RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1894. Andra Kammaren. N:o 15.
Onsdagen den 7 mars.
Kl. 7 e. m.
§ 1-
Fortsattes behandling af statsutskottets utlåtande n:o 5, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel, om¬
fattande anslagen till landtförsvaret.
Dervid förekom först i ordningen
Punkten 20, som bifölls.
Punkterna 21—23.
Biföllos jemväl.
Punkten 24.
Kong! Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till fortsättande af
<arbetena å Karlsborgs hufvudfästning och Vaberget på extra stat för
år 1895 bevilja 200,000 kronor, men hemstälde utskottet, att Riks¬
dagen måtte för ifrågavarande ändamål på extra stat för år 1895
anvisa 150,000 kronor.
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Mankell: Äfven i afseende på det i denna punkt före¬
slagna anslagsbeloppet ser jag mig nödsakad att föreslå en nedsätt¬
ning, ehuru i detta fall mera eller åtminstone lika mycket af prin¬
cipiella skäl som af besparingsgrunder.
För en hvar, som känner mina militära åsigter, torde det icke
vara obekant, att vårt befästningsväsen icke gerna kan hafva någon
varmare vän och anhängare, än jag är. Jag har alltid hyst den
Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 15. 1
Angående
andag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
N:o 15. 2
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
Angående ? åsigten, att ingå penningar, som nedläggas på vårt försvar, gifva så
riklig ränta eller äro så fruktbärande, som de, hvilka användas för
fästnings- ett lämpligt och väl ordnadt befästningsväsen; och detta af den enkla
byggnad, orsak att befästningsväsendet i allmänhet för små länder, som måste
(Forts.) försvara sig mot större, är ett af de kraftigaste försvarsmedel, som
finnas. Derför har jag äfven städse beklagat, att så nästan löjligt
små summor på senare åren anslagits för befästningsväsendet. Om
vi någonsin skola kunna komma någon vart i detta hänseende och
få befästningsväsendet nödtorfteligen ordnadt, anser jag, att det erfordras
åtminstone 1 million kronor om året. Men jag har tillika alltid
antydt ett sätt, hvarpå man, utan de skattdragandes ytterligare be¬
tungande, skulle kunna anskaffa de för ändamålet erforderliga medel.
Detta kunde nemligen ske genom att icke anslå så stora summor,
som nu, för anskaffande af dyra, sjögående pansarfartyg, af hvilka
vi säkerligen kunna hafva jemförelsevis ringa nytta, och hvilka i alla
fall genast vid krigets början blifva injagade i våra hamnar och
blockerade, utan i stället nedlägga en del af dessa penningar på
mindre fartyg, af hvilka vi skulle hafva större gagn samt använda
öfverskottet på befästningsväsendet.
Det är sålunda icke tänkbart, att jag kan vara obenägen för ut¬
gifter till befästningsväsendet. Icke heller har jag något i allmänhet
att anmärka mot den plan, som synes fullföljas i afseende på vårt
fästningsbyggande, för så vidt man öfver hufvud skall anse, att någon
dylik plan förefinnes — något som man endast kan sluta sig till af
de spridda antydningar, som man understundom får se i protokollet
till statsregleringspropositionerna. Deraf kan man möjligen draga den
slutsats, att det varit regeringens mening att, sedan inloppen till Stock¬
holm och Karlskrona nödtorftigt belastats, äfven spärra inloppet till
Göteborg och befästa Stockholm åt landsidan till skydd emot öfver¬
rumpling af landstigande trupper, att fortsätta befästningarne vid
Karlsborg och anlägga replipunkter i Korrland och på Gotland.
Men hvad jag bestämdt icke kan gilla är den ordning, i hvilken
krigsstyrelsen på senare tid tyckes hafva fullföljt fästningsbyggandet,
nemligen att nästan uteslutande bygga på Karlsborgs fästning, som
endast i det minst tänkbara krigsfallet, nemligen i händelse af ett
eröfringskrig, kan komma i fråga att angripas, medan man deremot
alldeles försummar de befästningar, som äro oundgängligen nödiga
för neutralitetens upprätthållande. Detta regeringens förfaringssätt
är för mig alldeles oförklarligt, för att nu begagna ett mycket mildt
uttryck. Men det står för öfrigt i full öfverensstämmelse med den
strategiska klokhet, hvarmed man nu tyckes vara i färd med att
bygga dyrbara kaserner och andra etablissementer i öppna kuststäder,
hvilka när som helst kunna förstöras af en fiende, som vill kränka
vår neutralitet.
Vill man verkligen sörja för vårt befästningsväsen i och för
neutralitetens uppehållande, synes det mig vara den enklaste och
naturligaste sak, som äfven en icke militär, med ganska ringa eller
3 N:o 15.
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
«.ingen kunskap i krigskonsten, bör kunna förstå, nemligen att, såsom
jag flere gånger tagit mig friheten att framhålla, först spärra inloppet
till Göteborg, dernäst befästa Stockholm åt landsidan, till skydd mot
öfverrumpling, och sedermera anlägga replipunkter i Norrland och på
Gotland eller möjligen först på Gotland och sedan i Norrland, men
allra sist fullfölja Karlsborgs befästande.
Om någon varit vän till Karlsborgs befästande och det dermed
sammanhängande centralförsvaret, så är det jag. Om någon under en
följd af år ifrat för att till Karlsborgs betryggande Vaberget skulle
intagas i försvarsrayonen, så vågar jag påstå, att det varit jag; ty jag
har varit, om icke den förste, så åtminstone en bland de förste, som
. derpå yrkat. Men allt detta hindrar mig icke från att på det högsta
ogilla, att- man nu uteslutande fortsätter med Karlsborgs befästande,
och öfver hufvud taget ogilla den ordning för befästningsväsendets
fortgång, som här och der framlyser i statsrådsprotokollen. Af dem
har man kunnat finna, att det gäller att först befästa replipunkterna
i Norrland och på Gotland, derjemte fortsätta med Karlsborgs be¬
fästande, och slutligen taga i tu med hvad man borde göra först,
nemligen befästande af Göteborg och Stockholm.
Mot ett sådant tillvägagående måste jag bestämdt, protestera.
Men då en sådan protest icke lärer betyda något, om den icke åt¬
följes af en anslagsvägran, måste jag, om också med svidande hjerta,
yrka på att anslaget till fortsättande af Karlsborgs fästningsbyggnad
åtminstone tills vidare upphör. Jag kan icke finna någon annan ut¬
väg att förmå regeringen att afstå från den efter mitt förmenande
felaktiga väg, som den beträdt, och i stället bygga våra befästningar
i en annan och lämpligare ordning, än hittills, samt att framför allt
framlägga en plan för hela vårt befästningsväsen, en plan till hvilken
Riksdagen kan hafva förtroende och till hvars genomförande den då
kan lemna tillräckliga anslag.
Som jag emellertid ganska väl inser, att ett plötsligt afbrytande
af nu pågående befästningsarbeten vid Karlsborg vore mindre lämp¬
ligt, vill jag för närvarande inskränka mig till att för desamma för¬
orda ett anslag af 50,000 kronor och sålunda inbespara de återstående
af utskottet föreslagna 100,000 kronor. Jag får sålunda, herr talman,
anhålla om proposition på att anslaget till Karlsborgs fästningsbygg¬
nad måtte nedsättas till 50,000 kronor.
Herr Hahn: Allt sedan jag år 1892 blef i tillfälle att på ort
och ställe bese de arbeten, som försiggå på Karlsborg, har det gått
mig emot att rösta för anslagen dertill. Men äfven om man icke af
de påbörjade arbetena kan se, att deras fullbordande kräfver orimligt
med penningar, får man nogsamt reda derpå, om man läser stats¬
utskottets föreliggande utlåtande. Man kan derutaf få ett godt skäl
för att gå in på det förslag, som den siste talaren framstälde. På
sidan 40 omnämnes nemligen, att chefen för fortifikationen framhållit
såsom »eu betänklig sak, att landet och armén, med hänsigt till
Angående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forts.)
N:o 15.
4
Angående
anslag till
Karlsbprgs
fästnings
byggnad.
(Forts.)
Osndagen den 7 Mars, e. m.
arbetenas långvarighet, måhända kunde bibringas den origtiga före¬
ställningen, att vid Karlsborg, i händelse af krig, funnes att tillgå
ett pålitligt fast stöd för landets försvar, under det att i sjelfva verket
fästningen vore halffärdig och oförsvarbar». Då man nu vet, att vi
redan lagt ned omkring 20 å 30 millioner kronor på Karlsborg, och
hör, att fästningen endast är halffärdig och oförsvarbar, kan jag icke
förstå, hvartill ett så litet anslag som 150,000 kronor kan tjena. Det
är ju omöjligt att tänka sig, att detta arbete kan på detta sätt blifva
färdigt inom en nära framtid, ty dertill fordras åtminstone ett par
millioner om året. Och då jag sålunda icke kan finna det vara af
någon betydelse att lemna nu föreslagna anslag, så synes det mig
vara mycket lämpligare att afslå alltsammans samt använda pengarne
för andra ändamål än till Karlsborg. På förmiddagen förehade vi
några punkter, som dock, huru man än vill resounera, voro rätt be-
aktansvärda, t. ex. frågan om nya gevär och ammunition, och dervid
sökte man så mycket som möjligt nedsätta anslagen för att kunna
göra besparingar. Men om dessa frågor jemföras med den, som nu
är före, kan åtminstone icke jag finna annat än att det varit bra
mycket bättre att använda penningarne för någon af dessa poster än
för Karlsborg. Då vi derjemte veta, att vårt kustförsvar är i dåligt
skick samt att inloppet till Stockholm icke är så befästadt, att man
dermed kan vara belåten, synes mig som om man mycket väl skulle
kunna biträda herr Mankells förslag och under de närmaste åren
nedsätta förevarande anslag och använda de sålunda besparade medlen
till andra och bättre ändamål.
Jag instämmer sålunda i det af herr Mankell framstälda
yrkandet.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Kappe: Då jag i förmiddags yttrade mig i fråga om anslaget till
mobiliseringsammunition, sökte jag påvisa, hurusom krigsstyrelsen
hade gjort allt för att koncentrera utgifterna på vissa alldeles nöd¬
vändiga poster, hvilka i första rummet borde tillgodoses, på det man
icke på hela linien skulle göra mindre ansträngningar utan att komma
till något mål. Jag omförmälde då också, att af chefen för fortifika¬
tionen hade begärts ganska betydande belopp för befästningarne så
väl vid Yaxholm som vid Kungsholmen, men att chefen för landt¬
försvarsdepartementet icke ansett sig kunna tillstyrka Kongl. Maj:t
att af Riksdagen för närvarande äska dessa medel, då det enligt mitt
förmenande vore allra vigtigast att, eftersom man nödgades inskränka
utgifterna, söka att samla dem kring hvad som stode i samband med
ordnandet af det lefvande försvaret. Ku har här klandrats, att Kongl.
Maj:t begärt så litet anslag till fortsättande af arbetena å Karlsborgs
fästning, och man synes hafva önskat, att framställning tillika gjorts
om anslag till Vaxholms och Kungsholms ytterligare befästande. Det
är klart, att innan man börjar med nya befästningar, böra dé befäst¬
ningar vi redan hafva sättas i något så när tidsenligt skick, och då
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
5 N:0 15.
det onekligen finnes flera andra punkter i vårt land, som böra tryggas
med hjelp af det fasta försvaret, hade det derför verkligen kunnat
sättas i fråga, om det icke varit nödvändigt att till denna Riksdag
göra framställning om något anslag till Yaxholms och Kungsholms
fästningar. Men de af chefen för fortifikationen föreslagna beloppen
voro så betydande, att jag, såsom jag nyss nämnde, .icke ansåg mig
kunna tillstyrka Kongl. Maj:t att nu äska dem, och någon minskning
på dem kunde icke göras. Men jag vill fråga: hvarifrån föreställen
I eder, mine herrar, att dessa summor skola tagas, sedan det visat
sig, att denna kammare ansett nödigt att göra nedsättning i de af
Kongl. Maj:t begärda beloppen för anskaffning af gevär och ammuni¬
tion? Jag är alldeles viss på, att man genom att draga in anslaget
till Karlsbörg icke skulle kunna komma till något resultat för de
kustbefästningar vi nu ega, då det erfordras så stora belopp för att
sätta dem i fullt tidsenligt skick.
Talaren på stockholmsbänken ifrågasatte, att man borde gå så
till väga, att man indroge anslaget till byggande af krigsfartyg
och i stället beviljade medel till sjöfästningar. Ja, det är nu ett
radikalt sätt att gå till väga och ett sätt, hvarigenom man visserligen
kunde nå målet, men jag hemställer till herrarne, om ni verkligen
äro beredda att indraga vårt sjöförsvar och sålunda lemna vår handel
och våra kuster utan allt skydd mot fiendens härjningar i händelse
af ett krig.
Samme talare klandrade äfven, att icke någon fullständig befäst-
ningsplan blifvit framlagd. Men jag vill hemställa, om ögonblicket
verkligen nu är inne att komma med en sådan, då vi, som sagdt,
göra allt hvad vi kunna för att iordningställa de lefvande stridskrafter,
som genom 1892 års urtima Riksdags beslut skulle tillföras vår för¬
svarsorganisation. Det förefaller mig, som om åtminstone denna
kammare hyser den uppfattningen, att det för närvarande är ganska
svårt att få budgeten att gå i hop. Skulle det då vara lämpligt att
nu framkomma med en plan för det fasta försvarets ordnande. Jag
tänker att hvar sak har sin tid, och att det är lämpligast att låta
anstå någon tid, innan ögonblicket kan vara inne att framlägga en
sådan plan — hvilken för öfrigt visserligen finnes utarbetad.
