Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
1
Ali .i
f(j?:■ -1 r:. .
N:0 22.
Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1893, kl. 4 e. in.
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i
anledning af väckt, motion om åtgärder till motverkande
af osedlighet.
Uti eu inom Första Kammaren väckt motion, n:o 15, har herr
H. Tamm hemstält,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda och derefter taga i öfvervägande, huru vida icke
dels från statens sida särskilda åtgärder skulle kunna vidtagas för att krafti¬
gare än nu sker hindra det under olika former offentliga framträdandet af
lockelser till osedlighet, dels ock den allmänna sedliga uppfattningen inom
samhället skulle kunna höjas genom ändring af och tillägg till gällande
lagar och förordningar, som afse förekommande af osedlighet». .
Första Kammarens andra tillfälliga utskott," till hvars behandling ifråga¬
varande motion hänvisats, har härom yttrat:
»Såsom skäl för denna hemställan hänvisar motionären till flerehanda
betänkliga företeelser inom samhällslifvet, sådant detsamma i olika rigtningar
utvecklat sig, och hvilka synas honom otvetydigt angifva en stegrad för¬
slappning af den moraliska känslan inom alla samhällsklasser. Sjelfva språket
vitsordade detta; hvad förr kallades förbrytelser betecknades nu med orden
»oregelbundenheter» eller »oegentligheter» ; ondt finge ej mer kallas ondt,
Bill. till Riksd. Prof. 1893. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 19 Haft. (N:o 22).
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
synd icke synd, och vanan vid ständigt förekommande afvikelser verkade i
fråga om dem bland äfven de bästa samhällselementen en likgiltighet,
deruti största faran förelåge. Ty i en sjunkande sedlighet vore det dock,
som orsakerna måste sökas till en mängd af de brott, h vil ka uppröra sam¬
hället, likasom ock till eu stor del af det armod, det förfall, som för sam¬
hället utgör en så tryckande börda. Det måste derför vara af tvingande
nödvändighet, att samhället med ökad energi inskrede emot hvarje sådan
verksamhet, som visade sig gå ut på sedlighetens undergräfvande, vare sig
den valde litteraturen, scenen, varietén, det vanliga kafélifvet, de obscena
bilderna, prostitutionen eller bordellnäringen såsom medel för sina farliga
sträf vanden.
Visserligen hyste motionären den öfvertygelsen, att verklig bot mot
detta onda endast kunde vinnas på moralisk väg, derigenom att den sed¬
liga opinionen reste sig och kraftigt sökte motarbeta detsamma, såsom
redan skett i Tyskland, Frankrike, Belgien, Schweiz, Ryssland, Danmark,
Finland och Norge, i hvilket sistnämnda land stortinget beviljat anslag för
bearbetning af sagda opinion. Men om än morallagen och den borgerliga
lagen ej kunde så helt sammanfalla, att etiska förbrytelser alltid borde
underkastas borgerliga straff, likasom heller icke de grymma och omensk-
liga straff, som under förflutna tider af lagstiftaren, mannen, rigtats för¬
nämligast mot qvinnan, visat sig synnerligen verkamma för sjelfva osedlig¬
hetens hämmande; så funne motionären dock visst, att lagen kunde sättas
upp såsom värn mot eggelsen till osedlighet, och att den, såsom af nykterhets-
kampens historia framginge, kunde vara af största betydelse för utvecklingen
af eu moralisk opinion. Icke i något fall finge den vara sådan, att den
genom upprätthållandet af en orätt uppfattning rent af motverkade det
moraliskt rätta. Ett sådant förhållande funne dock motionären ega rum
med hänsyn till vissa af honom anmärkta punkter uti strafflagens 18 kap.,
deruti vår sedlighetslagstiftning hufvudsakligen förekommer; och då han
funne denna behöfva närmare förtydliganden och tillägg för att lämpa sig efter
nutidens rättsuppfattning samt täcka förbrytelserna i den form, de nu antagit,
ansåge han densamma likasom andra i sammanhang dermed stående lagar
och förordningar böra undergå omarbetning, derom han således tilläte sig
framställa ofvan anförda förslag.
Till bestyrkande af vissa i motionen förekommande påståenden kar
motionären till utskottet öfverlemnat en del bevisningsmaterial, hvilket han,
i följd af dess beskaffenhet, icke kunnat bifoga motionen.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-.o 2) Utlåtande N:o 22. 8
Då utskottet, till hvilket motionen blifvit af Första Kammaren hän¬
visad, går att öfver densamma yttra sig, måste det visserligen erkänna be¬
fogenheten af den klagan, som genomtonar densamma. Det sedliga till¬
ståndet inom samhället är icke sådant det borde vara; det fläckas af många
brister, icke minst af det slag, motionären så kraftigt påpekat.
