
egande dervid presten att meddela aflösning, om den skriftande
det begär och omständigheterna dertill J<>ranleda". Hvem är det
som skall afgöra, om omständigheterna dertill föranleda? Jo, det
är naturligtvis presten, som skall i yttersta hand gorå det. Men
att tillägga honom denna rättighet tycker man, då man kommer
till § 14, vara för mycket. Mine herrar, om det vore fråga om
lärosatsers bedömande, hårfina dogmatiska begrepp, som äro svåra
att bedöma, och hvarom olika meningar kunna vara rådande, om
presten skulle på den grund, att den eller den icke delar hans
uppfattning i dogmatiska lärostycken, såsom t; ex. om dopet,
kunna utesluta någon från nattvarden, då skulle jag absolut mot¬
sätta mig 14 §. Men det är det icke, utan det är fråga om per¬
soner, som föra ett uppenbart förargelseväckande lefverne, t. ex.
eu notorisk drinkare. Hvar och en i byn vet, att han är det.
Jag har sett honom rusig på lördagen, men på söndagen vill han
begå nattvarden. Det vore märkvärdigt, om presten icke skulle
hafva rätt att säga till honom: nej, min vän, stanna, låt oss sam¬
tala litet, låt se om du icke först vill bättra dig! Om icke pre¬
sten får en sådan rätt, hvad blir då följden? Jo, alla verkligt
samvetsömma prester skola, om de icke hållas qvar af sina in¬
komster, lemna en sådan ställning. Det blir svårt, det blir ett
martyrskap för samvetena!
Men, mine herrar, ehuru jag för min del, jag säger det än cn
gång, kunde vara med om den uteslutna 14 §,^ derest icke dess
mom. 3 vore, så innefattar likväl förslaget så många andra para¬
grafer, Indika äro af den beskaffenhet, att de icke kunna af mig
godkännas, och jag ber derför att vördsamt få yrka afslag å hela
förslaget.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mine herrar! Jag
skall först be att få instämma i hvad herrar lektorerna Walden¬
ström och Kardell yttrat rörande detta förslag. Då vi nu emeller¬
tid fått rätt att yttra oss öfver förslaget i dess helhet, skall jag
be att få säga blott några få ord rörande § 7, der det bland an¬
nat heter: “A annat rum än i kyrka må nattvardsgång hållas en¬
dast der särskilda ortsförkållanden sådant kräfva och biskopen
N:o 19. 36
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Ang lag om faner skal att gifva sitt bifall dertill'1. Hade denna paragraf fått
e'l'vdld, S-“'d)en lydelse, som påyrkats af justitieråden Afzelius och Isberg, så
firmation och skulle jag för ruin del icke haft något att anmärka mot densamma,
Herrens he- d. v. s. om detta stadgande endast hade afsett den offentliga
liga nattvard. nattvardsgången; men då deras anmärkning icke ledt till något
orts.; resultat, kan jag för min del icke vara med härom. Jag kan väl
förstå, att komiterade såväl som kyrkomötet och andra höga ve¬
derbörande med denna paragraf ha haft för afsigt att värna om
kyrkan och bevara åt henne det heliga sakrament, hvarom denna
paragraf handlar, och derom är ju icke annat än godt att säga;
men denna paragraf har dock detta oaktadt ett sådant innehåll,
att den — jag vill icke säga att den är afsedd eller egnad dertill,
men åtminstone leder den till det drakoniska resultatet, att den
komme att skapa tusentals lagöverträdare i vårt land. Ty det
fins tusentals fromma män och qvinno!' i vårt land, som för sitt
samvetes skull icke anse sig kunna i statskyrkan begå nattvarden
tillsammans med personer, hvilkas hela lif och väsen ådagalägga
allt annat än gudsfruktan och fromhet. Och då jag har den öfver-
tygelsen, att samvetsfriheten är en bland våra dyrbaraste rättig¬
heter, kan jag för min del icke deltaga i ett beslut, som skulle
kränka denna frihet. Jag tror för (ifrigt, att om våra prester,
statskyrkans prester nemligen, icke kunna genom den magt, som
ligger i ordets förkunnande, till kyrkan återföra de vilseföra få¬
ren, skall detta icke lyckas genom hårda och stränga lagparagra¬
fer. Man kan visserligen svara mig härpå, att denna paragraf icke
innehåller något egentligen nytt, utan är af ungefär samma inne¬
håll som nu gällande lag. Vi hafva förut i dag från statsråds-
bänken mycket rigtigt hört anmärkas, att den nuvarande lagen i
detta hänseende är så gammal och urmodig, att den rent af är
antiqverad. Jag vill då hemställa till herrarna, huruvida det är
lämpligt och rigtigt, att vi här arbeta med att försöka restaurera
dessa antiqviteter, huruvida det är lämpligt att nu återupplifva
dessa bestämmelser, så att de med förnyade krafter skola komma
att drabba just de personer, som —• jag är öfvertvgad derom —
vederbörande icke afsett att de skulle drabba,” utan snarare
tvärtom.
