Lagutskottets Utlåtande N:o 46.
1
N:o 46.
Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1893, kl. 1 e. m.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och fram¬
läggande af förslag till ändrad lydelse af § 58 i för¬
ordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862.
I afseende å alla fastigheter å landet, utom jordbruksfastigheter,
gäller regeln, att kommunalutskylder, enligt §57 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, för dem utgöras, endast
om de äro taxerade till allmän bevillning. Hvad åter jordbruksfastighet
å landet angår, skola, jemlikt § 58 i nämnda förordning, kommunal¬
utskylder erläggas äfven för jordbruksfastighet, från hvilken allmän
bevillning icke utgår.
I tredje stycket af sistnämnda paragraf stadgas nemligen: »För
sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, påföres fyrk-
tal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt Art.
II i bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot
sådan bevillning svarar; hvaremot inkomst af arrende för sådan fastig¬
het ej skall i fyrktal sättas.»
Med anledning af två vid 1892 års lagtima riksdag på enskildt
initiativ gjorda framställningar, deruti framhållits det obilliga deri, att
ursprungligen enskilda jordbruksfastigheter, som till kronoparker in¬
köpts, äfvensom till kronoparker förvandlade jordbruksdomäner vore
enligt gällande föreskrifter befriade från kommunalutskjdder, beslöt
Riksdagen att i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af § 58 i för¬
ordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, att ej
mindre för de hemman eller hemmansdelar, Indika staten från enskilda
personer inköpt och förvandlat till kronoparker, än äfven för de jord-
Bih. till Riksd. Vrot. 1893. 7 Sami 21 Haft. fN:is 46—47.) 1
2 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.
bruksdomäner eller de delar af sådana, af hvilka kronoparker blifvit
bildade, fyrk tal skall med hänsyn till kommunalutskylders utgörande
påföras efter det belopp, som, derest bevillning för nämnda fastigheter
skulle enligt gällande bevillningsförordning utgå, på grund af taxerings¬
värdet svarar mot sådan bevillning.
Såsom skäl härför anförde Riksdagen, att den ansåge det önskligt,
att de betänkliga rubbningar i grunderna för den kommunala beskatt¬
ningen och i de enskilda kommunernas ekonomi, som de angifna for¬
merna för kronoparkers bildande under dåvarande förhållanden icke
kunde undgå att framkalla, måtte för framtiden så vidt möjligt före-
byggas. Ej mindre frågans egen vigt och hänsynen till de många och
störa intressen, som berördes af densamma, än äfven särskildt hän¬
synen till det afbräck i statens hushållning, som den ifrågasatta beskatt¬
ningsåtgärden till äfventyrs skulle komma att orsaka, gjorde det emel¬
lertid angeläget, att största varsamhet vid en lagstiftning i ämnet iakt-
toges, och Riksdagen hade ansett en dylik varsamhet kräfva, att frågan
i hela dess vidd bragtes under regeringens ompröfning.
Uti en vid innevarande Riksdag inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 94, har herr A. Larson i Slättäng, under åberopande af
hvad nästlidet års lagtima Riksdag härofvan anfört, fästat Riksdagens
uppmärksamhet på ett annat och liknande fall, hvilket äfven torde
tagas i betraktande vid en eventuel förändring af § 58 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet, och anför motionären:
Under de senare årtiondena hade för åtskilliga regementens räk¬
ning stora jordområden inköpts till lägerplatser, exercis- och skjutfält.
För denna jord, för hvilken naturligtvis kommunalutskylder tidigare
erlagts, vägrade åtminstone somliga regementen, med stöd af ofvan-
nämnda paragraf, att betala några kommunalutskylder. Ett i motionä¬
rens hemtrakt förlagdt regemente hade exempelvis allt sedan början af
1860-talet till utvidgning af sin mötesplats inköpt det ena större jord¬
området efter det andra, men hade icke sedan år 1876 kunnat förmås
att till kommunen betala några utskylder för sin inom kommunen egande
jord. Saken hade varit dragen under vederbörande myndigheters pröf¬
ning, men någon ändring i det öfverklagade förhållandet hade icke
vunnits. Ifrågavarande kommun hade genom regementets vägran att
betala kommunalutskylder under åren 1877—90 gått förlustig en summa
af 1,444 kronor 59 öre.
Då Riksdagen såsom sin åsigt uttalat, att kommunalskatt borde
erläggas för sådan statens jord, som vore afsedd till skogsbörd, torde
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 46.
det vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att lagstiftningen
ändrades derhän, att äfven sådana oegentligheter som de, hvilka motio¬
nären framhållit, snarast möjligt blefve undanröjda, och detta desto
mer som den jord, hvilken staten inköpte till lägerplatser och dylikt,
i de allra flesta fall vore belägen i trakter, der goda kommunikationer
funnes, och sålunda hade så stort värde, att dess befrielse från kom-
munalutskylder kunde blifva verkligt tryckande för kommunens öfriga
medlemmar.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer motionären, att
Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta ut¬
arbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af § 58
i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, att
för den fastighet, som staten genom expropriation eller köp förvärfvat
till lägerplats, exercis- eller skjutfält, fyrktal skall med häns}m till
kommunalutskylders utgörande påföras efter det belopp, som, derest
bevillning för nämnda fastighet skulle enligt gällande bevillningsför¬
ordning utgå, på grund af taxeringsvärdet svarar mot sådan bevillning.
Såsom motionären erinrat, synas vid den omarbetning af ifråga¬
varande lag st adgande, som kan varda föranledd af Riksdagens omför-
mälda skrifvelse, jemväl de i motionen åberopade förhållanden böra
tagas i öfvervägande; men då Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att, på
sätt Riksdagen i merberörda skrifvelse antydt, taga frågan i hela dess
vidd under ompröfning, samt det vid sådant förhållande icke torde vara
lämpligt att göra en detaljfråga, sådan som den förevarande, till före¬
mål för särskild skrifvelse, finner utskottet sig böra hemställa,
att herr A. Larsons förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 april 1893.
På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.
Herrar Lilienberg, Erickson, J. Anderson, Näslund, F. Andersson och
P. G. Petersson hafva begärt få här antecknadt, att de på grund af åt¬
njuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets behand¬
ling inom utskottet.