Jag torde icke för ögonblicket behöfva yttra något vidare. Att
helt och hållet indraga anslaget till Karlsborgs fortsatta befästande,
sedan så stora summor dertill redan anväudts, kan väl icke på allvar
ifrågasättas. Den föregående talaren nämnde, att för detta ändamål
redan beviljats 20,000,000 kronor. Öfverdriften i detta påstående
torde icke behöfva bevisas.
Enligt fästningsplanen skall Karlsborg kosta 4Va millioner, och
befästningen af’ Vaberget 1’A millioner. Af dessa belopp hafva
hittills beviljats något mer än 2,100,000 kronor. Det återstår således
något mindre än 4,000,000 kronor för att sätta fästningen i försvars-
dugligt skick, förutom kostnaden för pansarkonstruktionerna. Det är
följaktligen klart att, om Riksdagen beviljar endast 150,000 kronor
Angående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forts.)
Nio 15. 6
Onsdagen den 7 Mars. e. m.
Angående
an »lag till
Karlsborgs
fästnings*
byggnad.
(Forts.)
årligen, det kommer att åtgå 25 år, innan man kan nå målet. Jag
vore naturligtvis den förste att önska, det Riksdagen beviljade större
anslag till ifrågavarande fästningsarbeten, och vid förlidet års riksdag
kade jag tillstyrkt Kongl. Maj:t att begära 350,000 kronor, men
kammaren afslog den kongl. propositionen, ock det visade sig omöjligt
att bringa upp anslaget till någon afsevärd .summa.
Under sådana förhållanden kan jag icke se, att man kunnat handla
på annat sätt än såsom Kongl. Maj:t nu gjort. Den närmaste slut¬
ledningen af de båda föregående talarnes yttranden skulle väl också
vara, att man borde gå in på hvad Kongl. Maj:t här föreslagit eller
200,000 kronor i stället för att, såsom af desse talare ifrågasatts,
minska anslaget till 50,000 kronor.
Herr Mankell: Med anledning af hvad herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet behagade yttra, ber jag få nämna,
att jag i mitt förra anförande ingalunda påyrkade, att några vidare
medel skulle nedläggas på Vaxholms och Karlskronas befästande,
utan tvärtom tvenne särskilda gånger förklarade, att jag tog för gifvet,
att dessa punkter redan vore nödtorftigt befästade. Icke heller yrkade
jag, att man skulle beröfva sjöförsvaret allt anslag, såsom han tycktes
vilja antaga, utan blott att man skulle bygga mindre dyrbara pansar¬
fartyg och använda öfverskottet, såsom jag uttryckte mig, till befäst¬
ningars byggande.
Hvad slutligen beträffar framläggandet af eu befästningsplan,
kan jag icke inse att det kunde skada att, äfven om anslagen till
befästningsväsendet vore aldrig så ringa, man hade planen gifven,
huru dessa ringa medel skulle användas, så att det kunde ske med
mera förstånd och i bättre ordning än hittills varit fallet.
Den talare, som hade ordet näst efter mig, begick verkligen ett
misstag, då han påstod att den summa, som hittills nedlagts på Karls¬
borgs befästande, uppgick till sammanlagdt 20 millioner kronor. Men
jag tror att det är ett lika stort misstag att vilja säga, det detta
belopp utgör endast en tiondedel af nämnda summa. Så vidt jag
känner summan, uppgår den för närvarande till åtminstone 9 å 10
millioner kronor.
Jag vidhåller mitt förut gjorda yrkande.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Herr tal¬
mannen gaf propositioner först på bifall till utskottets hemställan
och derefter på bifall till herr Mankells yrkande; och fann herr tal¬
mannen den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja.
Herr John Olsson begärde likväl votering, hvilken ock företogs en¬
ligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voterings¬
proposition :
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
7 N:o 15.
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 24:de punkten af
utlåtandet n:o 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Mankell under
■ofverläggningen gjorda yrkande.
Omröstningen utföll med 137 ja mot 61 nej; varande sålunda
utskottets hemställan af kammaren bifallen.
Punkten 25.
Bifölls.
Punkten 26.
Lades till handlingarna.
Punkten 27.
Kong! Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till anskaffning af
materiel för flyttande sjukhus på extra stat för år 1895 bevilja
100,000 kronor.
Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet,
att, till anskaffning af materiel för flyttande sjukhus, måtte på
•extra stat för år 1895 anvisas 30,000 kronor.
I en vid punkten fogad reservation yrkades deremot af herrar
A. Persson i Mörarp, H. Andersson i Nöbbelöf, P. Holm, O. Jonsson
i Hot', Lasse. Jönsson, P. Pehrson i Törneryd, C. Persson i Stallerhult,
J. E. Wikstén, A. P. Danielson, N. Nilsson i Skärhus, Ollas A.
Ericsson och C. G. Andersson i Skeenda, att Kongl. Maj:ts före¬
varande framställning ej måtte af Riksdagen bifallas.
I fråga härom anförde:
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Herr talman, mine herrar 1 En bland de icke minsta för-
delarne af det beslut, som fattades vid urtima riksdagen år 1892,
hvarigenom arméns organisation blef faststäld, är den, att det blifvit
Angående
anslag till
flyttande
sjukhus.
N:o 15. 8 Onsdagen den 7 Mars, e m.
Angående ii möjligt att fullständigt beräkna, hvad som fordras för arméns utrusta
“flyttande niDg- I förra tider räknade man på det sättet, då det gälde anskaff-
sjukkus. ningar, att man evalverade behofven under antagande af så ock så.
(Forts.) många tusen man,- 10,000 man, 20,000 man etc., men man uppgjorde
icke beräkningarna för en bestämd stridsstyrka. Nu bar en full¬
ständig beräkning öfver kostnaderna för arméns utrustning blifvit
gjord, och härför har man att tacka den nya intendenturen, som så¬
lunda icke dröjt att lemna prof på sin verksamhet, som säkerligen
mer och mer skall visa sig gagnerik, ju mer den hinner utvecklas.
Inom statsutskottet är också detta arbete bekant. Man trodde torr,
att arméns utrustningskostnader skulle vara så oerhördt stora, att
ingen skulle våga ens tala derom. Jag erinrar mig, att för några
riksdagar sedan, då det på allvar man och man emellan talades om
nödvändigheten af att framlägga en fullständig redogörelse för den
utrustning, som var af nöden för arméns försättande i stridbart skick,
detta troddes komma att,gå till så höga belopp, att det ansågs bättre
att uppskjuta dermed till mobiliseringen för att då söka att af kredi-
tiven taga så mycket, som erfordrades för att i någon mån fylla be-
hofvet. Man trodde nemligen, att det skalle gå till oerhörda summor.
I verkligheten visar det sig dock, att så icke är förhållandet, utan
tvärtom, att man med ej särdeles mycket mer än de beklädnads-
anslag etc., som vi hafva, kan småningom komma derhän att få ar¬
mén ganska nöjaktigt utrustad i hufvudsak.
Det finnes emellertid vissa titlar, för hvilka nödvändigtvis anslag
utan längre uppskof måste begäras af Riksdagen för att få förhållan¬
dena ordnade på tillfredsställande sätt, och bland dessa intager sjuk¬
vården det första rummet. Generalintendenten har också ingått till
Kong! Maj:t med anhållan om framställning till Riksdagen om anslag
till flyttande sjukhus. Som herrarue finna, skulle den sammanlagda
kostnaden härför gå till något öfver 700,000 kronor. Kongl. Maj:t
trodde sig emellertid icke kunna göra framställning till Riksdagen om
hela det anslag, som generalintendenten ifrågasatt, redan för nästa
år, utan ansåg sig böra nedsätta beloppet till 100,000 kronor. Nu
har utskottet ifrågasatt, att endast 30,000 kronor skulle beviljas, och
reservanterna från denna kammare hafva hemstält, att för närvarande
ingenting skulle göras för sjukvårdens ordnande.
Jag tror, att det är nödvändigt att här göra en kort framställ¬
ning om huru sjukvården i fält är ordnad, och jag skall söka göra
den så kortfattad som möjligt.
Vi tänka oss en stridsstyrka, som skall utföra en förestående
drabbning. Först och främst finnas vid hvarje bataljon, hvarje af
härens taktiska afdelningar, läkare och sjukvårdssoldater samt sjuk¬
bärare, hvilka skola anordna s. k. hjelpförbandsplatser, dit föra de
sårade och der lemna dem den första hjelpen. Men så snart striden
antager en allvarsammare karakter, måste sjukvårdskompanierna in¬
gripa. Sedan armén blifvit försedd med trängbataljoner, kommer
nemligen hvarje arméfördelning att i krigstid blifva utrustad med.
9 N:0 15.
t
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
hvar sitt sjukvårdskompani. Genom dessa sjukvårdskompanier ordnas
de egentliga ambulanserna eller hufvudförbandsplatserna; derifrån
framskickas sjukbärareafdelningen, som skall på slagfältet upphemta
de sårade och sjuka; å förbandsplatsen — hvartill uppsökes en
lämplig, skuggig plats i närheten af vatten — samlas en annan
afdelning, bestående af läkare och sjukvårdare, för att anlägga det
första förbandet och gifva den första hjelpen åt de sårade, som bäras
ur striden; slutligen föras genom en tredje afdelning dels på bårar,
dels på vagnar de sårade bakåt till en plats, som icke är utsatt för
fiendens eld, men som ligger i slagfältets närhet, der de s. k. flyt¬
tande sjukhusen eller fältlasaretten etableras. Till plats för sagda sjuk¬
hus utses en by, några bredvid hvarandra liggande gårdar eller en
skogsdunge, belägen vid vatten o. s. v. Man har i sjukhuset ett
visst antal sängar, som uppställas efter utrymme och lägenhet inne
eller i tält; man bär der nödvändiga utredningar; der finnas nödvän¬
diga medicinalier och apoteksvaror samt allt annat, som fordras för
ett provisoriskt sjukhus. Der få de sårade således komma i fred
och ro, och det kan jag icke tillräckligt framhålla för herrarne, hvad
det betyder för en, som blifvit sårad, att blifva förd från slagfältet
och komma i fred och ro. Det är det allra första, som fordras, kan
man säga, för den sårades vederfående, och det målet vinnes genom
dessa flyttande sjukhus eller fältlasarett. Under tiden fortgår striden;
man måste kanske bryta upp den hufvudförbandsplats, man har haft,
i fall striden går framåt, har man ju de sårade längre fram. På
samma sätt med sjukhusen: rycker armén framåt, måste de hastigt
göras fria för att följa med och vara till hands vid ny strid, så att
man alltid på bästa sätt söker tillgodose de sårade, hvilkas antal
under fälttågets fortsättning allt jemt ökas. Efter striden, och för
att frigöra de flyttande sjukhusen, föras de sårade så snart som möj¬
ligt från nämnda sjukhus till någon jernvägsstation, der det upprättas
ett s. k. etappsjukhus, hvarest de sjuka sammanföras. På särskilda
sjuktåg eller sjukhuståg föras de sedan tillbaka till hemlandet, eller
till den del af landet, dit icke kriget utbredt sig, således, om vi tala
om vår armés indelning i arméfördelningar, till dessas hufvudorter,
så vidt de ligga utom krigsskådeplatsen, och spridas sedan ut vare
sig till mötesplatserna, till der varande sjukhus, eller till andra civila
sjukhus, eller också till enskilde, i den mån desse äro villiga att-
åtaga sig de sjukes vård.
Detta är gången i stort af sjukvården i moderna krig, och följden
af denna organisation har visat sig vara i högsta grad förmånlig, i
det att icke numera sådana fältsjukdomar och svåra farsoter före¬
komma, som fordom åtföljde krigen och bortryckte största delen af
de sårade. Tvärtom visade sig under 1870—1871 års krig det märk¬
värdiga förhållandet, att på tyskarnes sida antalet af de sårade, som
dogo, var försvinnande litet, tack vare just den tyska arméns ut¬
märkta organisation med afseende å sjukvårdsväsendet.
Det är klart, att alla stater sekt komma derhän att få en lik-
Angående
anslag till'
flyttande
sjukhus.
(Forts.)
N:o 15.
Angående
■anslag till
flyttande
sjukhus.
(Forts.)
10 Onsdagen den 7 Mars. e. m.
nande organisation, och detta har också varit förhållandet hos oss.
Genom beslutet vid 1892 års urtima riksdag hafva vi fått våra
trängbataljoner så ordnade, att de kunna uppställa samtliga de nämnda
formationerna. Det finnes således personal, som kan utföra hvad
som skall göras vid ifrågavarande sjukhus, och nu är det endast
fråga om material till desamma.
Förut har Riksdagen anslagit nödiga medel till materiel för sjuk-
vårdskompanierna, och således är allt, hvad som erfordras på hufvud-
förbandsplatserna och förbandsplatserna, redan ordnadt, men nu gäller
det också att ställa så till, att för de flyttande sjukhusen må finnas
nödig utrustning. Jag hemställer till herrarne, hvart det skulle bära
hän, om man ordnat den första sjukvården så som jag antydt, men
icke finge fortsätta på samma sätt, utan de sårade, som fått den
första nödtorftiga förbjndningen, finge ligga qvar i slagfältets närhet
och icke kunde föras vidare, emedan man icke etablerat några sjuk¬
hus derbakom. Det är säkert, att, om herrarne söka sätta sig in i
frågan, herrarne skola inse, att man icke kan underlåta att i någon
mån tillgodose ett dylikt behof.