För öfrigt kan man också säga, att denna lag icke är så far¬
lig, att det skulle medföra någon våda att antaga densamma. Jag
har nemligen sökt utforska, hvilket äfventyr ett öfverträdande af
denna lag skulle medföra, men jag har har icke kunnat finna nå¬
got sådant stadgadt i lagförslaget, och således skulle, för den
händelse detta förslag upphöjdes till lag, hela lagen blifva utan
någon verklig betydelse. Vederbörande, som hade att öfvervaka
helgden af denna lag, skulle knappast sjelfva veta, hvad de i det
ena eller andra fallet skulle göra gent emot dem, som icke ville
lyda och rätta sig efter densamma. Dock torde det möjligen kunna
hända, att en eller annan skulle kunna leta ut något sätt att tra¬
kassera sådana personer, som för sitt samvetes skull icke kunna
deltaga i nattvarden i statskyrkan, och det är derför, som jag icke
kan vara med om denna paragraf. På grund häraf och på grund
37 Nso 1!*.
Fredagen den 16 Mars, e. m.
af de anmärkningar, som förut blifvit framstälda mot förslaget Ana- l«g °m
nära nog i dess helhet, skall äfven lag be att få yrka afslag å,enski'd fJä,a-
hela försteget. .vard:. *on-,
° jirmation och
o Herrens lie-
Herr Redelius: Då jag förra gången hade ordet, frarastälde%« nattvard.
jag tvenne yrkanden, det ena i afseende å nu föredragna §§ 5 och (Forts.)
13, beträffande hvilka jag anhöll om proposition å bifall till Kongl.
Maj:ts försteg och afsteg å utskottets hemställan, det andra i af¬
seende å § 14 af Kong!. Majds försteg, der jag yrkade återremiss.
Nu måste lag emellertid återtaga det senare yrkandet af det skäl,
att den ^ deri afsedda paragrafen ännu icke är föredragen, ehuru
man tillåtits yttra sig öfver försteget i dess helhet. Jag ber der¬
för att för närvarande få återtaga det senare yrkandet.
Jag känner mig visserligen mycket frestad att, medan jag nu
har ordet, besvara ett par talare, som efter mig hade ordet; men
jag tror, att jag gör kammaren en större tjenst med att afstå der¬
ifrån. Jag kan dock icke underlåta att säga ett par ord med an¬
ledning af hvad som yttrades af en talare på stockholmsbänken,
som hade mycket att säga om friförsamlingarne. Han betonade,
hvilket jag också vill göra, fastän jag har en med hans olika upp¬
fattning, det efter hans uppfattning kristliga. Jag ber endast att
få erinra derom, att vi ha en dissenterslag, att det står fritt att
utträda ur svenska kyrkan för hvar och en, som anmäler sig der¬
till, han behöfver endast uppgifva, till hvilken främmande kristen
troslära han bekänner sig. Om nu denne talare och så många
med honom.— något som jag icke känner — ha så mycket att
klaga öfver i afseende å vår kyrkas lära och ordning, så förundrar
jag mig öfver att dessa personer och de med dem liktänkande
stanna qvar i kyrkan. Jag kan icke tänka mig något annat än
att de finna vår svenska kyrkas ordning vara mycket bättre och
fördelaktigare att lefva uti än en frikyrkas, ty i annat fall skulle
de naturligtvis icke vilja stanna qvar der.
Vidare stäldes till mig en direkt fråga, hvilken jag kanske
icke bör helt och hållet undandraga mig att besvara, och den frå¬
gan gälde presterskapets kontroll öfver skolundervisningen. Jag
har sa litet — det måste jag säga — att meddela om min erfa¬
renhet i detta afseende från mitt nuvarande verksamhetsområde
der hemma. Dock är det något. Jag kan upplysa om att det
finnes äfven frikyrkliga der; det finnes några få. Der finnes en
och annan baptist, hvars barn gå i skoten som de andra barnen.
Jag har icke hört uppgifvas af lärarne eller sjelf funnit, att någon
åtskilnad göres vid undervisningen. Jag har icke hört något knot
tran vare sig föräldrar eller barn. Hvad särskild! konfirmations¬
undervisningen beträffar, kan jag meddela, att jag har en skara
nattvardsungdom, som väntar på min återkomst från riksdagen.