Men, såsom han sjelf erkänner, kan icke verklig bot mot dessa sed¬
liga skador vinnas på annan väg än religionens och moralens, likasom
heller icke kan vara lämpligt eller ens möjligt att införa hvarje etisk för¬
brytelse under den borgerliga strafflagstiftningen. Sedlighet och osedlighet
äro i sig inre förhållanden, hvilka blott i sina yttringar varda för andra
förnimbara; och skiftningarna i dessa yttringar äro ofta af den art, att de
undandraga sig hvarje möjlighet af bevisning och dermed jemväl hvarje
objektiv pröfning. Men uppfattningen af hvad som är sedligt eller icke
står dock alltid, om än innerst beroende af sedelagen, i ett visst, af sjelfva
språket vitsordadt förhållande till den allmänna seden, hvadan i många fall
olika meningar kunna råda om förberörda yttringars sedliga eller osedliga
halt. Under skydd af det »konventionella», kunna de stundom låta sig
uppfatta såsom oskyldiga utan att i grunden vara det; under det att de
tvärtom i andra fall kunna, i strid med vanlig uppfattning af hvad som
går an eller passar, vara oskyldiga utan att dock alltid så anses.
Vid bedömandet af en del bland de förhållanden, motionären vidrör,
torde en erinran härom vara på sin plats. Huru påtagligt det än kan
vara, att under den allmänna sedens hägn flerfaldiga faror och frestelser å
många områden kunna gömma sig, kan det dock i de enskilda fallen vara
förbundet med den största svårighet ej mindre att uppdraga gränsen mellan
det farliga och det ofarliga, än äfven att rätt dela uppkommen skuld mellan
den vilja, som lät sig locka, och de viljor eller förhållanden, af hvilka
lockelsen bars. Kafélifvets faror kunna icke förnekas, heller icke de så
kallade varietéernas ofta förgiftande inflytelser; men tvifvelaktigt torde
vara, huru vida eller på hvad sätt någon bevisning härom i hvarje enskildt
fall skulle kunna åvägabringas. Och då någon radikal förbudslagstiftning
mot allt, som kunde innebära lockelse till osedlighet, icke ifrågasatts och
väl ej heller kan ifrågasättas, så länge ännu viljans frihet och individuel
ansvar erkännas såsom förutsättningar för eu sedlig utveckling, lärer det
heller icke vara lätt att säga, huru vida den allmänna sedligheten verkligen
skulle främjas genom ett lagstiftningens strängare inskridande emot de
nämnda slagen af moderna förströelseföremål. Bemärkas måste nemligen,
att de i hög grad stödjas af seder och bruk inom samhället; och sekel¬
4
/bidra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 22.
gammal erfarenhet har visat, huru foga till sedlighetens förmån gifna lag¬
bestämmelser emot en rådande opinion lyekats vinna tillämpning. Redan
nu hotar 2 mom. af 13 § i 18 kap. af gällande strafflag med påföljd
af böter eller fängelse sådan gerning, som sårar tukt och sedlighet så, att
allmän förargelse eller fara för annans förförelse deraf kommer; men huru
ofta har väl detta lagrum anlitats, ehuru, enligt hvad i motionen med så
mycket skäl påpekas, anledningar dertill må vara att finna å så många
håll? Och hvaraf förklaras detta förhållande säkrare äu medelst ett enkelt
hänvisande till de rådande åskådningssätt och seder, öfver hvilka motionären
klagar? Kafélifvet har sitt starka stöd i det allmänna bruk af rusdrycker,
som ännu alltjemt förekommer icke minst inom de samhällsklasser, hvilka
i förhållande till andra intaga eu ledande och tongifvande ställning. Varieté-
ernas lättfärdighet i drägter, åtbörder och dramatiskt-musikaliska framställ¬
ningar saknar heller icke sitt stöd i motsvarigheter inom det såsom oför¬
vitligt bedömda samliällslifvet. Konsten att kläda sig innefattar äfven för
den fint bildade och aktningsvärda qvinnan jemväl konsten att blotta sig,
och utöfningen af denna senare konst är vid vissa tillfällen inom sällskaps-
lifvet ett konventionelt tvång. I namn af eu så kallad koreografisk konst,
hvars hemortsrätt inom gränsen för verkligt skön konst väl blifvit kraftigt
bestridd, men hvilken dock det oaktadt i allmänhet mycket hyllas, utföras
på scener af främsta rang balettprestationer, hvilka åtminstone för mindre
odlade sinnen kunna te sig såsom, minst sagdt, tvetydiga; och jemväl de
teatrar, på hvilka man trott sig kunna ställa de största anspråk, hafva på
sin spellista upptagit stycken af slipprig och stötande beskaffenhet. Ehuru
väl i allt detta lockelser till osedlighet icke kan hafva saknats, har dock
någon revolt deremot bland förberörda tongifvande klasser icke försports.
