4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.
N:o 143.
Af herr J. MailkclJ, om tillägg till § 65 riksdagsordningen.
Det torde numera icke kunna förnekas, att hos svenska folkets
flertal allt mera den öfvertygelse mognat, att Riksdagens Första Kam¬
mare icke blifvit, hvad man vid representationsförändringen väntade
och förmodade att densamma skulle blifva. Man antog då och gillade,
att den skulle utgöra den hämsko, som behöfdes för att förekomma
enkammarsystemets möjliga öfverdrifter, utan att derför hindra natio¬
nens naturliga utveckling och framåtskridande.
Upphofsmannen till nu gällande riksdagsordning, dåvarande justitie-
statsministern friherre De Geer, yttrade till statsrådsprotokollet i fråga
om 1863 års förslag till nämnda riksdagsordning följande: »En lag¬
stiftande församling, liksom hvarje annan mensklig magt, behöfver vid
sin sida en jemlike för att icke, förr eller senare, urarta till envälde,
som sätter sin egen magtfullkomlighet framför sanningens och rätt¬
visans.» Och han ansåg derför, »i likhet med hvad som allmännast
erkännes lämpligt, att det nya representationsförslaget borde fördela
representationen i tvenne kamrar, på ett sätt, som på samma gång
förekommer förhastade beslut och tryggar det beståendes rätt». Hvad
dermed menades, framgår af ett längre fram förekommande uttryck,
»att det icke torde vara öfverflödigt att i den ena kammaren inlägga
en motvigt emot begäret efter allt för hastiga förändringar».
Således var det, för att förekomma enkammarsystemets envälde
och afböja förhastade beslut samt allt för hastiga förändringar, som
den Första Kammaren borde ställas bredvid den Andra.
Det må lemnas derhän, huru vida enkammarsystemet ovilkorligen
Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.
5
måste medföra de olägenheter, som här befarades, särdeles om tillika
en stark verkställande myndighet förefinnes, äfvensom huru vida exem¬
pel ej skulle kunna anföras, der detsamma hos en nation med ut¬
sträckt politisk bildning och vana vid sjelfstyrelse skulle kunna vara
lämpligt.
Men å andra sidan må gerna medgifvas, att ej så få historiska
företeelser, der dessa förutsättningar ej finnas, ådalagt, att tillfälliga stäm¬
ningar eller vältaliga anföranden kunnat framkalla omogna, förhastade
och öfverilade beslut, hvilka kunnat och bort förekommas genom till¬
varon af en medkammare, som egt rättighet att under en viss tid för¬
dröja beslutets öfverlemnande till den verkställande magten.
Men detta torde också vara det enda verkliga berättigandet för
tillvaron af en s. k. Första Kammare, om än ej får lemnas ur sigte,
att sådana på den historiska utvecklingens grund äfven tillkommit för
andra syftemål, såsom t. ex. för beredandet, vid öfvergångsperioder,
åt regenten af omedelbart inflytande på representationen, för förskaffan¬
det af ökad vigt åt högre samhällsklasser, eller för tillförsäkrandet af
vederbörlig andel i lagstiftningen åt särskilda landsdelar i federativa
stater o. s. v., hvilka syften dock alla ur rent principal synpunkt måste
betraktas såsom främmande utväxter i förhållande till det nyssnämnda
enda giltiga.
Men i intet hänseende må erkännas berättigandet af en Första
Kammare i och för sig såsom en nödvändig representation för för¬
svaret af ett rikedomsfåtals intressen mot öfriga medborgares. Rike¬
domen och bildningen hafva dessförutan i samhället så många ut¬
vägar att göra sig gällande, att de allra minst behöfva en särskild re¬
presentation.
