Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
1
N:0 26.
Ank. till Kikad. kansli den 7 april 1893 kl. 1 e. no.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående
upphäfvande af fideikommiss-stiftelser i fast egendom
på landet m. m.
Till lagutskottets handläggning har Andra kammaren hänvisat en inom
nämnda kammare af herr E. Åkerlund afgifven motion, n:o 31, hvaruti
föreslås,
att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom de i riket
bestående familjefideikommisstiftelser i fast egendom på landet upphäfvas,
äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rätts¬
förhållandena vid siste innehafvarens död må erfordras.
Till stöd för sitt förslag anför motionären hufvudsakligen följande:
Sedan Riksdagen genom bifall till motionärens vid 1891 års riksdag
väckta framställning om beredande af lättnader för obemedlade eller mindre
bemedlade att kunna förvärfva sjelfständig jordegendom och Kongl. Maj:t
genom tillsättandet af en komité för denua frågas närmare utredning hufvud¬
sakligen biträdt de af motionären deri uttalade åsigter, ville motionären
ånyo taga Riksdagens uppmärksamhet i anspråk för en fråga, som enligt
hans förmenande nära sammanhängde dermed. Såsom ledamot af ofvan-
berörda komité hade motionären kommit till den öfvertygelse, att inom
flera af vårt lands folkrikaste län, hvarest behofvet för mindre bemedlade att
bilda egna jordbruk vore störst, icke synnerligen mycket torde kunna ut-
Bih. till Riksd. Brok 1893. 7 Sami. 15 Höft. (N:o 26.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
rättas för ändamålet genom statens direkta mellankomst, emedan derstädes
hvarken statsdomänerna eller tillgångarne på odlingsbara utmarker å fritt
disponerade hemman relativt vore af synnerlig betydenhet och att man derför
å sådane orter hufvudsakligen vore hänvisad till att söka för saken intressera
och underlätta den enskilda företagsamheten.
Derest de förändringar uti gällande lagstiftning om hemmansklyfning
och jordafsöndring, som af jordbrukslägenhetskomitén föreslagits, af stats-
magterna skulle gillas och antagas till lag, skulle sagda ändamål till stor
del vinnas genom enskildes initiativ, ehuru visserligen ganska stora hinder
för upplåtelser af jordlägenheter under full eganderätt i större skala komme
att förorsakas utaf de inteckningar, Indika graverade större delen af Sveriges
jord, som innehades under eganderätt, hvarför också näppeligen någon annan
åtgärd från statsmagternas sida i så hög grad skulle främja tillväxten af
den bofasta sjelfegande befolkningen inom vissa orter, som upphäfvandet
af fideikommissinstitutionen i hvad den berörde jordbruksfastighet, dels
emedan dessa egendomar i allmänhet häftade i jemförelsevis ringa gäld, dels
emedan å desamma, åtminstone inom mellersta Sverige, mycket ofta funnes
högst betydliga odlingsbara utmarker, hvilka förblifvit obrutna, kanske främst
i följd af innehafvarnes oförmåga att anskaffa erforderliga rörelsekapital för
de mången gång rent af besvärligt stora gods, de måst bibehålla alldeles
ostyckade.
Om fideikommissjorden blefve vanlig arfvejord, skulle det säkerligen
icke dröja länge, förr än betydliga delar af densamma med för brukning
olämpliga lägen o. s. v. skulle komma att försäljas, och ett sådant tillväga-
gående skulle icke allenast i hög grad komma att främja befolkningens bo¬
fasthet, utan derjemte vara till fromma för vederbörande fideikommissarier,
hvilka nu ofta nödgades skuldsätta sig för att erhålla för jordbrukets be¬
drifvande nödigt rörelsekapital.
