F örslau*
r :
utarbetadt af
komiterade för Sverige, Norge och Danmark.
STOCKHOLM.
ISAAO MAItCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG.
1891.
Till Konungen!
Sedan den svensk-norsk-danska komité, hvilken haft isig uppdraget, att
uppgöra förslag 1 ill eu såvidt möjligt likartad lagstiftning för Sverige, Norge och
Danmark angående förvärfvande och förlust af medborgarerätt, vid sammanträde
4
i Christiania sistlidne Oktober månad afslutat sina arbeten, får jag, som på grund
af Eders Kongl. Maj:ts nådiga förordnande af den 28 Januari 1889 deltagit i
komiténs förhandlingar å Sveriges vägnar, härmed i underdånighet öfverlemna af
komitén särskild! för hvart och ett af de tre länderna utarbetadt förslag till lag
i ämnet, äfvensom för dessa lagförslag gemensamma motiver; och torde det tillåtas
mig att beträffande komiténs sammansättning och gången af dess arbete under¬
dånigst åberopa den redogörelse derför, som i inledningen till motiverna finnes
afgifven.
Såsom lagförslagen visa, har det lyckats komiterade att uppnå öfverens¬
stämmelse i nästan alla väsentliga punkter. Det i § 4 af norska förslaget före¬
kommande särskilda stadgande, som ej finnes i svenska eller danska förslagen,
har föranledts af vissa bestämmelser i Norges grundlag, angående Indika det
icke kunnat ifrågakomma att föreslå någon ändring; men berörda stadgande,
hvithet allenast afser att för den, som har norsk infödsrätt, men förlorat sm
norska medborgarerätt, under vissa omständigheter öppna lättare tillfälle att åter¬
vinna medborgarerätten än som erbjudes genom »Bevilgning», kan icke framkalla
kollisionsfall och innebär ej heller någon principiel afvikelse från lagförslagen för
de begge andra länderna. En annan skiljaktighet torde kräfva större uppmärk¬
samhet. Enligt nu gällande rätt kan eu utländsk man vinna naturalisation i
Sverige och genom »Bevisning» erhålla medborgarrätt i Norge efter att hafva
varit bosatt i landet endast tre år, hvaremot i Danmark, der naturalisation be¬
viljas genom af Konung och Riksdag för hvarje särskild! fall antagen lag, i all¬
mänhet fordras, att sökanden skall hafva bott i landet femton år, hvilken tid emel¬
lertid för svenske och norske undersåtar vanligen förkortas till fem år. Från
dansk sida har man icke ansett sig kunna föreslå någon ändring beträffande hit¬
tills gällande ordning eller vilkor för naturalisations meddelande, och samtliga
lagförslagen hafva fördenskull i berörda hänseenden allenast hänvisat till hvad
derom i hvarje land för närvarande är stadgadt. Skiljaktighet kan fördenskull
fortfarande såsom hittills komma att cga rum i fråga om vilkoren för förvärfvande
på ofvan nämnda grund af medborgarerätt i de tre länderna, men dels lärer denna
skiljaktighet icke i och för sig vara af synnerlig betydelse, helst utländmgars
ställning i Danmark, särskild! hvad rätten att drifva näring och att besitta fast
egendom angår, är icke oväsentligt friare än åtminstone i Sverige, dels torde det
vara att förvänta att, derest öfriga bestämmelser rörande förvärfvande och förlust
af medborgarerätt blifva lika för de tre länderna, praxis i Danmark skall af re-
ciprocitetshänsyn småningom öfvergå till att, livad svenskar och norrmän angår,
fordra allenast tre års vistelse i landet såsom vilkor för naturalisation.
En tredje olikhet förefinnes i 7 § emellan svenska och norska förslagen å
den ena sidan samt det danska å den andra; men denna olikhet, som har sin
grund i de i Danmark gällande bestämmelser angående myndighetens inträdande
vid 18 års ålder, torde ej kunna tillerkännas någon synnerlig vigt.
Hvad angår det svenska lagförslagets ställning till gällande svensk rätt i
•ämnet, lärer Eders Kongl. Maj:t nådigst finna, att förslaget i hufvudsak är grun¬
dad! å samma principer, som erkännas såsom bestämmande för denna, och att
detsamma till väsentlig del innehåller allenast ett uttalande såsom lag af hvad
redan är antaget vara gällande rätt, fastän uttryckliga stadganden derom icke
finnas meddelade. Det är egentligen endast i två hufvudpunkter förslaget inne¬
håller nya bestämmelser. Den ena är den, som omnämnes i 2 §, deri stadgas,
att en utländing, som är född i riket och här oafbrutet haft sitt hemvist till upp¬
nådd myndighetsålder och vidare ett år derefter, skall vid utgången af nämnda
tid, eller således då lian fyller 22 år, utan vidare förvärfva svensk medborgare-
rätt, såframt han ej under sista året i viss angifven ordning afsagt sig denna
rätt. Grunderna för denna nya bestämmelse återfinnas i lagförslagens motiver,
till hvilka jag i underdånighet hänvisar. Här torde emellertid, med hänsyn till
bestämmelsen derom att omförmälda afsägelse skall ske genom skriftlig förklaring,
afgifven hos Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvande, böra erinras, att nämnda
bestämmelse lärer nödvändiggöra en administrativ föreskrift om skyldighet för
bemälda myndighet att öfver inkomna förklaringar af ifrågavarande slag föra sär¬
skilda förteckningar, så inrättade, att genom dem lätteligen kan för hvarje sär¬
skild! fall konstateras, huruvida afsägelse egt rum eller icke.
Beträttande den andra af ofvan angifna punkter meddelas bestämmelser i
7 §. Dessa bestämmelser gå i hufvudsak derpå ut, att den, som i tio år oaf¬
brutet haft sitt hemvist utom riket, skall anses hafva förlorat sin medborgarerätt,
så framt han icke före nämnda tids utgång och sedermera inom hvart tionde år
genom särskild förklaring förbehåller sig rättighet att fortfarande förblifva svensk
medborgare, hvarjemte i 8 § stadgats, att den, som förlorat svensk medborgare-
rätt, på grund af 7 §, återvinner densamma, då han åter tager hemvist i riket.
Visserligen äro, såsom jag ofvan antydt, nämnde bestämmelser afvikande från nu
gällande rätt; men den grundtanke, ur hvilken desamma framgått, är dock icke
främmande för svensk rättsuppfattning. På skilda tider bär nemligen af fram¬
6
stående jurister uttalats den åsigt en, att bosättning utomlands, förenad med afsigt
att der förblifva, redan enligt nu gällande lag medför förlust af medborgarerätt.
För denna mening har åberopats stadgandet i 15 kap. 7 § Årfdabalken, enligt
hvilket den som »öfvergifver sitt fädernesland och sätter sig alldeles neder att
bygga och bo under främmande herrskap», ej njuter större rätt till arf, som seder¬
mera här i riket faller, än »andre utländske» på samma ort, hvarjemte för sam¬
ma mening hemtats ytterligare stöd af Kongl. Förbudet emot oloflige utflyttnin¬
gar och resor utur riket samt hvad till förekommande deraf iakttagas bör den
27 December 1811. Särskild! har man inom administrationen gjort nämnda åsigt
gällande vid förhandlingar med främmande makter om ifrågasatt skyldighet för
Sverige att till försörjning emottaga infödde svenskar, livilka, efter att hafva
vistats utomlands under så lång tid, exempelvis tio år, att presumtion ansetts
föreligga för deras afsigt att förblifva i utlandet, der kommit i behof al fattig¬
understöd; och der frågan gält en utländsk stat, som i sin egen lag haft en mot¬
svarande regel, lärer äfven vägran å Sveriges sida att emottaga till försörjning
sådana personer som ofvan afses, blifvit af den utländska staten erkänd såsom
berättigad. Emellertid torde det å andra sidan icke kunna förnekas, att de grun¬
der, å hvilka nyssnämnda åsigt hvilar, äro tämligen vacklande. Stadgandet i 15
kapitlet 7 § Årfdabalken liar endast till syfte att bestämma om rätten till arf i
visst fall, ej att afgöra frågan om medborgarerättens upphörande eller bestånd;
och hvad Kongl. påbudet den 27 December 1811 angår, så torde detta, som ut¬
färdats å administrativ väg och numera upphört att gälla, icke heller kunna till¬
erkännas någon afgörande betydelse för bedömande af föreliggande fråga. Hvilken¬
dera åsigten än må vara den rätta, torde det likväl kunna anses obestridligt, att
ifrågavarande bestämmelser i förslaget stå i god öfverensstämmelse med den rätts-
åsigt, hvarå ofvannämnda ännu gällande stadgande i 15 kap. 7 § Årfdabalken
hvilar, och desamma torde, särskild! ur praktiska hänsyn, väl försvara sin plats
i förslaget. Visserligen lärer det väl ej kunna sägas vara afgjordt, att ifråga¬
varande bestämmelser komma att föranleda dertill, att Sverige, om fråga väckes
om hemsändande från utlandet af någon, som enligt samma bestämmelser förlorat
sin svenska medborgarerätt, skall kunna i hvarje fall och gent emot hvilket annat
land som helst vägra att emottaga eu sådan förutvarande medborgare; men stad¬
gandet kommer likväl, på grund af den i internationella förhållanden erkända re-
ciprocitetsgrundsatsen, att försätta Sverige i en gynsammare ställning gent emot
sådana länder, hvilkas nationalitetslagar, liksom t. ex. Tysklands, innehålla be¬
7
stämmelser af liknande art, äfvensom bereda lättare väg för ordnande af hit¬
hörande frågor genom traktater. De grunder, som i (ifrigt varit bestämmande
för förslagets innehåll i denna del, äro anförda i de gemensamma motiverna.
De afvikelse!- från nu gällande rätt, förslaget i ofvan angifne delar liksom i
några andra punkter af mindre betydenhet innehåller, lära icke vara af beskaf¬
fenhet att nödvändiggöra ändring af något rum i nu bestående lag. Visserligen
torde det kunna ifrågasättas, om, derest förslaget varder lag, stadgandena i 15
kapitlet 7 § Årfdabalken vidare behöfva bibehållas; men då något hinder för deras
bestånd samtidigt med bestämmelserna i förslaget icke lärer förefinnas, har jag
icke ansett det tillkomma mig att derutinnan föreslå någon förändring.
Underdånigst
PAUL ISBERG.
Helsingborg den 11 December 1890.
Svensk text.
Norsk Text.
Dansk Text.
Lag
om
förvärfvande och förlust af
medborgarrätt.
1 §•
Svensk medborgarrätt, för-
värfvas, på grund af födsel,
af äkta barn, hvars,fader har
svensk medborgarerätt.
2 §•
Utländsk man eller utländsk
ogift qvinna, som är född i
riket och här oafbrutet haft
sitt hemvist intill uppnådd ålder
af tjugutvå år, blifver svensk
medborgare, såframt han eller
hon icke under sista året hos
Konungens Befallningshafvan¬
de i länet genom derom af-
gifven skriftlig förklaring af-
sagt sig rättigheten att varda
svensk medborgare och dervid
tillika med behörigt bevis styrkt
sig ega medborgarerätt i annat
land. Rätt till afsägelse, som
nu är nämnd, eger ej rum för
den, som är född af utländing,
Lov
om
Erhvervelse og Tab af Stats-
borgerret.
§ 1-
Iföl ge Födsel erhverves norsk
Statsborgerret af ;egte Barn.
hvis Fader har norsk Stats¬
borgerret.
§ 2.
Udenlandsk Mand eller ugift
Kvinde, som er fp dt her i Ri¬
gel., og som uaf brådt har havt
sit Hjemsted her indtil sit
fyldte 22de Aar, bliver norsk
Statsborger, medmindre Ved-
kommende i Lpbet af det sid-
ste Aar for Overpvrigheden
har afgivet eu skriftlig Er-
klsering om ikke åt ville blive
norsk Statsborger samt der¬
hos ved fyldestgjprende Attest
godtgjort åt have Statsborger¬
ret i et andet. Land. Saadan
Erkkering skal dog ikke med
Virkning kunne afgives af den,
der er Barn af eu Udhending,
Lov
om
Erhvervelse og Tab af Stats¬
borgerret.
§ 1-
Ifplge Födsel erhverves
dansk Statsborgerret af aegte
Barn, hvis Fader har dansk
Statsborgerret.
§ 2-
LTdenlandsk Mani! eller ugift
Kvinde, som er fpdt her i Ri-
get, og som uafbrudt har havt
sit Hjemsted her indtil sit
fyldte 22de Aar, bliver dansk
Statsborger, medmindre Ved-
kommende i Lpbet af det sid-
ste Aar for Overpvrigheden
har afgivet en skriftlig Er¬
kkering om ikke åt ville blive
| dansk Statsborger samt der¬
hos ved fyldestgjprende Attest
godtgjort åt have Statsborger¬
ret i et andet Land. Saadan
Erkkering skal dog ikke med
Virkning kunne afgives af den,
der er Barn af en Udlaending,
0
hvilken sjelf begagnat sig af
sådan rätt.
Då svensk inedborgarerfitt
på grand af denna § förvärf-
vas af utländsk man, tillkom¬
mer sådan rätt äfven hans
hustru och äkta barn.
som selv paa denne Maade
har gjort sin fremmede Stats¬
borgerret gjmldende.
Den af en udenlandsk Mand
ifplgenmrvmrende § erhvervede
Statsborgerret tilkommer ogsaa
hans Hustru o g mgte Bprn.
a §• : § a.
Utländsk qvinna, som gifter Den fremmede Kvinde, der
sig med svensk medborgare, gifter sig med norsk Stats-
förvärfvar genom äktenskapet borger, erhverver ved yEgte-
svensk medborgarerätt. skabet norsk Statsborgerret.
4 §•
Svensk medborgarerätt för-
värfvas vidare genom natura¬
lisation i den ordning och un¬
der de vilkor, som finnas be¬
stämda genom särskild lag.
Naturalisation af utländsk
man medför, om dervid ej
annorlunda bestämts, svensk
medborgarerätt äfven för hans
hustru och omyndiga äkta barn.
§ 4.
Norsk Statsborgerret kan
ogsaa erhverves ved Bevilg-
ning overensstemmende med § 3
i Lov om norsk Statsborger¬
ret in. m. af 21. April 1888.
Saafremt nogen, der efter
; Grundlovens § 92 litr. a, b
| eller d har norsk Infpdsret,
enten tager fast Bolig i Rigel
eller modtager Ansaettelse som
Embeds- eller Bestillingsmand
i den norske Stats eller i Nor¬
ges og Sveriges k elles offent-
| läge Tjeneste, bliver han norsk
I Statsborger alene ved för Ste-
dets Overpvrighed eller, hvis
Vedkommende er bosat i Ud-
I landet, for det norske Justits-
departement åt anmelde sit
10nske derom samt sige sig
10s fra det statsborgerlige For-
| bold, hvori han maatte staa
som selv paa denne Maade
har gjort sin fremmede Stats¬
borgerret gjseldende.
Den af en udenlandsk Hand
i åledför af memerende § er¬
hvervede Statsborgerret til-
; kommer ogsaa hans Hustru og
i aegte Bom.
§ 3.
Den fremmede Kvinde, som
gifter sig med eu dansk Stats¬
borger, erhverver ved JEgte-
skabet dansk Statsborgerret.
