Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
1
N:o 116.
• é. : f £! f .• ' jj fri: i \ i,'( *1 ' ’ Jör 'ö f llf.
Af herr M. Dtllin, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om förslag till inrättande af en frilagersinstitution in. m.
Vid 1891 års riksdag väcktes af undertecknad motion om inrättande
af en frilagersinstitution i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts förslag i samma syfte 1888, äfvensom om utredning af behofvet
af en s. k. frihamn vid Öresund.
Motionen besvarades af bevillningsutskottet med följande sakrika
och uttömmande utlåtande:
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 64, bar herr M.
Dahn återupptagit en fråga, hvari Kongl. Maj:t på grund af framställ¬
ningar från två af våra större handelsstäder redan tidigare aflåtit pro¬
position. För 1886 års Riksdag framlade nemligen, som bekant, Kongl.
Maj:t förslag till förordning om allmänt frilager, d. v. s. rätt för egare
af tullpligtigt. gods att utan föregående tullbehandling intaga godset ä
frilagersområde och der efter behag bearbeta, komplettera och ompacka
detsamma, likasom vore det befintligt utomlands. Anledningen till de
svenska affärsmännens initiativ i denna sak hade varit den ogynsamma
täflingskamp de hade att bestå mot under fördelaktigare vilkor konkur¬
rerande utländingar, i främsta rummet köpmännen i den danska hufvud-
staden, hvilka redan öfver hundra år haft »Kreditoplag», d. v. s. rätt för
handlande att, sedan tullpligtigt gods blifvit af tullkammaren undersökt,
intaga det i sitt magasin och deröfver fritt förfoga mot säkerhet för
tallens erläggande i händelse af varans användande för inhemskt bruk
— och sedan år 1863 frilager.
Bill. till Rilcsd. Prof. 1894. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 26 Käft. (N:o 116.)
1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
Efter åberopande af vissa delar utaf herr statsministerns yttrande
till statsrådsprotokollet vid beslutet om berörda propositions aflåtande,
samt under påpekande af de delar, hvari den svenska frihandelsinrätt-
ningen enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle hafva skilt sig från det danska
frilagret, öfvergår motionären till bemötande utaf några af de skäl, hvilka
vid 1886 års riksdag synas hafva föranledt Andra Kammarens afslag å
den kongl. propositionen. Såsom skäl för afslag hade då inom kamma¬
ren antydts, dels att genom frilagersinstitutionen endast de stora städerna
skulle vinna fördelar, men de öfriga få ökad svårighet att uthärda i
konkurrensen, dels ock att den nya institutionen komme att uppmuntra
importen af i synnerhet manufaktur- och korta varor och derigenom under¬
gräfva den inhemska industrien äfvensom minska tullinkomsterna genom
att medgifva möjligheten af ompackning i lättare inlägg och emballage.
Dessa skäl anser motionären dock icke hållbara. Den täflan, som genom
upprättande af frilager skulle åstadkommas, vore en täflan mellan svenskt
och utländskt frilager och ingalunda emellan våra större städers hand¬
lande och handelsidkarne i de små stadssamhällena, hvilka senare tvärt
om skulle vinna förmånen att kunna vända sig ej blott till det utländska
frilagret. Hvad angår farhågan för en Ökad införsel, så blefve importen
densamma, vare sig den skedde från t. ex. Malmö eller från Köpenhamn.
Beläget på det ena stället eller på det andra, blefve frilagersområdet att
betrakta såsom liggande utom vårt tullområde, och å begge platserna skulle
naturligtvis varan komma att bearbetas, kompletteras och ompackas, så
att den passade för marknaden och bragte säljaren största möjliga vinst,
blott att denna vinst med nuvarande tullagstiftning stannar i utländingens
fickor. Fullmäktige för Göteborgs handelsförening hade också påpekat,
hurusom Danmark (d. v. s. Köpenhamn) ensamt af kolonial-, dryckes-
ocli manufakturvaror kunnat till Sverige under åren 1874—1878 årligen
i medeltal införa en varumängd, motsvarande ett värde af nära åtta
millioner kronor, under det att Sveriges handel på Danmark med dylika
varor vore en obetydlighet, och att Norge under år 1880 exporterade
främmande varor af alla slag till ett sammanräknadt värde af närmare
tre millioner kronor, deraf nära två millioner till Sverige. Ensamt kaffe,
som danska köpmän införskaffat till Sverige, uppginge för år 1888 till
2,207,000 kilogram med ett värde af 3,570,000 kronor och för år 1889
enligt, danska uppgifter till 4,803,728 danska skålpund. Hvad slutligen
beträffade den befarade förlusten i tullinkomst i följd af minskning i
taran vid ompackningen, kunde lätt tullen höjas med ett procenttal, mot¬
svarande skilnaden mellan det tyngre och lättare emballaget.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
3
Vidare hade af motetåndarne till förslaget framhållits, att frilagers-
inrättningen skulle komma att begagnas till upplag af utländsk spanmål
och kolonialvaror utöfver det verkliga behofvet, detta hvad spanmålen
beträffar till men för vårt jordbruk. Men — invänder motionären —
hvilken affärsman skulle väl vilja förskottera penningar och betala upp-
lagsafgift för eu vara, af hvilken ej något verkligt behof funnes? Span¬
målen droge ju sin tull, så snart den från frilagret infördes i landet,
och dessutom stode ju äfven i detta fall alltid det utländska frilagret på
hinsidan Öresund färdigt att under enahanda vilkor, som tänkts skola
gälla för ett svenskt frilager, förse oss med hvad vi önskade. Skilnaden
vore, som sagdt, blott den, att vinsten på affären ej blefve svenskarnes
utan utländingars, och att vår handelsbalans ökades till vår nackdel.
Motionären påpekar vidare, huru som vår handelsbalans vis å vis
Danmark vore för oss allt annat än fördelaktig, oaktadt Danmark af
naturliga förhållanden är hänvisadt att hos oss uppträda såsom köpare
till vissa mycket betydande, för detsamma oumbärliga varuslag. Orsa¬
ken till den för Danmark, detta oaktadt, likväl gynsammare handels¬
balansen vore förnämligast att söka deri, att danska köpmän lyckats
ställa sig såsom mellanhänder mellan vårt land och produktionsplatserna
med afseende på indiska och transatlantiska alster. Som prof på hvad
Köpenhamn af importeradt gods år 1888 reexporterade till oss upp¬
räknar motionären en mängd olika varuslag: anis, apelsiner, arrak,
bijouterivaror, bomull (3 gånger mer än Hamburg), bly, cacao, citroner,
dadlar, etuis, fikon, frö (en million kronor mest amerikanskt och schlesiskt
klöfverfrö), färger, färgträ, galanterivaror (mest franska och tyska), gummi,
hattfoder, ingefära, kaffe, kanel, kardemumma, kastanier, kautschuk, kaviar,
konserver, korinter, korkbark, mandel, metaller (oarbetad©), muskot, mysk,
natron, oliver, fossila oljor och fotogen, peppar, plymer, rom, russin, rör
(bambu- och rotting), saffran, salmiak, salpeter, salt, silke, soja, solfjädrar,
svafvel, svamp (sug-), té, tenn, tobak, vadd, vanilj, vindrufvor, (vin V*
million kronor), vitriol, sidenband, hel- och halfsidenväfnader (en million
kronor. Denna för oss ofördelaktiga handelsställning kommer nu, efter
motionärens uppfattning, att än ytterligare förvärras genom inrättandet af en
frihamn i Köpenhamn. Derför borde jemväl från vår sida något göras för att
neutralisera verkningarna af denna ökade merkantila makt, som vi hafva all¬
deles invid vår gräns, och för att bevara vårt handelspolitiska oberoende.
