NYA LAGBEREDNINGENS
FÖRSLAG
TILL
ANGÅENDE
ÄNDRING 1 VISSA DELAR AF
FÖRORDNINGEN OM KRIGSDOMSTOLAR
RÄTTEGÅNGEN DERSTÄDES
DEN 11 JUNI 1868
STOCKHOLM 1893
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. a. NORSTEDT it SÖNER
<rA\)/Y/.<VA)\'A>\iU .1 i ( /
i )i I
:<WK
1/ !i/..U<l t/s\i i D/iitU//
5!/.ioTOHi^»ni/i i/n /;s;.•/!/(niHiifyj
y\ i f V ’iv i
,■ ■ f , . ■ t r»v f
TILL KONUNGEN.
Sedan Eders Kong]. Magt genom nådigt Bref den 31 December
1892 anbefalt Nya Lagberedningen, bland annat, att taga i öfvervägande,
huruvida Krigshofrfttten borde indragas eller ombildas, samt uppgöra
4
det. förslag i ämnet, som Beredningen funne vara af omständigheterna
påkalladt, har Beredningen till åtlydnad häraf utarbetat förslag till Lag
angående ändring i vissa delar af Förordningen om Krigsdornstolar och
rättegången derstädes den 11 Juni 1868; och får Beredningen härmed
i underdånighet öfverlemna detta förslag med dertill hörande motiv.
Derest ifrågavarande förslag varder godkändt, torde, enligt hvad af
motiven framgår, erfordras ändrade bestämmelser i den för rikets hof-
rätter gällande arbetsordning såvidt, Svea Hofrätt angår.
Derjemte får Beredningen anmäla, att f. d. Presidenten in. m. Herr
Karl Johan Berg jemlikt nådiga Brefvet den 1 Februari 1889 deltagit
såväl i Beredningens gemensamma öfverläggningar angående förenämnda
förslag som ock i förslagets granskning; och har Presidenten Berg i
allt hufvudsakligt biträdt detta förslag.
Underdånigst
AXEL BERGSTRÖM.
Johan Wold. Herman Billing. Joh. O. Ramstedt.
Stockholm den 25 April 1893.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar af Förordningen om Krigsdomstolar och
rättegången derstädes den II Juni 1868.
Härigenom förordnas, att nedanstående paragrafer i Förordningen
om Krigsdomstolar och rättegången derstädes den 11 Juni 1868 skola
erhålla följande förändrade lydelse:
11 §•
Krigshofrätten är en vid Svea Hofrätt bildad särskild afdelning.
Den utgöres af presidenten i Svea Hofrätt, såsom ordförande, en leda¬
mot i samma Hofrätt, hvilken af Konungen förordnas att vara öfver¬
auditör, samt tre militära ledamöter.
Till militära ledamöter förordnar Konungen, för tre år i sender, en
generalsperson och två regementsofficerare, af hvilka en skall tillhöra
armén och en flottan.
Då mål, som röra sjökrigstjensten och manövern, förekomma, skall
regementsofficeren af armén ur Rätten afgå och, i hans ställe, en rege¬
mentsofficer af flottan, hvilken af Konungen för tillfället förordnas, der
inträda.
Vid förfall för presidenten förordnar, på anmälan derom, Konungen
en ledamot i Svea Hofrätt att såsom ledamot Krigshofrätten biträda.
f)
Hvad i denna § är sagdt om presidenten i Svea Hofrätt galle ock
om tillförordnad president, der han af Konungen förordnats att jemväl
vara ordförande i Krigshofrätten.
13 §•
Har ledamot i Krigsöfverdomstol icke förut aflagt domareed, må
han ej till domareembetet träda, innan han sådan ed fullgjort.
I Krigshofrätten tage främsta militära ledamoten plats närmast
ordföranden och derefter öfriga ledamöterna i den ordning, hvartill de
embeten, de eljest innehafva, dem berättiga. För Öfverkrigsrätt galle
i detta afseende hvad i 9 § om Krigsrätt sagdt är.
Vid förfall för ordföranden i Krigsöfverdomstol föres ordet af den
främsta militära ledamoten.
15 §.
Allmän åklagare vid Krigshofrätten är krigsfiskalen. Han för¬
ordnas af Konungen; och må dertill kunna utses tjensteman i Svea
Hofrätt.
Der Öfverkrigsrätt finnes, förordne högste befälhafvaren särskild
krigsfiskal, hvilken vid den Rätt är allmän åklagare.
16 §.
Protokoll föres i Krigsrätt af auditören, i öfverkrigsrätt af öfver-
auditören och i Krigshofrätten, efter ty särskilt föreskrifves, af tjenste¬
man i Svea Hofrätt.
45 §.
Krigshofrätten vare icke domför, der ej fyra ledamöter, bland dem
öfverauditören, äro tillstädes och tre af dem om slutet ense äro. För
öfverkrigsrätt skall i detta afseende hvad i 85 § är om Krigsrätt stad¬
gadt ega motsvarande tillämpning.
Förhör med parter eller vittnen verkställes i öfverkrigsrätt, så ock
i Krigshofrätten, då militär ledamot der förer ordet, af öfverauditören.
Då hos Krigsöfverdomstol mål till afgörande färdigt är, göre öfver¬
auditören muntlig berättelse om saken: uppgifve ock de lagrum och
författningar, som till målet lämpliga äro. Vid öfverläggning om beslut
säge han sin mening först.
Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . .
' : ■ ' 1 • i i ■'> / 1 ■ -
) . . ' ! . ! . {". ■ j ! A >t i ‘I1.'.
; U i)f "in- i '■'<
|
. i i i
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
t *,'*«>• /ii
|
|
|
|
|
MOTIV.
/ IT Öl/.
Sedan Riksdagen i skrifvelse den 9 Maj 1888 angående reglering
af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel anhållit, att Kongl.
Maj:t täcktes vid utarbetande af förslag till ny rättegångsordning låta
till behandling företaga jemväl frågan om Krigshofrättens indragning
eller ombildning, har Kongl. Maj:t genom nådigt Bref den 25 nämnda
månad och år anbefalt Nya Lagberedningen att, när framdeles ifråga-
komme att utarbeta förslag till ny domstolsförfattning, i sammanhang
dermed taga under öfvervägande frågan, huruvida Krigshofrätten borde
indragas eller ombildas. Sedermera har Kongl. Maj:t genom nådigt
Bref den 31 December 1892 af anförda skäl anbefalt Beredningen att
efter utarbetande af förslag till vissa angifna ändringar i rättegångs¬
ordningen taga nämnda fråga i öfvervägande samt uppgöra det förslag
i ämnet, som Beredningen funne vara af omständigheterna påkalladt.
Innan Beredningen går att redogöra för grunderna till det nu ut¬
arbetade förslaget, torde en kort erinran böra göras om hvad på senare
tiden i detta ärende förekommit.
Rikets Ständer gjorde den 19 December 1840 hos Kongl. Maj:t
underdånig framställning, att Krigshofrättens befattning måtte öfver-
flyttas å de tre andra hofrätterna. Denna framställning föranledde
emellertid icke någon åtgärd. Under åberopande af berörda framställ¬
ning anförde Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 8 April 1857,
att om det än vore nödigt, att flere män af yrket deltoge i handlägg¬
ningen af militärmål uti första domstolen, der undersökningen i målet
12
egde rum och hvarest i anseende dertill en mera speciel sakkännedom
hos domstolens fleste ledamöter erfordrades, dylika måls handläggning
i andra instansen, som hufvudsakligen hade till föremål att tillse, huru¬
vida gällande lagbud blifvit riktigt tillämpade, dock syntes kunna utan
någon olägenhet försiggå i hofrätterna, likasom tredje instansen för upp¬
tagande af dessa mål utgjordes af Högsta Domstolen; att det deremot
syntes vara mindre lämpligt, att en sådan pröfning af underrätts beslut
verkstäldes af en domstol, hvilken, såsom Krigshofrätten, bland sina
ledamöter blott hade en lagfaren person; att således, enligt hvad Rikets
Ständer hölle före, ifrågavarande mål lämpligen kunde och borde till
hofrätterna öfverflyttas; samt att det torde blifva behörigen sörjdt der¬
för, att tillräcklig sakkännedom ej komme att vid meranämnda måls
handläggning i hofrätterna saknas, om dervid förfores på enahanda
sätt, som i 20 § Regeringsformen vore för sådana måls behandling i
Högsta Domstolen föreskrifvet, nemligen att två militärpersoner öfver-
vore målen. På grund af hvad sålunda anförts anhöllo Rikets Ständer,
att Kongl. Maj:t täcktes efter ärendets utredning taga i nådigt öfver¬
vägande, huruvida icke Krigshofrätten måtte kunna indragas och de
mål, som tillhörde denna domstol, på de öfriga hofrätterna öfverflyttas
med iakttagande af hvad, på sätt ofvan vore nämndt, för dylika måls
handläggning i Högsta Domstolen vore föreskrifvet.
Infordrade underdåniga utlåtanden öfver Rikets Ständers berörda an¬
hållan afgåfvos af Krigshofrätten den 22 September, af Svea Hofrätt den
25 November och af Göta Hofrätt den 1 December 1857 samt af Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge den 11 Januari 1858. Samtliga hofrätterna, med
undantag af Göta, Hofrätt, afstyrkte nådigt bifall till Rikets Ständers an¬
hållan af skål, bland andra, att Rikets Ständer vid sin framställning ut¬
gått från den felaktiga uppfattningen, att Krigshofrätten vore endast
appellationsdomstol, hvars verksamhet skulle inskränka sig till pröfning
deraf, huruvida gällande lagbud blifvit rätt tillämpade, men att det
deremot tillkomme Krigshofrätten icke allenast att såsom domstol i
andra instans handlägga sådana mål, som genom besvär eller under¬
ställning från krigsrätterna inkomme, utan äfven att såsom första dom-
13
stol upptaga åtskilliga mål, hvilka i allmänhet vore af vida svårare och
mera ömtålig art och beskaffenhet än flertalet af dem, som från krigs¬
rätterna fullföljdes eller genom underställning inkomme, och att stundom
i dylika mål jemväl hålla sjelfva undersökningen. Göta Hofrätt deremot
tillstyrkte bifall till Rikets Ständers anhållan.