§ 4.
Dansk Statsborgerret kan
ogsaa erhverves ved Natura¬
lisation i Henhold til de derom
gjaddendc Bestemmelser.
Naturalisation af eu Hand
omfatterhans Hustru ogumyn-
dige ;egte Hörn, saafremt ikke
andet i det enkelte Til bolde
fastsrettes.
10
til fremmed Stat. Dette gjadder I
dog ikke Kvinde, der vel har
norsk Infödsret, men er gift
med fremmed Stats Borger.
Den ifölge merv.erende § af
Manden erhvervede Statsbor-
gerret tilkommer ogsaa hans
Hustru og ufuldmyndige ;vgte
Born, saafremt de ikke ved
Meddelelse af Statsborgerbe-
vilgning eller ved den i anden
Passus omhandlede Anmeldel-
se udtrykkeligen maatte v;ere
undtagne.
5 §-
Svensk medborgarerätt för¬
loras af den, som blifver med¬
borgare i annat land.
Önskar någon, för vinnande
af utländsk medborgarerätt, att
frikallas från sina medborger¬
liga förpligtelser till Sverige,
göre derom ansökning hos Ko¬
nungen. B i fa lits ansökningen,
varde dervid såsom vilkor stad¬
gadt, att sökanden inom viss
utsatt tid skall hafva förvärf¬
va! medborgarerätt i annat
land.
Norsk Statsborgerret tabes
af den, som bliver Statsborger
i et andet Land.
Den, som pasker åt bl i ve
fremmed Statsborger, kan af
Kongen eller den, han dertil
beinyndiger, löses fra sit stats-
borgerlige Forhold til Norge.
Lösningen sker paa Betingelse
af, åt Ånsögeren inden en vis
Frist skal v;ere bleven Stats¬
borger i et andet Land.
§ 5-
Dansk Statsborgerret tabes
af den, som bliver Statsborger
i et andet Land.
Den, som pasker åt blive
fremmed Statsborger, kan ved
Kongelig Resolution löses fra
sit statsborgerlige Forhold til
Danmark. Lösningen sker paa
Betingelse af, åt Ånsögeren
inden eu vis Frist skal vane
bleven Statsborger i et andet
Land.
b 8.
§
6.
§ G.
Svensk qvinna, hvilken gif¬
ter sig med den, som ej är
svensk medborgare, förlorar
genom äktenskapet svensk
medborgarerätt.
Norsk Statsborgerret tabes-
endvidere af den Kvinde, som
gifter sig med en Mand, der
ikke er norsk Statsborger.
Dansk Statsborgerret tabes
endvidere af den Kvinde, som
gifter sig med eu Mand, der
ikke er dansk Statsborger.
11
Har svensk man eller svensk
ogift qvinna, efter uppnådd ål¬
der af tjuguett år, eller enka,
efter äktenskapets upplösning,
i tio år oafbrutet haft sitt hem¬
vist utom riket, förloras jem¬
väl med borgarerätten, der ej
vistandet utomlands föranledts
af offentligt uppdrag för de
Förenade Kikena eller Sverige,
eller ock förbehåll göres om
medborgarerättens bibehållande
genom en inom nämnda tids
utgång hos svensk beskickning
eller svenskt konsulat, eller,
om vederbörande är bosatt i
Korge, hos svenska Justitie¬
departementet, i enlighet med
derom särskilt meddelade be¬
stämmelser, afgifven skriftlig
förklaring. Eu sådan förkla¬
ring skall, för att fortfarande
ega giltighet, förnyas inom
hvart tionde års slut; den kan
icke med laga verkan afgifvas
af annan än den, som sjelf ut¬
flyttat ur riket, och hans efter¬
kommande i första led samt
enka efter sådan person, som
nu är nämnd.
Förlust af medborgarerätt
enligt denne § för svensk man
medför förlust af sådan rätt
äfven för hans hustru och
omyndiga äkta barn, såvida
de ej blifva i riket qvar.
§
Har norsk Mand eller ogift
Kvinde efter sit fyldte 2Ide
i Aar, eller Enke efter JRgte-
skabets Opl ösning i et uaf-
brudt Tidsrum af 10 Aar efter
n;erv;erende Lovs 1 kraft träben
havt sit Hjemsted i Udlandet,
j tabes Statsborgerretten, m ed-
mindre Fravrerelsen skyldes et
offentligt Hverv for de fore-
nede Itiger eller for Norge,
eller Statsborgerretten forbe-
holdes ved eu inden me v n te
Tidsrums Udlöb for vedkom-
| mende norske Gesandtskab eller
Konsul eller, forsaavidt angaar
Personer, bosatte i Sverige, for
det norske Justitsdepartement,
overensstemmende med derom
fastsatte Bestemmelser afgiven
skriftlig Erkhering. Saadan
Erkhering maa for vedvarende
åt have Gyldighed gjentages
inden hvert tiende Aars Ldlob,
regnet fra sidste Erkherings
Afgivelse.
Adgangen til åt afgive den
n;evnte Erkhering tilkommer
dog kun den, som sel v er
udflyttet, og hans Horn, samt
Etiker efter saadanne.
Tabet af norsk Statsborger-
ret efter denne § omfatter ogsaa
vedkommende Mands Hustru
og ufuldmyndige tegte Hörn,
forsaavidt de ikke forblive her
i it iget.
§ 7.
Har eu dansk Mand eller
ugift Kvinde efter sit fyldte
ISde Aar eller en Enke efter
| vEgteskabets frilösning i et
| uafbrudt, Tidsrum af 10 Aar
havt sit Hjemsted i Udlandet,
taber den Paagjteldende sin
Statsborgerret, medmindre Fra-
vterelsen skyldes et offentligt
Hverv for den danske Stat,
[ eller Statsborgerretten forbe-
holdes ved eu inden ntevnte
Tidsrums Cd Idb for vedkom¬
mende danske Gesandtskab
eller Konsulat i Overensstem-
melse med derom fastsatte Be¬
stemmelser afgiven skriftlig
Erkhering. Saadan Erkhering
maa for vedvarende åt have
Gyldighed gjentages inden
hvert tiende Aars Udlöb, reg¬
net fra sidste Erkherings Af¬
givelse.
Adgangen til åt afgive den
ntevnte Erkhering tilkommer
dog kun den, som sel v er ud¬
flyttet, og hans Börn, samt
Enker efter saadanne.
Tabet af dansk Statsborger¬
ret efter denne § omfatter og¬
saa vedkommende Mands Hu¬
stru og umyndige tegte Börn,
forsaavidt de ikke forblive her
i Biget.
]2
Konungen eger genom öfver¬
enskommelse med främmande
stat inskränka eller upphäfva
tillämpligheten, såvidt förhål¬
landet till sådan stat angår,
af de ofvan i denne § med¬
delade bestämmelser.
8 §•
Den, som i följd af bestäm¬
melserna i 7 § förlorat svensk
medborgarerätt och icke blifvit
medborgare i annat land, åter¬
vinner medborgarerätten, då
han tager hemvist i riket, eller
ock Konungen medgifver, att
medborgarerätten derförutan
återvinnas må.
Atervinnes på grund af före¬
gående punkt svensk medbor¬
garerätt af mannen, tillkom¬
mer sådan rätt också hans hu¬
stru och omyndiga äkta barn,
äfven om de behålla sitt hem¬
vist i utlandet qvar.
9 §•
Oäkta barn, hvars moder
är svensk medborgare, förvärf-
var genom födelsen svensk med¬
borgarerätt. Det följer i fråga
om medborgarerätten modren
jemväl i öfriga fall, der enligt
bestämmelserna i denna lag
äkta barn följer fadren. An¬
dras modrens ställning i af¬
seende å medborgarerätten ge-
De i nierviereiule § inde-
holdte Bestennnelser kun ne ved
Overenskomst med en fremined
Magt ophmves eller indskrien-
kes ligeoverfor samme.
§ 8.
Den, som ved Ophold i Ud-
landet har takt norsk Stats-
borgerret og ikke er bleven
Statsborger i et andet Land,
gjenerhverver sin Statsborga¬
re t ved åt tage fast Bolig her
i Biget eller selv liden dette
ved särskilt Tilladelse af Kon-
gen eller den, han dertil be-
myndiger.
Gjenerhverves Statsborger-
retten paa denne Maade af
Manden, tilkommer den ogsaa
hans Hustru, og ufuldmyndige
legte Börn, selv om de beholde
Hjemsted i Udlandet.
§ 9.
Ulegte Barn, hvis floder er
norsk Statsborger, erhverver
ved Födselen norsk Statsbor-
gerret.
T de Tilfadde, hvor ifölge
Bestemmelserne i denne Lov
;egte Barn fölger Faderen,
retter det uiegte Barns stats-
borgerlige Stilling sig efter
.Moderens.
De i n;erv;erende § inde-
holdte Bestemmelser kunne ved
Overenskomst med en fremmed
Magt ophaeves eller indskrien-
kes ligeoverfor samme.
§ 8.
Den, som ifölge Bestemmel¬
serne i § 7 har takt dansk
Statsborgerret men ikke er ble¬
ven Statsborger i et andet
Land, gjenerhverver sin Stats¬
borgerret ved åt tage Hjem¬
sted her i Kiget eller selv uden
dette ved särskilt Tilladelse af
Kongen.
Gjenerhverves Stat skor ger-
retten paa denne Maade af
Manden, tilkommer den ogsaa
hans Hustru og umyndige legte
Börn, selv om de beholde Hjem¬
sted i Udlandet.
§ 9.
Umgte Barn, hvis Moder
j er dansk Statsborger, erhver¬
ver ved Födselen dansk Stats¬
borgerret.
1 de Tilfielde, hvor ifölge
Bestemmelserne i mervierende
Lov iegte Barn fölger Fade¬
ren, retter det uiegte Barns
: statsborgerlige Stilling sig efter
Moderens.
13
nom äktenskap eller såsom följd
af sådant, sker derigenom ej
ändring i den medborgare-
rätt, som dessförinnan tillkom
hennes oäkta barn.
10 §.
Barn, som anträffas här i
riket, utan att kunskap om
dess ställning i afseende å med¬
borgarerätten vinnes, anses, in¬
till dess annat utrönes, som
svensk medborgare.
Öfvergående stadgande.
Denna lag träder i kraft den
1 januari 18 . .; kommande de
i 2 § meddelade bestämmelser
att tillämpas jemväl i fråga om
utländing, som är född före
nämnda tid, såvida han då
ännu ej uppnått tjuguett års
ålder.
Den engang erhvervede
Statsborgerret beholder Bar¬
net, uanseet om Moderen ved
eller som folge af Migteskab
forandrer sin statsborgerlige
Stilling.
§ io.
Barn, som findes her i Biget,
liden åt dels statsborgerlige
Stilling kjendes, ansees, indtil
andet oplvses, som norsk Stats-
borger.
Overgangsbestemmelse.
Denne Lov traeder i Kraft
den.......
Lovens § 2 faar Anvendelse
ogsaa paa Personer, som ere
födte forinden Lovens Ikraft-
tr luden, men da endnu ikke
have fyldt sit 2Ide Aar.
Den een Gång erhvervede
Statsborgerret beholder det
megte Barn, uanset om Mo¬
deren ved eller som Fölge af
xEgteskab forandrer sin stats¬
borgerlige Stilling.
§ 10-
Börn, som findes her i Ki-
get, uden åt deres statsborger¬
lige Stilling kjendes, anses, ind¬
til Andet oplyses, som danske
Statsborgere.
Overgangsbestemmelse.
Denne Lov traeder i Kraft
den.......
Lovens § 2 faar Anvendelse
ogsaa paa Personer, som ere
födte forinden Lovens Ikraft-
traeden, men da endnu ikke
have fyldt det 2Ide Aar. De
Kvinder, som ved Lovens
Ikrafttraeden leve i /Lgteskab
med danske Statsborgere, have
dansk Statsborgerret.
M O TIV E R
/
Sedan svenska och danska regeringarne med hvarandra öfverenskommit att söka
åvägabringa en, såvidt möjligt, likartad lagstiftning för Sverige och Danmark angående
vilkoren för förvärfvande och förlust af medborgarerätt, sammanträdde i sådant ändamål
för begge länderna utsedde komiterade under hösten 1888 i Köpenhamn och utarbetade
ett första utkast till lagförslag i ämnet. Berörda utkast med tillhörande motiver blef
derefter genom svenska regeringen delgifvet åt norska regeringen med hemställan, huru¬
vida Norge vore villigt att deltaga i det sålunda påbörjade samfälda lagstiftningsarbetet.
A denna hemställan lemnade norska regeringen bekräftande svar. Derefter samman¬
trädde i Köpenhamn under April månad 1889 behörigen utsedde komiterade för de tre
länderna, nemligen för Sverige: dåvarande expeditionschefen i Justitiedepartementet,
häradshöfdingen P. Isberg, hvilken, efter det justitierådet m. m. C. G. Hammarskjöld,
som förut deltagit i komitéarbetet å Sveriges vägnar, förklarat sig till följd af einbets-
göromål hindrad att fortfara med berörda uppdrag, förordnats till komitéledamot i hans
ställe; för Norge: professoren vid Christiania universitet dr B. H. von Munthe af
Morgenstierne och legationsrådet A. Huitfeldt; samt för Danmark: professoren vid
Köpenhamns universitet J. H. Deuntzer och expeditionssekreteraren i Inrikesministeriet
J. H. A Imf eld t. Komiténs arbeten pågingo någon tid i Köpenhamn samt fortsattes
och afslutades vid sammankomst i Christiania under innevarande Oktober månad.
Såsom resultat af komiténs verksamhet fä undertecknade, med tillkännagifvande,
att legationsrådet Huitfeldt, såsom tillförordnad svensk-norsk minister i Madrid, varit
förhindrad att deltaga i komitéarbetets slutliga behandling, framlägga här förut intagna
förslag till särskilda lagar för Sverige, Norge och Danmark om förvärfvande och för¬
lust af medborgarerätt jemte efterföljande för alla tre lagförslagen gemensamma motiver,
de sistnämnda väsentligen utarbetade af professoren Deuntzer; och anse sig komiterade,
med hänsyn dertill, att i motiverna flerestädes anföras grunder äfven för sådana i lag¬
förslagen förekommande bestämmelser, hvilka redan nu äro gällande lag i ett eller annat
af de tre länderna och angående hvilkas rättsliga befogenhet eller praktiska tillämpning
3
18
derför kan synas hafva varit öfverflödigt att närmare orda, här böra erinra, att sådant
i allmänhet föranledts deraf, att dylika bestämmelser för något af de tre länderna varit
nya och sålunda, för såvidt detta land angår, tarfvat särskild motivering.
