RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1893. Första Kammaren. N:o32.
Onsdagen den 26 april, f. m.
Kl. 11 f. m.
>J *■ ' ö' *
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 19 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 69, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj :ts proposition angående ordnande af pensionsförhållan-
dena vid intendenturcorpsen; *
n:o 70, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts propositioner dels angående vissa ändringar i orga¬
nisationen af Karlskrona artillericorps m. m., dels ock med för¬
ändrad stat för flottans sjömanscorps;
n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse till Norrköpings stad af mark från indragna hospitalslägen-
heten Hospitalsholmen; och
n:o 72, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående disposition till svenska kyrkan i Paris af öfverskott å
de från svenska kronans fastighet i Konstantinopel inflytande
hyresinkomster; samt
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, i an¬
ledning af väckt motion om latinskrifningens afskaffande vid de
allmänna läroverken.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
nedannämnda, under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: sam¬
mansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 6, bankoutskottets
utlåtande n:o 12, sammansatta banko- och lagutskottets utlåtanden
n:is 2 och 3 samt lagutskottets utlåtanden och memorial n:is 50—57.
Första Kammarens Prof. 1893. K:o 33.
1
N:o 32.
2
Onsdagen den 26 April, f. m.
Om lagstift¬
ning ang. in-
vallning.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 19 och 21 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 47, i anledning af väckta motioner om
lagstiftning angående in vallning.
Herr Annerstedt: Herr talman, mine herrar! Vid detta
lagutskottets betänkande har jag antecknat mig som reservant.
Den fråga, som här varit föremål för lagutskottets behandling, har
på senare tider redan två gångér förut varit vackt, och förslag till
lagstadganden i ämnet upprättade, i sammanhang med ifrågasatta
lagändringar beträffande öfriga delar af den så kallade vatten¬
rätten, men båda gångerna har förslaget i förstnämnda del stran¬
dat derpå, att detsamma blifvit af högsta domstolen afstyrkt.
Detta afstyrkande synes också enligt min uppfattning vara grun-
dadt på fullgiltiga skäl.
Den yttre likheten mellan ett invallningsföretag och ett vatten-
afledningsföretag föranleder motionären, och efter honom utskottet,
att anse, att konseqvensen af den lagstiftning vi hafva i fråga om
vattenafledningar och sjösänkningar skulle fordra en likartad lag¬
stiftning i fråga om vattens bortskaffande genom ^vallning. Men
härvid är att observera den stora skilnaden, att under det vatten-
afledningsföretag, vare sig de afse dikning eller sjösänkning, äro
lätta dels att på förhand beräkna och framför allt att, derest de
blifvit från början felaktigt anlagda, åstadkomma nödig rättelse
deri, dels ock att underhålla, så eger ett motsatt förhållande rum
beträffande invallningsföretag. År ett sådant från början felaktigt
beräknadt, inträffar ovilkorligen skada, och är felet sedermera
mycket svårt att afhjelpa. Försummas underhållet af ett invall-
ningsföretag, vare sig i fråga om vallen eller i fråga om vatten¬
uppfordrings verket, som på konstgjord väg måste åstadkomma vatt¬
nets bortskaffande och livilket vanligen förutsätter användande af
ångkraft, så inträffar likaledes skadan oundvikligen, och denna
skada låter sig svårligen afhjelpa utan nya kostnader, som för del-
egarne, åtminstone för dem som icke äro dess kapitalstarkare, kunna
blifva ruinerande. Vi hafva härutinnan ett ganska talande exempel
i den fråga, som många gånger varit före inom Riksdagen, nem¬
ligen Vesans sjösänkningsföretag. Om man läser de utskottsbetän-
kanden, som i denna fråga blifvit afgifna, finner man lätt, huru
bedröfligt tillståndet der är och huruledes den enda behållningen
för deltagarne i företaget är skyldigheten att erlägga den annuitet,
som behöfs för att återgälda statslånet.
Lagutskottet har visserligen sagt, att teknikens utveckling
.skulle föranleda, att sådana företag som Vesans icke torde vara
att befara. Men utskottet underlåter härvid att fästa sig vid den
omständigheten, att dessa invallningsföretag, äfven efter det den
lagstiftning, som här är i fråga, kommit till stånd, icke komma att
utföras såsom statsföretag, med användande af landets skickligaste
ingeniörer och utan hänsyn till kostnaden. Ett invallningsföretag,
som verkställes genom statens medverkan och med nedläggande
af alla de kostnader som behöfvas för företagets rätta bringande
%
Onsdagen den 26 April, f, m.
N:o 32.
3
till stånd, kan visserligen på teknikens nuvarande ståndpunkt med
temligen stor säkerhet utföras; men så har man icke tänkt att
dessa företag skulle utföras, då de på detta sätt skulle komma att
alltför mycket fördyras. Således är hvarje jemförelse olämplig
emellan de invallningsföretag, som skulle komma till stånd på grund
af den ifrågasätta lagstiftningen, och sådana invallningsföretag, som
förekomma i andra länder, der dessa företag utföras under statens
tillsyn och såsom en statens eller kommunens skyldighet. Och er¬
farenhet från vårt land ådagalägger, att ännu så sent som i år
mycket väl planlagda och väl utförda företag ändå icke visat sig
tillräckliga att skydda den invallade jorden för vattenskada, då
ogynsamma väderleksförhållanden inträda. I detta hänseende vill
jag åberopa särskild^ ett företag, som en af lagutskottets leda¬
möter under diskussionen framhöll såsom ett bevis på nutidens
ståndpunkt i frågan och som skulle visa, huru säker man kunde
vara på nyttan åt ett invallningsföretag. Under mellantiden från
det lagutskottet behandlade detta ärende och till i dag har äfven
i fråga om detta företag säkerheten visat sig bedräglig.
Invallningsföretagen måste således fortfarande i afseende å sin
ekonomiska utgång i allmänhet anses högst tvifvelaktiga, och enligt
min. uppfattning kan det icke anses vara öfverensstämmande med
rigtiga rättsgrundsatser, att den ene jordegaren skall kunna tvinga
sin granne att deltaga i ett sådant företag, vid den påföljd att
han eljest måste afstå ny ttjanderätten till eu del af sin jord. Det
ar rigtigt att man bör taga den hänsyn till jordbrukets utveck¬
ling att, om en jordegare vill verkställa ett invallningsföretag,
han hör vara i tillfälle att på sin bekostnad på tjenligaste och
bästa sätt utföra det, och således att, om han för ett sådant ut¬
förande behöfver fästa sin vall vid grannens mark, han bör hafva
rätt dertill. Men detta förhållande har lagstiftningen redan tagit
hänsyn till, då enligt expropriationslagen är medgifvet att, för
yattenafledningar utan någon inskränkning och således äfven för
invallningsföretag, den som önskar utföra ett dylikt företag må
efter Konungens pröfning erhålla lösningsrätt till den för invall-
ningen behöfliga jorden. Men utöfver denna befogenhet synes mig
tvångsrätt icke kunna försvaras. Det synes icke vara rättvist,
att clen jordegare, som, med god tillgång på kapital, önskar åstad¬
komma något storverk inom sin industri och för att vinna några
hundra tunland jord i sambruk med sin egendom föredrager att
för en kostnad, som vanligen motsvarar hvad jorden på annat
ställe skulle kunna köpas för, inlåta sig på ett sådant företag, att
denne jordegare skall kunna tvinga sin granne att ingå på ett
sådant invallningsföretag. Ty det är tydligt, att, äfven med den
bestämmelse som lagförslaget innehåller, att endast ny ttj anderutten
på 20 år skulle afstås af den jordegare som vägrar att ingå i
företaget, detta tvång icke kan anses rättfärdigadt. Det är lätt
att inse, att detta afstående af nyttjanderätten till jord på 20 år
— hvilken jord kan utgöra icke endast sjöbotten, utan äfven ganska
värdefulla ängar, ty i detta fall liksom vid ett vanligt vatten-
Om lagstift¬
ning ang. in-
vallning.
(Forts.)
N:o 32.
4
Onsdagen den 26 April, f. m.
Om lagstift¬
ning ang. in-
vallning.
(Forts.)
afledningsföretag anses deltagare ingå i företaget med all den jord,
hvars torrläggning till föreskrifvet djup kan blifva en följd åt
företaget — det är, säger jag, lätt att inse, att detta öfverlemnande
på 20 år af jord till grannen utan rättighet att föreskrifva något
visst brukningssätt af densamma till förhindrande deraf att den
icke efter de 20 årens förlopp skall återfalla till jordegaren i ett
vårdslöst skick derför skulle för vårt lands smärre jordbrukare
medföra både faror och olägenheter. Ett skickligt framhållande af
skälen mot afstående! af en del af jorden i förening med förespeg¬
lingar om ett glänsande resultat shall nemligen lätt nog föranleda
till att små jordegare anse sig skyldige att deltaga deri med sina
större grannar, och, då företaget sedermera misslyckas, äro de skyl¬
diga gälda dessa årliga annuiteter, för hvilkas betalande de icke se
någon annan utväg än att ingå med upprepade framställningar
till Riksdagen, att annuiteterna måtte efterskänkas.
Då således den nu gällande lagstiftningen enligt mitt förme¬
nande är tillräcklig för att den rike jordegaren, som vill utföra ett
invallningsföretag, skall kunna sätta det i verket, synes det mig,
att Första Kammaren har allt skäl att afslå ifrågavarande skrif-
velse fors lag, hvarom jag vördsamt framställer yrkande.
Grefve Wachtmeister: Det är ganska naturligt, att man
känner eu viss tvekan, då det gäller att i lagstiftningen införa
bestämmelser, som kunna anses i större eller mindre mån göra in¬
trång i den enskilda eganderätten. Huru helig eganderätten än
är och bör hållas, är det likväl klart, att allra minst i det nutida
samhället med dess mångskiftande uppgifter eganderätten till jor¬
den, det materiella underlaget för samhället, om iag så får ut¬
trycka mig, kan vara så absolut, att icke den gamla definitionen
pa eganderätt: eu persons rätt att med andras uteslutande fritt
förfoga öfver en sak, måste vara underkastad ganska betydliga
modifikationer. Det har sedan gammalt varit erkändt, att den
enskildes rätt måste vika, der ett allmänt behof förefinnes, som icke
kan fyllas utan att enskild egendom tages i anspråk. Jag be-
höfver i detta afseende endast erinra om expropriationsförfattnin-
gar, reqvisitionslagar m. m. Huru beskaffad! detta behof skall
vara för att berättiga till ett dylikt intrång i den enskildes rätt
har under olika tider varit olika bestämdt allt efter den vid hvarje
tid rådande uppfattning; men så mycket är dock visst, att detta
allmänna behof icke fattats så inskränkt, som skulle detsamma
afse allenast statens omedelbara behof. Fyrfaldiga författningar
bära nemligen vittne derom, att utvecklingen åt vissa närings¬
grenar erkänts innefatta ett allmänt intresse af den betydenhet,
att det ansetts berättiga till ganska långt gående ingrepp i den
enskilda eganderätten; jag behöfver blott nämna författningarna
angående skiftande af jord, angående afledning af vatten o. s. v.
Nu har det sagts — jag citerar här några ord ur den resesva-
tion, som lagutskottets ärade ordförande såsom ledamot af lagbered¬
ningen fogade vid dess förslag till förordning angående torrlägg¬
Onsdagen den 26 April, f. in.
N:o 82.
5
ning af jord — att äfven om man antager, att utvecklingen af en
viss näringsgren kan under särskilda förhållanden såsom ett all¬
mänt behof betraktas, måste man dock oeftergifligen fordra, att
den åtgärd till näringens upphjelpande man söker framtvinga
undanrödjer ett sådant allmänt förekommande missförhållande, som
utgör ett verkligt hinder för utvecklingen af näringen i dess
helhet. Hvad menas då med ett allmänt förekommande miss¬
förhållande)? Att den egoblandning, som skall undanrödjas genom
skiftesförrättningarna, är ett sådant, är utan vidare klart, men
lagstiftningen har äfven såsom sådant erkänt den vattendränkta
beskaffenheten hos sådan mark, som genom torrläggning kan göras
odlingsbar. Då nu lagstiftningen sålunda ansett torrläggning af
jord utföra ett allmänt intresse af den betydenhet, att tvångsrätt
medgifvits för dess befordrande, men det just är sådan torrlägg¬
ning af mark, som åsyftas icke endast med sjösänkningsföretagen
utan äfven med de s. k. invallningarna, kan jag för mm del icke
finna annat, än att tvångsrätten till invallning skulle grunda sig
på alldeles samma princip, alldeles samma allmänna intresse, som
föranledt medgifvande af tvångsrätt vid sjösänkningsföretag. Det
är således icke fråga om att införa någon till principen ny tvångs¬
rätt, utan endast om en utsträckt tillämpning af eu principielt
redan medgifven sådan rätt.
Om man då frågar sig, hvarför lagstiftningen hittills icke med-
gifvit tvångsrätt till invallning, oaktadt med ett sådant företag
asyftas alldeles samma mål som med eu sjösänkning, ,så torde sva¬
ret blifva det, att, medan vid ett sjösänkningsfö retag torrläggnin¬
gen är fullbordad, då arbetet är slut, fordras vid invallning ännu
något mera, nemligen att det en gång utförda arbetet äfven på det
omsorgsfullaste vårdas och underhålles, samt att vattenuppfordrings-
verken hållas i behörigt stånd. Försummas detta, går det genom
arbetet vunna resultatet förloradt. Man har ansett, att, om också
en jordegare bör kunna tvingas att deltaga i ett arbete, som verk¬
ställes en gång för alla, han dock icke bör kunna tvångvis för-
pligtas att deltaga i ett arbete, som för sitt framtida bestånd for¬
drar årligen återkommande åtgärder. Jag tror dock icke, att denna
åtskilnad är af någon större praktisk betydelse.
Om ett sjösänkningsfbretag bringas till stånd mot en jordegares
vilja, har han rätt att välja mellan två alternativ: han kan be¬
stämma sig för att deltaga i företaget eller att icke göra det. Om
han deltager, underkastar han sig de mer eller mindre dryga ut¬
gifter, som kunna komma i fråga, äfvensom risken, att dessa ut¬
gifter äro bortkastade, i fall företaget misslyckas. Om han åter
undandrager sig att deltaga, är han skyldig att afstå så mycket
af den förbättrade jorden, som svarar mot den vunna båtnaden.
Enligt lagberedningens förutnämnda förslag skulle ett analogt för¬
hållande inträda vid invallningsföretag. Om i laga ordning fråga
väckes om åstadkommande af ett invallningsföretag, liar en jord¬
ägare, som eger del i den vattendränkta marken, att bestämma sig,
huruvida han vill deltaga i företaget eller icke. Han har således
Om lagstift¬
ning ang. in¬
vallning.
(Forts.)
N:o 32.
6
Onsdagen den 26 April, f. m.
Om lagstift¬
ning ang. in-
vallning.