Då ärendet den 10 Juni 1858 föredrogs i Högsta Domstolen, yttrade
dess fleste ledamöter, att som det af Rikets Ständer framstälda förslag
icke åsyftade någon förändring i krigsdomstolarnes organisation i all¬
mänhet eller i de stadganden, som enligt då gällande krigslagar be¬
stämde deras olika behörighet att upptaga sådana mål, som anginge de
till krigsståndet hörande personer, utan samma, förslag endast afsåge
att, med krigsrätternas bibehållande i deras dåvarande skick, helt och
hållet upphäfva den särskilda öfverdomstol, som hade till åliggande icke
blott att i andra instansen pröfva krigsrätternas beslut, utan äfven att
i första hand upptaga och behandla alla de frågor om fel och förbry¬
telser, som under tjenstgöring kunde begås af officerare vid så väl landt-
armén som flottan, och öfverflytta dessa befattningar på rikets öfriga
hofrätter, hvilket icke syntes lämpligt och derjemte otvifvelaktigt skulle
komma att i tillämpningen medföra flera svårigheter, de der icke kunde
anses uppvägda af den obetydliga besparing i kostnader, som derigenom
möjligen kunde för statsverket beredas, ansåge bemälde ledamöter sig
böra afstyrka bifall till Rikets Ständers ifrågavarande förslag.
Tre justitieråd förklarade, att äfven om den af Rikets Ständer
framstälda åsigt angående lämpligheten af Krigshofrättens indragning i
allmänhet skulle kunna godkännas, hvarom, innan fullständigt förslag
till sådan indragning och krigsmålens deraf följande öfverflyttning på
hofrätterna eller någon af dem blifvit uppgjordt, justitieråden ansåge
sig icke ega att afgifva yttrande, de likväl funne anledning saknas att
å ifrågavarande hemställan tillstyrka bifall, med mindre domstolsinrätt-
ningen och gällande rättegångsordning för krigsärenden i sin helhet
underginge nödiga förändringar.
På grund af hvad sålunda förekommit fann Kong]. Maj:t Riksdagens
framställning icke till någon åtgärd föranleda.
14
Sedan de för granskning af uppgjordt förslag till särskild strafflag
för krigsmagten af Kongl. Maj:t utsedde komiterade erhållit befallning
att jemväl granska två inom Justitiedepartementet utarbetade alternativa
förslag till rättegångslag för krigsmagten, afgåfvo komiterade den 13
Juni 1867 det underdåniga yttrande, hvartill den senare granskningen
föranleda
Af de båda förslagen till rättegångslag för krigsmagten, betecknade
det ena med N:o 1 och det andra med N:o 2, öfverensstämde, såsom komi¬
terade ock förmälte, förslaget N:o 1 i afseende på domstolsinrättningen
till sina grunder med då gällande krigslag och upptog krigsrätt såsom
första domstol samt särskild krigsöfverdomstol, vid hvilken sistnämnda
ej allenast från underrätterna understälda mål och besvär öfver dessa
rätters utslag skulle pröfvas, utan ock vissa mål, deribland alla åtal
mot officerare och deras vederlikar, skulle omedelbart upptagas.
Förslaget N:o 2 deremot var bygdt på den förutsättning, att alla
till krigsdomstol hörande mål skulle upptagas vid krigsrätt och att talan
derifrån skulle fullföljas omedelbart till Högsta Domstolen eller, för armé
utom riket eller flotta på sjötåg, till generalkrigsrätt, der sådan förordnats.
Utöfver de i 5 § af gällande förordning om krigsdomstolar och rätte¬
gången derstädes den 11 Juni 1868 omförmälda fyra slag af krigsrätt
regemente-, garnisons-, stations- och fältkrigsrätt — upptog ifrågavarande
förslag ett femte, nemligen distriktskrigsrätt för hvarje militärdistrikt,
för Stockholms garnison och på Gotland. Förslaget innehöll i öfrig!,
bland annat: att domare i krigsrätt skulle vara fyra officerare och en
lagfaren auditör; att krigsrättsledamöter i allmänhet borde vara anstälda
vid den afdelning af krigsmagten, för hvilken krigsrätten sattes; att
ordförande i krigsrätt vore den officer, som sutte främst; att derest
den, som vid krigsrätt tilltalades, icke hade högre grad än löjtnants,
rätten skulle bestå af en öfverstelöjtnant eller major samt två kaptener
och en löjtnant; att då den tilltalade hade högre grad än löjtnants, de
militära ledamöterna i rätten skulle vara, om den tilltalade vore kapten
eller ryttmästare, en officer af öfverstelöjtnants eller majors grad och tre
kaptener eller ryttmästare, om den tilltalade hade regementsofficers vär-
15
dighet, en officer af öfverstes grad och tre andra regementsofficerare,
samt om den tilltalade vore generals- eller ainiralsperson, en officer af
enahanda värdighet och tre officerare af öfverstes grad; att förordnande
om krigsrätt, dess sammansättning samt tid och ställe för dess samman¬
träde skulle utfärdas för distriktskrigsrätt, i militärdistrikt och på Got¬
land af högste befälhafvaren och i Stockholm af öfverkommendanten,
dock att, derest mål, som skulle vid krigsrätt handläggas, rörde gene¬
rals- eller amiralsperson, ledamöterna i rätten borde förordnas af chefen
för det statsdepartement, under hvilket den tilltalade lydde i och för
det embete, som han vid krigsmagten innehade; att vid hvarje krigsrätt
skulle finnas allmän åklagare tillstädes och åklagare vara vid distrikts¬
krigsrätt samt, då officer tilltalades, vid stationskrigsrätt vederbörande
krigsfiskal eller, der sådan ej funnes, annan lagfaren person, som uppå
befälhafvarens hemställan af justitiekansleren förordnades att åtalet ut¬
föra; att vid krigsrätt hållna protokoll skulle, somliga i afskrift, andra
åter i hufvudskrift, inom stadgad tid för granskning insändas till en i
Stockholm befintlig generalauditörsexpedition; att af de mål, öfver hvilka
krigsrätt egde att ransaka och döma, distriktskrigsrätt borde upptaga
sådana, hvari talan fördes mot officer, som hörde till regemente eller
kår inom distriktet eller eljest vore till tjenstgöring inom distriktet
kommenderad, samt att i vissa fall atal mot officerare borde anhängig-
göras vid stations- eller fältkrigsrätt.
Beträffande frågan, hvilket af de framlagda förslagen borde ega
företräde, ansågo koiniterade besvarandet af samma fråga helt och hållet
bero på förslagens mer eller mindre ändamålsenliga bestämmelser om
de särskilda krigsdomstolarne och deras behörighet sins emellan. Ofvan
anmärkta skiljaktighet mellan förslagen hvad anginge instansordningen
funno komiterade vara af så väsentligen inverkande beskaffenhet, att
det förslag, hvars bestämmelser i berörda hänseende föredroges framför
det andras, måste vara det, åt hvilket företräde äfven i allmänhet borde
gifvas. Efter detta principiella uttalande yttra komiterade följande:
»Enär, efter allmän lag, öfver vissa brott, som af embets- och
tjensteman begås, likasom för närvarande efter krigslag öfver officerares
16
och deras vederlikars förbrytelser under tjenstens utöfning, dömes endast
vid en instans, kunde visserligen — utan hinder af grunderna för nu
gällande lagstiftning och under förutsättning att, såsom förslagen be¬
stämma, endast brott mot den för krigsmagten gällande särskilda straff¬
lag och således egentligen bi’ott i embete eller tjenst af dem, som till
krigsmagten höra, komma att vid krigsdomstol åtalas — äfven sådana
åtal handläggas vid blott en instans, såsom ock åtskilliga främmande
länders lagstiftning bestämmer; och vill det synas, som skulle, genom
mellaninstansens borttagande, fördelar uppstå, såsom besparing af den
aflöning, hvilken för närvarande utgår till Krigshofrättens embets- och
tjensteman, äfvensom målens bringande till snarare slut än nu är fallet,
hvilket alltid, synnerligast i fråga om mål, som röra i tjenst varande
krigsmän, är önskligt och behöfligt.
Den afsedda besparingen torde dock befinnas blifva ganska ringa,
om man tager i betraktande såväl den ej obetydliga tillökning i kost¬
naderna för krigsrätternas sammanträden, som af Krigshofrättens in¬
dragning och distriktskrigsrätters införande blifver en följd, som ock
den omständighet att — om vid Krigshofrättens upphörande dels ett i
ty fall, äfven efter komiterades förmenande, erforderligt nytt general-
auditörsembete inrättades, åt hvilket, bland andra göromål (såsom krigs-
rättsmåls föredragning i Högsta Domstolen, upprättande och granskning
af förslag till ändringar i krigslag, granskning af domböcker och fång¬
förteckningar med mera dylikt) äfven uppsigten öfver krigslagskipningen
i landet och anställande af åtal för fel dervid anförtroddes, dels sär¬
skilda krigsfiskaler inom militärdistrikten anstäldes aflöning till
generalauditören och hans biti'äde äfvensom till fem eller sex krigs¬
fiskaler skulle utgå, hvilken aflöning komme att belöpa sig till samman-
lagdt temligen betydligt belopp, äfven förutsatt att till krigsfiskals-
befattningarnas bestridande erhölles eljest i tjenst anstälde yngre lag¬
fara män, hvilka med fästadt afseende å det i allmänhet mindre an¬
tal mål, som af hvar och en af dem under året komme att handläggas,
kunde med långa arfvoden åtnöjas.
17
Hvad åter angår den andra fördelen, som skulle uppkomma af
raellaninstansens försvinnande, eller målens bringande till ett hastigare
slut, så ehuru den i allmänhet ej kan bestridas, torde dock samma
fördel ej kunna uppväga de menliga följder, hvilka borttagandet af
nämnda instans, enligt komiterades förmenande, komme att medföra.