Den i äldre tid tämligen allmänt erkända grundsats, att medborgarerätt förvärfvas
genom födelse på statens territorium, är nu nästan allestädes öfvergifven. Den utgick
från nu längesedan uppgifna synpunkter rörande förhållandet mellan statsmakt och under¬
såte och har genom dessas förändring förlorat sitt berättigande; ty uppenbart är, att
blotta födelsen på en stats territorium icke i och för sig innehåller någon rimlig grund
till att betrakta en person såsom hörande till statssamfimdet. 1 motsats härtill har i
den moderna lagstiftningen härstamningsprincipen banat sig väg; eu person förvärfvar
genom födelsen — likgiltigt hvar den eger rum — samma medborgarerätt, som till¬
kommer hans föräldrar, och i öfverensstämmelse med allmänna familjerättsliga regler är
det, hvad äkta barn angår, fadrens ställning och i fråga om oäkta barn, modrens, som
bär är den afgörande. Att denna härstamningsprincip står i god öfverensstämmelse med
nu rådande politiska begrepp, behöfver knappast påvisas; här skall blott framhållas, att
den omständighet, att en person genom det starkaste blodsband är förenad med med¬
borgare i eu stat, är den i födelsemomentet enda möjliga och i allmänhet äfven tillräck¬
liga garanti för, att han är och skall känna sig fästad vid staten, liksom föräldrarnes
rätt att såsom medborgare njuta statens skydd och lefva på dess territorium först får
sitt fulla värde, då äfven deras barn erkännas såsom medborgare i samma stat. I de
allra flesta kulturländer är härstamningsprincipen herskaude, så i Sverige, Norge, Fin¬
land, Ryssland, Tyskland, Frankrike, Österrike, Italien in. fl. I England och Nord¬
amerika gäller väl vid sidan af denna princip äfven grundsatsen om medborgarerättens
förvärfvande genom födelse på territoriet, men denna dubbelhet, som lätt framkallar
internationella förvecklingar (jfr. Cogordan La nationalité, 1879, s. s. 36 och 41), har
rent historiska grunder. För Danmark, der härstamningsprincipen icke är antagen,
skulle dess införande utgöra ett väsentligt steg mot den öfverensstämmelse med andra
och i synnerhet omgifvande länders regler om medborgarerätt, hvilken utgör ett vilkor
för uppnående af det stora målet: att en hvar har medborgarerätt i ett land och blott
i ett land.
Eu persons födelse af föräldrar, Indika äro medborgare, bör således enligt det
ofvan anförda utgöra eu grund till förvärfvande af medborgarerätt, men dermed är icke
19
sagd!, att den bör vara den enda af individens vilja oberoende förvärfsgrunden. Häri¬
genom skalle uppstå en olägenhet, som, efter hvad erfarenheten från flere länder, sär¬
skilt Frankrike, visat, kan blifva mycket kännbar, den nemligen att utländingar kunde
bosätta sig i staten, och enligt härstamningsprincipen öfverflytta sin utländska medbor¬
garerätt på sina efterkommande i en obegränsad följd af generationer. Man kan undgå
denna olägenhet i länder, hvarest förhållandena äro så ordnade, att t. ex. genom gene¬
rande polisföreskrifter eller sträng tillämpning af utvisningsrätten eller dylikt, starka
anledningar gifvas för der boende utländingar att låta sig naturaliseras (jfr härom, hvad
Finland angår, förh. vid 4:de nordiska juristmötet 1881, s. 24); men en sådan ordning
finnes icke i de tre nordiska rikena, och det är näppeligen önskligt'att, införa den.
Om således särskilda förhållningsregler, som faktiskt tvinga de inflyttade att snarast
möjligt vinna naturalisation, icke finnas eller meddelas, kan man förutse, att desse mycket
ofta skola underlåta att söka sådan. Dels befinna sig många af de inflyttade, t. ex.
arbetare och tjenstfolk, i sådan ställning, att det är af ringa intresse för dem att
erhålla tillgång till de af medborgarerätten beroende förmåner, dels kunna inflyttades
efterkommande ofta vara i okunnighet om, att de icke ega medborgarerätt, ja kanske
äfven faktiskt vara i åtnjutande af medborgarerätten, intill dess verkliga förhållandet
upplyses, stundom vid ett synnerligen olämpligt tillfälle, t. ex. vid ett riksdagsmannaval.
Till en viss grad kan man förebygga ifrågavarande olägenhet genom bevisregler,
t. ex. genom att uppställa eu presumtion för, att en person under vissa omständig¬
heter har medborgarrätt, men detta blifver dock alltid en ofullständig och godtycklig
utväg. I Frankrike, der lagstiftningen upprepade gånger sysselsatt sig med förevarande
fråga, har man nu (se Code Civil, art. 8 enligt dess lydelse i Lag den 26 Juni 1889)
stadgat, att fransk medborgarerrätt tillkommer hvarje i Frankrike födt barn af utländska
föräldrar, så framt äfven desse äro födde i Frankrike, eller ock barnet sjelf är domi-
cilieradt i Frankrike vid den tid, det blifver myndigt; dock kan det i sista fallet af-
säga sig den franska medborgarerätten genom att afgifva förklaring derom under loppet
af det efter uppnådd myndighet nästföljande år, hvaremot sådant icke numera, såsom
i deu förut gällande lagen af den 16 Dec. 1874 var medgifvet, kan ske i det först¬
nämnda fallet. Dessa regler afse icke afl supplera härstamningsprincipen med den äldre
territorialprincipen, utan hvila på den säkerligen fullt riktiga åsigt, att man till de af
individens vilja oberoende omständigheter, Indika normalt fästa honom vid staten, bör
hänföra icke blott härstamning från medborgare, utan också ett fullständigt faktiskt
inlefvande i samhället ända från födelsen.
Förslagets 2 § iir byggd på denna grundsats, men bär genomfört den på ett
20
från den franska rätten något afvikande sätt. Det kan nemligen icke förnekas, att om
än de omständigheter, på Indika den franska rutten bär lägger vigten, i allmänhet kunna
tjena som indicier på nämnda faktiska inlefvande i samhället, desamma likväl dels icke
äro fullt säkra kännetecken derpå, enär de kunna bero på tillfälligheter, dels ej äro
riktade direkte på det, som här bör vara det egentligen afgörande. Detta kan efter
sakens natur icke vara att söka deri, att individen bär befunnit sig på territoriet vid
vissa särskilda tidpunkter, utan det afgörande iir, att han ända från födelsen till mogen
ålder lefvat i landet, att han alltså vuxit upp och uppfostrats der och derigenom nära
fästats vid och lefvat sig in i samhället. Förslaget har derför bär fordrat, att veder¬
börande skall vara född på territoriet, och att han der förblifvit intill uppnådd mogen¬
het: men då det likväl måste medgifvas, att dessa omständigheter icke utesluta möjlig¬
heten att vederbörande förblifvit främmande och äfven känner sig såsom främmande för
staten, har tillfälle lemnats honom att förbehålla sig sin ställning som utländing genom
afgifvande af en förklaring i sådant syfte. Denna förklaring bör afgifvas hos offentlig
myndighet och inom viss tidsfrist samt vara till sin giltighet gjord beroende deraf, att
vederbörande företer bevis, att han bevarat sin utländska medborgarerätt: ty man bör
blott lemna rum för val emellan svensk °) och utländsk medborgarerätt men icke emellan
svensk medborgarerätt och ingen medborgarerätt, hvilket också öfverensstämmer med
franska lagens föreskrifter i afseende å det andra af här förut omförmälda fall. A
andra sidan bör man såvidt möjligt förhindra, att slägter genom många generationer
förblifva i Sverige och faktiskt fullständigt lefva sig in i samhället, men det oaktadt
ständigt afböja svensk medborgarerätt genom att i rätt tid afgifva förut omförmälda
förklaring. Förslaget liar derföre bestämt, att den, hvars fader gjort sin utländska
medborgarerätt gällande genom dylik förklaring, icke skall ega något val, utan obetin¬
gadt blifver svensk medborgare, såvida han q värst armar i Sverige till mogen ålder. Då
i dessa fall såväl personen sjelf som hans fader är icke blott född utan äfven uppfostrad
här i landet, kan det icke gerna blifva tal om något berättigadt anspråk från hans
sida att icke räknas såsom svensk medborgare. Fråga kunde i öfrigt vara, om man ej
borde gå än längre och föreskrifva, att vederbörande under angifna omständigheter
skulle betraktas såsom svensk medborgare redan vid födelsen, med det resolutiva vilkor
likväl, att medborgarerätten skulle upphöra, om han före mogen ålder lemnade landet.
Härför kunde visserligen anföras, att det synes väl hårdt, att en person, hvilken obe-
*) Här och i det följande namnes för korthetens skull blott svensk, och icke tillika norsk
eller dansk.
21
tingadt blifver svensk medborgare, om lian stannar här, skall, intill dess han blifver
vuxen, vara utesluten från medborgareriittens fördelar, Indika redan i eu yngre ålder
kunde för honom vara af intresse. Men förslaget har icke ansett sig kunna taga hänsyn
härtill, då genom en sådan bestämmelse dels grundtanken i förslaget, att födelse på
territoriet i och för sig är utan betydelse, skulle brytas, dels ett egendomligt mellan¬
tillstånd skapas i fråga om vederbörandes medborgarerättsliga ställning, hvilket i flera
hänseenden skulle kunna leda till besynnerliga resultat. Förslagets regel öfverensstäm-
mer i principen med danska Infödsrätten af den 15 Jan. 1776 § 9, enligt hvilken ut-
ländings i Danmark födda barn aktas och anses fullkomligt såsom infödde, om de för¬
blifva i landet. 1 motiverna till norska lagen om Statsborgerret in. in. den 21 April
1888 omtalas en liknande regel såsom naturlig och billig, liksom i några andra län¬
ders lagar förekomma bestämmelser af motsvarande natur, så t. ex. i Ryssland enligt
L. den 6 Mars 1864 § 12.
Hvad angår förvärfvande af medborgarerätt genom individens egen handling,
bär man nästan öfverallt, utom i Danmark, erkänt såsom regel, tutt en utländsk qvinna
vinner medborgarerätt genom äktenskap med en medborgare. Förslaget har upptagit
denna sats, och att den i allmänhet taget öfverensstäinmer med sakens natur, torde
äfven vara klart. Men det kan å andra sidan icke förnekas, att stundom fall kunna
förekomma, då densamma leder till stötande konsol venser. Härvid syftas icke på det
säkerligen ytterst sällsynta fall, att makarne alls icke flytta tillsamman, utan efter vig¬
seln förblifva boende hvar i sitt land; tv här kan man freda sig med, att det stötande
icke har sin grund i rättsregeln, utan i ett mot äktenskapets väsen stridande faktiskt
förhållande. Men andra fall gifvas, der betänkligheterna äro större, såsom då, hvad
icke sällan händer, en svensk medborgare i utlandet ingår äktenskap med en utländsk
qvinna och förblifver boende i hennes hemort. Aflider sedermera mannen före hustrun,
och kommer hon i behof af fattigunderstöd, skall det antagligen befinnas mycket stö¬
tande, att hon skall kunna hemsändas till det kanske aflägsna Sverige, hvars språk och
förhållanden tilläfventyrs äro henne helt och hållet främmande. Man har dock här lik¬
som a andra ställen i förslaget funnit det omöjligt eller olämpligt att göra undantag
för dylika fall, enär synnerlig svårighet möter att gifva undantagen nödig begränsning,
och desamma i allt fall lätteligen skulle göra lagtexten invecklad och derigenom
äfven försvara dess praktiska tillämpning. Sådana mindre gynsamma följder som den
ofvan nämnda undvikas bäst genom öfverenskommelse mellan staterna (jfr i sådant
afseende art. 6 i deklarationerna mellan Sverige och Danmark den 13 och 26 Juli
22
1888); men för öfrigt torde erfarenheten tala för. att vederbörande offentliga auktori¬
teter komma att visa nödiga humanitetskänsyn.
Förslaget uttalar slutligen, att medborgarerätt förvärfvas genom naturalisation
(för Norge: Bevisning), och låter i afseende derå bero vid hittills gällande bestämmelser,
i livilka man icke funnit nödigt eller lämplig! att föreslå någon förändring.
Ett blott vistande eller eu blott bosättning på territoriet, om dess varaktighet är
än så lång, lemnar icke säkerhet för individens vilja att blifva medborgare i staten och
innebär icke grund för denna att gorå honom till medlem af statssamhället utan hänsyn
till hans vilja. Förslaget har derför i likhet med nästan alla andra länders lagar an¬
sett nämnda fakta icke tillfyllestgörande för grundläggande af medborgarerätt.
Med afseende å medborgarerättens upphörande bestämmer förslaget för det första,
att, den, som blifver medborgare i ett annat land, derigenom förlorar sin svenska med¬
borgarerätt. Denna regel är icke tillämplig i fråga om förvärfvande af utländsk med¬
borgarerätt på grund af födsel (jmf. ordet “blifver“ i förslagets 5 §); ett barn, som
födes af svenska föräldrar i ett annat land, enligt hvars lagar födsel på territoriet medför
medborgarerätt, uteslutes således icke derför från förvärfvandet af svensk medborgarerätt
enligt förslagets 1 §, och kommer följaktligen att stå i medborgarerättsligt förhållande
till två stater. För öfrigt omfattar bestämmelsen hvarje förvärf af utländsk yiedborgare-
rätt, således äfven sådant, som grundar sig å äktenskap, hvilket sistnämnda dock här
tillsvidare lemnas utom betraktande.
Hvad nu först angår det fall, att eu svensk blifver utländsk medborgare genom
egentlig naturalisation, så kan det väl — äfven om man bortser från olägenheterna
af dubbel medborgarerätt — knappast vara tvifvel underkastadt, att ett sådant förhål¬
lande utgör giltig grund till att förklara hans svenska medborgarerätt hafva upphört.
För naturalisation fordras tvifvelsutan allestädes såsom vilkor, att vederbörande sjelf
begär eller gör ansökning derom samt att han under någon tid haft fast bostad i den
främmande staten, och naturalisationen förutsätter således dels ett otvetydigt tillkänna¬
gifvande, att personen önskar att sluta sig till den främmande staten och att denna är
villig att upptaga honom, och dels att han öfvergifvit sitt förra hemland. Ofta utgör
det ett vilkor för erhållande af naturalisation i ett främmande land, att vederbörande
företer bevis, att han förut blifvit eller i och genom själfva naturalisationen blifver löst
från sina äldre medborgarerättsliga förpligtelse]-, och, hvad dylika fall angår, är förslagets
regel en direkt följd af utvandringsfriheten. Men äfven om vederbörande icke i och för
naturalisationen behöfver eller ens önskar att frikallas från sitt, medborgarerättsliga för¬
hållande till Sverige, finnes likväl intet skäl att hålla medborgarerätten i gällande kraft
23
för den, som i följd af egen fri vilja står ett främmande statssamhälle närmast, Skulle
den ursprungliga medborgarerätten fortfara, borde sådant stadgas af hänsyn till staten
sjelf, för att hindra vederbörande att genom naturalisation utomlands undandraga sig
sina pligter mot det allmänna, särskild! värnpligten. ålen då uppfyllelse af dessa pligter
icke kan framtvingas, så länge vederbörande befinner sig i utlandet, leder nämnda hänsyn
i allt fall icke längre, än till att behandla honom såsom medborgare, när han vänder
tillbaka till sitt ursprungliga hemland; och icke ens härtill finnes tillräcklig anledning,
med mindre det vore att befara, att naturalisation i utlandet söktes allenast eller väsent¬
ligen för att eludera fäderneslandets lagar, eu farhåga, som, hvad de tre nordiska rikena
angår, säkerligen är ogrundad.
I jemnbredd med naturalisation kan i här ifrågavarande afseende ställas sådana
fall, då utländsk medborgarerätt förvärfvas blott genom eu under vissa omständigheter
afgifven förklaring, utan något af den utländska staten för hvarje särskildt fall lemnadt
samtycke (jfr t. ex. nordamerikansk rätt och den franska C. C. art. 9 i L. 1889).