Jag började undervisningen i höstas och fortsatte den under sep¬
tember, oktober, november och december månader. Bland dessa
finnas baptisters barn, hvilka på egen begäran fått tillträde till
undervisningen. — Jag vet icke, om jag med dessa upplysningar
varit den, som framstälde frågan till mig, till nöjes, men då han
N:o 19. 38
Ang. lag om
enskild själa¬
vård, kon¬
firmation och
Herrens he¬
liga nattvard.
(Forts.)
Fredagen den 16 Mars, c. ra.
särskildt vände sig till mig, ansåg jag det vara lämpligt att med¬
dela honom dessa upplysningar. — Här kan icke blifva fråga om
något samvetstvång.
Med anledning af hvad den talare, som näst före mig hade
ordet, yttrade om obenägenheten hos dissenters att gå till natt¬
varden i den svenska statskyrkan tillsammans med andra perso¬
ner, som hade olika tankar och förde ett annat lefverne än dessa,
ber jag att, med all respekt för olika tänkande och samvetets bild,
ändock få säga, att jag för min del icke kan fatta, att, om jag
faller ned vid nattvardsbordet, jag har något gagn af om det lig¬
ger — må uttrycket tillåtas mig — en Johannes evangelist bred¬
vid mig på ena sidan, och jag tror icke heller, att jag skulle ha
någon skada af om der finnes en Judas på den andra. Jag tror
icke, att detta har något att betyda. Men jag förundrar^mig öf¬
ver att, om man är så ömtålig i detta hänseende af brist på kyrko¬
tukt, man ändå motsätter sig all kyrkotukt för den svenska kyr¬
kan. Det anser jag vara inkonseqvent, och det vill jag ha anmärkt.
Herr Wellander: Herr talman, mine herrar! Endast ett
par ord. En ärad talare har här uttalat den uppfattningen, att
man genom att antaga § 5 i Kongl. Maj:ts förslag skulle införa
ett “legalt konfirmationstvång". Denna anmärkning, som man
synes hafva tillmätt en ganska stor vigt, är emellertid origtig;
och som den icke blifvit af någon annan talare bemött, skall jag
tillåta mig att erinra om innehållet i 3 mom. af den nu föredragna
§ 5, sådant detta moment är i Kongl. Maj:ts förslag affattadt.
Det heter der: “Då barn, som åtnjutit konfirmationsundervisning,
ås t undar att konfirmeras, må det ej af föräldrar eller målsman der¬
ifrån hindras". Detta stadgande angifver ju alldeles tydligt, att kon¬
firmationen är för barnet en fullkomligt fri sak. Jag vågar vid
denna sena timme icke längre upptaga kammarens tid och skall
derför endast yrka bifall till de föredragna paragraferna, sådana
de lyda enligt Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Jönsson i Mårarp: Jag ber endast att till protokollet
få antecknadt, att äfven jag yrkar afslag å förslaget.
Öfverläggningen var härmed slutad. Sedan herr talmannen
till särskilda propositioner upptagit såväl utskottets förslag som
de under öfverläggningen framställa, ännu återstående yrkandena,
afslog kammaren såväl utskottets som Kongl. Maj:ts förslag.
Efter föredragning vidare af § 14 anförde:
Herr Bruzelius: Herr talman! I konseqvens med det beslut,
som nyss fattades, tager jag mig friheten äfven nu yrka afslag å
såväl utskottets som Kongl. Haj:ts förslag.
Vidare yttrades ej. Paragrafen afslogs.
Fredagen den 10 Mars. e. m.
39 N:o 19.
Herr Themptander begärde nu ordet och yttrade: Jag Ang. lag om
vågar hemställa, om icke den utgång frågan fått i de föregående ens^fld själa-
paragraferna, må kunna befria oss från att höra hela det åter- firmation^öch
stående förslaget uppläsas. Här eger ju ett sådant samband rum Herrens he-
mellan förslagets skilda delar, att då vi afslagit förslaget i vissa liga nattvard.
paragrafer, de öfriga måste dela samma öde. Jag föreslår alltså, (Forts.)
att de återstående paragraferna ej må uppläsas.
Herr Bruzelius: Jag ämnar framställa samma yrkande som
herr Themptander och förenar mig således däri.
Den af herr Themptander gjorda hemställan bifölls, hvarefter
samtliga återstående §§ 1—4, (i—12 samt 15 och 16 hvar efter
annan afslogos; och förklarades utskottets förslag till rubrik och
ingress för lagförslaget hafva förfallit i följd af kammarens i äm¬
net redan fattade beslut.