Emellertid har vår Första Kammare under det fjerdedels århund¬
rade, som förflutit sedan representationsförändringen, utvecklat sig till
just en sådan utpreglad minoritetsrepresentation, som icke allenast en¬
sidigt bevakat det högsta rikedomsfåtalets intressen och oafvisligt för¬
kastat de minsta reformer, som ens aflägset ansetts kunna hota de¬
samma, utan äfven hindrat den tillämpning af ansvarighetsbestämmel-
serna för statsrådet, hvarigenom ensamt det konstitutionella statsskicket
kan upprätthållas och allenastyrandet förebyggas, i följd hvaraf andan
i vår statsförfattning i sina djupaste grundvalar blifvit rubbad. Första
Kammarens magt har i sjelfva verket i det närmaste urartat till det
»envälde», hvilket representationsförslagets upphofsman fruktade hos
enkammarsystemet, »som sätter sin egen magtfullkomlighet framför san¬
ningens och rättvisans». Och det tillstånd har inträda som han hoppa¬
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.
des undvika, nemligen: »att båda kamrarne genom sitt ursprung skulle
komma till hvarandra i en fiendtlig ställning, som kunde blifva vådlig
för samhällsordningen».
Betraktar man de äldre förslag, som före 1865 blefvo framförda
till ståndsförfattningens ersättande genom en ny nationalrepresentation,
så framgår deraf på ett lärorikt sätt, att man före representations¬
förändringen i allmänhet ingalunda var böjd att gifva Första Kam¬
maren en dylik magt eller ens likställighet med den Andra.
Redan i det memorial, som af konstitutionsutskottet vid 1809—
1810 års riksdag utarbetades, föreslogs, att den svagare, Första Kam¬
maren, som valdes efter viss andel i bevillningssumman, i afseende på
beskattningen blott skulle få framlägga förslag, men den Andra, som
valdes efter befolkningsnumerären, derom skulle fatta beslut. I afseende
på vanliga lagstiftningsfrågor skulle den Andra få framlägga förslag,
men den Första fatta beslut, rörande hvilka regeringen endast skulle
ega suspensivt veto. Till det utskott, som borde förrätta granskningen
af medlens förvaltning, skulle kamrarne välja ett proportionelt antal
medlemmar, följaktligen den Första ett mindre än den Andra.
Enligt det vid 1828—1830 års riksdag af Anckarsvärd-Richter
framlagda representationsförslaget, skulle den af de röstberättigade valda
Andra Kammaren (störa nämnden med 175 ledamöter) utse den Första
(pröfningsnämnden med 75 ledamöter). I utskotten, som tillsattes genom
gemensam omröstning af båda kamrarne, borde den Andra hafva dub¬
belt antal ledamöter mot den Första. Alla penningfrågor skulle af-
göras i gemensamt sammanträde. Alla ärenden borde först behandlas
af Andra Kammaren, och de, som der afslogos, förfalla. Andra Kamma¬
ren skulle hafva vidsträckt åtalsrätt mot statsrådet och högsta dom¬
stolen, men den Första, med adjunktion af 9 ledamöter från högsta
domstolen eller hofrätterna, i dylika mål vara domstol. Närmare en-
kammarsystemet kunde man knappast komma.
Detta system lades äfven till grund för det första af konstitutions¬
utskottet, enkanneligen efter norskt mönster, vid 1840—1841 års riks¬
dag uppgjorda representationsförslaget, i hvilket föreslogs Riksdagens
sammanträdande hvart annat år (i stället för hvart femte), gemensamma
valdistrikt för land och stad, census för fastighetsegare och yrkesidkare
såsom vilkor för valrätt, samfälda men medelbara val efter graderad
röstskala o. s. v. Men då detta förslag ansågs för radikalt, utom af
bondeståndet, uppgjordes af konstitutionsutskottet ett annat på följande
grunder. Riksdagen borde sammanträda hvart tredje år och bestå af
två kamrar, af hvilka den Andra (här kallad den Första) skulle räkna
Motioner i Andra Kammaren, N:o 143. 7
175 ledamöter och utse den Första (här kallad den Andra), som borde
räkna 75 ledamöter och vid hvarje lagtima riksdag omsättas med eu
tredjedel. I penningfrågor skulle första rösten tillhöra den Andra,
men i lag- och grundlagsfrågor den Första; stannade båda i olika be¬
slut, skulle, efter omständigheterna, frågan förfalla eller af båda kam-
rarne vid gemensamt sammanträde samfäldt afgöras. Valen till Andra
Kammaren borde blifva samfälda och för städerna, som egde tillsätta
30 medlemmar, omedelbara, men för landsbygden, som egde tillsätta
145 medlemmar, medelbara. Valrätt borde enligt graderad röstskala
tillkomma en hvar, som fylt 21 år och egde fastighet eller idkade yrke
med minst 300 riksdalers inkomst eller var embets- och tjensteman.
