Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
1
N:o 21.
Ank. till Itiksd. kansli den 10 mars 1893, kl. 12 midd.
Lagutskottets - utlåtande, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
af 12 § utsökning slag en, än äfven väckt motion om än¬
dring i samma §.
12 § utsökningslagen bar för närvarande följande lydelse:
»För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å
slnddebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären
hos öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist
eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist,
sökes der han finnes, eller, om han utrikes är, der han inom riket
senast var boende. År gäldenären utländsk man eller grundas fordran
å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.»
Till lagutskottets handläggning hafva båda kamrarne hänvisat en
af Kongl. Maj:t den 10 nästlidne februari till Riksdagen aflåten propo¬
sition, n:o 25, så lydande:
Under åberopande af bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlik!. 87 § regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga följande
Bih. till Itiksd. Prat. 1803. 7 Sami. 10 Iläft. (N-.o 21).
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
Lag
angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 12 § utsökningslagen skall erhålla föl¬
jande ändrade lydelse:
För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å
skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären
hos öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist
eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist,
sökes der han finnes, eller, om han utrikes är, der han inom riket,
senast var boende. År gäldenären utländsk man eller grundas fordran
å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.
Hvad nu är sagdt ege icke tillämpning i fråga om fordran, som
grundar sig å vexel.
Härjemte har från Andra Kammaren till utskottet hänvisats en af
herr Anders Olsson i Omakärr väckt motion, n:o 50, som jemväl afser
ändring af ifrågavarande lagrum och till hvilken utskotttet här nedan
återkommer.
I skrifvelse den 8 , mars 1892 anhöll, på anförda skäl, senaste
lagtima Riksdag, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelse derom, att hvad i förordningen
om nya vexellagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall
den 7 maj 1880 vore stadgadt angående rättegång i vexelmål, ej utgjorde
hinder för öfverexekutor att upptaga mål, hvari på grund af vexel-
fordran lagsökning anstäldes mot godkännare af vexel.
Vid föredragning i statsrådet den 2 nästlidne december af Riks¬
dagens berörda skrifvelse anförde departementschefen, bland annat,
att då den af Riksdagen anmärkta ojemnhet i behandlingen af mål
rörande lagsökning på grund af vexel medförde betydande olägenheter
samt, vid det förhållande att klagan ej finge föras mot hofrätts utslag
i dylikt mål, ej kunde förväntas varda afhjelpt. genom uttalanden af
högsta domstolen, vore det utan tvifvel af nöden att genom meddelande
af en lagbestämmelse söka vinna den enhet i lagtillämpningen, som i
förevarande hänseende bruste.
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
Efter att hafva redogjort för den nuvarande lagstiftningen i det
ämne, som i Riksdagens skrifvelse afsågs, yttrade departementschefen
vidare: »Det må väl vara sant, att hvarken stadgandet i vexellagens
promulgationsförordning om forum i vexelmål eller någon af öfriga
omförmälda bestämmelser i och för sig med nödvändighet måste anses
utmärka, att fordringsanspråk på grund af vexel icke kan upptagas af
exekutiv myndighet, men, sammanstälda med hvarandra, synas mig
dock sagda bestämmelser angifva, att nya vexellagen och dithörande
promulgationsförordning — liksom ock den äldre vexellagen — hvila
på den förutsättning, att talan, som grundas på vexelrätt, skall, bort-
sedt från det fall, att gäldenären är försatt i konkurs, efter stämning
pröfvas af domstol.
Vid tiden för utsökningslagens införande medgaf dock praxis, åt¬
minstone i viss män, vexelfordrans utsökande hos exekutiv myndighet;
och då nu i 12 § utsökningslagen stadgas, att för fordran, som grundar
sig å skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, gäldenären må
sökas hos öfverexekutor, samt vexeln icke torde kunna frånkännas
egenskapen att vara ett skriftligt fordringsbevis, föreligger onekligen
en motsägelse i lagstiftningen — en motsägelse, som dock, enligt mitt
förmenande, hade förekommits, om i berörda paragraf i utsöknings¬
lagen hänvisning meddelats, att i fråga om gäldenärs sökande för vexei-
fordran skulle gälla hvad i särskild författning — för det dåvarande
1851 års vexellag — vore stadgadt.