(Forts.)
att afgöra, om han vill underkasta sig den risk, som alltid i större
eller mindre mån är förenad med ett dylikt företag. Denna risk
kan vara tvåfaldig: arbetet kan vara felaktigt planlagdt, så att ut¬
förandet misslyckas, eller ock kan ett lyckligt utfördt arbete genom
bristande underhåll eller felaktig skötsel af pumpverket vanvårdas,
så att det eu gång vunna resultatet går förloradt. Jag ber att fä
uppehålla mig litet vid dessa risker.
Äfven under antagande, att ett invallningsföretag, tekniskt
taget, är ett svårare företag än en sjösänkning — hvilket likväl
icke. under alla förhållanden är gifvet — tror jag dock, att det
vore att tänka allt för lågt om den nutida tekniska vetenskapen,
våra tekniska läroverk och de ur dem framgångna väg- och vatten-
byggnadstjenstemännen och landtbruksingeniörerna, derest man an-
toge, att icke eu fullt betryggande och nöjaktig plan skulle kunna
utarbetas och, sedan den blifvit utvecklad, sättas i verket. Ett
sådant arbete fordrar grundliga insigter i, bland annat, vetenskapen
om nederbörds- och afdunstningsförhållandena. Men just under den
tid som förflutit, sedan lagberedningens lagförslag afgafs, har denna
vetenskap gjort ofantliga framsteg, grundade på omfattande hydro¬
grafiska och hygrometriska undersökningar. Jag vet visserligen,
att man kan nämna ett och annat misslyckadt invallningsföretag,
men dessa torde till stor del hafva kommit till stånd under tider,
då insigterna i den hydrografiska och andra hit hörande veten¬
skaper ännu voro ganska ofullkomliga. Och tror man måhända,
att det skulle vara svårt att äfven uppräkna ett antal misslyckade
sj ösäpkningsföretag ?
Återstår risken, att invallningen icke hålles vid magt. Lag¬
förslaget förutsätter, att invallningen kommer till stånd på sådant
sätt, att en delegare utför arbetet och sedan underhåller detsamma,
medan öfriga delegare endast deltaga i företaget sålunda, att de
årligen under tjugu år erlägga eu tjugondedel af anläggnings¬
kostnaden jemte på dem belöpande anpart i driftkostnad och under¬
häll. Lagförslaget innehåller vidare åtskilliga garantier till be-
t ryggande af, att den som åtagit sig invallningen också fullgör
sina åligganden, Hand annat skyldigheten att i motsatt fall betala
skadeersättning. Det anmärkes i eu reservation vid lagberednin¬
gens lagförslag, att det i förekommande fall skulle vara svårt att
åstadkomma erforderlig bevisning rörande den lidna skadan. Äfven
om så skulle vara, tror jag icke, att denna anmärkning har någon
större praktisk betydelse. I de flesta fall torde det komma att ga
så till, att de iordegare, som förenat sig om ett invallningsföretag,
för ändamålet bilda ett bolag. Om invallningen sedan blifvit bragt
till ett lyckligt slut och den torrlagda marken odlad, tror jag, att
man kan vara förvissad derom, att bolaget träffar sådana anstalter,
att invallningen kommer att hållas vid magt.
Nu kan det emellertid hända, att en jordägare, som har del i
den vattenskadade marken, hyser misstro till företaget och af detta,
eller annat skäl undandrager sig att deltaga. Då tvingas han
icke dertill, men han måste afstå viss del af sin mark eller så
Onsdagen den 26 April, f. m.
X:o 32.
mycket, som svarar mot den vunna förbättringen. Förhållandet är Om lagstift-
analogt med hvad som eger rum vid sjösänkningsföretag, med den m
icke väsentliga skilnad likväl, att, medan vid sjösänkningsföretagen eo m”3.
marken afstås för beständigt, afstås den vid invallningsföretagen "r '
endast för 20 år. Jag tror således, att man tryggt kan påstå, att
det ingrepp i eganderätten, som eger rum vid invallningsföretag, är
mindre än det, som eger rum vid sjösänkningsföretag. Man tvingas
i förekommande fall icke att afstå eganderätten, utan endast viss
tids nyttjanderätt till sin mark.
Af justitieministerns anförande till statsrådsprotokollet den 24
januari 1879 framgår ock att skälet, hvarför han då undansköt
frågan om lagstiftning angående invallning, var det, att han ansåg
behofvet af det hittills för oss främmande tvångssättet icke vara
tillräckligt ådagalagdt. Det är ganska svårt att säga, huru erfor¬
derlig bevisning i detta afseende skall åstadkommas. Det är klart,
att i de flesta trakter af vårt land tillfällen till sjösänkning före¬
komma oftare än tillfällen till invallning, men i andra trakter är
förhållandet omvändt. I Blekinge t. ex. finnas endast ganska få
tillfällen att vinna odlingsbar jord genom sjösänkning, men der¬
emot kan ganska betydlig areal vinnas genom invallning. Det före¬
faller mig då ganska hårdt, att denna landsdel icke skall kunna
få tillgodogöra sig dessa sina naturliga tillgångar. Om en lagstift¬
ning angående invallning nu kommer till stånd, är jag öfvertygad
att, särskildt i Blekinge men äfven i andra delar af vårt land,
ganska stor areal af nu så godt som alldeles värdelös mark skall
kunna vinnas för odling, och derigenom ett icke obetydligt tillskott
i arealen af odlad jord inom vårt land vinnas. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Friherre Akerliielm, Gustaf: Icke för att hålla något före¬
drag i juridik har jag ansett mig böra begära ordet. Om jag än
med afseende på det juridiska spörsmålet vågar sluta mig till den
mening, som af den siste talaren, grefve Wachtmeister, har fram¬
hållits, att den undantagslagstiftning, som nu är i fråga, är i full
analogi med den undantagslagsstiftning, som vi redan ega — och
här således ej är tal om någon ny lagprincip.
Något intrång i eganderätten kan ju omöjligen påstås här till
nyes föreligga. Ett sadant intrång finnes ju redan tillåtet genom
lagstiftningen angående vattenaftappningar, dikningsföretag, sjö¬
sänkningar o. s. v. Det allmänna intresset, att åt vårt land skaffa
odlingsbar, till åker tjenlig mark, är så stort, att, då i analogi
med vår redan nu antagna lagstiftning, det nya företaget finnes
vara uppstäldt, borde hänsynen till detta allmänna intresse vara
det högst talande och mest gällande.
Skälet till att jag, som ju icke är lagtolkare, här vågar upp¬
träda, är det, att jag är anstiftare af och egare till, som jag tror,
ett af de största in v a Un ings-företag, som hittills utförts inom vårt
lands gränser. Svårigheterna att få detta företag till stånd hafva
varit mänga, derför att små byar och hemmansdelar strukit in i
N:o 32.
8
Onsdagen den 26 April, f. in.
Om lagstift¬
ning ang. in-
vallning.
(Forts.)
den vik af sjön Venern, som var i fråga till invallning. Till följd
af att inom företaget fans en för detsamma intresserad man, som
egde kapitalstyrka nog att, i den män sådant kräfdes, utlösa, må¬
hända för en alltför hög köpeskilling, öfriga delegare, kom företaget
till stånd, och de i företaget deltagande hemmannens brukbara jord
fick en ökad areal af 100, ja. till och med 150 procent mot hvad
den förut innehade.
Medan jag är inne på detta område, ber jag få nämna, att det
af den förste talaren framförda påståendet, att erfarenheten skulle
hafva ådagalagt, att slika företag varit felaktigt anlagda, kan jag,
för min del, icke vara med om. Ifrågavarande anläggning är åt¬
minstone fullkomligt lyckad. Jag kan icke heller dela den åsigt,
som jag hört man och man emellan uttalas, att här skulle vara
fråga om endast en viss trakt af riket, enkannerligen Blekinge och
en invallning der emot hafvet. Nej, mine herrar, det finnes tillräck¬
ligt stora kuster af Venern, som kunna förvandlas till odlingsbar
mark. Venern har ett ytterst ojemnt vattenstånd, så att inom en
tid af gemenligen sju år kan det vexla så, att sjövikar det ena
året äro öfversvämmade och halftorra ängar det nästa. De äro
naturligtvis icke odlingsbara, emedan ingen ännu kunnat beräkna,
när sjön, kanske helt tvärt, kommer åter. För att göra dessa vidder
odlingsbara fordras, att man använder det i Holland och på Sjsel-
land använda kogsystemet. Det var det, som vid sagde invallnings-
fbretag hos oss infördes och min erfarenhet är, att våra landtbruks-
ingeniörer äro i bedömandet af vallens sträckning och fasthet fullt
tillförlitliga. Jag kan derför icke gå in på det påstående, att vi
icke skulle, numera åtminstone, hafva sakkunniga fackmän, som
kunna utföra dylika företag. Deremot är jag af den mening, att
om en sådan lagstiftning, som den nu tilltänkta, icke kommer till
stånd, kan det blifva kinkigt nog att få den enskilda företagsam¬
heten inom hvarje trakt, der ett sådant företag kan vara att tänka
på, derhän, att kapitalstarke män af intresse för detsamma våga
blifva bärare för ett dylikt företag.
Hade denna lag funnits på 1870-talet — likaväl som den, som år
1879 af högsta domstolen, på juridiska skäl, afstyrktes — hade det
företag, om hvilket jag nu något yttrat mig, kostat mycket mindre be¬
kymmer och mycket mindre penningar. Bekymren äro nu öfver, och
penningarna, om än för tillfället medförande en drygare utgift än om
lag funnits, komma att gifva ränta, derom är jag fullkomligt säker.
Under sådana förhållanden kan jag icke bättre förstå, än att
om icke den juridiska invändning, som lagutskottets ordförande nyss
framhöll, kan afgöras till fördel för den af honom afgifna reserva¬
tionen, förtjena!- lagutskottets förslag att understödjas af denna
kammare, och vågar jag derför, för min del, yrka bifall till lag¬
utskottets förslag.
Herr Tamm: Det är i allmänhet svårt, att, i en fråga som
denna, döma utaf ett enda fall, som man känner till, ty detta kan
hafva lyckats och de flesta andra misslyckats. Det företag, som
Onsdagen den 56 April, f. m.
9
N:o 82.
nyss åberopades och som sades gifva 100 ä 150 procent, har ju redt
sig på ett utmärkt sätt och det har gått bra. Men för såvidt jag
känner till sådana företag i landet, hafva de flerestädes visat sig
gå mycket illa, ja, till och med varit ruinerande. Det är säkert,
att dessa invallningsföretag mycket ofta, särdeles i vårt land och
under våra natur- och klimatförhållanden äro något vanskliga och
det är af denna anledning, som det synes mig vara väl hårdt och
farligt att införa eu tvångsrätt äfven i detta fall, så att en del-
egare skulle kunna tvinga andra att gå med på så ovissa före¬
tag som dessa. Jag är säker på, att de af herrarne, som sysselsatt
sig med dylika företag, hafva funnit, icke en utan flere gånger,
att sådana företag, långt ifrån att hafva lyckats, tvärt om hafva
misslyckats och gått illa.
Det är dessutom en punkt i detta förslag, som synes mig be-
aktansvärd, men som ännu icke blifvit berörd. Det står nemligen
i § 5: 'Försummar han, som invallningen gjort, att hålla den vid
magt under de tjugu åren, och följer ej rättelse, sedan erinran
derom skett; då skall för tid, som återstår, skyldigheten för annan
jordegare att, på sätt nämndt är, taga del i företaget eller upp¬
låta jord, upphöra och för all skada ersättning till honom gäldas
af den, som invallningen hålla bort.» Ja väl, mine herrar, man
har afstått jord på 20 år, men huru har denna jord blifvit behand¬
lad under dessa år? Har den under denna tid blifvit bränd eller
förstörd, är det väl till föga glädje för den, som upplåtit jorden
på 20 år, att sedan få tillbaka en förstörd jord. Har företaget
misslyckats, hvad finnes då för garantier, att den, som gjort invall¬
ningen, står i den ekonomiska ställning, att han kan ersätta ska¬
dan. Detta upprepas sedan hvart 10:de år, och om den jordbit, som
man på så lång tid afstått, blir illa behandlad, är det föga tröst,
att man får igen den. Man har under denna tid varit beröfvad
en jord, som kanske varit ganska bra till foder eller till hjelp för
att hålla uppe bördigheten på den andra jorden. Det ovissa och
riskabla i dessa företag och de osäkra garantierna vid ersättning
föranleda mig att yrka afslag å förslaget, och förenar jag mig med
herr Annerstedt.
Herr Berg, Lars: Emot den föreslagna lagstiftningen rörande
invallning har den högt ärade reservanten hufvudsakligen bjudit
de skäl, som högsta domstolens ledamöter anförde för sitt afstyr¬
kande af nya lagberedningens förslag i samma ämne. — Dessa skäl
äro tvenne, dels att en lagstiftning om invallning skulle vara för
jordbruket obehöflig och dels att den ur rättslig synpunkt icke
borde antagas, med hänsyn till företagens osäkra framgång och de
många omständigheter och tillfälligheter, som kunna inverka på
deras utgång. Han anförde dervid åtskilliga exempel på företag,
som misslyckats, hvilka jag sedan skall beröra.
Då jag emellertid med min röst bidragit till utskottets förslag,
har jag ansett mig skyldig, att nu erinra kammaren derom, att
andra juridiska auktoriteter hafva varit af utskottets åsigt, och
Om lagstift¬
ning ang. in-
vallning.
(Forts.)
N:o 32.
10
Onsdagen den 26 April, f. m.
Om lagstift¬
ning ang. in-
vallning.
(Forts.)
vill jag bland dessa auktoriteter nämna den första vattenrätts-
komitén af 186G och den andra af 1870. Dessa hafva, i likhet
med utskottet, ansett, att i verkligheten ett stort behof föreligger
af lagstiftning rörande dessa ämnen och att en stor lucka finnes
att fylla i den svenska vattenrätten, hvilken blir mer och mer
känbar för hvarje år som går.
För att bevisa detta vill jag först erinra kammaren derom,
att invallningsföretagen hufvudsakligen äro af två slag och hafva
tvenne olika ändamål. Det ena slaget af invallning afser torrlägg¬
ning af sådan jord, som förut varit ständigt öfversvämmad af sjö-
eller hafsvatten. Det andra slaget deraf har åter till ändamål att
skydda odlad eller sjelfväxande jord emot öfversvämning af hög¬
floden, för hvilken marken under flodtiden är utsatt.
Rikliga tillfällen till invallning förekomma flerstädes i landet,
hvilket härleder sig just af vårt lands kustformation på de orter,
der vidsträckta skärgårdar ligga utanför sådana stränder, hvilka
genomskäras af djupa och grunda hafsvikar. Dertill kommer det
hittills oförklarade fenomenet, som är bekant under namn af den
skandinaviska jordens höjning». Denna formation förekommer huf¬
vudsakligen vid rikets nordligaste och mest sydliga kuststräckor,
såsom i vissa delar af Norrland och Blekinge. Här förefinnas också
de största anledningarne till invallningsföretag, genom hvilka stora
arealer skulle kunna vinnas för odling och ängsskötsel. Men just
till följd deraf, att kring dylika stränder finnas en stor mängd jord-
egare, särskildt i Norrland, hvarest fiskevattnen och sjöslotterna vid
skiftena lemnas såsom samfälligheter, blir det nästan omöjligt att
åstadkomma tillräcklig enighet för att ett invallningsföretag skall
kunna genomföras utan allt för betungande vilkor och det måste
derför i regeln anstå, ända till dess lagstiftning i denna rigtning
erhållits.