För valbarhet till Andra Kammaren fordrades att hafva fylt 25 år och
för valbarhet till Första att hafva fylt 35 år och bevistat minst tvenne
riksdagar.
Detta förslag antogs till hvilande. Men vid 1844—1845 års riks¬
dag förkastades det af adel och prester, ehuru det bifölls af borgare
och bönder. Sedan förslaget härigenom förfallit, uttalade sig adel och
prester för tvenne kamrar å 125 ledamöter hvardera, valda af stånden,
men borgarståndet för ett annat förslag, enligt hvilket den Första Kam¬
maren med 75 ledamöter borde utses af den Andra med 150 ledamöter,
hvarjemte bondeståndet vidblef det sedan förra riksdagen hvilande för¬
slaget.
Åndtligen framlade regeringen vid 1847—1848 års riksdag ett
eget förslag, som dock befans så litet motsvarande förväntningarna, att
det genast förkastades. I följd deraf utarbetades af regeringen ett
annat, enligt hvilket riksdagen skulle utgöras af två kamrar. Den
Andra borde bestå af 150 medlemmar, valde särskildt för städerna och
särskildt för landsbygden, med hög census och graderade skalor för
valrätt. Till Första Kammaren, med 120 medlemmar, skulle valen för¬
rättas af landtnämnder, valda af Andra Kammarens olika valkorpora¬
tioner. Lag- och grundlagsfrågor borde först föredragas i Första Kam¬
maren, öfriga frågor först i den Andra. I lagfrågor fordrades båda
kamrarnes sammanstämmande beslut, men i penningfrågor borde ge¬
mensam votering eg a rum.
Detta förslag, som torde kunna betraktas såsom en första upprän¬
ning till det sedermera genomförda, blef antaget till hvilande. Men när
det sedermera vid 1850—1851 års riksdag skulle behandlas, både reak¬
tionen efter 1848 års händelser så långt framskridit, att det förkastades
af alla stånd, utom borgarståndet, under det , bondeståndet röstade för
det 1850 af reformvännerna uppgjorda s. k. Orebroförslaget.
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.
Enligt det sistnämnda borde till de årliga riksdagarne Andra
Kammaren utses af elektorer, som valdes af alla myndige män, som ett
år varit mantalsskrifne i valdistriktet. Denna kammare (folktinget)
borde bestå af 120 riksdagsmän, hvilka utsågo den Första (landstinget),
som räknade 75 medlemmar, hvaraf sedermera en tredjedel årligen
skulle ombytas, och till hvilket voro valbare alla, som uppnått 35 års
ålder, utan någon censusqvalifikation. Till utskotten valdes fem åttonde¬
delar af Andra och tre åttondedelar af Första Kammaren. Till den
förra skulle alla propositioner och utskottsbetänkanden först aflemnas
och efter derstädes skedd behandling till den Första hänskjutas, hvarpå
de flesta ärenden, om hvilka kamrarne ej kunde förena sig, borde af-
göras genom gemensamma omröstningar o. s. v.