Äfven om under vanliga förhållanden, det vill säga då trupp ej är i
fält eller fartyg på sjötåg utom riket, på sätt förslagen innehålla och
komiterade jemväl tillstyrka, krigsrätt i allmänhet ej komme att upp¬
taga andra mål än sådana, som röra öfverträdelser af den för krigs-
magten gällande särskilda strafflag, hvarigenom målens antal, jem¬
förelsevis med hvad nu är fallet, möjligen inskränktes, synes dock krigs¬
rätternas sammansättning af ständigt ombytliga och derföre äfven mindre
erfarna domare, synnerligast vid en tidpunkt, då tillämpningen af en
helt och hållet ny krigslag förestår, göra det ganska betänkligt att
öfverlemna all domsrätt vid krigsmagten åt dessa domstolar. Skulle
ock med något skäl kunna invändas, att sådana mål, som enligt för¬
slaget n:o 2 komme att upptagas vid regements- och garnisonskrigs¬
rätter, eller åtal för förbrytelser begångna af underbefäl och manskap,
vanligen ej äro särdeles svåra att handlägga och bedöma, torde dock
samma invändning ej kunna göras i afseende på de mål, som för när¬
varande omedelbart pröfvas af Krigshofrätten, men enligt förslaget n:o 2
skulle upptagas af distriktskrigsrätter, der, om ock äldre, likväl i all¬
mänhet ej mera erfarna domare än i de andra krigsrätterna skulle
hafva säte. Sistnämnda mål äro hufvudsakligast åtal för sådana för¬
brytelser i tjensten, hvilka till följd af deras natur högst sällan begås
af andra än officerare och deras vederlikar, och hvilka mål oftast röra
ämnen, som äro af ganska ömtålig och invecklad beskaffenhet, såsom
exempel hvarå må anföras: missbruk af förmånsrätten och den disci¬
plinära straffmyndigheten samt underlydandes klagomål deröfver; under¬
låten vård om krigsmagtens tillhörigheter samt tillgrepp och försking¬
ring af kronans medel; fel vid vården om trupp och dess underhåll;
manskapets betungande för förmäns enskilda nytta med utgifter eller
arbete; osannfärdiga rapporters afgifvande till underlydandes förfång;
3
18
befälhafvare» försök att vid mönstring dölja brister i behörigt antal af
manskap eller hästar och i manskapets utrustning; bedrägliga eller eljest
olagliga åtgärder för att förmå någon att antaga krigstjenst; under-
lydandes olagliga afskedande; befäls tagande utan rättighet dertill samt
slutligen tvister om byte till lands och uppbringningar till sjös, hvilka
sistnämnda mål synas, likasom hittills, lämpligen böra vid krigsdomstol
handläggas. Dessa mål med flera dylika äro i allmänhet af den be¬
skaffenhet, att för deras rätta bedömande, jemte en riktig uppfattning
af en sann krigaranda och af militära förhållanden, erfordras mera vana
vid sådana måls handläggning samt större kunskap om hvarjehanda för¬
fattningar än man rimligtvis kan begära af distriktskrigsrätterna, hvilkas
ledamöter icke, såsom ledamöterna i den fasta domstolen Krigshofrätten,
under längre tid sysselsatt sig med domareembetets utöfning, utan van¬
ligen sällan kommit i tillfälle att dermed taga befattning; och komme
otvifvelaktigt den kontinuitet och den enhet i domsluten uti likartade
mål, som nu finnas och alltid måste finnas, då dylika mål handläggas
af eu för hela krigsmagten gemensam domstol, der åtalen utföras af eu
och samma, med sådana mål hemmastadd åklagare, att helt och hållet
försvinna, derest målen skulle vid fem eller sex särskilda domstolar,
efter åtal af lika många, hvar för sig mer eller mindre i krigslagfaren-
heten kunnige åklagare till pröfning upptagas. De delar af Krigshof-
rätt.ens samt nuvarande krigsfiskalsembetets åligganden, som angå upp-
sigten öfver krigslagskipningen, skulle visserligen kunna, såsom redan
är antydt, till generalauditören öfverlemnas; men derigenom att alla
besvär öfver krigsrätternas utslag, hvilka nu ingå till Krigshofrätten,
skulle, derest förslaget N:o 2 gillas, gå omedelbart till Högsta Dom¬
stolen, torde, om ock antagas må, att antalet af mål, som utaf Högsta
Domstolen komme att handläggas, ej blefve till någon betydlig grad
ökadt, hvilket dock kan vara tvifvelaktigt, åtminstone så länge krigsrätter¬
nas ledamöter ej ännu hunnit att fullt sätta sig in i den nya krigs¬
lagen och göra sig redo för rätta tillämpningen deraf, Högsta Domstolen
likväl komma att betungas, måhända ej sällan, med hvarjehanda åt¬
gärders vidtagande för infordrande af upplysningar i förekommande
19
mål samt återförvisningar deraf till underrätterna, hvilket allt för när¬
varande, då målen slutligen inkomma till Högsta Domstolen, är af
Krigshofrätten undangjordt och ej lämpligen bör upptaga Högsta Dom¬
stolens tid.» ,
På grund af hvad komiterade sålunda anfört och med aktgifvande
på nödvändigheten att vid krigsmagten så ordna lagskipningen, att all
den trygghet för dess rätta handhafvande, som kunde åstadkommas,
blefve beredd, ansågo sig komiterade icke kunna tillstyrka någon för¬
ändring i då gällande bestämmelser, att under- och öfverrätter skulle
vid krigsmagten finnas, utan hemstälde, att förslaget N:o 1, enligt hvilket
Krigshofrätten borde utgöra dels andra domstol vid krigsmagten och i
sådant afseende upptaga mål, som hos krigsrätter afgöras och Krigs-
hofrättens pröfning underställas, äfvensom besvär öfver nämnda under¬
rätters utslag och dels första domstol i sådana mål, som enligt samma
förslag blifvit lagda under Krigshofrättens omedelbara pröfning, måtte,
med de af komiterade föreslagna ändringar, läggas till grund för ny
rättegångslag för krigsmagten.
I öfverensstämmelse med berörda hemställan lades också förslaget
N:o 1 till grund vid utarbetandet af gällande förordning om krigs-
domstolar och rättegången derstädes.
Äfven sedan nyssberörda författning utfärdats har vid flera riks¬
möten förslag om Krigshofrättens indragning blifvit inom Riksdagen
väckt. Under åberopande af denna omständighet framlade den 11 No¬
vember 1881 dåvarande statsrådet och chefen för Kongl. justitiedeparte¬
mentet ett inom departementet uppgjordt förslag till förordning angående
vissa ändringar i Förordningen den 11 Juni 1868 om krigsdomstolar
och rättegången derstädes, hvilket förslag gick ut derpå, att Svea Hof¬
rätt skulle blifva Krigshofrätt och, då krigshofrättsmål der förekomme,
som icke rörde endast sammanläggning af straff, utgöras af presidenten
eller den hans ställe företrädde, såsom ordförande, två ledamöter å den
division, dit målet hörde, samt två militära ledamöter; att krigsfiskalen
skulle vara allmän åklagare vid Krigshofrätten och hans embetsåliggan-
den uppehållas af advokatfiskalen i Svea Hofrätt; samt att krigshofrätts-
20
målen skulle föredragas af vederbörande fiskal och protokoll föras af
vederbörande notarie i Svea Hofrätt.
öfver detta förslag, hvilket såsom bilaga A finnes fogadt vid detta
betänkande, anbefaldes Svea Hofrätt och Krigshofrätten genom särskilda
nådiga remisser att afgifva underdåniga utlåtanden.
Svea Hofrätt, som den 16 December 1881 afgaf sitt underdåniga
utlåtande, ansåg sig, med förbigående af frågan, om eller i hvad mån
ur militärisk synpunkt några betänkligheter mot förslaget förefunnes,
böra inskränka sitt yttrande dertill, huruvida de mål och ärenden, som
för närvarande af Krigshofrätten handlades, kunde af Svea Hofrätt utan
men för dess öfriga arbete öfvertagas eller om derutinnan eller eljest
angående sättet för förändringens genomförande någon anledning till
erinran förekomme; i hvilket afseende hofrätten, efter en redogörelse
för befintligt missförhållande mellan dess arbetskrafter och göromål, i
underdånighet hemstälde, att derest Kongl. Maj:t funne skäligt i nå¬
der förordna, att Krigshofrättens nuvarande befattning skulle af Svea
Hofrätt öfvertagas, beslutet derom icke måtte bringas till verkställighet
förr än sistnämnda hofrätt blifvit med en ny ordinarie sjette division
förstärkt. I öfrigt framstälde hofrätten åtskilliga anmärkningar, hvar¬
till hofrätten vid granskning af förslagets särskilda bestämmelser funnit
desamma gifva anledning, och anförde dervid, bland annat, att då det i
lagförslaget uttalades, att Svea Hofrätt vore Krigshofrätt, följde väl
af det sålunda begagnade uttrycket, jemfördt med förslagets innehåll i
öfrigt, att Krigshofrätten, äfven då den skulle till en del utgöras af mili¬
tära ledamöter, borde betraktas såsom en afdelning af Svea Hofrätt, men
att det deremot förefölle tvifvelaktigt, huruvida denna afdelning lika
med hofrättens ordinarie divisioner borde utfärda sina beslut i Svea
Hofrätts namn eller om den dervid skulle kalla sig Krigshofrätt eller
genom någon annan benämning antyda sin egenskap af särskild krigs-
domstol; hvarjemte vidare erinrades, att i händelse den särskildt för be¬
handling af krigshofrättsmål afsedda afdelningen, vid anmälan derstädes
af ett hos hofrätten omedelbart anhängiggjordt mål, funne detsamma ej
vara till krigshofrättsmål att hänföra och såsom sådant kunna af afdel-
21
ningen pröfvas, inåste, såvida beslutet skulle i Svea Hofrätts namn ut¬
färdas, afdelningen, hvilken det naturligen ej tillkomme att bedöma,
huruvida målet tilläfventyrs kunde af hofrätten såsom allmän domstol
upptagas, öfverlemna frågan härom till ordinarie divisions afgörande;
och då i sådant fall hvarken den särskilda afdelningens eller den ordi¬
narie divisionens beslut utan endast båda i förening kunde i hela hof-
rättens namn utfärdas, syntes tvekan förefinnas om formen för beslutens
expedierande, särdeles om krigshofrättsafdelningen och den ordinarie
divisionen väl öfverensstämde i den åsigt, att målet tillhörde hofrättens
upptagande, men deremot vore af skiljaktig mening, huruvida detsamma
borde hänföras till krigshofrättsmål eller icke, samt således hvar för sig,
på grund af sin olika uppfattning derom, undandroge sig målets be¬
handling. På grund af hvad sålunda och i öfrigt blifvit anfördt och
enär äfven i andra än ofvan angifna fall torde kunna inträffa, att i
mål, som hos hofrätten anhängiggjordes, beslut af hofrätten både i dess
egenskap af Krigshofrätt och såsom allmän domstol blefve erforderliga,
hemstälde hofrätten, att för den händelse Kongl Maj:t funne Krigshof-
rätten, såsom till en del bestående af ledamöter från Svea Hofrätt, icke
kunna bibehålla sin hittillsvarande egenskap af särskild sjelfständig
domstol utan böra med Svea Hofrätt såsom en dess afdelning införlifvas,
nödiga bestämmelser måtte meddelas om hvad i fråga om beslutens
utfärdande i ofvan nämnda fall borde iakttagas samt om den be¬
nämning krigshofrättsafdelningen vid utöfvande af dess domsrätt borde
begagna.