På grund af det nu anförda synes mig den nuvarande lagstiftningen
otvetydigt utvisa, att genom den ifrågasatta lagbestämmelsen i ämnet
bör uttalas, att vexelfordran får utsökas allenast hos domstol. Något
praktiskt behof att gå i annan rigtning synes mig ej heller föreligga, då
vexelinnehafvares anspråk på en snabb och säker rättvisa redan förut
är i lagstiftningen synnerligen val tillgodosedt. Härförutom torde den
exekutiva processen mindre väl lämpa sig för vexelmål. Riksdagen har
ock utgått från ett sådant antagande, så vidt gälde vexelmål i allmänhet,
men dock ansett att kraf mot godkännare af vexel lämpligen kunde ega
rum hos öfverexekutor. Om än ej kan bestridas, att i fråga om sist
berörda art af vexelmål svårigheten för den exekutiva myndigheten att
på ett tillfredsställande sätt pröfva och afgöra målet är vida mindre än
beträffande öfriga vexelmål, kan dock, enligt min mening, vexel, äfven
då den göres gällande mot godkännare, ej gerna anses vara ett fordrings¬
bevis af den klara och ostridiga natur, som en exekutorisk urkund bör
hafva. Härutinnan torde allenast behöfva erinras, hurusom enligt 43 §
nya vexellagen vexelrätten under vissa förutsättningar går förlorad
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
jemväl mot godkännare, der vexelinnehafvaren försummar att protestera.
I öfrigt finner jag det äfven betänkligt att i förevarande hänseende
göra skilnad mellan godkännare och annan vexelgäldenär, redan af det
skäl, att en sådan åtskilnad lätteligen kan för den mindre rättskunnige
medföra misstag och dermed förbundna kostnader.
I fråga om formen för den ifrågasatta lagbestämmelsen, har jag,
i öfverensstämmelse med den af mig i ämnet uttalade uppfattning,
trott det åsyftade ändamålet enklast kunna nås genom att till 12 §
utsökningslagen foga en hänvisning till hvad om vexelmål särskildt
är stadgadt.»
Vid högsta domstolens granskning af det i öfverensstämmelse med
hvad sålunda anförts utarbetade lagförslag i ämnet lemnades detsamma
af högsta domstolens flesta ledamöter utan annan anmärkning än i
fråga om förslagets formella affattning, hvilken ansågs icke nog tydligt
utmärka, hvad med förslaget åsyftades, och är det nu framlagda för¬
slaget affattadt med iakttagande af hvad sålunda blifvit erinradt.
Ehuru i ofvan omförmälda skrifvelse, Riksdagen uttalat den uppfatt¬
ning, att lagsökning på grund af vexel borde tillåtas emot godkännare,
tvekar likväl icke utskottet att förorda antagande af nu föreliggande
förslag. Med rätta har nemligen anmärkts, att den vigtigaste frågan
i detta ämne ej är den, huruvida fordringsanspråk af nämnda art böra
få handläggas af såväl öfverexekutorer som domstolar eller af domstolar
allena. Långt angelägnare är att genom tydlig lag få bestämdt, om
öfverexekutorer eg a befogenhet att handlägga nämnda mål eller icke,
så att de olika uppfattningar, som härutinnan råda i landet och hos
skilda myndigheter föranledt de mest olikartade beslut, må försvinna
och ett lika förfaringssätt göra sig gällande.
Utskottet hemställer följaktligen,
l:o) att ifrågavarande proposition må af Riksdagen
bifallas.