Slutligen förklarades utskottets under punkten 1 gjorda hem¬
ställan vara genom samma beslut besvarad.
Utskottet hemstälde vidare under punkten 2, att Riksdagen (f/an-
ville godkänna det af Kong], Maj:t framlagda förslaget till lag gående jord-
angående jordfästning. fästning.
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:
Herr Waldenström: Det kan visserligen synas vara af tem-
ligen underordnad vigt, huruvida kammaren antager eller förkastar
det här föreliggande förslaget till lag angående jordfästning. Men
det finnes dock en punkt i detsamma, med anledning af hvilken
jag skulle vilja yrka afslag. Det är sista delen af § 7 der det
står: ‘‘Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes
anhöriga, om sådana finnas och inställa sig, samt de personer,
hvilka äro oumbärliga för den dödes jordande. Ej må vid sådan
jordfästning förekomma klockringning, sorgmusik, sång eller liktal."
Detta är ett stadgande, som naturligtvis aldrig kan göras effek¬
tivt. Ty om det vid en sådan jordfästning skulle inträffa, att
äfven några af den aflidnes ränner infunne sig, ja, att de upp¬
stämde en sång eller att någon af dem hölle ett sorgetåg så frå¬
gas, hvad man ville eller kunde göra för att afstyra detta, eller
hvad straff man ämnade ålägga de felande. Jag tror icke, att det
är lämpligt att i en lag framställa, hvad man önskar, att menni-
skor må göra; i lagen skall stå, hvad man fordrar, att menniskor
skola gorå eller icke göra. Man bör derför icke skrifva ett lagbud,
om hvilket man vet, att man icke kan åstadkomma att det efter-
lefves. Herr talman! Jag yrkar afslag äfven å den nu föredragna
punkten.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grill-
jam: Trots den föregående talarens yrkande skall jag dock be
herrarna icke vara alltför snabba att afstå det nu föreliggande
lagförslaget derför, att en anmärkning gjorts mot ett uttryck i en
paragraf i detsamma. Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten
N:o 19. 40
Fredagen den 16 Mars, e. m.
Om förslag
till lag an¬
gående jord¬
fästning.
(Forts.)
på alt det står: “böra endast närvara". Man kan naturligtvis icke
tvinga folk att vara borta, och derför har också användts ordet
“böra“.
Hvad beträffar “sorgmusik, sång och liktal", så kan sådant
visserligen icke af presten förhindras; men hvad som kan förhin¬
dras, det är att presten är närvarande dervid. Han går sin väg
innan sorgmusiken, sången eller talet börjar. Klockringning der¬
emot kan ju icke komma i fråga, utan att presten lemnar sitt
bifall dertill.
Herr Waldenström: Ja, om i 7:de paragrafen stode, hvad herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet anmärkte, att
presten hade rätt att gå sin väg, innan sorgmusik, sång eller lik¬
tal förekomme, då skulle jag ei hafva sagt ett ord mot paragra¬
fen. Men nu står der blott: “Ej må vid sådan jordfästning före¬
komma klockringning, sorgmusik, sång eller liktal". Och det är
något helt annat. Att jag yrkade anslag på hela lagen, var ju
naturligt, ty om en paragraf faller, sedan Första Kammaren fattat
sitt beslut i frågan, så faller i alla fall hela lagen. Jag kan emel¬
lertid nu gerna inskränka mig till att yrka afslag på endast den
7:de paragrafen. Det har samma verkan.
Herr Bruzelius: Jag skall taga mig friheten yrka bifall till
utskottets hemställan i denna punkt; och jag gör det särskildt
derför, att jag är så om om den bestämmelse, som förekommer i
6:te paragrafen af lagförslaget, att jag med hänsyn dertill yrkar
bifall till den nu föredragna punkten.
Herr Ericsson i Väsby: Jag är af den åsigt, att det gör
sak samma, huru man förfar vare sig med mig eller någon annan
efter döden. Jag fäster derför icke mycken vigt vid föreliggande
förslag. Men det är, såvidt jag kan fatta, någonting ovanligt, att
i ett lagförslag, utgånget från statskyrkligt håll, det tages ett steg
framåt, enär, i vanliga fall åtminstone, de lagförslag, som utgå
från statskyrkligt håll, afse att taga ett steg tillbaka. Mot före¬
liggande lagförslag har jag derför icke något att anmärka. Om
jag mot detsamma skulle göra någon anmärkning, så vore det
mot 5 §, der det står: “I särskild, mindre högtidlig ordning skola
dödfödda barn jordfästas." Jag vill med afseende på denna para¬
graf fråga herrarne: hvad bör man hafva för betänkligheter mot
att gifva det lilla dödfödda barnet samma högtidliga begrafning
som andra menniskor? Inte skulle sådant vanhelga vårt land
eller vår statskyrka, ty inte kan väl barnet rå för, att det kom¬
mit dödfödt till verlden?