Hvad särskild! angick bestämmelsen, att krigsfiskalens embets-
åligganden skulle uppehållas af hofrättens advokatfiskal, förmälte hof¬
rätten, som lemnat advokatfiskal tillfälle att yttra sig öfver för¬
slaget i hvad det kunde honom röra, att dä genom förslagets an¬
tagande den militära fackkunskap, som nu stode Krigshofrätten vid
fullgörande af dess befattning till buds, skulle komma att förmin¬
skas; dä ej heller den sakkunskap i militära frågor, som genom en
längre tids under samarbete med militärer fortsatt handläggning af dy¬
lika frågor kunde äfven af en icke-fackman inhemtas och man hittills
22
haft rätt att hos krigshofrättsrådet förutsätta, torde i allmänhet kunna
påräknas hos Svea Hofrätts ledamöter, hvilka, med undantag möjligen
af presidenten, endast tillfälligt efter måhända årslånga afbrott komme
att i behandling af krigshofrättsmål deltaga och alla under mellantiderna
skulle vara med andra magtpåliggande embetsgöromål allt för strängt
sysselsatta för att åt specielt militära författningar kunna egna något
mera omfattande studium; då med afseende å den bristande kontinuitet
i krigshofrättsafdelningens sammansättning, som såväl af de ständigt
förekommande ombytena af civila ledamöter, som äfven af de militära
ledamöternas af armén och flottan omvexlande tjenstgöring blefve eu
följd, ofta måste inträffa, att likartade mål komme att af helt och
hållet eller till större delen olika ledamöter handläggas och bedömas;
och då derjemte målens föredragning skulle vexelvis än af en, än af
en annan af hofrättens fiskaler ombesörjas och vanligen, på grund af
de ordinarie fiskalernas adjunktion eller förordnande till andra befatt¬
ningar, måste anförtros åt någon tillförordnad, i militära mål oerfaren
ung tjensteman; hofrätten, vid betraktande af alla dessa ogynsamma
föifiållanden, ansåge synnerlig vigt ligga derpå, att åtminstone åklagaren
måtte ega på verklig sakkännedom grundad förmåga att åt de ofta sär¬
deles grannlaga mål, deri han hade att utföra talan, bereda ej allenast
ur juridisk, utan äfven ur militärisk och teknisk synpunkt nöjaktig ut¬
redning samt klart och fullständigt framhålla alla de särskilda omständig¬
heter, som i ena eller andra afseende! borde vid bedömandet af ett åta-
ladt tjenstefels brottslighet beaktas; hvadan och då följaktligen angeläget
vore, att den, åt hvilken åklagarebefattningen anförtroddes, måtte vara i
tillfälle att genom träget och omfattande studium förvärfva insigt i den
militära lagstiftningens olika grenar samt med sin uppmärksamhet följa
såväl denna lagstiftnings utveckling och tillämpning som militära för¬
hållanden i öfrigt, men hofrätten, med hänsyn till de embetsgöromål,
som redan nu ålåge dess advokatfiskal, befarade, att han ej utan åsido¬
sättande af dessa skulle kunna uppfylla de anspråk, som måste på åkla¬
garen i krigsrättsmål ställas, hofrätten funne stora betänklighel er möta
mot advokatfiskal^ öfvertagande af krigsfiskalsbefattningen.
23
Krigshofrätten, som den 29 December 1881 afgaf sitt underdåniga
utlåtande, afstyrka förslaget hufvudsakligen af skäl, att då enligt detta
förslag, hvars motiv förklarade en öfverrätt vid krigsmagten vara oum¬
bärlig, åtminstone så länge krigsrätterna ej erhållit en fastare organisa¬
tion, pluraliteten åt ledamöterna i den nya Krigshofrätten skulle utgöras
af civila i stället för militära personer, den komme att förlora egenskapen
af verklig krigsdomstol, hvarmed inom krigsmagten förstodes en domstol,
som icke blott hade till verksamhet att döma öfver militära fel och för¬
brytelser, utan äfven till öfvervägande antal utgjordes af militärpersoner;
att särskild öfverrätt vid krigsmagten städse från synpunkten af krigs¬
tuktens bevarande betraktats såsom nödvändig; att ett verkligt behof
kräfde, att i Krigshofrätten det militära domstolselementet finge i för¬
hållande till det civila lika stort utrymme som i krigsrätterna; att en
sådan förändring af krigsöfverdomstolens karakter, att det civila dom¬
stolselementet förmådde vid domslutet undertrycka det militära, kunde
icke allenast gifva anstöt åt den dittills inom militären rådande upp¬
fattningen af krigsdomstolarne, utan ock medföra allt för stort, äfventyr
med afseende å krigstukten; att manskapet vid krigsmagten icke skulle
kunna fatta, hvarföre officerare, hvilkas laga domstol för embetsfel vore
Krigshofrätt, komme att der dömas af tre civila och allenast två mili¬
tära domare, under det dom öfver underofficerare och manskap, mot
hvilka åtal för tjenstefel skulle ske inför krigsrätt, fortfarande blefve
fäld af ett öfvervägande antal militärer; att, den nuvarande samman¬
sättningen af Krigshofrätten verksammare bidroge till att i krigsfolkets
ögon främja rättens prestige, än en utvidgad representationsrätt der¬
inom för allmän lagkunskap; att det sätt, hvarpå befälhafvare i disciplin¬
mål utöfvade den militära strafimagten, borde, i händelse af klagan der¬
öfver, från militärisk synpunkt pröfvas, och att sådan pröfning bättre
egnade sig för Krigshofrätten med dess nuvarande sammansättning än för
en domstol, hvars pluralitet utgjordes af civilpersoner; att de olägen¬
heter, hvilka upphörandet af den dittills, i fråga om det militära dom-
stolselementets inflytande, stadgade likställigheten mellan krigsrätterna
och Krigshofrätten komme att förorsaka, skulle under krig innebära
24
verkliga faror hvad anginge krigstukten; att äfven under fredstid mili¬
tär fackkunskap vore inom krigsöfverdomstolen, såsom varande tillika
första domstol för officerare, i samma grad erforderlig som inom under-
officerarnes och manskapets första domstol, krigsrätt; samt att för ett
rätt bedömande, huruvida militära tjenstepligter blifvit åsidosatta, nö¬
digt vore, att domaren i krigsdoinstol sjelf icke allenast egde insigt i
hvad till krigsmannens yrke hörde, utan ock lefvat sig in i de militära
tjensteförhållandena, så att han visste att rätt uppskatta den ordning,
subordination och allmänna anda, hvilka utgjorde vilkoren för upprätt¬
hållande af en god manstukt inom krigshären.
Med anledning af de af Svea Hofrätt och Krigshofrätten gjorda an¬
märkningar emot särskilda bestämmelser i lagförslaget vidtogos några
förändringar i detsamma. Enligt hvad det omarbetade förslaget, hvilket
såsom bilaga B är fogadt vid detta betänkande, gifver vid handen,
åsyftade de vidtagna ändringarna dels bestämmelser angående Krigs-
hofrättens sammansättning i de fall, då enligt gällande författningar
derstädes förekomme mål, i hvilka hvarken någon af armén eller någon
af flottan vore tilltalad; dels att i krigstid Konungen måtte kunna för¬
ordna om öfverkrigsrätt äfven för någon del af krigsmagten, som be¬
funne sig inom riket; dels ock att föreskriften om krigsfiskalsembetets
uppehållande af advokatfiskalen i Svea Hofrätt skulle utgå. Öfver det
sålunda förändrade förslaget infordrades Högsta Domstolens yttrande.
Ärendet företogs der till slutlig behandling den 30 Oktober 1882, hvar¬
vid sex ledamöter, flera under åberopande af hvad i ärendet blifvit
yttradt dels af Krigshofrätten och dels inom Svea Hofrätt, afstyrkte
förslaget, samt en ledamot hemstälde, att förslaget måtte få hvila intill
dess grunderna för en ny härordning blifvit bestämda, men för den
händelse sådan bestämmelse icke afvaktades, biträdde de af en annan
ledamot i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Krigshofrättens utlåtande
gjorda principiella anmärkningar och förty jemväl för sin del afstyrkte
bifall till lagförslaget.
Vid underdånig föredragning den 29 December 1882 af Högsta
Domstolens yttrande äfvensom Svea Hofrätts och Krigshofrättens utlå-
25
tanden öfver ifrågavarande förslag utlät sig, enligt referat, som finnes
infördt i Nytt Juridiskt Arkiv Afd. II sjunde årgången, statsrådet och
chefen för Kongl. justitiedepartementet, att bland de skäl, som blifvit
anförda mot förslaget, åtminstone ett syntes vara förtjent af nådigt
afseende. Högsta Domstolens samtliga ledamöter hade nemligen såsom
en brist hos förslaget anmärkt, att en af ett öfvervägande antal civila
ledamöter sammansatt domstol skulle öfvertaga Krigshofrättens funktion
att i första instans döma öfver förbrytelser, begångna af officerare,
under det att underbefäl och manskap fortfarande skulle i första hand
dömas af de af företrädesvis militära ledamöter bestående krigsrätterna.
