Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
1
ST: o 144.
■o; er? i ’-', i t • ; •. "•! : . :
Af herr D. Persson i Tällberg, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning angående verkningarna
af en förändring, enligt angifna grunder, i gällande be¬
stämmelser rörande den kommunala rösträtten m. m.
När grunden för nu gällande kommunala rösträtt bestämdes, hade
ingen gjort sig klart reda för huru den skulle visa sig i den praktiska
tillämpningen, hvilket tydligen framgår af hvad som statsrådet H. G.
Lagerstråle — hvilken kontrasignerat de nya kommunalförordningarna —
senare yttrade i Första Kammaren, efter det upplysning genom 1871 års
statistik vunnits om hvilket en- eller fåvälde, som rådde i många af lan¬
dets kommuner. Han säger nemligen bland annat: »Denna upplysning
synes mig, om den varit tillgänglig då kommunallagen beslöts, ovilkorligen
böra hafva föranledt någon annan uppställning af den § jag uppläst.»
(Första Kammarens prot. 1872, I N:o 12,32).
Vid ett annat tillfälle yttrade samme man i Första Kammaren med
afseende på det kommunala enväldet: »Då finner man af de statistiska
redogörelserna, att år 1871 funnos 54 kommuner, i hvilka öfvervägande
kommunal rösträtt tillkom en enda person. Detta innebär en tillintet-
görelse af kommunalförfattningens grund och anda vid dess tillämpning
Bih. till lliksd. Prot. 1894. 1 Sarnl. 2 Afd. 2 Band. 36 Häft. (N:o 144). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
i dessa kommuner, ty man kan ej tala om kommunal sjelfstyrelse och
gemensam förvaltning, då en enda person dikterar besluten.» (Första
Kammarens pro t. 1881, II N:o 21, 18).
Icke underligt derför, att snart inom riksdagen motioner framkommo,
hvilka åsyftade att råda bot för det onda, och dessa motioner kunde med
ännu mer eftertryck göra sig gällande, när 1871 års kommunala rösträtts¬
statistik blifvit publicerad, hvaraf, såsom ofvan anförts, de häpnadsväckande
resultaten framgingo, att i många af Sveriges kommuner en eller ett par
personer enväldigt beherskade kommunal- och kyrkostämmorna samt kunde
efter sitt behag utkräfva tyngande skatter af kommunens öfriga in¬
vånare samt pålägga dem de mest besvärliga kommunala uppdragen, utan
att de andra skattskyldige hade annat att göra än tiga och lida.
. Upprepade gånger har också Andra Kammaren med stor majoritet
beslutat en begränsning af de högre röstetalen och inom medkaminaren
har funnits klarsynta och betydande män, som öppet och ärligt med-
gifvit, att en reform i detta hänseende vore både billig och rättvis.
Och enligt hvad som i berättelsen om hvad i rikets styrelse sedan
sista Riksdags sammanträde sig tilldragit meddelas, har nu äfven Kongl.
Maj:t beslutat en utredning af frågan om den kommunala rösträtten.
Frågan står således nu mer än någonsin bland de främsta på dag¬
ordningen, och lätt torde förvisso de vara räknade, som nu icke anse att
något bör göras. Men huru långt man bör gå i begränsning, derom äro
meningarna delade.
Men då man hittills egentligen framhållit endast ett sätt för frågans
lösning: begränsning af de högsta röstetalen till 1/#, 7i0 eller, som Andra
Kammaren flera gånger beslutit, till 7J0 af kommunens hela röstetal och
icke på denna väg lyckats trots många ansträngningar att komma till
något resultat, så har jag tänkt, att äfven ett annat sätt för frågans lös¬
ning förtjenade att skärskådas.
Närmast till hands och enklast i praktiken vore att äfven för kommu¬
nala ärenden stadga röstning efter hufvudtal, d. v. s. lika rösträtt för alla,
som ega rösträtt i kommunala ärenden.
Men för den, som är van vid våra kommunala förhållanden, synes
för visso denna grundsats allt för långt gående, men den har dock med
framgång tillämpats exempelvis i Nord-Ainerikas förenta, stater, Schweiz,
Frankrike, ja till och med i de talrika ryska bondekommunerna, och för
att gå till våra närmaste grannland, är den i sin helhet tillämpad i Norge
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
3
och inom hundra af de båda kommunala klasserna i Danmark. Och be¬
trakta vi närmare den svenska kommunala rösträtten, så finnas äfven der
ansatser till röstning efter hufvudtal, nemligen å kommunalstämma vid val
till nämndemän och godemän vid landtmäteriförrättningar, vid val af
elektorer för väljande af kyrkomötesombud samt vid kallande af fjerde
profpredikant; och jag har åtminstone aldrig hört att några skadliga följder
uppstått af rösträtt efter hufvudtal i sådana fall, eller att någon ens önskat
en ändring härutinnan.
