Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
1
N:o 4.
Af herr Lithander, om framläggande af förslag till ändrad lag¬
stiftning angående riksbanken och de enskilda sedel-
utgifvande bankerna.
Sedan den s. k. stora bankkomitén i sitt den 14 december 1883
afgifna utlåtande uttalat såsom en hufvudprincip, att det mål, hvar¬
till lagstiftningen i Sverige på bankväsendets område borde sträfva,
måste vara upphörandet af den enskilda sedelutgifningen och koncen¬
trerandet af sedelutgifningsrätten hos eu enda bank — riksbanken, har
denna grundsats vunnit så allmänt erkännande, att alla de förslag till
frågans lösning, som derefter framlagts för Riksdagen, upptagit den¬
samma. Men om sättet att nå målet hafva meningarna varit skiljaktiga
i den grad, att en sammanjemkning icke kunnat åstadkommas. Sålunda
stannade vid 1886 års riksdag kamrarne i olika beslut vid behandlingen
af Kongl. Maj:ts då framlagda och på förenämnda komitéutlåtande grun¬
dade förslag till bankväsendets ordnande, hvadan frågan för den gån¬
gen förföll. En vid 1887 års riksdag framlagd ny proposition i ämnet
kom, till följd af då inträffad riksdagsupplösning, ej ens under pröfning
hos Riksdagen.
Frågan hvilade derefter någon tid, men sedan en år 1889 tillsatt
ny bankkomité i januari 1890 afgifvit betänkande i frågan, aflät Kongl.
Maj:t till samma års Riksdag en proposition (n:o 29), hvari. före¬
slogos åtskilliga ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen,
Indika ändringar enligt hvad i statsrådsprotokollet uttryckligen uttala¬
des, hade till syfte att, om de bifölles, bana väg för ett förslag till
bankväsendets ordnande. De ifrågasatta grundlagsändringarna, hvilka i
Bill. till infall. Prat. I8(J4. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Käft. (N:o 4.) 1
I
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
allt hufvudsakligt öfverensstämde med de förslag derutinnan, som af-
gifvits af 1889 års komité, gingo ut på att Kongl. Maj:t skulle erhålla
rätt att i riksbankens styrelse insätta visst antal ledamöter och att för¬
länga tiden för de af Riksdagen valde ledamöternas mandat från ett 1 ill
tre år. Ifrågavarande proposition blef icke af Riksdagen bifallen, och
komiténs öfriga förslag, nemligen till lagar dels för Sveriges riksbank,
dels angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt, hafva
icke genom kongl. proposition förelagts Riksdagen.
Bankfrågan befinner sig dock icke för närvarande i samma läge
som förut. A ena sidan har nemligen Kongl. Maj:t dels genom flera
kungörelser från slutet af år 1891 förlängt de den 31 december 1893
utlöpande oktrojerna för enskilda banker på tio år d. v. s. till slutet
af år 1903 och dels genom kungörelse den 27 januari 1893 oktro¬
jera! en ny enskild bank, benämnd Norrbottens enskilda bank, som der¬
vid erhållit sedelutgifningsrätt till slutet af 1903 i likhet med öfriga
enskilda banker. Men å andra sidan har Riksdagen dels genom beslut,
som vunnit Kongl. Maj:ts sanktion, höjt riksbankens grundfond från 45
till 50 millioner kronor, eller samma belopp som föreslagits af 1889
års bankkomité, dels med användande af sin bevillningsrätt höjt be¬
skattningen å enskilda bankers sedlar; och detta i den grad, att denna
skatt, som år 1892 utgjorde tre kronor per tusen af högsta under året
utelöpande sedelbeloppet, för år 1893 ökats till 5 kronor och från 1894
till 10 kronor. Och än vidare har Riksdagen år 1893 till hvilande i
grundlagsenlig ordning antagit ett förslag till grundlagsändring, hvilket,
om det, såsom sannolikt och önskligt är, antages, då det vid innevarande
riksmöte förekommer till slutligt afgörande hos Riksdagen, är egnadt
att afhjelpa en af de svåraste och oftast framhållna bristerna i riks¬
bankens styrelse, den nemligen att denna styrelse, såsom i sin helhet
underkastad årligt omval, icke är rätt skickad att stå i spetsen för den
centralbank, som riksbanken rätteligen borde blifva. Enligt ifrågavarande
förslag skulle fullmäktige komma att väljas för tre år och årligen en¬
dast utses två, hvarigenom man velat ernå den kontinuitet hos bankens
styrelse, som allmänt ansetts önskvärd.
I alla dessa, på enskilda motionärers initiativ, af Riksdagen fattade
beslut kan man tydligt skönja en ledande grundtanke, den nemligen att
Riksdagen önskade komma till en lösning af bankfrågan.
