Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.
1
Jf:o 37,
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871; gifven Stockholms
slott den 26 januari 1894.
Under åberopande af hvad bifogade utdrag af protokoll, förda i stats¬
rådet och högsta domstolen, innehålla, vill Kongl. Maj:t i nåder inhemta
Riksdagens yttrande öfver följande förslag till
förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattig¬
vården den 9 juni 1871.
Härigenom förordnas, att 49 § i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden må ej klagan föras.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1895; dock skall i af¬
seende å talans fullföljande i ärende, som af kammarrätten före nämnde
dag afgjorts, gälla hvad förut varit stadgadt.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen. »
OSCAR
G. F. Gilljam.
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 21 Häft. (No 37.)
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
Utdrag ur ‘protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maf.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 mars 1893.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Essen,
friherre Akerhielm,
Östergren,
Groll,
Wikblad,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson.
Härefter föredrog statsrådet Gilljam:
26:o.
En till chefen för ecklesiastikdepartementet afbiten skrifvelse, deri
chefen för justitiedepartementet gjort framställning om vidtagande af så¬
dana åtgärder, hvarigenom högsta domstolen kunde blifva befriad från
o 7 O O
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
handläggning af fattigvårdsärenden och kammarrätten göras till sista in¬
stans i dylika mål, i hvilket ärende kammarrätten afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande.
Statsrådet hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes genom note ur proto¬
kollet inhemta högsta domstolens yttrande i detta ärende.
Hvad statsrådet i de uti punkterna 2—26 här
ofvan upptagna mål och ärenden i underdånighet yttrat,
tillstyrkt och hemstält behagade Hans Maj:t Konungen
i nåder gilla och bifalla.
Ex protocollo:
.Edward Bäcldin.
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
Utdrag ur protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 oktober 1893.
Närvarande:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Essen,
friherre Akerhielm,
Östergren,
Groll,
Wikblad,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson.
Departementschefen, statsrådet Gilljam, föredrog i underdånighet:
43:o.
Statsrådet Gilljam anförde derefter att, sedan chefen för justitie¬
departementet i en till chefen för ecklesiastikdepartementet aflåten skrifvelse
gjort framställning om vidtagande af sådana åtgärder, hvarigenom högsta
domstolen kunde blifva befriad från handläggning af fattigvårdsärenden
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.
och kammarrätten göras till sista instans i dylika mål, i hvilket ärende
kammarrätten afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, samt Kongl. Maj:t
genom beslut den 17 mars innevarande år täckts genom note ur proto¬
kollet inhemta högsta domstolens yttrande i ärendet, hade i och för ge¬
nomförande af den sålunda afsedda förändringen inom ecklesiastikdeparte¬
mentet utarbetats ett detta protokoll bilagdt förslag till förordning angå¬
ende ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården den 9
juni 1871; och hemstälde statsrådet i underdånighet, det Kongl. Maj:t
täcktes förordna, att berörda förslag skulle af högsta domstolen tagas i
öfvervägande vid afgifvande af dess i ärendet infordrade yttrande; samt
att högsta domstolen skulle genom note ur protokollet om detta Kongl.
Maj:ts beslut underrättas.
I hvad föredragande departementschefen sålunda anfört förenade sig
statsrådets öfriga ledamöter.
Hvad statsrådet angående de under punkterna
1—44 här ofvan antecknade mål och ärenden i under¬
dånighet yttrat, tillstyrkt och hemstält behagade Hans
Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla.
Ex protocollo:
C. von Schdzenheim.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol onsdagen den 22 november 1893.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Glimstedt,
Norberg,
Lilienberg,
Huss,
Isberg,
Lindbäck,
Wijkander.
l:o.
Expeditionschefen Petersson föredrog i underdånighet:
dels note ur protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet den 17 sistlidne mars, hvarmedelst — sedan
chefen för justitiedepartementet uti en till chefen för ecklesiastikdeparte¬
mentet aflåten skrifvelse gjort framställning om vidtagande af åtgärder,
hvarigenom högsta domstolen kunde blifva befriad från handläggning af
fattigvårdsärenden och kammarrätten göras till sista instans i dylika mål,
samt kammarrätten häröfver afgifvit infordradt underdånigt utlåtande —
Kongl. Maj:t infordrat högsta domstolens yttrande i ärendet;
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.
dels ock note ur protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 6 nästlidne oktober, utvisande. att,
sedan, för genomförande af den sålunda afsedda förändringen, inom eckle¬
siastikdepartementet utarbetats förslag till förordning angående ändrad
lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871,
Kongl. Maj:t förordnat, att berörda förslag skulle af högsta domstolen
tagas i öfvervägande vid afgifvande af dess i ärendet infordrade yttrande;
varande ofvanberörda förslag detta protokoll bilagdt.