Då till det här ofvan anförda mest talande skälet för fideikommiss-
institutionens upphäfvande i hvad den afsåge fastigheter å landet, komme
åtskilliga andra skål, hvilka för sådan åtgärds vidtagande blifvit anförda uti
tillförene väckta motioner, hölle motionären före, att statsmagterna hellre
än att fortfarande hägna om stora jordkomplexers fortvara borde, så långt
sådant utan våldsamma åtgärder kunde ske, underlätta åtkomst af jord¬
egendom för den stora massan af vårt folk genom slitandet af de onaturliga
band, hvilka hölle ifrågavarande gods tillsammans.
Att jordbruksfideikommissen hade synnerligen betydligt omfång, sär¬
skilt inom åtskilliga ganska tätt befolkade län, inom hvilka beredandet af
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
tillfällen att förvärfva sjelfständiga fastigheter för mindre bemedlade otvifvel¬
aktigt skulle visa sig mest välsignelsebringande, framginge bäst däraf, att
inom Malmöhus, Kristianstads, Östergötlands, Södermanlands, Stockholms,
Upsala, Örebro och Yestmanlands län dessa fideikommiss intoge nära 10
procent af den privata jorden, efter hemmantal räknadt, deraf inom Malmö¬
hus län omkring 14, inom Kristianstads omkring 10, inom Södermanlands
omkring 16, samt inom Stockholms omkring 13 procent.
På de af motionären anförda och i frågan förut åberopade skäl ansåge
motionären, att fideikommissinstitutionen i hvad den rörde fast egendom
ej blott oftast verkade skadligt ur social, politisk -och nationalekonomisk
synpunkt, utan äfven i fråga om jordbruksfastigheter vore synnerligen häm¬
mande för vårt lands sunda utveckling genom förhindrandet af den sjelf-
egande befolkningens ökning å landsbygden, särskilt inom de orter, hvarest
sådan ökning vore mest af behofvet påkallad.
Ifrågavarande ämne har förut vid flera Riksdagar varit föremål för lag¬
utskottets uttalande, och särskild! vid 1889 års Riksdag har utskottet öfver
en af enskild motionär inom Andra Kammaren gjord framställning, gående
ut på upphäfvande af fideikommiss-stiftelser i fast egendom såväl å landet
som i stad, afgifvet ett så lydande utlåtande, n:o 50:
Det ämne, som i denna motion upptagits till behandling har vid 1882,
1883, 1884 och 1886 årens riksdagar varit föremål för kamrarnes pröf¬
ning, och har Andra Kammaren vid de tre förstnämnda riksdagarne uttalat
sig för fideikommissinstitutionens afskaffande, hvaremot Första Kammaren
vid samtliga omförmälda tillfällen bifallit lagutskottets i ämnet afgifna ut¬
låtanden, i hvilka utskottet afstyrkt åtgärd i berörda syfte. Att Andra
Kammaren år 1886 biföll utskottets afstyrkande utlåtande torde hafva berott
på den mindre tillfredsställande form för institutionens upphäfvande, som
då var föreslagen. •
Beträffande uppkomsten af ifrågavarande art af testamentariska för¬
foganden vill utskottet här erinra om följande, af föregående riksdagars lag¬
utskott omförmälda förhållanden.
Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder
der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga för
denna rätt, testamenterat till en annan person med ett på förtroende till
denne grundad! uppdrag att utlemna egendomen till en viss uppgifven
tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje egendom skulle
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 2(i.
tillgodokomma en fjerde, efter denna en femte o. s. v. (så kallade fidei-
kominissoriska sinstitutioner). Till sådana fideikommiss kunde göras hela
förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller en viss särskild förmögenhetsdel.
Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, under den
utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland, familje-
jideikommisset framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom — fast eller
lös eller båda tillika — vid en viss slägt, att inom densamma öfvergå från
eu slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.
Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägteu är bekant.
Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo derför i Tysk¬
land, jemte de adeliga »stamgodsen» och de borgerliga »arfgodsen», hvilka
båda hade sin grund uti lag eller häfd, familjefideikommissen i fast egen¬
dom till följd af gällande privata dispositioner. I andra land framträdde
likartade anordningar. Successionen blef, af naturliga skäl, vanligen be¬
gränsad till män, och med afseende å grunden för denna blef vo godsen
majorat, minorat, seuiorat, primo-, secundo-, tertiogeniturer o. s. v.
Samma motiv som i öfriga land, nemligen omtanken om »familjens
heder och conservation» föranledde äfven i Sverige stiftande af familjefidei-
kommiss i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket senare än i Tysk¬
land och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde århundradet. Stad¬
gan angående testamenten den 3 juli 1686 omtalar institutionen såsom något
redan kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma närmare bestämmelser.
I 1734 års lag omnämnes den icke uttryckligen, utan säger denna lag en¬
dast i 16 kap. 1 § ärfdabalken, att »vill någon, man eller qvinna, göra
testamente, hafve våld göra det — — med eller utan vilkor.»
På grund af denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses inne¬
fatta ett uttryckligt fastslående af enskildes rätt att för all framtid upp¬
rätta dylika stiftelser, ansågos emellertid fideikommissförordnanden äfven
rörande fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala och ekono¬
miska olägenhetet, som kunde vara förenade med en obegränsad rätt att
genom privata dispositioner för all framtid förfoga öfver fast egendom, för¬
anledde, hos oss lika som uti flere andra land, inskränkning uti en sådan
förfoganderätt. Första steget till denna inskränkning togs af Rikets Stän¬
der, hvilka i skrifvelse till Konungen den 27 mars 1810 anförde följande:
»De mångfaldiga missbruk, som varit följder af en oinskränkt dona¬
tions- och dispositionsrättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt till
öfverläggningar, huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommiss-
stiftelser kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
Genom sådane stiftelser föreskrifves för alla tider en successionsord¬
ning, enligt hvilken en enda arfvinge, äfven en oskyld, skall på lifstid
innehafva fastigheter, utan afseende på, om förre innehafvaren skulle der¬
igenom nödgas lemna de flesta eller alla sina barn i saknad af nödig upp¬
fostran och understöd i deras omyndiga år, och en så inskränkt egare, som
hvarken af allmänna lagens vissa stadganden om arf, eller af något sitt för¬
ordnande kan hoppas skydd för de lottlöse, utan förutser, att egendomen
skall tillfalla en oskyld eller tilläfventyrs den af barnen, som gifver minsta
hopp om medlidsamhet och omvårdnad för uteslutna, kan icke annat än
anse egendomen mera för en annans än för sin, i följd hvaraf hans intresse
blifver att fördubbla och i förtid upptaga afkomsterna till skada för jordens
nyttiga odling, egendomens förbättring och samhällets deraf beroende styrka.
Man har för everldeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafvare®
frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå, att slika inrättningar
ofta blifva genom tiders förändrade skick för egendomens förmånliga häfd
binderlige.
Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och för¬
pantning, hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all utväg
betages innehafvaren att till medarfvingars utlösen eller egendomens häfd
och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.
Man har gjort fideikommiss, hvilkas innehafvare varit ålagda att an¬
vända godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda fidei-
kommiss-vilkor, en inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt af¬
seende åsidosättes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då ofel¬
bart är, att eu allt för stor egendom i en mans hand gifver mindre af¬
kastning och föder vida mindre menniskor, än om den vore emellan flere
egare delad.
Icke mindre skadliga hafva de stiftelser varit, som, ehuru aflägse
samt för odling och samhäfd obeqvämliga flere gods kunnat vara, likväl
föreskrifvit, att de skola hållas tillsammans och icke ens få bortbytas; och
de stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för alltid innehafvas af
flere samegare, utan rätt för någon till skiftes vitsord, hafva varit en källa
till obehagliga rättegångar och till eu olycklig oenighet inom familjer.
Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning, utan
rätt för delegare att lösa hvarandra ut, som för egendomens besittning gjort
till everldeligt vilkor, att innehafvaren skall lefva ogift, ej få bekläda någon
statens tjenst och mera dylikt, och till hvilka andra orimligheter en sådan
oinskränkt frihet kan föranleda, är af dessa exempel lätt att inse, äfvensom
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
att slika inrättningar hafva för jordens nyttiga häfd och egendomars för¬
bättring det skadligaste inflytande.
Vid betraktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom, att
hans barn och närmaste skola njuta frukten af hans mödor, befordrar flit,
hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma ändamål, jemte
befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, eu egare bör hafva magt,
att dels genom aftal, dels genom testamente utnämna sin efterträdare, och
obestridligt är att, ehuru den, som sjelf innehar disponibel egendom, kau
i en oinskränkt dispositionsfrihet för sin person finna dessa uppmuntringar
och förmåner, desamma deremot alldeles försvinna för alla hans efterträdare,
om han gör egendomen till fideikommiss; då en oinskränkt frihet för en¬
skilda att ändra arfs- och eganderättslagarne för tillkommande tider icke
kan stå tillsammans med syftemålet af vid denne riksdag af Riksens Stän¬
der tagne beslut om frihet för en hvar att all slags jord genom laga fång
förvärfva; då en sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess vigtigaste
delar onyttig, och i stället för tydliga lagar, som beständigt kunna för¬
bättras och fullkomnas, anskaffa för särskilda gods speciella förordnanden,
hvilka, ehuru orimlige, otydlige och äfven oläslige de kunna vara, likväl
göra anspråk på eu varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar,
enligt nu gällande regeringsform, funnits nödvändig, och det för öfrigt
skulle lända till fäderneslandets heder, om, sedan de mest hyfsade nationer
redan upphäft dessa lemningar eller nya telningar af feodalismen, svear
och göther, som aldrig varit af främmande nationer med våld tvungne till
sådane inrättningar, icke vore de siste att förekomma ytterligare härmnin-
gar deraf, hafva Riksens Ständer ansett oftanämnde oinskränkta disposi¬
tionsfrihet böra jemkas inom billiga och för samhällets allmänna nytta
afpassade gränser, samt till följd deraf trott sig böra hos Eders Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla om nådigste sanktion och bekräftelse af föl¬
jande närmare bestämmelse och tillägg vid det för detta ämne lämpliga
lagens rum i 16 kap. 1 § ärfdabalken:
Will någon man eller qvinna göra Testamente kåfve wåld göra det
muudteliga eller skrifteliga, med eller utan willkor, och wittne twänne godo
män att thet Testamente tå var gjordt med sundt och fullt förstånd och
af fri vilja: Stånde ock honom fritt att låta wittnen veta dess innehåll
eller ej. Aro ej vittnen att tillgå, och utredt warder, att Testator intill
sin död warit utur stånd satt wittnen anskaffa äge ock då Testamentet,
laga kraft, så framt det finnes med egen hand skrifvit och uuderskrifvit,
Bortgifver någor fast egendom, äge ej makt om willkoren för dess förvalt¬
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
7
ning sträcka förordnandet längre än förste emottagarens och dess makas
lifstid, eller om ägande rätten widare än till utnämnande af Testaments-
eller Gåfvotagarens nästa efterträdare, uti hvilken sistnämndes hand fastig¬
heten ikläder sig egenskap af arfvejord, hvarmed i allt efter allmän lag
förhålles. Ej eller må i andre afhandlingar och contracter om fast egen¬
dom sådane willkor inflyta, hvarigenom förvaltnings- och ägande-rätten föl¬
en framtid vidare inskränkes, än nu sagt är. Men angående städja och
arrende, gälle hvad derom särskildt stadgadt är.»
Det sålunda af Rikets Ständer framlagda förslaget vann Kongl. Maj:ts
godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810 kraft af
gällande lag.