Det andra slaget af dylika företag, eller invallning af odlad
och bördig jord, förekommande längs de stora hufvudfloderna, är
mindre allmänt i vårt land. Enligt den utredning, som vatten-
rättskomitén lemnat, skola sådana invallningar dock förekomma
temligen talrikt här i landet och äfven jag känner till några dy¬
lika. Jag vet ock att behofvet af dylika invallningar skola ökas,
ty i sammanhang med att landet odlas och skogarne uthuggas,
stiger den årliga vårflodens höjd i alla vattendrag, hvarigenom den
öfversvämmade markens areal i samma mån växer, till följd hvaraf,
som sagdt, behofvet af invallning äfven för detta ändamål mer och
mer framträder.
Det finnes i Norrland ett temligen vanligt och mycket ofta
ifrågasatt mellanting mellan dessa båda slag af invallning. Detta
afser invallningsdammens användande vårtiden för att dämma upp
vårflodens sötvatten öfver utväxta och genom landets höjning för¬
torkade strandvägar samt att, sedan flodvattnet afrunnit, begagna
densamma att dämma emot hafvet, för att dess springflod icke
skall med sin sälta förderfva ängarne. Då man häraf i någon mån
torde finna, att i vårt land talrika tillfällen till och många slag
Onsdagen den 26 April, f. m
11
N':o 32.
af infällning förekomma och i vissa fall utgöra det enda medlet
för vinnande af betydliga arealer till både ängs- och åkerjord och
då man hos oss i vanliga fall icke har så synnerligen rikliga till¬
fällen till odling och till vinnande af ängsmarker, synes det mig,
som om det icke vore skäl att sätta sig emot den lagstiftning, som
nu är ifrågasatt och som afser att underlätta försöken att begagna
sig af de rika naturhåfvor, som genom invallning kunna vinnas.
Rikare länder än vårt hafva ansett sådant vara nödvändigt. De
hafva också skyndat sig att åstadkomma eu mycket detaljerad lag¬
stiftning i ämnet. Böra vi då icke göra på samma sätt? Våra
jordbrukare befinna sig icke i en så synnerligt framstående ekono¬
misk ställning. De stå i många afseenden efter andra länders, men
det synes bra onödigt, att de skola ligga efter i ett sådant hän¬
seende, som helt enkelt genom en lagstiftning kan undanrödjas.
Äfven om den förste talarens åsigt vore rigtig, att man borde
öfverlemna dessa företag att åstadkommas på den enskilda öfverens-
kommelsens väg och utan stöd af lag, derför att de vanligen gälla
enskilda jordbruksintressen, så bör ändock ur det allmännas syn¬
punkt eu lagstiftning i denna fråga komma till stånd, ty i de
flesta fäll beröres på samma gång såväl tredje mans som det all¬
männas rätt af sådana företag, i synnerhet de som gälla invallning
vid rinnande vatten och sjöar.
Invallningsdammar, äfven om de kunna bringas till stånd genom
enskild öfverenskommelse, inverka nemligen ofta icke blott ruinerande
för den motsatta strandens egare och utsätta dessa för stora faror,
utan de kunna äfven sträcka sina verkningar milsvidt ofvan och
nedan om den punkt, der de äro anlagda. Såvida de anläggas utan
sakkunskap och hänsyn.
Oberoende således om den föreslagna lagstiftningen har till sitt
egentliga mål att gynna jordbrukarnes intressen, är dock ifrån det
allmännas synpunkt och för undvikande af allmänna skador en sär¬
skild lagstiftning i detta ämne oundgängligen nödvändig. Sakna¬
den häraf skall blifva till skada såväl för det allmännas som den
enskildes intressen.
Hvad beträffar det andra skälet, som anfördes af reservanten,
eller att det ur rättslig synpunkt icke skulle vara skäl att antaga
detta lagförslag, emedan framgången af dylika företag vore synner¬
ligen osäker, enär den är beroende af ett så noggrant och omsorgs¬
fullt utförande och underhåll af alla anstalter, som behöfvas för
vattnets afhållande, att någon tvångsrätt derför icke borde med-
gifvas, så är det möjligt att, vid tiden för dikningslagens utar¬
betande och vid afgifvandet af högsta domstolens utlåtande detta
skäl kunde hafva egt någon giltighet, men numera är detta verk¬
ligen icke förhållandet. Eu föregående talare har också antydt,
att dessa företag kunna stödja sig på de stora framsteg, som veten¬
skapen just i hithörande grenar gjort på de senaste 15—20 åren.
Man har numera, såsom också i motionen omnämnes, i högre grad
än förut, kännedom om nederbörds- och afdunstningsförhållandena.
Man kan derför beräkna dessa företag med full tillförlitlighet i
Om lagstift¬
ning ang. in¬
vallning.
(Forts.)
Njo 82,
12
Onsdagen den 26 April, f. in.
Om lagstift¬
ning ang. in¬
rullning.
(Forte.)
dessa hänseenden genom de öfver hela landet inrättade meteoro¬
logiska stationerna. Dessutom har under samma tid kännedomen
om lagarne för rinnande vattens rörelser nått en sådan fulländning,
att man knappast känner igen de gamla teorierna rörande dessa
företeelser. Allt detta har åstadkommits genom storartade försök,
utförda på allmän bekostnad i Amerika och flera europeiska länder.
Dessutom tillkommer, att sedan dess har öfver hela landet blifvit
spridda och anstälda tjensteman och fackmän i dessa ämnen, samt
lärokurser upprättats, vid hvilka dessa fackmän erhållit nödig och
tillräcklig utbildning för fullgörande af sina uppdrag.
Jag vågar derför försäkra, att bland fackmän och teknici
linnés icke det ringaste tvifvel derom, att man icke med fullt be¬
tryggande säkerhet kan både planera, beräkna och utföra samt
äfven underhålla sådana invallningsföretag, som här äro i fråga
och i afseende å hvilka vi dessutom hafva en synnerligen rik erfa¬
renhet ifrån utlandet, der dessa företag äro synnerligt allmänna
och delvis antagit jättelika dimensioner.
Att, såsom åtskilliga talare gjort, söka afskräcka ifrån denna
lagstiftning, derför att ett eller annat dambrott egt rum eller ett
och annat företag misslyckats, kan ju icke hafva större beviskraft
mot en invallningslag än om man skulle tillämpa samma slutkonst
och skäl mot gällande vattenrätts obehöflighet och oantaglighet i
och för andra vattenföretag, såsom vattenafledningar, ängsvattnin-
gar, öfversilningar, farleders och flottleders dämningar m. m., der
tvångsrätten är gällande och der dambrott än oftare förekomma. Man
skulle således med större fog kunna säga, att dessa företag icke
varit värda understöd af tvångsrätt, så mycket mindre som dessa
företag, om de misslyckas eller ett dambrott inträffar, komma i
regel att sträcka sina förderfliga verkningar vida utöfver delta-
garnes områden, då deremot invallningsföretagen, om de misslyckas,
icke medföra annat än att det gamla tillståndet inträder och vatt¬
net intager sin förra yta. Den damskada, som dervid uppkommit
är ofta icke värd mer än några hundra kronor.
En talare anförde också, att det skulle vara mycket synd om
den jordegare, som blefve tvungen att deltaga i ett slikt företag.
Men, mine herrar, ingen menniska tvingas att deltaga i ett sådant
företag enligt föreliggande lagförslag. Den, som icke vill, kan fritt
låta bli. Och jag hemställer till herrarne, huru man skall kunna
tänka sig, att den, som är delegare i ett sådant företag, skall kunna
få sin jord »förstörd», såsom den siste talaren förmenade, då det
vanligen är botten i en hafsvik eller en sjö, som invallningen gäller.
Såvidt jag kan förstå, har han ingen annan olägenhet, än att han
icke har någon egentlig inkomst under de första 20 åren, men någon
utgift behöfver lian ej hafva. Men det är möjligt att han äfven
kan hafva någon inkomst, ty han skall icke utan afgäld afstå mera
af sin jord eller sitt vatten än som mot båtnaden svarar. Efter
20 år återfår han hela sin egendom i torrlagdt skick utan kostnad.
Jag ber slutligen få tillägga, att då det här är fråga om en
sak af stor nationalekonomisk betydelse och det egendomliga här-
Onsdagen den 26 April, f. m.
13
N:o 32.
vidlag inträffat, att de herrar jurister, som motsatt sig den nu
föreslagna lagen, hafva gjort det nästan uteslutande ur teknisk
synpunkt och af fruktan för byggnadsrisker, hvilken jag vågar
Såstå, att de hafva missuppfattat och dessutom öfverdrifvit, synes
et mig icke vara skäl att hindra en lagstiftning, som på liera
orter är behöflig och å dessa orter lifligt önskas.
På grund af hvad jag anfört, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Benedicks: På samma gång jag lifligt instämmer med
den siste ärade talaren om nyttan och nödvändigheten af att ett
lagförslag utarbetas angående invallning, får jag af intresse för
saken påpeka några punkter, som röra invallning och torrläggning
af jord i allmänhet, som äro af vigt och om hvilka jag särskildt
har någon erfarenhet såsom deltagare i sänkningen af sjön Tem-
naren, hvilket företag, innan sänkningen af Hjelmaren och Qvis-
maren kom till stånd, var det största, som i vårt land dittills egt
rum. Det är en mångårig erfarenhet, som jag dervid har att åbe¬
ropa, och jag vill derför framdraga några exempel på otillräcklig¬
heten af vår lagstiftning i detta ämne. Jag vill endast fästa mig
vid den ekonomiska sidan af saken.
Hvarken i nu gällande lag eller i det lagförslag, som af nya
lagberedningen inlemnats, eller i den nu föreliggande motionen, har
förut beaktats tiden för betalning af kostnaderna för företaget.
Det är ju alldeles gifvet, att en orättvisa skall uppstå, om del-
egarne i företaget kunna få begagna sin jord fullt torrlagd 4, 5 ä
(i år, innan eu annan får begagna sin, och detta utan att den först¬
nämnde behöfver betala ett enda öre mera. Det är en tydlig orätt¬
visa, som lagstiftningen bort förhindra, men som den hittills icke gjort.
Den andra frågan rör säkerställandet af de kapital, som hafva
användts i dessa företag. De oupphörligt återkommande processer,
som äro nästan oskiljaktiga vid sjösänkningsföretag, bevisa mer än
väl, att det är en stor lucka i lagstiftningen på detta område.
Dessa processer röra särskildt de tvister, som företagare af sjösänk¬
ningar hafva med de jordbrukare, som icke till fullo inbetalt sina
andelar. När så icke är förhållandet, att man kan få det ordent¬
ligt affärsmessigt ordnadt, är det icke underligt, att smaken för
sjösänkningsföretag icke är så stor, som den rätteligen borde vara.
Jag tror, att sådana, rätt utförda, skulle vara till stor betydelse
för Sverige. Jag får säga, att för de trakter, som jag känner till,
i norra och mellersta Sverige, vore det en ren olycka, i fall eu
lagstiftning på detta område icke blefve åstadkommen. Det är
nemligen många företag, som vänta på en sådan förbättrad lag¬
stiftning för att kunna komma till stånd. Särskildt är detta för¬
förhållandet i södra delen af Gestrikland, der det flerestädes kan
vara en kombinerad fråga om invallning och torrläggning. Frågan
om invallning, som ju närmast är eu teknisk underaftelning af
frågan rörande torrläggning afjord, är derför i allmänhet af nästan
lika stor vigt som denna senare.
Om lagstift¬
ning ang. in¬
vallning.
(Forts.)
N:o 32,
14
Onsdagen den 26 April, f. in.
Om lagstift¬
ning ang. in-
vallning.
(Forts.)
Jag får på nu anförda grunder yrka af slag på reservationen
och bifall till utskottets hemställan.
Herr von Krusenstj erna: Äfven jag ber att få förorda bi¬
fall till lagutskottets förslag. Till de skäl, som här af flere talare
anförts, ber jag att få foga den erinran, att den tvångsrätt, som
här är i fråga, svårligen kan anses såsom något nytt. Den är
enligt min åsigt af alldeles samma slag som den för vattenafled-
ningsföretag redan medgifna rätt. Båda afse att i jordbrukets in¬
tresse bereda möjlighet att torrlägga vattendränkt mark. Men jag
ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att denna invallning kan
medföra fördelen af möjlighet att vinna målet utan ett sådant våld¬
samt ingripande i den enskildes rätt, som vid vattenaf ledningsföretag.
Jag vill i det afseendet erinra om ett fall, som anfördes, då för¬
slaget uppgjordes i nya lagberedningen. Bredvid en större sjö
fans en vattendränkt mark, som kunde torrläggas. Detta skulle
kunna ske genom att uppföra en dam öfver mynningen af en vik,
och det fordrades blott att kunna få fästa dammen på en annan
jordegares mark. Denne sade nej, och derigenom var detta sätt
omöjligt. I stället fick då den, som ville torrlägga marken, till¬
gripa den andra utvägen eller att få sjön sänkt och utrifva det
vattenverk, som låg vid sjöns utlopp. Derigenom blef sålunda ett
vida större tvång utöfvadt mot vattenverksegare och jordegare om¬
kring sjön. som Ange deltaga i företaget. Hade åter den för in-
vallningen nödiga tvångsrätten varit medgifven, hade invallning
kunnat ega rum och således ett mindre tvång utöfvats.
Den förste talaren erinrade såsom ett skäl mot förslaget, att
det två gånger afstyrkts af högsta domstolen. Men det är dock
femton år sedan dess, så att det skälet vill jag ej tillmäta någon
stor betydelse. Mot det af honom åberopade skälet angående det miss¬
lyckade och här mycket omtalade sjösänkningsföretaget vid Vesan,
har redan herr Berg påpekat, att det finnes många andra vatten-
aflednings- och sjösänkningsföretag, som äro alldeles misslyckade,
utan att man derför fallit på den tanken att helt och hållet taga
bort den för sådana företag medgifna tvångsrätten. Och flere ta¬
lare hafva också erinrat om, att det finnes åtskilliga lyckade invall-
ningsföretag. Hvad angår den förste talarens erinran, att man
kunde hjelpa sig med den i expropriationslagen medgifna tvångs¬
rätten, gäller ju detta endast företag af större omfattning, der
Kongl. Maj:t pröfvar, att det för det allmännas nytta erfordras,
och torde svårligen kunna åberopas för mindre invallningsföretag.
Då här endast är fråga om en skrifvelse och det af flere ta¬
lare visats, att det gäller ett verkligt intresse för jordbruket, får
jag i likhet med åtskilliga andra talare anhålla om bifall till ut¬
skottets förslag.