I fråga om förvärfvande af utländsk medborgarerätt på andra sätt än förut om¬
nämnda, synes det följa af sig sjelf, att om förvärfvandet. eger rum under alldeles samma
betingelser, under hvilka svensk medborgarerätt kan förvärfvas, den svenska medbor¬
garerätten bör bortfalla. Om alltså eu svensk förvärfvar norsk eller dansk medborgare-
rätt på grund af 2 § i förslaget, bör konseqvent hans förra medborgarerätt upphöra,
enär regeln i 2 § hvilar på det antagande, att der angifna omständigheter innefatta
bevis för att individen lefva! sig in i den stat, der han har sitt hemvist. Bortfölle icke
den svenska medborgarerätten i sådana fall, skulle vederbörande, oaktadt reglerna vore
desamme i de tre länderna, samtidigt vara såväl svensk som norsk eller dansk med¬
borgare.
Mera tvifvel kan råda i tråga om sådana fall, der utländsk medborgarerätt för¬
värfvas under betingelser, som icke öfverensstämma med dem, under Indika svensk
medborgarerätt förvärfvas. Då medborgarerätt vinnes på grund af anställning i em¬
bete, såsom t. ex. enligt nu gällande norska lags 2 § och tyska lagens 9 §, eller genom
eu blott bosättning på territoriet, hvilket sistnämnda dock numera sällan är fallet, kan
det visserligen sägas, att vederbörande icke på samma sätt som vid naturalisation gifvit
tillkänna eu direkt på förvärfvandet af den utländska medborgarerätten rigtad vilja, och
att den svenska lagstiftningen, som (enligt förslaget) icke erkänner nämnda omständig¬
heter såsom egnade att grundlägga medborgarerätt, derför icke heller bör låta dem verka
till upplösande af medborgarerätten. Häremot kan emellertid invändas, att vederbörande,
dock i begge fallen i förhållande till eller uti eu utländsk stat företagit eu frivillig
24
handling, om hvars rättsliga verkan — medbörgarerättens förvärfvande — han har eller
hör hafva vetskap, och att man icke utan synnerligen starka skäl bör lemna rum för
uppkomsten af dubbel medborgarerätt. Hvad särskildt angår förvärfvandet af utländsk
medborgarerätt på grund af embetsanställning, synes det ej vara skäl att försätta den
person i eu bättre ställning i fråga om bevarande af svensk medborgarerätt, som med
vetskap om hvad deraf vill följa, låter anställa sig i eu utländsk stats tjenst, än den,
som låter naturalisera sig i en sådan stat allenast för att der erhålla embete, och detta
så mycket mindre, som vederbörande i allmänhet kan erhålla frikallelse från den med
embetsanställningen förbundna medborgarerätt, hvilket t. ex. kan ske i Tyskland, fastän
1870 års lag icke innehåller något derom. Från flere stater kunna exempel hemtas
på andra hithörande bill af förvärf utaf ny medborgarerätt. Ett och annat af dessa
fall taga sig för den moderna uppfattningen ut såsom helt abnorma, t. ex. då eu man
förvärfvar medborgarerätt genom äktenskap med en infödd qvinna, men dylika regler
finnas blott i ett eller annat aflägset och mindre utveckladt land och torde kunna helt
och hållet lemnas utom betraktande, så mycket mera som dylika bestämmelser till följd
af den retning, hvari vår tids lagstiftning på detta område går, städse blifva allt säll¬
syntare. Deremot förtjenar att nämnas exempelvis bestämmelsen i den franska C. C.
art. 8 (L. 1889), enligt hvilken den, som är född i Frankrike och der domicilierad vid
21 års ålder, blir fransman, såvida han icke inom ett år genom förklaring afsäger sig
medborgarerätten. Den, som är född af svenske föräldrar i Frankrike under föräldrarnes
tillfälliga vistande derstädes och, efter att hafva framlefvat sin barndom i Sverige, vid
21 års ålder bosätter sig i förstnämnda land, kommer alltså, derest han underlåter att
afgifva ofvan omförmäla förklaring, att enligt förslaget förlora sin svenska medborgare-
rätt; men härvid kan anmärkas, att vederbörande, då lian tager domicil i ett främmande
land, bör förvissa sig om, Indika rättsliga följder detta medför. Skulle äfven i ett eller
annat sällsynt fall stötande resultat uppkomma, kan likväl knappast tilläggas dessa så
stor praktisk betydelse, att man bör af hänsyn till dem afvika från den i principen
utan tvifvel rigtiga sats, att förvärfvande af eu ny medborgarerätt upphäfver den äldre.
Detta öfverensstämmer med nu gällande norsk rätt liksom med italiensk rätt, och den
danska lagen om tillägg till infödsrätten den 25 Mars 1871 lrvilar på eu liknande
grund. Emellertid finnas åtskilliga länder t. ex. Frankrike, England och Holland, der
endast egentlig naturalisation (och hvad dermed kan ställas i jemnbredd) medför förlust
af äldre medborgarerätt, och en och annan stat finnes äfven, som icke eu gång tillägger
naturalisation eu sådan verkan. Det sista är fallet med Tyskland, der förhållandet likväl
har sin särskilda historiska grund i den före 1870 för nordtyska förbundets stater gällande
25
rätt, och tyska lagen af den 1 Juni 1870 § 21 tillägger för öfrigt den omständighet,
att någon förvärfvat utländsk medborgarerätt, ett icke oväsentligt inflytande på frågan
om bevarande eller återvinnande af tysk medborgarerätt; dessutom är särskildt att märka
det bemyndigande till traktati nessiga överenskommelser i detta afseende, som nämnda
§ innehåller. Nordamerikas förenade stater, enligt hvilkas lagar medborgarerätten
icke förloras vid naturalisation annorstädes, hafva likväl praktiskt infört eu sådan ord¬
ning genom eu mängd traktater med andra länder, deribland Sverige och Norge (d.
26 Maj 1869) och Danmark (d. 20 Juli 1872).
Man har påstått, att, om en förutvarande medborgare åter tager fast bostad i
sitt ursprungliga hemland, han då, oafsedt om han önskar det eller ej, bör återvinna
sin äldre medborgarerätt (se Holtzendorff Hand!), d. Völkerrecht, Il s. 601—2): men
för denna åsigt lära väl ej kunna anföras tillräckliga skäl, åtminstone icke der fallet
är sådant, att vederbörande bevarat sin medborgarerätt i det främmande landet, och
densamma skulle icke heller stå i öfverensstämmelse med förslagets hela grunduppfatt¬
ning. Önskar en sådan person åter blifva svensk medborgare, är han hänvisad till att
söka naturalisation, som under här förutsatta omständigheter säkerligen ej blifver svår
att vinna.
Förlaget har vidare i 6 § intagit den bestämmelse, att svensk qvinna, som gifter
sig med utländing, derigenom förlorar sin svenska medborgarerätt. Detta är i konse¬
qvens med regeln i förslagets 3 § om förvärfvande af svensk medborgarerätt genom
äktenskap och öfverensstämmer med nästan alla främmande länders rätt (se härom vidare
längre fram anm. vid förslagets särskilda §§).
Om man, såsom förslaget gjort, fasthåller, att medborgarerätt icke kan förvärfvas
allena genom invandring eller fast bosättning på statens territorium, synes det följd-
rigtigt, att. omvändt, den eu gång förvärfvade medborgarerätten — och särskildt den,
som grundar sig på födsel — icke skall kunna förloras genom utvandring eller fast
bosättning i utlandet, förutsatt nemligen att vederbörande icke förvärfvar utländsk med¬
borgarerätt (jfr Holtzendorff1 ant. st. s. 600 o. ff.). Man kan icke påstå, att vistelse
på territoriet är ett, nödvändigt vilkor för tillgodonjutande af medborgarerättens förmåner,
ty ett sådant tillgodonjutande kan visa sig i rätt för i utlandet bosatta medborgare till
diplomatiskt skydd, fattigunderstöd m. in. dylikt. Icke heller kan man säga, att ex-
patriation eller långvarig bosättning i utlandet tillkännagifver vederbörandes vilja att
bryta förbindelsen med sitt hemland. Erfarenheten visar, att mången utvandrad fort¬
farande känner sig starkt fästad vid sitt, fädernesland och ådagalägger ett verksamt
intresse för detsamma, och äfven der detta icke är händelsen, är det som oftast ovisst,
4
\
26
om viljan att bryta förhållandet är fast och slutlig. Dessutom uppstår, bortsedt från
nämnda omständigheter, den betänkligheten, att, om man beröfvar den utvandrande med¬
borgarerätt i hans fädernesland, han icke är medborgare någonstädes. A andra sidan
måste det erkännas vara högst olämpligt för staten, att den utvandrade, om han icke
förvärfvar utländsk medborgarerätt, fortfar för beständigt att vara svensk medborgare
och öfverflyttar denna egenskap på sina efterkommande. Man skapar derigenom en
stor klass personer, mot hvilka det i allmänhet blir faktiskt omöjligt att gorå med-
borgarerättsliga pligter gällande, under det de efter behag kunna utkräfva medborgare-
rättens förmåner. Detta gör en särskild regel nödvändig; men då densamma icke bör
gå längre än dess grund föranleder, bör dess hufvudinnehåll vara, att medborgarerätten
väl kan bortfalla genom utflyttning från fäderneslandet, men åter väckes till lif. om
den utvandrade vänder dit tillbaka — ett förhållande, som äfven kan uppfattas på det
sätt, att den utvandrades medborgarerätt allenast betraktas såsom suspenderad (jfr Holtzen-
dorff anf. st., der det framhålles, att sådan äfven är grundtanken i tyska lagens 21 §).
Den suspenderade rätten medför väl inga rättsliga verkningar å förhållandet mellan
staten och individen, men den har dock så mycken lifskraft, att den kan frambringa eu
fullt verksam svensk medborgarerätt genom inträdandet af ett faktum (inflyttningen),
som eljest icke dertill varit tillräckligt (jfr ett liknande förhållande enligt ofvan anförda
danska lag af d. 25 Mars 1871).
Förslagets 7 § stadgar, att förlust af medborgarerätten på nyss nämnda grund
skall inträda, då någon i tio år oafbrutet haft sitt hemvist i utlandet, hvaremot man
icke ansett lämpligt att låta förlusten bero på blott utvandring eller fast bosättning
utomlands. Genom att välja eu bestämd och ej allt för kort tidrymd undviker man
obilligheten att låta den utflyttade förlora medborgarerätten, innan han haft möjlighet
att förskaffa sig en ny, och kommer dessutom bort från de svårigheter i fråga om be¬
visningen, som uppstå, om expatriation eller bosättning i ett annat land antages såsom
det afgörande momentet. Nämnda begrepp bero nemligen väsentligen af frågan, huru¬
vida vederbörande har afsigt att vända tillbaka till staten eller ej, och bedömandet häraf
är ofta mycket svårt, särskilt i sådana fall, der emot fakta, som synas tala för af¬
görande i en rigtning, står ett påstående i motsatt rigtning från individen sjelf, och
sådant resultat kan lätteligen uppkomma, att det blifver omöjligt att göra de medborgare-
rättsliga pligterna gällande mot vederbörande, om lian förnekar sig hysa omförmälda af¬
sigt, men deremot nödvändigt att låta honom komma i åtnjutande af medborgarerättens
förmåner, om han påstår sin afsigt vara att vända tillbaka. 1 Frankrike bär man just
af dessa skäl genom 1889 års lag afskaffa! bestämmelsen, att fransk medborgarerätt
27
förlorades genom expatriation, ocli vid alfattningen af tyska lagens 21 § ansåg man
utsättandet af en viss tidsfrist lämpligast, bland annat derför, att medborgarerättens exi¬
stens derigenom endast gjordes beroende af yttre, lätt bevisliga omständigheter. För¬
slaget har valt tio-årsfristen efter den tyska lagens förebild och med hänsyn till den
svenska administrationens nuvarande praxis, enligt hvilken nämnda tidsfrist anses inne¬
bära presumtion för expatriation, samt norska lagens 6 § b., hvarest samma tidrymd
spelar en något beslägtad roll. Man har haft under öfvervägande, huruvida icke, då
fristen är satt så rymlig som till tio år, det vore rigtigast att låta hvarje frånvaro från
fäderneslandet af sådan utsträckning föranleda upphörande af medborgarerätten, oafsedt
om med frånvaron vore förenad verklig bosättning i utlandet eller ej. Då bortresan från
hemlandet är ett faktum, hvilket i regeln låter sig lättare konstatera än bosättning på
främmande plats, skulle svårigheter i afseende å bevisningen härigenom i ett eller annat
fall kunna undvikas. Den antydda regeln komme emellertid också att medföra vissa
olägenheter. Den, som i tio år varit borta från sitt fädernesland utan att taga något
steg för bevarande åt sin medborgarerätt, kan väl i allmänhet antagas betrakta de band,
som fasta honom vid fäderneslandet, såsom upplösta; men detta gäller dock icke utan
undantag, särskild! i regeln icke om sjömän, som under sådan tid farit med främmande
fartyg, och man borde säkerligen, om ofvan antydda bestämmelse upptoges, göra undan¬
tag för såvidt dem anginge. Men härtill komme, att en regel, som gjorde upphörande
af medborgarerätten beroende af ett oafbrutet faktiskt vistande i utlandet, skulle leda
dertill, att fristens förlopp afbrötes af ett än så kortvarigt och tillfälligt besök i hem¬
landet, ett resultat, som både i realiteten vore olämpligt och som dessutom kunde leda
till svårigheter i fråga om bevisningen. Då man i förslaget stannat vid att uppställa
bosättning i utlandet såsom begynnelsetermin, har man för öfrigt gått ut från, att
regeln i praxis kommer att tillämpas så, att enhvar, som efter tio års bortovaro från
hemlandet befinnes hafva sitt hemvist å utländsk plats, kommer att falla in under be¬
stämmelsen, så framt det icke kan visas, att han under någon del af nämnda tidrymd
farit omkring från eu plats till annan utan att hafva hemvist någonstädes.