Sådant skulle lämpligast vinnas derigenom, att vi äfven sjelfva i Öresund
inrättade en frihamn, som under statens hägn och med dess bistånd och
med det väldiga uppland, som den skandinaviska halfön utgjorde, borde
hafva utsigter att icke utan framgång kunna täfla med Köpenhamn om
rollen som skaffare och förläggare i första hand, åtminstone för vårt land.
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t ville anhålla såväl om förslag till inrättande af en frilagers-
institution, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886 års förslag, som
(med hänsyn till Köpenhamns snart inträdande frihamnsrätt) om utredning
af frågan om och behofvet och förmånen af inrättande af en svensk fri¬
hamn vid Öresund.
Utan att inlåta sig på frågan, hvem det är som slutligen betalar
tullen, torde man kunna säga, att densamma endast bör drabba sådana
artiklar, som inom landet konsumeras, och bör uttagas så nära konsum-
tionstiden som möjligt. Dessa tvenne grundsatser hafva redan blifvit i
vårt land erkända genom vissa importörerna medgifna rättigheter. En
sådan är rätten att vid reexport erhålla restitution af den erlagda tull-
afgiften, äfvensom rättigheterna att få upplägga det importerade godset
å vare sig nederlag eller transitupplag, samt slutligen tillåtelsen att, i
städerna Malmö, Landskrona och Helsingborg få inrätta frilager för pro-
viantering af fartyg i Öresund. Rätten till nederlag, som hos oss leder
sina anor från 1600-talet, innebär tillåtelse för egare af från utrikes ort
infördt, tullpligtigt gods att, emot särskild afgift till kronan, sådant gods
efter verkstäld undersökning under eget och tullverkets läs upplägga, utan
att för detsamma betala tull, innan det till inhemsk förbrukning uttages,
äfvensom att godset till utrikes ort åter utföra. Enligt tullstadgan får
nederlag upprättas i alla stapelstäder, hvarest tullkammare under tull¬
förvaltares öfverinseende finnes inrättad, och undantag för varor, som få å
nederlag uppläggas, är allenast stadgadt för bränvin och sprit af säd eller
potatis, genever deruti inbegripen, äfvensom sprängämnen. Rättigheten
att hafva transitupplag är vida yngre än nederlagsrätten och medgafs
först år 1854. Denna rättighet innefattar medgifvande att få emot sär¬
skild afgift till kronan i vissa stapelstäder för viss tid upplägga utländska
varor under tullverkets lås, utan att dessa varor äro underkastade under¬
sökning från tullverkets sida. Från transitupplaget, kunna varorna direkt
förtullas, förflyttas till annan stads transitupplag, uppläggas å nederlag
eller åter utföras. Transitupplagsrätten, som enligt tullstadgan endast
är medgifven några uppräknade städer, men dock kan utsträckas till alla
de städer, der nederlag får upprättas, får emellertid endast åtnjutas för
sådant gods, som inkommer i kärl eller omslag, eller hvad i allmänhet
benämnes styckegods, hvarjemte bränvin, sprit och sprängämnen få lika
litet uppläggas å transitupplag som å nederlag.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
5
Ehuruväl dessa importrörelsen lemnade medgifvanden måste er¬
kännas vara ganska betydande, kunna de dock, i betraktande af de vida
större fördelar, som i våra grannländer äro denna handelsgren inrymda,
långt ifrån anses vara tillfyllestgörande.
Möjligheten att vinna tullrestitution är numera hos oss temligen
vidsträckt och har tydligen tillkommit på grund åt önskan att i någon
mån bereda våra industriidkare de förmåner, de genom allmänt frilager
skulle kunnat erhålla. Men de stadganden, som reglera vilkoren för en
dylik restitution, äro ty värr och hafva af naturliga skäl måst blifva i
viss mån godtyckliga och sväfvande, ganska tryckande och hämmande
för vissa produktionsgrenar, samtidigt som de äro ganska liberala mot
andra, och hafva också i följd häraf visat sig ledande till flerfaldig^,
orättvisor i tillämpningen. Så t. ex. beviljas, enligt mom. 1 af § 9 i
underrättelserna till gällande tulltaxa, under vissa vilkor vid utförsel sjö¬
ledes från stapelstad af särskild! uppräknade, af utländska råämnen inrikes till¬
verkade varor restitution af tullmedlen med bestämdt angifvet belopp för
hvarje vigt eller rymdenhet af exportvaran. Detta belopp är en gång
för alla faststäldt af lagstiftaren och gäller sålunda för hvarje vara af
det ifrågavarande slaget, oberoende af vexlande proportion emellan rå¬
ämnena. Här fordras emellertid, att samtliga vid exportvarans_ framställ¬
ning använda råmaterialier äro utländska varor, för hvilka full införseltull
blifvit erlagd; sålunda medgifves restitution hvarken då något af berörda
råämnen är af svenskt ursprung, ej heller om i exportvaran ingår utländskt
råämne af beskaffenhet att icke vara införseltull underkastadt.