De uttalanden, som i omförmälda skrifvelse gjordes af Rikets Ständer,
innefattade i sjelfva verket ett ogillande af hela fideikommissinstitutionen,
ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre än att hindra uppkomsten
af nya fideikommiss i fast egendom. Dock utfärdades samma år den 3
april en förordning, hvarigenom bestämdes, att i de fall, då någon inne¬
hafvare af fideikommissegendom kunde komma i behof att derå emot in¬
teckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte
af till fideikommisset hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka
häfvande af vissa uti fideikommiss-stiftelser innehafvaren föreskrifna vilkor,
ansökningar i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta
mening och bästa tillämpning och som icke rörde frågor, hvilka mellan
fideikommissarie!- och medarfviugar kunde yppas och enligt allmänna rätte¬
gångsordningen måste behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anmälas, på det att Kongl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med
annan förklaring öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter
sig företeende omständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda medde¬
lade bestämmelserna tillerkändes Kongl. Maj:t med högsta domstolen befo¬
genhet att i viss mån rubba gruuderna för en bestående fideikommiss¬
stiftelse, eu befogenhet, som, särskildt i fråga om tillåtelse att inteckna
fideikommissegendom, i enskilda fall kan leda till fideikommissrättens upp¬
hörande.
De i Rikets Ständers ofvannämnda skrifvelse omförmälda olägenheter,
som äro förenade med tillvaron af fideikommiss i fast egendom, qvarstå
ännu, och -—- med den utveckling, som ej mindre lagstiftningen än äfven
den allmänna uppfattningen i politiska och sociala frågor undergått sedan
1810 — hafva de undantagsbestämmelser, som gälla i detta ämne, kommit
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
att allt mera framstå såsom oegentliga och stridande mot sunda lagstift-
ningsgrundsatser. Ur politisk och social synpunkt lärer det icke kunna
anses fördelaktigt, att stora jordegendomar äro hopade och allt jemt bibe¬
hållas i en enda persons eller familjs hand, likasom det, ur nationalekono¬
misk synpunkt sedt, måste lända till skada, att sådana egendomar alltjämt
innehafvas af personer, hvilkas förfoganderätt öfver desamma är så begrän¬
sad som vid fideikommiss är förhållandet. Ser man åter saken från rätt¬
visans och billighetens sida, så ligger det onekligen något för rättskänslan
upprörande deruti, att, såsom fallet är vid de flesta fideikommiss-stiftelser,
en enda person skall på sin lott erhålla den värdefullaste, möjligen enda
qvarlåtenskapen efter en afliden, till hvilken han icke stått i närmare
slägtskapsförhållande än andra, som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller
intet. Detta sistnämnda missförhållande framträder numera, sedan den lika
arfsrätten mellan syskon blifvit införd såsom allmän regel, så mycket skar¬
pare. Det har ock ej sällan föranledt fideikommissinnehafvare att bruka
fideikommissegendom på sådant sätt, att den på kort tid lemnat största
möjliga afkastning, som kunnat bilda ett till fördelning mellan hans öfriga
arfvingar tillgängligt kapital, utan att hänsyn dervid tagits till egendomens
framtida bestånd. Det har ock stundom framkallat grof misshushållning
med dylik egendom under fardagstiden, då en afliden fideikommissaries
sterbhusdelegare sökt bereda sig största möjliga fördel af densamma, innan
den skulle af ny fideikommissarie tillträdas. Om förekomsten af dylika
missbruk vittnar en afgifven motion om inskränkning af den rätt, som i
afseende på fideikommissfastighet tillkommer delegare i boet efter afliden
fideikommissarie.