Justitierådet Wijkander fann förslaget föranleda allenast den erinran,
att, då kammarrätten enligt detsamma skulle blifva sista instans i fattig-
vårdsärenden, lämpligen syntes böra för kammarrätten, såvidt anginge
nämnda ärenden, meddelas väsentligen enahanda föreskrifter, som enligt
kongl. stadgan den 21 april 1876 vore för högsta domstolen gällande i
fråga om måls handläggning i plenum.
Justitieråden lilienberg, Huss, Isberg och Lindbäck förenade sig om
följande yttrande:
Af statsrådet och chefens för justitiedepartementet skrifvelse i före¬
varande ämne framgår, hurusom den ifrågasatta lagförändringen skulle
ur flera synpunkter vara välbetänkt. Till följd af tillökningen i de till
högsta domstolen inkomna målens antal i förening med de vidlyftiga lag¬
förslag, som de senare åren härstädes föredragits, bär antalet vid hvarje
års slut oafgjorda mål allt mer och mer stigit. I syfte att nedbringa de
sålunda balanserade målens antal hafva högsta domstolens ledamöter, så¬
som i berörda skrifvelse antydes, underkastat sig utsträckning af tjenst-
göringstiden, utan att dock härigenom det åsyftade ändamålet kunnat i
mera afsevärd mån vinnas. Då dessutom en dylik utsträckt tjenstgöring
endast under någon kortare tidrymd kan fortfara utan men för det be¬
höriga uppfyllandet af högsta domstolens magtpåliggande värf, samt ena¬
handa förhållanden med dem, hvilka orsakat omförmälda stegring i de
oafgjorda målens antal, måste antagas komma att jemväl för framtiden
ega rum, synes den rättsökande allmänhetens befogade anspråk, att målen
skyndsammare än som för närvarande är möjligt varda af högsta dom¬
stolen handlagda, icke kunna vederbörligen tillgodoses, med mindre an¬
tingen antalet ledamöter i högsta domstolen ökas eller ock åtgärder vid¬
tagas till förminskande af det högsta domstolen åliggande arbete. Utvägen
att inrätta nya ledamotsplatser torde, förnämligast med hänsyn till den
stora vigten af att söka, så vidt ske kan, bevara enhet i rättskipningen hos
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.
landets högsta dömande myndighet, allenast höra i sista hand anlitas.
Deremot synes den med förevarande lagförslag afsedda åtgärd till minsk¬
ning af högsta domstolens arbetsbörda otvifvelaktigt kunna utan skada
eller olägenhet genomföras. I fattigvårdsmålen äro nemligen sakförhål¬
landena i regel synnerligen enkla, i det de vanligen endast angå under-
stödstagarens behof eller hans vistelseort vid en viss tidpunkt, och utred¬
ningen kan derför utan svårighet åvägabringas i första eller åtminstone
i andra instansen, så att ett dröjsmål dermed, enligt hvad erfarenheten
bestyrker, i de flesta fall beror endast på försumlighet hos vederbörande
parter. Sedan den föreliggande utredningen afgjort hvad som skall anses
upplyst eller icke, erbjuder målets bedömande i enlighet med derå tillämp¬
liga stadganden i fattigvårdsförordningen sällan svårigheter, enär denna
endast i fråga om några få punkter lemnar rum för tvekan. Genom
högsta domstolens mer än 20-åriga praxis hafva ock säkerligen de allra
flesta hit hörande fall erhållit en lösning, som för framtiden kan vid dessa
måls behandling tjena till ledning, och chefens för justitiedepartementet
anförande visar för öfrigt hvithet obetydligt antal fall bedömts olika af
kammarrätten och högsta domstolen, dervid dessutom ändringen i det
öfverklagade beslutet ofta berott på utredning, som förut ej varit fram¬
lagd i målet. Då slutligen härtill kommer, att, såsom jemväl i samma
anförande erinras, dessa mål i andra instans behandlas icke, såsom de
vanliga rättegångsmålen, af skilda öfverrätter, utan allenast af en enda,
för hela riket gemensam öfverdomstol, der således praxis bör — i synner¬
het om enahanda föreskrift meddelas, som enligt stadgan den 21 april
1876 gäller för högsta domstolen — kunna blifva likformig, lärer det ej
ur synpunkten af rättskipningens kraf erfordras, att fattigvårdsmålens
behandling må kunna fortsättas genom tre instanser, att tre myndigheter
efter hvarandra skola meddela yttrande i dylika mål, om vederbörande
parter så fordra. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt lemnas för¬
slaget utan anmärkning.