Bosättning i utlandet i följd af offentligt uppdrag, således i ändamål att verka
för Sveriges intressen, skall naturligtvis icke medföra förlust af medborgarerätten. Men
äfven i andra fall kan det, såsom förut är antydt, vara gifvet, att ett långt vistande
i utlandet icke gjort vederbörande främmande för Sverige och att derför icke heller hans
medborgarerätt bör på sådan grund beröfvas honom. Om man emellertid vill undgå att
råka in i den största faktiska osäkerhet i fråga om medborgarerättens existens, bör be¬
varandet, trots långvarig bortovaro, af denna rätt fästas vid ett bestämdt tillkänna-
28
gifvande inför offentlig myndighet derom, att vederbörande fortfarande vill vara svensk
medborgare (jfr eu liknande regel i norska lagens b § och tyska lagens 21 §). Här¬
igenom vinnes en i allmänhet tillräcklig garanti för, att han städse skall känna sig
fästad vid sitt hemland, och tillika den fördelen, att fortvaron af medborgarerätten är
gjord beroende endast af en yttre, lätt bevislig omständighet. Vidare har förslaget med
hänsyn till särskilda fall ansett nödigt, att regeringen tillerkännes befogenhet att resti¬
tuera medborgarerätten för den, som försummat att i rätt tid göra förut nämnda till¬
kännagifvande (jfr härmed 21 § i tyska lagen). Slutligen har man ansett, att det
under vissa omständigheter kunde ställa sig temligen onaturligt att låta bosättning i
ett annat land medföra förlust af svensk medborgarerätt, i synnerhet om detta land vore
närbeläget och stode i liflig och fortvarande förbindelse med Sverige; men då fasta
allmängiltiga regler härom svårligen kunna meddelas, har förslaget inskränkt sig till
den bestämmelse, att tillämpligheten af 7 §, såvidt förhållandet till särskilda främmande
stater angår, kan inskränkas eller upphäfvas genom traktater. För öfrigt kunde äfven
uppkastas den fråga, huruvida ej bosättning i ociviliserade eller halfciviliserade stater
borde frånkännas verkan enligt 7 §; och för sådana fall vore traktatmessiga utvägar
ej att anlita; men regeringens befogenhet att i särskild ordning restituera medborgare-
rätten skall antagligen hiir befinnas tillräcklig. A andra sidan är det klart, att man
delvis utsätter sig för att råka tillbaka i den ogynsamma ställning, som 7 § just är af-
sedd att förebygga, om man öppnar alldeles obegränsad utväg till afgifvande af för¬
klaring om medborgarerättens bibehållande; ty denna skulle då kunna bevaras i oändliga
led genom upprepade, i rätt tid afgifna förklaringar af slägter, som alltjemt förblefve i
utlandet, och förslaget har derföre äfven begränsat denna utväg så, att densamma endast
kan begagnas af vissa slägtled (se närmare härom nedanför).
Enligt förslaget beror den medborgarerätt ett barn förvärfvat genom födelsen på
dess föräldrars, och en qvinnas medborgarerättsliga ställning beror, då hon gifter sig, af
hennes mans; men härmed är icke afgjordt, att barnen och hustrun äfven följa senare
förändringar i respective föräldrarnes eller mannens ställning i medborgarerättsligt hän¬
seende.
Hvad hustrun angår, är det i de till antalet vida öfvervägande fall, då makarne
hafva gemensam bostad och gemensamma intressen, det naturliga, att hon tager del i
29
mannens förvärfvande af ny medborgarerätt eller förlust af en äldre; men att göra detta
till eu ovilkorlig regel bär dock större betänkligheter med sig, än uppställandet af regeln,
att qvinnan genom äktenskapets ingående förvärfvar mannens medborgarerätt; ty i sist¬
nämnda fall kali bon på förband veta, hvilken hennes ställning blifver i medborgare-
rättsligt afseende, hvaremot det icke kan beräknas, huru förhållandet blifver efter äkten¬
skapet. 1 och för sig vore det kanske den med sakens natur bäst öfverensstämmande
regel, att senare förändringar i mannens medborgarrerättsliga ställning endast hade verkan
för hustrun, i fall hon dertill lemnat sitt samtycke, uttryckligen eller stillatigande, i
hvilket sistnämnda afseende det borde anses tillfyllest, att hon delade hem med mannen.
Men en sådan regel blifver svår att formulera och svår att använda, särskildt till följd
deraf, att beviset om de faktiska omständigheterna under tidens lopp kan blifva osäkert,
och man har derför i förslaget föredragit att förblifva vid den i de bestå stater gäl¬
lande regel, att hustruns medborgarerättsliga ställning i hufvudsak rättar sig efter
mannens, likväl med iakttagande af vissa modifikationer, hvarigenom hennes ställning i
några fall blifver friare.
Om eu qvinna ingått äktenskap med en man, som enligt 2 § har valet mellan
att behålla sin utländska medborgarerätt eller blifva svensk medborgare, är mannens
medborgarerättsliga ställning i verkligheten icke slutligen afgjord vid den tid, då äkten¬
skapet ingås, och i detta fall finnes knappast grund till att bryta den allmänna regeln.
Om åter mannen förvärfvar svensk medborgarerätt genom naturalisation, inträffa
stundom fall, t. ex. när hustrun vägrat att följa mannen in i riket, der tillräcklig grund
saknas att låta naturalisationen fä inflytande på hennes ställning. Man kan taga nö¬
diga hänsyn till dylika fall genom att bestämma, antingen att naturalisation af mannen
ej omfattar hustrun, med mindre sådant uttryckligen uttalas (jfr härom fransk rätt;
C. C. art. 12 i L. 1889), eller, omvändt, att naturalisationen omfattar äfven hustrun,
såvida hon icke dervid uttryckligen undantages. Genom begge dessa förfaringssätt gör
man det nödvändigt för naturalisationsmyndigheten att särskildt taga i öfvervägande och
meddela bestämmelse om hustruns ställning. Förslaget har i 4 § — i likhet med 11
§ i tyska lagen — vält att låta naturalisationen omfatta hustrun, derest annat ej är
uttalad!. Detta är äfven det naturliga, om man antager såsom allmän regel, att hustrun
följer mannens ställning. Visserligen medför den utväg, förslaget vält, möjligheten att
eu hustru kan blifva naturaliserad utan naturalisationsmyndighetens vetskap, om det
nemligen lyckas mannen att dölja, att han är gift, men ett dylikt fäll lärer säkerligen
så sällan förekomma, att det kan lemnas utom betraktande.
Förlorar mannen svensk medborgarerätt på den grund, att han blifvit medborgare
30
i ett annat land, kommer det enligt 5 § i förslaget an på, om äfven hustrun derigenom
förvärfvat utländsk medborgarerätt eller ej; i förra fallet förlorar hon sin svenska med¬
borgarerätt, men i det senare icke. Detta är en konseqvens af nyss omnämnda regel
i förslagets 4 § och måste så mycket mera fasthålla^, som en afvikelse derifrån skulle
kunna leda till det resultat i förhållandet mellan de nordiska rikena, att en hustru
kunde hafva medborgarerätt i två af dem eller icke någon medborgarerätt alls. Aräl
kan man häremot invända, att det lätt kan inträffa, att den utländska statens lagar
låta mannens naturalisation obetingadt få betydelse för hustrun (jfr t. ex. norska lagen
4 §, ryska lagen 7 §), och att detta kan föranleda, att hon förlorar svensk medborgare-
rätt i fall, der hon, om förhållandet bedömdes från förslagets ståndpunkt, icke borde
förlora densamma, liksom att å andra sidan land finnas, der naturalisation af mannen
ej omfattar hustrun (så fransk rätt C. C. art. 12 L. 1889), hvadan i dylika fall hustrun
enligt förslaget kommer att behålla sin svenska medborgarerätt, äfven om det från den
svenska rättens synpunkt vore naturligt, att hon blefve utländsk och upphörde att vara
svensk medborgare. Men detta är blott att hänföra till de många mindre gynnsamma
följder, som härflyta af olikheten mellan de särskilda staternas rättsregler å ifrågavarande
område.
Hvad angår förlust af svensk medborgarerätt på den grund, att någon tio år
haft sitt hemvist i utlandet, är meningen i förslagets 7 §, att förlust af medborgare-
rätt för mannen icke drabbar hustrun, så länge hon blifver qvar i riket, hvaremot hon
följer mannens ställning, om hon lem nar landet, vare sig för att vistas hos honom eller
ej (se tyska lagen 21 §, enligt hvilken likväl hustrun och barnen förlora medborgare-
rätten endast, i fall de befinna sig hos mannen): Atervinnes medborgarerätten af mannen
derigenom, att han vänder tillbaka till riket, återvinnes den jemväl af hustrun, äfven
om hon förblifver i utlandet. Förslaget ställer således med vissa modifikationer hustrun
såsom biperson i förhållande till mannen i den mening, att hennes förvärfvande och
förlust af medborgarerätt i allmänhet beror på mannens och icke på hennes egen ställning
eller förhållande. Derför äro äfven uttrycken i förslagets 2 § valda så, att de icke
omfatta gift qvinna. Likaledes följer af ordalagen i 7 §, första stycket, att hustrun
icke förlorar sin svenska medborgarerätt genom att i tio år hafva hemvist i utlandet,
såframt mannen blifver här i riket. Emellertid äro dock bestämmelserna i 4 §, första
stycket, 5 § och 8 §. första stycket, tillämpliga på enhvar, således äfven på hustrur.
Men hvad angår 4 och 5 §§, iir det att märka, att upptagande till medborgare, sär-
skildt genom naturalisation, af hustrun allena, utan att mannen samtidigt blifver eller
allaredan är medborgare i den naturaliserande staten, i några länder är rättsligt omöj¬
3]
ligt (se norska lagen 3 § i slutet och ryska lagen 6 §), och i andra länder, deribland
Danmark, väl vore tänkbart men dock något så abnormt, att det säkerligen kan lemnas
utan betraktande. Att hustrun enligt 8 §, första stycket, kan återvinna svensk med¬
borgarerätt genom att taga hemvist här i riket, äfven om mannen förblifver i utlandet,
står i konseqvens med bestämmelsen i 7 §. att mannens förhållande icke berör henne,
så länge hon blifver i riket.
Med afseende å omyndiga barn gifves det liksom med afseende å hustrur två
olika betraktelsesätt. Det ena går ut på, att den barnen på grund af födsel tillkommande
medborgarerätt fortvarar, så att de förändringar, som deras föräldrars medborgarerätts¬
liga ställning undergår, icke har inflytande på barnens. Detta system, som antagligen
framgatt hufvudsakligen ur känslan åt det hårda deri, att barnen godtyckligt ryckas ut
ur eu stat, hvari de redan lefvat sig in, har förut väsentligen varit tillämpadt i fransk
rätt, men bör näppeligen genomföras utan åtskilliga modifikationer, så att t. ex. rättig¬
het medgifves barnen att, sedan de blifvit myndiga, optera föräldrarnes medborgarerätt.
på sätt äfven franska lagen stadgade. Det andra betraktelsesättet låter förändringar i
föräldrarnes medborgarerättsliga ställning omfatta deras omyndiga barn, och förslaget
har slutit sig härtill, enär denna regel både är den vanliga (nu äfven antagen i den
franska lagen af 1889, om än med vissa modifikationer) och i allmänhet öfverensstäm-
mer med familjens behof, särskild! i det vanligast förekommande fallet, att barnen äro
hemma hos föräldrarne och njuta sin uppfostran hos dem. Af liknande grunder som de
här förut med hänsyn till hustrur anförda har förslaget upptagit motsvarande jemknin-
gar i hufvudregeln, så vidt angår verkan af föräldrarnes efterföljande förvärfvande eller
förlust af medborgarerätt å barnens ställning. Att eu naturalisation gör äfven den
naturaliserades barn till svenske medborgare liar för resten större betänklighet med sig
än motsvarande regel i fråga om hustrun, enär det lättare kan inträffa, att före natura-
lisationen icke erhålles kunskap om barnens existens, isynnerhet om det gäller eu qvinnas
oäkta barn, och det kunde derföre sättas i fråga att göra näturalisationens utsträckande,
åtminstone till oäkta barn. beroende deraf, att desamma blifvit uppgillra i naturalisations-
ansökningen. Den antydda faran är dock i verkligheten ej stor, och den tyska lagen
tager ej heller hänsyn till densamma.
Der barnens medborgarerättsliga ställning bestämmes af föräldrarnes, är det eu
öfverallt erkänd regel, att äkta barn i sadant hänseende följa fadren. För såvidt man
grundar detta på, att det är fadren, som är innehafvare af föräldramagten, synes det
vara eu gifven konselj vens, att modrens ställning blifver den afgörande, då efter fadrens
död föräldramagten öfvergår till henne, eller hon vid skilsmessa får densamma tillerkänd
32
sig ensam. I nu gällande norska lag är denna åsigt i sin helhet genomförd till och
med så långt, att, om eu enka på grund af nytt giftermål förändrar sin medborgare¬
rätt. hennes barn följa henne i sådant afseende, såvida de äro hemma hos henne, eller
hon drager försorg om deras uppfostran. Eu dylik anordning, som delvis förekommer
äfven i franska lagen af 1889, torde emellertid vara temligen ovanlig. Förslaget har
följt den mera allmänna uppfattningen, enligt hvilken ett äkta barns ställning beror af
fadrens medborgarerätt men aldrig af modrens. Det är nemligen företrädesvis blods¬
bandet mellan barnet och fad ren, som förenar detsamma med dennes stat, i det barnet
bär fadrens familjenamn och familjerättsligt tillhör hans slägt, vid Indika begrepp äfven
adliga, ekonomiska eller andra företrädesrättigheter möjligen kunna vara fästade. 1 syn¬
nerhet förefaller det betänkligt att låta enkans genom giftermål förändrade medborgare¬
rättsliga ställning medföra verkan för hennes barn åt första äktenskapet, då det nya
familjeförhållande — förhållandet mellan stjuffader och stjufbarn — som härigenom upp¬
kommer för barnen, ju i allmänhet icke kan betraktas såsom synnerligen starkt, och
dessutom den för enkan af sådan anledning inträdda förändring i hennes medborgare-
rättsliga ställning icke — såsom förhållandet är med fadren, då han förändrar sin med¬
borgarerätt — utgör det medvetna föremålet för hennes handlingssätt, utan allenast är
eu i regeln icke särskild!, åsyftad sidoverkan af detsamma. Derföre har förslaget icke
heller låtit den af en qvinna genom giftermål förvärfvade medborgarerätt öfverföras på
hennes förut födda oäkta barn, fastän oäkta barn för öfrigt följa modren i medborgare-
rättsligt hänseende, och särskild! hennes under äktenskapet tudda oäkta barn erhålla
den af henne genom giftermålet förvärfvade medborgarerätt. Enahanda bestämmelse,
som förslaget innehåller, finnes exempelvis i tyska lagen.
Så länge fadren lefver, följa alltså de äkta barnen hans medborgarerättsliga ställning,
äfven om han lefver skild från modren och hon behållit barnen hos sig. Är fadren
död, påverkas icke barnens ställning i afseende å medborgarerätten deraf, att modren
förvärfvar ny medborgarerätt genom giftermål eller naturalisation. Sätter enkan sig
ned i utlandet tillika med barnen, upphör hennes medborgarerätt efter tio års förlopp,
under det fristen, hvad barnen angår, börjar att löpa först från deras myndighet. Härvid
må dock erinras, att 5 § också omfattar omyndiga barn, och dessa förlora alltså svensk
medborgarerätt, om de enligt ett främmande lands lagar genom modren förvärfva ut¬
ländsk medborgarerätt.
Det kan i öfrigt inträffa, att omyndiga barn sjelfva hafva barn, särskildt att eu
ogift omyndig qvinna har oäkta barn, men i så fall böra dessa följa modren, om hennes
33
medborgarerätt förändras till följd af ändring i hennes föräldrars. Angående de frågor,
som kunna uppstå i anledning deraf, att en qvinna, som har oäkta barn, gifter sig med
barnens fader, sedan dessa bl it'vit myndiga, kommer att talas här nedanför.
Anmärkningar angående förslagets särskilda §§.
1 §•
Svensk medborgarerätt för- Ifplge Födsel erhverves norskI Ifplge Födsel erhverves dansk
värfvas, på grund af födsel, Statsborgerret af ;egte Barn, Statsborgerret af segte Barn,
af äkta barn, hvars fader har hvis Fader har norsk Stats-hvis Fader har dansk Stats-
svensk medborgarerätt.
borgerret..