Herr Öländer: Då jag deltagit i den af lagutskottets ord¬
förande afgifna réservationen, skulle jag kunna inskränka mig till
att instämma i hvad lian yttrat. Men med anledning af livad
Onsdagen den 26 April, f. in. 15
sedermera blifvit anfördt, ber jag att få tillägga några ord. Det
är ju gifvet, att jag, likasom utskottets ordförande, ser saken med
juristens öga, men jag ber att få erinra om, att juristens uppfatt¬
ning väl i allmänhet stöder sig äfven på tekniska och vetenskap¬
liga upplysningar, utan hvilka naturligtvis hans omdöme skulle
blifva alldeles skeft. Och det är just ifrån dessa upplysningar vi
jurister hemtat äfven vår uppfattning i nu förevarande fråga, och
det är på grund af dessa upplysningar vi yrka afslag på före¬
liggande förslag. Det var en talare här, som började med att säga,
att »det är visserligen sant, att eganderätten bör tillerkännas helgd,
men» — ja, jag kan ju hålla mig till försatsen först, dervid jag
icke blott instämmer i denna hans mening, utan bestämdt fastslår
såsom alldeles visst, att det är det vigtigaste af allt, att egande¬
rätten får bibehålla den helgd, den nu har, och att några rubbningar deri
blott i alldeles oundgängliga fall böra göras — »men», sade samme ta¬
lare, »sådana rubbningar hafva redan skeft», och han åberopade då ex¬
propriationslagen och reqvisitionslagen. Ja, mine herrar, det är sant;
men de ändamål, för hvilka dessa lagar är o stiftade, äro ju sådana,
som icke i något fall eller i något afseende kunna jemföras med
det ändamål, som med denna lag afses. Expropriation får ju ej
användas annat än när det gäller så allmännyttiga företag, att de
kunna anses vara i ekonomiskt afseende för hela riket nyttiga och
ändamålsenliga. Och reqvisitionslagen vill jag ej en gång tala om.
Dess nödvändighet är uppenbar. Hvad som åter är stadgadt i af¬
seende på aftappning af sjöar och kärr, är också något helt annat
än hvad nu är fråga om. Der är visserligen en annan princip,
men denna afser i grund och botten jemväl det allmänna bästa och
är af nationalekonomisk natur, och der ingår dessutom den tanken,
att dep, som för sådant ändamål måste afstå jord, skulle kunna
sjelf vinna något på det dermed afsedda företaget. Detta är såle¬
des jemväl eu princip, som måste tagas i betraktande. Nu påstås
emellertid, att hvad som här yrkas blott är eu utveckling af denna
princip. Det bestrider jag. Det är icke någon som helst säkerhet
för och många gånger till och med ganska oantagligt, att den per¬
son, som eger jord i _ närheten af eller i öfrigt beröres af ett in-
vallningsföretag, verkligen derigenom kommer att vinna något an¬
nat än — förlust. Det är nemligen en stor skilnad mellan invan¬
drings- och aftappningsföretag. I sednare fallet är det endast an¬
läggningskostnaden, som betyder något; sedan den är gjord, är ett
bestämdt förhållande vunnet, och man kan öfverskåda, man kan
beräkna företaget, Med afseende åter å invallningar är förhållan¬
det ett helt annat, resultatet står i vida fältet. Först och främst
äro sjelfva anläggningskostnaderna mycket stora; de måste, såsom
en talare förut nämnt, stödja sig på vetenskapliga och tekniska
kunskaper. De äro således i det närmaste oberäkneliga. Vidare
måste, för att företaget skall kunna vidmagthållas, stora byggnader
och inrättningar anläggas och underhållas; maskinerier och pump¬
verk måste i all framtid hållas i gång. Det är således — jag
upprepar det — eu så stor skilnad mellan dessa företag och van-
N:o 32.
Om lagstift¬
ning ang. in-
vallning.
(Forts.)
N:o 82.
Onsdagen den 26 April, f. m.
Om lagstift¬
ning ang. in¬
rullning.
(Forts.)
16
liga vättenaf ledningar, att man väl svårligen kan säga, att de förra
äro en utveckling af samma princip, som ligger till grund för de
senare.
Man har sagt, att det fins en massa ouppodlade marker, som
derigenom skulle kunna bli uppodlade, oeh att hänsyn bör tagas
till den allmänna nyttan. Men jag tror, att eu gräns måste någon¬
städes sättas härvidlag och åtminstone en sådan utredning lemnas,
att man kan hafva förhoppning om, att dessa företag verkligen i
allmänhet medföra någon nytta. En sådan utredning bär utskottet
icke erhållit. Det uppgafs visserligen der ett företag någonstädes
nerifrån Skåne, och det visades med stor reklam, hvilka stora för¬
delar genom detsamma vunnits. Men nu hafva vi hört, att dessa för¬
delar slagit fel; företaget har helt och hållet misslyckats. Här
har eu talare omnämnt ett annat fall. Han sade, att företaget
var svårt och dyrbart, derför att en mängd små j'ordegare ej kun¬
nat tvingas att ingå i detsamma eller afstå sin jord, men att, sedan
det blifvit satt i gång, det visat sig gifva betydlig vinst. Ja, det
val' denna gång; men om det icke hade lyckats och dessa små iord-
egare ändock varit tvungna att ingå i företaget och nedlägga kost¬
nader på dessa dyra inrättningar, hade ett dylikt tvång varit
obilligt. Och det är i allmänhet mycket vanskligt, huru vida en
sådan sak skall lyckas eller ej. Åtminstone har det så framhållits
för oss jurister, och derpå grunda vi vår uppfattning. Ett bevis
på, hurusom man verkligen erkänner denna vansklighet och derför
i dessa fall anser sig böra handla med mera varsamhet än i fråga
om vattenaftappning, ger den omständigheten, att man härvidlag
ej såsom vid vattenaftappning vågat föreslå, att jorden skall af-
•stås för alltid med full eganderätt, utan blott under tjugu år.
Detta bevisar, att man drager sig för att för en så osäker nytta,
som ett invallningsföretag medför, helt och hållet beröfva jord-
egaren sin jord, om han ej vill deltaga i detsamma. Men jag un¬
drar, hvilken jordegare ej skulle anse obilligt att för ett företag.
om hvithet han kanske har den säkra öfvertygelsen, att det skall
misslyckas, nödgas afstå, om också blott för eu tid af tjugu år,
må hända sin bästa jord, sin bästa strand och vatten, der experi¬
mentet skall företagas.
Det har sagts, att vetenskapen gjort så stora framsteg under
senare tiden, att det numera kan med större säkerhet bedömas,
huruvida ett dylikt företag skall kunna lyckas eller ej. Jag tror,
att, om man verkligen kan på förhand se, att företaget skall lyckas
och blifva till nytta, det ej heller skall fattas de, som frivilligt
ingå i detsamma, och jag tror, att i så fall behöfves ej den
föreslagna lagen.
För att man emellertid skall kunna och vilja gå in på ett för¬
slag af så vidtomfattande och genomgripande beskaffenhet som detta,
emot hvithet högsta domstolen och jurister i öfrigt gjort så befo¬
gade anmärkningar, anser jag eu mycket större och djupare utred¬
ning, än som skett, vara erforderlig för att derigenom må erhållas
upplysning om, huru ofta sådana företag hafva lyckats, i hvilken
Onsdagen den 26 April, f. in.
IT
>:o 32.
män de lyckats, huru ofta de gått om intet och hvilka kostnader Om lagstift¬
are) med deras anläggning och underhåll i allmänhet förenade. Yi nins anp-
ha blott hört ett och annat som lyckats, men flere som misslyckats; mn9'
och det kan ju hända, att de senare utgöra pluraliteten. orts *
Jag yrkar derför bifall till den af mig med flere afgifna re¬
servationen.
Herr Claeson: I reservationen säges, och det har äfven åbe¬
ropats af den siste talaren, att det torde böra lemnas åt den fri¬
villiga öfverenskommelsen att bringa dylika gemensamma företag till
stånd. Det klingar som en ljuflig och starkt lockande musik för
den, som förmår vara en så ren idealist, att han tror på möjlig¬
heten, att gemensamma invallningsföretag skola i någon nämnvärd
grad komma till stånd på den vägen. Men om man såsom jag
tror, att man måste se denna sak realistiskt och i belysningen af
en längre tids erfarenhet, anser jag det vara af gagn att, innan
vi afgöra frågan, öfversätta det nämnda uttrycket i ordalag, som
äro mindre tilltalande men mera klara och lättfattliga. Dessa
skulle lyda så: »Den betydande jordvinning, som kan erhållas ge¬
nom ^vallning af grunda och för öfrigt för ändamålet lämpliga
hafsvikar, skall bibehålla hafsvikens egenskaper allt fortfarande,
intill dess under loppet af flere eller färre århundraden naturen
sjelf gjort hvad menniskorna med stöd af den nu ifrågavarande
lagstiftningen skulle kunnat göra redan inom de närmaste decen¬
nierna. Jag tror, att dessa ordalag äro rigtiga; ty huru många
laga skiften, huru många sjösänkningsföretag skulle väl kommit
till stånd, om det fordrats samtycke af hvarje delegare? — Det
är redan af flere jurister framhållet, att det ej är här fråga om
en ny princip, utan endast huru vida den gamla principen, att ega-
rens dispositionsrätt i vissa fall bör vika för det allmännyttiga,
skall utsträckas till detta fall. För min del tror jag, att det kan
och bör göras. Jag vill ej förneka, att skilnad kan, på sätt ock i
dag skett, påvisas mellan sjösänkningar och invallningar; men
någon principiel skilnad finnes enligt min tanke ej dem emellan,
och lagstiftningen bör naturligtvis bestämma, att vid sådana före¬
tag som invallningar icke hvem, som har lust att invalla, skall
ha vitsord. Det är redan i fråga om sjösänkningar stadgadt, att
det skall vara absolut majoritet, d. v. s. mer än hälften, för att
sådan skall komma till stånd, under det att i fråga om laga skifte
den minste jordegaren kan mot de öfriges vilja åstadkomma ett
sådant.
Den förre talaren sade, att han sett saken med juristens öga.
Det har jag också gjort, men jag anser, att man bör se den med
båda ögonen, d. v. s. åt båda hallen. Jag har försökt väga mot
hvarandra gagnet af den föreslagna lagstiftningen och de betänk¬
ligheter, som stälts deremot. Och jag har efter de upplysningar,
som lemnats i lagutskottet, att det är ej blott i Blekinge, som så¬
dana landvinningar stå att göra, utan mångenstädes utefter våra
kuster, för min del funnit gagnet stort och betänkligheterna ej
Första Kammarens Prof. 1893. K:o 82. 2
N:o 32.
18
Onsdagen den 26 April, f. m.
Om lagstift¬
ning ang. in¬
rullning.
(Forts.)
större, än att de genom en förståndig lagstiftning kunna undan-
rödjas; och på dessa grunder har jag biträdt utskottets hemställan,
till hvilken jag yrkar bifall.
Herr Roman: Då jag inom lagutskottet deltagit i denna frå¬
gas förberedande behandling och dervid icke kunnat biträda den af
lagutskottets flertal omfattade mening, anhåller jag att få i största
korthet angifva de skäl, som bestämt min uppfattning i frågan.
Jag har förestält mig, att dessa s. k. invallningsföretag ofta skulle
vara af beskaffenhet att medföra betydliga kostnader såväl för
företagets bringande till fullbordan som ock för dess framtida vid-
magthållande. Jag har vidare ansett, att dessa företags lyckliga
framgång i väsentlig mån skulle vara beroende af mer eller mindre
beräkneliga naturförhållanden, hvilkas betvingande mången gång
skulle kunna medföra opåräknade kostnader, må hända vida öfver¬
stigande den af företaget påräknade vinning och således föranle¬
dande till ett dylikt företags nedläggande eller öfvergifvande. Med
denna uppfattning och då jag tillika håller före, att invallnings¬
företag åtminstone för det närvarande ej äro af någon väsentlig
betydelse för utvecklingen af vårt lands jordbruk i allmänhet, så
har jag icke ansett det vara välbetänkt att tillstyrka utfärdandet
af eu lag, hvarigenom någon skulle kunna tvingas att deltaga i
företag af så vansklig beskaffenhet som de ifrågavarande, eller
nödgas tåla inskränkning i den dispositionsrätt, som eljest tillkom¬
mer honom öfver hans egendom, eller möjligen tillskyndas skada
och förlust, för hvilken han må hända ej skulle kunna utfå någon
ersättning, i synnerhet om ersättningsskyldigheten uteslutande blefve
bunden vid den ersättningsskyldiges person och denne skulle sakna
tillgång att utgifva en sådan ersättning. På hufvudsakligast dessa
skäl har jag instämt i den af lagutskottets ärade ordförande vid
betänkandet fogade reservation, till hvilken jag alltså anhåller
om bifall.
Herr Larsson, Liss Olof: 1 frågor som beröras i detta be¬
tänkande eller sådana här invallningar, har jag ej någon egen er¬
farenhet att åberopa, ty några sådana hafva ej mig veterligen före¬
kommit inom den trakt jag tillhör. Jag har dock reserverat mig
mot utskottets förslag, derför att jag ej har kunnat bli öfvertygad
om nödvändigheten eller nyttan af en lag, sådan som den här är i
fråga, eller en ny tvångslag. Såsom skäl för utskottets förslag har
här åberopats, att vi ha sådana tvångslagar förut i fråga om torr¬
läggning o. d. Men jag kan ej finna, att den omständigheten, att
man kan tvinga folk på ett område, utgör skäl för att man skall
kunna tvinga dem huru mycket som helst och öka ut tvånget i
oändlighet på det sättet. Och här blir dock i alla fall ett tvång,
der man kan tvinga folk mot sin vilja att utföra ett mer eller
mindre storartadt företag, hvars resultat kan vara ganska osäkert
och der de, som kanske tvingats att vara med om det, ej äro öfver-
tygade om, att de få någon nytta deraf. Det har framhållits här
Onsdagen den 26 April, f. in.
l‘J
Jf:o 32.
med styrka af en talare, som åberopat sin egen erfarenhet, att det
fans en stark kapitalist, som kunde drifva igenom företaget, oak¬
tadt folk för öfrigt vore emot, och han tilläde, att, om man haft
denna lag förut, skulle han och äfven andra haft mycket mindre
bekymmer och kostnader. Ja, det kan visserligen de säga, men å
andra sidan kan man säga: hvad hade de öfrige delegarne, de små
delegarne, de icke kapitalstarke, sagt, om de tvungits in i ett företag,
som de ej ville? Icke hade man ökat belåtenheten hos dem, och
icke hade det blifvit mindre kostnader för dem heller. Man får
icke blott se på den ena parten, utan äfven taga i betraktande
den andres intressen och äfven det missnöje och den ovilja, som
hos många skulle uppstå, att icke tala om ekonomiska svårigheter,
om de tvingas in i ett företag, af hvilket de ej påräkna någon
nytta för sig. Jag föreställer mig också, att dessa kapitalstarke
eller dessa, som kunna drifva igenom sådana stora foretag på fri¬
villighetens väg, skulle finna eu mycket större tillfredsställelse i
att ha utfört ett sådant storverk, när det sker på frivillig väg,
än om de veta, att det kanske fins stora massor af folk, hos hvilka
det väcker missnöje och bitterhet, att de blifvit tvungne, och som
kanske till på köpet blifvit högst betydligt rubbade i sina ekono¬
miska förhållanden genom ett sådant tvång. Skälet, hvarför jag
ej kunnat vara med om utskottets betänkande, har varit det, att
jag ej har velat öka dessa tvångslagar, genom hvilka man tvingar
folk in i, så att säga, affärsföretag, om hvilkas nytta och nödvän¬
dighet de ej äro öfvertygade och af hvilka de ej heller vänta att
få draga någon vinst. Derför har jag förenat mig i den reserva¬
tion. som lagutskottets ordförande afgifvit och till hvilken jag
också för den skull nu yrkar bifall.