I ofvan omförmälda motion erinrar herr Anders Olsson i Ornakärr,
hurusom intet undantag i afseende på forum i lagsökningsmål blifvit,
utom hvad anginge löpande förskrifning, gjordt för det fall, att flera
å olika orter boende personer underskrift ett och samma skuldebref,
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
vare sig såsom gäldenär eller löftesman. En hvar, mot hvilken lag¬
sökning för skald ifrågakomme, skulle nemligen sökas hos öfverexe-
kutor i den ort, der han, gäldenären eller löftesmannen, hade sitt bo
och hemvist. Sedan numera hvarje stad i regel fått sin egen öfver-
exekutor och Konungens befallningshafvandes befattning med utsöknings¬
mål begränsats till landsbygden vore ifrågavarande bestämmelse af stort
inflytande på mångas rätt, synnerligen som, till följd af förbättrad sam¬
färdsel och i alla rigtningar utvidgad affärsverksamhet, penningetrans-
aktioner ständigt kunde förekomma, som hade till följd utställandet af
reverser och borgensförbindelser, utgifna af personer, lydande under
olika jurisdiktioner. Sålunda kunde inträffa och inträffade väl ganska
ofta, att å ett belånadt skuldebref den, som derå tecknat sig såsom
gäldenär, och de, som tecknat sig såsom löftesmän, vore boende å
skilda orter, hvadan, derest lagsökning å ett sådant skuldebref ifråga¬
komme, fordringsegaren måste för detta ändamål anlita de särskilda
öfverexekutorer, under hvilka de personer, som skulle lagsökas, hvar
för sig sorterade. Derigenom vållades tidsutdrägt och omkostnader, som
kunde undvikas, derest öfverexekutor i den ort, der hufvudgäldenären
eller någon annan af dem, hvilken saken anginge, vore boende, finge
upptaga densamma.
1 10 kap. 6 § rättegångsbalken vore stadgadt, att i fråga om tvist
angående gäld, den flera gjort och utfäst att en för alla och alla för
en betala, borgenär hade rätt att söka hvilkendera af dem han ville,
och att om de sig till betalning ej så förbundit, men tvist om skuldens
rigtigliet eller hvarderas del deri yppar sig, borgenär egde stämma
dem alla in, der endera af dem bodde.
Beträffande tvistemål, som måste anhängiggöra vid domstol, vore
sålunda för visst fall redan lagbestämdt, att forum i fråga om skuldfor¬
dran vore den domstol, inom hvars domvärjo endera af dem, som skulle
i sådan sak instämmas, vore boende. Motionären förestälde sig, att så¬
som en följd häraf ingen domstol skulle kunna vägra upptaga och med
slut afhjelpa ett skuldfordringsmäl, instämdt. mot flera personer på grund
af åberopad ej solidarisk förbindelse, äfven om endast en af de instämde
tillhörde den domstolens lagskipningsområde. Kunde detta ske, när
lagsökning anstäldes hos domstol i form af stämning, så syntes deraf
framgå, att allmän rättegångsordning skulle, oansedt sådan tvist om
betalningen, som i åberopade stadgandet i rättegångsbalken omförmäl-
des, ej förelåge, kunna medgifva, att enahanda procedur infördes äfven
i lagsökningsmål, anhängiggjorda hos öfverexekutor. Möjligt vore, att
någon öfverexekutor jemväl så tolkade lagens bud, men i allmänhet
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
torde nog den åsigt hafva gjort sig gällande, att hvad 10 kap. 6 §
rättegångsbalken stadgade rörande tvist om gäld icke gälde vid till-
lämpning af 12 § utsökningslagen, som enligt dess ordalydelse ej in¬
rymde rätt för öfverexekutor att taga befattning med lagsökningsmål,
när den eller de som sökte vore boende utom det distrikt, för hvilket
öfverexekutorn blifvit tillsatt.
Då 12 § utsökningslagen i sjelfva verket måste antagas hvila på
samma grunder som 10 kap. 6 § rättegångsbalken, syntes en samman¬
ställning af dessa tvenne lagrum vara berättigad och utan svårighet
kunna genomföras. Dervid blefve dock nödigt, så vidt det af motio¬
nären åsyftade ändamål skulle vinnas, att gå något längre än sist¬
nämnda lagrum uttryckligen medgåfve och sålunda utsträcka den ifråga¬
satta förändringen äfven till sådana mål, der de lagsökte förbundit sig
till betalning en för alla och alla för en.
Motionären hemställer följaktligen:
att Riksdagen måtte för sin del besluta, det 12 § utsökningslagen
må erhålla följande förändrade lydelse:
»För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig på
skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären
hos öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist
eller någon tid sig uppehåller. I fråga om gäld, den flere gjort och
utfäst sig antingen en hvar eller en för alla och alla för eu betala,
hafve borgenär rätt att söka dem alla, der endera af dem bor. Den
ingenstädes eger stadigt hemvist sökes der han finnes eller, om han
utrikes är, der han inom riket senast var boende. År gäldenären ut¬
ländsk man eller grundas fordran å löpande förskrifning, må gäldenä¬
ren sökas hvar han träffas. Bolagsmän sökas der bolaget är.»