Under sådana förhållanden torde hvarken kunna förundra, att de lagbestäm¬
melser, som i sedlighetens intresse redan äro gifna, mindre ofta tagits i
användning, ej heller förekomma antagligt, att skärpta stadganden skulle
lyckas å här i fråga varande områden åstadkomma någon förbättrad sedlig
ton. Fast hellre lärer en sådan kunna åvägabringas endast derigenom, att
de inom skilda klasser för en ökad sedlighet nitälskande viljorna med all
den kraft, klokhet och uthållighet, som kunna stå dem till buds, söka att
påverka den allmänna meningen. I den mån så sker, skola utan allt tvifvel
många nu öfverklagade förhållanden blifva annorlunda och bättre. Ty,
såsom den af motionären åberopade nykterhetsrörelsens historia klart nog
visar, måste först allmänhetens uppfattning upplysas och höjas; med de
derigenom ändrade sederna följer sedan den skärpta lagstiftningen såsom en
med visshet påräknelig frukt.
Andra Kärn,»tarms Tillfälliya Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22. 5
Men om än härmed blifvit eriuradt, att vissa yttringar af osedlighet
icke äro för lagskipniugeu åtkomliga, samt att andra icke förr, än en be¬
stämd sedlig uppfattning mer allmänt påverkat samhällssederna, kunna med
någon verklig framgång af åklagaremagten angripas, finnas dock tydligen ännu
andra, hvilka både kunna och böra af lagstiftningen och myndigheterna på
det allvarligaste bemötas, zktt i fråga om detta slag den allmänna meningen
är redo att med dem samverka, torde kunna med bestämdhet slutas af de
uttalanden, som å sista tiden å olika håll i sedlighets frågan förekommit.
Man tyckes, efter dem att döma, vara fullt medveten om det nödvändiga
uti att stäfja och tillbakavisa åtskilliga i ord och bild djerft framträdande
osedlighetsyttringar likasom ock den lastbarhet, hvilken i otukt eller i ocker
dermed söker sitt näringsmedel.
Det ofvau omförmälda, af motionären för utskottet framlagda bevisnings-
materialet lemnar fullkomligt stöd åt hans i motionen lemnade uppgifter
och omdömen om osedlighetslitteraturen, om de obscena bilderna och om
det utbjudande deraf, som förmedlar dessa smutsiga alsters öfverflyttande
till allmänheten från de in- eller utländske affärsmän, hvilka icke sky att
med en verksamhet af detta slag tillgodose sin vinningslystnad.
Utskottet har dessutom sökt att förskaffa sig upplysningar om den
art af lastbar verksamhet, som ill § af strafflagens 18 kap. omförmäles
och hvars utveckling, om än smygande och mindre lätt bemärkt, dock för
samhället innebär långt ifrån ringa fara.
Beträffande förberörda litteratur, som tydligen icke har annat syfte än
att väcka och egga de siuliga drifterna, ehuru den för olika alster väljer
olika form, har utskottet inhemtat, att under de fem sista åren på befall¬
ning af justitiekanslersembetet elfva åtal anstälts mot dylika alsters an¬
svarige utgifvare. Af dessa åtal hafva åtta slutat med den åtalades fällande,
i de tre öfriga fallen har åtalet ogillats. Det vill häraf synas, som om
nu gällande lagstiftning lemnar utväg till utöfvande af den allvarliga räfst,
som oaflåtligen borde rigtas mot ifrågavarande skriftställeri. Men utskottet
har icke kunnat undgå att uppmärksamma, hurusom, sedan ett af de ofvan-
nämnda åtalen anstälts år 1888, ett år 1889 och nio under månaderna
januari—maj år 1890 emot lika många under sagda tid utkommande häften
af eu groft osedlig skrift, blott ett ännu icke afgjordt åtal af ifrågavarande
slag derefter förekommit. Förklaringsgrunden härtill kan möjligen vara att
finna vare sig deruti, att någon osedlig litteratur blott ytterst sparsamt ut-
gifves — ett antagande, som måhända är nog vanskligt — eller ock deruti,
att man genom s. k. tjuftryck eller på annat sätt vet att undgå veder-
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
börande myndigheters uppmärksamhet. Då utskottet saknar tillfälle att
bilda sig något bestämdt omdöme om verkliga anledningen till förhållandet,
men det måste vara af stor vigt att erhålla tillförlitlig upplysning derom,
anser sig utskottet böra uttala den förhoppning, att härför nödig utredning
må i möjlig män varda åstadkommen.
