Lagutskottet» Utlåtande N:o SO.
11
rifiiaJi.a /jOMawur. .tum )^uh.,iilöJcd»
i n«fi'if»t6aoif sif.-.h-.r- ni w-j-, . na 3obliiH>lU julle
ii'-, b nr b .«• lira o o a it tf
r’!f;iT-.( • v!irr?t' a t V.J Jp n I > 1»; u >-i) ino- .unoniii-i
'■ ; 'j 1*r. B;r!0l<
' nj° 20.
il: ifra; tittut l
Ant. till Riked. kansli den 7 mars 1893, kl. 2 e. m.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
i förordningen angående allmänt ordnande af prester-
skapets inkomster den 11 juli 1862 i syfte att prester-
skapets kontanta aflöning må utgå af statsverket.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 120, anför herr O. W. Redelius: »Uti ingressen till kongl.
förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande af prester-
skapets inkomster hänvisas till en Riksdagens skrifvelse den 6 juli 1857,
hvari Rikets Ständer såsom skäl till lönereglering 'angifva, att sättet
för presterskapets aflöning vore i flera hänseenden mindre lämpligt och
af beskaffenhet att föranleda tvister emellan löntagare och löngifvare.
Konung och Riksdag blefvo eniga icke blott om behofvet af en löne¬
reglering, men äfven om de grunder, som vid regleringens verkställande
borde följas. Resultatet föreligger nu i de, på grund af nämnda för¬
ordning, uppgjorda och på de flesta ställen tillämpade löneregleringarna,
hvilka torde få anses hafva ådagalagt, att nya aflöningssättet är vida
att föredraga framför det förut gällande och derför kan uppskattas
såsom ett stort steg framåt till ett bättre. Men den vunna erfarenheten
vittnar äfven derom, att en del gamla olägenheter och ojemnheter ännu
qvarstå, och att det åsyftade målet alltså ännu icke till fullo uppnåtts.
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 20.
Men målet skulle, enligt mitt förmenande, fullständigare vinnas, om
presterna likstäldes med andra statens tjensteman så, att de af stats¬
verket finge uppbära sin aflöning, sådan den genom allmän lag blifvit
bestämd. Ingen lärer kunna med fog påstå, att sådan anordning skulle
vara stridande mot god ordning. Men sådan anordning förutsätter, att
presterna måste afstå från tionden tillika med alla hittills varande in¬
komster, hvilka gifvetvis skulle indragas till statsverket, och från bo¬
ställena, som då naturligtvis skulle i författningsenlig ordning utarren¬
deras för statsverkets räkning på vilkor bland andra, att arrendatorn
ålägges bygga och underhålla boställets alla laga hus och tillhandahålla
tjenstens innehafvare erforderlig embetsskjuts samt ved, der bostället
dertill lemnar tillgång; hvarjemte från arrendet borde undantagas bostads¬
lägenhet och trädgård.
Denna anordning skulle, enligt min uppfattning, medföra många
fördelar; med hänsyn till de särskilda församlingarna, presterskapet,
det borgerliga samhället och svenska kyrkan i dess helhet:
l:o med hänsyn till den enskilda församlingen,
a) som derigenom befriades från byggnadsskyldigheten, och
b) som kunde få sina afgifter mera rättvist fördelade, så att för
lika inkomst den ene finge betala lika mycket som den andre,
i stället för att, såsom nu ofta händer, den ene nödgas betala
mångdubbelt mer än en annan för lika stor inkomst.
2:o med hänsyn till presterskapet,
a) som derigenom besparades nödtvånget att för sin bergning
studera och idka jordbruk och boskapsskötsel; men i dess ställe
finge mera tid att egna åt sina mångfaldiga embetsåligganden
och studera sådant, som närmare rör deras embete;
b) som genom utjemnade löner kunde slippa att så ‘ofta som nu
söka transport, hvilken ändring utan tvifvel skulle lända så för¬
samling som presterskap till båtnad.
3:o med hänsyn till det borgerliga samhället,
som skulle få gagn af boställenas högre afkastning derigenom, att
de i allmänhet blefve bättre brukade och deras naturliga tillgångar
bättre tillvaratagna.