Då Kongl. Maj:t meddelade de nya, från början af innevarande år
löpande oktrojerna för enskilda banker, var utan tvifvel afsigten der¬
med att undanrödja det tillstånd af ovisshet, som varit rådande under
de gjorda försöken till bankfrågans lösning. Men det är gifvet, att,
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
3
om detta var afsigten, dess förverkligande äfventyras genom de beslut
om ökad, på ett enda år fördubblad beskattning å den enskilda sedel-
utgifningen, som Riksdagen redan fattat och som lätteligen kunna
komma att följas af flera, hvarigenom den sedelutgifningsrätt, som i
oktrojerna tillförsäkrats de enskilda bankerna, i sjelfva verket kan så
försvåras eller betungas med skatter, att den blir utan värde för de
enskilda bankerna, som väl på papperet hafva men i verkligheten icke
kunna begagna sig af densamma.
Redan häri ligger enligt min tanke tillräcklig anledning till
det antagande, att bankväsendet må kunna ordnas genom Kongl.
Maj:ts och Riksdagens beslut. Men äfven andra skäl härför finnas
och få år efter år ökad betydelse. Genom de nyligen fattade be¬
sluten i fråga om grundskatternas afskrifning och försvarets stärkande
har statens behof af ökade eller nya inkomstkällor till ersättande af
mistade inkomster och bestridande af ökade utgifter tydligare än förr
framträdt. Och bland de utvägar, som stått till buds att redan nu höja
statens inkomster, har varit den att, emot hvad under flera år varit
vanligt, anslå ett års hela bankovinst oafkortad åt statsverket. Denna
vinst skulle dock kunna blifva betydligt större än den för närvarande
är, om hos riksbanken ensam koncentrerades rätten att utgifva sedlar.
Och då statsverket utan tvifvel har behof af de ökade medel, som eu
ökad bankovinst skulle sätta riksbanken i stånd att lemna, ligger alltså
häri ett kraftigt skäl att vidtaga de åtgärder, som äro af nöden för att,
i den mån detta ej redan skett, förläna åt riksbanken den organisation
och styrka, som skulle göra det möjligt att låta riksbanken ensam
öfvertaga sedelutgifningen i riket.
Ofvan har antydts, att 1889 års komitéförslag, i hvad det omfattar
förslag till lagar för Sveriges riksbank och angående indragning af en¬
skilda bankers sedelutgifningsrätt icke genom kongl. proposition under¬
stälts Riksdagens pröfning. Men det saknas likväl icke tecken, som
visa, att inom Riksdagen eu ganska stark opinion förefinnes för an¬
tagande i väsentliga delar af dessa båda lagförslag. Sålunda blot ett
af sammansatt banko- och lagutskott vid 1893 års riksdag framstäldt
förslag om anhållan hos Kongl. Maj: t att hufvudsakligen på de grunder,
som angifvits dels af fullmäktige i riksbanken och dels af 1889 års
bankkomité i tillämpliga delar af dess ofvannämnda båda lagförslag, för
Riksdagen framlägga förslag till omorganisation af bankväsendet, af
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
Andra Kammaren bifallet och i den Första visserligen förkastadt, men
med den knappa majoriteten af 55 röster mot 51.
För min del kan jag ej finna annat, än att 1889 års komitéförslag
innefatta en lämplig grundval för åstadkommande af ett antagligt för¬
slag till bankväsendets ordnande med afseende på riksbanken och de
enskilda bankerna. I några delar lära dock båda lagförslagen, och sär¬
skild t lagen för Sveriges riksbank, behöfva ändras eller jemkas för att
med hopp om framgång vid bankfrågans nuvarande läge kunna fram¬
läggas för Riksdagen. Särskildt gäller detta § 10 i hvad denna § be¬
stämmer en nedsättning i afbetalningslånefonden från nuvarande 12 till
10 millioner kronor; en nedsättning, som synes obehöflig.
Vidare och då med afseende på riksbankens styrelse Riksdagen
icke lär vara sinnad vidtaga annan ändring än den, som innefattas i
det ofvan omförmälda, till antagande vid innevarande Riksdag hvilande
grundlagsändringsförslaget, torde alla på förutsättning af ytterligare än¬
dringar i grundlagarne hvilande stadganden i lagförslaget böra ändras
och således särskildt flera stadganden i V kap. (§§ 28—45) utgå eller
omarbetas.
Da, fastän det torde kunna med visshet antagas, att nyssnämnda
grundlagsändringsförslag varder af Riksdagen bifallet och af Kongl.