Genom omröstningarnas slump antogs vid samma riksdag till
hvilande herr G. Lagerbjelkes förslag, som utgjorde en blandning af
ståndsförfattningen och enkammarsystemet, enligt hvilket de flesta ären¬
den skulle kunna på ett rum afgöras, efter omröstning med två tredje¬
dels pluralitet, eller i motsatt fall återgå till vanlig ståndsbehandling.
Men detsamma förkastades vid följande riksdag. Och sedermera före¬
föll i afseende på denna fråga intet af vigt, förrän de adresser af borgare-
och bondestånden vid 1859—1860 års riksdag aflätos, som föranledde
representationsförändringen, hvarvid må erinras, att sistnämnda stånd
vidblef sin åsigt om Första Kammarens utseende genom den Andra.
Af här i största korthet anförda sakförhållanden torde framgå, att
ständerna före representationsförändringen i allmänhet icke voro böjde
för att gifva Första Kammaren likställighet med den Andra, utan att
den dels borde vara svagare till antalet, dels innehafva eu mindre
befogenhet vid ärendenas afgörande och dels blott i proportion till an¬
talet. lemna medlemmar till utskotten, för att ej tala om de förslag,
enligt hvilka den helt och hållet skulle utses genom den Andra eller
dess valkorporationer. Och alldeles tydligt var det, att dess uppgift
blott tänktes vara att förebygga förhastade beslut, men ingalunda att
utgöra någon slags minoritetsrepresentation, som i längden kunde blifva
ett hinder för verkställandet af Andra Kammarens, den egentliga re¬
presentationens, vilja och önskningar.
Vid sådant förhållande kan den frågan uppkastas, huru det var
möjligt, att Riksdagen det oaktadt slutligen kunde antaga eu riksdags¬
ordning, enligt hvilken Första Kammaren fick sin nuvarande samman¬
sättning och enligt hvars § 1 densamma erhöll »lika behörighet och
myndighet med den Andra». Sådant kan icke förklaras endast genom
den trötthet, som i afseende på den vigtiga frågan om representations¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.
9
förändringen bemägtigat sig sinnena, eller genom begäret att en gång
få slut på densamma och derför taga, hvad som kunde fås och hvad
regeringen bjöd på, samt hvad den kunde förmå adel och prester att
medgifva.
Nej, det verkliga skälet till det slutliga bifallet torde kunna sö¬
kas i den fullkomliga okunnighet och de deraf följande illusioner, hvari
man sväfvade i afseende på verkningarna af den kommunala rösträtt,
som förut blifvit antagen, och i afseende på hvars beskaffenhet de enk¬
laste statistiska uppgifter då alldeles saknades.
Detta framgår bland annat af justitiestatsministerns ofvan om¬
nämnda yttrande till statsrådsprotokollet. Han framhåller deri på ett
ställe, »att begge kamrarne utgå från hela folket'"*), under det en nödig
karaktersskilnad mellan kamrarne blifvit sökt genom stadgande af olika
förfaringssätt för hvardera kammarens bildande». På ett annat ställe
yttrar han: »Den Första, i anseende till ledamöternas antal mindre,
kammarens inre styrka är, såsom förut antydts, att söka deri, att den
jemväl utgår frän hela folket*), till och med till större*) utsträckning än
den Andra Kammaren, enär från valrätt till denna senare äro uteslutna
många, som ega rösträtt inom kommunen och sålunda deltaga i till¬
sättandet af valnämnderna för Första Kammaren.»
Således skulle Första Kammaren utgå från folket i lika mån som
den Andra, ja, må hända i ännu högre grad! Numera kan man le åt
dylika föreställningar. Men man har derför intet skäl att betvifla deras
upprigtighet vid den tid, då de framstäldes. Likasom förslagets upp¬
hofsman tänkte då sannolikt flertalet. Och om äfven en eller annan
klarsynt och framsynt man fans, som med oro tog det förestående
språnget i det okända — ty sådant var det — kunde han dock af brist
på statistiska fakta icke framställa några bevis för sina farhågor. Och
det var derför, som man medgaf Första Kammarens utseende af lands¬
tingen, som blifvit valde af elektorer — dervid de städer, som icke fingo
egna riksdagsmän i kammaren, erhöllo dubbel rösträtt — hvilka i sin
ordning på fyrktalsrösträttens grund blifvit utsedde — af folket!