Ehuru ofvan antydda olägenheter, till hvilka utan tvifvel ytterligare
andra skulle kunna läggas, äro förenade med tillvaron af fideikommiss i
fast egendom, har likväl mot alla förslag till dessa stiftelsers upphäfvande
anmärkts, att lagstiftaren icke skulle kunna utan rättskränkning upphäfva
desamma, då de tillkommit under skydd af en lagstiftning, som tillät deras
bildande, och att ordnandet af de rättsförhållanden, som skulle uppstå i
omedelbart sammanhang med fideikomraissrättens upphörande, skulle möta
oöfvervinneliga svårigheter. Det har visserligen medgifvits, att verkligt
nödtvång kan berättiga lagstiftaren att bryta dispositioner af ifrågavarande
art, men tillika anförts, att förhållandena i vårt land, särskildt med afse¬
ende å omfånget af de bestående fideikommis-stiftelserna, icke vore sådana,
att de påkallade en slik åtgärd.
Hvad då först angår frågan om fideikommiss-stiftelsernas omfång i
Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 9
vårt land, tillåter sig utskottet att hänvisa till de uppgifter, hvilka lemnats
af kongl. statistiska centralbyrån och äro grundade på Kongl. Maj:ts be-
fallningshafvandes senast afgifna femårsberättelser. Af dessa uppgifter
framgår, att taxeringsvärdet å samtliga fideikommissfastigheter i riket vid
1885 års slut utgjorde tillhopa 109,404,407 kronor, deraf den å landet
befintliga fasta egendom af fideikommiss-egenskap uppskattades till 106,9 6 5,9 07
kronor. Detta utvisar, enligt utskottets mening, att frågan om fideikom¬
miss-stiftelsernas bibehållande eller upphäfvande i vårt land ingalunda är
ur det allmännas synpunkt af så ringa betydelse, som man stundom för¬
menat, utan fastmer egnad att tilldraga sig lagstiftarens allvarliga upp¬
märksamhet.
Beträffande vidare frågan om helgden af enskildes dispositioner, gjorda
i enlighet med de vid tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser,
erkänner utskottet visserligen, att lagstiftaren dertill bör taga all skälig
hänsyn, men hyser för sin del den bestämda öfvertygelse, att, der dylika
dispositioner under den tid, som förflutit från deras tillkomst, uppenbarli¬
gen kommit i strid med det allmänna rättsmedvetandet och uppfattningen
af hvad samhällets sunda utveckling klöfver, de böra och måste vika för
hänsynen till statens väl. Denna åsigt har, såsom utskottet nedan skall
visa, i fråga om fideikommiss i fast egendom gjort sig till fullo gällande
i åtskilliga andra lands lagstiftningar, och att den ej heller är främmande
för vår egen lagstiftning, torde ganska otvetydigt framgå af ofvan anförda
förordning af den 3 april 1810, som, på sätt utskottet redan anmärkt,
tillåter ganska väsentliga modifikationer af de förordnanden, på hvilka dessa
stiftelser äro grundade.
I fråga om sättet för tillämpningen af allmänna eganderätts- och arfs-
grundsatser på sådan egendom, som nu utgör familjefideikommiss, kunna
åsigterna vara ganska delade, och detta ämne kräfver för visso en sorg¬
fällig utredning och undersökning. Utskottet vill här erinra om de åtgär¬
der, som härutinnan vidtagits i några stater, der familjefideikommissen blif¬
va upphäfda. I Frankrike är genom lagen den 17 januari 1849 stad¬
gadt, att alla af privata gods bildade majorat, som redan, från förste inne-
hafvaren räknadt, gått i två successiva led, upphäfvas; att de gods, som
bilda dessa majorat, blifva fria gods uti innehafvarnes hand, och att för
framtiden succession i dylika majorat, begränsad till två led, från förste
innehafvaren räknadt, endast får ega rum för personer, födde eller aflade
innan tiden för lagens promulgation. I Nederländerna har lagen den 1
oktober 1833 visserligen förbehållit den närmaste fideikommissarien hans
B!h. till Likså. Prof. 1893. 7 Samt. 15 Häft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
rätt, men fråntagit de efterföljande, om än redan födde, deras utsigt att
erhålla fideikommisset; och i Italien har lagen den 30 november 1865
upphäft alla då bestående fideikommiss, majorat och andra fideikommisso-
riska substitutioner samt tillagt den dåvarande innehafvaren full eganderätt
till halfva fideikommissförmögenheten och den närmaste arfvingen full
eganderätt till andra hälften, dock med förbehåll af nyttjanderätt för då¬
varande innehafvaren under hans lifstid. I 1866 års danska grundlag, §
93, stadgas, likasom i den äldre grundlagen af 1849, att intet län, stam¬
hus eller fideikommissgods kan för framtiden upprättas och att genom lag
skall närmare ordnas, huru de nu bestående kunna öfvergå till fri egen-
dsm, ehuru sistnämnda bestämmelse ännu icke genom statsmagternas sam¬
verkan ledt till någon påföljd.