Maj:t sanktioneradt, riksbanken likväl ingalunda ensamt derigenom skulle
vinna den styrka, som måste utgöra förutsättningen för att den kan
varda både till namnet och gagnet en verklig nationalbank;
då under nuvarande förhållanden, å ena sidan i fråga om riks¬
banken, de vigtiga bestämmelserna om bankens metalliska kassa, sedel-
utgifning, grunderna för upp- och utlåningsrörelsen in. m. icke tryggas
genom en af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftad lag, samt,
å andra sidan i fråga om de enskilda bankerna, den genom oktrojerna
för dem åsyftade stadga och trygghet äfventyras derigenom, att det
vigtigaste af deras privilegier, nemligen att utgifva egna banksedlar,
kan genom beskattningsåtgärder faktiskt omintetgöras;
då i sin män osäkerheten i vårt bankväsen återverkar på affärs-
lifvet och utgör en fara för dess lugna utveckling;
då statsverket har behof af en ökad bankovinst såsom bidrag till
statens utgifter samt någon afsevärd ökning i samma vinst icke är att
motse, derest icke till riksbanken öfverlemuas all sedelutgifning i riket;
då en fortsatt ökning i beskattningen af enskilda bankers sedel¬
utgifning ur synpunkten af statens inkomster torde vara skäligen be¬
Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 5
tydelselös, enär, efter det en viss gräns uppnåtts, beskattningen verkar
såsom ett förbud; och
dä slutligen det måste anses vara Riksdagens pligt att tillse, att
Sveriges riksbank kommer att arbeta under hägnet af författningar, som
äro egnade att stärka bankens anseende och förmåga att fullgöra de
skyldigheter, den såsom statsbank och en vigtig faktor i ett sundt
affärslif enligt sakens natur bör hafva,
har jag ansett, att frågan om bankväsendets organisation borde å nyo
upptagas till förhandling mellan statsmakterna för vinnande af en god
lösning. Det är dock gifvet, att det för en enskild motionär skall vara
förenad! med så godt som oöfvervinneliga svårigheter att framlägga
ett fullständigt förslag i ämnet och att det endast är genom Kongl.
Maj:ts försorg, som frågan kan erhålla sin tillbörliga beredning.
Under hänvisning till senaste bankkomiténs här bilagda båda lag¬
förslag, samt under åberopande af det ofvan anförda, hemställer jag
alltså,
att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i
hvad mån — efter vidtagna ändringar dels med af¬
seende på Riksdagens beslut i fråga om den tid, för
hvilken fullmäktige i riksbanken skola väljas och dels
med afseende på öfriga numera för handen varande
förhållanden, som på frågan inverka, i de af 1889 års
bankkomité utarbetade förslag till lagar för Sveriges
riksbank och angående indragning af enskilda bankers
sedelutgifningsrätt — dessa båda lagförslag kunna
tjena såsom grundval för lagstiftning i syfte att ordna
bankväsendet i riket med afseende på riksbanken och
de enskilda sedelutgifvande bankerna, samt derefter,
så fort ske kan, för Riksdagen framlägga de förslag,
som må finnas ändamålsenliga.
Om remiss till bankoutskottet anhålles.
Stockholm den 22 januari 1894.
P. Em. Lithander.
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
Bilaga A.
Förslag
till
lag för Sveriges riksbank, afgifvet den 30 januari 1890 af
den under den 5 oktober 1889 tillsatta bankkomitén.
I kap.
Om grundfonden.
1 §•
Sveriges riksbank, som är stöld under Riksdagens garanti och
vård, drifver bankrörelse enligt denna lag.
2 §•
Riksbankens grundfond skall utgöra femtio millioner kronor.
II kap.
Om sedelutgifningsriittcn.
3 §•
Riksbanken är ensam berättigad att utgifva banksedlar.
Riksbanken åligger att, när helst sådant påfordras, vid lmfvud-
kontoret inlösa sina sedlar efter deras lydelse.
4 §•
Sedel, som af riksbanken utgifves, skall innehålla förbindelse för
riksbanken att densamma vid anfordran inlösa med mynt enligt lagen
om rikets mynt den 30 maj 1873.
Så länge riksbankens sedlar vid anfordran med mynt inlösas, ut¬
göra de lagligt betalningsmedel i riket. Vid betalning till riksbanken,
statsverket eller riksgäldskontoret utgöra de alltid lagligt betalnings¬
medel, ändå att de icke af riksbanken sålunda inlösas.
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
7
5 §•
Riksbankens sedlar må lyda endast å fem, tio, femtio, ett liundra
och ett tusen kronor.
6 §•
Vägrar riksbanken, under hvad sken det vara må, att sedel vid
uppvisandet inlösa, må den som innehar sedeln derom göra skriftlig
anmälan hos Svea hofrätt, hvilken, efter att deröfver hafva hört full¬
mäktige i riksbanken, eger att med frågan enligt lag och författningar
förfara. Öfver hofrättens beslut må klagan genom besvär hos Konungen
fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 kap. 18 § rätte¬
gångsbalken sägs.
Finner hofrätten, att sedelns vägrade inlösen härrört af bankens
oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, göre hofrätten hos
Konungen derom anmälan. Konungen pröfvar, hvilka utvägar, i öfver¬
ensstämmelse med grundlagarne, lämpligast må vidtagas för att upp¬
rätthålla allmänna förtroendet och åter sätta riksbanken i stånd att sina
sedlar vid anfordran inlösa.