Gå vi till förhållandena i andra stater, skola vi finna, att det
icke finnes någon nation i Europa, som icke ordnat sitt sjukvårds-
väsen på bär beskrifvet sätt. Jag vill icke tala om de stora konti¬
nentala staterna, Frankrike och särskildt Tyskland, der hvarje armé-
corps har 12, således hvarje fördelning 6 sjukhus, hvart och ett inredt
för 200 sjuka. Följaktligen finnes der ordnadt för 1200 sjuka på
hvarje fördelning. I Ryssland finnas 8 sådana sjukhus å 200 sängar
på hvarje fördelning. Går man så till våra grannstater, Danmark
och Norge, skall man finna, att den danska armén har 16 fält¬
lasarett å 120 sängar. Våra flyttande sjukhus skulle rymma hvart
och ett 150 sjuka. Enligt den ursprungliga planen, som uppgjordes af
trängkomitén år 1877, ifrågasattes för hvarje fördelning, liksom för¬
hållandet är i Europas stora ärméer, 6 sådana sjukhus å 200 sängar.
Men den läkarekomité, som sedermera bearbetade denna sak, har
funnit sig nödsakad att nedsätta det till endast 4 sjukhus å 150
sängar, d. v. s. 600 sjuka skulle kunna vårdas på hvarje fördelning.
Detta är en mindre procent än i andra land, men', som jag sade i
förmiddags, vi måste söka på allt sätt inskränka våra behof; men
då vi gjort det, är det så mycket nödvändigare att tillgodose det
som hegäres, för hvilket behofvet då är så mycket större. Danmark
har 16 sådana sjukhus å 120 sängar, utom sjukvårdskompanierna.
För den norska armén finnas 15 flyttande sjukhus på det sätt, att
hvarje af arméns brigader har 3 sådana å 100 sängar. Dessutom
hafva de för etappväsendet 3 sådana sjukhus. I Norge har man
redan ordnat en icke ringa del af sjukvårdsmaterielen, i det att 8
fältlasarett finnas fullt färdiga. Under sådana förhållanden synes det
mig ganska betänkligt, att vi icke också skulle vilja tänka på att
ordna dessa förhållanden. I Danmark, oaktadt man under tvenne
krig samlat en icke ringa materiel, har man sedan år 1881 beviljat
11
N:0 16.
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
till ifrågavarande sjukhus 437,200 kronor, deruti också inbegripna
anslagen till materiel för sjuktransport på jernvägarne för 300 sjuka.
I Norge framlades år 1892 (således under förra regeringen) i stor¬
tinget eu proposition om ytterligare 200,000 kronor till sådana sjuk¬
hus. Stortinget beviljade 100,000 kronor.
Följden af ett afslag på denna fråga nu, hvilket innebär att
man under längre tid vill skjuta den undan, blifver helt säkert den,
att om det skulle komma att bända, att svenskar och norrmän skulle
operera gemensamt, till försvarande af den skandinaviska balföns
neutralitet, skulle våra norska bröder hafva allting ordnadt för sig
ecb sina sjuka, men vi skulle icke hafva någonting i ordning för våra
sjuka. Sedan de våra på förbandsplatserna blifvit förbundna, så både
vi ingenting bakom. .Tåg hemställer till herrarne, huru vida det
är möjligt att stoppa till öronen för ett så skriande behof.
Af hvad jag yttrat torde framgå, att jag lifligt skulle önska, att
åtminstone hvad som blifvit begärdt af utskottet måtte vinna kam¬
marens bifall och derigenom gifvas ett tecken till att kammaren be-
hjertar detta stora behof, som vi icke kunna afvisa. Afslås det nu,
blifver den nakna sanningen den, att vi skicka ut våra söner i krig,
men vi tillförsäkra dem icke den vård, som alla andra stater bereda
sina fosterlandsförsvarare och som är nödvändig för att de i nutidens
krig skola kunna uthärda. Kunna vi verkligen stå till svars för ett
sådant handlingssätt?
Herr Lasse Jönsson: Mine herrar! Det kan synas rätt svårt
att uppträda efter herr statsrådet och chefens för landtförsvars¬
departementet yttrande och vilja försvara den ståndpunkt, på hvilken
vi reservanter i utskottet stält oss i denna fråga. Herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet sade, att om vi satt oss
rigtigt in i frågan, skulle vi ovilkorligen komma att rösta för det
förslag, som Kongl. Maj:t bär bar gjort. Men vi hafva verk¬
ligen försökt att efter bästa förmåga sätta oss in i denna situa¬
tion. Yi hafva tänkt oss det, att det icke är så, som herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet sagt, att vi skulle vara i
den svåra belägenhet som andra länder och deras arméer, som han
bar talat om. Utan vi hafva tänkt oss, såsom alltid när det gäller
vårt försvar, att det krig, som vi möjligen skulle komma i, skulle
inträffa inom våra egna landamären, så att i hvarje stuga skulle
kunna finnas ett sjukhus, och att hvarje familj och hvarje menniska,
som finnes inom vårt land, skulle vara villig, och att ingen skulle
draga sig från, att understödja de sårade; och det kan icke gerna
inträffa, att det på någon plats är så illa stäldt, att det icke finnes
sängar eller sängkläder eller något att svepa de sårade i; så att ifrån
den synpunkten kan jag icke anse, att vår ställning i ett krig skulle
kunna jemföras med andra länders. Dessutom bör man alltid vara
försigtig, när man öfvergår till ett nytt system. Det är visserligen
sagdt, att det högsta som här är föreslaget är 800,000 kronor och
Angående
andag till
flyttande
N:0 15. 12
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
Angående att derifrån skulle afräknas en del persedlar, som nu finnas. Men
aflyttande1 ^ dock begärdt, att Kongl. Maj:t skulle föreslå Riksdagen att
tjukhus. bevilja ett anslag af 714,000 kronor. Jag tror dock att samma
(Forts.) skal, som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
begagnat här, i motiveringen till förslaget, det få vi också begagna.
Han säger nemligen, att af hänsyn till de öfriga landets försvars-
behof, som under året måste fyllas, så vore det hans åsigt, att en
inskränkning kunde ske, så att han icke vågade begära mer än
100,000 kronor i stället för de 714,000 kronor, som äro begärda af
myndigheterna. Det få vi också taga mycket i betraktande. Vi hafva
tagit ett långt steg framåt på försvarets väg. Alltså i öfrigt, der det
är någon möjlighet att göra besparingar, få vi vara försigtiga. Taga
vi nu detta lilla steg och bevilja de 30,000 kronorna, som utskottet
föreslagit, så hafva vi dermed gått in på den banan att anskaffa
militära sjukhus med dermed följande utredningspersedlar; och då
kommer man hvarje år och säger, nu hafva vi fått det, nu hafva vi
fått det, och nu hafva vi fått detta, och då kunna vi icke gerna
undandraga oss utan få fortsätta, till dess vi komma till de 800,000
kronorna. Och kanske man då kommer och bevisar, att icke det är
tillräckligt. Men utom hvad anskaffningen af persedlar beträffar skola
herrarne besinna, att det behöfves förrådsmagasin och förrådsförvaltare
för förvaring och tillsyn af de anskaffade persedlarne, så att de icke
förstöras, och det kan blifva ganska dyrt i längden; så att jag
tror att vi få tänka oss för mer än eu gång, innan vi gifva oss in
på det området och bevilja detta anslag. Jag anhåller derför om ef¬
sing å utskottets hemställan och bifall till den reservation, som stats-'
utskottsledamöterna från denna kammare enhälligt aflemnat, nemligen
att afstyrka Kongl. Maj:ts förslag i denna del.
Herr Odhner: Herr talman! För min del kan jag icke gilla
de skäl, som blifvit anförda till förkastande af utskottets förslag.
Motståndarne till detta förslag hafva till en början anfört, att genom
de anslag, som beviljades åren 1892 och 1893 till hvarjehanda sjuk-
vårdsmateriel för de s. k. sjukvårdskompanierna m. m., skulle det
oafvisligaste behof vet i detta afseende vara fyldt; och härutaf skulle
naturligtvis följa, att de flyttande sjukhusen, till hvilka anslag nu
blifvit begärda, icke skulle kunna räknas till oafvisliga behof. Jag
tror emellertid, mine herrar, att herr statsrådet och chefens för landt¬
försvarsdepartementet sista anförande varit egnadt att håfva de tvifvels¬
mål härutinnan, som ännu kunde återstå. Derutaf synes mig nem¬
ligen på ett öfvertygande sätt framgå, att de flyttande sjukhusen,
hvilka 'hafva att mottaga de sårade till sorgfälligare och mera läkare-
messig behandling, äro lika nödvändiga i fält som sjukvårdskompa¬
nierna, hvilka hafva att upptaga de sårade på slagfältet och gifva
dem den första vården genom förbindning vid ambulanserna o. s. v.
Möjligen hafva reservanterna menat — och det tyckes äfven framgå
af den siste talarens ord — att dessa flyttande sjukhus skulle vara
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
13
N:0 15.
mindre nödvändiga än sjukvårdskompanierna på den grund, att de
skulle kunna lättare anskaffas, då kriget vore utbrutet. Men, mina
herrar, när kriget står för dörren, finnes så oändligt mycket att an¬
skaffa och anordna äfven på det bär ifrågavarande området. Då bar
man icke allenast att anskaffa dessa flyttande sjukhus, derest de icke
förut finnas, utan man har äfven att ställa i ordning de fasta sjuk¬
husen, som måste finnas på etapperna, på längre afstånd från armén,
och i hemorterna. Och jag tror, att tid och krafter hos vederbörande
och tillgängliga medel skola tillräckligt tagas i anspråk af så vidt¬
omfattande behof.
Det har ock antydts af den siste ärade talaren, att man skulle
kunna reda sig utan dessa sjukhus genom den beredvillighet, som
komme att visas af inhyggarne på de orter, der kriget kom me att
föras. Jag hemställer dock till eder, mina herrar, huruvida verkligen
behofvet skulle kunna på detta sätt afhjelpas. Om t. ex. kriget ut-
bröte och komme att föras i aflägsna, folkfattiga delar af vårt land,
blefve det faktiskt omöjligt att på den af talaren anvisade vägen
egna de sjuka och sårade den vård, hvaraf de äro i så stort behof.
Vidare har det också anförts emot det ifrågavarande förslaget, att
»det ej synes lämpligt att nu besluta börjande af en ny dylik an¬
skaffning af den stora omfattning, som Kongl. Maj:ts framställning
innebär». Det vill säga med andra ord: man drager sig för att gifva
något på hand till en så pass kostsam och vidtomfattande inrättning,
som denna i alla fall är.
Härpå vill jag till en början svara, att just derför att inrätt¬
ningen är så omfattande, bör man icke dröja längre att göra början
•dermed. Ty om man begynner i god tid, kunna kostnaderna fördelas
på flera år, hvarigenom de blifva mindre känbara, än om alltsam¬
mans skall uppsättas på en gång. Men det afgörande svaret blir
äfven i detta fall, att en sak, som är af så stor vigt för arméns väl¬
färd och äfven dess stridsduglighet, icke bör längre uppskjutas. Och
hvarför skulle den uppskjutas? Här föreligger ju tillräcklig utred¬
ning i saken, utredning af flere militära sjukvårdskommissioner, ut-1
redning af generalintendenten och slutligen af chefen för landtförsvars¬
departementet. Här föreligger vidare föredömet af alla civiliserade
nationer, af hvilka några för länge sedan försett sig med det nöd¬
vändiga i detta hänseende och de öfriga efter hand följt dessas exem¬
pel — så äfven våra närmaste grannländer, senast vårt broderland
Norge.
Slutligen vill jag erinra derom, att, enligt hvad handlingarna
visa, all möjlig sparsamhet blifvit i denna punkt iakttagen. Under
det man i öfriga arméer beräknar 1,200 sängar för hvarje armé¬
fördelning, har man här gått ned till halfva beloppet eller 600 sängar;
då man i andra arméer beräknat utrymmet för 6 procent af den
sammanlagda styrkan, har man här afsett plats för allenast 3,75 procent.
Slutligen, då generalintendenten föreslagit 238,000 kronor, har chefen
för landtförsvarsdepartementet nedsatt detta belopp till 100,000 kro
Angående
anslag till
flyttande
sjukhus.
(Forts.)
N:o 15. 14
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
Angående
anslag till
flyttande
sjukhus.
(Forts.)
nor, och utskottet har ytterligare föreslagit en nedprutning till 30,000
kronor, under förutsättning att det återstående af den erforderliga
summan skulle fyllas af redan disponibla tillgångar.
Detta är en punkt, mina herrar, deri jag tycker, att vi alla —-
äfven de, som eljes icke äro vänner af militära anslag — borde
kunna förena oss. Det är ju en sak, som rör oss alla och en hvar
på det närmaste, eftersom det gäller våra egna söners lif och välfärd.
Jag skulle derför önska, att en hvar vid omröstningen i denna sak,
om eu sådan kommer i fråga, måtte tänka på de sina — det vore
en fullt berättigad egoism — att han ville tänka sig sin egen son
sårad och lidande och i behof af sjukhusens vård oeh hjelp. Jag
tror, att det skulle bidraga till att skingra de återstående betänklig¬
heterna.
För min del finner jag, herr talman, det ifrågavarande anslaget
lika berättigad^ vare sig jag betraktar frågan ur humanitär synpunkt
eller ur militärisk eller fosterländsk eller rent personlig synpunkt.
Jag får derför för min del på det varmaste förorda det af utskottet
framstälda förslaget.
Herrar Boethius, Larsson från Upsala, Petri, Höglund, EMtindh
från Lund, Grundell och Nyström förenade sig med herr Odhner.
Herr Broström yttrade: Jag vågar påstå, att jag är en afgjord
vän af all verklig sparsamhet, och är derför mycket tacksam mot
statsutskottet, då det framlägger förslag till några afsevärda bespa¬
ringar. Men detta oaktadt kan jag icke finna, att det är eu klok
sparsamhet, som reservanterna från denna kammare hafva iakttagit i
afseende på den nu föreliggande frågan.