Justitierådet Norberg anförde:
I chefens för justitiedepartementet den 12 december 1892 aflåtna
skrifvelse i ämnet hafva de hufvudsakliga skäl och omständigheter fram¬
hållits, hvilka tala för att från högsta domstolen skilja handläggningen af
fattigvårdsfrågor, på sätt föreliggande lagförslag innehåller; och då seder¬
mera ej yppats något förhållande, som kunnat förringa vigten af hvad
sålunda till stöd för förslaget anförts, samt den föreslagna lagens lydelse
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
icke synes mig gifva anledning till någon anmärkning, tillstyrker jag för¬
slagets godkännande.
Justitierådet Glimstedt yttrade:
Med afseende å hvad till stöd för den föreslagna lagändringen blifvit
an för dt,
och då emot förslagets lydelse icke synes vara något att anmärka,
anser jag mig böra till förslaget tillstyrka bifall.
Ex protocollo
Carl Boheman.
Förslag till förordning angående ändrad lydelse af 49 § i förord¬
ningen angående fattigvården den 9 juni 1871.
Härigenom förordnas, att 49 § i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden må ej klagan föras.
Denna förordning träder i kraft den ; dock skall
i afseende å talans fullföljande i ärende, som af kammarrätten föro nämnda
dag afgjorts, gälla hvad förut varit stadgadt.
Dill. till Iliksd. Prat. 18114,
1 Sami. t Afd. 81 Höft.
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Mqj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
26 januari 1894.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenitaitpt,
Statsråden: friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,
Östergren,
Groll,
WlKBLAD,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson.
65:o.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Gilljam, anmälde i
underdånighet, att från högsta domstolen inkommit yttrande i det uti
statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 17 mars 1893 omförmälda
ärende angående ifrågasatt befrielse för högsta domstolen från handlägg¬
ning af fattigvårdsmål äfvensom i anledning af det enligt statsrådsproto¬
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
kollet öfver ecklesiastikärenden den 6 sistlidne oktober till högsta dom¬
stolen remitterade förslag till förordning angående ändrad lydelse af 49 §
i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, med livilket förslag
åsyftats, att kammarrätten skulle göras till sista instans i dylika mål.
Derefter yttrade departementschefen följande:
»I skrifvelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 12 decem¬
ber 1892 anförde chefen för justitiedepartementet, att under senare åren
antalet mål, som livilade i afbidan på pröfning af högsta domstolen, på
ett anmärkningsvärdt sätt stigit. Under det balansen af oafgjorda mål å
revisionssekreterarnes rotlar under åren 1871 —1880 utgjort i medeltal
omkring 500 mål om året och under åren 1881 —1886 omkring 600 om
året, hade den år 1887 stigit till 840 och sedermera fortfarande ökats,
så att den vid 1891 års slut uppgått till den betydliga, siffran af 1,174 mål.
För afhjelpande af detta för den rättsökande allmänheten menliga
förhållande och i syfte att bereda de balanserade målen ett hastigare af¬
görande, så vidt sådant läte sig göra utan att antalet ledamöter i högsta
domstolen ökades, hade vissa åtgärder redan blifvit vidtagna. Så hade
högsta domstolens ledamöter träffat öfverenskommelse om utsträckt tjenst¬
göring, liksom inom nedre revisionen under några år varit anordnad till¬
fällig förstärkning af arbetskrafterna.