Då lagutskottet sålunda för sin del anser, att vigtiga och obestridliga
skäl tala för upphäfvande af nu bestående fideikommiss i fast egendom,
samt att en sådan åtgärd icke är oförenlig med redan godkända lagstift-
ningsgrundsatser, äfvensom eger föredömen i främmande lands lagstiftnin¬
gar, får utskottet, som visserligen icke förbiser de svårigheter, hvilka kunna
vara förenade med frågans lösning, och derför anser en fullständig utred¬
ning, som endast af Kongl. Maj:t kan åstadkommas, böra föregå fram¬
läggande af förslag i ämnet, hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse an¬
hålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag, hvarigenom de i riket bestående familjefideikommiss-stiftel-
ser i fast egendom på landet och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till
sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena vid siste
innehafvarens död må erfordras.
Utskottets förberörda hemställan blef af Andra Kammaren bifallen,
hvaremot densamma, dock med en ringa röstöfvervigt, afslogs af Första
Kammaren. Enahanda framställning förnyades vid 1890 års riksdag, men
frågan strandade äfven då på Första Kammarens motstånd.
Den nu föreliggande motionen berör endast fideikommiss-stiftelser i
fast egendom på landet, men då dessa hafva för frågan den ojemförligt
största betydelsen — enligt hvad bifogade af statistiska centralbyrån upp¬
11
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
rättade bilaga utvisar, utgjorde år 1890 taxeringsvärdet å fast egendom af
fideikommissnatur 104,427,107 kronor eller omkring 720 värdet utaf
all svensk enskild jord — och då de öfver klagade olägenheterna af fidei¬
kommiss-institutionen äro särskilt känbara å landsbygden, har utskottet
ansett den omständighet, att motionären icke gifvit sin framställning större
omfattning, icke böra föranleda till motionens afstyrkande, och får derför
på ofvan anförda skäl hemställa,
att Riksdagen i skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lag, hvarigenom de i riket bestående familj efidei-
kommiss-stiftelser i fast egendom på landet upphäfvas,
äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser, som för
ordnande af rättsförhållandena vid siste innehafvarens
död må erfordras.
Stockholm den 7 april 1893.
På lagutskottets vägnar:
L. Annerstedt.
Reservationer:
af herrar Annerstedt, C. H. Lundström, Glaeson och von Möller,
hvilka afstyrkt bifall till motionen;
af herr Hasselrot, hvilken hemstält om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran, att Kongl. Maj:t, efter verkstäld utredning om beskaffenheten
och omfånget af bestående familjefideikommiss-stiftelser rörande fast egendom
å landet, täcktes taga under öfvervägande, huruvida gällande bestämmelser
om dylika stiftelser må kunna upphäfvas eller så förändras, att, enligt
öfverenskommelse inom vederbörande slägt eller under andra lämpliga vilkor
och förbehåll, dessa stiftelser må kunna upphöra, samt för Riksdagen fram¬
lägga förslag till de stadganden, hvartill den verkstälda utredningen kan
föranleda; samt
af herrar Lundin och Öländer, hvilka instämt i den af herr Hasselrot
afgifna reservation.