7 §•
Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp, som mot¬
svaras af följande kassatillgångar:
a) metallisk kassa så beräknad som i 9 § sägs;
b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;
c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande
räkning innestående medel.
8 §.
Utöfver det enligt 7 § modgifna belopp är riksbanken berättigad
till eu sedelutgifning af högst sjuttiofem millioner kronor, under vilkor
att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar
sammanräknade:
a) lätt säljbara utländska statspapper;
b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obliga¬
tioner, som å utländsk börs noteras;
c) vexlnr betalbara inom eller utom riket.
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
9 §•
Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt såväl svenskt och utländskt guld¬
mynt samt omyntadt guld som ock i Sverige, Norge eller Danmark i
öfverensstämmelse med konventionen den 27 maj 1873 pregladt silf-
vermynt.
Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än tjugufem
millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af 8 § utgifna
sedlar öfverstiga sextio millioner kronor, riksbanken hålla i metallisk
kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund
utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa. Den del af metalliska
kassan, som utgöres af guld, må ej bibehållas vid mindre belopp
än som svarar mot fyra femtedelar af den metalliska kassan i dess
helhet.
III kap.
Om rörelsen.
10 §.
Riksbanken drifver sin rörelse vid hufvudkontor i Stockholm samt
vid afdelningskontor inom riket; och skall ett sådant kontor finnas
inom hvarje län utom Stockholms.
11 §•
Riksbanken eger att köpa och sälja guld och silfver.
Guld i plants, som för riksbankens räkning till myntverket aflemnas,
skall af riksbanken inlösas med guldets värde i svenskt mynt, eller
två tusen fyra hundra åttio kronor för ett kilogram fint guld, med af¬
drag af en fjerdedels procent i myntningskostnad, så ock, der smidbar-
göring och skedning ifrågakomma, af de derför stadgade afgifter; dock
må fullmäktige i riksbanken, när de så skäligt finna, befria säljaren
från myntningskostnaden eller någon del deraf.
12 §.
Riksbanken eger att köpa och sälja vexlar, å utrikes ort betalbara
inom sex månader, äfvensom att öfvertaga andra fordringar, å utrikes
ort förfallna inom samma tid.
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
9
13 §.
Riksbanken eger att köpa och sälja svenska obligationer samt
sådana å utländsk börs noterade utländska statspapper, som äi'o lätt
säljbara.
14 §.
Riksbanken eger att drifva utlåningsrörelse medelst:
a) diskontering af accepterade, å inrikes ort inom sex månader
betalbara vexlar, bvilka pröfvas vara grundade å verkliga bandelsatfärer;
b) utlåning mot förbindelse till återbetalning antingen å bestämd
tid af högst sex månader eller ock efter högst tre månaders uppsägning
samt mot . pant af obligationer, aktier eller andra värdepapper; dock
att af enskilda personer eller bolag utfärdade skuldebref med endast
namnsäkerhet icke må såsom pant godkännas;
c) utlåning mot förbindelse till återbetalning å bestämd tid af högst
sex månader samt mot pant af varor, liggande å allmän våg eller satta
i förvar hos tredje man, som förbundit sig att hålla dem eller deras
värde riksbanken tillhanda samt pröfvas för en sådan förbindelse veder¬
häftig;
d) beviljande af kassakreditiv på högst tolf månader mot pant af
obligationer, aktier eller i fast egendom intecknade skuldebref.
Derjemte må riksbanken utlemna lån mot förbindelse till återbe¬
talning af minst en femtedel af förskrifna beloppet hvar sjette månad
och mot säkerhet af löpande förskrifning, annat värdepapper eller borgen
såsom för egen skuld. Dessa afbetalningslån må dock ej stiga till
högre sammanräknadt belopp än tio millioner kronor.
15 §.
Riksgäldskontor eger att vid riksbankens hufvudkontor begagna
kassakreditiv, dock ej till högre belopp än en million femhundra tusen
kronor. Riksgäldskontor är oj skyldigt att för kreditivet ställa säker¬
het eller erlägga kreditivafgift.
IG §.
Åt fullmäktig i riksbanken eller ledamot af styrelse vid afdelnings-
kontor må lån utlemnas endast mot pant af varor liggande å allmän
Bih. till l{iknd. Vrot. 181J4. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Haft. 2
10
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
väg eller af statens, allmänna hypoteksbankens eller hypoteksföreningars
obligationer samt kassakreditiv beviljas endast mot säkerhet af nämnda
obligationer.
Vexel med fullmäktigs eller styrelseledamots namn må icke dis¬
konteras.
17 §'
Af en hvar som sådant önskar skall riksbanken, såväl vid hufvud-
kontoret som vid afdelningskontoren, mottaga och å giroräkning föra
penningar med förbindelse att vid anfordran tillhandahålla räknings-
hafvaren hvad å räkningen innestår.
För förande af giroräkning må riksbanken ej taga afgift och ej
heller godtgöra ränta för medel, som innestå å giroräkning.