Huru vigtigt det i sjelfva verket är, att denna fråga blir lyckligt
löst, det har nyss blifvit framhållet af herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet, och jag hoppas, att det icke är någon i
denna kammare, som kan jäfva, hvad han dervid framstält. Om vi
skulle komma att upplefva en så olycklig tid, att ett fredsbrott skulle
inträffa, så skulle det i sanning vara bedröfligt tänka, att vår armé
skulle utsändas utan tillräcklig sjukvårdsutrustning. Det vore ett
högst beklagligt tillstånd.
I dag på förmiddagen har denna kammare så hårdt som möjligt
prutat på anslagen till lämpliga gevär. Den har likaså prutat på
anslagen till ammunition. Under sådana förhållanden synes det mig
vara ännu större skäl för handen att vidtaga nödiga anordningar för
att, i händelse af ett fredsbrott, kunna lemna de sjuka och sårade
den vård de så väl behöfva.
För min del skulle jag gerna hafva lemnat min röst för bevil¬
jande af ett högre belopp än det utskottet föreslagit, derest ett för¬
slag i den rigtningen förelegat. Visserligen skulle man kunna yrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag; men någon nämnvärd tillslutning'
inom denna kammare skulle säkerligen icke ett sådant yrkande kunna
15
N:o 15.
OnBdagen den 7 Mars, e. m.
Angående
anslag till
flyttande
sjukhus.
(Forts.)
Herr Themptander anförde: Sedan jag begärde ordet, hafva
de båda närmast föregående talarne angifvit den uppfattning af frågan,
till hvilken jag ansluter mig. Jag ber dock att till herrarne få hem¬
ställa, huruvida, då landets söner skola uppfordras att lemna sin in¬
sats till fäderneslandets försvar, det icke måste vara, såsom stats¬
utskottet uttalat, eu pligt ur rent humanitär synpunkt att fylla de
luckor, som finnas i härens sjukvårdsväsen. För min del får jag
visserligen säga, att när jag såg den betydliga nedprutning i det af
Kongl. Maj:t äskade anslaget, som af statsutskottets majoritet blifvit
föreslagen, det syntes mig kunna ifrågasättas, huruvida med detta
nedsatta anslag något verkligen skulle kunna uträttas till gagn i detta
hänseende. Men sedan herr statsrådet och chefen för landtförsvars¬
departementet, med den erfarenhet han eger angående det verkliga
fältlifvet, i alla fall ansett ett bifall till hvad statsutskottet föreslagit
vara af betydelse — naturligtvis under förutsättning, att kommande
Riksdagar icke tillsluta sina öron för de kraf på ökade anslag för
detta ändamål, som kunna komma att göra sig gällande —, så måste
jag finna det vara i högsta grad beklagligt, om denna kammare skulle
vägra sitt bifall till den anslagsfordran, som i detta afseende nu
ställes på oss.
Här har visserligen sagts af en talare, att han vore öfvertygad,
att hvarje stuga skulle stå öppen för att vid de tillfällen, som här
vore i fråga, mottaga sjuka och sårade. Men, mina herrar, vi kunna
alldeles icke vara säkra på, att stridsplatsen kommer att förläggas
till de delar af vårt land, der stugorna ligga så tätt intill hvarandra.
Tvärtom är det möjligt, att det kunde blifva i en trakt, på hvilken
det vore ganska svårt att finna platser, der de sårade skulle kunna
nödtorfteligen herbergeras. Såsom vi hört, har man i de större länder,
som under den senare tiden haft erfarenhet utaf hvad krig vill säga,
redan uti vida större utsträckning sökt sörja för denna vigtiga sak.
Vi måste väl dock hemta någon erfarenhet från dessa länder, efter¬
som vi sjelf va lyckligtvis icke på länge haft någon erfarenhet i den
vägen. Och då det nu, mina herrar, icke är fråga om ett större be¬
lopp än 30,000 kronor, så vore det anmärkningsvärdt, om kammaren
skulle vägra sitt bifall till det här kräfda anslaget. För min del lar
jag säga, att jag såsom folkrepresentant anser det vara icke allenast
en hjertesak, utan rent af eu bjudande pligt att icke lemna ett så
vigtigt kraf, som det här ifrågavarande, alldeles å sido. Det är af
detta skäl, som jag, herr talman, anhåller att på det lifligaste få
yrka bifall till statsutskottets förslag.
vinna. Jag skall derför, herr talman, anhålla att få yrka bifall till
utskottets förslag, att för anskaffning af materiel för flyttande sjukhus
måtte anvisas på extra stat för år 1895 ett belopp af 30,000 kronor.
Häruti instämde herr Göthberg.
N:0 15.
16
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
Angående Herr Höjer: Jag vet med mig sjelf, att jag säkerligen hör till
a^ra sparsammaste inom denna kammare; men i den fråga, som
'sjukhus, nu är före, förhindras jag — det må jag öppet bekänna — af mitt
(Forts.) samvete att följa mina meningsfränder, derest det i allmänhet är deras
afsigt att ansluta sig till reservanternas yrkande; och jag har begärt
ordet för att öppet till protokollet uttala denna min mening.
På de skäl, som af herr statsrådet och chefen för landtförsvars¬
departementet samt af herr Odhner blifvit under diskussionen anförda,
anhåller jag att få instämma i deras yrkande om bifall till utskottets
förslag.
Herr vice talmannen Danielson: Det förundrar mig icke, att
åtskilliga talare här uppträdt och yrkat bifall till utskottets förslag.
Ser man frågan från den synpunkten, att vi skulle antaga, att kriget
nu står för dörren, då är det gifvet, att det här föreslagna beloppet
är behöfligt och ännu mera dertill. Vi hafva dock trott, att då så
många ökningar af anslagen under denna hufvudtitel förekomma, denna
fråga skulle kunna uppskjutas några år. Ty ehuru det icke är så
'synnerligen stort belopp, som nu begäres, så är det naturligt, som
herrarna se, att det är betydligt mera som måste komma efter.
Att denna sak må ordnas, så snart det kan vara möjligt, derom har
äfven jag all anledning att tro att Riksdagen skall visa sig angelägen.
Men nog föreställer man sig densamma vara vigtigare och mer om¬
fattande än den i verkligheten är. Låt oss t. ex. tänka oss, att ett
regemente på tusen man komme att uppträda på en ort, och att ut¬
redningspersedlar skulle erfordras för 2 procent af dessa. Tro herrarne
väl, att det skulle vara omöjligt att på denna ort, der truppen skulle
komma att stanna och der striden skulle utkämpas, kunna erhålla det
20-tal sängar eller madrasser eller dylikt, som vore erforderligt? Nu
är det föreslaget, att vi skulle köpa in sådant och magasinera det.
Det kunde då hända, att det blefve så vanvårdadt i magasinerna, så
skadadt af mögel och dylikt, att det kanske skulle visa sig, att dessa
sängar och madrasser vore mycket olämpligare att lägga sjuka och
sårade uppå, än de, som kunde erhållas från orten genast. Detta
och annat sådant är omständigheter, som vi böra litet beakta, och
icke taga frågan så der känslofullt. Yi hafva väl anledning att tro,
att det för oss endast kan komma i fråga försvarskrig inom landet;
och ett sällsynt undantag skulle det väl vara, om en batalj skulle
levereras i en så öde trakt, att icke nödvändiga sängpersedlar der
skulle kunna erhållas. Och hvad beträffar köksinventariepersedlarne,
så finnas ju sådana att köpa så att säga i närmaste butik; de synas
mig med lätthet kunna anskaffas inom 8 dagar, ja ändå förr, om
så skulle behöfvas. Hvarför skall man köpa in och magasinera så¬
dant, som jag är säker på att man kan få genast med lätthet, om
man blott har penningar? Klart är, att om en sådan olycka skulle
inträffa, att vi behöfde sätta vår armé på krigsfot, skulle dessa saker
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
IT
N:o 15.
utan svårighet kunna erhållas på det nämnda sättet; och jag upprepar,
att enligt min tanke man ej behöfver taga denna sak så känslofullt.
För öfrigt må jag säga, att då man är ledamot af ett utskott,
tror jag kammaren har det anspråket, att man skall söka föreslå de
"besparingar, som kunna vara möjliga. Och denna fråga är verkligen
så stor och omfattande, att betänksamhet här är af nöden. De nu
föreslagna 30,000 kronor äro ju ett ringa belopp, men det kommer att
erfordras 7 å 800,000 kronor ytterligare. Vi hafva t. ex. vidare
ingenting bekant angående kostnaderna för de magasin, hvarest dessa
saker skola förvaras. Det kan blifva en stor affär äfven med den
frågan. För min del kan jag derför icke finna, att frågan ännu är
så synnerligen fullständigt utredd, så att det redan nu kunde vara
skäl att taga på hand en så stor utgift. Man behöfde verkligen få
litet närmare framstäldt, huru saken skulle komma att gestalta sig i
■sin helhet. Att Kongl. Maj:t föreslagit en nedsättning till 100,000
kronor och utskottet till 30,000 kronor, det är nog godt och väl;
men, som sagdt, det ligger mycket bakom. Skulle derför denna fråga
komma före ett annat år, när man kommit litet mera på det klara
med de många ökade utgifterna under denna kufvudtitel, så kunde
det — synes mig — måhända sättas i fråga, att medicinalutredning
och dylikt anskaffades; men de andra sakerna äro icke så nödiga.
Det är ju icke meningen, att de sjuka och sårade skulle stanna qvar
på dessa sjukhus längre än nödvändigt — således någon eller några
få dagar; utan de skulle ju snarast möjligt transporteras till andra
sjukhus, der de kunna få egentlig läkarevård. Då synas dessa flyt¬
tande sjukhus icke vara så nödvändiga.
Det är på gruud af dessa åsigter som vi trott, att man borde
gå varsamt till väga vid ordnandet af denna sak. Men det är eu
fråga af den beskaffenheten, att, om någon verklig fara vore för han¬
den, vi alla gerna ville hjelpa till. Man har nu här konstruerat upp
för sig allehanda olyckliga förhållanden; men icke tror jag för min
del, att kriget står så för dörren, utan nog kunna vi se tiden an ett
eller annat år. Jag ber att få erinra om det första, som kom till
stånd i detta hänseende, trängbataljonen. Det var då olika meningar,
och man sökte framhålla allehanda hotande olyckor. Vi måste ju
dock lyckligtvis erkänna, att till denna dag ingen af dessa olyckor
inträffat. Emellertid vill ju ingen förneka, att trängväsendet är nöd¬
vändigt. Så förhåller det sig ock med denna sak. Den blir nog,
äfven den, i framtiden ordnad. Men när man nu går med ljus och
lykta och söker efter skatter på alla håll, så torde det nog vara skäl
i att söka hålla tillbaka på de punkter, der behofven icke äro så
trängande.
Jag har med dessa ord velat motivera reservanternas yrkande.
Vill kammaren afgöra frågan på annat sätt, icke skall jag sörja der¬
öfver. Man kan i detta som i andra fall endast uttala sin egen mening
och respektera andras. Må derför kammaren behandla frågan så,
som kammaren anser den höra behandlas. För min del skall jug
Andra Kammarens Prut. 1994. N:o in. 2
Angående
anslag till
flyttande
sjukhus.
(.Forts.)
N:o 15. 18
Angående
andag till
flyttande
sjukhus.
(Forts.)
Onsdagen den 7 mars, e. ni.
emellertid, herr talman, yrka bifall till den betänkandet bifogade
reservationen.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse den förra pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering emeller¬
tid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande
voteringsproposition:
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 27:de punkten af
utlåtandet n:o 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar kammaren bifallit den af herr A. Persson m. fl.
vid punkten fogade reservation.
Voteringen visade 88 ja men 117 nej; och både kammaren alltså
beslutat i enlighet med nejpropositionens innehåll.
Punkterna 28—30
Biföllos.
Vid föredragning slutligen af punkten 31 begärdes ordet af
Herr Bokström, som yttrade: I den kongl. proposition, som
gifvit anledning till statsutskottets framställning i denna punkt, före¬
kommer ett uttalande, emot hvilket jag har ansett mig pligtig att
gorå en gensaga. Det står på sid. 54 i utskottets betänkande;
»Hvad förstnämnda utgift beträffar, hade redan länge klagomål för¬
sports öfver den inqvartering, som af staden Visby bestods den der¬
städes förlagda artilleristamtruppen och hvilken med stort skäl ansetts
i hög grad hafva medverkat till det mindre tillfredsställande skick,
i hvilket värfningen vid nämnda stamtrupp under början af 1880-talet
befann sig.» Jag känner icke, hvilka klagomål som här afses. Men
den tid, som Visby stad haft äran utgöra inqvartering åt stamtruppen,
sträcker sig från år 1810 till år 1890, då nuvarande kasernetablisse-
mentet kom till stånd. Jag tager för gifvet, att, om staden i detta
hänseende låtit någon försummelse komma sig till last, krigsstyrelsen
icke saknat medel att tillhålla staden att fullgöra sin skyldighet, derest
krigsstyrelsen dertill haft laglig befogenhet. Stadens skyldighet har
inskränkt sig till utgörande af inqvartering efter gällande inqvarterings-
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
19
ordning. Det är tydligt för den, som har kännedom om denna
inqvarteringsordnings innehåll, att detta icke kan vara tillfredsställande
för truppens trefnad och välbefinnande. Inqvarteringsskyldigheten,
deri inberäknad s. k. servis, uppskattas i denna förordning för hvar
och en af manskapet till 7 rdr 16 sk. banko om året. Derför kan ju
icke mycket fordras. Nu har Visby stad icke haft tillfälle att bygga
kasern åt truppen. Staden har med skäl väntat, att kronan skulle
fullgöra denna skyldighet i Vishy, liksom kronan gjort det i åtskilliga
andra städer, i Malmö, Landskrona, Ystad, Karlskrona och Stockholm.