4:o med hänsyn till svenska kyrkan i sin helhet,
som skulle vinna fördelen af att betjenas af mera kraftfulle män,
om, i konseqvens med det anförda, de af ålder försvagade presterna
pensionerades, hvartill medel kunde anskaffas:
a) af vakansmedel, som icke redan anslagits till enke- och pupill¬
kassan;
13
Lagutskottet» Utlåtande N:o 20.
b) af all behållen inkomst från de ecklesiastika boställsskogarna;
c) af pensionsafgifter af presterna sjelfva.»
På sålunda anförda skäl hemställer motionären: att Riksdagen
behagade besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring i kongl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt
ordnande af presterskapets inkomster, att deri bestämmes, att prester-
skapets kontanta aflöning skall utgå af statsverket och presterna åtnjuta
in natura endast bostad med trädgård, erforderlig embetsskjuts samt
vedbrand, der bostället dertill lemnar tillgång.
P. • 'if if.l
Det förslag till omgestaltning af gällande form för presterskapets
aflönande, som motionären framlagt, finner utskottet icke skäl att för¬
orda. Motionären har sjelf såväl i föreliggande motion som i sin vid
sistlidet års lagtima riksdag afgifna framställning i ämnet, hvilken fram¬
ställning, om ock bestämd af i viss mån andra hänsyn, med den nu
föreliggande eger åtskilliga gemensamma beröringspunkter, vitsordat,
att det sätt för presterskapets aflönande, som genom 1862 års förord¬
ning bragtes till stånd, egde afgjordt företräde framför det gamla af-
löningssättet, och att verkningarna af 1862 års reform på ifrågavarande
område i det hela varit tillfredsställande. Äfven om nu, på sätt motio¬
nären anmärkt, vid genomförandet af denna reform en och annan ojemn¬
het icke stått att undvika och följaktligen inom en eller annan för¬
samling en verkstäld lönereglering icke utfallit till vederbörandes fulla
belåtenhet, utgör detta enligt utskottets åsigt ingalunda tillräckligt skäl
för en brytning med den i församlingarnas sjelfbestämningsrätt innerst
grundade princip, enligt hvilken sedan uråldriga tider församlingarna
inom den svenska kyrkan sjelfva aflönat sitt presterskap. En dylik
brytning är så mycket mindre att förorda, som på sätt utskottet redan
förut i sitt utlåtande öfver motionärens förra förslag framhållit, någon
önskan om en förändring i sådan rigtning icke torde förefinnas inom
rikets församlingar eller åtminstone icke blifvit uttalad. De fördelar,
som enligt motionärens uppfattning skulle följa af den reform, han
föreslagit, torde för öfrigt, om icke helt och hållet uteblifva, såsom t. ex.
i fråga om det förespådda minskade transportsökandet lärer kunna au-
tagas, likväl endast undantagsvis blifva så afsevärda, som motionären
förestält sig.
14
Lagutskottets Utlåtande N:o 20.
Utskottet får alltså hemställa,
*>’’/ ll^f Hl j’ t ' i \ ii ' ’1 0 M \ ' *1 0 J , ' j ; * • .
att motionen icke må till någon Riksdagens åt¬
gärd föranleda.
Stockholm den 7 mars 1893.
På lagutskottets vägnar:
*>*0 | * [P *Tf* (' ' 11 , !,()'i i t •*% i I r - * * t f - . f . ' f f *
A. LILIENBERG.
%
Reservation
af herr J. Anderson, som anfört:
Motionärens hemställan, att presterskapet skulle få uppbära sin
aflöning af statsverket och församlingarnas nu varande utskylder till
presterskapet erläggas till staten, kan jag icke gilla, ty det samband,
som nu är och bör vara emellan lärare och åhörare, skulle dermed an¬
tagligen upphöra, men i motionen framställas flera andra förslag, som
jag icke vill lemna obeaktade och som jag i likhet med motionären
anser böra förverkligas, nemligen att prest boställen utarrenderas och
byggnadsskyldigheten, på sätt motionären föreslagit, öfverflyttas från
församlingarna på boställsarrendatorn, hvilken dessutom till prester¬
skapet skulle afstå de naturaförmåner, som i motionen äro angifna.