Herr Odelberg, Theodor: Jag har icke haft för afsigt att
begära ordet i denna fråga, men då här uppträdt en praktisk jord¬
brukare, nemligen herr Tamm, som yttrat sig mot utskottets för¬
slag på den grund, att han egde kännedom om en stor mängd miss¬
lyckade invallningsföretag, ehuru han just ej nämnde så många
dylika, har jag ansett mig böra meddela den erfarenhet jag för-
värfvat i dessa ämnen under de tre år, jag haft äran vara chef för
landtbruksstyrelsen.
Under dessa år, 1890—1892, hafva afsynats eller ock beviljats
lån ur odlingslånefonden till nio dylika företag, om hvilka jag ej
hört annat än att de lyckats förträffligt, och de redan afsynade
hafva af öfveringeniören i landtbruksstyrelsen förklarats vara ut¬
märkta. Likaledes hafva under denna tid genom invallningar,
verkstälda af statens landtbruksingeniörer, vunnits omkring 1,800
hektar jord, hvaremot ej några anmärkningar försports. Många
äro visserligen ej företagen, men vi måste komma i håg hvilka
stora svårigheter nu gällande lagstiftning lägger i vägen för dessa
företags bringande till stånd.
Här har af åtskilliga talare och särskildt af utskottets ärade
ordförande i hans reservation framhållits, att »framgången af in-
Om lagstift¬
ning ang. in¬
hållning.
(Forte.)
N:o 32.
20
Onsdagen den 26 April, f. m.
Om lagstift¬
ning ang. in¬
rättning.
(Forts.)
vallningsföretag är så osäker och i så hög grad beroende pa nog¬
grannheten vid arbetets utförande och underhåll, att det med allt
skäl torde höra lemnas åt den frivilliga öfverenskommelsen att
bringa dylika gemensamma företag till stånd». Det är nog sant.
men jag hemställer till lagutskottets ärade ordförande, om ej samma
förhållande eger rum vid de större sjösänknings- och vattenaftapp-
ningsföretag, hvilka genom våra landtbruksingeniörer numera i stor
skala åvägabringas. Yi skola ock taga i betraktande de kolossala
framsteg, som gjorts sedan 1879, det år, då vår nu varande vatten¬
lag antogs. Jag behöfver blott påpeka, hvilken utveckling moto¬
rerna, särskildt vindmotorerna, vattenuppfordrings- och pumpverk,
af hvilka invallningsföretagen äro så beroende, undergått sedan
den tiden. Icke heller äro vi numera i afseende på hydrometriska
undersökningar beroende af siffror från utlandet, utan tack vare
våra landtbruksingeniörers med understöd af hushållningssällskapen
företagna noggranna beräkningar hafva vi för landet tillförlitliga
siffror att bygga på.
Jag vill också fästa uppmärksamheten på, att, om vi erhöllo
samma bestämmelser för invallningar, som nu äro gällande för sjö¬
sänkningar, det är föga sannolikt, att de mera storartade och svåra
invallningsföretagen komma till stånd utan lån ur odlingslånefon¬
den, och då skola de planer, som af våra ingeniörer för ändamålet
utarbetas, allsidigt pröfvas af tvenne embetsmyndigheter och i sista
hand af Kongl. Maj:t, så att några farhågor för omogna förslag
torde ej behöfva befaras.
Då jag är lifligt öfvertygad om, att vårt svenska jordbruk
skulle gå betydligt framåt, om en sådan lag komme till stånd,
får jag yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Annerstedt: Då den siste talaren direkt hänvändt sig
till mig, skall iag anhålla att få säga några ord. Det kan nog
vara sant, att de arbeten, han nu åberopade, kunna vara väl ut¬
förda och vid afsyning visa sig förträffliga, men vid synen kan ej
lemnas några upplysningar om det ekonomiska resultat af dem,
eller huruvida åt kastningen af den vunna marken är tillräcklig
att betala räntorna å odlingslånen. Jag är öfvertygad om, att den
jordbrukare, som nyss här hade ordet och yttrade sig i samma
rigtning, som jag, afsåg dermed lika mycket det ekonomiska som
det rent tekniska förhållandet.
Det är till föga glädje för den mindre jordegaren, som in-
tvingas i ett dylikt företag, att det, när det fullbordats, blifver
väl vitsordadt från den offentliga myndigheten, om han ej af den
vunna jorden erhåller så stor afkastning, att den förslår till betalande
af de årliga annuiteterna å det lån, för hvilket han skall svara.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och
vidare på afslag derå, samt förklarade sig finna den förra propo¬
sitionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Onsdagen den 26 April, f. m.
21
N:o 32.
Herr Annerstedt begärde votering, i anledning hvaraf upp- Om lagstift-
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: nins in~
Hen, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande va mng'
n:o 47, röstar (ForU)
J 3/1
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 53;
Nej — 51.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
21 och 22 innevarande april bordlagda utlåtanden:
n:o 63, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
jernvägsanläggningar,
n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dö¬
dande af inteckningar i Norbergs jernväg, och
n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående an¬
slag till utvidgande af kasernetablissementet i Östersund och Svea
ingeniörbataljons härvarande kasernetablissement äfvensom till upp¬
förande af ett nytt kasernetablissement för Norrlands trängbataljon
m. m.,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 21 och 22 i denna månad Anslag till in-
bordlagda utlåtande n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts propo- af c. G.
sition angående inlösen af professoren C. G. Brunii anteckningar Brunii teck~
om och teckningar af äldre svenska byggnader m. m. svenska bygg-
under in. m.
Herr Svedelius: Då jag inom utskottet ej kunnat dela plurali -
tetens mening, anser jag mig böra för kammaren meddela anled¬
ningen dertill. Af handlingarna framgår, att sakkunnig person
yttrat »det under alla omständigheter men särskildt nu, då så
mänga krafter voro i verksamhet för att sent omsider få vår konst¬
historia samlad till en helbild, vore högeligen önskvärd!, att detta
för nämnda arbete så värderika studiematerial, hvilket dessutom
för arkitekten egde ett mycket stort, rent praktiskt värde, genom
inköp af staten stäldes till forskarens disposition.
N:o 32.
22
Onsdagen den 26 April, f. ra.
Anslag till in¬
lösen af C. G
Brunn teck¬
ningar af
svenska bygg¬
nader in. in.
(Forts.)
Vidare har akademien framhållit att professor Brunii samling
■ vore för det antiqvariskt-topografiska arkivet omistlig, och depar¬
tementschefen har ansett sig höra tillstyrka Kongl. Maj:t att till
Riksdagen framlägga förslag om anslag för inköp af densamma.
Inom utskottet har äfven framhållits, att samlingen i fråga är
synnerligen värdefull och att det vore mycket önskligt, att den
komme att stanna inom landet för att införlifvas med våra äldre
samlingar.
Detta oaktadt har utskottet kommit till det resultat, att det
afstyrker den kongl. propositionen; och anledningen dertill är, såvidt
af utlåtandet framgår, att man försport att en testamentarisk
disposition skulle komma att ställas till akademiens förfogande.
Det är detta skäl, som jag ej ansett mig kunna biträda. Det är
visserligen sant, att en tidningsnotis angifvit att en donation skulle
komma att lemnas till akademien, men såvidt jag har mig bekant,
och jag har hört mig för härom under de närmaste dagarne, finnes
ännu icke något offieielt tillkännagifvande om den ifrågavarande
donationen, än mindre är det veterligt, om det möjligen donerade
beloppet kommer att utbetalas, då man kan tänka sig möjligheten
af att testamentet öfverklagas. Slutligen vet man ju icke huru
vida med denna donation, om den nu i verkligheten existerar,
kunna vara förknippade sådana bestämmelser, som möjligen lägga
hinder i vägen för dess användande till ändamål, sådana som det
föreliggande.
Det förefaller mig sannolikt åtminstone, att vid de flesta dona¬
tioner, som lemnas för allmännyttiga ändamål, afsigten är att be¬
reda tillfälle till förvärf af sådana saker eller att de skola an¬
vändas för sådana ändamål, hvartill i regeln statsmedel ej äro att
påräkna, och sålunda icke egentligen till sådana, der det är ett
erkändt stort statsintresse, hvartill statsmedel böra anslås. Det
synes mig ej vara rätt uppmuntrande för enskilde personer att
lemna donationer för allmännyttiga ändamål, om deraf skulle blifva
en gifven följd att de skulle uteslutande användas till att minska
statsutgifterna.
Då nu här ej från något håll blifvit motsagdt, att det här
förevarande anslaget icke skulle tillgodose ett synnerligen beaktans-
värdt ändamål, synas mig utskottets skäl för afslag ej vara fullt
hållbara, och får jag, herr talman, på den grund anhålla om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag med afslag å statsutskottets hemställan.
Herr Boström, Filip: I motsats till föregående talaren, måste
jag yrka bifall till statsutskottets förslag. Akademien har i den skrift,
som bifogats Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, erkänt att den af
egna medel kan med 2,000 kronor bidraga till inköp af dessa sam¬
lingar. Hvad nu dessa beträffar har utskottet sett prof på dem
och måste erkänna, att det vore ganska önskligt, om de kunde
komma staten till godo, äfvensom det måste erkännas, att priset å
samlingarne är ganska billigt. Men här framställas nu år efter
år så stora anspråk från dessa akademier, att jag tror att från
Onsdagen den 26 April, f. ra.
23
Jho 32.
statens sida den största sparsamhet bör iakttagas vid beviljande af
dylika anslag. Då nu akademien visat, att den sjelf har delvis medel
till inköp af samlingarna och det är kändt att akademien sedan den
kongl. propositionen framlades till Riksdagen, erhållit en donation
så stor, att räntan derå, som lär vara afsedd för akademiens syften,
kan vara fullt tillräcklig att täcka den utgift som här erfordras,
har statsutskottet deraf funnit anledning att afstyrka bifall till
Kong! Maj:ts förevarande framställning. Jag tillåter mig yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Tamm: I likhet med den förste ärade talaren har det
varit mig omöjligt att bifalla detta statsutskottets förslag. Jag
kan ej neka till att den motivering, som ligger till grund för dess
yrkande om afslag å Kongl. Majits framställning, kännes mig på
det högsta motbjudande. Här föreligger ett erkändt statsbehof,
torordadt af den ifrågavarande akademien samt öfverintendents-
embetet och af chefen för ecklesiastikdepartementet. Utskottet har
ej heller förnekat, att saken vore önskvärd. Då kommer helt plöts¬
ligt från utlandet ett rykte eller meddelande om att en donation
skall var gifven till akademien, men till livilket ändamål, om till
myntsamlingar eller annat dylikt, är obekant. Det kännes mig
motbjudande att, så fort ryktet om en dylik donation kommer till
Riksdagens kännedom, man då genast säger: »hitom oss begagna oss
af tillfället att dermed genast fylla ett statsbehof». Innan ännu
testamentets innehåll är kändt, innan det knappt är aflemnadt,
säger man: »vi begagna tillfället att komma ifrån en eljest såsom
nödvändig erkänd statsutgift».
Jag påstår dessutom, att detta är ett föga klokt förfaringssätt,
som den föregående talaren har påpekat. För dessa akademier före¬
ligga stora statsbehof. Tror man att dessa blifva mindre, om man
skrämmer bort den ene donatorn efter den andre, och om man sålunda
kränker donationsrätten att, när den är gifven till hjelp åt eu
konstinstitution, man begagnar sig deraf att minska statsutgifterna.
Jag tror för min del, att klokheten bjuder, att man hägnar om
denna donationsrätt och ej kränker den på ett sådant sätt.
På dessa grunder har det varit mig omöjligt att biträda stats¬
utskottets förslag, hvaremot jag anhåller om bifall till Kongl.
Maj:ts framställning.
Herr Stråle: Alla synas vara ense om, att,, det är af stor vigt
för det allmänna att erhålla dessa samlingar. Åtminstone har jag
ej hört något skäl åberopas deremot. Den förste talaren anförde
hvad professorn i arkitektur vid tekniska högskolan yttrat; jag
skall bedja få upprepa hvad akademien för de fria konsterna sagt:
nemligen, att priset är mycket billigt, vid pass 3 kronor för hvarje
handteckning, och att »ifrågavarande teckningar återgåfve till eu
del föremål, hvilka ännu funnes i behåll, men af Indika afbild-
ningar icke förekomma i antiqvariskt-topografiska arkivet, samt i
(ifrigt och i icke ringa antal Kyrkliga byggnader och andra förn-
Anslag till in¬
lösen af C. G.
Brunn teck¬
ningar af
svenska bygg¬
nader vi. in.
(Forts.)
N:o 32.
24
Onsdagen den 26 April, f. m.
Anslag till in¬
lösen af C. G.
Brunii teck¬
ningar af
svenska bygg¬
nader m. m.
(Forts.)
lemningar, som längesedan voro försvunna och om hvilka känne¬
dom icke kunde erhållas annat än genom denna samling).
Men nu åberopar man ett testamente eller en donation. Jag
skulle vara talaren på sörmlandsbänken, som förordade utskottets
förslag, mycket tacksam, om han kunde meddela några bestämda
upplysningar om denna donation. Den förste talaren, som i dag
efterhört förhållandet, visste ingenting derom. Man vet alltså ej
med full säkerhet om denna donation verkligen existerar, ännu
mindre vet man, om den, i fall den finnes, innehåller bestämmelser
i afseende på dess användande, som möjligen lägga hinder i vägen
för dess anlitande till nu ifrågavarande ändamål. Kan det, mme
herrar, under sådana förhållanden vara lämpligt att afstå Kongl.
Maj:ts framställning? Jag tror det ej. Jag till styrker bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.
