4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 60.
mängd börjat ske och derför synes tiden vara inne att på lagstiftningens väg
något göra till förekommande af det här anförda missbruket, hvarför jag
vågar vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte besluta att § 31 i kongl. för¬
ordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända och destillerade drycker den 31 december
1891 må erhålla följande förändrade lydelse:
I öppen salubod för handel med andra varor än brän¬
vin, vid auktioner äfvensom vid handel med den ren-
skötande lappbefolkningen vare bränvinsutdelning äfven
utan betalning förbjuden.
Stockholm den 27 januari 1894.
J. A. Lundström.
I denna motion instämmer
r; ii* i .*!</;> rf ;:i ilTfcjM;! ■;: '-1 i;; > ‘ J ■’ ?; i ■ '7: iVli/l f i Pff »->f •.
Ij. Dahldedt.
N:o 60.
i ' 0 rf :. 1 =l.tl>li 1! -1
Af herr C. G. Thor, om skrifvelse till Kongl. Maj.t med begäran
om ändring i förordningen angående försäljning af vin
och maltdrycker m. m.
En mångårig erfarenhet har visat, att nuvarande straffbestämmelser för
oloflig försäljning af vin och maltdrycker icke i nämnvärd mån kunna af¬
skräcka från utöfvandet af denna mycket skadliga handtering. Behofvet af
strängare straffbestämmelser härutinnan tog sig ock uttryck uti en vid 1892
års riksdag af herr Öländer uti Första Kammaren väckt motion om, att vid
dylik oloflig försäljning det uti försäljningslokalen befintliga parti af Öl och
Motioner i Andra Kammaren, N:o 00. 5
vin måtte få tagas i beslag och dömas förbrutet. Motiveringen till nämnda
motion lyder:
»Enligt 12 § i kongl. förordningen angående försäljning af vin, malt¬
drycker, kokadt kaffe m. m. af den 24 oktober 1885 straffas den, som, utan
att hafva i stadgad ordning dertill erhållit rättighet, utskänker vin eller malt¬
drycker eller på landet idkar försäljning af vin för afhemtning till mindre
myckenhet än tio liter, med böter till olika belopp, allt efter som den olof-
liga försäljningen är att hänföra till första, andra eller tredje resan. För
den, hvilken blott en och annan gång, lockad af ett tillfälligt begär efter
eller behof af vinst, gör sig skyldig till berörda öfverträdelse, torde nog ett
dylikt bötesstraff vara tillfyllestgörande och fullt motsvara förseelsens storlek.
Men i den mån lagöfverträdaren inser hvilken vinst en fortsatt utöfning af
den lagstridiga försäljningen kan bereda honom och härmed jemför det ringa
bötesbeloppet eller det korta fängelsestraff han, i händelse att, såsom i de
flesta fall är vanligt, tillgång till böternas gäldande saknas, har att undergå,
skall han säkerligen icke af ett sådant straff afhållas från att fortgå med en
så vinstgifvande affär.
Denna min uppfattning är ingalunda grundad på några lösa antaganden,
utan ■ på verklig erfarenhet. Jag har sett mångfaldiga exempel på att lön-
krögare oaktadt, upprepade bötesansvar, fullkomligt obekymrade härom, fort¬
satt med och nästan som ett yrke bedrifvit denna för det allmänna skadliga
näring. Ett åtal kan i allmänhet ej afdömas omedelbart. Flera ting på
landet åtgå för målets utledning och styrkande af den åtalade förseelsen.
På de orter således, der endast tvenne ting om året hållas, kunna flera år
förgå, innan utslag faller och förseelsen blir bestraffad; men under tiden på¬
går försäljningen. Några veckors, en månads eller i allra värsta fall två
månaders enkelt fängelse hvart tredje eller fjerde år anser den praktiske
lönkrögaren vara ett ringa offer för den vanligen ganska stora vinst, för¬
säljningen medför. Och äfven under den tid, han aftjena!- straffet, ligger
rörelsen ingalunda nere; den förestås då af eu eller annan af hans husfolk,
till dess husbonden blir i tillfälle att sjelf ånyo öfvertaga utöfningen af den¬
samma.
Att det för öfverträdelse af nu uppgifna beskaffenhet stadgade ansvar
sålunda icke motsvarar sitt ändamål, torde vala uppenbart. Ett strängare
st lätt' eller en svårare straffärt kan dock i fråga om eu dylik förseelse ej
gerna vara lämpligt eller med rättsmedvetandet öfverensstämmande; men jag
föreställer mig, att, om åklagaren medgåfves lätt att, i likhet med hvad i
fråga om oloflig försäljning af bränvin finnes föreskrifvet, taga i beslag det
parti vin eller maltdrycker, hvarifrån försäljningen eger ruin, en dylik be¬
stämmelse skulle båttre än någon annan förhindra förseelsens upprepande och
6
Mot lönn- i Andra Kammaren, N:o 00.
utgöra ett kraftigt botemedel mot olagligheter af ifrågavarande beskaffenhet.
Något lämpligare straffmedel kan väl ej heller tänkas än det, som för öfver-
trädaren tillintetgör det mål, som varit med öfverträdelsen afsedt.»
Herr Öländers motion blef af det tillfälliga utskott, till hvilket den hlef
hänvisad, tillstyrkt men af Första Kammaren afslagen. De skäl, som uti
kammaren anfördes mot motionen, anser jag emellertid icke vara af den be¬
tydelse, att de berättigat ett afslag å densamma, hvarför jag dristar att, med
hänvisning till förut nämnda motivering, nu väcka frågan till lif uti Andra
Kammaren. Detta så mycket mera som det sedan den tiden med största tyd¬
lighet visat sig, att strängare straffbestämmelser uti berörda fall äro absolut
nödvändiga, om ej denna olofliga försäljning skall ohejdad t utveckla sig, till
stor skada för de samhällen, der dessa lagöfverträdelser ega rum.
På grund af det ofvan anförda får jag härmed vördsamt föreslå:
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta i kongl. förordningen
angående försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och
andra tillagade icke spirituösa drycker af den 24 oktober
1885 införa bestämmelser om, att, vid oloflig utskänkning
af vin eller maltdrycker eller oloflig försäljning å landet
af vin eller maltdrycker för afhemtning till mindre myc¬
kenhet än tio liter, det i försäljningslokalen befintliga
parti af den dryck, som utgjort föremål för försäljningen
tillika med kärl, som för dess afhemtning äro tjenliga,
skall vara underkastadt beslag och dömas förbrutet.
Stockholm den 27 januari 1894.
C. G. Thor.
I denna motion instämma:
J. A. Lundström. Joll. Er. Nordin. E. Eriksson.
Halvar Eriksson. O. Walter.