Den utredning af den kommunala rösträtten, som 1871 verkstäldes
af statistiska byrån och sedermera offentliggjordes, var dock egnad att
skingra många illusioner, fastän dess resultat först efter hand gjorde
sig gällande och genom erfarenheten blefvo ytterligare bekräftade.
Deraf har sedan framgått, att, oafsedt de många kommuner, der eu enda
eller några få personer hafva hela magten, i allmänhet en tiondedel af
*) Kursiveradt af motionären.
jBih. till Hiksd. Prot. 1394. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band 35 Höft.
2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.
de högst beskattade hafva öfvervigten öfver de öfriga nio tiondedelarne,
och att det är denna tiondedel, som utser elektorerna till landstingen,
hvilka sistnämnda i sin ordning få välja till Första Kammaren bland de
högst beskattade. Antager man nu, efter de ursprungliga beräknin¬
garna, att de kommunalt röstberättigades antal uppgår till 480,000
personer, så blir det egentligen högst 48,000, som utse elektorer till
landstingen. Beräknar man efter vanligheten antalet myndige män till
omkring fjerdedelen af rikets befolkning, således till 1,200,000 bland
4,800,000, blir det följaktligen mindre än tjugufemtedelen deraf, som
ytterst utser Första Kammaren bland den rikaste femtiondedelen, omkring
24,000 valbare. Och räknar man efter hela befolkningen, så blir det
endast en hundradedel, som ytterst får välja mellan den rikaste tvåhundra¬
delen. Förhållandet illustreras ytterligare derigenom, att valberättigade
till Andra Kammaren högst äro 300,000 män, således endast fjerdedelen
af de myndige och sextondedelen af befolkningen.
Följden af denna Första Kammarens sammansättning har blifvit
den naturliga i denna sjelfviskhetens och de egna intressenas tid, nem¬
ligen att kammaren, såsom ofvan är antydt, öfvergått till eu utpreglad
minoritetsrepresentation, hvilken allt bestämdare motsätter sig alla
reformer, som i minsta mån kunna tänkas i den aflägsnaste framtid
inskränka det af densamma företrädda fåtalets magt. Den når detta
mål genom sitt absoluta veto i lagfrågor. Och som den äfven i anslags¬
frågor ofta kan påräkna en minoritet i den Andra, som vid gemensamma
voteringar röstar med densamma, kan den äfven i afseende på dessa
bibehålla en öfvervigt, hvilken är så mycket farligare, som Andra
Kammaren derigenom beröfvas enda medlet att gifva eftertryck åt de
anmärkningar mot statsråden, som den Första konseqvent förkastar.
Härigenom har till förmån för den verkställande magten den jemvigt
mellan statsmagterna rubbats, som uppbofsmännen till det nuvarande
statsskicket — må vara obefogadt — år 1809 framhöllo såsom den önsk¬
värda grunden för detsamma, budgeten hastigt uppjagats till en onatur¬
lig höjd och den nationella utvecklingen på många områden afstannat.
Vill man nu återbringa förhållandena i deras naturliga strömfåra
och åt Första Kammaren endast förbehålla dess egentliga uppgift, att
förhindra förhastade beslut, må gerna, så godt först som sist, medgifvas,
att intet medel härför torde kunna upptäckas, som för närvarande bar
ringaste utsigt att vinna Första Kammarens bifall. Men det oaktadt är
af största vigt, att alla medel till målets vinnande tagas i noggrant
öfvervägande, på det nationen och den del af Riksdagen, som önskar
rättelse i missförhållandet, må kunna förena sig om det lämpligaste
Motioner i Andra Kammaren, N:o 143 11
samt slutligen med all kraft trycka på dess genomförande, när tiderna
derför blifva gynsammare.