Friherre von Otter: Såsom ledamot af den afdelning utaf
statsutskottet, hvilken behandlat denna fråga, skall jag bedja att
få anföra några ord. Utskottets hemställan i denna del anser jag vara
en logisk följd af hvad akademien i sin framställning sjelf yttrar:
>Akademien funne sig visserligen med begagnande af den Ber-
gerska fondens räntemedel kunna sköta ifrågavarande statssamling
såsom hittills utan att begära anslag derför; men i fråga om pro¬
fessor Brunii samling, hvilken akademien ansåge det vara en nöd¬
vändighet att söka förvärfva för det antiqvariskt-topografiska ar¬
kivet, såge sig akademien urståndsatt att under nuvarande förhål¬
landen till den begärda köpesumman 6,000 kronor, hvilken enligt
säljarens medgifvande finge fördelas på två år, lemna större bidrag
än 2,000 kronor>. Akademien har med dessa ord, enligt min
åsigt, uttalat, att om akademiens ställning varit bättre än den
var, hade akademien lemnat större bidrag än 2,000 kronor. Då
det Tiu kommit till allmänhetens kännedom, att akademien erhållit
en donation på 100,000 kronor, utan att det blifvit upplyst att
den icke kan få användas till ifrågavarande ändamål, utan fast
hellre ordalydelsen i donationen, såvidt af tidningarna framgått,
tyder på att den skulle derför kunna anlitas, kan jag för min del
icke finna, huru utskottet skulle kunnat komma till något annat
resultat.
Skulle nu förhållandet vara ett annat, eller att sådana bestäm¬
melser förekomma i donationsbrefvet, hvilka förbjuda eller lägga
hinder i vägen för dess användande till det ändamål, som här är
i fråga, då är jag fullkomligt öfvertygad derom, att i fall Kongl.
Maj:t återkommer med frågan till nästa Riksdag, anslaget blifver
beviljadt. Men under närvarande förhållanden kan jag ej finna
annat, än att utskottet handlat fullt rigtigt, då de afstyrkt fram¬
ställningen.
Herr statsrådet Gilljam: Med anledning af hvad den siste
ärade talaren anfört ber jag först och främst få säga, att det verk¬
ligen icke är tid för Kongl. Maj: t att komma igen vid en följande
Onsdagen den 26 April, f. m.
25
N:o 32.
riksdag med denna framställning, ty detta ärende har varit till Anslag till m-
den grad brådskande att, derest så ej varit förhållandet, den kongl.lösen “/ G-
propositionen härom icke framlagts under en så sen del af riks-
dagen. Det var knappt att säljaren ville medgifva så lång tid, svenska by gu¬
mmi behöfdes för att få fram denna proposition till Riksdagen och nader m. m.
få den här afgjord. Blir ej frågan afgjord nu, påstår sig säljaren (Forts.)
hafva för afsigt att hvilken dag som helst afyttra samlingen till
utlandet, hvarest han säger sig hafva köpare till densamma.
Vidare ber jag att mot den siste talaren och den närmast före¬
gående få erinra om det origtiga i följande resonnement: om en
akademi eger donationer och med dessa äfven understödjer sådana
saker, som egentligen borde uppehållas genom statsanslag, bör aka¬
demien i första hand vara skyldig att anlita dessa donations¬
medel.
Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien har, med till¬
hjelp af Bergerska fonden, öfver hvilken den synes eg a mycket fri
dispositionsrätt, dels årligen i och för detta antiqvariskt-topogra-
liska arkiv användt större belopp än det statsanslag, som för hit¬
hörande ändamål står till buds, dels utbetalt omkring 16,000 kronor
för det systematiska ordnandet af arkivets samlingar. Har då icke
akademien med sina donationer gjort nog, och bör ej staten kunna
känna sig belåten, när det blott ifrågasättes att den skall fylla
hvad som i detta fall brister? Akademien har för detta arkiv
redan påkostat så mycket, att den nu ej kan bidraga med mer
än 2,000 kr. af de 6,000, som äro erforderliga för inköp af Brunii
samling, hvilken, efter allt hvad det påstås, är för akademien
omistlig och för den konst- och kulturhistoriska forskningen af
mycket stort värde.
Slutligen i afseende på den senast tillkomna donationen har
jag ej ännu fått några officiella underrättelser, men jag har dock
af riksantiqvarien erhållit följande upplysningar. Donationen är
ännu ej delgifven akademien, ännu mindre har akademien kunnat
bevaka testamentet. När akademien får penningarna är således
fullkomligt ovisst, men hvad man kan antaga är, att i lyckligaste fall
penningarna erhållas om ett år, men det finnes så föga sannolikhet
för detta lyckligaste fall, att man tvärtom med hög grad af sanno¬
likhet kan påstå att — till följd af donators redan i testamentet
uttalade vilja, som går derpå ut. att om vid dödsfallet hans för¬
mögenhet ej skulle förslå till alla de faststälda donationerna och
anordningarna, skall kapitalet ställas på förräntning under så lång
tid, som erfordras för att kapitalet skall uppnås — det kan dröja
både 2 och b år innan akademien får dessa donationsmedel, ja,
ännu flera; och sedan akademien en gång fått dem, går ytterligare
ett år, innan någon ränta å dem erhållits. Herrarne torde således
Unna, att det enda af utskottet anförda skälet för afslag å propo¬
sitionen ej har det ringaste värde i förevarande afseende, till följd
hvaraf iag också får anhålla om afslag å utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
JT:o 32.
26
Onsdagen den 26 April, f. in.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande utlåtande hemstält och vidare derpå, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
21 och 22 innevarande månad bordlagda utlåtanden:
n:o 67, i anledning af väckt motion om beviljande af årligt
bidrag till bekostande af en isbrytare för Stockholms skärgård och
Mälarens större segelleder, samt
n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse till Ljusdals stationssamhälle af mark från indragna löjt-
nantsbostället 23ä/884 mantal Gärde n:o 2,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 21 och
22 innevarande månad bordlagda betänkande n:o 21, i anledning
af väckt motion om nedsättning i portot å lokalbrefkort, biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda betänkande hemstält.
. Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 21 och 22 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 48, i anledning af väckt
motion angående revision af fiskerättsbestämmelserna i byggninga-
balken och fiskeristadgan, biföll kammaren hvad utskottet i detta
utlåtande hemstält.
Om ändringar Föredrogs å nyo lagutskottets den 21 och 22 innevarande april
i förordningen bordlagda utlåtande n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts propo-
ang. utvidgad s^i0n rörande vissa ändringar i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet. näringsfrihet den 18 juni 1864.
Herr Jeansson: Hvad angår denna lag, är det mycket svårt,
att en gift qvinna icke kan få försörja sig utan sin mans tillstånd.
Om mannen skulle neka hustrun sitt tillstånd — och detta veta
vi att mången gång en dålig man skulle göra — skulle hon icke
hafva tillåtelse att försörja sig och sina barn. En stor del qvinnor
finnas, som redan nu idka sin lilla gårdfarihandel på landsbygden och
icke hafva något annat att försörja sig med. Jag önskar derför,
Onsdagen den 26 April, f. m.
27
N:o 32.
att lagen måtte blifva såsom förut, och yrkar afslag å utskottets Om ändringar
hemställan. i förordningen
ang. utvidgad
. . 1 näringsfrihet.
Herr Annerstedt: Mot utskottets hemställan, att -Riksdagen (Forts)
skulle i fråga om 10 § anmärka, att föreskrifter derom, att, der
någon vill såsom biträde vid s. k. realisation eller gårdfarihandel
begagna gift qvinna, det skall åligga honom att vid ansökningen
foga bevis om mannens tillåtelse dertill, ansetts icke erfordras, nar
jag anmält min reservation på den grund, att enligt min uppfatt¬
ning man vid afgifvande af yttrande angående en del af den eko¬
nomiska lagstiftningen bör vara bunden af civillagens bestämmel¬
ser, äfven om man skulle önska, att dessa bestämmelser i ett eller
annat hänseende skulle vara annorlunda än de för närvarande äro.
Nu är förhållandet, att, om en hustru, som med mannen sam-
manlefver, skall idka handel, måste hon anskaffa mannens samtycke
till de förbindelser, hon i och för handeln ikläder sig. Denna for¬
dran uppställer den ekonomiska lagstiftningen på den grund, att
om icke denna fordran uppehölles, skulle det gemensamma af mannen
förvaltade boet blifva betungadt af sådana förbindelser, som hustrun
iklädde sig såsom handelsidkerska. Samma påföljd inträder enligt
min uppfatttning, om hustrun utan samtycke af mannen kan an¬
ställas såsom biträde vid realisation och ännu mera vid gårdfari¬
handel. Tydligt är ju, att såsom förestående realisation eller såsom
idkande gårdfarihandel kan hon icke undvika att ikläda sig privat¬
rättsliga förbindelser, som drabba hennes andel i det gemensamma
boet och måhända äfven kunna utöfva inverkan på det gemen¬
samma boet i dess helhet. Det skäl, som inom utskottet förnäm¬
ligast framhållits, är att det vore orimligt att föreskrifva, att en
hustru, hvars man gifvit sig af till Amerika eller eljest hade sitt
arbete å annan ort än der hustrun vistades, icke skulle utan man¬
nens samtycke få biträda i nämnda båda fall och derigenom för¬
värfva sig och sina barn ett nödtorftigt uppehälle. Men då jag
förutsätter, att den olikhet i redaktionen, som i det kongl. för¬
slaget förefinnes emellan 10 §:s första och andra moment måste sä
lösas, att den fullständigare lydelsen i andra momentet: »gift
qvinna, som med mannen sammanlefver», åsyftas äfven i det första
momentet, der endast talas om »gift qvinna», synes det fall, som
af lagutskottet framhållits, icke vara på frågan inverkande, ty i
det fallet är tydligt, att qvinnan icke sammanlefver med mannen
och förty å henne måste tillämpas det stadgande, som gäller annan
person.
Af dessa skäl har jag ansett, att Riksdagen borde i sin skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anmäla, att Riksdagen vid granskning af
förevarande förslag icke funnit skäl till någon erinran. Och får
jag vördsamt anhålla om proposition på sådant yrkande.
Herr Öländer: Då jag har förenat mig med utskottets ord¬
förande om den af honom afgifna reservationen i fråga om 10 §,
bar jag att derom endast åberopa hvad han i sådant afseende an-
N:o 32.
28
Onsdagen den 26 April, f. m.
Om ändringar fort. Men min reservation gäller äfven 26 § 2 mom., och jag ber
i förordningen fa angifva hvad jag dermed åsyftat. Jag fär då erinra om,
"näringsfrihet enligt denna paragraf, sådan den nu lyder, är det absolut för-
(Forts) bjudet för utländing att idka försäljning af varor genom s. k.
realisation. Den svensk man medgifna rättighet i sådant afseende
existerar således icke för utländing. De mycket vigtiga skäl för
ett dylikt stadgande, som vid tidpunkten för dess tillkomst före-
funnos, hafva säkerligen sedan dess icke förlorat sin giltighet. Det
kan naturligtvis icke nu, lika litet som då, vara lämpligt, att ut-
ländingar till förfång för inhemska svenska köpmän tillåtas att
fara riket omkring och på auktioner utbjuda sitt utländska kram,
bestående af mer eller mindre underhaltiga varor, som icke kunnat
vinna någon afsättning å produktionsorten.
För min del skulle jag derför allra helst önska, att detta stad¬
gande finge qvarstå oförändradt. Nu har man emellertid fäst upp¬
märksamheten på, att detsamma en och annan gång står i strid
med traktater, som blifvit ingångna med främmande magter, och
genom hvilka dessas undersåtar tillförsäkrats samma förmåner, som
svenska undersåtar. För att undanrödja detta missförhållande
torde derför en ändring i samma stadgande vara af behofvet på¬
kallad, men det förslag i sådant afseende, som nu föreligger, går
långt utöfver hvad nödigt är. Det inrymmer nemligen åt Kongl.
Maj:t rätt att, utan afseende på huruvida dylika traktater blifvit
ingångna eller icke, meddela tillstånd åt alla utländingar utan
undantag att idka försäljning af nu uppgifna beskaffenhet. An¬
ledningen till en sådan utsträckning kan jag icke förstå. Om det
verkligen är olämpligt, att en dylik försäljning får af utländing
utöfvas •— och vi måste ju antaga att så är, då så nyligen som
skett förbud i sådant afseende meddelats — kan jag icke finna, att
undantag härifrån kan rättfärdigas af något annat, än att man
är dertill af traktater förbunden, och att de olägenheter, som deraf
uppstå, uppvägas af de motsvarande fördelar, svenska undersåtar
genom samma traktater beredas i utlandet. Att gå längre eller
att medgifva undantag i andra fall har icke något som helst skäl
för sig, och det kan till och med ifrågasättas, om icke derigenom
en orättvisa skulle begås emot de magters undersåtar, som framför
andra utländingar genom traktater tillförsäkrats enahanda förmåner
som svenska undersatar.
Dessutom förefaller det mig, som om denna rättighet att med¬
dela dispens vore för Kongl. Maj:t af mycket tvifvelaktigt värde.
Tvärtom synes det mig böra vara förenadt med ganska mycket
obehag att i vissa fall undantagsvis tillåta en i regel otillåten för¬
säljning, utan att grunderna för sådana undantag blifvit i lag tyd¬
ligen angifna. Oberättigade anspråk skulle säkerligen icke dröja
att framkomma, och missnöje komma att förspörjas, om dessa an¬
språk blefve underkända. Följden blefve nog, att utländingarnes
önskningar i de flesta fall tillmötesgingos, och att det begärda
tillståndet beviljades, samt att sålunda hvad som borde utgöra
sällsynta undantag i stället komme att blifva regel. Så gerna jag
Onsdagen den 26 April. f. m.
29
N:o 32.
önskade, att nuvarande stadgande bibehölles oförändrade, och så Om ändringar
gerna jag i följd häraf skulle vilja yrka afslag å den nya förirra- ’ .förordningen
leringen, vägar jag det dock icke af fruktan för den konflikt, som^^/
derigenom kunde uppstå med gällande traktater. Jag tager mig "Tf UL *
derför friheten yrka, att kammaren, med tillkännagifvande att °r 8'
den i öfrigt icke har något att erinra mot förslaget, hemställer,
att 26 § 2 mom. förändrades på så sätt, att orden »utan att Konun¬
gen dertill gifvit lof» utbytas mot orden »utan att Konungen på
grund af ingångna traktater dertill gifvit lof» Skulle åter någon
annan af kammarens ledamöter vilja yrka afslag å det hela, skall
jag icke motsätta mig ett sådant yrkande.