18 §.
Riksbanken är pligtig att utan godtgörelse för statsverkets räkning
mottaga penningar och af statsverkets tillgodohafvande verkställa ut¬
betalningar. Närmare föreskrifter angående insättning och uttagning å
statsverkets räkning meddelas af Konungen.
19 §.
Enskilde räkningshafvare skola för uttagning å giroräkning eller
kassakreditiv begagna anvisningar eller vexlar, hvartill blanketter af
riksbanken tillhandahållas. För uttagning å statsverkets eller riksgälds-
kontorets räkningar i riksbanken må begagnas antingen handskrifven
eller tryckt anvisning eller vexel.
20 §.
Fn hvar eger att i riksbankens hufvud- eller afdelningskontor in¬
sätta penningar mot erhållande, utan afgift, af vexel, stäld att vid upp¬
visandet inlösas antingen i liufvudkontoret eller i något af afdelnings¬
kontoren.
21 §.
Riksbanken mottager till förvar:
a) penningar att utan räntegodtgörelse återbetalas vid anfordran
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
11
eller å tid, som vid insättningen bestämmes; skolande bevis öfver så¬
lunda insatta penningar ställas till viss man;
b) guld eller silfver, myntadt eller i plants, mot bevis, som skall
ställas till viss man ocli innehålla såväl guldets eller silfrets vigt och
efter vigten beräknade värde som ock förbindelse för riksbanken att,
mot bevisets återbekommande och betalning af stadgad förvaringsafgift,
återställa det till förvar mottagna guldet eller silfret eller, om sådant
ej kan ske, betala dess i beviset upptagna värde;
c) obligationer, aktier eller andra värdepapper, af de slag fullmäk¬
tige i riksbanken bestämma, mot bevis, som skall ställas till viss man
och innehålla såväl förteckning å de särskilda värdepapperen jemte å
dem satta värden som ock förbindelse för riksbanken att, mot bevisets
återbekommande och betalning af stadgad afgift, återställa de i förvar
mottagna värdepapperen eller lemna andra af samma slag, beskaffenhet
och belopp eller ock ersätta de felande efter deras i beviset bestämda
värden; skolande i reglementet för riksbanken fastställas bankens åta¬
gande i afseende å förvaltningen af obligationer, aktier och andra värde¬
papper, som i förvar mottagas.
22 §.
Riksbanken må, när sådant af fullmäktige pröfvas erforderligt, be¬
gagna utländsk kredit i form af lån eller kreditiv inom belopp, som i
reglementet för riksbanken bestämmes.
Derjemte må riksbanken af bankinrättningar eller handelshus å
utländsk ort, hvilka godtgöra riksbanken ränta för medel, innestående
å löpande räkning, å sin sida mottaga medel i sådan räkning samt derå
godtgöra ränta.
23 §.
Riksbanken må ej deltaga i eller drifva annan rörelse än den, som
i denna lag är riksbanken uttryckligen medgifven; ej heller må riks¬
banken ega andra fastigheter än dem, som äro nödiga för inrymmande
af riksbankens kontor.
För riksbankens fordran pantsatt eller utmätt fast eller lös egen¬
dom, som å auktion försäljes, dervid riksbankens rätt kan vara bero¬
ende, må riksbanken vara oförhindrad att inropa; vare dock skyldig
att den egendom, såvida densamma är af beskaffenhet att icke i annan
ordning kunna af riksbanken förvärfvas, åter afyttra, så snart sådant
utan förlust kan ske.
12
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
IT kap.
Om räkenskapernas afsilande och offentliggörande samt om reservfonden.
24 §.
Vid hvarje kalenderårs slut skall fullständigt bokslut öfver riks¬
bankens ställning upprättas; skolande på grund af detta bokslut en
öfversigt, som fullständigt utvisar riksbankens ställning, så fort ske
kan, tryckas och med allmänna tidningarna utdelas.
25 §.
Omedelbart efter hvarje månads slut skall upprättas en öfversigt,
utvisande under särskilda rubriker riksbankens tillgångar och skulder.
Denna öfversigt skall derefter ofördröjligen tryckas och med allmänna
tidningarna utdelas.
Derjemte skall för hvarje vecka upprättas och i allmänna tidnin¬
garna införas uppgift om riksbankens metalliska kassa och öfriga kassa¬
tillgångar, utelöpande sedlar samt obegagnade sedelutgifningsrätt.
26 §.
Öfver _ riksbankens behållna årliga vinst eger Riksdagen förfoga,
dock med iakttagande af hvad här nedan i 27 § stadgas.
27 §.
Af riksbankens behållna årliga vinst skola minst tio procent af¬
mattas till bankens reservfond. Sedan reservfonden uppgått till minst
tjugufem procent af bankens grundfond, må vidare afsättning till re¬
servfonden kunna upphöra. Nedgår reservfonden under detta belopp,
skall afsättning till densamma å nyo vidtaga.