Staden har sålunda endast hållit på att fullgöra sin lagliga rätt, och
deröfver hafva några berättigade klagomål icke kunnat med fog anföras.
Jag har ansett mig pligtig att göra denna gensaga med anled¬
ning af uttryckssättet i den kongl. propositionen och statsutskottets
utlåtande.
Vidare anfördes icke. Punkten bifölls.
§ 2.
Till kammarens afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets be¬
tänkande n:o 3, angående vissa delar af tullbevillningen..
Punkten 1.
I särskilda motioner, väckta den ena inom Första Kammaren af -Angående
Herr A. Fagerholm, n:o 25, och den andra inom Andra Kammaren uiitn ‘å
af herrar N. Jönsson i Gammalstorp och C. J. Jakobson, n:o 133, spanmål
hade föreslagits: »»■
att Riksdagen måtte, i likhet med 1888 års Riksdag, å nedan-
nämnda jordbruksartiklar antaga följande tullsatser, nemligen:
å spanmål, cnnalen:
å råg, hvete, korn, mäjs samt ärter och bönor 2 kronor
50 öre per 100 kilogram;
å hafre och vicker 1 krona per 100 kilogram;
å malt, äfven krossadt, 3 kronor per 100 kilogram; och
å andra slag, ej specificerade, 2 kronor 50 öre per 100
kilogram.
å spanmål, malen:
å mjöl och gryn, alla slag, 4 kronor 30 öre per 100 kilogram;
å kli, 30 öre per 100 kilogram; samt
å potates, äfven krossad eller rifven, 50 öre per 100 kilogram;
varande tillika af de begge sistnämnda motionärerna yrkadt, att
de sålunda föreslagna tullsatserna måtte tillämpas från den 1 juli
innevarande år.
Under mom. a) af föreliggande punkt hemstälde emellertid utskottet:
att herr Fagerholms motion äfvensom herrar Jönssons och Jakobsons
motion, den sistnämnda för så vidt den afsåge tullbevillningen för
N:o 15. 20
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
Angående
höjande af
tullen å
ep anm ål
m. vi.
(Forts.)
tiden från och med nästkommande års ingång» icke måtte af Riksdagen
bifallas.
Vid punkten funnos fogade reservationer ,
dels af herrar Cavalli, grefve Kling spor. Nisse)', Stephens, Alm¬
ström, Philipson, Rudebeek, Berg och Söderberg, hvilka yrkat en annan
affattning af utskottets motivering för afstyrkande af motionerna;
och dels af herr af Buren, som ansett, att utskottet bort med
bifall till herrar Fagerholms, Jonsons och Jakobsons motioner hem¬
ställa,
»att å spanmål, omalen och malen, samt potatis tullsatser fast¬
ställas att så fort ske kan tillämpas lika med de uti tulltaxan af den
19 augusti 1889 under n:is 525, 526, 527, 528, 529 och 473 derför
upptagna belopp.»
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Jönsson i Gammalstorp: Herr talman, mine herrar!
Utskottet, sorti icke kunnat förneka, att den nedsättning i spanmåls-
tullarne, som skedde år 1892, var en följd af de dåvarande höga
spanmålsprisen, har såsom skäl för det slut, hvartill det kommit,
endast åberopat 1892 års bevillningsutskotts betänkande. Jag vill
erinra om att det var utskottsledamöterna från Andra Kammaren,
som då liksom nu dikterade utskottets beslut. Således var detta be¬
tänkande skrifvet af frihandlarue; och, som vi veta, segrade utskottets
hemställan med några få rösters majoritet. Hade tullvännerna i
stället segrat, skulle nedsättning hafva skett endast till en krona 50
öre, och tullen skulle hafva återgått till sin höjd af 2 kronor 50 öre
redan den 1 juli 1893. Således är det ju klart, att vi motionärer
haft skäl för den åsigt, att denna nedsättning endast bör vara af till¬
fällig art.
Utskottet säger här: »Då berörda tullnedsättningar af Riksdagen
beslutades, hyste Riksdagen, på sätt äfven dess skrifvelse i ämnet
till Kongl. Maj:t den 21 mars 1892 angifver, den åsigt, att ändring
i de då beslutade tullsatserna icke allt för snart borde vidtagas.
I det betänkande, hvari bevillningsutskottet tillstyrkte sådan tull-
nedsättning, hade utskottet också framhållit, att man allmänt borde
kunna enas om ändamålsenligheten af att nedsättniugen finge gälla
för något längre tid än som ursprungligen ifrågasatts, vare sig man
nu önskade att sedermera få ifrågavarande tullsatser återförda till förut¬
varande belopp eller helt och hållet afskaffade.
Då utskottet anser, att bifall redan nu, vare sig till framstälda för¬
slag om spanmålstullarnes höjning eller till yrkandet om deras af¬
skaffande, skulle innebära en afvikelse från den grundsats, som, enligt
hvad nu anfördt blifvit, så nyligen funnit uttryck såväl i utskottets
N:o 15.
Onsdagen den 7 Mars. e. m. 21
yttrande som i Riksdagens beslut, kan utskottet icke förorda någon¬
dera åtgärden.»
Jag kan just icke hafva någonting vidare att anmärka emot detta
yttrande, när det, såsom jag antydt, kommit från idel frihandlare. Hvad
jag deremot icke kan förstå och hvad som verkligen förvånar mig,
det är, att reservanterna från Första Kammaren, som skola vara rena
protektionister, efter den reservation de afgifvit kommit till alldeles
samma kläm eller beslut. Detta kan jag, som sagdt var, icke förstå.
Jag skall taga mig friheten att uppläsa äfven hvad de yttrat. Det
är icke så långt. De säga: »Den år 1892 vidtagna, ännu bestående
nedsättningen i spanmålstullarne tillkom, såsom förhandlingarna vid
samma års lagtima riksmöte och Riksdagens i ämnet till Kongl. Maj:t
aflåtna skrivelser utvisa, till hufvudsakligaste delen såsom en följd
af dåvarande höga spanmålspris. Vid sådant förhållande kunde
visserligen med skäl ifrågasättas, huruvida icke, på sätt nu yrkats,
en återgång till de före nyssberörda förändring gällande spanmålstullar
borde ske. Priset å spanmål har nemligen numera åter så väsentligt
nedgått, att jordbruksnäringens ställning ingifver allvarsamma bekym¬
mer. Ehuru utskottet sålunda anser det i nyssberörda syftning fram¬
stådda yrkande ur nu angifven synpunkt berättigadt, finner utskottet
sig dock manadt att afstyrka bifall.» •
Det vill säga: de lia kommit till alldeles samma resultat som
ledamöterna i bevillningsutskottet från denna kammare.
Jag kan, som sagdt var, rakt icke förstå första-kammar-reservau-
ternas mening. Enligt mitt förmenande kan ett mera lämpligt till¬
fälle än nu för återställande af spanmålstullarne i det skick, som
de förut haft, icke gerna finnas, för så vidt vi icke skola vänta, till
dess våra jordbrukare blifvit helt och hållet ruinerade Jag förstår,
som sagdt v^r, icke hvad deras mening kan vara, som hafva en annan
uppfattning. Månne den kan vara, att de vilja lemna jordbrukaren åt
hans öde? Men förstå de då icke, att, om jordbrukaren icke får det
skydd, som honom med rätta bör tillkomma, han kan komma och
göra gemensam sak med våra frihandlare? Tro de sig då vara starka
nog att ensamma uppehålla industritullarne? Detta tror jag icke!
Sedan motionen afgafs, hafva spanmålsprisen ytterligare fallit,
och utförseln af kreatur på Tyskland har blifvit stängd. —- Frank¬
rike och Italien hafva höjt sina förut höga spanmålstullar, som förut
voro betydligt högre än våra nu skulle blifva, om höjningen antoges.
Ställningen är nu betydligt försämrad. Jag har visserligen hört sägas,
att det icke i år utan först till nästa år skulle vara lämpligt att höja
tullarne. Men hvad skulle mån tro följden blifva, om man så gåfve
på hand att höja dem till nästa år? Jo följden skulla blifva den,
att det dessförinnan skulle blifva en väldig spanmålsimport, som skulle
förhindra de med tullskyddet åsyftade verkningarna under de närmaste
åren. Vill man verkligen hjelpa jordbrukaren, vill man göra någon¬
ting för honom, är väl rättast att göra det nu. Nu har ej en sådan
Angående
höjande af
tullen å
spanmål
m. m.
(Forts.)
N:o 15.
22
Onsdagen den 7 Mars, e. in.
Angående
höjande af
tullen å
»panmål
m. m.
(Forts.)
spekulation uppstått, och nu kan jordbruket hemta af tullarne någon,
om än obetydlig, hjelp.
En enda reservant, inom Första Kammaren, som verkligen insett
landtmännens bekymmer, har också yttrat dessa beaktansvärda ord:
»Då den år 1892 vidtagna, ännu bestående nedsättningen i span-
målstullarne tillkom, såsom förhandlingarna vid samma års lagtima
riksmöte och Riksdagens i ämnet till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser
utvisa, till bufvudsakligaste delen, om ej uteslutande såsom eu följd af
dåvarande höga spanmålspriser,
då priset å spanmål nu åter så väsentligen nedgått, att jordbruks¬
näringens ställning ingifver allvarsamma bekymmer, så mycket allvar¬
sammare nu, som vår kreatursförsäljning på utlandet genom import¬
förbud är afstängd, och
då en återgång till 1888 års jordbrukstullar icke är annat än en
enkel gärd af rättvisa mot landets jordbrukande befolkning,
tillåter sig utskottet, med bifall till herrar Fagerholms, Jönssons
och Jakobsons motioner, hemställa» •—- —
Herr talman! Då ett fördröjande, ett uppskjutande af spanmåls-
tullarnes återställande enligt min mening ovillkorligen skall föran¬
leda till våra jordbrukares ruin, och då man icke bör uppskjuta
till nästa år hvad man kan göra i år, emedan det är ett gammalt
ordspråk, som säger: »medan gräs växer, dör kon», ber jag att på det
allra lifligaste få yrka bifall till herr af Buréns reservation.
Herr Johansson i Noraskog: I motsats till den förre talaren
skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan. Jag
har verkligen icke kunnat föreställa mig, att man nu skulle vilja upp¬
taga tullstriden å nyo; men då den föregående talaren nämnde, att det
nu vore ett lämpligt tillfälle att höja spanmålstullarne,#kan jag icke
neka till, att jag kände mig något underligt stämd. Han sökte emel¬
lertid att med citerande af dels den motivering, som utskottets majo¬
ritet, nemligen dess ledamöter från Andra Kammaren, framstält i
betänkandet, och dels den motivering, som flertalet af Första Kammarens
ledamöter i utskottet reservationsvis framlagt, visa, att den tull-
nedsättning, som egde rum år 1892, var endast tillfällig, och att man
bör söka få upp spanmålstullarne igen så fort som möjligt. Men
eget nog: när han då ville begagna sig af den motivering, som Första
Kammarens ledamöter till betänkandet anfört, brydde han sig ej om
att läsa upp just det stycke, som jag i stället skall taga mig frihe¬
ten att uppläsa och som synes mig åtminstone visa, att skälen, hvar¬
för dessa icke gått med på motionerna, äro fullt giltiga.- Reservan¬
terna säga nemligen, att det synes »utskottet, att, innan Riksdagen
beslutar sig för en höjning af nu gällande spanmålstullar, någon tids
erfarenhet bör afvaktas, likasom näringslifvets kraf att icke oftare än
oundgängligen så fordras utsättas för de rubbningar, som följa af
mera betydande förändringar i tulltaxan, icke bör förbises.» Det vill
23
>N:0 15.
Onsdagen den 7 Mars, e. in.
förefalla mig, som om denna motivering borde vara fullt tillräcklig
för att klargöra deras ståndpunkt. De vilja inga omstörtningar vare
sig i näringslifvets förhållanden eller i en helt nyligen antagen tull¬
taxa. Och då vi, utskottsledamöter från Andra Kammaren, när vi
under förra riksdagen hade att behandla åtskilliga förslag rörande
ändringar i tulltaxan, sökte så vidt möjligt ställa oss på stånd¬
punkten status quo, d. v. s. att icke rubba någon af den året förut
antagna tulltaxans bestämmelser, vet jag icke, hvarför man nu i år
skulle gå i motsatt rigtning och öppna en strid, som jag hade hop¬
pats skulle få hvila ännu någon tid.