Enligt utskottets åsigt bör den allmänt antagna och till sin rig-
tighet erkända grundsats, enligt hvilken en hvar i regel svarar, der han
eger sitt bo och hemvist, icke utan tvingande skäl åsidosättas. Såsom
sådana har utskottet emellertid icke kunnat anse de af motionären an¬
förda grunderna för ifrågavarande framställning. Det må väl vara sant,
att, då man, i likhet med motionären, beaktar allenast den lagsökande
fordringsegarens intressen, de skäl motionären anfört innehålla åtskil¬
ligt, som talar för hans framställning, men egnar man, såsom sig bör,
hänsyn jemväl åt de anspråk, som i förevarande afseende med fog
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 21-
kunna göras gällande såväl af dem, mot livilka lagsökningsåtgärden
rigtas, som af de myndigheter, livilka hafva handläggningen deraf sig anför¬
trodd, torde förhållandet blifva ett annat. För en gäldenär, som blif¬
va lagsökt hos öfverexekutor å ort, aflägse från gäldenärens hemvist
och utom kretsen af hans förbindelser, skulle det säkerligen mången
gång möta svårigheter att på ett fullt betryggande sätt bevaka sin
rätt oafsedt de ökade kostnader, som ett dylikt bevakande icke skulle
kunna undgå att vålla. De exekutiva myndigheternas handhafvande af
lagsökningsförfarandet skulle vidare åtminstone i någon mån försvåras,
i hvilket hänseende det torde göra till fyllest att erinra derom, att de
fall, då öfverexekutor skulle finna sig nödsakad att såsom tvistigt hän¬
skjuta ett lagsökningsmål till domstols afgörande, säkerligen komme att
ökas. Uppenbart är nemligen, att genom förslagets antagande möjlig¬
heten för öfverexekutor att genom anställande af förhör utröna den
verkliga innebörden af en till äfventyra mindre tydlig invändning måste
förringas. Slutligen tillåter sig utskottet anmärka, att då motionären till
utgångspunkt för sin framställning tagit bestämmelserna i 10 kap. 6 §
rättegångsbalken och dervid sökt göra gällande, att ett antagande af
motionärens förslag skulle innebära allenast ett följdrigtigt tillämpande
på lagsökningsförfarandet af en i den allmänna rättegångsordningen
gällande regel, motionären synes icke tillräckligt hafva beaktat inne¬
hållet i berörda bestämmelser. Enligt desamma eger väl, då tvist upp¬
står om gäld, den flere gjort och utfäst att en för alla och alla för en
betala, borgenär befogenhet att söka hvilkendera gäldenären han vill,
men detta anspråk får ingalunda anhängiggöras vid någon af de andre
gäldenärernas forum, utan skall pröfvas vid den gäldenärs forum, som
sökes. I åberopade lagrummet heter det nemligen: varder tvist om
gäld, den flere gjort och utfäst att en för alla och alla för en betala;
hafve borgenär våld att söka hvilkendera af dem han vill, der den¬
samme bor.
Allenast för det fall, att förbindelsen icke varit solidarisk och tvist
yppar sig om skuldens rigtighet eller hvarderas del deri, tillerkänner
svensk rättegångsordning borgenär rätt att till enderas personliga forum
instämma samtlige gäldenärerna. Men yppar sig sådan fråga vid lag¬
sökning, skall enligt utsökningslagens bestämmelser exekutor förklara
målet tvistigt och sålunda skjuta det ifrån sig.
Häraf framgår sålunda, att ett antagande af motionärens förslag
långt ifrån att, på sätt motionären förmenat, utgöra en af hänsyn till
lagstiftningens följdugtighet påkallad åtgärd, tvärtom skulle innebära
ett förryckande af en hittills i rättegångsordningen gällande grundsats.
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 21.
Såsom utskottet redan framhållit, förefinnas emellertid icke giltiga
skäl för vidtagandet af en dylik åtgärd, hvadan utskottet hemställer,
2:6) att herr Anders Olssons motion icke må af
Riksdagen bifallas.
Stockholm den 10 mars 1893.
På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.
Reservation
vid utskottets hemställan under n:r 2 af herrar Lilienberg, Erichson,
J. Anderson och P. G. Petersson.
Stockholm, K. L. Beckman, 1893.