Iborgerret.
Att stället, der födelsen eger rum, är alldeles likgiltigt, framgår deraf, att lag¬
texten ej nämner något derom. Såsom ordalagen visa, kommer det uteslutande an på
tiden för sjelfva födelsen, hvaremot det är utan betydelse, om fadren vid tiden för bar¬
nets aflande var svensk medborgare eller ej. Man har icke ansett nödigt att särskildt
omnämna det ej vanliga fall, att barnet födes efter fadrens död, då i allt fall tvifvel
icke kan råda derom, att barnet enligt förslagets grunder förvärfvar svensk medborgare-
rätt, om fadren vid sin död var svensk medborgare. Detta blir förhållandet, äfven om
modren (enkan) under tiden mellan fadrens död och barnets födelse förändrat medborgare-
rätt, och äfven i händelse hennes nya medborgarerätt efter vederbörande utländska lag¬
stiftning också omfattar barnet.
•>
§■
Utländsk man eller utländsk
ogift qvinna, som är född i
riket och här oafbrutet haft
sitt hemvist intill uppnådd ål¬
der af tjugutvå år, blifver
svensk medborgare, såframt
han eller hon icke under sista
året hos Konungens Befall-
Udenlandsk Mand eller ugift
Kvinde, som er fpdt her i Bi-
get, og som uafbrudt har havtj
sit Hjemsted her indtil sit
fyldte 22de Aar, bliver norsk
Statsborger, medmindre Ved-
kommende i Lpbet af det sid-
[ste Aar for Overpvrigheden
Udenlandsk Mand eller ugift
Kvinde, som er Kult her i Ri-
!get, og som uafbrudt har havt
sit Hjemsted her indtil sit
fyldte 22de Aar, bliver dansk
Statsborger, medmindre \red-
kommende i Lobet af det sid-
ste A ar for Overpvrigheden
34
ningshafvande i länet genom har afgivet en skriftlig Er-
derom afgifven skriftlig för-khering om ikke åt ville blive
klaring afsagt sig rättigheten norsk Statsborger samt der-
att varda svensk medborgare hos ved fyldestgjprende Attest
och dervid tillika med behö-godtgjort åt have Statsborger-
rigt bevis styrkt sig ega med- ret i et andet Land. Saadan
borgarerätt i annat land. Rätt Erkhering skal dog ikke med
till afsägelse, som nu är nämnd, Virkning kunne afgives åt
eger ej rum för den, som ärjden, der er Barn af en LTd-
född af utländing, hvilken sjelf
begagnat sig af sådan rätt.
Då svensk medborgarerätt
på grund af denna § för-
värfvas af utländsk man, till¬
kommer sådan rätt äfven hans
hustru och äkta barn.
linding, som sel v paa denne
Maade har gjort sin fremmede
Statsborgerret gjmldende.
Den af en udenlandsk Mand
ifolge mervierende § erhver-
vede Statsborgerret tilkommer
ogsaa hans Hustru o g ;egte
Horn.
har afgivet eu skriftlig Er¬
khering om ikke åt ville blive
dansk Statsborger samt der¬
hos ved fyldestgjorende Attest
godtgjort åt have Statsborger¬
ret i et andet Land. Saadan
Erkhering skal dog ikke med
Virkning kunne afgives af
den, der er Barn af eu Ud-
rending, som sele paa denne
Maade har gjort sin fremmede
Statsborgerret gjaddende.
Den af eu udenlandsk Mand
i Medför af mervierende §
erhvervede Statsborgerret til¬
kommer ogsaa hans Hustru
o g segte Bprn.
Här fordras, att vederbörande är född i riket och ända från födelsen oafbrutet
haft sitt hemvist der. Bestämmelsen innehåller icke, att föräldrarne skola vara eller
hafva varit bosatta i riket, men detta måste i de flesta fall vara förhållandet, då ett
barns hemvist i regeln får antagas vara, der föräldrarnes hemvist är.
Den tidpunkt, vid hvilken en utländing enligt förevarande § blifver svensk med¬
borgare, för såvidt han icke dessförinnan afgifvit förklaring i syfte att bevara sin ut¬
ländska medborgarerätt, är bestämd till utgången af hans tjuguandra lefnadsår, hvar¬
jemte stadgats, att förutnämnda förklaring skall för att ega giltighet vara afgifven
under loppet af sista året, således efter det vederbörande fylt 21 år. Denna termin är,
för Sveriges och Horges del, vald med hänsyn dertill, att 21 år der är den gällande
allmänna myndighetsåldern. Man har nemligen ansett att för behörigheten att fatta
bestämmelse i en för vederbörande så betydelsefull fråga bör fordras, att han uppnått
den ålder, vid hvilken lian i lifvets öfriga förhållanden först betraktas såsom en mogen
och fullt sjelfständig person. Att på samma sätt, hvad Danmark angår, välja full¬
myndighetsåldern — 25 år — torde icke under några omständigheter kunna vara tal
om, då detta i afseende å här behandlade förhållanden otvifvelaktigt skulle blifva för
sent. Icke heller synes det kunna blifva fråga om att ställa den afgörande tidpunkten
i förhållande till åldern för den personliga myndigheten, som inträder vid fylda 18 år.
Eu 18 år gammal person har i allmänhet icke vunnit tillräcklig utveckling och mogen¬
35
het, och han har i regeln ännu icke nödig yttre anledning att träffa sitt val eller öfver
hufvud att fästa sin uppmärksamhet på, att valet är honom förelagdt. Annorlunda
ställer sig deremot saken några år senare, när t ex. frågan om aftjenande af hans
värnpligt blifver aktuel, och han hunnit den ålder, då hans utbildning afslutats eller
närmar sig sin afslutning och då han står framför uppgiften att inträda i en sjelf¬
ständig lefnadsställning, hvarvid det städse visar sig vara af betydelse, att hans med¬
borgarerättsliga ställning är bragt. på det klara. Öfvervägande skäl torde derföre äfven
för Danmarks del tala för fasthållande vid samma ålderstermin som Sverige och Norge,
hvarigenom tillika ernås, att äfven i denna icke oväsentliga punkt reglerna i alla tre
rikena blifva fullt öfverensstämmande.
Jemte den i paragrafen omnämnda förklaring, hvilken enligt ordalagen icke kan
afgifvas innan den angifna tidpunkten inträda fordras bevis derom, att vederbörande —
i följd af födsel eller på hvilken som helst annan grund — har medborgarerätt i ett
annat land. Sådant bevis torde i allmänhet kitt, kunna anskaffas genom bemedling af
vederbörande beskickning eller konsul. Ordalagen leda strängt taget till, att beviset
skall vara förebragt före fristens utlöpande, men vid bestämmelsens praktiska tillämp¬
ning torde man komma att anse det tillräckligt, att bevis äro i rätt tid ingifna och icke
fästa afseende vid, om så lång tid åtgår för deras undersökning och eventuel supple¬
rande, att fristen emellertid utlöper.
Att de i paragrafens första stycke afsedda personer förblifva utländingar intill
uppnådd ålder af 22 år och således först då förvärfva svensk medborgarerätt, är klart
såväl enligt stadgandets ordalag som dess grund.
Af ordalagen liksom af sammanhanget torde äfven framgå, att den, som iir född
af en utländing, hvilken bevarat sin utländska medborgarerätt, icke genom afgifvande
af den i paragrafen omnämnda förklaring, utan derigenom, att lian lemnat riket före 22
års ålder, bibehåller sin rätt oförkränkt att i enlighet med hufvudbestämmelsen i para¬
grafen reservera sin utländska medborgarerätt.
Efter hvad förut blifvit nämndt, iir 2 § icke tillämplig i fråga om gifta qvinnor,
och i öfverensstämmelse med vanligt språkbruk kunna icke heller enkor, frånskilda eller
efter norsk och dansk rätt frånseparerade hustrur omfattas af dess uttryck. Deremot
kunna paragrafens bestämmelser göras gällande icke blott af den, som aldrig haft svensk
medborgarerätt, utan också af den, som på grund af födsel iir svensk medborgare, men
sedermera till följd af förändring i föräldrarnes medborgarerättsliga ställning upphört att
vara det, eller som öfverhufvud förut haft svensk medborgarerätt, men förlorat densamma.
Att vederbörande skulle i utlandet vinna sjelfständig naturalisation, kan icke gerna
36
tänkas, utan under förutsättning, att han bosatt sig der och sålunda förlorat betingel¬
serna för tilllämpligheten af 2 §.
Ordet “hustru" i paragrafens sista stycke omfattar naturligtvis icke frånskilda
hustrur men väl hustrur, i hvilkas äktenskap skilnad till säng och säte eger rum.
Samma betydelse har ordet i förslagets efterföljande §§.
3 §.
Utländsk qvinna, som gifter
sig med svensk medborgare,
förvärfvar genom äktenskapet
svensk medborgarerätt.
Den fremmede Kvinde, der
gifter sig med norsk Stats-
borger, erhverver ved ^Egte-i
skahet norsk Statsborgerret.
Den fremmede Kvinde, som
gifter sig med eu dansk Stats-
borger, erhverver ved iEgte-
skahet dansk Statsborgerret.
Angående denna paragraf är det väsentliga redan anfördt i motivernas allmänna
del. Här skall endast tilläggas — med anledning af de i svensk rätt förekommande
bestämmelser angående så kallade ofullbordade äktenskap — att det icke är förslagets
mening att låta dylika förbindelser utöfva inflytande på qvinnans ställning i medborgare-
rättsligt afseende. Dertill lära ej heller förefinnas giltiga skäl. I ett ofullbordadt äkten¬
skap råder i regel intet samlif' mellan qvinnan och mannen, hon står ej under mannens
målsmanskap och följer ej heller, åtminstone ej i alla fall, mannens stånd. — Med det
i lagtexten använda uttrycket “gifter sig“, hvilket icke lärer kunna hänföras till andra
än fullbordade äktenskap, har man ansett sig vinna nödig begränsning uti ifrågavarande
afseende.
Någon motsvarighet till “ofullbordade äktenskap" finnes icke i norsk eller dansk rätt.
Svensk medborgarerätt för-
värfvas vidare genom natura¬
lisation i den ordning och un¬
der de vilkor, som finnas be¬
stämda genom särskild lag.
4 §•
Norsk Statsborgerret kan
ogsaa erhverves ved Bevilgning
overensstemmende med § 3 i
Lov om norsk Statsborgerret
in. in. af 21. April 1888.
Saafremt nogen, der efter
Grundlovens § 92 litr. a, b
eller d har norsk Indfpdsret,
enten tager fast Bolig i Riget
Dansk Statsborgerret kan
ogsaa erhverves ved Natura¬
lisation i Henhold til de derom
gjseldende Bestemmelser.
37
Naturalisation af utländsk
man medför, om dervid ej
annorlunda bestämts, svensk
medborgarerätt äfven för hans
hustru och omyndiga äkta barn.
eller modtager Ansaettelse som
Embeds- eller Bestillingsmand
i den norske Stats eller i Norges
og Sveriges ftelles offentlige
Tjeneste, bliver han norsk Stats-
borger alene ved for Stedets
Over0vrighed eller, hvis Yed-
kommende er bosat i Udlandet,
for det norske Justitsdeparte-
ment åt anmelde sit 0nske
derom samt sige sig los fra
det statsborgerlige Forhold,!
hvori han maatte staa til frem-
med Stat. Dette gjseid er dog
ikke Kvinde, der vel har norsk
Infodsret, men er gift med
fremmed Stats Borger.
Den ifplge naervserende 8j Naturalisation af en Hand
af Manden erhvervede Stats- omfatter hans Hustru og umyn-
borgerret tilkommer ogsaa hans dige aegte Dorn, saafremt ikke
Hustru og ufuldmyndige a'g te andel i det enkelte Tilfselde
Bprn, saafremt de ikke ved fastsa-ttes.
Meddelelse af Statsborgare-'
vilgning eller ved den i anden
Passus omhamllede Anmeldelsej
udtrykkeligen maatte vmre und-
tagne.
I fråga om vilkoren för naturalisation och reglerna för dess meddelande hänvisar
förslaget till de på hvarje tid gällande bestämmelser. Innehållet af sista stycket i 4 §
förutsätter, att, innan naturalisationen meddelas, nödig utredning föreligger angående
vederbörandes familjeförhållanden, såsom om han är gift, om hans hustru eller omyndiga
barn följt honom in i riket, med flera sådana omständigheter, som kunna sätta natura-
lisationsmyndigheten i tillfälle att bedöma, huruvida skäl förefinnes att vid naturalisationen
göra särskild!, förbehåll i fråga om dessa familjemedlemmar eller någon af dem. An¬
gående åvägabringandet åt dylik utredning bär man ansett administrationen komma att
meddela erforderliga bestämmelser. Hvad särskildt angår Sverige, synes nämnda utred¬
ning, med hänsyn till der rådande ordning för naturalisationsfrågors behandling, lämp¬
38
ligen kunna verkställas genom försorg af den myndighet, som har att afgifva utlåtande
öfver naturalisationsansökningen.
Enligt paragrafens innehåll skall eu naturaliserad faders äkta barn följa honom,
om icke annorlunda särskildt bestämmes, och detsamma gäller enligt 9 § om en natu-
raliserad qvinnas oäkta barn. Blifver en enka natura!iserad, följa hennes oäkta barn
henne, medan hennes äkta barn behålla fadrens medborgarerätt. Förvärfva!' eu hustru
svensk medborgarerätt derigenom, att hennes man naturaliseras, blifva hennes före
naturalisationen födda oäkta barn icke derigenom svenske medborgare.
Då myndighetsåldern, såsom förut är nämndt, icke är densamma i de tre nordiska
rikena, i det efter dansk rätt den personliga myndigheten, hvarå den danska texten
syftar, inträder vid uppnådd ålder af 18 år, under det att myndighetsåldern i Sverige
liksom fullmyndighetsåldern i Norge är 21 år, samt myndighetsterminen icke heller är
lika i alla andra länder, uppstår, med hänsyn till det i 4 § äfvensom i 7 och 8 §§
använda uttrycket “omyndiga (ufuldmyndige) barn", den fråga, efter hvilken stats lagar
en persons myndighet skall bedömas. Det bör icke vara lagarne i det land, der natu¬
ralisationen sker, ty deraf kunde exempelvis följa, att en nittonårig i Danmark bosatt
dansk medborgare erhölle svensk medborgarerätt, då hans fader naturaliserades i Sverige.
Det vore visserligen att vänta, att i ett sådant fall vid naturalisationen gjordes undantag
för sonens räkning, men en utländsk stat bör dock aldrig ega bestämma öfver en i sitt
hemland bosatt myndig medborgares ställning (jfr 5 § i förslaget) utan minsta hänsyn
till hans vilja. Sådant är emellertid icke heller att befara, tv det hvarken är eller har
varit någonstädes ifrågasatt att låta naturalisationslandets lagar vara de bestämmande
härutinnan, utan meningsskiljaktighet råder allenast derom, huruvida en persons myndighet
skall bedömas efter lagarne i det land, der han har medborgarerätt, eller i det land der
han har sitt domicil. Förslaget har ansett det icke vara af nöden att meddela någon
afgörande bestämmelse i detta hänseende, och följden häraf lärer, enligt de för närvarande
herskande åsigter i fråga om reglerna för myndighetens bedömande i internationela för¬
hållanden, antagligen blifva den, att i Sverige myndigheten kommer att bedömas efter
lagarne i det land, der vederbörande har medborgarerätt, men i Norge och Danmark
efter lagarne å den ort, der han vistas. Häraf uppstår visserligen någon olikhet, men
praktiska svårigheter föranledas derigenom icke, och de anomalier, som stundom kunna
framträda, torde kunna afvärjas genom begränsning af naturalisationens omfattning i
hvarje särskildt fall.
