Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
1
tf:0 5.
Ank. till Eiksd. kansli den 7 februari 1893, kl. 1 e. m.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående
stadgande af straffpåföljd för lättsinnigt ingående af an¬
svarsförbindelser.
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 139, anmärker herr Anders Larsson såsom en betänklig brist i
gällande strafflagstiftning, att ansvar för uppenbar vårdslöshet i affärer me¬
delst vingleri i vexelrörelse eller lättsinnigt ingående af ansvarsförbindelser
drabbar allenast konkursgäldenär och icke hvarje annan person, som låter
ett vårdslösande af lika grof beskaffenhet komma sig till last. Häraf blefve
nemligen en följd, att endast en sådan gäldenär, genom hvars försättande i
konkurs fordringsegarne trodde sig icke behöfva äfventyra, att ej tillgångarne
skulle förslå åtminstone till konkurskostnadernas betäckande, kunde träffas
af lagens arm, hvilken deremot icke nådde den, som till den grad vårds¬
lösat sin ekonomiska ställning, att hans fordringsegare af farhågor att
drabbas af än större förluster förmåddes att icke påyrka hans försättande i
konkurs. Tydligt vore att med den ringa tillgång på realsäkerhet, som i
allmänhet förefunnes, borgenssystemet måste anlitas, men det syntes, snart
sagdt, hafva blifvit ett samhällsondt att lättsinnigt »skrifva på» utan ringaste
tanke på eller förmåga att fullgöra sitt åtagande. För dylikt lättsinne borde
emellertid af lagstiftningen sättas en gräns.
De flesta konkursstater visade, med hvilken tanklöshet borgen inginges,
tv siffrorna för »ingången borgen» och »osäkra fordringar» vore ofta de
Bill. till Riksd. Prot. 1893. 7 Sami. 3 Käft. (N:o 5). 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
största bland dem, som figurerade i konkursstaterna; likaså vore det säll¬
synt, att det inträffade eu konkurs, som ej droge flera med sig.
En icke ringa fara för det allmänna förtroendet läge äfven deruti, att,
äfven om man kunde göra sig underrättad om en persons egen affärsställ¬
ning, man dock ytterst sällan vunne insigt om hans ingångna borgensför¬
bindelser, livilka mången gång uppginge till för både gäldenären ock for-
dringsegaren ruinerande belopp.
På hufvudsakligen dessa skäl och i förhoppning att ett antagande af
hans förslag komme att hos en hvar inskärpa nödvändigheten af att icke
lättsinnigt åtaga sig förpligtelse^ dem man saknade förmåga att infria, på
samma gång derigenom bereddes ett värn för den svage och lättledde, före¬
slår motionären,
att Kiksdagen ville besluta att i skrifvelse anhålla, det Eongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af nu gällande strafflag, att straffbestämmelser må deri inflyta för den, som
lättsinnigt för annans gäld ikläder sig ansvarsförbindelser, som icke stå i
rimligt förhållande till hans betalningsförmåga.
Med erkännande af det välmenta syfte, som uppbär motionärens fram¬
ställning, ser sig utskottet emellertid förhindradt att förorda bifall till den¬
samma. I sina sträfvanden att stäfja de missbruk, som, beklagligt nog,
allt för ofta vidlåda användningen af borgenssystemet i vårt land, får nem¬
ligen lagstiftaren noga tillse, att den icke öfverskrider den gräns, som måste
finnas för det allmännas ingripande i den enskildes görande och låtande,
och att de bestämmelser, den meddelar, äro praktiskt utförbara. Med rätta
låter, enligt utskottets åsigt, vårt lands lagstiftning i förevarande fall ansvar
inträda allenast för konkursgäldenär. Först sedan konkurs inträdt och eu
gäldenär affärsställning och transaktioner blifvit i sin helhet blottade, kan
nemligen fullt tillförlitligt bedömas, huruvida gäldenären förfarit med sådan
grad af vårdslöshet, att han derför förskyllt straff, och enligt utskottets för¬
menande vore det förkastadt att medelst ett lagbud möjliggöra anställandet
mot en gäldenär af ansvarstalan på dylik grund redan vid en tidigare tid¬
punkt, t. ex. då gäldenär i följd måhända af allenast tillfälliga ekonomiska
svårigheter icke kunnat genast gälda ett hos honom utsökt fordringsbelopp,
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
för hvilket han iklädt sig löftesmannaansvar. Det torde jemväl vara obe-
h öflig! att påpeka, hurusom ett förslag sådant som motionärens i tillämp¬
ningen lätt nog kunde föranleda till betänkliga Övergrepp från mindre
samvetsömma fordringsegares sida.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet hem¬
ställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 februari 1893.
På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.