Motionären fäster äfven uppmärksamhet å huru ojemnt presterna
nu äro aflönade och att om lönerna utjemnades, de »kunde slippa att så
ofta som nu söka transport, hvilken ändring utan tvifvel skulle lända
så församling som presterskap till båtnad». Ja, häri vill äfven jag in¬
stämma, och anser, att det vore både rätt och billigt, att, der lönerna
nu äro oskäligt stora, en del deraf användes på de platser, der lönerna
äro för små.
15
Lagutskottets Utlåtande N:o SO.
Slutligen har motionären hemstält, att svenska kyrkan i sin hel¬
het skulle vinna fördel af »att betjenas af mera kraftfulle män, om, i
konseqvens med det anförda, de af ålder försvagade presterna pensio¬
nerades». och föreslår att medel dertill kunde anskaffas genom vakans-
medel,behållen inkomst från ecklesiastika boställsskogarne samt »pensions-
afgifter af presterna sjelfva».
Inom utskottet, då frågan der behandlades, har jag i likhet med
motionären ansett, att skrifvelse kunde -aflåtas till Kongl. Maj:t, med
anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda och för Riksdagen fram¬
lägga förslag i de delar af motionen, som kunde vara utförbara, och
särskildt har jag fäst mig vid motionärens framställning om beredande
af pensioner, hvilket jag tror skall kunna förverkligas utan statsverkets
egentliga betungande. Mitt resonnement blir då följande:
Under det att statens egentliga embets- och tjenstemän, då de
vid minskad arbetsförmåga och efter vissa bestämda lefnads- och
tjenstår afgå från tjensten, åtnjuta en årlig pension, hvars storlek är
beroende såväl på den afgåendes mer eller mindre vigtiga befattning
och samhällsställning, som på det lönebelopp, han under tjenstetiden
uppburit, hafva nu mera äfven andra, icke direkt under staten lydande
löntagare, såsom läkare, landtmätare, folkskolelärare, lägre jernvägs-
tjenstemän m. fl., samma förmån, merendels på sådana vilkor, att de
under sin tjenstetid med vissa procent af lönen bidraga till pensions¬
kassor, hvilkas fyllande till erforderlig storlek i vissa fall försiggår
genom bidrag af staten, samt att de vid bestämda lefnads-och tjenstår
äro skyldige att afgå och lemna rum för yngre krafter. Att sådan
anordning är lika nödvändig för ärendenas behöriga skötande som för¬
månlig för den af ålder försvagade tjenstemannen lärer ej kunna be¬
stridas.
Den tjenstemannaklass, som i detta afseende liksom kanske i
åtskilliga andra intager en föråldrad ställning, är presterskapet. I brist
på en för dem afsedd pensionsinrättning hafva presterna i förhållande
till andra tjenstemän en undantagsställning, som medför åtskilliga
olägenheter, i ty att de i tjensten qvarstå långt sedan de uppnått sådan
ålder, att de äro oförmögne att sjelfva sköta det kall, som blifvit dem
i deras krafts dagar anförtrodt, hvartill kommer att de yngre prestman,
som under tiden äro anstälde antingen som emhetsbiträden eller som
vikarier att fullgöra den ordinaries tjensteåligganden, härför uppbära
eu högst ringa ersättning, under det församlingen likväl oafkortad får
utbetala det till ordinarien bestämda beloppet och stundom derutöfver,
till den som i embete! biträder, extra bidrag. Följden blir således
16
Lagutskottet» Utlåtande N:o 20.
den, att församlingen ej sällan under många år får aflöna den prest,
som af ålderdom och oförmåga ej kan fullgöra de åligganden, för
hvilka han uppbär lön.
För nu nämnda missförhållande torde enda botemedlet vara bil¬
dandet af en för presterskapet afsedd pensionskassa samt stadgande
om skyldighet för presterna att vid vissa lefnadsår taga afsked med
rätt till pension.
Tanken på en dylik pensionsinrättning är icke ny. Den bar ut¬
talats vid fyra af de hittills hållna fem kyrkomötena, äfvensom vid 1867
års riksdag. Att frågan det oaktadt ej fortskridit längre beror troligen
ej på bristande anslutning dertill, vare sig å kyrkomötets eller Riks¬
dagens sida, utan blott och bart på de svårigheter, hufvudsakligen af
pekuniär art, hvilka synts ohjelpligt förknippade med densamma och
hvilka synts så stora, att senaste kyrkomötet, trots dess tydligt uttalade
sympatier för den då af herr J. B. Unger väckta motionen, i sin skrif¬
velse till Kongl. Maj:t blott vågade föreslå anskaffandet af några s. k.
emeritilöner för de allra minst tjenstbara prestmännen.