Emellertid innehåller samma § mom. 5 ett mera allmänt hållet
stadgande, enligt hvilket restitution kan beviljas äfven för produkt, som
delvis består af utländskt tullpligtigt, delvis af inländskt eller icke tull-
pligtigt utländskt råämne; men restitutionsförmånen är här icke lemnad
exportören såsom någon hans lagliga rättighet, utan göres för hvarje
särskildt fall beroende af generaltullstyrelsens särskilda pröfning. Vill
någon införa tull underkastade varor i ändamål att desamma åter utföra,
antingen bearbetade i förening med inhemskt eller icke tullpligtigt ut¬
ländskt råämne till produkt, som i mom. 1 omförmäles, eller ock bearbetade,
med eller utan tillsats af sådant råämne, till annan produkt, än de förut
i paragrafen omförmälda, kan, såvidt generaltullstyrelsen finner tillförlitlig
kontroll kunna åstadkommas, vid införseln erlagd tullafgift återfås, derest
åtskilliga i momentet uppräknade närmare föreskrifter iakttagas. Den,
som af denna förmån vill komma i åtnjutande, skall derom hos general¬
tullstyrelsen göra skriftlig anmälan med uppgift bland annat om den
varas beskaffenhet, som för vidare bearbetning skall till riket införas,
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
hvarefter generaltullstyrelsen bestämmer så väl den grund, efter hvilken
restitution får åtnjutas, dervid hänsyn jemväl må tagas till vid export¬
varas framställning oundviklig råämnesförlust, som ock den minsta qvan¬
titet, som får till utförsel angifvas. Bland de föreskrifter, hvilka den som
vill åtnjuta restitution har att iakttaga, märkes vidare, att vid förtullnings-
inlagan afsigten med införsel skall angifvas, att återutförseln eger rum
samt restitutionen sökes inom ett år från varans införsel, samt att varu-
egaren ställer sig till efterrättelse de ytterligare föreskrifter, hvilka gene¬
raltullstyrelsen eger meddela, till förekommande af missbruk, äfvensom
att han godtgör alla de i och för restitutionsförmånens åtnjutande upp¬
kommande kostnader. Härförutom måste imporhAen underkasta sig åt¬
skilliga i paragrafen närmare angifna formaliteter för att styrka, det vil¬
dren för erhållande af restitution blifvit uppfylda, till kontrollering hvaraf
tullförvaltningen derjemte eger vidtaga erforderliga undersökningar. Af
det anförda framgår den allmänna tendensen i vår tullagstiftning att med¬
gifva restitution för alla varor, som reexporteras. Denna tendens lider
dock en mycket känbar inskränkning genom det för restitutionen före-
skrifna vilkoret, att generaltullstyrelsen skall finna tillförlitlig kontroll
kunna åstadkommas. År, enligt styrelsens åsigt, kontroll omöjlig, skall
restitution vägras. Då det nu gifves fall, der tillförlitlig kontroll endast
med största svårighet eller ock alldeles icke kan erhållas, blifva således
vissa industrigrenar redan härigenom uteslutna från den medgifna för¬
månen. Men ännu flera hinder resa sig ofta i praktiken för reexportören
mot hans sträfvan att komma i verkligt åtnjutande af den honom prin-
cipielt tillämnade förmånen. Generaltullstyrelsen skall i hvarje särskild!
fall bestämma den grund, efter hvilken restitutionen får åtnjutas. Huru
samvetsgrant än bemälda embetsverk söker fullgöra sitt åliggande i detta
afseende, torde det dock vara synnerligen svårt att en gång för alla
bestämma en grund för restitutionens erhållande. Det torde icke kunna
undvikas, att styrelsens beslut härutinnan blifver till nackdel antingen för
statsverket, som i sådant fall för utgifva större belopp i restitution än
det erhållit i tull, eller för varuegaren, hvilken då icke återbekommer
allt hvad han i tull utgifvit. Ännu svårare blifver generaltullstyrelsens
åliggande derigenom, att hänsyn jemväl skall tagas till vid exportvarans
framställning oundviklig råämnesförlust. Att i detta afseende uppställa
regler, som blifva fullt rättvisa, torde vara hardt när omöjligt. Härut¬
öfver är att märka, det varuegaren, huru fullständig restitution honom än
medgifves, icke erhåller någon ersättning, hvarken för ränteförlusten å tull-
afgifter under tillverkningstiden, ej heller för den tidsförlust, som honom
åsamkas genom alla för kontrollen nödvändiga undersökningar. I stället
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
är han nödsakad att vidkännas alla de kostnader, som för dessa under¬
sökningar erfordras, kostnader, som, om kontrollen skall vara verksam,
säkerligen icke blifva obetydliga.
Genom medgifvandet af restitution har man således icke lyckats
skaffa tillverkaren en tillfyllestgörande godtgörelse för den tull, han en
gång nödgats erlägga.
Bland öfriga importörerna inrymda förmåner är nederlagsrätten
onekligen den vigtigaste.
För det med densamma afsedda ändamålet äro ock de friheter, som
genom denna rätt blifvit medgifna, fullt tillräckliga. Det gods, som blifvit
å nederlag upplagdt, kan der qvarligga under en tid af fem år, och gods-
egaren kan under den tiden, med blott iakttagande af att han icke får
uttaga mindre än helt kolly, antingen åter utföra godset, utan att hafva
behöft erlägga någon tull, eller ock efter förtullning använda det för den
inhemska konsumtionen. Han är derjemte under nederlagstiden berät¬
tigad att dels efter tillsägelse hos tullförvaltningen efterse och vårda sitt
nederlagsgods samt taga prof deraf i lämpliga små qvantiteter, dels ock
efter särskild pröfning af tullförvaltningen verkställa ompackningar och
aftappningar af nederlagsgodset i de händelser, då till följd af emballagers
eller kärls bristfällighet fara uppstår, att varorna under fortsatt magasi¬
nering eller tillämnad transport kunna skadas eller förstöras, hvarjemte
tullförvaltningen kan, derest till följd af särskilda omständigheter omflytt¬
ning i olika antal kolly är af nöden, dertill lemna tillåtelse, hvarom dock
generaltullstyrelsen ofördröjligen skall underrättas. Härtill kommer, att
nederlagsgodset kan efter anmälan hos tullförvaltningen till annan öfver-
låtas eller förpantas samt till annat nederlag förflyttas, äfvensom att gods-
egaren, sedan godset blifvit till förtullning angifvet, åtnjuter visst anstånd
med tullens erläggande. Men allt detta oaktadt är den befattning, varuegaren
sålunda kan taga med nederlagsgodset, ganska inskränkt. Han är för¬
hindrad att företaga sådana ompackningar af godset, som göra detsamma
lättast säljbart. Hela den mellanhandel emellan utländska producenter
och konsumenter, som består i att af de förra inköpa en viss vara i stora
qvantiteter och emballager och sedermera fördela densamma i mindre
kolly, hvilka för småhandlandena äro lämpligare, kan faktiskt icke idkas
af våra importörer, utan att de underkasta sin import förtullning. De
komma härigenom i ett afgjordt sämre läge än deras utländska konkur¬
renter, som äro befriade från all tullbehandling i sitt eget land. Ännu
mindre gifver nederlagsrätten våra industriidkare tillfälle att upptaga
konkurrensen med utländingarne i den verksamhet, dessa idka genom att
från andra länder hemta i åmaterial, som de utan att för detsamma betala
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
tull kunna inom sitt eget land bearbeta för att åter utföra. De hufvud-
sakligaste fördelarna af nederlagsrätten äro sålunda allenast, att varu-
egaren kan antingen reexportera varan i samma skick som den infördes
eller ock låta den qvarligga å nederlaget, till dess att han behöfver den
för den inhemska konsumtionen, hvarigenom han undviker ränteförlust å
för tidigt erlagd tullafgift.