Den norska lagtextens särskilda bestämmelse i paragrafens andra stycke är för¬
anledd af vissa i Norge gällande stadganden angående infödsrätten.
39
Svensk medborgarerätt för¬
loras af den, som blifver med¬
borgare i annat land.
Önskar någon, för vinnande
af utländsk medborgare rätt, att
frikallas från sina medborger¬
liga förpligtelser till Sverige,
göre derom ansökning hos
Konungen. Bifalles ansöknin¬
gen, varde dervid såsom vilkor
.stadgadt, att sökanden inom
viss utsatt tid skall hafva för-
värfvat medborgarerätt i annat
land.
B §■
Norsk Statsborgerret tabesl
af den, som bliver Statsborger!
i et andet Land.
Den, som önsker åt blive
Ifremmed Statsborger, kan af
Kongen eller den, han dertil
bemyndiger, löses fra sit stats-
borgerlige Forhold til Norge.
Lösningen sker paa Betingelse
af, åt Ansögeren inden en vis
Frist skal v;ere bleven Stats¬
borger i et andet Land.
Dansk Statsborgerret tabes
af den, som bliver Statsborger
i et andet Land.
Den, som onsker åt blive
fremmed Statsborger, kan ved
Kongelig Resolution löses fra
sit statsborgerlige Forhold til
Danmark. Lösningen sker paa
Betingelse af, åt Ansögeren
inden en vis Frist skal vsere
bleven Statsborger i et andet
Land.
Om bestämmelsen i första stycket af denna § är förut .taladt.
Bestämmelsen i andra stycket afser företrädesvis att underlätta öfvergången till
ett annat statssamhälle genom att, i öfverensstämmelse med hvad redan är fallet enligt
nu gällande rätt, lemna vederbörande tillfälle att vinna frikallelse från sina äldre med¬
borgarerättsliga förpligtelser äfvensom att erhålla ett authentiskt bevis derom, hvilket
ofta fordras för att han skall kunna blifva medborgare i en utländsk stat. Man har
ansett onödigt att uttala, att lösningsresolution blott må meddelas personer, som lemna!
riket, eller, der så ej är fallet, endast under vilkor, att vederbörande verkligen lemnar
detsamma, enär regeringen säkerligen icke lärer utom i rena undantagsfall meddela lösnings¬
resolution till någon, som blifver qvar i landet. Deremot är det föreskrifvet, att. lös¬
ningen skall beviljas under vilkor, att vederbörande inom viss utsatt tid blifvit medbor¬
gare annorstädes, hvaraf följer, att lösningen först träder i kraft, då nämnda vilkor
blifvit fullgjord!.
Om eu person, som har svensk medborgarerätt, tillika är utländsk medborgare
på grund af födsel, är det vilkor, hvarå 5 § syftar, redan på förhand uppfyldt, och
det kan derföre ej vara tvifvel underkastad!, att lösningsresolution kan meddelas äfven
i sådant fall.
40
6
§•
Svensk qvinna, hvilken gifterI Xorsk Statsborgerret tabes
sig med den, som ej är svensk endvidere af den Ivvinde, som
medborgare, förlorar genomjgifter sig med en Mand, der
äktenskapet svensk medbor-jikke er norsk Statsborger.
garerätt.
Dansk Statsborgerret tabes
endvidere af den Kvinde, som
gifter sig med eu Mand, der
ikke er dansk Statsborger.
Då den qvinna, som ingår äktenskap med en utländing, derigenom i allmänhet
förvärfvar medborgarerätt i mannens hemland, innefattas regeln i (5 § till det väsentliga
redan i bestämmelsen i 5 §, men 6 § grundar sig dock på en något olika princip än
5 §, hvilken normalt förutsätter, att vederbörande har lemnat Sverige. Den går dess¬
utom längre än 5 §. Enligt 0 § förlorar nemligen qvinnan svensk medborgarerätt*
äfven om hon icke genom äktenskapet erhåller medborgarerätt i mannens hemland —
hvilket likväl ytterst sällan är henne förvägradt — och tillika i det fall, att mannen
icke har medborgarerätt någonstädes, något som lättare kan inträffa, t. ex. i följd af
21 § i tyska lagen eller då eu svensk qvinna gifter sig med en man, hvars svenska
medborgarerätt upphört enligt förslagets 7 §. Detta resultat öfverensstämmer fullstän¬
digt med tyska lagens § 13 n:o 5, hvaremot enligt nu gällande norska lags (i § a
och franska C. C. art. 19 (L. 1889) qvinnan förlorar sin medborgarerätt, endast så¬
vida hon genom giftermålet förvärfvar eu ny. Att förslaget icke här följt norska och
franska lagarne, fastän detta skulle stått i öfverensstämmelse med principen i förslagets
5 §, har sin grund deri, att man icke velat bryta med den i förslaget likaledes an¬
vända och i detta fall mera vigtiga synpunkten, att hustrun genom äktenskapets in¬
gående träder in i samma medborgarerättsliga ställning som mannen. Man skulle nem¬
ligen eljest framkalla fall, då vid uppkommen fråga om utvisning, exempelvis på grund
af behof af fattigunderstöd, eu enka och hennes omyndiga barn måste eller kunde blifva
skilda från hvarandra: tv om man än kunde låta hustrun under nu förutsatta omständig¬
heter behålla sin svenska medborgarerätt, måste hennes i äktenskapet med mannen födda
barn likväl följa dennes medborgarerättsliga ställning. Hvad särskildt angår ett sådant
fall. att eu svensk qvinna gifter sig med eu landsman, som förlorat sin medborgarerätt
på grund af förslagets 7 §, är det att märka, att det jemlikt grunderna för 8 § torde
vara satt utom tvifvel, att hon behåller eller återvinner svensk medborgarerätt, om hon
blifver qvar i riket eller ock, vare sig under äktenskapet eller efter dess upplösning,
åter bosätter sig der, änskönt hon icke direkt går in under ordalagen i sistnämnda §.
41
Qvinnans förlust af svensk medborgarerätt är utan verkan för hennes före äkten¬
skapet födda äkta eller oäkta barn (se anm. vid 9 §), såvida ej dessa enligt den ut¬
ländska statens lagar i följd af modrens giftermål förvärfva medborgarerätt derstädes
(se 5 § första stycket).
Att bestämmelsen i 6 § icke afser de enligt svensk rätt under benämning “ofull¬
bordade äktenskap" förekommande förbindelser, framgår af det vid 3 § anförda.
Har svensk man eller svensk
ogift qvinna, efter uppnådd
ålder af tjuguett år, eller enka,
efter äktenskapets upplösning,
i tio år oafbrutet haft sitt
hemvist utom riket, förloras
jemväl medborgarerätten, der
ej vistandet utomlands föran-
ledts af offentligt uppdrag för
de Förenade Rikena eller Sve¬
rige, eller ock förbehåll göres
om medborgarerättens bibehål¬
lande genom eu inom nämnda
tids utgång hos svensk be¬
skickning eller svenskt konsu¬
lat, eller, om vederbörande är
bosatt i Norge, hos svenska
Justitiedepartementet, i enlig¬
het med derom särskilt med¬
delade bestämmelser, afgifven
skriftlig förklaring. Fn sådan
förklaring skall, för att fort¬
farande ega giltighet, förnyas
inom hvart tionde års slut;
den kan icke med laga veskan
afgifva^ af annan än den, som
sjelf utflyttat ur riket, och
hans efterkommande i första
led samt enka efter sådan per¬
son, som nu är nämnd.
7 §■
Har norsk Mand eller ugift
Kvinde efter sit fyldte 2 Ide
Aar, eller Enke efter LRgte-
skabets tillösning i et uaf-
brudt Tidsrum af 10 Aar efter
mervamende Lovs lkrafttroeden
havt sit Hjemsted i Udlandet,
tabes Statsborgerretten, med-
mindre Fravierelsen skyldes et
offentligt Hverv for de forene-
de Riger eller for Norge, eller
Statsborgerretten forbeholdes
Ived eu inden mevnte Tidsrums
Udlob for vedkommende nor¬
ske Gesandtskab eller Konsul
eller, forsaavidt angaar Perso¬
ner, bosatte i Sverige, för
det norske Justitsdepartement,
overensstemmende med derom
fastsatte Besteminelser afgiven
skriftlig Erkhering. Saadan
Erkhering man for vedvarende
åt have Luddighet gjentages
inden hvert tiende Aars (Id¬
iot), regnet fra sidste Erkhe-
rings Afgivelse.
Adgangen til åt afgive den
nrevnte Erkhering tilkonimer
Har en dansk Hand eller
ogift Kvinde efter sit fyldte
18de A ar eller eu Enke efter
AEgteskabets Frilösning i et
uafbrudt Tidsrum af 10 Aar
havt sit Hjemsted i Udlandet,
Laber den Paagjneldende sin
Statsborgerret, medmindre Fra-
jvaerelsen skyldes et offentligt
Hverv for den danske Stat,
eller Statsborgerretten forbe-
boldes ved eu inden mevnte
Tidsrums Udlob for vedkom¬
mende danske Gesandtskab eller
Konsulat i Overensstemmelse
med derom fastsatte Bestem-
Imelser afgiven skriftlig Erkhe¬
ring. Saadan Erkhering urna
for vedvarende åt have Gyldig-
het gjentages inden hvert tion¬
de Aars tldlob, regnet fra
sidste Erkherings Afgivelse.
dog kun den, som selv er ud-
flyttet, o g hans Horn, samt
Etiker efter saadanne.
Adgangen til åt afgive den
mevnte Erkhering tilkonimer
dog kun den, som selv er ud-
flyttet, og hans Horn, samt
Enkel' efter saadanne.
G
Förlust af medborgarrätt; Tabet af norsk Statsborger-
enligt denne § för svensk man ret efter denne § omfatter og-
medför förlust af sådan rätt saa vedkommende Mands Hu-
äfven för hans hustru och omyn- stru og ufuldmyndige ;egte
(liga äkta barn, såvida de ej Hörn, forsaavidt de ikke för¬
blifva i riket qvar. blive her i Biget.
Konungen eger genom öfver- De i mervrerende § inde-
enskonnnelse med främmande liohlte Bestemmelser kunneved
stat inskränka eller upphäfva;Overenskomst med eu fremmed
tillämpligheten, såvidt förhål-jMagt oplneves eller indsknen-
landet till sådan stat angår,jkes ligeoverfor samme,
af de ofvan i denne § med¬
delade bestämmelser.
Tabet af dansk Statsborger-
ret efter denne § omfatter og-
saa vedkommende Mands Hu¬
stru og umyndige ;egte Hörn,
forsaavidt de ikke forblive her
i B i get.
De i mer väsende § inde-
holdte Bestemmelser kunne ved
Overenskomst med eu fremmed
Magt oplneves eller indsknen-
kes ligeoverfor samme.
Här fordras, att vederbörande icke under loppet af de tio åren haft hemvist i
Sverige, hvaremot det är likgiltigt, om hans hemvist under tiden varit förlagdt till ett
eller flera främmande länder, liksom å andra sidan den omständigheten, att vederbörande
allenast uppehållit sig i utlandet, om än så länge, icke har någon betydelse, såframt
han ej tillika haft verkligt hemvist der. Huruvida svenska fartyg böra hänföras till
svenskt territorium, eller svenske sjömän, som tara med utländska fartyg, anses der¬
igenom hafva tagit hemvist i utlandet, finnes ingen anledning att särskildt afgöra med
hänsyn till förevarande lag. — Uttrycket “offentligt uppdrag" syftar i första hand på
diplomatiska beskickningar, men kan dock äfven omfatta andra särskilda fall.
Paragrafen afser för ('ifrigt icke blott det fall, att en svensk medborgare utvandrar,
utan är äfven tillämplig, då någon, som på grund af födsel eller ingånget äktenskap
är svensk medborgare, aldrig varit i riket.
Bestämmelsen i paragrafens första stycke gäller, såsom orden visa, icke för hustru
eller eu mans omyndiga äkta barn och icke heller för en q vinnas omyndiga oäkta barn
(jfr 9 §). För dessa personer löper ej någon sjelfständig frist, men vederbörande hufvud-
persons ställning blifver enligt andra stycket i paragrafen (svenska texten) afgörande
för dem, dock med det undantag, att de behålla sin svenska medborgarerätt, så länge de
förblifva i Sverige. Så länge hufvudpersonen har svensk medborgarerätt, är det alltså
likgiltigt, hvar bipersonerna hafva sitt hemvist, men om hufvudpersonen förlorar sin
medborgarerätt till följd deraf, .att fristen utlöper, kommer det an på, om bipersonerna
vid nämnda tidpunkt befinna sig i riket eller ej. Befinna de sig icke i riket, förlora
de medborgarerätten, vare sig de vistas hos hufvudpersonen eller ej, men i motsatt fall
behålla de densamma, sålänge de blifva qvar bär. L tf ryck et “blifva qvar" syftar icke
43
blott å det faktiska vistandet här i riket, oafsedt hvar vederbörande må anses hafva
sitt rätta hemvist, utan omfattar också det fall, att de hafva sitt hemvist här, om de
än för tillfället uppehålla sig i utlandet.
Såsom förut är omnämndt, har förslaget i likhet med nu gällande norsk och tysk
rätt beredt möjlighet för bortovarande att genom förklaring, afgifven hos offentlig myndig¬
het, göra förbehåll om bibehållandet af svensk medborgarerätt. Förklaringen skall af-
gifvas inom utgången af tio år, räknadt från den tid vederbörande tog hemvist i ut¬
landet (se härom närmare sid. 26—28), och bevarar medborgarerätten i tio år efter det
densamma afgafs. Detta öfverensstämmer med tyska lagens 21 §; dock blifver fristen
enligt denna, sammanstäld med konsularinstruktionen af den 6 juni 1871, i verkligheten
något längre. Enligt § 6 b. i nu gällande norska lag medför der omnämnda förklaring
visserligen verkan för tio år, men den skall afgifva^ inom ett år efter utflyttningen. Till en
så sträng bestämmelse har förslaget icke funnit anledning, så mycket mindre som det
väl i allmänhet kan antagas, att betydelsen af förklaringen såsom bevis om vederbörandes
fasthållande vid sitt fädernesland vinner i styrka, då densamma afgifves, efter det han
under längre tids vistelse i den utländska staten varit i tillfälle inhemta grundlig känne¬
dom om der rådande förhållanden. Erforderliga närmare föreskrifter angående förkla¬
ringens innehåll och form in. in. har lagtexten öfverlemnat åt administrationen att meddela.