Herr Jeansson: Jag skall be att till hvad jag nyss anförde
i denna sak få tillägga, att om föreslagna 26 § 2 mom. blefve
lag, skulle en stor del af den svenska handeln och industrien totalt
förderfvas, ty klart är, att, om en mängd i synnerhet sämre och i
utlandet osäljbara, s. k. inkuranta varor finge fritt här i landet
utbjudas, skulle våra håndlande och industriidkare hafva mycket
svårt, mycket svårare än nu, att reda sig. Såsom bevis härför
kan jag nämna, att redan nu, då eu konkursmassa realiserar sina
varor, komma de köpmän, som hafva handel i samma bransch, i
stort trångmål. Så t. ex. talades förlidet år i tidningarna om, att
icke mindre än tre stora stockholmsfirmor måste göra konkurs
derför, att en större firma förut gjort konkurs och att dess varor
realiserats till underpris. Sådana fall skulle ständigt upprepas,
om utländingen här i landet finge sälja sitt kram, icke bratt sina
redbara varor utan äfven sina godtköpsvaror, hvilka vi se, att
allmänheten ofta blifver vilseledd att Köpa. I synnerhet skulle
tyskarne. och danskarne, såsom våra närmaste grannar, uppträda
här —■ visst icke fransmännen, med hvilka vi hafva öfverenskom-
melser. Kommunalskatterna, som köpmännen och industriidkarne
få betala rätt höga, dem skulle utländingarna icke behöfva betala,
utan endast den lilla afgift, som de, enligt hvad uppgifves, skulle
få betala vid öppnandet af sin handel eller realisation. — Jag
yrkar derför afslag å Kongl. Maj:ts framställning i fråga om § 26
mom. 2.
Herr Lundström: Då jag i lagutskottet icke kunnat vara
med om utskottets förslag i fråga om två paragrafer, utan deremot
anmält min reservation, ber jag att få meddela, hvad denna reser¬
vation gäller och de skäl, jag derför haft.
Hvad först beträflar 10 § har jag helt och hållet instämt med
utskottets ordförande derom, att gift qvinna för att få utöfva gård¬
farihandel eller verkställa realisation af varor bär hafva mannens
tillstånd bärtill. De skäl, som härför blifvit af utskottets ord¬
förande anförda, torde vara tillräckliga att fullt ådagalägga be-
hofvet häraf. Men dessutom har jag reserverat mig mot den
föreslagna lydelsen af sista stycket i andra momentet af 26 §. Der
föreslås, att utländing — som nu icke är berättigad att idkareali-
N:o 32.
Om ändringar
i förordningen
ang. utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)
30 Onsdagen den 26 April, f. m.
sation — .skulle under vissa vilkor kunna få denna rätt, om Konun¬
gen dertill gifver lof. Ser man efter, hvilka motiv till den före¬
slagna förändringen framstälts, finner man på sid. 16 i den kongl.
propositionen, att de skulle vara följande, att, »enligt åtskilliga med
främmande magter gällande traktater, dessa magters undersåtar i
afseende å handel och industri utom beträffande gårdfarihandel,
tillförsäkrats samma förmåner, som tillkomma svenska undersåtar»,
och att härmed icke ansetts »stå väl tillsammans det nu gällande
ovilkorliga förbudet för utländing att försälja varor genom s. k.
realisation, hvarom förmäles i § 10 mom. 1 af förordningen angå¬
ende utvidgad näringsfrihet, och att användas såsom biträde vid
sådan försäljning.» Det anföres dock icke bestämdt, att en sådan
tillåtelse att verkställa realisation verkligen står i strid med dessa
traktater, utan blott att de icke kunna anses stå i full öfverens¬
stämmelse med dem. Äfvenså hafva icke några egentliga klagomål
från främmande magter försports öfver, att deras undersåtar saknat
en sådan rättighet. Derför yrkade jag ock inom utskottet, att hela
denna förändring skulle afslås, men, då jag fick mycket ringa un¬
derstöd i det af seendet, förenade jag mig med dem, som yrkade,
att endast sådana främmande magters undersåtar, som genom gäl¬
lande traktater voro tillförsäkrade, i afseende å handel och industri,
samma förmåner som svenska undersåtar, skulle få rättighet till
dylik realisation.
Jag kan således på det hela instämma med den föregående
talaren och vill också förena mig om det yrkande han framstält,
att sista stycket af andra momentet i 26 § måtte erhålla en sådan
förändring, att endast dylika främmande magters undersåtar skulle
få rättighet att verkställa realisation, som genom gällande trak¬
tater hade samma rättigheter i afseende å handel och industri som
svenska undersåtar. Jag skulle dock icke hafva något emot att
det gamla förhållandet bibehölls, d. v. s. att den i 26 § föreslagna
förändringen afslogs.
Herr Claéson: Det är mot två punkter i utskottets förslag,
som anmärkningar blifvit gjorda. Den ena är 26 § 2 mom. Der
bestämmes, att Konungen kan gifva utländing lof att verkställa
realisation. I det afseendet har jag lika med de flesta inom ut¬
skottet ansett de skäl, som Kongl. Maj:t framstält för en för¬
ändring, så talande, att jag trott, att vi icke böra motsätta oss
förändringen. Den andra punkten är det tillägg, som inom utskottet
gjorts i fråga om 10 §, att gift qvinna borde vara berättigad, att
vara biträde vid realisation eller gårdfarihandel, äfven om hon icke
hade bevis om mannens tillåtelse dertill. Då jag biträdde detta
förslag, var det väsentligen derför, att i min domsaga gifta qvinnor
kommit till mig ocli frågat huru de skulle bära sig åt. Mannen
var bortrest, ocli hustrun visste icke, hvar han uppehöll sig. Hon
både skrifvit till honom och icke fått svar. Mannens bortovaro
kan räcka åratal utan att man kan säga, att hustrun ej enligt
lagens mening sammanlefver med mannen. Om länsmannen i orten
Onsdagen den 26 April, f. m.
N:o .32.
31
kommer och frågar, hvar hon har beviset om mannens tillåtelse, och Om ändringar
hon svarar, att han är bortrest, tror jag icke att det hjelper. Jag ‘ förordningen
tror. att hvad utskottet föreslagit är klokt och billigt, och jag kan Näringsfrihet
icke finna, att det strider mera mot målsmansrättens begrepp, att (porte)
gift qvinna biträder vid sådan handel som den ifrågavarande, än
att en hustru t. ex. är biträde vid ett gästabud och der slår sönder
dyrbara saker och ådrager sig skadeståndsskyldighet.
På dessa grunder ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Björnstjerna: Hå här har satts i fråga, att den föreslagna
förändringen i 26 § skulle ske endast till förmån för de nationer,
med hvilka äro ingångna traktater, som berättiga deras undersåtar
till åtnjutande af samma rättigheter som den mest gynnade nations
eller som svenska undersåtar, skall jag be att få uppläsa första
artikeln i den traktat, som blifvit ingången med Frankrike och
som lyder: »Full och oinskränkt frihet i afseende å handel och sjö¬
fart skall ega rum mellan de höga fördragslutande parternas under¬
såtar. De skola uti hamnar, städer eller på andra orter, hvilka
som helst, inom de respektive staterna, antingen de der bosätta sig
eller hafva tillfälligt uppehåll, icke för sin handel eller industri
vara underkastade andra eller högre afgifter, skatter, pålagor eller
hevillningar, af hvad namn de vara må, än som af landets egna
undersåtar utgöras. He privilegier, friheter och andra förmåner,
hvilka som helst, hvaraf i afseende å handel och industri det ena
fördragslutande landets undersåtar äro i åtnjutande, skola likaledes
tillkomma det andras undersåtar».
Hetta är alldeles tydligt. Och en alldeles lika lydande artikel
hafva vi i traktater, afsiutade med andra länder. — Men det är
icke tillräckligt härmed. Här är en förteckning, som differential-
tullkomitén år 1886 har uppgjort öfver alla länder, med hvilka vi
hafva sådana traktater. Af den framgår, att det i främsta rummet
är Hanmark, med hvilket vi icke hafva sådan traktat. Vidare
Preussen, men hvad Preussen beträffar eger det förhållande rum,
att vi hafva ännu sju olika traktater med stater, tillhörande det
tyska riket, och flere af dessa innehålla anförda artikel. Hessutom
hafva tyska riksdagen och regeringen för några år sedan vid an¬
tagandet af den nya tyska tulltaxan förklarat, att Sverige skulle
betraktas såsom den mest gynnade nation. Med Bremen, Hamburg,
Lubeck, Mecklenburg-Schwerin och Oldenburg, tillhörande det tyska
riket, hafva vi sådana traktater, och det skulle således vara mycket
oförsvarligt af oss att, i saknad afen särskild traktat med Preussen,
ixtestänga dess undersåtar från samma rättigheter, som andra na¬
tioners undersåtar åtnjuta. Förutom nämnda länder är det endast
Hyssland, med hvilket vi icke hafva någon särskild traktat. -—
Ryssland ingår nemligen icke dylika traktater med andra länder
— men Ryssland beviljar oss ändå samma fördelar som den mest
gynnade nations undersåtar.
Het är alldeles förvånande, att något sådant som denna gård-
farilag af 1887 kunnat af regeringen framläggas och antagas af
N':o 32.
32
Onsdagen den 26 April, f. m.
Om ändringar Riksdagen. Så snart förslaget utdelades här i kammaren, gjorde
i förordningr«« jag till regeringens dåvarande ledamöter den anmärkning, att det-
^närin^sfrihetsamma stod i uppenbar strid med våra traktater med så godt som
f alla främmande länder, men jag ville icke genom att uppträda mot
°r S' förslaget fästa de främmande diplomaternas uppmärksamhet vid
detsamma. Man har emellertid sett följderna af denna olyckliga
lag i beslag som blifvit gjorda. Vid Törefors gälde beslaget varor
till värde af 331,000 kronor, och det verkstäldes derför att arfvin-
garne efter Giles Loder uraktlåtit en simpel formalitet, att begära
Kongl. Maj:ts tillstånd att fortsätta den handtering, fadern drifvit.
Ett liknande efterspel egde sedermera rum vid Trångsviken. Der
lades beslag å trävaror till värde af 53,432 kronor, äfven på grund
af underlåtenhet att begära Kongl. Maj:ts tillstånd, som naturligt¬
vis ej hade nekats. Många andra liknande fall hafven I, mine
herrar, nog sjelfva sett omförmälas i tidningarna. Jag minnes
huru för några år sedan en beskedlig dansk tafvelhandlande satt
upp en del taflor å ett hotell i Helsingborg, för att bjuda dem till
salu. Genast togs hela tafvelsamlingen i beslag, ocn karlen för¬
lorade hela sin egendom och fick bota till. Man har berättat för
mig, att för icke länge sedan — jag tror här i Stockholm — en
svensk qvinna, som utöfvade handel och dertill hade rättighet,
gifte sig med en dansk. Genast kom man och lade beslag på hela
hennes varulager, enär hon genom giftermålet blifvit dansk under¬
såte. — Jag påstår, att hela denna lag är en skamfläck för Sverige.
Man kan knappt tänka sig något sådant, som att, för det utlän-
dingar uraktlåtit en simpel formalitet, allt deras gods, hela deras
förmögenhet skall konfiskeras och de till på köpet skola höta. —
Hvad hände med dessa förut omnämnda stora trävarubeslag. Jo,
det främmande landets minister kom och protesterade, och Kongl.
Maj:t måste skänka efter äfven beslagtagarens andel, som utgjorde
a/3 af den beslagtagna varan. Yi veta nog, hvilket efterspel sedan
följde.
Det är alldeles nödvändigt, att sådan förändring vidtages i
denna lag, att den icke står i strid med hvad som i hela verlden
anses vara rätt och — jag påstår det -— äfven i strid med sunda
förnuftet. Hvad särskild! 26 § beträffar, vill jag icke inlåta mig
i någon diskussion, men jag anser att förslaget i sina hufvuddelar
måste antagas, för att vi icke skola behöfva stå och skämmas inför
hela verlden.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 7 e. m.
Herr Åkerman: Af den näst siste talaren har jag fått be¬
kräftelse på min uppfattning, att utskottets majoritet varit af den
mening, att det enligt nu gällande förordning icke är hustru för-
menadt att vara behjelplig vid sådan försäljning, som afhandlas i
10 §. Men hustru står ju under mannens målsmanskap, och det
Onsdagen den 26 April, f. in. 33
föreskrifves dock såsom vilkor för en sådan verksamhets utöfvande,
att den person, som utöfvar densamma skall råda öfver sig sjelf.
Yi hafva från en Konungens befallningshafvande, som innerligt
önskat, att han kunnat få medgifva hustru sådan rätt, hört, att
densamme dock, emot hvad han i sjelfva verket ansåg skäligt, måst
på grund af lagbestämmelser vägra det sökta tillståndet, och det
är just med anledning af en skrifvelse från denne Konungens be¬
fallningshafvande till Kongl. Maj:t, som förevarande fråga om
hustrus rätt nu upptagits. I likhet med den förste talaren och
flere andra, som här hafva yrkat bifall till den af Kongl. Maj:t
tillämnade förändringen, hvilken åsyftar, att i § 10 .skulle intagas
tillägg om att äfven hustru, under förutsättning af mannens till-
låtelse, får såväl utöfva gårdfarihandel som ock nyttjas såsom
biträde både dervid och vid realisation, anser också jag ifråga¬
varande förändring af gällande förordning vara alldeles nödvän¬
dig, om vi skola kunna få medgifvet för gift qvinna att utöfva
sådan verksamhet, hvarom i § 10 afhandlas. Det är ingalunda,
på sätt utskottets majoritet synes anse, någon strängare lagstift¬
ning, som här är i fråga, utan det är tvärtom ett medgifvande
för gift qvinna att få utöfva dylik verksamhet, hvilket nu icke
är tillåtet enligt gällande förordning, såsom densamma tolkats åt¬
minstone af en Konungens befallningshafvande och äfven af kom-
merskolleginm, när det yttrade sig i saken. Jag beder derför att
i denna punkt få förorda Kongl. Maj:ts förslag och instämmer så¬
ledes i herr Annerstedts m. fl. reservation.
Rörande 26 § 2 mom. skulle det visserligen 'äfven för mig
vara mycket kärt, om dess lydelse kunde bibehållas oförändrad,
men jag anser den siste ärade talaren hafva alldeles otvetydigt
ådagalagt, hurusom traktaterna derför lägga hinder i vägen, och
under sådana förhållanden ber jag att få instämma med. herrar
Öländer och Lundström, som yrkat, att den af Kongl. Maj:t för
utländingar i allmänhet föreslagna förändringen må inskränkas
till sådana utländingar, som äro undersåtar i länder, med hvilka
Sverige har traktater af innehåll, att dessa undersåtar skola, hvad
handel och näringar angår, likställas med svenska undersåtar.
Herr Almström: Jag har begärt ordet för att yttra mig om
26 § 2 mom. Jag skulle, då de bestämmelser, som nu äro gällande,
tillkommit sedan under flera år från olika håll klagomål förekom¬
mit öfver det sätt, hvarpå denna försäljning och dessa realisationer
bedrifvits, helst vilja yrka att Riksdagen skulle finna någon för¬
ändring icke vara behöflig i nu gällande bestämmelser, men då af
hvad som här anförts i kammaren otvetydigt framgår, att vi genom
ett sådant beslut skulle komma i kollision med de främmande
magter, med hvilka vi ingått traktater, skall jag inskränka mig
till att instämma i herr Öländers yrkande. Jag kan dock icke
underlåta att här omnämna ett förhållande, som jag har mig be¬
kant. Det var ju med Frankrike, som den första traktaten ingicks,
Första Kammarens Prat. J8!>3. N:n 32. 3
N:o 32.