Innan jag inlåter mig på det kinkiga värfvet att uppspåra de
hjelpkällor, hvilkas anlitande enligt min tanke möjligen kunna föra frå¬
gan framåt från ord till verkställighet, skall jag påpeka några andra
olägenheter, som vidlåda det nuvarande systemet. Ty det kan ju
hända, att dessa äro så stora, att en förändring till det bättre befinnes
vara icke blott önskvärd, utan nära nog nödvändig, i hvilken händelse
de behöfliga medlen naturligtvis kunna åstadkommas, om man allvar¬
ligt vill.
Jag har redan visat, att församlingens goda rätt i viss mån blir
kränkt derigenom, att hon får aflöna gammal prestman, som ej vidare
tjenstgör, samt yngre sådan, som hon ej sjelf utsett. Nu vill jag fram¬
hålla en annan olägenhet, som åtföljer nu rådande förhållanden och
som ej sällan från första början förorsakar misstämning mellan försam¬
lingen och dess herde. Intet hinder förefinnes nemligen nu för eu
prestman, att vid hvilken ålder som hälst kunna uppföras på förslag-
till presterlig befattning, i följd hvaraf vederbörande myndighet stundom
på förslag uppför personer af så hög ålder, att de äro eller inom kort
blifva oförmögna att sköta sin befattning. Huru missnöjd församlingen
än är med förslaget, tvingas hon att antingen rösta på någon af de på
förslaget uppförda och till tjensten mindre duglige eller att afstå från
valrätten och åtnöja sig med den prest, som domkapitlet utnämner,
eller ock att genom kallande af fjerde profpredikant öfverlemna utnäm-
ningsrätten till Kongl. Maj:t. Huru vida församlingen, fastän hon sjelf
17
Lagutskottets Utlåtande N:o 20.
aflönar sin själasörjare, kommer att finna sig belåten eller ej, blir då
en underordnad fråga. Detta om konsistoriella pastorat.
På samma gång som församlingen har skäl att känna sig miss¬
belåten med det nu brukliga sättet att upprätta förslag till presterlig
syssla, utgör detta tillika ett stort hinder för yngre, men begåfvade
prestmäns befordran, och häruti torde man finna en verksam orsak till
den öfverklagade prestbristen.
Det kunde återstå att påvisa, hvilka fördelar presterna sjelfva
skulle hafva af en pensionsinrättning, huru det gamla trasslet med
ständigt ombytta vikarier, om sådana ens kunna fås, skulle upphöra,
huruledes den åldrige prestmannen skulle slippa se, att församlingen
allt mer vänder sig från honom, som dock till namnet är dess själa¬
sörjare, till en yngre och mer omtyckt predikant o. s. v. Men jag tror
ej, att jag i detta fall behöfver göra mig till förespråkare för nämnda
tjenstemannaklass. Skulle emellertid en eller annan anse ett stadgande
om inskränkning i rättigheten att vid hvilken ålder som helst söka och
erhålla förslagsrum för sig ofördelaktigt, vill jag blott framhålla billig¬
heten af att en pensionskassa köpes med en liten eftergift. Den ålders¬
gräns, intill hvilken förslagsrum kunde erhållas, kunde kanske lämpligen
bestämmas till 50 år.
Nödvändigheten af ett uttryckligt stadgande om skyldighet för
prestman att vid viss ålder afgå från tjensten framgår deraf, att pen¬
sionerna, om ock rundligen tilltagna, naturligtvis måste blifva mindre
än lönen, och frestelsen att qvarstanna, äfven om krafter fattas att
sköta den presterliga befattningen, kunde således för mången blifva
allt för stor, i hvilken händelse litet eller intet vore vunnet med hela
pensionsinrättningen. Som emellertid olikheter i fysisk kraft och arbets¬
förmåga kunna vara betydande, skulle jag vilja föreslå, att prest vid
fylda 60 år må hafva rättighet och vid fylda 65 år skyldighet att lemna
sysslan med rätt till pension.