Emellertid kunde detta i och för sig ingalunda göra till fyllest. Or¬
saken till den anmärkta ökningen i balanserade mål vore nemligen att
söka dels deri, att de inkommande målens antal växte, dels deri, att högsta
domstolen måst under längre tider än tillförene tagas i anspråk för gransk¬
ning af lagförslag. Äfven om genom högsta domstolens ökade tjenstgö¬
ring balansen af oafgjorda mål kunde varda i någon mån nedbragt, syntes
dock någon stadigvarande förbättring i ställningen svårligen vara att på¬
räkna, så länge någon minskning i de inkommande målens antal icke vi¬
sade sig och, såsom under närmaste framtiden måste ske, större lagförslag
blefve öfverlemnade till högsta domstolens behandling.
Det vore derför af behofvet påkalladt, att äfven andra åtgärder i
ifrågavarande syfte vidtoges. I sådant hänseende syntes till en början
frågan om arbetsmaterialets minskning genom högsta domstolens befriande
från de för dess verksamhet i öfrigt skäligen främmande fattigvårdsmålen
böra tagas under öfvervägande.
Då genom kongl. förordningen den 9 juni 1871 angående fattig¬
vården dessa mål, hvilka förut fullföljts från kammarrätten till ecklesia¬
stikdepartementet och afgjorts af Kongl. Maj:t i statsrådet, öfverlemnades
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
till högsta domstolens behandling, var balansen af till högsta domstolen
inkomna, oafgjorda mål synnerligen liten (den utgjorde i slutet af år 1870
allenast 370 mål); och syntes man, såsom jemväl under öfverläggningen i
frågan inom riksdagen uttalades, hafva varit af den åsigt, att eu dylik
öfverflyttning icke skulle föranleda någon afsevärd tillökning i högsta dom¬
stolens arbete. Fattig vårdsmålen hade emellertid sedermera visat sig vara
för högsta domstolen ganska betungande. Af den officiella rättsstatistiken
framginge, att antalet af till högsta domstolen fullföljda fattigvårdsmål
ökats från 56 år 1873 till 167 år 1891, eller ungefärligen tredubblats.
Om den tid, som nu inom högsta domstolen åtginge för behandling af
omkring 150 fattigvårdsmål årligen, finge användas till annat arbete, skulle
uppenbarligen en afsevärd afarbetning å balansen kunna åstadkommas.
Redan i skrifvelse den 8 december 1887 till chefen för ecklesiastik¬
departementet hade dåvarande chefen för justitiedepartementet väckt för¬
slag i denna syftning, dervid tillika uttalande den mening, att det ej borde
ifrågasättas att åter förlägga fattigvårdsmålen under Kongl. Maj:t i stats¬
rådet, men deremot tagas i öfvervägande, huruvida icke kammarrrätten
kunde blifva högsta instans i dylika mål, hvilka alltså alls icke skulle få
fullföljas hos Kongl. Maj:t. Denna framställning ledde icke till något resul¬
tat, i det att dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet i skrifvelse
den 26 mars 1888 förklarade sig icke anse lämpligt, att rättsökande par¬
ter förmenades att hos Kongl. Maj:t fullfölja talan i fattigvårdsmål.
Frågan hade sedermera varit upptagen inom riksdagen. Vid såväl
1888 som 1889 års riksdag väcktes nemligen af enskild motionär förslag
i syfte, att rätten att hos Kongl. Maj:t öfverklaga kammarrättens utslag i
fattigvårdsmål skulle upphöra, och dessa mål alltså afgöras af kammar¬
rätten såsom sista instans. Förslaget vann understöd såväl af vederbörande
utskott som af Första Kammaren, men förföll till följd af afslag i den
Andra. Då emellertid behofvet af lättnad i det högsta domstolen åliggande
arbete sedan dess gjort sig allt känbarare gällande och vid nämnda riks¬
dagar framställning från Eders Kongl. Maj:t icke i ämnet förelegat, syntes
berörda utgång icke böra utgöra hinder för att frågan nu åter upptoges.
Då nuvarande chefen för justitiedepartementet således ansåge sig böra
till chefens för ecklesiastikdepartementet bepröfvande å nyo framlägga det
i skrifvelsen den 8 december 1887 väckta förslaget att göra kammarrätten
till sista instans i fattigvårdsmål, ville chefen för justitiedepartementet i
fråga om förslagets utförbarhet till en början åberopa kammarrättens den
15 mars 1888 i frågan afgifna underdåniga utlåtande.
13
Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 37.