Statsrådet ville icke bestrida, att denna omständighet möjligen kunde,
till men för disciplinen, väcka föreställning om bristande likhet inför
lagen, och ansåge sig af denna anledning icke böra göra någon under¬
dånig framställning om förslagets framläggande för Riksdagen. Frågan
om Krigshofrättens omorganisation eller indragning borde dock, enligt
statsrådets förmenande, ingalunda anses hafva derigenom förfallit; fast
mer syntes, sedan förslaget utarbetades, en utsigt till frågans lösning
hafva trädt i dagen, soin då ej i lika hög grad förefanns. Derest
uppgjordt förslag till ny härordning blefve af Kongl. Maj:t och Riks¬
dagen godkändt, skulle befälet, särskilt det högre, blifva så koncentre-
radt på bestämda förläggningsorter, att inga svårigheter borde möta att
inom hvarje militärdistrikt anordna en krigsrätt, så sammansatt, att den
kunde i Krigshofrättens ställe såsom första instans upptaga och afdöma
åtal mot officerare, likasom eu dylik krigsrätt redan nu lätteligen kunde
organiseras vid flottans stationer. Dermed skulle anmärkningen mot det
öfvervägande civila elementet i Svea Hofrätt såsom första instansens dom¬
stol i vissa krigsrättsmål hafva förfallit; måhända hade ock dermed yppats
en möjlighet att. efter vissa andra länders, särskilt Norges, föredöme,
indraga hela mellaninstansen i krigsrättsmål och låta målen fullföljas
från krigsrätterna direkte till Högsta Domstolen. Någon bestämd mening
derom vore dock för tidigt att uttala, då så mycket berodde på den
organisation, som kunde bibringas krigsrätterna.
4
26
Sedan det af statsrådet och chefen för Kongl. justitiedepartementet
oinförmälda, år 1883 för Riksdagen framlagda härordningsförslag fallit,
framhölls flera gånger inom Riksdagen, att frågan om Krigshofrätten
icke syntes stå i väsentligt sammanhang med försvarsfrågan och der¬
före borde kunna lösas utan afvaktan å denna senares utgång. Vid
1888 års riksdag vann denna åsigt framgång, och Riksdagen fann ämnet
snarare sammanhänga med frågan om rättegångsväsendets ombildning,
hvadan ock Riksdagen den 9 Maj 1888 till Kongl. Maj:t aflat den förut
omförmälda skrifvelse, som föranledde frågans remitterande till Nya
Lagberedningen.
I den skrifvelse af den 14 Maj 1890, hvari Riksdagen besvarade
Kongl. Maj:ts proposition om inrättande af en ordinarie sjette division
i Svea Hofrätt, uttalade Riksdagen önskvärdheten af att Kongl. Maj:t
vid tillsättande af de nya tjenstebefattningarna måtte tillse, att der¬
igenom möjlighet lemnades öppen att, om sådant funnes lämpligt,
Krigshofrättens åligganden af Svea Hofrätt öfvertoges, hvarigenom
jemväl någon besparing kunde beredas i motvigt mot den ökade
utgift, som genom sjette divisionens uppförande på ordinarie stat för¬
anleddes.
Vid innevarande års riksmöte har ånyo väckts motion om vid¬
tagande af sådana åtgärder, att Svea Hofrätt måtte kunna öfvertaga de
ärenden, hvilka för närvarande handläggas af Krigshofrätten. I anled¬
ning af berörda motion har Riksdagen i skrifvelse den 14 i denna månad
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes, såvidt möjligt vore, redan för näst¬
kommande Riksdag framlägga förslag till Krigshofrättens indragning
eller ombildning.
Såsom af den ofvan lemnade redogörelsen framgår, hafva de tidigare
förslagen i nu föreliggande ämne antingen gått ut derpå, att för mål
tillhörande krigsdomstol mellaninstansen skulle helt och hållet borttagas
samt alla dylika mål handläggas vid krigsrätt och derifrån fullföljas
27
omedelbart till Högsta Domstolen eller, i vissa undantagsfall, till general-
krigsrätt, eller ock syftat derhän, att, med bibehållande af en mellan-
instans, de göromål, som nu tillhöra Krigshofrätten, skulle öfverflyttas
till de öfriga hofrätterna eller till eu af dem.
De skäl, som år 1867 föranledde komiterade att afstyrka det då
uppgjorda förslaget om upphäfvande af mellaninstansen och inrättande
i stället af distriktskrigsrätter, synas Beredningen i hufvudsakliga delar
fortfarande ega giltighet. Obestridligt är, på sätt komiterade framhöllo
och med exempel belyste, att vissa mål, som enligt förslaget skulle
komma att af krigsrätt upptagas, äro af så ömtålig och invecklad be¬
skaffenhet, att deras behöriga utredning och handläggning kräfva stor
erfarenhet och ett moget omdöme ej blott hos domstolens ledamöter,
framför allt den civile, utan ock hos åklagaren. Svårigheten att bilda
krigsrätter, som i detta afseende kunna erbjuda erforderliga garantier,
ligger i öppen dag. Då hvarje distriktskrigsrätt i regeln ej finge att
handlägga mera än ett ringa fåtal mål årligen, kan det ej förväntas,
att ledamöterna deri, äfven om de — hvad för närvarande ej är för¬
hållandet med de militära ledamöterna i krigsrätt — förordnades för
viss tid, skulle genom denna sin domareverksamhet kunna inhemta nå¬
gon grundligare eller mera omfattande erfarenhet. Detsamma gäller
ock de åklagare, som skulle vid dessa domstolar tjenstgöra och hvilkas
befattning med målens utredning ofta är synnerligen magtpåliggande.
Att för utbildande af verkligt dugliga åklagare inskränka deras antal,
med skyldighet för dem att tjenstgöra inom flera distrikt, skulle, obe¬
räknad! de ej obetydliga resekostnader, som deraf förorsakades, lätt kunna
framkalla svårigheter, i händelse olika distriktskrigsrätter samtidigt be-
höfde sammanträda. Men äfven om det icke skulle möta oöfvervinneliga
hinder att så anordna distriktskrigsrätterna och åklagaremagten vid dem,
att någon större betänklighet icke mötte att låta målen från dessa dom¬
stolar fullföljas direkte till högsta instansen, så måste i allt fall hänsyn
tagas till de mål, som vid öfriga krigsrätter handläggas. Erfarenheten
lärer icke jäfva det påstående, att de mål, som från dessa domstolar
inkomma till öfverrätt, ingalunda befinna sig i bättre utredt skick än
28
de, som från de allmänna underrätterna fullföljas, utan att snarare ett
motsatt förhållande måste betecknas såsom det regelmässiga; och be-
hofvet af en mellaninstans kan således åtminstone icke sägas vara min¬
dre känbar!, för krigsrättsmål än för de mål, som af de allmänna dom-
stolarne upptagas. Slutligen bör märkas, att kostnaderna för distrikts-
krigsrätterna jemte det nya generalauditörsembete, som med en sådan
anordning som den nu ifrågasatta svårligen kunde undvaras, med all
sannolikhet skulle komma att snarare öfverskjuta än understiga utgifterna
för den nuvarande Krigshofrätten. En mellaninstans i krigsrättsmål bör
derföre, enligt Beredningens åsigt, under alla omständigheter bibehållas.
Ganska vigtiga skäl tala deremot för en ombildning af Krigshof¬
rätten. Redan vid 1857 års riksmöte framhölls, att denna domstols
organisation icke innebure tillräckliga garantier för den insigt, som
särdeles hos en öfverrätt vore erforderlig, och denna anmärkning torde
ej kunna jäfvas. Då endast en civil ledamot der har säte och stämma,
låter det sig ej förneka, att ett nog knappt utrymme inom denna öfver¬
rätt lemnats åt den egentliga lagkunskapen. Dertill kommer vidare,
att den civile ledamoten i regel saknar tillfälle att erhålla den vana
vid tillämpningen af allmänna straffrättsliga bestämmelser, hvilken äfven
vid behandling af krigsrättsmål är erforderlig. Utan tvifvel är det så¬
lunda redan ur denna synpunkt önskligt, att åt Krigshofrätten må kunna
gifvas en bättre organisation än hittills varit fallet.
Såsom det hufvudsakliga skälet för Krigshofrättens ombildning har
emellertid, i synnerhet på senaste tiden, åberopats det missförhållande,
som man ansett förefinnas mellan antalet mål och ärenden, hvilka af
Krigshofrätten handläggas, och kostnaden för denna domstol.
I fråga härom torde böra erinras, att enligt chefens för Justitie¬
departementet embetsberättelser medeltalet af de utaf Krigshofrätten af¬
gärda mål, som der omedelbart upptagits eller genom besvär eller
underställning från krigsrätterna inkommit, utgjort under åren 1872—
1881 allenast 25 och under påföljande tioårsperiod nedgått till omkring
20 om året; att utom dessa mål, deri Krigshofrätten dömt i första eller
andra instans, derjemte förekommit eu mängd andra ärenden, såsom
29
sammanläggningar af straff, åtgärder i anledning af Kongl. Maj:t,s re¬
misser, granskning af fånglistor m. m., men att af sagda ärenden större
delen hufvudsakligen handlägges af tjenstemännen och att äfven de öfriga,
med få undantag, äro af synnerligen enkel beskaffenhet; att kostnaderna
för Krigshofrätten enligt gällande stat uppgå till 11,100 kronor, nem¬
ligen till krigshofrättsrådet 4,500 kronor, deraf 3,300 lön och 1,200
tjenstgöringspenningar, till sekreteraren 3,300 kronor, deraf 2,500 lön
och 800 tjenstgöringspenningar, till krigsfiskalen 2,700 kronor, deraf
2,000 lön och 700 tjenstgöringspenningar, samt till vaktmästaren 600
kronor, hvarjemte på extra stat finnes uppfördt arfvode 5,000 kronor
till ordföranden och tre militära ledamöter; samt att härtill komma hyra
för embetslokal, kostnader för uppvärmning och belysning m. in., hvilka
utgifter bestridas af andra hufvudtitelns anslag till skrifmaterialier och
expenser, ved m. m. och för åren 1888—1891 i medeltal uppgått till
något öfver 2,800 kronor årligen.