Reservfonden skall placeras i lätt säljbara utländska statspapper
samt må endast användas till betäckande af förlust, som å bankens
rörelse i dess helhet under något år uppstått och som icke kan er¬
sättas af befintliga, till framtida förfogande reserverade medel.
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
13
I
Y kap.
Om bankens styrelse och förvaltning.
28 §.
Riksbanken förvaltas, enligt livad i 72 § regeringsformen stadgas,
af nio fullmäktige, förordnade för tre år i sänder, tre af Konungen och
sex af Riksdagen. Årligen skola tre af fullmäktige afgå, en bland de
af Konungen och två bland de af Riksdagen förordnade. Fullmäktige
afgå i den ordning de blifvit utsedde.
Efter det att första gången samtlige fullmäktige blifvit förordnade,
eller då af anledning, som i 72 § regeringsformen omförmäles, eljest
nytt förordnande af samtlige fullmäktige egt rum, skola tre, en bland
de af Konungen och två bland de af Riksdagen utsedde, afgå efter ett
år samt likaledes tre, en bland de af Konungen och två bland de af
Riksdagen utsedde, efter två år. Den ordning, i hvilken fullmäktige
sålunda skola afgå, bestämmes, särskild! för de af Konungen och sär-
skildt för de af Riksdagen förordnade, genom lottning, som af full¬
mäktige, så snart ske kan, företages.
29 §.
För fullmäktige skola, enligt hvad i 72 § regeringsformen sägs,
finnas tre suppleanter, utsedde för ett år i sänder, eu af Konungen och
två af Riksdagen. Suppleanterna skola inträda i tjenstgöring, när så
nödigt finnes, samt inkallas i den ordning, som fullmäktige genom lott¬
ning dem emellan bestämt.
30 §.
Ledamot af statsrådet eller fullmäktig i riksgäldskontoret må ej
vara fullmäktig i riksbanken.
31 §.
Fullmäktig i riksbanken må ej den vara, som icke råder öfver sig
och sitt gods; ej den, som till borgenärer all sin egendom afträdt och
14
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att han från deras kraf befriad
är; ej den, som af allmän åklagare är tilltalad för brott, som kan med¬
föra förlust af medborgerligt förtroende; ej heller den, som genom dom¬
stols beslut förklarats medborgerligt förtroende förlustig eller ovärdig
att inför rätta föra andras talan.
32 §.
Fullmäktige utse årligen bland sig ordförande och vice ordförande.
Likaledes utse fullmäktige inom sig för år en direktör och en vice
direktör äfvensom för samma eller kortare tid två fullmäktige, att jemte
direktörerna vara deputerade.
33 §.
Fullmäktige besluta i alla ärenden, som afse framställningar och
utlåtanden å riksbankens vägnar till Konungen, Riksdagen eller dess
bankoutskott, bestämma ränta och öfriga vilkor för utlåning, utse af-
delningskontorens styrelser, tillsätta och afskeda riksbankens tjenste-
män och betjente såväl vid hufvud kontoret som vid afdelningskontoren,
bestämma deras aflöning och öfriga förmåner enligt de af Riksdagen
faststälda stater, utfärda för dem instruktioner, pröfva och godkänna
ackord, som erbjudes af gäldenär, hvilken till borgenärers förnöjande
afträdt sin egendom, afgöra de frågor, hvilkas pröfning deputerade eller
direktörerna till fullmäktige hänskjuta samt besluta i alla öfriga ange¬
lägenheter, Indika icke enligt denna lag eller reglementet för riksban¬
ken afgöras af deputerade eller direktörerna.
34 §.
Fullmäktige skola sammanträda minst en gång hvarje vecka. Be¬
slut må icke fattas, derest ej minst sex fullmäktige äro tillstädes.
Fullmäktiges öfverläggningar och beslut skola antecknas i proto¬
koll. Förekommer vid ärendes afgörande skiljaktighet inom fullmäk¬
tige, böra de sina meningar till protokollet yttra. Der rösterna äro
lika, gäller den mening ordföranden biträder. Vid val till sådana upp¬
drag, hvartill fullmäktig kan blifva utsedd, skall dock sluten omröst¬
ning ega rum; och skall, när så erfordras, genom lottning skiljas mel¬
lan dem, som vid valet erhållit lika antal röster.
15
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
35 §.
Deputerade handlägga diskonterings-, kreditiv- och låneärenden
samt andra löpande göromål.
Deputerade skola sammanträda hvarje söckendag. Aro vid ären¬
des afgörande rösterna å ömse sidor lika, gäller den mening direktören
biträder, dock att vexeldiskonterings-, låne- och kreditivansökning ej
må anses beviljad med mindre tre deputerade sig om bifall dertill
förenat.
Ärenden, som böra skyndsamt handläggas, kunna afgöras af allenast
tre deputerade, om dessa äro om beslutet ense.
36 §.