Hvad till slut angår sättet för en pensionskassas bildande, så
tilltror jag mig visserligen icke att exakt kunna uppgifva de summor,
som äro behöfliga, eller att med säkerhet algöra, hvilka medel, som
dertill äro att påräkna. Dock tror jag, att man, om man verkligen vill
sjelfva saken, kan gå ett godt stycke längre än senaste kyrkomöte
gjort. Såsom mer eller mindre tillgängliga hjelpkällor anför jag föl¬
jande fonder, hvilkas behållning enligt kapitalkonto till rikshufvudboken
vid 1891 års slut utgjorde:
Bill. till Riksd. Prot. 1893. 7 Sami. 9 Häft.
3
18
Lagutskottets Utlåtande N:o 20.
i Biskopslöneregleringsfonden ........................... kronor
i Presterskapets löneregleringsfond.................. »
i Ecklesiastika boställenas skogsfond ............ »
i Ramsele pastorsboställes skogsfond ............ »
i Elfdals pastorats regleringsfond .................. »
i Brunskogs församlings aflöningsfond ......... »
i Fryksände pastorats regleringsfond ............ »
389,412: 34
1,906,593: 48
642,277: 76
20,449: 56
529,275: 90
34,408: 58
21,575: 46
Summa kronor
3,543,993:
08
Det kan visserligen synas mer än djerft att vilja påräkna dessa
fonder för nu ifrågavarande ändamål; också är min afsigt att vilja
åstadkomma en utredning, huru stor del deraf som kan vara disponibel,
ty att något är att påräkna, har till och med det försigtiga kyrkomötet
ansett. Af de senare årens redogörelser för ofvannämnda, under stats¬
kontorets förvaltning stälda fonder synes emellertid, att inkomsterna
till desamma varit så stora, att betydliga öfverskott årligen uppkommit.
Så t. ex. hafva under de senare åren utgifterna i presterskapets löne¬
regleringsfond ständigt varit mindre än de inkomster, som härflyta från
vederlagsspanmål, med flera till samma fond ingående medel, hvaraf
följer icke blott att räntan å förut befintligt kapital blifvit besparad,
utan äfven att kapitalet ökats med en del af nyssnämnda inkomster
utöfver räntan.
På samma sätt förhåller det sig med de ecklesiastika boställenas
skogsfond.
Vore denna gynsamma ställning inom ifrågavarande fonder perma¬
nent och ej blott tillfällig, hvilket eu möjligen blifvande utredning
torde visa, så skulle ju hela dessa fonder vara tillgängliga.
Bland de öfriga fonderna finnas sådana, som icke hafva behöft
vidkännas några utgifter, utan äro ämnade att framdeles disponeras för
ecklesiastika ändamål, som torde kräfva mycket mindre summor. En
fond har till och med redan uppfylt det ändamål, hvarför den bildades,
och hela kapitalet står således till fri disposition.
Om någon nedprutning i ofvan uppgifna summor kommer att ega
rum, torde ändock så mycket återstå, att summan genom tillagda räntor
och andra inkomster under 10 år växer till flera millioner kronor. Inom
kortare tidrymd har jag nemligen ej ansett pensionsinrättningen kunna
blifva färdig.
Till en andra grupp af inkomster till pensionskassan hänför jag
vissa årliga afgifter. Dit höra först och främst de belopp i form af en
viss procent af lönen, hvilka delegarne i inrättningen skola vara för-
19
Lagutskottets Utlåtande N:o 20.