Med afseende härå erbjuda sig följande utvägar:
dels inskränkning af fyrktalsväldet genom ändring af den kommu¬
nala rösträtten,
dels utvidgande af valbarheten till Första Kammaren i förening
med arfvodes tilldelande åt dess ledamöter;
dels inskränkning på ett eller annat sätt af Första Kammarens
finansiella befogenhet i förhållande till den Andra;
dels inskränkande af Första Kammarens vetorätt till endast ett
uppskjutande.
Med afseende på dessa utvägar måste tillika tagas hänsyn till
möjligheten att, äfven om man icke kan påräkna Första Kammarens
bifall, åtminstone vinna den Andras godkännande.
Naturligast förefaller att taga boten, der man tagit soten, det vill
säga att, då missförhållandet i afseende på Första Kammarens samman¬
sättning kan sägas hafva sitt förnämsta ursprung i den nuvarande
kommunala rösträtten, hvars verkningar ej vid representationsförändrin¬
gen voro förutsedda, begränsa fyrktalsväldet i behöfligt mått. Men här¬
för äro ingalunda de begränsningar till en tiondedel eller en tjugondedel
af kommunens hela röstantal, som hittills inom Andra Kammaren blifvit
ifrågasatta, tillräckliga, emedan derigenom sannolikt afgörandet i alla
fall skulle stanna i samma eller en föga mindre minoritets hand än för
närvarande. Utan dertill fordras vida mera, åtminstone att, jemte det
relativa röstmaximum af en tjugodedel, äfven sättes ett absolut maxi¬
mum af ett bestämdt röstantal, såsom förhållandet är med städerna.
Lämpligaste och enklaste sättet att lösa den kommunala rösträttsfrågan
har enligt min åsigt alltid varit att göra den kommunala _ röst¬
rätten likstäld med den politiska och låta den medfölja dess ändringar.
Eller också, om man det ej vill, att anlita samma utväg, som för några
år sedan var ifrågasatt i afseende på Stockholm och städerna samt då
af Andra Kammaren bifölls, nemligen att med afseende på rösternas
antal fördela de röstberättigade i tvenne lika stora lager och att åt
ingen röstberättigad gifva flere röster, än att hela det lägre lagrets
röster motsvarade hela det högre lagrets. Men som ingen sådan inskränk¬
ning af fyrkväldet på landet för närvarande torde hafva utsigt till fram¬
gång inom Andra Kammaren, och dessutom statistiska siffror till dess
bedömande saknas, vågar jag icke nu föreslå densamma.
Mycket omhuldad har på senare tider den tanken varit att under¬
lätta vilkor en för valbarheten till Första Kammaren och derigenom öka
12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.
de valbares antal, dels genom att minska tiden för riksdagsmannaskapet
t. ex. från 9 till 6 år, dels genom att nedsätta census för valbarhet t. ex.
till hälften af den nuvarande, dels genom att åt Första Kammarens medlem¬
mar bereda samma arfvode, som åt den Andras, hvarigenom flere, än för
närvarande, skulle kunna åtaga sig uppdraget. Med anledning häraf torde
likväl böra ihågkommas, att redan nu i medeltal den verkliga tjenstetiden
blott uppgår till omkring 6 år. Vidare att sedan representationsförändringen
antalet valbare till Första Kammaren, utan någon nedsättning af census,
ökats från omkring 12,000 till 24,000 och väl fortfarande lärer komma
att stiga. Men äfven dessförutan ser jag i de föreslagna åtgärderna
inga säkra garantier för en lämpligare sammansättning af Första Kam¬
maren, så länge densamma ytterst utses af samma minoritet af de
kommunalt röstberättigade som för närvarande, och detta dertill med
dubbel medelbarhet. Snarare förefaller troligt, att arfvodes tilldelande åt
Första Kammarens ledamöter vid sådant förhållande skulle tillföra kam-
rarne nästan lika konservativa element som hittills, men då med
säkrare utsigt att de längre stannade qvar. Denna utväg förefaller mig
der-för mindre tjenlig. Äfven förkastades vid senaste riksdag en i
detta syfte väckt motion af båda kamrarne.