Jag anser föreliggande lagförslag bättre än det förslag vi nu
ha i samma ämne. Ty om för närvarande ett litet barn dör, in¬
nan det hunnit få det s. k. statskyrkans dop, äro statskyrkans pre-
ster stälda inom en sådan ram — jag har sjelf talat med prester
derom — att, då de komma för att jordfästa barnet, de äro liksom
rädda för detsamma: de läsa Herrens välsignelse, och så springa
41 Nso 1».
Fredagen den 16 Mars, e. m.
de. Då jag, såsom sagdt, funnit det odöpta barnet i förevarande Om förslag
lagförslag uteslutet från att jordfästas i stillhet, och förslaget så- m ^9 an-
lunda går ett steg i rätt retning, ber jag att få yrka bifall till det- 9fäteJ”d'
samma. (Fortio
Herr Ekman: Jag skall be att få förorda detta förslags an¬
tagande, ty det har ett afgjordt företräde framför det nu gällande
förslaget i samma ämne, och det just i den paragraf, som den se¬
naste talaren berörde.
Det är nemligen för närvarande föreskrifvet, att dödfödda och
odöpta barn skola jordfästas i stillhet. I föreliggande lagförslag
uteslutes från sådan jordfästning odöpta barn. Jag tycker, att,
sådan lagen för närvarande är, det bör kännas temligen hårdt för
t. ex. baptister, som af öfvertygelse icke döpa sina barn, att, vid
jordfästning af ett sådant barn, fadern och modern till barnet icke
kunna få, tillsammans med en större procession, följa sitt barn
till grafven.
Jag anser derför, att förevarande lagförslag har företräde
framför nu gällande, och yrkar sålunda bifall till detsamma.
Herr John Olsson: Då vi redan lyckligt och väl expedierat
lista punkten uti det i förevarande betänkande behandlade från
kyrkomötet utgångna lagförslag, tycker jag, att vi gerna kunde
göra processen kort äfven med den 2:dra punkten.
Jag ber derför att få yrka afslag å punkten.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hem¬
ställan som Kongl. Maj:ts i ämnet framlagda lagförslag, och fann
herr talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den
förra propositionen. Herr John Olsson begärde likväl votering,
hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända omröstningsproposition:
# Den, som bifaller lagutskottets hemställan i 2:dra punkten af
utlåtandet n:o 27, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets omförmälda hem¬
ställan och Kongl. Maj:ts i ämnet framlagda lagförslag.
Omröstningen visade 101 ja mot 42 nej; varande alltså ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallen.
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 19.
4
Nto 19. 42
Fredagen den 16 Mars, e. m.
§ 8
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. Halm
„ A. P. Gustafsson
„ L. Eriksson i Bäck 12
„ 0. G. Erikson i Öfre Odens vi 10
„ Folke Andersson 9
„ C. G. Bäckgren 11
„ C. Rydberg 10
„ K. É. Holmgren 12
och A. Olsson i Mårdäng 12
under 12 dagar fr. o. m.
12
den 17 dennes
17 „
17 n
19 „
19 „
18 „
17 „
17 „
17 „
§ 9.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtande n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående anslagen till fullbordande af
artillerietablissementet i Östersund;
bevillningsutskottets memorial och betänkande,
n:o 8, i anledning af återremiss af lista punkten i bevillnings¬
utskottets betänkande n:o 6, angående vissa delar af allmänna be-
villningen; och
n:o 9, i anledning af väckt motion om frihet för vissa frälse-
räntegifvare från tilläggsbevillning.
lagutskottets memorial n:o 30, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut med föranledande af utskottets hemställan i dess
utlåtande n:o 11 öfver väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande den kommunala rösträtten på landet; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7;
angående ifrågasatt skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
företagande af en allmän undersökning af de sanitära förhållan¬
dena vid fattigvårdsanstalterna i riket.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragnings¬
listan för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden,
som blifvit tvenne gånger bordlagda.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag;
åtskildes kl. 10,26 e. m.
hvarefter kammarens ledamöter
In fidem
Hj. Nehrman.
Fredagen den 16 Mars, e. m.
43
Rättelse
i Andra Kammarens protokoll n:o 17.
Sid. 42, rad. 19 uppifrån står: redogjort
läs: redogjordt
„ „ 35 „ står: reservation
läs: konversation