Man kan, med dessa siffror för ögonen, ej förneka, att den militära
lagskipningen i mellaninstansen för närvarande faller sig jemförelsevis
dyr; och ehuru de af Krigshofrätten handlagda målen på de allra sista
åren visat en benägenhet att stiga samt en ytterligare tillökning af
deras antal med sannolikhet kan antagas blifva en följd af den nyligen
beslutade förlängningen af de värnpligtiges öfningstid och, i än högre
grad, genom beslutet att öka antalet värfvade trupper, kan denna till¬
växt icke antagas blifva af sådan betydenhet, att icke fortfarande dis¬
proportion kommer att finnas mellan arbetsprodukten och kostnaden.
En omorganisation af Krigshofrätten underlättas för öfrigt numera deraf,
att såväl krigshofrättsråds- som sekreterarebefattningen för närvarande
äro tillsatta endast på förordnande.
Vid uppgörande af en plan för Krigshofrättcns ombildning bör
först tagas i öfvervägande, huruvida denna domstol eller den, som i
dess ställe sättes, skall fungera allenast såsom appellationsdomstol eller
om den såsom hittills jemväl bör i första hand upptaga åtal mot offi¬
cerare och deras vederlikar. Derest nemligen öfverdomstolen allenast
hade att upptaga mål, som inkomme från första instansens krigsdom-
30
stolar, skulle måhända ej så allvarliga betänkligheter möta att låta
Krigshofrättens åligganden öfvertagas af allmän öfverrätt, naturligen
med iakttagande deraf att, såsom i Högsta Domstolen sker då krigs-
rättsmål der förekomma, militära ledamöter inkallas. Då emellertid
detta förutsätter inrättandet af distriktskrigsrätter såsom första domstol
för sådana mål, hvilka. nu omedelbart af Krigshofrätten upptagas, skulle
en sådan anordning — oafsedt den förut påpekade svårigheten att bilda
fullt lämpliga, distriktskrigsrätter — föranleda rätt betydande kostnader,
på samma gång de fördelar, man härigenom skulle vinna, vore af ganska
tvifvelaktig natur. Såvidt Beredningen kan finna, tala alltså starka skäl
för bibehållande af den nuvarande anordningen, enligt hvilken mellan-
instansen jemväl fungerar såsom första domstol i mål, som röra åtal
mot officerare och deras vederlikar.
Då en förbättrad organisation af Krigshofrätten såsom ett fullt fristå¬
ende embetsverk tydligen ej kan åstadkommas utan ökade kostnader, synes
ingen annan utväg att nå önskningsmålen i afseende å Krigshofrätten
vara för handen än att antingen låta dess funktioner öfvertagas af ri¬
kets öfriga hofrätter eller ock på ett eller annat sätt införlifva den¬
samma med någon af nämnda hofrätter. Härvid synes dock tanken på
att hänvisa krigsrättsmålen till samtliga öfriga hofrätterna kunna utan
någon utförligare bevisföring afvisas. Att derigenom oafsedt be¬
tydande organisatoriska svårigheter — enheten i lagtillämpningen skulle
komma att äfvent.yras är sjelfkärt, på samma gång möjligheten att
vinna öfverblick öfver och utöfva kontroll å krigsrätternas verksamhet
minskades. Redan svårigheten att i de till Jönköping och Kristianstad
förlagda hofrätterna erhålla nödigt biträde af sjöofficerare synes dess¬
utom lägga afgörande hinder i vägen för en dylik anordning. Också
har den på senare tider icke, så vidt Beredningen känner, blifvit från
något håll förordad, utan synes man numera temligen allmänt hafva
enat sig om den uppfattningen, att frågans rätta lösning är att söka i en
förening: af Krigshofrätten med Svea Hofrätt.
Detta utgjorde ock, såsom ofvan erinrats, grundtanken i det förslag,
som år 1881 inom Justitiedepartementet utarbetades. Hufvudanmärk-
31
ningen mot detta förslag var, att då enligt detsamma förbrytelser af
officerare och deras vederlikar skulle komma att i första hand bedömas
af en domstol med öfvervägande antal civila ledamöter, medan samman¬
sättningen af krigsrätterna, der militära ledamöter utgjorde flertalet,
förblefve oförändrad, detta kunde till men för disciplinen väcka före¬
ställning om bristande likhet inför lagen. Riktigheten af denna anmärk¬
ning, som äfven föranledde att förslaget fick förfalla, lärer icke kunna
bestridas. Om — såsom af de myndigheter, hvilka yttrat sig i ämnet,
med styrka framhållits och jemväl Beredningen för sin del anser otvifvel¬
aktigt — fullgiltiga skäl finnas att bibehålla specialdomstolar för upp¬
tagande af åtal mot underbefäl och manskap, så gäller detta äfven om
åtal mot officerare, och det i måhända ännu högre grad, enär dessa
mål oftare äro af mera invecklad beskaffenhet, och således företrädesvis
kräfva fackinsigter hos domaren. Beredningen har derföre ansett det
vara nödvändigt, att inom Krigshofrätten antalet militära ledamöter fort¬
farande blefve det öfvervägande, dock så jemkadt, att för vinnande af
ökadt mått af allmän lagkunskap inom domstolen proportionen mellan
militära och civila ledamöter blefve såsom 3 till 2.
Kn annan af de mot 1881 års förslag framstälda anmärkningar,
som, enligt Beredningens åsigt, ej bör lemrias åsido, var den, som af
Svea Hofrätt gjordes rörande förvecklingar, som kunde uppstå, derest
beslut i krigshofrättsmål skulle af den för deras behandling afsedda af-
delningen meddelas i Svea H ofrätts namn. Till undvikande af dessa för¬
vecklingar och med hänsyn derjemte till innehållet af 20 § Regerings¬
formen anser derföre Beredningen angeläget, att Krigshofrätten, äfven om
den till någon del kom me att utgöras af ledamöter i Svea Hofrätt, i
allt fall måtte med sin nuvarande benämning bibehålla karakteren af
en särskild sjelfständig krigsdomstol.
Vår lagstiftning saknar ingalunda exempel derpå, att ledamöter i
allmänna domstolar tillika fungera såsom ledamöter i specialdomstolar,
hör att ej tala om Riksrätten, hvari presidenten i Svea Hofrätt är sjelf¬
skrifven ordförande samt två ledamöter af samma hofrätt och, i vissa
fall, fyra medlemmar åt Högsta Domstolen jemte andra embetsman ingå
32
såsom ledamöter, må här erinras om egodelnings- och egoskilnads-
rätterna, hvari ordinarie domaren i orten är sjelfskrifven ordförande; och
i den numera upphäfda Sjöfbrsäkringsöfverrätten hade, bland andra, två
ledamöter af Svea Hofrätt säte och stämma. Någon svårighet har vis¬
serligen mött att för nu ifrågavarande förening finna en lämplig form,
af hvilken tydligt framginge å ena sidan skyldigheten för ledamöterna
och tjenstemännen i Svea Hofrätt att jemväl tjenstgöra i Krigshofrätten
och å andra sidan denna senare domstols fortfarande egenskap åt special¬
domstol. Beredningen har emellertid sökt lösa denna svårighet på det
sätt, att i förslaget upptagits en bestämmelse, att Krigshofrätten är en
vid Svea Hofrätt bildad särskild afdelning, hvaremot ändring ej före¬
slagits i 2 § af Förordningen om krigsdomstolar och rättegången der¬
städes den 11 Juni 1868, som stadgar, att andra domstol vid krigs-
magten är Krigshofrätt; och torde härigenom all fara för sådana
förvecklingar, som ofvan blifvit antydda, vara förebyggd.
Enligt Beredningens förslag skulle Krigshofrätten komma att bestå
af två civila och tre militära ledamöter. För handläggning af krigsrätts-
målen skulle vid Svea Hofrätt bildas en särskild afdelning, benämnd
Krigshofrätt, i hvilken de civila platserna skulle besättas med ledamöter
i Svea Hofrätt, likasom äfven protokollsföringen och annat biträdande
arbete skulle bestridas af samma hofrätt^ tjensteman och betjente. Fn
särskild krigsfiskal skulle fortfarande finnas, men till denna befattning
kunna förordna^ en tjensteman i Svea Hofrätt.
Vid Krigshofrättens organisation har Beredningen ansett synnerlig
vigt ligga derå, att dess civila ledamöter blifva ständiga. Säkerligen
skall detta främja ett jemnt, och fruktbringande samarbete med de mi¬
litära ledamöterna. Af än större betydelse är dock, att på detta sätt
de civila ledamöterna förvärfva djupare insigt i krigslagstiftningen och
vidsträcktare erfarenhet i krigsrättsmåls handläggning, än eljest kan
förväntas, och att derigenom större utsigt vinnes att åstadkomma stadga
och likformighet i lagtillämpningen på detta område.
Den i 1881 års förslag införda bestämmelsen, att presidenten i Svea
Hofrätt skulle vara ledamot och ordförande i Krigshofrätten, har synts
33
vara särdeles välbetänkt och derföre blifvit i föreliggande förslag upp¬
tagen. För en dylik bestämmelse talar jemväl den beaktansvärda om¬
ständigheten, att presidenten bättre än någon annan är i tillfälle att
ordna den tjenstgöring inom Krigshofrätten, hvartill arbetskrafter från
Svea Hofrätt böra anlitas.
Till andre civilledamot skulle af Konungen förordnas en bland
Svea Hofrätts ordinarie ledamöter. Denne ledamot hade att öfvertaga
de åligganden, som nu tillkomma krigshofrättsrådet, framförallt före¬
dragningen af krigsrättsmålen.
De militära ledamöternas antal skulle, såsom redan är nämndt,
utgöra tre, som af Konungen för tre år i sender förordnades, deraf en
generalsperson och två regementsofficerare, en tillhörande armén och en
flottan.