Den af fullmäktige utsedde direktören, som föredrager ärendena
inför fullmäktige och deputerade samt tillser utförandet af fullmäktiges
och deputerades beslut, åligger i öfrigt att i öfverensstämmelse med
reglementet för riksbanken och den instruktion, som af fullmäktige för
honom fastställes, utöfva tillsyn öfver göromålen inom riksbanken, verk¬
ställa köp och försäljning af utländska vexlar samt handhafva de för-
valtningsbestyr, som åt honom anförtros.
Vice direktören åligger att under den tid, då direktören åtnjuter
ledighet, äfvensom vid förfall för honom, fullgöra hans åligganden samt
att enligt den instruktion, som af fullmäktige för honom fastställes, vid
göromålen biträda direktören och utföra de öfriga uppdrag, som åt ho¬
nom öfverlemnas.
37 §.
Huru fullmäktige i andra fall, än ofvan sägs, må för särskilda upp¬
drag inom sig förordna särskilda personer, stadgas i reglementet för
riksbanken.
38 §.
Ilar Konungen på framställning af fullmäktige i riksbanken, eller
der Konungen eljest så pröfvat nödigt, förordnat ombud att med full¬
mäktige i något särskildt ärende förhandla, må fullmäktige med Konun¬
gens ombud öfverlägga, men vare det fullmäktige förbjudet att i om¬
budets närvaro fatta beslut.
16
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
39 §.
Efter hvarje års slut skola fullmäktige till Riksdagens bankoutskott
afgifva berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvalt¬
ning. Denna berättelse skall till trycket befordras och liållas för all¬
mänheten tillgänglig.
40 §.
Fullmäktige kunna ej i och för sin befattning med riksbanken
emottaga föreskrifter af någon annan än Riksdagen och dess banko¬
utskott, i de fall detta sistnämnda eger att sådana å Riksdagens vägnar
meddela; och äro fullmäktige för sina åtgärder i denna egenskap Riks¬
dagen eller dess bankoutskott och revisorer allena redo skyldige.
I fråga om ansvarsfrihet för fullmäktige beslutar Riksdagen.
Om fullmäktigs ansvarighet, derest han öfverträder eller eftersät¬
ter honom i denna egenskap åliggande pligter, stadgas i särskild an¬
svarighetslag.
41 §.
Fullmäktig i riksbanken eller ledamot af styrelse vid afdelnings-
kontor ege icke att såsom kommissionär taga någon befattning med
vexeldiskontering eller med anskaffande af lån eller kreditiv i riksban¬
kens hufvud- eller afdelningskontor.
Öfverträder fullmäktig detta förbud, göres anmälan derom hos
Riksdagens justitieombudsman, som anställer åtal i enlighet med den
för fiillmäktige gällande ansvarighetslag.
Öfverträdes förbudet af ledamot i afdelningskontors styrelse, för-
fares på sätt reglementet för riksbanken och den särskilda ansvarighets¬
lagen för dessa styrelseledamöter bestämma.
42 §.
Öfverläggningar och beslut hos fullmäktige eller deputerade i frågor,
som angå metalliska kassan och sättet för tillverkning af banksedlar,
samt i andra ärenden, hvilka fullmäktige pröfva böra hemliga hållas,
skola upptagas i särskildt protokoll, hvars innehåll ej må yppas förr, än
Riksdagens bankoutskott, dess revisorer eller fullmäktige i riksbanken
anse sådant kunna ske utan skada för riksbanken.
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
17
43 §.
Riksbankens fullmäktige och revisorer, ledamöterne af afdelnings-
kontorens styrelser samt alla vid riksbanken anstälde tjensteman skola
doldt och förtegadt hålla hvad som rörer enskilda personers förhållande
till riksbanken eller hvad i öfrigt vid förvaltningen kan förefalla af
sådan beskaffenhet, att det enligt lag och reglementet för riksbanken
hemligt hållas bör.
44 §.
Riksbanken lyder under Stockholms rådstufvurätt uti de mål, för
hvilka ej annorlunda i lag stadgas.
45 §.
De föreskrifter, som utöfver denna lag erfordras angående riks¬
bankens förvaltning, meddelas af Riksdagen i särskildt reglemente.
Detta reglemente öfverlemnas till Konungen. Finner Konungen
reglementet icke vara stridande mot denna lag, varder detsamma af
Konungen till efterrättelse kungjordt.
VI Kap.
Öfvergångsstadgandcn.
46 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1894 utom i de delar,
hvarom nedan stadgas.
47 §.
Bestämmelserna i kap. V om riksbankens styrelse och förvaltning
blifva gällande, så snart med tillämpning af de förändrade grunder för
tillsättning af riksbankens styrelse, livarom i 27 § förmärs, sådan sty¬
relse första gången blifvit utsedd.
Bth. till Itiksd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Iläft.
3
18
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
48 §.