Det tredje medlet skulle vara att på något sätt inskränka Första
Kammarens finansiella befogenhet i förhållande till den Andras. Detta
är redan i viss mån fallet genom dess mindre antal, hvarigenom den
Andra i penningfrågor skulle kunna förvärfva en bestämd öfvervigt,
som kunde inverka äfven på andra frågor. Men man har redan sett,
huru denna inskränkning i praktiken tagit sig ut. Emellertid vill jag
ej neka, att frågan om Första Kammarens relativt mindre befogenhet
i ej ringa mån vore löst, om man kunde antaga att valen till den star¬
kare Andra Kammaren i allmänhet utfölle till sparsamhetens fördel,
t. ex. genom införande af allmän rösträtt. Men kan man med afse¬
ende på närvarande förhållanden våga hoppas härpå och i synnerhet på
Andra Kammarens bifall till sistnämnda reform? Fn annan utväg vore
utskottens tillsättande proportionelt till kamrarnes styrka, hvarigenom
dock i och för sig icke mycket vore vunnet, då Första Kammaren i
alla fall vid frågornas behandling in pleno bibehöll sin likställighet
med den Andra. Vidare kunde man, liksom i flere andra länder, först
låta Andra Kammaren behandla penningfrågor och budgeten samt se¬
dermera ställa så, att den Första på ett eller annat sätt nödgades an¬
taga den sistnämnda, sådan den af den Andra blifvit bestämd. Men
sådant förutsatte eu icke obetydlig omstöpning af grundlagar^, hvar-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 143. 13
förutan det oaktadt Första Kammarens absoluta vetorätt i lagfrågor
alltid qvarstode.
Mig förefaller derför under sådana förhållanden enklast och na¬
turligast att blott ifrågasätta eu sådan grundlagsförändring, hvarigenom
det enda berättigade ändamålet med Första Kammarens tillvaro i icke
oväsentlig mån nåddes, nemligen genom att åt densamma, åtminstone
i afseende på stiftandet, ändrandet, förklarandet eller upphäfvandet af
civillag, kriminallag och kyrkolag, jemte frågor rörande rikets allmänna
hushållning, blott medgifva ett uppskjutande veto. Fn sådan reform
skulle kunna verkställas endast genom ett mindre tillägg till riksdags¬
ordningen, utan ' någon större förändring af grundlagarne, samt dess¬
utom sannolikt hafva största utsigt att tillvinna sig Andra Kammarens
bifall.
Visserligen skulle man häx-emot kunna invända, att den lika be¬
hörighet och myndighet i alla frågor, som enligt riksdagsordningens
§ 1 blifvit tillförsäkrade Första Kammaren, derigenom rubbades. Men
oafsedt att det just är denna lika behörighets upphäfvande, som vore
syftet med den ifrågasatta reformen, så bör dessutom ihågkommas, att
densamma redan är rubbad genom Första Kammarens mindre styrka
än den andra, med tydligt syfte att i penningfrågor kunna öfverröstas.
Med anledning deraf har jag ej ens ansett behöfligt att föreslå uteslu¬
tandet af förstnämnda uttryck, hvilket dock ganska väl kan ske, om
man anser sådant behöfligt för reformens genomförande.