Och i den mån som folkbildningen ökas, och dermed insigten vid
bedömandet af allmänna ärenden, kräfver hvarje »man för sig», att mera
hänsyn tages till hans personlighet än till den förmögenhetsställning han
för tillfället kan innehafva, hvilken senare i många fall icke så mycket
beror på hans egna åtgöranden som på hvad föräldrar och andra fränder
lemnat honom i arf.
Vid de allt talrikare kommunala uppdragens utförande tages icke
heller hänsyn till, om den valde är mer eller mindre förmögen: han är,
oberoende deraf, skyldig att underkasta sig det arbete och den tidspillan,
som uppdraget kräfver. Så mycket mera skäl då, att motsvarande rättig¬
heter vid sjelfva valet vinna erkännande genom den personella rösträttens
utsträckning.
Det ligger dock en viss grad af sanning i nu gällande kommunala
rösträttsgrundsats, i synnerhet vid beslut om utgifter, att den, som skall
komma att utgöra en större del af utgiften, äfven bör hafva mer att säga
vid beslutet derom; men dermed kan dock ingalunda det nu radande för'-
hållandet försvaras, att de förmögnare uteslutande skola bestämma icke
allenast sina egna utskylder, utan äfven den mindre bemedlades, och der¬
jemte bör icke förgätas, att der, såsom hos oss, kommunalskatten i all¬
mänhet utgår efter en hvars förmögenhet, det är minst lika och i många
fall mera känbart för den mindre bemedlade att utgöra i kommunalskatt
t. ex. 5 procent af sin årsinkomst än för den förmögnare, hvarför man
äfven från denna synpunkt kommer till den slutsatsen, att den nu obe¬
gränsade bevillningsrösträtten är orättfärdig.
Som emellertid ingen utsigt finnes att, såsom i våra grannland och
flerestädes för öfrigt, få den personella rösträtten, d. v. s. rösträtt efter
hufvudtal, införd vid kommunala ärendens afgörande, har jag tänkt, att
man dock skulle kunna slå in på en moderat medelväg, sa att saväl den
personella som bevillningsrösträtten finge hvardera lika mycket erkän¬
nande.
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
Hvad jag dermed åsyftar torde bäst belysas med ett exempel. I
medeltal har en svensk landtkommun omkring 200 kommunalt röstberät¬
tigade med inalles omkring 10,000 fyrktalsröster. Om nu summan af
kommunens fyrktal efter bevillning delades med antalet röstberättigade,
d. v. s. 10,000:200 = 50, och hvarje röstberättigad finge dessa 50 röster
lagda till summan af sina öfriga röster efter bevillning, så vore ofvan-
nämnda medelväg funnen: lika många personella röster inom kommunen
som för förmögenhet eller efter bevillning.
Om A. hade 10, B. 100 och C. 1,000 bevillningsröster, så, med
tillägg af de 50 personella rösterna för hvardera, finge A. 60, B. 150
och C. 1,050 röster.
I praktiken skulle denna röst beräkning icke vålla några nämn¬
värda svårigheter, enär uträkningen af bevillningsrösterna finge ske på
samma sätt som nu, och när så summan af kommunens röstetal erhål¬
lits, vunnes genom en enkel division med antalet röstberättigade det per¬
sonella röstetalet (bråktal finge naturligtvis bortfalla), hvilket för hvarje
röstberättigad adderades till hans bevillningsröster och infördes i sär¬
skild kolumn. I debiteringslängd och debetsedel behöfdes naturligtvis
ingen ändring.
Af de exempel, som här anförts, framgår, att enligt mitt förslag skulle
den stora mängden af röstberättigade med små fyrktal få en väsentligen
förstärkt rösträtt och derigenom en behöflig motvigt vinnas mot de stora
röstinnehafvarne.
På grund af hvad jag sålunda anfört jemte andra i ämnet väckta
motioner och särskildt med anledning af hvad som inhemtas i Kongl.
Maj:ts berättelse om hvad i rikets styrelse sedan sista Riksdagens sam¬
manträde sig tilldragit, nemligen att chefen för civildepartementet, enligt
bemyndigande, gått i författning om utförande af en utredning rörande
den kommunala rösträtten, får jag härmed vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t vid den sålunda blifvande utredningen täcktes
taga i öfvervägande, huru den kommunala rösträtten
på landet skulle verka enligt de af mig här föreslagna
grunder, att nemligen kommunens hela fyrktal för¬
delas lika på alla inom kommunen röstberättigade och
qvoten lägges till det antal fyrkar en hvar efter be-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.
5
vinning är påförd, på sätt som i motiveringen när¬
mare angifves, och att Kongl. Maj:t, så snart ske kan,
till Riksdagen måtte inkomma med det förslag i nu
antydda syfte, hvartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 7 februari 1804.
D. Persson
i Tallberg.
Bill. till Rilcsd. Blot. 18f)4. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. HG Höft.
2