Transitupplagsrätten är ännu inskränktare. Varuegaren är visser¬
ligen befriad från varans undersökning från tullverkets sida, innan den¬
samma å transitupplaget magasineras, men för öfrigt äro honom med-
gifna rättigheter i allmänhet mera inskränkta än den persons, som har
gods å nederlag. Så får egare af gods å transitupplag icke efterse
infördt kollys innehåll eller deraf taga prof, förr än sådant kolly blifvit
till förtullning eller nederlag angifvet. Alla de anmärkningar, som rigtats
emot nederlagsrätten, kunna sålunda i vida högre grad framställas emot
rätten till transitupplag.
Hvad slutligen beträffar den frilagersrätt, som sedan 1874 finnes
i vårt land, är den så inskränkt, att den ej kunnat erhålla någon större
betydelse. Förbehållen allenast tre städer och gällande endast för de
varor, som behöfvas för proviantering af fartyg, är denna rättighet natur¬
ligtvis af ringa omfång, men har här icke bort lemnas oanmärkt.
En utsträckning uti dessa i vårt land sålunda redan medgifna fri¬
heter i fråga om tullbehandlingen skulle lemnas genom upprättande af
frilager i detta ords vidsträcktare betydelse. Till ett sådant, frilager skulle
varor, utan att tull för dem erlades, kunna införas, der uppläggas och
på allt sätt behandlas som om de befunue sig utom landet.
För att bereda vår handelsverld denna synnerligen värdefulla lätt¬
nad, framlade Kongl. Maj:t, såsom ofvan nämnts, uti en till 1886 års
Riksdag aflåten proposition förslag till förordning angående allmänt frilager,
som detsamma skulle benämnas till skilnad från ofvanberörda i vårt land
redan befintliga frilager. Frågan om införande af detta tullupplag hade
väckts först af fullmäktige för handelsföreningen i Göteborg, hvilka i
underdånig ansökning af den 1 maj 1882 anhöllo, att Kongl. Maj:t täcktes
vidtaga åtgärder ledande dertill, att frilager i hufvudsaklig öfverensstäm¬
melse med den danska institutionen af samma art blefve i Sverige med-
gifvet. Till. stöd härför anförde fullmägtige hufvudsakligen, att det nu¬
mera, då genom de lättade kommunikationerna handeln emellan de skandi¬
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
naviska länderna kunde antagas utveckla sig till stor betydelse, mer än
hittills erfordrades, att Sverige i afseende på sina tullförhållanden icke
befunne sig i sämre ställning än Norge och Danmark; att så likväl för
närvarande vore förhållandet, enär handel på utlandet med importerade
varor från de här befintliga nederlag och transitupplag i de flesta fall
vore en omöjlighet till följd dels af de afgifter, som för upplagens begag¬
nande måste erläggas, och dels i synnerhet deraf, att varuegarens fria
dispositionsrätt öfver en på dessa upplag liggande vara vore inskränkt
genom flera föreskrifter, hvilka hindrade sönderdelning i smärre kollyn,
proftagning, bearbetande af varorna och dylikt, som för handeln, åtmin¬
stone med en stor del artiklar, vore oundgängligen nödigt, hvaremot Dan¬
marks och Norges kreditupplagsinstitution, och särskildt kreditupplaget i
Köpenhamn, kompletteradt af frilagersinstitutionen och rätten till det
s. k. »udvidede Kreditoplag» (derå varor af ett större antal slag —
särskildt manufakturvaror — och i mindre qvantiteter än å de allmänna
kreditupplagen få intagas) lemnade köpmannen helt andra fördelar och
lättnader i fråga om handeln med importeradt gods.
Sedan äfven stadsfullmäktige i Malmö den 9 september 1882 gjort
underdånig framställning i enahanda syfte, uppdrog Kongl. Maj:t den
27 oktober 1882 åt en komité att verkställa den utredning och uppgöra
de förslag, som erfordrades för införandet i den svenska tullagstiftningen
af den sålunda ifrågasatta frilagersinstitutionen. Denna komité afgaf i
augusti månad 1884 förslag till förordning angående frilager, dervid komi-
tén förmälde sig visserligen i hufvudsakliga delar hafva tagit till före¬
bild de bestämmelser, som för denna institution vore gällande i våra
grannländer Norge och Danmark, men likväl ansett sig böra i vissa delar
icke oväsentligt afvika från föreskrifterna i nämnda länder. Så skilde
sig den af komitén föreslagna frilagersinrättningen ganska väsentligt från
det danska frilagret derutinnan, att det svenka tullverket icke belastades
med anskaffande och underhåll af lokalerna, hvilket komitén föreslog
skulle öfverlemnas åt kommunen eller enskilde. Denna omständighet an¬
såg komitén komma att medföra den beaktansvärda fördel, att det sven¬
ska frilagret lättare än det danska kunde komma att erhålla det större
omfång och de öfriga fördelar, som närmast motsvarades af begreppet
frihamn.
Öfver komiténs förslag hördes såväl kommerskollegium som ge¬
neraltullstyrelsen. I det af dessa myndigheter gemensamt afgifna utlåtande
förklarade de sig, lika med komitén, anse, att den ifrågasatta institutionen
skulle komma att medföra väsentliga fördelar ej blott för handeln på ut-
Bih. till Iliksd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 26 Halt. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
landet, utan jemväl för den handel, som hade till syfte att inom landet
afsätta utlandets produkter. Genom det fria förfogande öfver godset, som
tillkomme frilagershafvaren, samt genom rättigheten att å frilagret jemväl
införa inländska eller utländska, redan förtullade varor — hvilka dock
naturligtvis vid derefter skeende utförsel från frilagret måste behandlas
såsom utländskt oförtulladt gods — blefve godsegaren i tillfälle icke blott
att ompacka godset, huru han behagade, utan ock att efter behag be¬
arbeta eller komplettera detsamma. Han kunde sålunda exempelvis af ut¬
ländska väfnader förfärdiga kläder med begagnande, om han så önskade,
af svenska symaterialier, af utländsk råtobak fabricera cigarrer o. s. v.