Jag kan icke föreställa mig att hvad som passerat, sedan förra
[Riksdagen var samlad, i någon mån förändrat ställningen. Vid de
val, som egde rum till Andra Kammaren förliden höst och efter¬
sommar, var det endast på ytterst få ställen, som tullfrågan spelade
någon väsentlig roll; och särskild! från det håll, motionärerna kunna
anses representera, sökte man alltid invagga både sig och andra i den
föreställningen, att tullstriden nu vore afslutad, åtminstone tills vidare^
Jag kan derför icke neka till att det synes mig underligt, att man
nu, sedan utskottets ledamöter så att säga enhälligt —- ty äfven den
reservant, hvars yrkande den föregående talaren upptagit, var med
om att afstyrka något upptagande af tullstriden å nyo, ehuru jag nog
förstår, att han efteråt låtit förleda sig att göra ett bakhåll öppet för
•en blifvande tullstrid, i fall en sådan skulle finnas lämplig — att man,
säger jag. nu kommer med ett sådant försök.
lien föregående talaren yttrade bland annat, att skäl nu förelåge
att så fort som möjligt söka få tullsatserna å nyo höjda för att hindra
den spanmälsimport på spekulation, som eljest uppkomme, om man
dröjde till längre fram eller till ett annat år. Detta skulle vara full¬
komligt rigtigt, om här förelåge sådana förslag, att man kunde när
som helst tillämpa nya tullsatser. Men så är icke förhållandet. Hvar¬
ken utskottet eller motionärerna hafva föreslagit något sådant, och
reservanten, som velat upptaga saken i denna form, har icke ensam
eu sådan motionsrätt i likartade frågor som utskottet. Det må vi väl
alla vara ense om. Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet på att
herr af Burens reservation, till hvilken den föregående talaren yrkat
bifall, föreslår, att tullsatserna å ifrågavarande artiklar måtte fastställas
att, så fort sits lian, tillämpas lika med de tullsatser å spanmål m. in.,
som funnos upptagna uti 1889 års tulltaxa. Nu vill jag i förbigå¬
ende anmärka den omständighet, att reservanten tagit upp ifråga¬
varande tullsatser, sådana som de funnos i den tulltaxa, hvilken ut¬
färdades den 19 augusti 1889. Men det finnes verkligen en tulltaxa
af senare datum, nemligen af den 16 oktober 1891, som också upp¬
tager enahanda tullsatser å spanmål, som gälde 1889, och det synes
mig hafva varit lämpligare att såsom föredöme taga den tulltaxa, som
senare utfärdades, än eu äldre, som naturligtvis måste vara mer an¬
tikverad. Reservanten har emellertid yrkat, att de föreslagna tullsat¬
serna skulle tillämpas så fort ske kan.
Angående
höjande af
tullen å
m. m.
(Forts.)
N:0 15. 24
Angående
höjande af
tullen å
spanmål
in. in.
(Forts.)
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
Hvad hafva nu motionärerna i ämnet föreslagit? Herr Fager-
holm i Första Kammaren har hemstält, att på nedannämnda jord-
bruksartiklar — hvilka han sedan uppräknar — måtte antagas vissa
uppräknade tullsatser, men han säger icke ett ord om tiden, när de
skola tillämpas. Motionärerna i Andra Kammaren, herrar Jönsson och
Jakobson, åter föreslå i sin motion, hvilken är fullkomligt lika med
herr Fagerholms till innehållet, men skiljer sig något till klämmen,,
att de föreslagna tullsatserna måtte tillämpas från den 1 juli detta årr
Så långt kan ett bifall till reservationen komma, men icke längre,
det vill säga så vida man vill hålla grundlagen i helgd. Äfven om
Riksdagen skulle vilja besluta en förhöjning till de belopp, som åsattes
1888, kan man således icke komma längre, än att det beslutet icke
får tillämpas förrän den 1 juli 1894, och då, mine herrar, skulle jag
vilja fråga, om icke spekulanter hafva tillräcklig tid på sig från den
dag i dag är att få landet öfversvämmadt med utländsk spanmål?
Och hvad skulle, då vinsten blifva af en tullförhöjning i år? Tro>
herrarne, att jordbrukarne skulle hafva den ringaste nytta eller för¬
del, i fall ett sådant beslut nu fattades om tullförhöjningar? Nej,
jag tror, att det vore klokare, derest man ändtligen skall taga upp
tullstriden å nyo, att spara dermed till ett annat år och då söka
rusta sig så, att beslutet kan tillämpas i samma stund det fattas, och
ej som nu ställa så till, att det ej kan tillämpas förrän längre fram
eller om några månader. Det är på dessa grunder jag tillåter mig
yrka bifall till utskottets hemställan i den nu föredragna punkten.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Då jag blifvit uppmärksammad
på de skiljaktigheter, som förefinnas mellan herr Burens reservation
och herr Jacobsons och min motion, skall jag be att få återtaga mitt
förra yrkande och i stället yrka bifall till min motion.
Herr Boetbius: Det må nog kunna erkännas, att det prisfall,
som nu inträdt i afseende på spanmålsprisen i Sverige, har försatt det
svenska jordbruket i en ganska brydsam belägenhet. Man torde också
kunna förstå, att de svenska jordbrukarne skulle vilja en förändring
i de nuvarande tullförhållandena, ty när de nu i allmänhet gällande
tullarne infördes, skedde det under den förutsättning, att jordbruket
skulle vara mera skyddadt än det nu är, skulle komma att få högre
skydd än nu, i händelse det blefve lägre spanmålspris, och dessa lägre
spanmålspris hafva nu inträdt. Det oaktadt har jag minst sagdt
störa betänkligheter att vara med om hvad som bär yrkats af en
talare: ett bifall till herr Buréns reservation eller till talarens motion.
Jag bar det på grund af de skäl, som utskottet har anfört och som
äfven finnas angifna i herr Cavallis med fleres reservation, nemligen
att man icke bör göra för täta rubbningar, att man bör afvakta, om
dessa dåliga konjunkturer verkligen blifva beståndande. Det synes
mig, att landet för närvarande icke är moget för, icke bar väntat, att
en tullstrid nu skulle uppkomma. Skall eu tullstrid uppstå, synes
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
25 N:o 15.
det mig, att det bör vara på grund af en ganska allmänt uttalad
mening bland protektionisterna.
Men det finnes för mig ett ännu vigtigare skäl att icke nu önska
framgång till det gjorda yrkandet, ocb det är följande. I samman¬
hang med urtima Riksdagens beslut yttrades från många håll, att
medlen till eu del kostnader, som derigenom uppstode, borde fyllas
icke genom indirekt beskattning af detta slag, utan genom sådana
skatter, som skulle drabba dem, som både större bärkraft. Sjelf bar
jag också uttalat mig i den rigtningen både inför mina valmän ocb
i Riksdagen.
Nu, vid denna riksdag, är den stund inne, då vi skola söka att
rangera de förhållanden, som blifvit en följd af det urtima beslutet.
Då vill jag för min del icke vara med om att, innan Riksdagen så
att säga infriat detta löfte, antaga denna tullförböjning.
Jag befarar väl, att hvad jag nu sagt kanske icke behagar åt¬
skilliga af mina partivänner, på hvilkas mening jag sätter stort värde,
men högre än partiförbindelser aktar jag mitt samvetes bud, ocb det
bjuder mig att i denna sak hafva denna uppfattning. Dessutom
anser jag mig härvid handla i mitt partis verkliga intresse. Jag
tror visserligen, att de af partiet, som nu önska en tullförböjning,
göra det derför, att de anse att jordbruket kräfver det, och icke för
att skaffa nya inkomster. Men sker denna förböjning nu, innan vi
löst de finansiella frågorna, då kommer den beskyllning att rigtas mot
vårt parti, att det brutit sitt ord, och en sådan beskyllning, om än
orättvis, kan för partiet blifva förderflig.
Derför att jag har dessa åsigter ocb känner mig lifligt öfver-
tygad om deras rigtighet, har jag ansett såsom min pligt att till
protokollet anföra min mening, ty jag vill icke bära ansvaret för en
åtgärd, hvilken jag måste anse vara olämplig och äfven för mitt
parti skadlig. Hafva vi deremot infriat vårt löfte i afseende å urtima
riksdagen, ja, då må vi hafva fria händer, om det protektionistiska
intresset skulle kräfva en förhöjning af spanmålstullarne.
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag, ocb jag
vill tillägga, med den motivering, som af herr Cavalli med flere
framstälts.
Herrar Alcerlund och Zelterstrand instämde häruti.
Herr Petersson i Runtorp: Det är visst icke så trefligt att
begära ordet i denna fråga, då man känner till den olika uppfattning
kammarens ledamöter deri hafva. Om blott frågan finge behandlas
partifritt ocb man ville se saken sådan den verkligen är, så tror jag,
att vi nu skulle kunna afsluta det så länge pågående tullkriget, ocb
att för dem, som önskade fred, nu vore rätta tillfället att få en sådan.
Ty hvad gäller frågan bär? Det är icke fråga om att förhöja span-
målstullen, utan blott att komma tillbaka till de tullbestämmelser,
som infördes på samma gång som industritullarne och öfriga tullar
Angående
höjande af
tullen å
spanmål
m. m.
(Forts.)
N:o 15. 26
Angående
höjande af
tullen å
/pan in ål
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
kommo till stånd. Något annat begär man icke. Dermed vill jag
också svara den siste talaren, att det nn icke gäller att skaffa in¬
komster åt staten, utan att skänka rättvisa åt svenska medborgare.
Tager man saken ur denna synpunkt, så tror jag, att man får en
annan uppfattning än han. Hade man, såsom man här låter påskina,
velat förhöja statens inkomster, så skulle man väl hafva gjort som i
Frankrike och Italien och föreslagit en dubbelt så hög tullsats som
den nu ifrågasatta, något som för öfrigt jordbruket väl kunde behöfva.
Jag äf säker på att jordbrukare icke skulle blifva storsvenskar
för det.
Nu heter det, att man skall hjelpa de fattiga arbetande, som de
skrika om i Stockholm. Att herrarne framhålla den saken, undrar
jag för resten icke så mycket på, ty ni veta, huru dessa arbetare
hafva det, och jag betviflar icke, att det bär lins mycken nöd och
elände. Men kände herrarne lika väl till jordbrukets ställning och
dei;as, hvilka skola lefva på hvad jordbruket framalstra^ så skulle
ni veta, att de icke hafva det fetare; nej, långt derifrån. Detta är
min vissa öfvertygelse, och ville herrarne göra sig underrättade om
denna sak, så skulle herrarne komma till samma uppfattning.
Nu säger man: huru mycket-»skulle denna lilla afgift hjelpa?
Ja, icke kjelper den mycket, men det fasta medvetandet hos landt-
brukarne att se sig omhuldade af svenska folket och känslan af att
de härigenom få rättvisa stärker deras mod. Det är blott rättvisa,
som vi fordra, och dermed vill jag besvara den invändningen, att
man icke nu bör upptaga striden, utan stanna vid status quo. Ja,
men hvad är status quo? Det är väl icke en krona 25 öre på kilo¬
grammet, utan den tullsats, som bestod förut.
Det kunde nog vara mycket att säga i denna sak, men det tjenar
intet till, ty hvar och en har ändock sin åsigt. Ville man dock be¬
döma saken från den rätta synpunkten och icke utgå från ett förut-
fattadt beslut att blott hålla på sin egen mening, utan låta rätt vara
rätt, då skulle herrarne nu bifalla detta förslag, och tullstriden skulle
bestämdt bli slut. I denna begäran att få återgå till förhållandena,
sådana de voro förut, ligger så mycken billighet och rättvisa, att den
väl förtjenar att beaktas. Herrarne skola icke upptaga denna sak
med så mycken hvarken ringaktning eller misstro, ty folket på landet
fordrar denna förhöjning, och jag har från min hemort fått flera
bref, deri man bedt mig påyrka ett sådant beslut. Jag skall derför
yrka bifall till Nils Jönssons motion och afslag å utskottets hem¬
ställan.
Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Det har sagts här och det har äfven, såsom vi finna, uttalats i bevill¬
ningsutskottets hemställan, att man icke bör komma med täta rubb¬
ningar i. tullsatserna. Jag tror att detta är rigtigt. Men hvad be¬
träffar den motion, som nu föreligger, så har den tillkommit i följd
af förhållanden, som icke berott på landtmännen sjelfva, ty det ar
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
27
N:0 15.
yäl en känd sak, att det är det inträffade prisfallet å spanmål och
andra produkter deraf, som gifvit förhållandena en egen rigtning,
och jag vädjar till herrar ne, om icke häri kan finnas en ursäkt eller
berättigande för att motionärerna nu framkommit med denna sak.
Utskottets vice ordförande sade, att det icke alls fans någon
tanke härpå, då valen i somras egde rum. Ja, detta tror jag nog
är sant, men spanmålen stod då högre i pris, och man hade derför
ingen anledning att särskildt framhålla denna sak. Men hvad har
sedan inträffat? Jo, ett så starkt prisfall, att herrarne icke böra för¬
undra sig öfver att ett förslag, sådant som detta, nu framkommit.
Det är verkligen en allvarlig sak, ty om detta prisfall på span¬
mål, som nu råder, kommer att fortfara ett år, så är det tydligt, att
landsbygden och landet i sin helhet komma att lida rätt väsentligt.
Det är sålunda icke i onödan detta förslag framkommit, och det är,
såsom den siste talaren rigtigt anmärkte, icke blott de löntagande
arbetarne och de mindre jordbrukarne, som komma att lida deraf,
utan detta prisfall kommer att inverka störande på alla områden.
Jag är öfvertygad, att om man såge saken från denna synpunkt,
skulle man, lika väl som man sänkte tullen, när spanmålsprisen stego,
nu, då de till den grad fallit, åter höja tullen.
Det bör icke heta tullstrid, när denna fråga behandlas. Det är,
synes mig, ej rätt att så tala härom, utan au böra alla finna angeläget
vårda oss om landets väl, dess ekonomiska bestånd och utveckling,
och här är icke fråga om något annat. Tro herrarne, att vi vilja
söka vinna förmåner i annan mening, än att \ri vilja se landets
ekonomiska intresse till godo? Jag för min del har icke uppfattat
motionärernas önskan på annat sätt och kan icke på annat sätt bi¬
träda dem. Hade spanmålspriset fortfarande \rarit 11 å 12 kronor
för 100 kilogram, skulle jag icke talat ett ord för tullens höjning
eller röstat för motionärernas förslag. Men nu, då priset sjunkit så
lågt att, såsom herrarne märkt, man icke ens får 9 kronor för 100
kilogram råg, och kornet står ändå lägre, samt noteringarna de sista
dagarne sjunkit ännu mera, inser jag, att detta är ett så särskildt
förhållande, att något måste göras. Äfven den omständigheten är att
beakta, att landtmännen icke kunna sälja sina kreatur på utlandet.