En krigsöfverdomstol så organiserad, som nu blifvit föreslaget, synes
i afseende å sin sammansättning icke lemna rum för de anmärkningar,
som, efter hvad förut omförmälts, ej utan skäl kunna göras mot den
nuvarande Krigshofrätten. Det civila elementet inom domstolen skulle
erhålla en välbehöflig förstärkning, utan att obehörigen undantränga
det militära, och sambandet med den allmänna brottsmålslagskipningen
blefve oaflåtlig! och derföre fastare. Derjemte skulle vinnas den fördel,
att krigsrättsmålen, ehuru i viss mån öfverflyttade till Svea Hofrätt,
dock ej skulle inkräkta på den tid, som der nu användes till handlägg¬
ning af andra mål, utan i detta hänseende lemna domstolen helt och
hållet oberörd. Hvad kostnaderna beträffar, så kan visserligen någon i
siffror utförd beräkning deraf icke här lemnas, då det icke lärer till¬
komma Beredningen att yttra sig om beloppen af de ersättningar, som
för upprätthållande af Krigshofrättens verksamhet måste utgå. Att
emellertid betydande besparingar i det nuvarande anslaget låta sig göra,
är lätt att finna. De till krigshofrättsrådet och krigsfiskalen nu med
sammanlagdt 7,200 kr. utgående lönebelopp skulle komma att ersättas
af arfvoden, hvilka tillsammans näppeligen behöfva uppgå ens till hälften
af nämnda summa. Tages derjemte i betraktande, att aflöningarna till
en militärledamot och sekreteraren icke vidare blefve erforderliga och
5
34
att om, såsom man egen anledning antaga, plats inom Svea Hofrätt^
lokaler kan beredas Krigshofrätten, särskild hyresafgift besparas, torde
redan härmed kostnaderna vara nedbragta till hälften eller derunder af
hvad de nu utgöra.
Efter denna redogörelse för hufvuddragen af föreliggande förslag,
lärer Beredningen kunna fatta sig kort i fråga om de ändringar, som
erfordras i Förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes
den 11 Juni 1868, äfvensom beträffande de omständigheter i öfrigt,
som i och för förslagets genomförande kunna vara att beakta.
11 §. Enligt nu gällande bestämmelser utses af Konungen för samma tid
som de ordinarie militärledamöterna i Krigshofrätten jemväl tvenne
ställföreträdare, deraf en från armén och en från flottan, hvarförutom, då
mål förekomma, som röra sjökrigstjensten och manövern, för tillfället för¬
ordnas två officerare af sjöförsvaret, att inträda i stället för de två rege-
mentsofficerarne af armén. Efter hvad Beredningen inhemtat, lärer endast
i mycket sällsynta fall behof yppats att inkalla suppleant. Vid sådant
förhållande och då något särskildt behof af ständig suppleant i före¬
varande fall icke torde förefinnas, har det synts utan betänkande kunna
åt Konungen öfverlåtas att i hvarje fall förordna ställföreträdare för
tillfället, då behof deraf anmäles vara för handen.
Då, såsom Beredningen antager, arfvode ej skulle tillkomma presi¬
denten i Svea Hofrätt för den tillökning i tjenstgöringsskyldighet, som,
derest förslaget antoges, skulle å honom läggas, kan det tydligen ej
ifrågasättas, att han äfven skulle underkasta sig någon inskränkning i
afseende å den årliga ledighet, som är honom tillförsäkrad. tTnder
den tid, presidenten åtnjuter semester, och möjligen äfven vid andra
tillfällen, då han eger vara befriad från embetsutöfning, förordnas icke
någon annan till president i hans ställe, utan hans åligganden i hof-
rätten bestridas enligt arbetsordningen af äldste tjenstgörande hofrätts-
ledamoten. Det skulle för dessa fall kunna ifrågasättas, att denne finge
öfvertaga presidentens åligganden äfven i Krigshofrätten. Men deri¬
genom skulle en hofrättsledamot — stundom kanske en assessor —
blifva ordförande i eu rätt, der en generalsperson sutte som ledamot,
35
hvilket ej torde vara lämpligt. Och å andra sidan kan, ifall t. ex.
presidentens semester inträffar å tid, då endast eu division är i tjenst¬
göring, det möta svårighet för äldste ledamoten derstädes, som då är
upptagen af mångahanda göromål, att samtidigt tjenstgöra i Krigshof-
rätten. Jemväl för den händelse att vid förfall för presidenten annan
är förordnad sköta hans embete — ett uppdrag som, särskildt då det
gäller endast för en kort tid, oftast torde lemnas åt ledamot i hofrätten
— har Beredningen ansett, att den sålunda tillförordnade presidenten
ej bör inträda i Krigshofrätten med mindre han tillika erhållit Konun¬
gens förordnande att vara ordförande derstädes. År detta ej förhål¬
landet, bör, likasom då presidenten för åtnjutande af semester eller af
annan anledning hos Konungen anmält sig vilja vara befriad från tjenst-
göringen i Krigshofrätten, förordnande att der inträda som ledamot
meddelas ordinarie eller adjungerad ledamot i hofrätten, som dertill må
vara oförhindrad. Att en sådan ledamot såsom ersättning för detta
extra arbete utöfver hans vanliga åligganden måste erhålla ett skäligt
arfvode, anser Beredningen oundgängligt, desto hellre som lätt kan in¬
träffa, att ett dylikt förordnande måste ställas så, att det i någon mån
inkräktar på ledamotens semester.
Med hänsyn dertill att en yngre ledamot af Svea Hofrätt kan varda
förordnad till civil ledamot af Krigshofrätten, har det synts mindre
passande att för honom bibehålla titeln krigshofrättsråd, hvilken titel
betecknar en högre tjenstegrad än den han tilläfventyrs inom Svea Hof¬
rätt bekläder. Beredningen har af sådan grund tillstyrkt, att honom
tillägges samma benämning som den civile ledamoten i öfverkrigsrätt,
nemligen »öfverauditör».
Det arbete, öfverauditören såsom sådan skulle erhålla, kan väl i
allmänhet ej anses vara särdeles tungt eller tidsödande. Det blefve dock
alltid en afsevärd tillökning till hans förutvarande göromål, som i sig
sjelfva äro af beskaffenhet att taga tid och krafter fullt i anspråk. Men
äfven om han under vanliga förhållanden kan genom ökadt arbete och
lämplig fördelning af detsamma medhinna såväl hofrättsgöromålen som
öfverauditörens åligganden, blir detta dock omöjligt, då särskildt vid-
36
lyftiga eller af annan anledning tidsödande mål förkomma i Krigshof¬
rätten, eller, på sätt stundom kan inträffa, denna får sig uppdraget att
meddela yttrande i någon till den militära brottmåls- eller processlag¬
stiftningen hörande fråga af större omfattning. I sådana fall måste
gifvetvis ledighet beredas honom från den ordinarie tjenstgöringen i
hofrätten. Tillika är att uppmärksamma, att då Krigshofrättens verk¬
samhet icke under någon tid af året kan afbrytas, öfverauditören ej
utan att annan sättes i hans ställe kan komma i fullt åtnjutande af den
ledighet, honom eljest är tillförsäkrad under semestern samt hofrättens
jul- och påskferier. I betraktande af hvad nu anförts anser Bered¬
ningen en oeftergiflig förutsättning för genomförandet af föreliggande
förslag vara, att arfvode beredes öfverauditören för det ökade arbete
och annan olägenhet, hvarmed sålunda han, ensam af alla hofrättens
ledamöter, skulle betungas. Med hänsyn till beskaffenheten af arbetet
inom Krigshofrätten lärer deremot någon på förhand bestämd ledighet
från göromålen i Svea Hofrätt ej kunna öfverauditören tillförsäkras.
Och på det han sjelf måtte finna med sin fördel förenligt att ej öfver
höfvan påkalla sådan ledighet, torde arfvodesfrågan lämpligast kunna
så anordnas, att öfverauditören vid ledighet från arbetet inom Svea
Hofrätt ej eger uppbära tjenstgöringspenningar derstädes, likasom han
bör vara skyldig att under ledighet i Krigshofrätten afstå arfvodet till
den, som der sköter hans tjenst.
Det torde falla af sig sjelft, att om den till öfverauditör förordnade
hofrättsledamoten afgår från sin befattning i Svea Hofrätt, förordnandet
för honom att vara öfverauditör i sammanhang dermed måste upphöra.
Sådant förordnande synes ej heller böra få innehafvas af den, som en¬
ligt arbetsordningen är ordförande å någon af hofrättens divisioner.
13 §. De i 13 § vidtagna ändringar finna sin naturliga förklaring af de
nya bestämmelserna om Krigshofrättens organisation.
15 §. Vid sidan om sin egentliga uppgift att vara allmän åklagare och
i denna egenskap väcka och utföra åtal vid Krigshofrätten har krigs-
fiskalen vissa andra åligganden, som ingalunda sakna vigt. Så till¬
kommer det honom att granska fångförteckningar, expediera utdrag af
37
saköreslängden, föra diarier öfver mål, som tillhöra hans handlägg¬
ning, samt vårda Krigshofrättens bibliotek och andra tillhörigheter.
Den praxis liar dessutom utbildat sig, att auditörerna, hvilka ofta ftro
unga och mindre erfarna män, hänvända sig till krigsfiskalen för
erhållande af råd och upplysningar, och krigsfiskalen sättes härigenom
såväl som i följd af sin verksamhet i öfrigt i tillfälle att öfva ett slags
väl behöflig kontroll öfver underdomarne i krigsrättsmål. Arten och
vigten af de bestyr, som sålunda åligga krigsfiskalen, fordra derföre
på denna post en man med rätt omfattande insigter och tid nog
öfrig från andra göromål att kunna med omsorg och nit egna sig åt
sina tjensteåligganden. Då för närvarande finnes en med fullmagt för¬
sedd innehafvare af denna tjenst, torde emellertid för tillfället ej erfor¬
dras några särskilda åtgärder för dess besättande, (hiskligt vore visser¬
ligen, särskildt ur besparingssynpunkt, att vid nuvarande innehafvarens
afgång hans åligganden kunde mot skälig godtgörelse öfverflyttas på
någon tjensteman i Svea Hofrätt. I sådant fall ligger närmast till hands
att förena krigsfiskalsbefattningen med advokatfiskalstjensten i nämnda
hofrätt, såsom ock ifrågasattes i det år 1881 först uppgjorda förslag.