Klart vore dock, att, i följd deraf att tullsatsen å det färdiga fabrikatet
i allmänhet vore vida högre än å råvaran eller den halffärdiga produkten,
ett dylikt bearbetande af en råvara eller ett halffärdigt fabrikat endast
kundo med fördel ihågkomma, när det färdiga fabrikatet vore afsedt att
afyttras till utlandet. Äfven för utförseln af sådana varor, som ej å fri¬
lagret underginge någon ompackning eller bearbetning, medförde frilagers-
institutionen en lättnad derutinnan, att någon undersökning af varorna
hvarken vid införseln eller utförseln ifrågakomme. Icke mindre afsevärda
vore fördelarne af frilagersinstitutionen för den inrikes handeln. Bety¬
dande grenar af denna handel vore nemligen uteslutna från möjligheten
att i någon betydligare mån draga nytta af nederlaget. - Så vore förhål¬
landet med handeln med de flesta manufakturvaror och i all synnerhet
med handeln med väfnader. Då en handlande med dylika varor ständigt
måste hafva till hands, att för sina kunder förevisas, varor af alla de olika
modeller eller mönster, med hvilka han handlade, men han vanligtvis ej
kunde hålla något större lager af hvarje särskildt mönster, vore det klart,
att han ej kunde draga någon synnerlig fördel af nederlaget, från hvilket
han ej finge uttaga mindre än ett helt kolly, utan att han i regeln måste
hafva hela sitt varulager förvandt. under sitt eget lås, hvarigenom han
också lättare blefve i tillfälle att egna dylika mera ömtåliga varor nödig
tillsyn och vård. Också begagnades i Stockholm, enligt hvad embets-
verken inhemtat, nederlagsrätt endast i undantagsfall af dem, som hand¬
lade med manufakturvaror. Infördes åter frilagersinstitutionen, kunde
köpmannen inskränka sig till att i sin handelsbod tillhandahålla prof å
de artiklar, han hölle till salu, samt upplägga den väsentligaste delen af
sitt lager å frilagret, hvarifrån han kunde göra uttagningar i mån af
kundernas reqvisitioner samt i de af dem önskade qvantiteter.
Med afseende på de väsentliga fördelar, den ifrågavarande institu¬
tionen, hvilken icke komme att föranleda någon kostnad för statsverket,
skulle komma att medföra för den svenska handeln, tillstyrkte derför
11
Motioner i Andra Kammaren, N:0 116.
embetsverken, att institutionen måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad komitén föreslagit, i den svenska-tullagstiftningen införas.
I det af herr statsministern derefter afgifna yttrande till statsråds¬
protokollet vid beslutet om den kongl. propositionens aflåtande anförde
denne, bland annat, hurusom af komiténs förslag till förordning angående
frilager framginge, att komitén tänkt sig hufvudgrunderna för denna
institution sådana, att frilager skulle', efter tillstånd af generaltullstyrel¬
sen, få inrättas uti eller i närheten af stapelstad, dervid statens kostnad
för bevakning, bokföring och expedition skulle betalas af frilagrets egare,
samt att på frilagret skulle få intagas så väl tullpligtigt gods, af hvad
slag det vara må, som alla slag tullfritt och förtulladt gods, dock att från
frilager skulle vara uteslutet sådant gods, som kunde medföra eldfara eller
annan skada eller olägenhet för frilagret, samt att för en gång förtulladt
gods, som intagits å frilager, skulle vid uttagningen å nyo erläggas tull,
såsom vore det från utlandet direkt intaget. Statsverkets trygghet att
utfå behöriga tullafgifter skulle enligt förslaget tillgodoses derigenom, att
tulltjenstemännen skulle ega tillträde till frilagrets särskilda afdelningar,
samt att detsamma skulle vara försedt med vaktrum, som måste passeras
af hvar och en, som lemnar frilagret; att i vaktrummet vederbörande tull¬
tjensteman skulle ega att å den utgående låta verkställa kroppsvisitation,
utan att vara underkastad påföljd i händelse underslef befunnes icke hafva
egt rum, såsom följd hvaraf tillträde till frilager skulle vara förbjudet för
qvinnor; äfvensom att öfverträdelser af förordningen blifvit belagda med
ganska drygt ansvar.
Beträffande förslaget i öfrigt ville herr statsministern särskilt fästa
uppmärksamheten derpå, att då enligt förslaget statens kostnad för be¬
vakningen af samt bokföringen och expeditionen vid frilagret skulle be¬
talas af dess egare, hvilken, innan frilagret må för sitt ändamål begagnas,
skulle för gäldandet af sagda kostnad ställa säkerhet, som af general¬
tullstyrelsen godkändes, någon kostnad i följd af den nya inrättningens in¬
förande icke komme att drabba statsverket. Vidare ville herr statsmini¬
stern framhålla, att varorna så väl vid intagandet å och uttagandet från
frilagret som under den tid, de derstädes vore upplagda, stode under
oafbruten bevakning af tulltjenstemän, hvadan staten icke hade att be¬
fara någon förlust genom egarens insolvens, och faran för indirekta för¬
luster genom underslef, smuggling o. s. v. icke vore större, än den vore
vid all varuinförsel från utlandet.
Om förenämnda kongl. proposition detta oaktadt icke blef af Riks¬
dagens båda kamrar antagen, anser utskottet anledningen härtill sanno¬
likt snarast vara att söka deri, att man inom den ena kammaren ännu
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
icke hunnit fullt beakta och uppskatta de stora fördelar, som antagandet
af ett dylikt förslag skulle innebära.
I allt hufvudsakligt torde dessa fördelar redan vara framhållna i
den redogörelse, utskottet här ofvan lemnat för den särdeles fullständiga
och mångsidiga belysning saken redan vunnit inom handelsföreningarne
i Göteborg och Malmö, inom den kongl. komitén, hos kommerskollegium
och generaltullstyrelsen och slutligen i statsrådet.
Såsom förut påpekats, innebär förslaget heller icke någon afvikelse
från de principer, som redan äro gällande i vår tullagstiftning. Stats¬
makterna hafva deri fullt erkänt, att tull icke bör drabba den i export¬
ändamål införda varan, vare sig den är afsedd att exporteras i samma
tillstånd som den införts eller i mera förädlad form. Detta erkännande
ligger till grund för alla ofvan omnämnda, importörerna redan lemnade
medgifvanden. Men det har ock visats, att dessa medgifvanden icke
kunna anses vara tillfyllestgörande. Det är först genom tillåtelse att
upprätta allmänt frilager, som det mål uppnås, hvilket af lagstiftaren
åsyftats. Till ett allmänt frilager kan producenten införa hvilka varor
han för sin tillverkning behöfver utan att för någon af dem nödgas er¬
lägga tull. Han är der ock befriad från hvarje undersökning af varan,
från alla kostnader till utrönande af huru mycket af råvaran återfinnes
i den färdiga produkten, från all den tidsförlust, som af en dylik under¬
sökning blifver en följd, äfvensom slutligen från all förlust af ränta å
erlagd tullafgift. Han behöfver ej frukta att genom en origtigt beräknad
grund för restitutionen få hela sin affärsverksamhet satt på spel, utan
kan, fri från alla på konstladt sätt åvägabragta produktionskostnader,
beräkna utgifter och inkomster inom sin verksamhetsgren efter samma
grunder som hans utländske konkurrent.
A andra sidan behöfver ej heller staten befara att genom för hög
restitution till exportören utgifva mer än denne såsom importör förut
erlagt i tull. Har man som nu skett en gång erkänt principen, synes
man icke böra tveka att föra densamma till dess enda fullt rigtiga och
verksamma konseqvens.