Det har kommit till ett sådant prisfall, att jag icke kunnat föreställa
mig så låga pris. Man får höra, att de sälja kreatur till så låga
pris, att jag icke hört talas om sådana under min tid såsom landt¬
brukare. Från min hemort liar jag hört, att de vilja sälja kor för
25 ä 30 kronor stycket, men att köpare icke finnas ens till detta
pris, så att deraf finner man, att det är, som man säger, icke någon
god tid.
Nu har en talare sagt, att han icke ville vara med om detta
förslag, derför att man borde infria urtima Riksdagens löfte att icke
lägga skatterna på dem, som icke hafva bärkraft. Ja, detta är rigtigt,
men tager man från jordbrukarne det stöd, som de behöfva för att
kunna taga dessa skatter på sig, så uppliäfver man ju möjligheten
Angående
höjande af
tullen a
spanmål
m. m.
(Forts.)
N:0 15.
Angående
höjande af
tallen å
spanmål
m. m.
(Forts.)
28 Onsdagen den 7 Mars, e. m.
af deras bärkraft, och då finnes för dem ingen bärkraft alls. Detta
är en synpunkt, ur hvilken saken bör ses. Och lika så väl som
man inser nödvändigheten af att upphjelpa idogheten på andra om¬
råden, borde man inse det äfven i detta fall.
Icke kan jag se något, som tyder på strid i detta. Ty det kan
väl icke vara någon anledning att kalla det strid, att om man anser
en sak hafva skäl för sig — och jag tror att denna fråga har det —
att man då nämner dem. Jag vill icke uttala orsaken, hvarför man
kallar detta för strid, utan anser, att vi böra lugnt och vänligt öfver¬
lägga om saken och låta dem, som anse skäligt att rösta för motio¬
närernas förslag, göra det, och dem, som icke vilja hafva det, rösta
deremot. Derigenom blir saken i all vänlighet uppgjord. Med den
åsigt jag har om ställningen och nöden i landet, kan jag för min
del icke annat än uppmana till att man icke förgäter att se dessa
intressen till godo. Faller frågan, så kan man ju icke vidare göra
något åt det. Men jag tror, att det är nödvändigt, att man i någon
mån uppehåller den uppfattning inom Riksdagen, att, när förhållandena
sådant fordra, man tillgodoser den stora näringen, jordbruket, ty
derpå beror väl ändå i hög grad äfven de andra näringarna. Säge
hvad man vill, jordbruksnäringen gifver dock de flesta händer syssel¬
sättning, och lider denna näring genom skuldsättning och iråkadt
obestånd, så att icke de trägnaste arbetare der kunna få sin tarfliga
näring, då är nöd å färde. Man bör se saken från det helas syn¬
punkt och icke såsom en strid, som väcker bitterhet.
Under dessa af mig nu nämnda förhållanden är det tydligt, att
jag icke kan annat än med min röst biträda motionärernas förslag,
och derför ber jag att få yrka bifall till detsamma.
N Med herr vice talmannen förenade sig herrar Erickson i Bjersby,
Andersson i Löfhult, Anderson i Tenhult, Sjöberg, Johansson i
Berga, Rydberg, Kumlin, Eliasson, Mallmin, Engström, Dahlgren,
Magnusson och Ericson i Ransta.
Herr Östberg yttrade: Jag vill icke förlänga diskussionen,
men anser det vara min skyldighet att i denna fråga angifva min
ställning.
Jag är lika öfvertygad som någon af mina meningsfränder, att
ökadt tullskydd för jordbruket är väl behöfligt, och jag anser, att
anspråket derpå är fullt berättigadt. Men under de politiska förhål¬
landen, som nu föreligga, och efter den behandling tullfrågau hittills
under denna riksdag erhållit, kan jag icke annat än anse det vara
klokast och rigtigast att för närvarande icke söka genomdrifva en •
tullförhöjning på spanmål.
I detta yttrande instämde herrar Holmgren, friherre Akerhielm
och friherre von Knorring.
29 N:o 15.
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
Herr Jönsson i Mårarp: I hufvudsak instämmande med hvad Angående
vice talmannen anfört, vill jag hafva till protokollet antecknadt, att
jag kommer att rösta för bifall till motionen. spanmål
in. m.
Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gaf, enligt (Forts.)
de gjorda yrkandena, propositioner,
l:o på bifall till utskottets hemställan;
2:o på bifall till samma hemställan, men med godkännande af
den af herr Cavalli m. fl. föreslagna motivering, och
3:o på bifall till herrar Jönssons och Jakobsons motion i föreva¬
rande del;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd och företogs,
sedan till kontraproposition antagits bifall till nyssnämnda motion,
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voterings¬
proposition :
Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i l:sta punkten
mom. a) i betänkandet n:o 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit herrar Jönssons i Gammals-
torp och Jakobsons i ämnet väckta motion, för så vidt den afser
tullbevillningen för tiden från och med nästkommande års ingång.
Omröstningen utföll med 137 ja mot 62 nej; varande alltså ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallen.
I mom. b) hemstälde vidare utskottet,, att herrar Jönssons och
Jakobsons ifrågavarande motion icke heller måtte, i hvad den afsåge
ändring i tullbevillningen för innevarande år, bifallas.
Efter föredragning häraf anförde:
Herr Jönsson i Gammalstorp: Jag ber att få yrka bifall till
min motion äfven i denna punkt.
Herr Johansson i Noraskog: Jag åter skall taga mig friheten
att yrka bifall till utskottets hemställan i denna del.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
N:o 15. 30
Mom. c).
Bifölls.
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
Mom. d).
I motion n:o 129 inom Andra Kammaren hade herr P. Norberg,
med hänvisning till sin motion n:o 177 inom Andra Kammaren vid
sistlidet års riksdag och under åberopande tillika af de närmare upp¬
lysningar, motionären då vid behandlingen i kammaren af bevillnings¬
utskottets betänkande i frågan meddelat, föreslagit Riksdagen att
besluta, att spanmål, malen och omalen, alla slag, samt fläsk, andra
slag, måtte få tullfritt till riket införas öfver Funäsdalen.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte vinna
Riksdagens bifall.
I fråga härom anförde:
Herr Korberg: Herr talman, mine herrar! Med tanken fäst
på de stora svårigheter, hvarmed befolkningen i Herjeådalen och i
all synnerhet i dess öfre del har att kämpa för sin tillvaro, och de
försakelser denna befolkning måste underkasta sig i brist på tids¬
enliga kommunikationer, var det med verkligt vemod, jag emottag un¬
derrättelsen, att bevillningsutskottet äfven i år afstyrkt bifall till min
motion angående tullfrihet för spanmål och fläsk, som till riket in¬
föras öfver Funäsdalen. Då mina ord troligtvis äfven nu torde för¬
klinga ohörda, skall jag icke blifva mångordig.
Jag ber till en början att få erinra derom, att jag icke förnyat
den förevarande motionen hvarken för nöjet att dermed besvära Riks¬
dagen, ej heller i afsigt att med densamma försöka undanrödja skydds-
tullarne å spanmål i allmänhet — inom de delar af riket, der dessa
tullar anses verka välgörande för jordbruksnäringen må de gerna be¬
hållas och modereras efter de förhållanden, som för hvarje tid göra
sig gällande — nej, motivet härför är af helt annan beskaffenhet,
hvilket jag i korthet skall söka visa. Herrarne torde dervid ursäkta
mig, om jag äfven i år söker framhålla en del af de säregna förhål¬
landen, som äro rådande inom öfre delen af Herjeådalen.
Efter slutad riksdag — således under senare hälften af maj
månad — har jag vissa år företagit hemresan på jernväg öfver Char-
lottenberg till Rörås. Ifrån Rörås har jag i vanliga fall kunnat be¬
gagna sommaråkdon de 3 å 4 första milen, men den öfriga vägen
har jag åkt med släde. Under hemresan från fjolårets riksdag der¬
emot fick jag åka med släde hela vägen från Rörås till min bostad,
med undantag af D/2 mil närmast Rörås. Jag hade således under
nästan hela resan från Rörås fullt vinterföre. Häruti synas mig ligga
så klara fakta, att en hvar bör kunna förstå, att det är först med
31 N:0 15.
Onsdagen den 7 Mars, e. in.
juli månads ingång, icke sällan äfven senare, som den verkliga som¬
maren inträder i dessa trakter. Den räcker till slutet af augusti
månad eller i lyckligaste fall till midten af september och är alltid
åtföljd af frostnätter 'och oftast äfven af snö. Mot slutet af augusti
månad 1892 föll der så mycken snö, att till och med träd brötos ned.
Derigenom blef äfven det ännu då oslagna gräset förstördt, så att
höbergningen måste afslutas, innan tillräckligt behof för vintern hunnit
hopbergas. Men sådana fall äro icke enstaka i dessa trakter. Under
sistlidne sommar t. ex. blef i följd af ogyusam väderlek — snö och
regn — en del nedslaget hö qvar på marken och ligger der ännu
väl förvaradt under det tjocka snötäcket. Härmed torde jag till fullo
hafva angifvit den ekonomiska ställning, som är rådande bland be¬
folkningen i dessa trakter.
Från de mellan fjellen mest inklämda socknarne, nemligen hela
Tännäs socken, hela Ljusnedals socken, hela Storsjö socken, större
delen af Hede socken, äfvensom flera eller färre ställen här och hvar
för öfrigt, hafva frostnätter fördrifvit all sädesodling. Då ingen¬
städes inom Herjeådalen kan produceras spannmål tillräckligt för
eget behof, icke ens under goda år, måste befolkningen naturligtvis
i de nämnda socknarne hemta hela behofvet af brödföda från ställen
utom provinsen. Detta kan i följd af de stora afstånden icke tagas
från Sveriges sädesproducerande orter. Från närmaste jernvägsstation,
der spån mål från det hållet skulle kunna hemtas, eller från Ljusdals
station, är det till Funäsdalen 267ä mil och till Storsjö socken 32
å 33 mil. Behofvet måste således tagas från Rörås, dit det är 7 mil
från Funäsdalen. Härvid är dock att märka, att all spanmål, som
fraktas upp till Rörås, är hemtad från utlandet och alltså underkastad
tull, då den föres öfver till Sverige. Men fastän hemtad från när¬
maste jernväg, blir brödfödan, genom den långa och besvärliga hem-
forslingen, likväl mycket dyr för befolkningen. Inom Storsjö socken
t. ex. betalades under sistlidne vinter ända till 26 kronor för 100
kilogram sammalet rågmjöl. Hvad det för närvarande kostar, vet
jag icke. Man frågar sig för visso, om detta är öfverdrifvet eller
med verkligheten öfverensstämmande. Jag skall emellertid med några
ord söka visa, att det verkligen förhåller sig så.
De första åtta milen, emellan Rörås och Ljusnedals bruk, äro
allmän landsväg. Om det nu betalas 2 kronor 50 öre i frakt för
100 kilogram mjöl mellan båda dessa orter, så får väl detta ej anses
för öfverdrifvet dyrt. Men från Ljusnedals bruk till Storsjö är 5
mil obanad väg. På denna väg får man vintertiden taga sig fram
på så sätt, att man fäster brädlappar — trögor som de kallas —
under fotterna på hästen, för att han icke skall sjunka för djupt ned
i snön. På detta sätt släpar man sig vintertiden hem med sina små
mjöllass. Sommartiden deremot får man lägga sina mjölsäckar på
hästryggen. Det fordras då en rätt stadig häst, om den på obanad,
stenig och delvis äfven sumpig mark, skall kunna taga sig fram med
en börda på 100 kilogram. Om forbonden, som måste traska dessa
N:o 15. 32
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
5 mil vid sidan af hästen och hålla i mjölsäcken för att den ej skall
falla ned från hästryggen, härför betingar sig 10 kronor i betalning, tror
jag icke, att den förtjensten skall framkalla så synnerligen stor afund.
Frakten för 100 kilogram mjöl från Rörås till Storsjö kostar således
12 kronor 50 öre. Lägges härtill tullen, 2 kronor 50 öre, så kom¬
mer man upp till 15 kronor. Sedan tillkommer inköpspriset. År
detta 11 kronor för 100 kilogram i Rörås, så kostar alltså samma
qvantitet i Storsjö -26 kronor; är priset i Rörås 12 kronor, så är det
i Storsjö 27 kronor, eller om priset i Rörås är 15 kronor, är det i
Storsjö 30 kronor o. s. v. För dem, som bo ännu längre bort, eller
i Henådalen, Serfsjö m. fl. ställen, blir hemforslingen af brödfödan
naturligtvis ännu besvärligare och dyrare.
Bevillningsutskottet har funnit min förevarande framställning
behjertansvärd. Följaktligen är den af behofvet framkallad och hvital-
på ren billighet och rättvisa. Men är den behjertansvärd och rätt¬
vis, hvarför icke då bifalla den? Då spanmålspriset nedåt landet steg
till 13 ä 14 kronor eller så omkring — jag minnes ej så noga -—,
fann 1892 års Riksdag det vara med billighet och rättvisa förenligt
att genast nedsätta mjöltullen från 4 kronor 30 öre till 2 kronor 50
öre. Skulle spanmålspriset inom landet stiga, hvilket jag önskar
aldrig måtte ske, till tjugu eller några och tjugu kronor, så lider det
väl intet tvifvel, att Riksdagen i konseqvens med sitt nämnda beslut
af år 1892 helt och hållet borttager spanmålstullen.
Men hvarför då intet billigt tillmötesgående gent emot Herjeå-
dalens befolkning, hvilken genom sjelfva naturen förhindras att sjelf
producera sin brödföda och i stället tvingas att betala ända till 30
kronor för 100 kilogram mjöl, och hvilken i öfrigt lefver under så
exempellöst svåra förhållanden? Herjeådalens inbyggare äro väl
äfven svenska undersåtar och kunna följaktligen hafva anspråk på
samma humana behandling som rikets öfriga inbyggare. Framför
allt bör det väl vara statens pligt att se till, att ingen påbördas större
pålagor, än han förmår bära.