Deri uttalades, bland annat, att visserligen icke borde lemnas obe¬
aktad den omständigheten, att tillförene framstälda förslag, i syftning att
vissa slags mål skulle kunna i sista hand afgöras af en förutvarande
mellanhand, mött afgjord obenägenhet hos den rättsökande allmänheten,
som af gammalt hade anspråk på att få draga hvarje mål under Kongl.
Maj:ts pröfning. I anseende till målens tillväxt hos Kongl. Maj:t finge
emellertid anses oundgängligen nödvändigt, att vissa mål stannade hos hit¬
tills varande mellan-instans. Början till en sådan förändring vore ock redan
gjord genom stadgandet i 192 § utsökningslagen den 10 augusti 1877,
att hofrätts utslag i mål om lagsökning för gäld ej finge hos Konungen
öfverklagas. Någon våda eller olägenhet af detta stadgande hade icke
försports under de nära tio år, nyssnämnde lag ländt till efterrättelse. Ej
större vigt än förenämnda lagsökningsärenden borde tillmätas de kammar¬
rätten tillhörande fattig vårdsmålen, hvilka hufvudsakligen rörde tvister
mellan särskilda kommuner angående skyldighet att försörja fattighjon
och att godtgöra lemnadt fattigunderstöd. Erfarenheten hade ock visat,
att i dessa mål endast sällan inträffat, att högsta domstolens domslut skilt
sig från kammarrättens. På dessa grunder ansåge kammarrätten förslaget
om borttagande af rättigheten att uti ifrågavarande mål fullfölja talan
hos Kongl. Maj:t vara utförbart ur synpunkten af både allmän och en¬
skild rätt.
Vidare syntes det chefen för justitiedepartementet att, hvad särskildt
beträffade den under frågans föregående behandling flere gånger anmärkta
omständighet, att kammarrättens utslag i fattigvårdsmål jemförelsevis sällan
blifvit af högsta domstolen ändrade, de senare årens erfarenhet vore för¬
tjent af uppmärksamhet. Enligt upplysningar, som erhållits dels från
justitiedepartementets byrå för statistiska ärenden, dels från nedre revisionen,
hade under åren 1889, 1890, 1891 och 1892 till den 1 december i högsta
domstolen afgjorts sammanlagdt 589 fattigvårdsmål. Utaf dessa mål hade
64 icke upptagits till pröfning, och öfriga 475 blifvit hufvudsakligen
pröfvade. I de sålunda pröfvade målen hade kammarrättens utslag ändrats
i 21 fall samt faststälts i 458 fall, hvarjemte 1 mål blifvit återförvisadt.
Ändring eller återförvisning hade således vunnits allenast i 4,6 procent
af de pröfvade målen och i 4,08 procent af de hos Kongl. Maj:t full¬
följda. Om dertill i betraktande toges, att i en säkerligen ej ringa del
af de mål, deri ändring i kammarrättens utslag af Kong]. Maj:t med¬
delats, ändringen varit föranledd af ny, först hos Kongl. Maj:t framkommen
bevisning, hvilken lika väl kunnat och bort i kammarrätten förebringas,
14
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 37.
så återstode helt visst ett anmärkningsvärdt ringa antal mål, deri Kongl.
Maj:t på grund af olika tillämpning af fattigvårdsförordningens bestäm¬
melser ändrat kammarrättens utslag.
Slutligen syntes det icke böra lemnas oanmärkt, att äfven med den
af chefen för justitiedepartementet nu ifrågasatta anordning fattigvårds-
målen komme att pröfvas af en för hela riket gemensam domstol, der en
bestämd praxis kunde göra sig gällande i de fall, der fattigvårdsföroi’d-
ningens bestämmelser möjligen kunde lemna rum för skiljaktiga meningar,
hvadan önskvärd enhet i rättskipningen icke genom förslaget äfventyrades.
I händelse den sålunda uttalade uppfattningen om önskvärdheten och
möjligheten af att kammarrätten gjordes till sista instans i fattigvårdsmål
delades af chefen för ecklesiastikdepartementet, anmodades denne att låta
vidtaga de för genomförande af en dylik anordning nödiga åtgärder.
För vinnande af närmare kännedom rörande antalet af de fattigvårds-
mål, som inkommit till kammarrätten och till handläggning af högsta
domstolen, äfvensom beträffande utgången af dylika i högsta domstolen
afgjorda mål, torde jag få hänvisa till två öfversigter, upprättade med
ledning af upplysningar, som erhållits dels från kammarrätten, dels från
justitiedepartementets byrå för statistiska ärenden, dels från nedre justitie-
revisionen, och hvilka öfversigter torde få biläggas dagens protokoll.