En fabrik ega vi redan i vårt land, som arbetar under samma vilkor
som en fabrik med frilagersrätt, nemligen fabriken i Karlshamn för rening
af utländskt råbränvin. Det är allmänt kändt, att denna fabrik icke
skulle kunna drifvas utan de friheter densamma uti ifrågavarande af¬
seende erhållit. Men många äro de industrier, som af ifrågasatta institu¬
tion borde kunna draga nytta. Exempelvis kunna nämnas för export
beräknade möbelsnickeri, vagn- och instrumentfabrikation, tillverkning af
färdiggjorda kläder, deri inberäknadt skodon och hattar, fabrikation af
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
13
tvål, parfymer, chokolad, cigarrer in. m. Hit höra särskildt ett slags in¬
dustrier, som borde vara föremål för ett synnerligen varmt nationel in¬
tresse, men som under nuvarande förhållande synas hafva svårighet att
här taga fart, de nemligen, som afse en bearbetning af landets egna natur¬
alster med tillhjelp af en eller annan utländsk produkt. En sådan
industri är t. ex. den, som består i förädlingen af våra vilda bär. Man
må icke tro, att denna industri, hvilken här valts såsom exempel, blott
är af ringa betydelse eller rör sig med foga beaktansvärda siffror.
Våra skogsbär utföras numera till Tyskland i hela ångbåtslaster; enligt
hvad statistiken gifver vid handen, exporterades af friska frukter och bär
under år 1887 633,152 kilogram, år 1888 1,255,086 kilogram och år
1889 1,182 447 kilogram. Största delen häraf har naturligtvis utförts till
utländska fabriker, hvarest dessa frukter och bär förvandlats till sylter,
safter och viner. För våra egna landsmän är drifvandet af denna indu¬
stri i stort i det närmaste omöjliggjord, enär för densamma behöfves
socker, för hvars höga tull restitution väl kan erhållas, men endast under
ofvan angifna, produktionen fördyrande och ytterst försvårande vilkor.
Denna industri skulle säkerligen eljest kunna i ganska stor utsträckning
drif vas i vårt land, och den nationalrikedom vi ega uti våra vilda bär
skulle, om berörda hinder aflägsnades, i vida rikare mån än hittills kunna
tillgodogöras. Flera exempel kunde här anföras på dylik industriel verk¬
samhet, genom hvars underlättande på angifna sätt bättre afsättning för
inhemska produkter skulle erhållas.
Liksom den för utförsel arbetande svenska industrien, skulle äfven
den svenska handeln af frilagersinstitutionen draga fördel, och detta ej
blott för sin exportaffär på utlandet, utan äfven för varuomsättningen i
eget land, der den nu har att möta en fördelaktigare stäld utländsk kon¬
kurrens. Såsom förut påpekats, kan man icke inom det svenska neder¬
laget ompacka å detsamma upplagda varor, när icke detta för varans bi¬
behållande i värde befinnes alldeles oundgängligt. Den handel, som består
uti att importera en vara i större emballager, fördela densamma i mindre
kollys och derpå afyttra dem till minuthandlande, kan derför icke hos
oss idkas, utan att importören underkastar sig att först betala tull för det
i de större emballagen importerade godset. Med begagnande af det
danska frilagret kan den danske köpmannen med fördel drifva denna
handel å Sverige. Och är detta ock, såsom motionären anmärkt, förkla¬
ringen till att en stor del af våra kolonialvaror går öfver Danmark.
Genom inrättande af allmänt frilager jemväl i Sverige skulle man möj-
liggöra för våra handlande att med hopp om framgång upptaga konkur¬
rensen med Köpenhamns affärsmän och såmedelst tillförsäkra våra lands¬
män den handelsvinst, som för närvarande stannar hos utländingen.
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
Men den utvidgade handel, som genom inrättande af frilager åstad¬
kommes, medför naturligen äfven utvidgad sjöfart, och har derigenom
betydelse äfven för de handlande, som icke sjelfva begagna sig af fri¬
lagret. En ökning i de reguliera transportförbindelserna har öfver allt
visat sig blifva en följd af den i större skala tillämpade frilagersinsti-
tutionen. Och bristen på fasta ångbåtsförbindelser, särskildt med något
mera aflägsna länder, är en brist, hvaröfver så väl våra exportörer som
importörer för närvarande klaga. Allt för länge åtnöjde sig vårt land
med att nästan icke hafva egna fasta ångbåtskommunikationer annat än
med Liibeck och Köpenhamn, öfverlemnande åt den hanseatiska frihamnen
och det danska frilagret att förse oss med hvad vi från andra länder
behöfde och att förmedla våra förbindelser med den öfriga verlden.
En annan fördel för handeln skulle i de fall, der kommuner eller
störa privatbolag uppbyggde frilagersmagasin, vinnas derigenom, att de
i dessa magasin upplagda varor lättare än hittills skulle kunna af deras
egare försäljas eller pantsättas utan att dessförinnan undergå åtskilliga
åtgärder hos tullförvaltningen, hvarjemte formen för varans öfverlemnande
åt köparen eller kreditgifvaren är onödigtvis tung och omständlig. I
attester från frilagrets föreståndare, intygande att vissa till qvantitet och
beskaffenhet bestämda varor der blifvit upplagda och komme att till¬
handahållas attestinnehafvaren, skulle man hafva vunnit den vigaste och
beqvämaste formen för en varas försäljning eller förpantning, en form,
som, hos oss genom »magasinsbolagen» knappast mer än inledd, i Eng¬
land genom de s. k. warrants vunnit en oerhörd utsträckning.
De stora fördelar, som sålunda genom inrättande af allmänt frilager
skulle beredas såväl industri som handel, skulle enligt Kongl. Maj:ts
förslag vid 1886 års riksdag icke tillskynda statsverket några kostnader,
och någon dylik anledning kunde derför icke åberopas för afslag å den
kongl. propositionen. De skäl, som härför anfördes, finner utskottet icke
ega den betydelse, som då synes hafva tillmätts desamma, och hafva till
största delen blifvit af motionären bemötta.
Mot hvad motionären i berörda afseende anfört vill utskottet allenast
erinra, det hans förslag, att för undvikande af förlust i tullinkomsten i
följd af minskning af taran vid ompackningen höja tullen med ett mot¬
svarande procenttal, vid tillämpningen torde komma att möta betydande
svårigheter. Men då, såsom statsministern år 1886 anmärkt, föreskrifterna
om att vid förtullningen afdrag ej får göras för emballaget äro lemnade,
icke för att öka tullen å de ifrågavarande artiklarne, utan allenast för
att underlätta deras tullbehandling, synes intet vara att anmärka emot
att. varuegaren beredes tillfälle att inom frilagret med varorna vidtaga eu
15
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
åtgärd, hvilken han i allt fall egt frihet företaga före varornas införsel. Då
den minskning i tullafgifter, som härigenom skulle uppstå, ur fiskalisk
synpunkt dessutom är jemförelsevis obetydlig, och de som begagna sig
af utländskt frilager alltid kunna undandraga staten denna inkomst, synes
detta skäl mot inrättande af allmänt frilager icke ega synnerlig vigt.