pligtade att årligen erlägga. Naturligtvis böra alla, som efter pensions-
inrättningens bildande erhålla presterliga befattningar, vara skyldiga att
inträda i densamma, medan äldre prestmän böra hafva rättighet dertill,
mot vilkor att billiga retroaktiva avgifter erläggas. Som presterskapets
samtliga inkomster från församlingarna i hela riket enligt meddelade
uppgifter utgöra mellan 11 och 12 millioner kronor, så skulle, under förut¬
sättning att delegarnes afgifter sattes till 2 procent af lönen, årliga
inkomsten till kassan i alla fall utgöra mer än 200,000 kronor. Då
det visat sig, att många, om ej de allra flesta presterskapets löner vida
öfverstiga hvad som vid löneregleringen beräknats och på rätt många
ställen lönerna äro oskäligt höga — så har t. ex. visat sig, att pastorat med
endast 892 invånare aflöna sin pastor med 10,047 kronor, pastorat med 1,260
personer aflöna pastor med 13,100 kronor, och i Gårdstuuga och Holmby
med en folkmängd af 1,759 personer skulle pastor, när på lifstid bort-
stadda mensalhemmanen blifva åbolediga, få en årlig inkomst af 20,000
kronor, och många liknande förhållanden kunna anföras — så kan, i fall
behofvet så klöfver, i den mån tillsättning af ordinarie presterlig befatt¬
ning hädanefter sker, intill dess pensionskassan hunnit tillräcklig stor¬
lek, hälften af skilnaden mellan faststälda beräknade lönen och verkliga
löneinkomsten ingå till nämnda kassa. Huru stor sådan årlig inkomst
skulle blifva, vågar jag ej afgöra, men säkerligen skulle den, att döma
efter flera kända exempel, blifva betydlig.
Slutligen återstår, om så skulle behöfvas, att tillgripa samma
åtgärd, som förut vidtagits vid bildandet af presterskapets enke- och
pupillkassa, nemligen att till pensionsinrättningen anslå nettoinkomsten
för 1 år af hvarje presterlig beställning, som genom dödsfall blir ledig
efter besluts fattande om pensionskassans bildande. Då bruttoinkomsten
af lönerna inom riket är omkring 11 millioner kronor och nettoinkomsten,
efter afdrag af vikariers aflöning, med all säkerhet blir vida mer än
hälften, måste en omgång af nettoinkomsterna från alla presterliga be¬
fattningar i riket utgöra eu betydande summa, räntorna oräknade.
Till jemförelse kan åberopas de inkomster, som presterskapets
enke- och pupillkassa under de senare 10 åren i medeltal haft.
Då lagutskottet icke har rättighet att gå utöfver de yrkanden,
som i motionen äro framstälda, kunde detsamma naturligtvis i fråga
om pensionering icke framkomma med så detaljerad skrifvelse som
vederbort. Det hade varit önskligt att motionen varit så affattad, att
det för utskottet varit möjligt att framställa förslag af ungefärligen så
lydande innehåll:
att Riksdagen i skrifvelse anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes,
20
Lagutskottets Utlåtande N:o 20.
efter behörig utredning, för Riksdag och kyrkomöte framlägga
förslag i följande syfte:
l:o) att prest vid viss ålder, förslagsvis 50 år, icke må
vara berättigad till förslagsrum vid ledig sysslas tillsättande;
2:o) att prest vid viss ålder, förslagsvis 60 lefnadsår, må
vara berättigad och vid förslagsvis 65 år skyldig afgå från sin
presterliga befattning;
3:o) att prest vid afskedet för sin återstående lifstid till¬
försäkras en årlig pension, motsvarande en viss procent af
den lön, han enligt den faststälda löneregleringen vid afskeds-
tagandet har;
4:o) att till bildandet af en presterskapets pensionsfond an¬
vändas ofvan uppgifna fonder med räntor och dithörande in¬
komster samt likaledes här ofvan föreslagna bidrag från pre-
sterna sjelfva, och att, om de befinnas otillräckliga att genom
tio års tillväxt bilda en fond af tillräcklig storlek, ytterligare
medel till kassans förstärkande föreslås; samt
5:o) att, då antagligt är, att efter några års förlopp från
den tid, då kassan för det afsedda ändamålet börjat användas,
densamma genom de inkomster, som årligen ingå, hunnit den
storlek, att inflytande medel från biskops- och presterskapets
löneregleringsfonder samt ecklesiastika boställenas skogar icke
vidare behöfva för pensionsfonden användas, dessa medel skola
för andra statens ändamål efter regeringens och Riksdagens
bestämmande användas.
Då man har anledning antaga, att så väl nästa kyrkomöte som
kommande Riksdagar skola upptaga denna fråga och fullständigare förslag
afgifvas, än hittills framkommit, och jag här ofvan framhållit, vill jag
för närvarande, i den form frågan föreligger, icke göra något direkt
yrkande.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1893.