Utan hinder af föreskriften i 3 §, att riksbanken ensam är berätti¬
gad att utgifva banksedlar, ega enskilda banker att intill utgången af
år 1903 utgifva egna sedlar, under vilkor och till belopp, som i sär¬
skild författning af denna dag stadgas; och vare riksbanken pligtig att
åt dessa banker inrymma de förmåner, som äro dem i samma författ¬
ning bos riksbanken tillerkända.
49 §.
Under åren 1894 till och med 1898 är riksbanken icke berättigad
att på grund af 8 § i denna lag utgifva sedlar till högre belopp än
sextio millioner kronor.
Under samma tid må riksbanken i metallisk kassa icke hålla lägre
belopp än tjugu millioner kronor samt, om de på grund af 8 § utgifna
sedlar öfverstiga fyrtiofem millioner kronor, dessutom minst trettio
procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund utgifna sedlar öfver¬
stiga sistnämnda summa.
50 §.
Hvad i 10 § stadgas om afdelningskontor af riksbanken må efter
band vinna tillämpning och skall vid ingången af år 1904 vara full¬
ständigt genomfördt.
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
19
Bilaga B.
Förslag
till
lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgif-
ningsrätt, afgifvet den 30 januari 1890 af den under
den 5 oktober 1889 tillsatta bankkomitén.
Med upphäfvande af kung! kungörelsen angående enskilda banker
med rätt att utgifva egna banksedlar den 12 juni 1874 i de delar, som
strida mot hvad här nedan stadgas, förordnas som följer:
§ 1.
Rätt att utgifva egna banksedlar må icke meddelas bank, som här¬
efter i riket bildas.
Förlängning af enskild sedelutgifvande banks oktroj må icke be¬
viljas för längre tid än till utgången af år 1903 och endast på de vilkor
i fråga om sedelutgifningsrätt, som här nedan finnas bestämda.
§ 2-
Efter utgången af år 1893 vare sedelutgifningsrätt icke medgifven
utöfver ett sammanlagdt belopp af femtio millioner kronor för samtliga
enskilda banker.
Detta belopp fördelas af Konungen mellan de enskilda bankerna
med hänsyn till såväl hvarje banks förutvarande sedelutgifning, som
antalet af dess afdelningskontor.
Sedan enskild banks sedelutgifning sålunda blifvit bestämd, må
under den i 1 § omförmälda oktrojtid afdelningskontor icke, utan Konun¬
gens medgifvande, af banken indragas. Sker det, ege Konungen före¬
skrifva nedsättning i beloppet för bankens sedelutgifning.
§ 3.
Vid utgången af år 1898 inskränkes sedelutgifningsrätten för en
hvar af de enskilda bankerna till hälften af det enligt § 2 banken till-
20
Motioner i Första Kammaren, N:o 4.
lagda belopp; och vare banken berättigad till en sålunda begränsad
sedelutgifning intill slutet af år 1903, då all rätt för enskild bank att
utgifva egna sedlar upphör.
Enskild bank, som efter utgången af år 1898 helt och hållet eller
delvis afstår från sin sedelutgifningsrätt, ege att hos Sveriges riksbank
från tiden, då detta sker, och intill 1903 års slut erhålla kassakreditiv
mot säkerhet, som af riksbankens fullmäktige godkännes, och till be¬
lopp, motsvarande den sedelutgifning, hvarifrån banken sålunda afstått.
För dylikt kreditiv erlägges icke kreditivafgift. Räntan för medel, som
å sådant kreditiv uttagas, bestämmes af riksbankens fullmäktige; dock
att denna ränta icke må sättas högre än till två procent för år.
När enskild bank afstår från sin sedelutgifningsrätt eller någon
del deraf, skall banken derom göra anmälan hos Konungen.
§ 4.
Enskild bank ege rätt att under åren 1894 till och med 1898 i
Sveriges riksbank rediskontera vexlar af sådan beskaffenhet, som i §
14 a) af lagen för riksbanken sägs, till belopp, motsvarande bankens
obegagnade sedelutgifningsrätt enligt den af kungl. finansdepartementet
senast offentliggjorda bankrapport.
Under åren 1899 till och med 1903 åtnjute enskild bank dylik
rediskonteringsrätt till belopp, motsvarande den minskning i rätten att
utgifva egna sedlar, som på grund af stadgandet i § 3 för banken in-
trädt vid utgången af år 1898.
Vid den rediskontering, hvarom här sägs, må diskontot icke öfver¬
stiga två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande.
§ 5.
Efter utgången af år 1898 vare enskild bank berättigad att utfå
halfva beloppet af dess i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek.
§ 6.
Vill enskild bank före oktrojtidens slut, med afstående från sin
sedelutgifningsrätt, ombilda sig till bankaktiebolag enligt lagen den 19
november 1886, ege fullmäktige i Sveriges riksbank att medgifva bank¬
aktiebolaget intill utgången af förenämnda oktrojtid de förmåner, hvilka
här ofvan i §§ 3 och 4 finnas stadgade.
Stockholm, K. L. Beckman, 1894.