En annan anmärkning, som vid 1886 års riksdag framstäldes emot
det kongl. förslaget, var, att någon större affärsverksamhet af detta slag
icke vore att förvänta inom vårt land. Det är visserligen sant, att vi
redan låtit en dyrbar tid gå oss ur händerna, och att våra grannar väl
begagnat sig deraf och bemäktigat sig ifrågavarande handel. Men det
är att märka, att nu föreliggande fråga väckts till lif genom framställ¬
ningar från två af våra större handelsstäder. Det är således anledning
att antaga, att affärsmännen i dessa städer skola begagna sig af den
gifna tillåtelsen och såmedelst möta en konkurrens, hvilken, såsom motio¬
nären påpekat, blifver så mycket svårare att motstå, då Köpenhamn er¬
håller en frihamn, från hvilken berörda affärsverksamhet kan drifvas i
ännu större utsträckning än hittills. Härtill kommer en annan omstän¬
dighet, som manar att fortast möjligt lemna det sökta medgifvandet.
Snart skall Nord-Östersjökanalen öppnas för trafik och Östersjö-handeln
kommer dermed säkerligen att beträda helt nya vägar. Det är vigtigt, att
den svenske köpmannen då kan begagna sig af denna omhvälfning och taga
sin andel uti ifrågavarande handel, som eljest kommer att allt fortfarande
förblifva i utländingarnes händer. Denna sida af frågan är synnerligen
beaktansvärd och påkallar densammas snara afgörande.
Emot frilagersinstitutionens införande gjordes vid 1886 års riksdag
vidare den invändning, att man skulle hafva svårt för att förebygga smugg¬
ling från ett frilager. En sådan erfarenhet har dock icke gjorts i andra
länder, och det torde derför icke finnas någon anledning att antaga, det denna
olägenhet skulle visa sig här. De försigtighetsmått, som i detta afseende
stadgades i den föreslagna förordningen, synas utskottet ock hafva varit
fullt-betryggande, i synnerhet som den föreslagna förordningen jemväl
innehöll, att frilagershafvare skulle, om han om smugglingen egt vetskap,
hafva_ för alltid förverkat rätt att af fri lagret sig begagna samt vara
skyldig att genast utrymma sitt lager.
En anmärkning, som deremot med mera fog gjordes emot det kongl.
förslaget, var att detsamma utan inskränkning tillät uppläggande af
bränvin och sprit å frilager, oaktadt dessa varor ej få läggas å nederlag.
Förbudet häremot är tydligen lemnadt dels för att förebygga spekulation
med utländskt bränvin å den inhemska marknaden, dels ock till följd deraf,
att utan dylikt förbud importören af utländskt bränvin skulle gynnas framför
16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
producenten af den inhemska varan, i det den senare måste betala sin skatt
förskottsvis, men den förre först då han ville sälja varan för konsumtion.
Då de skäl, som sålunda tala för att bränvin icke far uppläggas å nederlag
för att sedermera kunna användas för den inhemska konsumtionen,
jemväl synas gälla för frilager, torde den sålunda framstälda anmärk¬
ningen vara rigtig, men föranleder icke till ett förkastande åt hela den
föreslagna institutionen, utan allenast till förbud för att å frilager införa
bränvin för annat ändamål än dess förädling till export i derför särskildt
inrättad fabrik.
Då utskottet sålunda icke ansett något giltigt skäl förefinnas emot
antagande af en lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den åt Kongl.
Maj:t vid 1886 års riksdag föreslagna, men deremot delar den åt handels-
verldens representanter, af kommerskollegium och generaltullstyrelsen
samt af Kongl. Maj:t sjelf uttalade uppfattning, att såväl industri som
handel skulle af tillåtelsen till upprättande af allmänt frilager kunna draga
stor nytta, samt staten af denna institution icke skulle ådragas någon
kostnad, har utskottet funnit motionärens förslag i denna del böra till¬
styrkas.
Motionen innehåller emellertid härjemte en hemställan, att Riks¬
dagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning af frågan
om samt behofvet och förmånen af inrättande af en svensk frihamn vid
Öresund. Denna del af förslaget har utskottet ansett sig för närvarande
icke kunna biträda. Det är visserligen sant, att samtliga de fördelar,
som tala för upprättande af allmänt frilager, i regel ännu fullständigare
förväntas af en frihamn. En frihamn är ett landområde med tillhörande
hamn, som förklarats ligga utanför rikets tullgräns. Den är sålunda
ett allmänt frilager i stort; inom densamma kunna uppföras magasin och
fabriker af alla slag. Frågan om upprättande af en dylik hamn synes
dock nu vara för tidigt väckt. Anläggningen af en sådan kräfver nem¬
ligen mycket stora kapital. Frihamnen i Hamburg har kostat omkring
150 millioner mark, och kostnaden för den redan beslutade anläggningen
af frihamn i Köpenhamn beräknas skola uppgå till omkring 12 millioner
kronor. Det är visserligen sannolikt, att å flera platser inom vårt land
frihamn skulle kunna anläggas för vida mindre kostnader, men dessa
torde i alla fall blifva så betydliga, att hvarken staten eller någon kom¬
mun för närvarande skulle vilja åtaga sig desamma. Detta kan ju möj¬
ligen anses icke hindra, att en utredning göres om behofvet af en fri¬
hamn och de utsigter, som kunde förefinnas för att densamma skulle
blifva af någon större nytta. Men just en sådan utredning torde under
nuvarande förhållanden vara svår att åstadkomma. Innan allmänna fri¬
17
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
lager blifvit inrättade och den utsträckning dessa visat sig kunna laga
blifvit känd, torde en tillfredsställande utredning af frågan om frihamn
vara svår att åvägabringa. Härtill kommer att, som ofvan påpekats, de
allmänna frilager, som enligt det kongl. förslaget skulle inrättas i vårt
land, bättre än de utländska frilagren skulle kunna ersätta en frihamn
genom öfverlemnandet till enskilde och kommunerna att upprätta dylika
institutioner, hvilka kunde efter behofvet vidgas och förstoras och sålunda
sjelfva genom sin naturliga utveckling snart angåfve, hvar lämpligaste
platsen vore för en frihamn.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,
att motionärens förslag måtte på det sätt bifallas,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla om framläggande för nästa Riksdag af förslag
till förordning angående allmänt frilager, i hufvud¬
saklig öfverenstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag
till 1886 års Riksdag samt med föreskrifter, som be-
tryggade statsverket för alla kostnader med anledning
af berörda institution.
Stockholm den 10 april 1891.
Carl Herslow.