Men om jag sålunda dristar ifrågasätta nämnda grundlagsändring,
vill jag å andra sidan gerna medgifva stadgandet af sådana garantier,
hvarigenom Första Kammarens uppskjutande veto må blifva tillräckligt
kraftigt att förekomma den Andras förhastade beslut, såväl genom
längden af uppskjutandet som genom fastheten i Andra Kammarens
mening. Och för detta ändamåls vinnande har jag trott mig böra före¬
slå, att, om Andra Kammaren i nyssnämnda frågor fattar likalydande
beslut vid tre på hvandra följande riksdagar, åtskilda genom nya val
till Andra Kammaren, ett sådant beslut måtte blifva Riksdagens, äfven
om Första Kammaren förkastar detsamma. Om ett beslut blifvit fattadt
tvenne gånger af samma Andra Kammare och derefter tredje gången
upprepadt af en nyvald eller också en gång fattadt af en äldre Andra
Kammare och sedan tvenne gånger förnyadt af den derpå följande ny¬
valda, lärer detsamma icke gerna kunna kallas förhastadt, hvarjemte
alla berättigade invändningar deremot, som af den Första blifvit gjorda,
böra hafva kommit till sin fulla rätt. I alla händelser står der bakom
den verkställande magtens absoluta veto.
14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.
Å andra sidan skalle man kunna anmärka, att genom den ifråga¬
satta reformen egentligen icke mycket vore vunnet, då Första Kam¬
maren med tillhjelp af en eventuel minoritet i den Andra förmår ge¬
nomdrifva anslagsfrågor samt derigenom äfven kan beröfva den Andra
det enda säkra medlet att gifva eftertryck åt sina anmärkningar mot
statsrådet. Likaså att Andra Kammaren genom reformen dock i afse¬
ende på grundlagsförändringar skulle stå magtlös inför den Första.
Utan att vilja förneka den möjliga befogenheten af dessa anmärkningar,
må det tillåtas mig svara, att den kammare, som i sina händer har
genomdrifvandet af öfriga lagfrågor, sannolikt skall veta finna utvägar
att råda bot mot nyssnämnda inskränkningar, äfvensom att det här
blott gäller ett första steg, hvilket sedan kan åtföljas af andra i samma
rigtning.
Återstår slutligen att tillse, på hvad sätt den ifrågasatta grund¬
lagsförändringen lämpligast skall kunna formuleras. För så vidt jag
kunnat se, behöfves för ändamålets vinnande intet annat än ett tillägg
till § 65 i riksdagsordningen — hvars nuvarande lydelse torde upp¬
märksammas — afseende att, om Andra Kammaren vid tre på hvar¬
andra följande lagtima riksdagar, åtskilda genom nya val i hela riket
till samma kammare, i andra frågor, som icke afse grundlagsändringar,
fattat likalydande beslut, detta skall blifva Riksdagens beslut, ändock
det icke af Första Kammaren biträdes.
Skulle jag häri hafva misstagit mig, vore jag tacksam, om kon¬
stitutionsutskottet till frågans utredande behagade framställa alla de
anmärkningar rörande både saken och formen i mitt förslag, till hvilka
det kan finna sig befogadt. För mig har det hufvudsakliga syftet med
motionens framställande varit att bringa på tal den vigtiga frågan om
begränsande af Första Kammarens inflytande, i hvilket hänseende jag
ansett en grundlagsändring vara högst nödig och nyttig. Och om jag
än framstält ett bestämdt förslag i viss rigtning, vill jag derigenom
ingalunda hafva påstått detsamma vara det enda lämpliga, utan skall
med nöje ansluta mig till hvarje annat förslag, hvarigenom det afsedda
syftemålet bättre kan vinnas.
På grund af hvad jag sålunda anfört ber jag vördsamt få föreslå,
att Riksdagen till grundlagsenlig hvila måtte antaga följande till-
lägg till § 65 i riksdagsordningen:
Har i andra frågor, som icke afse grundlags¬
ändringar, Andra Kammaren vid tre på hvarandra
följande lagtima riksdagar, åtskilda genom nya val
15
Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.
i hela riket till samma kammare, fattat likalydande
beslut, vare detsamma Riksdagens beslut, ändock det
icke af Första Kammaren biträdes.
Stockholm den 3 februari 1894.
J. Mankell.