Kammarrätten, hvars utlåtande infordrats med anledning af den utaf
chefen för justitiedepartementet nu gjorda framställningen, har i under¬
dånig skrifvelse den 2 mars 1893 yttrat, att enligt dess åsigt olägenhet
icke skulle komma att tillskyndas parter i fattigvårdsmål, om, på sätt
chefen för justitiedepartementet ifrågasatt, kammarrätten blefve sista in¬
stans uti dylika mål.
Kammarrätten ansåge nemligen den omständigheten, att parterna
genom den ifrågasatta förändringen i afseende å fattigvårdsmålens full¬
följd skulle erhålla mindre rådrum till förebringande af bevisning, icke
böra tillmätas någon betydelse, helst det enligt § 29 i gällande fattig-
vårdsförordning ålåge Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, sedan uti
ifrågavarande mål skriftvexlingen mellan parterna afslutats, föranstalta
om ytterligare utredning, der sådan erfordrades, hvadan någon svårighet
icke borde möta för vederbörande part att hos kammarrätten förebringa
all den vidare bevisning, som kunde vara af nöden. Hvad anginge den
vigtigare frågan, huruvida anspråket på trygghet för en rätt tillämpning
af fattigvårdsförordningens bestämmelser kunde anses behörigen tillgodo-
sedt, derest parterna i fattigvårdsmål ej finge hos Kongl. Maj:t fullfölja
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.
15
talan mot kammarrättens utslag, så kade det visat sig, att antalet af de
mål, deri Kongl. Maj:t på grund af olika tillämpning af fattigvård sför-
ordningens bestämmelser ändrat kammarrättens utslag, varit mycket ringa;
hvartill koinme, att i de fall, der berörda bestämmelser kunde lemna
rum för skiljaktiga meningar, hufvudsakliga vigten beträffande sättet för
målens slutliga afgörande torde kunna anses ligga deruppå, att en be¬
stämd praxis gjorde sig gällande.
Då kammarrätten, i anseende till ökningen af dit inkommande mål
och ärenden, under de senare åren åtnjutit biträde af två adjungerade
ledamöter, men det för uppnående af önskvärd enhet i rättskipningen
vore mindre tjenligt, om vid pröfningen af de till kammarrätten, såsom
högsta instans, fullföljda fattigvårdsmål domstolen till en del utgjordes
af tillfälligtvis adjungerade ledamöter, syntes dock, i händelse förslaget
att göra kammarrätten till sista instans i fattigvårdsmål koinme att ge¬
nomföras, deraf betingas förstärkning af antalet ordinarie ledamöter i
kammarrätten.
Vid granskning i högsta domstolen af förenämnda förslag till för¬
ordning om ändrad lydelse af 49 § i fattigvårdsförordningen har någon
anmärkning mot förslaget ej blifvit framstäf. Af en bland högsta dom¬
stolens medlemmar har emellertid erinrats att, om kammarrätten skulle
blifva sista instans i fattigvårdsärenden, för kammarrätten lämpligen syn¬
tes böra, så vidt anginge nämnda ärenden, meddelas väsentligen enahanda
föreskrifter, som enligt kongl. stadgan den 21 april 1876 äro för hög¬
sta domstolen gällande i fråga om måls handläggning i plenum. Äfven
fyra andra af högsta domstolens ledamöter hafva ansett, att genom med¬
delandet för kammarrätten af enahanda föreskrift, som enligt nyssnämnda
stadga gäller för högsta domstolen, praxis i kammarrätten borde kunna
blifva likformig. Huruvida, i händelse förslaget att göra kammarrätten
till sista instans i fattigvårdsmål genomföres, en föreskrift af den art,
som nyss blifvit antydd, bör lemnas eller, såsom kammarrätten ifrågasatt,
antalet af dess ordinarie ledamöter bör ökas, derom torde det tillkomma
chefen för finansdepartementet att utlåta sig.»
Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre von Essen yttrade:
»På sätt kammarrätten erinrat, har antalet till detta embetsverk in¬
komna mål så betydligt ökats, att det för balansernas undanarbetande
funnits nödigt att under större delen af hvart och ett af de senare åren
bereda embetsverket biträde af två adjungerade ledamöter. Huruvida
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.
denna ökning i arbetsqvantitet kommer att visa sig så konstant, att den
bör föranleda till förstärkning af antalet ordinarie ledamöter i kammar¬
rätten, borde emellertid ännu vara för tidigt att bedöma, och det är ej
heller ur denna synpunkt, utan för bevarande af nödig enhet i behand¬
lingen af fattigvårdsmålen, som kammarrätten förordat ökning i den or¬
dinarie ledamotspersonalen. Den nödiga konseqvensen i fattigvårdsmålens
behandling synes mig likväl kunna på ett fullt tillfredsställande sätt
vinnas derigenom, att, i enlighet med den af flere ledamöter i högsta
domstolen angifna utväg, beträffande dessa mål meddelas väsentligen ena¬
handa föreskrifter, som enligt kongl. stadgan den 21 april 1876 äro för
högsta domstolen gällande i fråga om måls handläggning i plenum.
Derest den ifrågasatta förändringen i förordningen angående fattigvården
varder genomförd, är jag derför sinnad att underställa Eders Kongl.
Maj:ts pröfning förslag till de ändringar i gällande instruktion för kam¬
marrätten, som kunna finnas nödiga för genomförande af nyss antydda
ordning för fattigvårdsmålens handläggning.»
Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, som förklarade
sig i allo dela de af cheferna för justitie- och finansdepartementen utta¬
lade åsigter i ämnet, hemstälde i underdånighet, att Kongl. Maj:t beha¬
gade genom nådig proposition inhemta Riksdagens yttrande öfver före-
nämnda förslag till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna bifall;
och skulle proposition till Riksdagen aflåtas af den
lydelse, bilagan D till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
August Wall.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
17
Bilaga 1.
Fattigvårdsmål hos kammarrätten och högsta domstolen.
>. <L .
Å r
|
Till kammar¬
rätten inkomna
|
Till högsta dom¬
stolen inkomna
|
I högsta dom¬
stolen afgjorda
|
1872.............................................
|
338
|
|
|
1873.............................................
|
229
|
56
|
30
|
1874.............................................
|
203
|
57
|
68
|
1875.............................................
|
226
|
70
|
45
|
1876.............................................
|
281
|
66
|
83
|
1877.............................................
|
254
|
70
|
60
|
1878.............................................
|
221
|
64
|
68
|
1879.............................................
|
273
|
71
|
68
|
1880.............................................
|
328
|
75
|
54
|
1881.............................................
|
328
|
146
|
84
|
1882.............................................
|
354
|
104
|
157
|
1883.............................................
|
412
|
122
|
119
|
1884...........................................
|
414
|
155
|
125
|
1885.............................................
|
364
|
109
|
166
|
1886.............................................
|
386
|
118
|
104
|
1S87............................................
|
389
|
133
|
90
|
1888.............................................
|
475
|
105
|
134
|
1889.............................................
|
4S4
|
160
|
121
|
1890 ............................................
|
506
|
137
|
124
|
1891.............................................
|
529
|
167
|
152
|
1892.............................................
|
515
|
143
|
158
|
1893.............................................
|
615
|
127
|
165
|
Bih. till Rik sd. Prof. 1894. 1 Sand. 1 Åfd. 21 Häft. 3
18
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 87.
Bilaga 2.
I högsta domstolen afgjorda fattigvårdsmåls utgång.
|
Afgjorda fattigvårds-
|
|
Till pröfning upptagna mål
|
Procent af
afgjorda mål,
deri återför-
|
År
|
mål, som till pröfning
|
Summa
|
|
i Indika öfverklagadt
beslut
|
icke upp¬
tagits
|
npptagits
|
som åter¬
förvisats
|
fastställa
|
ändrats
|
visning eller
ändring
vunnits
|
1889.........
|
21
|
100
|
121
|
—
|
96
|
4
|
3,3
|
1890.........
|
11
|
113
|
124
|
—
|
109
|
4
|
3,2
|
1891.........
|
14
|
138
|
152
|
—
|
130
|
8
|
5,3
|
1892.........
|
19
|
139
|
158
|
1
|
130
|
8
|
5,7
|
1893.........
|
9
|
156
|
165
|
—
|
00
•sb
r-H
|
8
|
4,8
|
STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TBYCKERIET, 18 94.