Reservationer af herrar Reuterswärd, Wallberg, Stephens, Almström och
P. J. Andersson.
Herr Lithander har härjemte anhållit att få antecknadt, att han till
följd af sjukdom icke deltagit i behandlingen af förevarande motion.
Som man ser, fans det visserligen reservanter från Första Kamma¬
ren inom utskottet, men motionen bifölls i hvad det gälde frilag er sinstitu¬
tionen utan votering i Andra Kammaren och afslogs i den Första med
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 26 Höft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
endast en rösts majoritet, hvilket gaf mig anledning att återkomma med
densamma till 1892 års lagtima Riksdag, helst som Köpenhamns frihamns-
rätt då redan blifvit beslutad.
I den nya upplagan af motionen framhöll jag bland annat följande:
En ledamot af danska riksdagen uttalade under debatten om Köpen¬
hamns frihamn den säkra förhoppningen, att i kampen om handeln och
sjöfarten på Norden och Östersjöländerna i allmänhet Köpenhamn, oaktadt
det låg längre från de transmarinska länderna än t. ex. London och
Hamburg, som han ansåg komma att blifva dess hufvudsakliga konkur¬
renter, skulle med framgång kunna bestå i täflingsstriden, just derför att
Köpenhamn egde i den skandinaviska halfön ett naturligt uppland; någon
tanke på att vi skulle kunna hitta på att midt emot Köpenhamn inrätta
en svensk frihamn, för hvilken väl åtminstone vårt eget land blefve ett
naturligare uppland än för Köpenhamn, hade naturligtvis aldrig före-
sväfvat den danske riksdagsmannen, hvilket för öfrigt är ganska ursäkt¬
ligt, då det är allmänt kändt, huru våra bröder på hinsidan Sundet
beträffande både handel och sjöfart och samtrafik snart sagdt på alla
upptänkliga sätt ställa om för oss. (Samtrafiken är inom parentes sagdt
helt enkelt i vissa fall en boycottning af de svenska Öresunds-städerna).
Att låta förslaget om frilager och frihamn hvila har derför ej synts mig
lämpligt hvarken med afseende på det förra eller den senare. Förslagets
motståndare hafva i synnerhet framhållit som skäl att motsätta sig det¬
samma, att vi svårligen förmådde åstadkomma någon reexport af impor¬
terade varor, och att detta väl ändå vore hufvudsaken med dylika inrätt¬
ningar. Som svar härpå må jag säga, att för oss är framför allt hufvud¬
saken att blifva herre i eget hus och afskudda oss främmande ok eller
med andra ord att söka täfla med Köpenhamn och danskarne om hvad
de kalla sitt naturliga uppland, hvaraf vi sjelfva ju utgöra hufvud stycket,
Men skälen, i synnerhet under närvarande förhållanden, att i vårt land
inrätta förutnämnda institutioner äro så påtagliga för dem, som ligga
något närmare vårt »nya Lybeck», och hafva dessutom, ännu ovederlagda,
så framhållits i förra årets bevillningsutskotts utlåtande i frågan, att jag
vågar äfven i år föreslå, etc. (Se motionen n:o 162 vid 1892 års lagtima
riksdag).
Äfven då biföll Andra Kammaren den del af motionen som afsåg
inrättande af frilager, hvaremot Första Kammaren å nyo afslog densamma,
dock med mycket ringa majoritet.
De skäl man framhållit mot inrättande af frilager hos oss (och som
äro sakligt och fullständigt vederlagda i bevillningsutskottets utlåtande
1891) hafva hufvudsakligen bestått deri, att då ej alla våra stadssamhällen
19
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
eller affärsmän kunna komma i åtnjutande af frilager, skulle det vara en
orättvisa mot dem (d. v. s. de fleste), som blefve utan. Denna åsigt får
väl anses bero på en fullkomlig missuppfattning om med hvem eller hvad
det svenska frilagret komme att konkurrera; ty (äfven med för öfrigt
fullt senterande af den patriotiska farhåga, som i denna fråga tycks mer
eller mindre aningsfullt förefinnas hos en del ledamöter inom riksdagen),
kan dét väl ej bortresoneras, att det blefve med frilagret eller frihamnen
i Köpenhamn, Hamburg etc., som svenskt frilager komme att täfla. Och
våra handlande i allmänhet finge ju förmånen att kunna vända sig med
sina reqvisitioner ej blott t. ex. till frihamnen i Köpenhamn, utan äfven
till någon liknande svensk inrättning. Och vårt svenska frilager, som
ju enligt 1886 års förslag ej skulle komma att kosta staten ett enda öres
uppoffring, blir så att säga eu frihamn i miniatyr med förutsättningar
för en naturlig och »selfmade» utveckling, der förhållandena äro gyn-
samma. Ett annat skäl mot frilagersinrättningen har varit, att genom
ompackningen och följaktligen minskning i taran skulle äfven minsk¬
ning i tullinkomster uppstå; men då man lika snabbt och beqvämt kan
tillföra oss sådant ompackadt gods från Köpenhamns frihamn som från
frilager i t. ex. Malmö eller Göteborg, kan ju förbudet mot inrättande af
frilager i Sverige ej hindra tullförlust i detta fall. Men man är ju oför¬
hindrad att höja tullen på varor, som här äro i fråga, om behofvet så
anses kräfva. Hufvudsyftet. med motionen är att så vidt möjligt undvika
utländska mellanhänder och att bereda den svenske köpmannen möjlighet
att täfla med utländingen om handeln åtminstone på vårt land.
Då den andra delen af motionen, eller utredning af frågan om för¬
månen och behofvet af en svensk frihamn vid Öresund, vid 1891 och 1892
årens riksdagar af slagits i båda kamrarne, hade jag tänkt att ej för när¬
varande dermed besvära Riksdagen, men då såväl Nord-Östersjökanalens
öppnande som fullbordandet af Köpenhamns frihamn stå för dörren, torde
det få ursäktas mig, att jag äfven upptar denna del af min gamla motion.
Det kan ju tänkas som en möjlighet, att med den revolution i samfärd¬
seln, som Nord-Östersjökanalen utan tvifvel föranleder, de skandinaviska
länderna på ömse sidor om Sundet kunna få gemensamt intresse att sam¬
arbeta på detta område. Jag hänvisar för öfrigt till motivering för denna
del af motionen till herr Fredholms m. fl. reservation till bevillnings¬
utskottets utlåtande n:o 15 vid 1892 års riksdag.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt vågar jag vördsamt
föreslå,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller
såväl om förslag till inrättande af en frilagersinstitution,
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886 års förslag,
som om utredning af frågan om och nödvändigheten
och förmånen af en svensk frihamn vid Öresund.
Stockholm den 27 januari 1894.
M. Halm.
Häri instämma:
Rob. Härin. J.
G. W. Skytte.
Bengtson. Hans Andersson.
Axel Vilh. Ljungman.
Stockholm, John Björkmans boktryckeri, 1894.