Då emellertid Svea Hofrätt i sitt öfver nämnda förslag afgifna utlåtande,
med anledning af hvad nuvarande advokatfiskalen dervid anfört, för¬
klarat sig anse stora betänkligheter möta mot advokatfiskalens öfver-
tagande af krigsfiskalsbefattningen, synes man, äfven om vissa af de
framstälda anmärkningarna icke träffa nu föreliggande förslag, dock ej
böra gå längre än att genom lag öppna möjligheten att till skötande af
ifrågavarande befattning förordna tjensteman i Svea Hofrätt.
Protokollsföringen i Krigshofrätten, för hvilken den der nu anstäjde 16 §.
sekreteraren ansvarar, likasom de andra göromål, som enligt faststäld
instruktion åligga denne tjensteman, synas kunna utan vidare svårighet
fördelas mellan Svea Hofrätts notarier och öfriga tjensteman. Närmare
föreskrifter härom torde böra meddelas i arbetsordning.
Sedan beträffande förfarandet vid krigsrätt föreskrifvits, i 31 §, 45 §.
att förhör med parter eller vittnen skall verkställas af rättens civile
ledamot, och i 35 §, att krigsrätt är domför, ändå att blott tre militära
38
ledamöter och auditören äro tillstädes, der tre af dem om slutet ense
äro, så stadgas i 48 § att, med vissa förut i lagen angifna undantag,
hvad i öfrigt finnes föreskrifvet om rättegång vid krigsrätt skall i allt,
som tillämpligt är, lända till efterrättelse för krigsöfverdomstol. An¬
tagandet af den nu föreslagna förändrade organisationen af Krigsliof-
rätten torde föranleda vissa modifikationer i förstnämnda bestämmelser,
så vidt de ega tillämpning på denna domstol. Att president eller till¬
förordnad president i Svea Hofrätt, då han för ordet i Krigshofrätten,
bör i alla delar hafva samma funktioner, som tillkomma ordförande i
allmän domstol, och således äfven leda förhör med parter och vittnen,
torde falla af sig sjelf! Föres deremot ordet af militär ledamot, böra
lämpligen, likasom hittills, dylika förhör hållas af civil ledamot; och
egnar naturligen öfverauditören sig bäst dertill, desto hellre som han
eller ställföreträdare för honom alltid måste vara tillstädes, men det
deremot kan hända att annan civil ledamot i presidentens ställe icke
blifvit förordnad.
Enligt 1881 års förslag skulle föredragningen i krigsrättsinål verk¬
ställas af tjenstgörande fiskalerna i vanlig ordning. Lämpligare synes
dock vara att, såsom Beredningen föreslagit, låta föredragningen inom
Krigshofrätten ombesörjas af öfverauditören, helst derigenom rubbning
af arbetets gång inom Svea Hofrätt säkrast undvikes.
/Ii
Förslag
iiirlint jui1 I
Bilaga A.
ilOiiu;;.
• ;i|! /
l •>!» sU>,.,f7u I ,gtll i . I.Vl'
i i ", it
till
Förordning angående vissa ändringar i Förordningen den It Juni 1868 om
krigsdomstolar och rättegången derstädes.
Nedannämnda paragrafer i Förordningen om krigsdomstolar och
rättegången derstädes den 11 Juni 1868 skola erhålla följande förändrade
lydelse:
11 §.
’ •*. j t., ; • ..j.: . V. ‘ ; ■ , r , « »
Svea Hofrätt är Krigshofrätt. Då krigshofrättsmål derstädes före¬
kommer, som ej rörer endast sammanläggning af straff, utgöres Hof-
rätten af presidenten eller den hans ställe företräder såsom ordförande,
två ledamöter å den division, dit målet hör, samt två militära ledamöter.
Hofrätten vare ej domför, der ej två militära ledamöter äro i rätten
närvarande.
För tre år i sender förordnar Konungen två regementsofficerare af
armén och två af flottan att vara militära ledamöter i Krmshofrätten:
O '
äfvensom två andra regementsofficerare, en från armén och en från
flottan, att, vid förfall för någon af de militära ledamöterna, i hans
ställe inträda.
De militära ledamöterna af armén skola i rätten tjenstgöra, då mål,
deri någon åt armén är tilltalad, der förekommer, och de militära leda¬
möterna af flottan då mål förekommer, deri någon af flottan är tilltalad.
År både någon af armén och någon af flottan i målet tilltalad, då skola
en militärledamot af armén och eu militärledamot af flottan i rätten vara.
40
13 §.
Ej må militär ledamot i Krigshofrätten till domareembetet träda,
innan han i lag föreskrifven domareed aflagt.
Angående ledamöternas skyldighet att domareed aflägga samt den
ordning, i hvilken de i rätten taga plats, galle för Öfverkrigsrätt hvad
i 9 § om Krigsrätt sagdt är. Vid ordförandens förfall föres ordet af
den främste militäre ledamoten.
15 §.
Allmän åklagare vid Krigshofrätten är krigsfiskalen. Hans embets-
åligganden uppehållas af advokatfiskalen i Svea Hofrätt.
Der Öfverkrigsrätt finnes, förordne högste befälhafvare!! särskild
krigsfiskal, hvilken vid den rätt är allmän åklagare.
16 §.
Protokoll föres i Krigsrätt af auditören, i öfverkrigsrätt af öfver-
auditören och i Krigshofrätten af vederbörande notarie i Svea Hofrätt.
45 §.
Krigshofrättsmål föredragas i Hofrätten af vederbörande fiskal.
Då hos öfverkrigsrätt mål till afgörande färdigt är, göre öfver-
auditören muntlig berättelse om saken: uppgifve ock de lagrum och
författningar, som till målet lämpliga äro. Vid öfverläggning till beslut
säge öfverauditören sin mening först.
Denna Förordning skall lända till efterrättelse från och med den
Bilaga B.
Förslag
till
Förordning angående vissa ändringar i Förordningen den II Juni 1868 om
krigsdomstolar och rättegången derstädes.
Nedannämnde paragrafer i Förordningen om krigsdomstolar och
rättegången derstädes den 11 Juni 1868 skola erhålla följande förändrade
lydelse:
11 §•
Svea Hofrätt är Krigshofrätt. Då krigshofrättsmål derstädes före¬
kommer, som ej rörer endast sammanläggning af straff, utgöres Hof-
rätten af presidenten eller den hans ställe företräder såsom ordförande,
två ledamöter af Hofrätten samt två militära ledamöter. Hofrätten vare
ej domför, der ej två militära ledamöter äro i rätten närvarande.
För tre år i sender förordnar Konungen två regementsofficerare af
armén och två af flottan att vara militära ledamöter i Krigshofrätten;
äfvensom två andre regementsofficerare, en från armén och en från
flottan, att, vid förfall för någon af de militära ledamöterna, i hans
ställe inträda.
De militära ledamöterna af armén skola i rätten tjenstgöra, då
mål, deri någon af armén är tilltalad, der förekommer, äfvensom i mål
angående gjordt krigsbyte till lands, och de militära ledamöterna af
flottan, då mål förekommer, deri någon af flottan är tilltalad, äfvensom
i mål angående uppbringning till sjös. I förenämnda afseende anses
direktionen, • tjenstemännen och betjeningen vid arméns pensionskassa,
c
42
väg- och vattenbyggnadscorpsen, tullverkets beväpnade kustbevaknings-
corps och kronoarbetscorpsen tillhöra armén, men direktionen och tjenste-
männen vid amiralitetskrigsmanskassan samt personalen vid lots- och
fyrstaterna tillhöra flottan. År både någon af armén och någon af
flottan eller krigsfånge i målet tilltalad, då skola en militärledamot af
armén och en militärledamot af flottan i rätten vara.
12 §.
I krigstid äfvensom då kungörelse om krigsmagtens försättande på
krigsfot blifvit utfärdad, må Konungen förordna, att öfverkrigsrätt skall
finnas antingen för hela krigsmagten eller för någon del deraf.
Öfverkrigsrätt utgöres af en generals- eller amiralsperson, såsom
ordförande, och tre regementsofficerare, jemte en öfverauditör, såsom
öfrige ledamöter. Ordförande och öfverauditör förordnas af Konungen
för den tid, öfverkrigsrättens verksamhet fortfar. Öfrige ledamöter ut¬
ses, vid förefallande behof, af högste tjenstgörande befälhafvaren. Af
desse sistnämnde bör minst en innehafva öfverstes grad samt, om rätten
är gemensam för armé och flotta, en tillhöra flottan. Då mål som röra
sjökrigstjensten och manövern förekomma, skola de två regementsoffice-
rarne af armén ur rätten afgå och, i deras ställe, två regementsofficerare
af flottan, hvilka af högste tjenstgörande befälhafvaren för tillfället för¬
ordnas, der inträda.
Vid förfall för ordförande eller öfverauditör förordne högste befäl¬
hafvaren andra ledamöter i deras ställe. Den som till bestridande af
öfverauditörs tjenst förordnas, bör hafva fullgjort hvad författningarna i
allmänhet föreskrifva såsom vilkor för att i domareembetet nyttjas.
13 §.
Ej må militär ledamot i Krigshofrätten till domareembetet träda,
innan han i lag föreskrifven domareed aflagt.
Angående ledamöternas skyldighet att domareed aflägga samt den
ordning, i hvilken de i rätten taga plats, galle för Öfverkrigsrätt hvad
i 9 § om Krigsrätt sagdt är. Vid ordförandens förfall föres ordet af
den främste militäre ledamoten.
15 §.
Allmän åklagare i Krigshofrätten är krigsfiskalen.
Der Öfverkrigsrätt finnes, förordne högste befälhafvaren särskild
krigsfiskal, hvilken vid den rätt är allmän åklagare.
16 §.
Protokoll föres i Krigsrätt af auditören, i Öfverkrigsrätt af öfver-
auditören och i Krigshofrätten af vederbörande notarie i Svea Hofrätt.
45 §.
Krigshofrättsmål föredragas i Hofrätten af vederbörande fiskal.
Då hos öfverkrigsrätt mål till afgörande färdigt är, göre öfver-
auditören muntlig berättelse om saken: uppgifve ock de lagrum och
författningar, som till målet lämpliga äro. Vid öfverläggning till beslut
säge öfverauditören sin mening först.
Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den