Nämnda förklaring kan, -efter hvad sammanhanget visar, icke afgifvas af annan
än den, som vid tiden, då förklaringen eger rum, har svensk medborgarerätt; således
exempelvis icke af den, som enligt förslagets 5 § förlorat nämnda rätt genom att blifva
utländsk medborgare; och lika litet kan ett barn, som förlorat medborgarerätten der¬
igenom att fadren, innan det uppnått myndig ålder, låtit förklaringsfristen förflyta obe¬
gagnad, afgifva förklaringen, sedan det blifvit myndigt. Förslaget har vidare, såsom
förut är nämndt, begränsat rättigheten att afgifva förklaringen, i det sådan rätt blott
tillerkänts den, som sjelf utflyttat, och hans barn samt enka efter någon af dessa per¬
soner. Sistnämnda bestämmelse omfattar hvar och en, sonf flyttat ur riket, vare sig
myndig eller omyndig, och, i sista fallet, vare sig han utflyttat ensam eller tillsammans
med sina föräldrar. Häraf blifver exempelvis följden, att om eu svensk man A med
sin omyndige son B flyttar ut och tager hemvist i utlandet, kunna icke blott desse per¬
soner, utan äfven i sin tid B:s i utlandet födde son C under de i paragrafen angifna
betingelser afgifva förklaringen, hvaremot C:s son 1) — hvilken således tillhör den andra
i utlandet födda generationen —• visserligen förblifver svensk medborgare, intill tio år
förflutit efter det han uppnått myndig ålder, men från denna tidpunkt ovilkorligen upp¬
hör att vara det, utan att kunna genom förklaring bevara sin svenska medborgarerätt,
44
den lian likväl enligt förslagets 8 § återvinner genom att vända tillbaka till Sverige.
Uttrycket “den som utflyttat" leder tanken närmast på personer, som eu gång befunnit
sig här i riket; men härvid må emellertid erinras, att fall kunna inträffa, der detta icke
är nödvändigt. Ett barn, som är födt i utlandet af föräldrar, livilka tillfälligtvis uppe¬
hållit sig der, men eljest hafva sitt hemvist i Sverige, måste, om det sedermera allt från
sin födelse förblifver i utlandet, betraktas såsom eu utflyttad person. Hvad enkor an¬
går, så kan förklaringen afgifvas af dem, om de sjelfva utflyttat, t. ex. om en enka,
sedan mannen aflidit i Sverige, sätter sig ned i utlandet. Derjemte visa orden "enka
efter sådan person, som nu är nämnd", att äfven om en enka ej sjelf är att anse såsom
utflyttad medborgare, men t. ex. äktat en utflyttad svensk man i utlandet och der för-
blifvit, eger hon afgifva förklaringen, såvida hennes man ännu vid sin död var svensk
medborgare. Om frånskild hustru har man ansett onödigt att särskild! tala, men de i
fråga om enkor meddelade bestämmelser äro äfven tillämpliga å henne.
Norska texten har särskildt uttalat, att tio-årsfristen först liiper från lagens trä¬
dande i kraft, hvithet- skett för att ordna förhållandet till nu gällande norsk rätt. Hvad
svenska och danska texten angår, gör icke något sådant hänsyn sig gällande, och man
har ansett ett dylikt uttalande öfverflödigt, då samma resultat, eller att fristen beräknas
löpa först från lagens ikraftträdande, erhålles genom användande af allmänna lag-
tolkningsregler.
8 §•
Den, som i följd af bestämd Den, som ved Ophold i Ud-| Den, som ifolge Bestemmel-
melserna i 7 § förlorat svensk landet har takt norsk Stats-serne i § 7 bär takt dansk
medborgarerätt och icke blifvit borgerret og ikke er bleven Statsborgerret, men ikke er
medborgare i annat land, åter- Statsborger i et andet Land. bleven Statsborger i et andet
vinner medborgarerätten, då gjenerhverver sin Statsborger- Land, gjenerhverver sin Stats-
han tager hemvist i riket, eller ret ved åt tage fast Kolig herjborgerret ved åt tage Hjem-
ock Konungen medgifver, att i Rigel eller selv liden dette sted her i Rigel eller selv liden
derförutan ved särskilt Tilladelse af Kon- dette ved särskilt Tilladelse af
eller den, han dertil be-
myndiger.
Gjenerhverves Statsborger-!
medborgarerätten
återvinnas må.
Ätervinnes på grund af före¬
gående punkt svensk medbor¬
garerätt af mannen, tillkommer
sådan rätt också hans hustru
och omyndiga äkta barn, äfven
om de behålla sitt hemvist i
utlandet qvar.
• Kongen.
Gjenerhverves Statsborger-
retten paa denne Maade af retten paa denne Maade af
Manden, tilkommer den ogsaa Manden, tilkommer den ogsaa
hans Hustru og ufuldmyndige hans Hustru og umyndige mg te,
;es'te Korn, selv om de beholde Korn, selv om de beholde Hjem-
Ö 1
Hjemsted
i Udlandet.
sted i Udlandet.
45
Af ordalagen är det klart, att bestämmelsen i 8 §, första stycket, blott omfattar
sådana personer, som förut varit svenske medborgare och förlorat medborgarerätten på
grund åt 7 §, och att densamma följaktligen icke är tillämplig exempelvis på hustru
eller enka, som först ingått sitt äktenskap, efter det mannen till följd af tio-årsfristens
utgång förlorat svensk medborgarerätt (jemför dock anmärkningarne vid 6 §), liksom
icke heller i fråga om sådan mans barn, såvida de äro födda efter nämnda tidpunkt.
A andra sidan omfattar 8 §, första stycket, alla personer, som haft svensk medborgare-
rätt och förlorat densamma på grund af 7 §, vare sig förlusten drabbat deja såsom
hufvudpersoner eller i egenskap åt bipersoner. En qvinna, som gift sig med en svensk
man före tristens utgång, eller eff barn af honom, som är födt dessförinnan, kan alltså
genom att vända tillbaka till Sverige återvinna medborgarerätten, och det jemväl i hän¬
delse de till följd af begränsningen i 7 § äro uteslutna från rättigheten att afgifva der
omförmälda förklaring. Således kunna utflyttad persons barnbarn återvinna svensk ined-
borgarerätt enligt 8 §.
I likhet med andra bestämmelser i förslaget stadgar 8 § vidare, att, då en man
återvinner svensk medborgarerätt genom att vända tillbaka till Sverige eller på grund
af särskildt tillstånd af Konungen, jemväl sådan mans hustru och omyndiga äkta barn
återvinna eller förvärfva af nyo enahanda rätt, och detta äfven i det fall, att de fort¬
fara att hafva sitt hemvist i utlandet.
Forska texten har i första stycket af förevarande § liksom i andra stycket af
4 § uttrycket “fast Bolig“ i stället för “Hjemsted“. Grunden härtill är den, att den
nu gällande norska Lov om Statsborgerret i några liknande sammanställningar använder
detta uttryck, hvilket äfven i nämnda lags 17 § erhållit sin legala bestämning. Då
norska texten vidare i stället för den i svenska och danska texten förekommande hän¬
visning till 7 § använder ett annat uttryck, har äfven detta skeft af hänsyn till nu
gällande norsk rätt.
9 §•
Oäkta barn, hvars moder Uaegte Barn, hvis Moder
är svensk medborgare, förvärf- er norsk Statsborger, erliver-
var genom födelsen svensk med- ver ved Födsel en norsk Stats-
borgarerätt. Det följer i fråga borgerret.
om medborgarerätten modren! I de Tilftelde, bror iföl ge
jemväl i öfriga fall, der enligt Bestemmelserne i denne Lov
bestämmelserna i denna lag fegte Barn folger Faderen,
Uiegte Barn, hvis Moder
er dansk Statsborger, erhver-
ver ved Fpdselen dansk Stats¬
borgerret.
1 de Tilfmlde, hvor ifolge
Bestemmelserne i mervmrende
Lov mgte Barn fplger Faderen,
46
äkta barn följer fadren. Än-retter det uaegte Barns stats- retter det uaegte Barns stats-
dras modrens ställning i af-borgerlige Stilling sig efter borgerlige Stilling sig efter
seende å medborgarerätten ge-|Moderens. Moderens,
nom äktenskap eller såsom följd Den engang erhvervede Den een Gång erhvervede
af sådant, sker derigenom ejlStatsborgerret beholder Bär- Statsborgerret beholder det
ändring i den med borgarerätt, net, uanseet om Moderen ved megte Barn, uanset om Mo¬
som dessförinnan tillkom hen- eller som Fplge af .Kgteskab dercn ved eller som Kol ge af
nes oäkta barn. forandrer sin statsborgerlige vEgteskab forandrer sin stats-
[Stilling. borgerlige Stilling.
Man har ansett öfverflödigt att särskilt omnämna det fall, att makar hafva barn
tillsamman före äktenskapet. Då dessa barn genom äktenskapet blifva äkta, kan det
enligt förslagets grunder icke vara tvifvel underkastadt, att sådana barn, hvilka förut
såsom oäkta följt modrens ställning, nu såsom äkta förvärfva samma medborgare-
rätt, som fadren egen. Konseqvent bör nämnda förhållande inträda, äfven om barnen
redan äro myndiga, då äktenskapet ingås, och detta, som för öfrig! icke är utan be¬
tänklighet men dock ej har synnerlig praktisk betydelse, öfverensstämmer, såvidt. man
kan finna, med tysk rätt, liksom det i motiverna till nu gällande norska lag antages
såsom naturligt (jemför deremot fransk rätt ('. C. art. 8 L. 1889).
Hvad angår legitimation af oäkta barn på andra sätt än genom efterföljande
äktenskap mellan föräldrarne — något, som för öfrig!, bortsedt från ett enstaka be¬
tydelselöst fall (G. B. 5: i), icke är kändt i svensk rätt — kunde det i och för sig
synas rigtigast att tillägga hvarje legitimation åt oäkta barn samma verkan, såsom
äfven finnes föreskrifvet i tyska lagens 4 § och öfverensstämmer med franska rättens
grunder; men hvad angår legitimation genom lysning å tinget af barn, som är födt i
lönskaläge (norsk och dansk rätt), vore sådant likväl betänkligt redan af det skäl, att
lysningen kan ske utan samtycke af barnets moder; och likaledes finnes knappast skäl
att låta legitimation, meddelad af regeringen, utöfva någon verkan i förevarande hän¬
seende, så länge reglerna för dylik legitimation icke äro närmare bestämda genom lag.
Af sistnämnda skäl bör ej heller adoption — som icke förekommer i Sverige — för¬
anleda ändring i eu persons medborgarerättsliga ställning (jemför härom eu uttrycklig
bestämmelse i tyska lagens 2 §).
Sista punkten i förslagets 9 § afser att förekomma, att ett barns medborgare-
rättsliga ställning ändras genom modrens äktenskap med eu annan än barnets fader,
och barnet behåller alltså sin medborgarerätt oförändrad såväl i det fall, att modren
genom äktenskapets ingående ombyter medborgarerätt, som i det fall, att hon senare under
äktenskapet följer förändringar i mannens medborgarerättsliga ställning.
47
10 §.
Barn, som anträffas här i
riket, utan att kunskap om dess
ställning i afseende å medbor¬
garerätten vinnes, anses, intill
dess annat utrönes, som svensk
medborgare.
Den i förevarande § antagna regel öfverensstämmer med sakens natur och hvad
öfverallt är gällande. Som ordalagen visa, innebär densamma dock blott ett antagande,
som bortfaller, då sanna förhållandet upplyses. Visserligen talar åtskilligt för att från¬
känna sanna förhållandet verkan, då upplysning derom först vinnes, efter det barnet
hlifvit myndigt (se norska lagen 1 § och franska C. C. art, 8 L. 1889); men för¬
slaget har dock icke ansett det för rigtigt, att gifva en sådan i allt fall något god¬
tycklig regel. Om härstamningen först upplyses sedan barnet fyllt 22 år, har det i de flesta
fall förvärfvat svensk medborgarerätt enligt 2 §, ty der förekommande bestämmelse är
icke betingad af, att vederbörande känt eller bort känna sin utländska medborgarerätt.
Upplyses det, att barnet icke är födt i Sverige, eller har det icke hlifvit i[var här i landet,
så att 2 § icke är tillämplig, kali det visserligen inträffa, att eu person vid framskriden
ålder plötsligen finner sig vara medborgare i ett annat land, men dylika sällsynta fall
torde knappast böra föranleda någon betänklighet.
Barn, som hndes her i Riget,
liden åt dets statsborgerlige
Stilling kjendes, ansees, indtil
andet oplyses, som norsk Stats-
! borger.
Bprn, som nndes her i Riget,
liden åt deres statsborgerlige
Stilling kjendes, anses, indtil
Andet oplyses, som danske
Statsborgere.
\
Öfvergående stadgande.
Denna lag träder i kraft} Denne Bov tneder i Kraft
den 1 januari 18 . .: kommande den........
de i 2 § meddelade bestäm- Lovens § 2 faar Anvendelse
melser att tillämpas jemväl iogsaa paa Personer, som ere
fråga om utländing, som är fodte forinden Lovens Ikraft-
född före nämnda tid, såvida trieden, men da endnu ikke
han då ännu ej uppnått tjugu- have fvldt sit 21de Aar.
ett års ålder.
Denne Lov tneder i Kraft
den........
Lovens § 2 faar Anvendelse
ogsaa paa Personer, som ere
fpdte forinden Lovens Ikraft-
trieden, men da endnu ikke
have fyldt det 21 de Aar. De
K vinder, som ved Lovens
Ikrafttrieden leve i /Lgteskab
med danske Statsborgere have
dansk Statsborgerret.
48
Under det man för (ifrigt ansett särskilda öfvergåugsbestämmelser icke vara af
nöden, enär allmänna lagtolkningsregler derförutan torde komma att lemna säkra resul¬
tat, liar en sådan måst meddelas med hänseende till 2 §, första stycket. Det kan
visserligen icke sättas i fråga att låta bestämmelsen i nämnda lagrum vinna tillämplig¬
het på personer, för hvilka det icke är möjligt att afgifva der omnämnda förklaring,
således icke på sådana, som vid lagens trädande i kraft redan uppnått 22 års ålder,
liksom det äfven skulle vara obilligt att låta densamma gälla mot dem, som vid nämnda
tid redan fyllt 21 år och således icke komma i åtnjutande af hela den frist för för¬
klaringens afgifvande, som eljest är medgifven. Deremot har man ansett det icke vara
förenadt med någon betänklighet att låta den nya lagbestämmelsen ega tillämplighet på
sådana personer, hvilka vid lagens trädande i kraft äro under 21 år, då genom samma
bestämmelse icke beröfvas dem någon rätt, som de förut ega.
Den i danska texten förekommande särskilda öfvergångsbestämmelse är föranledd
deraf, att förslagets regel, att gift ([vinna delar mannens medborgarerättsliga ställning,
är så naturlig och så allmänt antagen, att det ansetts (hiskligt, att densamma omedel¬
bart vunne tillämpning i fråga om hustrur, som vid lagens trädande i kraft samman¬
lefva med sina män.
Christiania den 25 Oktober 1890.
J. H. AHNFELDT. .T. H. DEUNTZER. PAUL ISBERG.
BREDO MORGENSTIERNE.
Undertegnede, der har hav! Anledning til åt gjpre sig hekjendt med Kommis¬
sionens ovenstaaende Betänkning, tiltneder denne.
Madrid i November 1890.
ARILD HUITFELDT.