Herrar L. O. Larsson, Pehrsson, Fröberg och Näslund hafva begärt
få här antecknadt, att de icke deltagit i utskottets behandling af före¬
varande motion.
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
Bilaga till lagutskottets utlåtande n:o 26.
Fideikommissegendomarnes mantal ock taxeringsvärde vid 1890 års sint, länsvis.
Antal fideikommiss-
innehafvare.
|
Landsbygden
|
Städerna
|
Summa
taxeringsvärde
Kr.
|
Mantal
|
Taxeringsvärde
Kr.
|
Taxeringsvärde
Kr.
|
9
|
___
|
___
|
2,381,700
|
2,381,700
|
36
|
420.290
|
9,619,000
|
10,000
|
9,629,000
|
12
|
2 2 9.742
|
4,513,400
|
62,400
|
4,575,800
|
24
|
482.776
|
12,568,500
|
'--
|
12,568,500
|
16
|
263.837
|
7,808,340
|
23,900
|
7,832,240
|
11
|
146.222
|
3,014,400
|
19,500
|
3,033,900
|
3
|
51.500
|
1,007,100
|
—
|
1,007,100
|
4
|
28.354
|
1,183,300
|
——
|
1,183,300
|
3
|
51.854
|
1,536,200
|
4,000
|
1,540,200
|
11
|
281.842
|
11,283,100
|
---
|
11,283,100
|
17
|
485.851
|
32,016,200
|
i? 17 "
|
32,016,200
|
3
|
136.868
|
3,322,600
|
--—*
|
3,322,600
|
1
|
4.875
|
94,000
|
—--
|
94,000
|
12
|
72.238
|
2,351,000
|
4--*—i •
|
2,351,000
|
10
|
86.322
|
2,162,500
|
—--' A
|
2,162,500
|
7
|
12.157
|
572,400
|
;; fii ——-
|
572,400
|
6
|
117.494
|
4,975,000
|
i f i rr
|
4,975,000
|
16
|
179.833
|
4,553,267
|
73,700
|
4,626,967
|
1
|
2.999
|
234,700
|
—
|
234,700
|
3
|
21.813
|
1,596,900
|
23,100
|
1,620,000
|
1
|
0.438
|
15,200
|
—
|
15,200
|
167
|
3,077.305
|
104,427,107
|
2,598,300 |107,025,407
|
Stockholms stad.........
Stockholms län .........
TTpsala län..................
Södermanlands län ...
Östergötlands län ......
Jönköpings län .........
Kronobergs län .........
Kalmar länx) ............
Gotlands län...............
Blekinge län...............
Kristianstads län ......
Malmöhus län............
Hallands län.............
Göteborgs o. Bohus län
Elfsborgs län:)............
Skaraborgs län .........
Vermlands län .........
Örebro län..................
Vestmanlands En......
Kopparbergs län —...
Gefleborgs län............
Vesternorrlands län —
Jemtlands län............
Vesterbottens län.....
Norrbottens län.........
Hela riket2)
') Uppgifterna afse året 1885,
2J Häraf innehafva några fideikommissegendom inom mer än ett län.
Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 13
Anm. Enligt det i kongl. statskontoret upprättade generalsammandrag
öfver 1890 års bevillning af fast egendom, äfvensom öfver taxeringsvärdet
å sådan fast egendom, för hvilken bevillning icke erlägges (= staten,
kommuner, menigheter m. fl. tillhörig fastighet) utgör för landsbygden
sammanlagda taxeringsvärdet å all enskild jordbruksfastighet 2,159,015,835
kronor, å all enskild annan fastighet 304,171,010 kronor, å staten tillhörig
fastighet 132,310,085 kronor samt å kommuner m. fl. tillhörig fastighet
98,777,800 kronor. Sammanlagda taxeringsvärdet af landsbygdens fastigheter
uppgick sålunda år 1890 till 2,694,274,730 kronor.
Bih. till Iliksd. Vrot. 1893. 7 Sami. 15 Iläft.
3