T fråga om utspridande af för tukt och sedlighet sårande bilder hafva,
enligt utskottet meddelad uppgift, under senaste fem åren blott tvenne åtal
i hufvudstaden anhängiggjorts, det ena den 14 december 1892 och det
andra den 8 sistlidne februari, med påföljd att i båda fallen den åtalade
bötfälts. Då motionären säkerligen har fullkomligt rätt i sin uppgift om
den mängd af dylika bilder, som sprides, kan den ringa åtalssiffran icke
undgå att väcka undran. Det torde blott vara en mening om det önskliga
uti, att de förhållanden, som härför ligga till grund, måtte undergå en
ändring, hvarigenom laglig tukt med större energi än hittills upprätthålles.
1 betraktande af de annonser, genom hvilka de mest osedliga alster
öppet i tidningar och annonsblad utbjudas, har utskottet icke kunnat un¬
derlåta att med motionären instämma deruti, att eu brist i lagstiftningen
i detta afseende yppar sig. Med allt skäl måste anmärkas, hurusom straff¬
lagens förbud mot utspridande af osedliga skrifter, teckningar, målningar
eller bilder nödvändigtvis bör fullständigas genom förbud jemväl mot dylika
alsters utbjudande eller deras hållande till salu. Såsom stöd för denna me¬
ning tillåter sig utskottet hänvisa till 1881 års kongl. förordning mot lotteri¬
inrättningar, deruti jemväl förbjudes att för egen eller annans räkning-
utbjuda eller afyttra lott eller annat bevis om rätt till delaktighet i dylikt
inom eller utom riket anordnad! företag eller att kungöra försäljning af
sådant bevis. Samma grundsats, som sålunda i denna del af samhällets
sedlighetslagstiftning blifvit erkänd och anlitad, torde med lika mycket skäl
böra följas i här ifrågavarande del deraf.
Hvad motionären anmärker beträffande nödvändigheten att skärpa lag
bestämmelserna mot den osedlighet, som beröres i ll § af 18 kap. straff¬
lagen, synes så mycket mera befogadt, som lagrummets nuvarande orda¬
lydelse tyckes hafva omöjliggjort dess användning. Enligt utskottet med¬
delad uppgift lärer nemligen under de 28 år, 1864 års strafflag varit
gällande, straff på grund af nämnda i; blott några få gånger ådömts, ehuru
de närings vägar, som deruti förbjudas, oaflåtligen idkats. Anledningen här¬
till uppgifves hufvudsakligen vara att söka i den term, med hvilken man
sökt träffa bordell väsendet. Skall någon mening finnas med det straffhot,
lagen här stadgar, synes dock utskottet otvetydigt, att lagrummets orda¬
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
lydelse måste rättas efter de förhållanden, under Indika de förbjudna nä¬
ringarna numera uppträda; först derigenom torde åklagaremagten känna sig
uppfordrad att tillvinna lagbestämmelsen vederbörligt afseende.
Utan att anse sig böra ingå på de öfriga frågor eller granska de flera
lagrum, motionären berört, finner sig utskottet med det anförda hafva till¬
räckligen styrkt, att den revision af strafflagens 18 kap., motionären huf¬
vudsakligen påyrkat, verkligen är af behofvet påkallad. Och under öfver¬
tygelse, att den vigtiga fråga, å hvilken han hänvändt Riksdagens upp¬
märksamhet, häst främjas genom begränsning af det framstälda förslaget,
tillåter sig utskottet härmed föreslå kammaren att för sin del besluta,
det Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke de bestämmelser i 18 kap.
strafflagen, som afse förekommande af osedlighet eller lockelser dertill, må
kunna göras mera verksamma genom att närmare lämpas efter nu rådande
förhållanden, och, der så befinnes vara fallet, till Riksdagen inkomma med
förslag derom.»
Vid föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 4 den 6 innevarande april beslöt kammaren,
t det Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke de lagbestämmelser, som
afse förekommande af osedlighet eller lockelser dertill, må kunna göras
mera verksamma genom att fullständigas och i öfrigt mera lämpas efter
nu rådande förhållanden, särskilt med afseende å tillsynen öfver dessa
bestämmelsers efterlefnad, samt derefter vidtaga de åtgärder häraf kunna
föranledas.»
Sedan Första Kammaren genom protokollsutdrag (n:o 153) delgifvit
Andra Kammaren detta beslut, har Andra Kammaren hänvisat ärendet till
sitt tillfälliga utskott n:o 2.
Emot hvad Första Kammaren sålunda beslutat har utskottet intet
att erinra.
Utskottet hemställer alltså,
att Andra Kammaren måtte biträda Första Kamma¬
rens ifrågavarande beslut.
Stockholm den 18 april 1893.
O. W. Redelius.