Jag tycker derför, att eu så billig begäran, som den föreliggande,
borde af ren humanitet beviljas; och beviljas den, så kan den på
intet sätt blifva föremål för missbruk. Det stora af ståndet, 34 mil,
emellan Rörås och Ljusdal förebygger temligen säkert hvarje sådant,
så att den lilla förmån, som här är fråga om, skulle uteslutande
komma den befolkning till godo, som i motionen afses.
Till sist, herr talman, skall jag bedja att få anföra några ord
af redaktör J. Lindström, hvilken genomrest hvarje socken i Jemt-
lands län och således äfven Herjeådalen, samt i sin tidning Jemtlands
Allehanda återgifva de säregna förhållanden, som äro rådande inom
Funäsdalen. Han yttrar der: »Men hvad byn är, inte är den någon
jordbruksort. I mannaminne har ingen säd mognat der mer än år
1858. Det enda, som går till der, är potatis, som planteras högt
uppe i berget å åkrar, som hänga nästan lodrätt ner. Det är för
betraktaren ett under, huru man kan komma dit ut. — -— Ortens
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
33
riksdagsman, häradsdomaren P. Norberg, motionerade vid fjolårets
riksdag om tullfrihet för lifsförnödenheter åt denna landsända. Ingen
tullsuspension hade kunnat vara rättvisare».
Ja, jag skall icke upptaga kammarens tid längre, utan, herr
talman, be att få yrka afslag å utskottets betänkande i denna del
och bifall till min motion.
Herr Johansson i Noraskog: Utskottet har visserligen icke
förbisett det behjertansvärda i herr Norbergs motion. Tvärt om har
det sökt att göra hvad det kunnat i denna sak. Men just med an¬
ledning af de förhållanden, som i år gjort sig gällande i afseende å
tullmotion erna, blef det nödvändigt äfven för oss, utskottsledamöterna
från Andra Kammaren, som önskat hjelpa motionären, att lemna
motionen åt dess öde. Det är detta, som gör, att jag under nu¬
varande förhållanden måste yrka bifall till den föredragna punkten.
• Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.
Punkten 3.
Mom. a).
Bifölls.
' Mom. b).
Herr O. Nyländer, med hvilken herr Z. Larsson instämt, hade
i en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 53, framstält förslag
om ändringar i tulltaxans bestämmelser rörande den under gruppen
Metaller förekommande underafdelningen Koppar: men hemstälde ut¬
skottet under förevarande moment, att motionen icke måtte af Riks¬
dagen bifallas.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Nyländer: Yi ha nu kommit till sista punkten i utskot¬
tets betänkande; och ehuru min förhoppning om ändring i denna
punkt ej är synnerligen stor, kan jag dock ej underlåta be att få
till herrarnes välvilliga beaktande särskildt framhålla det fullt be¬
rättigade deri, att något litet skydd lemnas den industri, hvarom här
är fråga.
Såsom ‘nogsamt torde vara bekant för åtminstone dem af kam¬
marens ledamöter, som bevistat 1892 års riksdag, då vår nuvarande
tulltaxa antogs, var det blott genom ett förbiseende, som denna
kopparindustri gick miste om det skydd, som den enligt tullkomiténs
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 15. 3
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om
tullen d
hoppar m .m.
N:o 15. 34
Avgående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om
tullen å
koppar m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 7 Mars, e. ro.
och Kong!. Maj:ts förslag skulle hafva åtnjutit i likhet med andra
industrigrenar. Och då denna fråga förra året behandlades, var det
bevillningsutskottet sjelft, som framhöll och särskildt betonade, att
kopparindustrien vore i stort behof af tullskydd, ett behof, som ej
heller af någon af kamrarnes ledamöter hlef eller kunde blifva mot-
sagdt; men man befarade, att denna tull möjligen skulle kunna hafva
menligt inflytande på skeppsbyggeriet, på det sätt nemligen att den
för skeppsbyggeri använda kopparplåten skulle bli fördyrad. Och
ehuru nuvarande bestämmelser medgifva tullrestitution för alla för
fartygs byggande använda, till riket införda tullpligtiga materialier,
hyste man dock den farhågan, att det skulle blifva svårt, i synner¬
het för de små skeppsvarfven, att komma i åtnjutande af denna
restitution.
För att nu den föreslagna tullsatsen ej skall kunna få något
dylikt skadligt inflytande på eller försvåra skeppsbyggeriet och dess
utveckling, går det föreliggande förslaget derpå ut, att, om koppar¬
tull blir bestämd, man skulle i tulltaxan införa särskilda bestämmel¬
ser derom, att kopparplåt för förhydning af fartyg eller s. k. yellow-
metall skulle förblifva tullfri. Härutinnan är det som innevarande
års förslag till väsentlig del skiljer sig från föregående års hem¬
ställan, och man har derigenom sökt gå de framstälda önskningarna
till mötes så mycket som möjligt.
Att den handräckning i striden med den utländska konkurrensen,
som kopparindustriens män sålunda begära, ej är särdeles stor, och
att deras anspråk ej äro synnerligen pretentiösa, torde tydligen
framgå deraf, att denna tullsats blott uppgår till 4 å 6 procent af
varans värde. Vid en jemförelse med tullfprhållandena inom andra
länder, som önska att skydda sina inhemska näringar, skola yi ock
finna, att denna tullsats är synnerligen låg. Så t. ex. har på koppar¬
plåt Belgien en tull af 7 öre per kilogram, Italien 10 öre, Tyskland
11 öre, Danmark 13 öre, Österrike 18 öre, Spanien 36 öre och Ryssland
54 öre per kilogram, samt Amerika 35 procent af värdet. För
kopparrör och rördelar af koppar har Belgien en tull af 60 procent
af värdet, Amerika 35 procent, Österrike 11 öre per kilogram, Dan¬
mark 13, Frankrike 14, Italien 14, Tyskland 16 och Spanien 50 öre
per kilogram.
Då man nu här i Sverige begär endast 5 öre per kilogram
kopparplåt och 10 öre per kilogram kopparrör, så torde herrarne
tydligen finna, att de framstälda anspråken äro synnerligen moderata
och billiga.
Såsom af detta betänkande synes, har denna fråga om tullskydd
för kopparindustrien helt nyligen varit föremål för så väl kommers-
kollegii som generaltullstyrelsens utlåtande.
Dessa embetsverk framhålla med mycken skärpa behofvet och
den stora betydelsen för kopparindustrien af denna tull och de till¬
styrka tillika, att denna fråga äfven i år framlägges till Riksdagens
bepröfvande. »Det kan icke anses följdrigtigt», säga de, »att koppar-
Onsdagen den 7 Mars, e. m. 35
plåt och kopparrör, hvilka äro föremål för inhemsk tillverkning,
lemnas tullfria, då deremot motsvarande artiklar af jern och stål äro
tullpligtiga». »Rättelse», — yttras det äfven — »i nuvarande oegent¬
liga förhållande hör åstadkommas för beredande af lämpligt skydd åt
en inom landet redan existerande industri.» Och vidare heter det
beträffande särskildt tull på koppartråd, att hithörande »bestäm¬
melser i afseende å tullbeskattningen kunna svårligen anses stå väl
tillsammans med grunderna för eu sund näringslagstiftning».
Då nu så är förhållandet, och man dessutom vet, att våra
kopparindustriella verk arbeta under trycket af stark konkurrens med
utlandet, en konkurrens, i hvilken det är fara värdt att de, om de
lemnas utan hjelp eller skydd, skola duka under, och då derigenom
stora, i dessa industriella verk nedlagda, kapital skulle blifva värde¬
lösa samt dessutom hundratals arbetare, som nu der äro sysselsatta,
blifva arbetslösa — ett resultat, hvartill jag förmodar, att ingen
gerna vill bidraga — så kan jag icke underlåta att till kammarens
välvilliga beaktande framhålla hehofvet af skydd för denna koppar-
industri samt föreslå, att kammaren ville, med afslag å utskottets
hemställan i denna punkt bifalla det särskilda yrkande, som jag nu
anhåller få afgifva, nemligen,
att Riksdagen ville besluta:
a) att å> »Koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel
metall framstälda legeringar, såsom messing, brons, nysilfver, britannia-
metall m. fl.», yellowmetall dock undantagen: »arbetad: plåt och
andra ämnen för vidare bearbetning» måtte sättas en tull af 5
öre per kilogram.
b) att för plåt af yellowmetall äfvensom för andra för
vidare bearbetning afseclda ämnen af samma metall gällande
tullfrihet måtte bibehållas; samt
c) att å »Koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel
metall framstälda legeringar, såsom messing, brons, nysilfver, britannia-
metall m, fl.: arbetad: rör- och rörclelar», måtte sättas en tidt af
10 öre per kilogram.
Detta yrkande har i hufvudsakliga delar samma innehåll som
herr Bergs vid punkten fogade reservation, men är affattadt så, att
det skall kunna direkt införas i tulltaxan.
Herr Collander: Som kammaren torde finna, har utskottet vid
sitt afstyrkande af den föreliggande motionen icke anfört några motiv
ur frihandelssynpunkt, utan det har endast stödt sig på den förut¬
sättning, som utskottet hyst, att man inom Riksdagen icke velat taga
tullfrågan upp igen. Alla beslut rörande tullmotionerna fattades inom
utskottet utan någon votering, och ledamöterna från den skyddsvänliga
sidan förbehöllo sig endast att få i en reservation framhålla sina
åsigter. Men flertalet var ense om, att man icke nu borde företaga
någon revision af den så nyligen antagna tulltaxan.
Det är utan allt tvifvel, att det kan finnas många andra punkter
N:o 15.
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om
tullen å
lioj)par m. m.
(Forts.)
N:o 15. 36
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om
tullen å
koppar m. m
(Forts.)
i tulltaxan af större betydelse än den föreliggande motionen afser,
som kunde behöfva en revision i den ena eller andra rigtningen;
men man ansåg, som sagd!, att det icke vore lämpligt att nu, så
snart efter sedan denna taxa blifvit antagen, börja tumma på den,
och för rigtigheten af en dylik uppfattning synes mig utskottet ega
stöd i det förhållandet, att samma motion vid förra riksdagen äfven
blifvit afslagen. Det är utan allt tvifvel, att det finnes många flera
fabriker och industriella anläggningar, som hafva fördel af den nu¬
varande tullfriheten för kopparplåt, än det fåtal, som verkligen skulle
hafva gagn af att tull åsattes den.
Jag ber endast att af dessa skäl få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Lilliehöök: Jag ber endast få uttala mitt instämmande
uti det af herr Nyländer nu framstälda förslaget.
Herr Månsson: Jag kan icke underlåta att instämma i det
anförande och det yrkande motionären nyss har haft. Jag kan mycket
väl förstå och äfven gilla den åsigt, som bevillningsutskottets leda¬
möter hyst, nemligen att man nu i allmänhet icke borde vidtaga
någon ändring i tulltaxan, men i detta speciella fall synes mig verk¬
ligen en ändring böra ske. Såsom vi hafva oss litet hvar bekant,
var det af rent förbiseende,'som kopparindustrien icke fick samma
skydd som andra industrier. Då så är förhållandet och det dessutom
är erkändt, att denna industri arbetar under sådana förhållanden, att
den väl behöfver denna hjelp, synes det mig som om man borde
beakta detta och vidtaga den rättelse, som är af behofvet påkallad.
Jag her derför, herr talman, att få förena mig i det yrkande, som
motionären framstält.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på bifall till det af herr Nyländer
under öfverläggningen framstälda förslag; och fann herr talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen.
Motionären begärde likväl votering, i följd hvaraf nu skedde upp¬
sättning, justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i 2:dra punk¬
ten mom. b) af betänkandet n:o 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Onsdagen den 7 Mars e. m. 37 N:o 15.
Vinner Nej, har kammaren bifallit herr Nyländers under öfver-
läggningen framstälda förslag.
Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 121 ja mot
57 nej; och hade alltså' utskottets hemställan af kammaren bifallits.
§ 3.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr N. Hanson i Berga under 12 dagar fr. o. m. den 13 dennes,
»
|
Back Per Er sson...
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
13
|
»
|
»
|
P. G. Näslund.....
|
|
14
|
»
|
»
|
»
|
14
|
»
|
|
G. Sälling.............
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
14
|
|
|
H. Eriksson i El-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
gered ...............
|
»
|
14
|
»
|
»
|
|
16
|
»
|
»
|
L. Dahlstedt .........
|
|
14
|
|
»
|
|
15
|
»
|
»
|
vice talmannen A.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
P. Danielson ...
|
»
|
8
|
»
|
»
|
»
|
21
|
»
|
»
|
S. M. Olsson i Sör-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
näs.....................
|
»
|
14
|
»
|
|
»
|
12
|
»
|
§ 4.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1, i an¬
ledning af verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken och
fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder' för utförande af det dem
gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeands¬
holmen af riksdags- och riksbankshus;
bevillningsutskottets betänkande n:o 5, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels fram¬
läggande för Riksdagen af förslag angående inrättande af en fri-
lagersinstitutiou och dels föranstaltande af utredning beträffande frå¬
gan om inrättande af en svensk frihamn vid Öresund;
bankoutskottets memorial n:o 2, angående verkstäld granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med be-
Andra Kammarens Prut. 1804. iV.-o 15.
4
N:0 15. 38
Onsdagen den 7 Mars, e. m.
gäran om åtgärder till skydd för jordbruket mot skada af s. k.
canadahjortar i Södermanlands län.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 10,2o e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1894.