Om ändringar
i förordningen
ang. utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)
N:o 32.
34
Onsdagen den 26 April, f. in.
Om ändringar och man tillförsäkrade sig genom denna samma rättigheter inom
i förordningen häda länderna. Det inträffade likväl i början af 1870-talet. att
Näringsfrihet en föbrikstirma, som i Frankrike hade ett kommissionslager, önskade
"^Forts)e' upphöra med denna affär och försälja det återstående lagret på
°r 8 auktion. Kommissionären begärde å fabriksfirmans vägnar tillstånd
dertill, men fick detta tillstånd under det uttryckliga vilkoret, att
firman afsade sig för all framtid rättigheten att i Frankrike från
kommissionslager försälja några varor. Så hölls denna öfverens¬
kommelse om lika rättigheter i båda länderna. Med afseende derpå
tror jag, att vi skulle kunna yrka bibehållande af våra nuvarande
bestämmelser, men då det är möjligt, att de öfverenskommelser,
som ingåtts med vissa främmande länder om att blifva behandlad
såsom den mest gynnade nation, icke sträcka sig öfver de egentliga
tullförhållandena, och då det är möjligt, att ett land, med hvilket
man ej har ingått en särskild traktat om tull, icke skulle hafva
. rättighet att ätnj vita de fördelar, som här äro ifrågasatta, så skulle
det kunna vara möjligt, att genom antagande af herr Öländers
förslag någonting i detta hänseende skulle kunna vunnas.
Jag skulle, såsom nämndt är, helst yrkat att den nuvarande
lagstiftningen fortfarande måtte gälla, men jag skall inskränka
mig till att instämma med herr Öländer.
Herr Ekdahl: Säkerligen erinra sig herrarne alla, huru för¬
hållandet var före 1887, innan den författning tillkom, som det nu
är fråga om att ändra. Utländingar och lösa personer reste om¬
kring med allt möjligt, dåligt kram, och från Ystad till Haparanda
gjorde sig allmänt den önskan gällande, att en förändring måtte
komma till stånd. Den lag, som tillkom 1887, har också visat sig
vara för vårt land mycket välgörande, jag har icke hört en enda
menniska, som ej varit ytterst belåten med dess tillkomst, om icke
möjligtvis dessa gårdfarihandlande, som blifvit lidande derpå; alla
rättänkande hafva varit mycket belåtna. Denna lag har nu verkat
sedan 1887, d. v. s. endast en tid af 5 år, och det vore sorgligt,
om den efter en så kort tids tillvaro skulle göras om.
I § 11 är ett tillägg föreslaget, hvarigenom det skulle tillåtas
en fabriksidkare eller handtverkare att sjelf eller genom hustru
och hemmavarande barn till salu kringföra egna alster. Men öfver-
ståthållareembetet säger mycket betecknande, att det, i allt fall
skulle blifva omöjligt att kontrollera, att varorna voro alster af
säljarens, dess mans eller faders egen fabrik eller handtverk». Man
kan således vara fullkomligt öfvertygad om, att ett kringgående
af författningen skulle blifva följden af förslagets antagande. Men
den ändring, som kommer att medföra den största olyckan, är det
föreslagna tillägget till 26 § 2 mom. De föregående talare, hvilka
uttalat samma åsigt, som jag hyser, hafva tillräckligt framvisat,
att det skulle vara olyckligt för vårt land, om man skulle åt ut¬
ländingar bereda eu sådan rätt, som här föreslagits och som full¬
komligt orättvist skulle ingripa i de bofasta köpmännens rättig¬
heter.
Onsdagen den 26 April, f. in.
35
Nso 32.
Jag skulle sålunda helst vilja yrka afslag på hela detta be¬
tänkande, men vill inskränka mig till att biträda det förslag, som
' af herr Öländer är framlagdt.
Herr Jean sson: Jag anhåller att få afstå ifrån mitt yrkande
att biträda herr Öländers förslag.
Herr Reuterswärd: Jag finner det temligen hardt, om sven¬
ska Riksdagen skulle begära förändring i en lag, som icke är äldre
än 5 ä 6 år och som har visat sig så i alla afseenden fördelaktig
för våra svenska förhållanden. Det är alldeles säkert, att åt¬
minstone hela den störa klass, som vi kalla handelscorpsen, är syn¬
nerligen belåten med de nuvarande förhållandena. Nu vill man
ändra denna lag derför, att möjligtvis från ett eller annat land
en eller flere kringresande personer vilja här i landet idka en
handel, som kan vara till en viss grad ruinerande för hela vår
handelsklass. Jag tycker, att det är väl mycket begärdt, att vi
icke i det fallet skola få stifta en lag, som star i öfverensstämmelse
med våra intressen, utan alltid skola vika, än för den ena, än för
den andra påtryckningen. Mig veterligt har man icke hört, att
från de lancier, med hvilka vi hafva traktater, nemligen Frankrike
och England, några personer resa omkring och bedrifva detta, om
jag så får säga, handelsvåg. De komma från de länder, med hvilka
vi icke hafva andra traktater, än den frasen, att de skola behand¬
las såsom den mest gynnade nation. Jag säger det ännu en gång,
skola vi stifta lagar endast för att göra oss behagliga för ut-
ländingarne, så få vi också maka åt oss i andra fall. Jag är fullt
förvissad om och har bref på fickan, som intyga, från trovärdigt
håll, från vår näst största handelsstad, att det skulle vara högst
olyckligt, om en sådan förändring skulle komma till stånd, hvarom
lagutskottet framstält förslag.
En högt ärad talare framhöll, och jag finner det helt naturligt
från hans ståndpunkt, att man icke bör hafva lagar, som strida
emot de förbindelser, man ingått med främmande magter. Men
denna lag har existerat sedan 1887, och, om jag icke misstager
mig, förnyades den sista traktaten med Frankrike år 1892. Så¬
ledes voro fransmännen då i full visshet om den lag, som gäller
om vår handels- och näringsfrihet. Man kan derför icke säga, att
fransmännen blifvit narrade, ty de visste på förhand, att vi hade
en lag, som uttalade bestämda grundsatser i det ifrågavarande af-
seendet. Dessutom —- jag vill visst icke säga, att det är ett fullt
lojalt sätt att gå till väga — när vi kommit i tvist med magter,
med hvilka vi haft tarrfftraktater, huru hafva dessa magter då
betraktat våra rättigheter? Jo, på ett sätt, som är nästan oför¬
svarligt. Om man tänker på den spanska traktaten, rörande en
viss vara, och äfven på den tarifftraktat, som med Frankrike var
fällande, så finner man, att vi alltid fått gifva efter, äfven om
et tydligen visats, att vi haft rätt. Den siste ärade talaren sade,
att det vore orätt, att dessa handelsresande skulle riskera så myeket
Om ändringar
i förordningen
ang. utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)
N:o 32.
36
Onsdagen den 26 April, f. m.
Om ändringar derför, att de någon gång uraktlåtit en formalitet. J a, hvilken
i förordningen r;spPrar icke mycket på sådan grund bär i landet? Om jag har
“näringsfrihet1 en rättegång, som galler hela min existens, och jag förlorat i under-
(Forts) rätten, men vill fullfölja vad i hofrätten, så, om jag der kommer
en timme för sent, har jag förlorat all min rätt. När vi kunna
hafva så drakoniska lagar gent emot oss sjelfva, hvarföre skola vi
då säga, att utländingarna behöfva icke taga reda på, hvilka be¬
stämmelser hos oss äro gällande, eller hvilka formaliteter vi fordra
skola iakttagas i handel och vandel. Om en svensk begifver sig
ut t. ex. till Tyskland eller Danmark och uppträder på det sättet,
tro herrarne icke, att man der skulle lemna å sido hans förebärande,
att han icke känner till landets lag. Det är väl den första skyl¬
digheten för en person, som vill idka handel i ett främmande land,
att göra sig underrättad om det landets handelslagstiftning. Mig
synes det hårdt, om den nu ifrågavarande lagen skulle ändras, då
inga klagomål af någon betydenhet deremot försports. De miss¬
bruk, hvarom herr Björnstjerna talade, de blefvo ju korrigerade af
Kongl. Maj:t i nådeväg, och man har ju alltid den utvägen, om
lagen alltför strängt tillämpas, att gå till Kongl. Maj:t med an¬
hållan om nåd, och på det sättet får man otvifvelaktigt rättelse,
i fall icke förseelsen är uppsåtlig. På dessa realisationer, som ske
på hotel i städerna eller på landsbygden, köpa spekulanter upp
dåliga varor för högst 50 %, af hvad de gälla i orten. Då blir
händelsen den, att, tills alla dessa varor blifvit realiserade, är priset
för sådana varor så lågt, att det är alldeles omöjligt för våra in¬
hemska fabrikanter att sälja sina solida varor. Yi hafva väl i
främsta rummet skyldighet att tänka på vårt eget lands intressen,
och, utan att vilja kränka någons rättighet, vågar jag påstå, att när
man varit så lycklig att få en författning, med hvilken alla, som
den främst gäller, äro synnerligen belåtna, så är det icke skäl att
ändra densamma.
Jag har således ingen tvekan att yrka afslag å lagutskottets
förslag.
Herr Annerstedt: I fråga om den 26 § torde det vara skäl
att fästa uppmärksamheten på, att den föreslagna lagförändringen
icke afser att återföra förhållandena till hvad de voro före 1887
års lagstiftning. Enligt den af Kongl. Maj:t föreslagna ordalydel¬
sen skulle för tillstånd åt utländing att verkställa realisation er¬
fordras, att Konungen dertill gifvit lof, och med detta vilkor före¬
faller det mig, som om föregående talares farhåga att genom den
föreslagna ändringen skulle skapas ett tillstånd, liknande det, som
egde rum före den nu gällande lagens antagande, vore obefogad,
diet torde väl med skäl kunna förväntas, att Kongl. Maj:t vid be¬
viljande af detta tillstånd tillser, hvilka personer, som erhålla det,
och efter den vanliga arbetsordningen lärer Kongl. Maj:t icke fatta
sitt beslut i en sådan fråga, förrän samtliga lokala myndigheter fått
tillfälle att afgifva sitt utlåtande i ämnet. Under sådana förhål¬
landen förefaller det mig, som om kammaren icke borde hafva an-
Onsdngen den 26 April, f. in.
37
N:o 32.
ledning att uttala någon erinran mot det senare stycket i 26 §
2 mom.
Hvad beträffar öfriga bestämmelser i förslaget, bvilka afse ut-
länding, torde det vara en bestämd fördel, att genom den ifråga¬
satta lagförändringen, derest den godkännes, skulle göras ett slut
på det missförhållandet, att i vårt land vissa förseelser af utländin-
gar beläggas med straff, bvilka icke stå i någon proportion till den
brottsliga gerningen. Af eu föregående talare bar redan påpekats
oformligbeten af det stadgande, som föreskrifver hela varulagrets
förlust såsom påföljd af den ringaste förseelse mot näringslagstift-
ningen, och det kan icke hjelpas, att ett sådant stadgande gifver
giltigt skäl för den uppfattning, som af främmande magter blifvit
utalad, nemligen att det för eu civiliserad stat i våra dagar icke
är passande att stifta en dylik lag. Jemförelsen med en person, som
icke iakttager hvad som är stadgadt för bevarande af hans enskilda
rätt, och derför förlorar densamma, kan icke åberopas för rigtig-
heten af straffbestämmelser, sådana som de ifrågavarande. Denna
jemförelse kan endast föranleda, att en utländing, som åsidosätter
ett stadgande i näringslagstiftningen, bör drabbas af straff, men
detta straff bör vara lämpadt efter den brottsliga gerningen. Det
är detta, som den kongl. propositionen är afsedd att åstadkomma,
och jag kan endast beklaga, att vid denna diskussion icke någon
ledamot af regeringen är närvarande, som kan framhålla, att den
kongl. propositionen i detta stycke icke framkommit utan att vara
föranledd af framställningar från främmande håll. På sådan grund,
och då jag i förbigående vill, i afseende på 10 §, mot en föregående
talare erinra, att den omständigheten, att enligt gällande civillag
en hustru är bunden af sådana obligationer, som härflyta af ett
brott, icke föranleder dertill, att samma hustru skall kunna för¬
bindas af sådana obligationer, som grunda sig å kontrakt, synes
mig den gjorda erinran vid utskottets hemställan angående 10 §
vara grundad, hvadan jag fortsätter mitt yrkande om bifall till
min reservation.
Herr Reuterswärd: Jag ber att få fästa den siste ärade ta¬
larens uppmärksamhet derpå, att 1887 års författning också tillkom
på Kongl. Maj:ts proposition, och den har visat sig lycklig. Ku
säger man, att den är alldeles orimlig, och derför vill man af¬
skaffa den och förordar en ny, kanske för att nästa år komma
och begära att få 1887 års författning åter antagen.
Jag begärde ordet för att mera tydligt formulera mitt yrkande,
enär det gäller eu skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag ber att få
närmare precisera det så, att kammaren ville besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att Riksdagen vid
granskning af föreliggande förslag funnit några ändringar i nu
gällande bestämmelser i ämnet icke erfordras. Jag anhåller om
proposition på denna min framställning.
Herr Åkerman: Jag ber att få fästa kammarens uppmärksam¬
het på de olyckliga följder, som skulle komma att härröra af, att
Om ändringar
i förordningen
ang. utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)
N:o 32.
38
Onsdagen den 26 April, f. m.
Om ändringar eu i enlighet med den siste talarens förslag alfattad skrifvelse in-
i förordningen femnades till Kong! Maj:t. Yi skulle nemligen i sådant fall komma
Näringsfrihet fortlefva i dessa bedröfliga förhållanden, som en annan talare
(Forts) omnämnde, då såsom händt har, en svenska, som hade en liten
handelsrörelse, gifte sig med en dansk, och man genast kom och
lade beslag på alla hennes tillgångar. Om den förändring, som
Kong! Makt ifrågasatt, kommer till stånd, kan man åtminstone
icke lägga beslag på mer än 700 kronor, ty man får enligt den nya
lydelsen af § 31 icke lägga beslag på mer, än som motsvarar plik¬
ten, jemte ersättningen till ett belopp af högst 200 kronor. Plikten
är högst 500 kronor, och den bör afpassas efter förhållandena.
Oen som haft tillfälle att se, huru olyckligt den nuvarande
förordningen verkar, kan sannerligen icke önska, att det närvarande
förhållandet skall fortfara, och jag är för min del öfvertygad, att
om den siste högt ärade talaren visste, huru många olyckliga följ¬
der, som hafva orsakats af de närvarande förhållandena, skulle han
inskränkt sig till det yrkandet, att den 26 § måtte blifva oför¬
ändrad. Den komme visserligen då att utgöra ett fortsatt trots
mot våra traktater, och af detta skäl har lag icke kunnat biträda
yrkandet om dess bibehållande oförändrad, men kunde man blott
vara säker om att ej förvecklingar med främmande magter deraf
blefve en följd, så skulle äfven enligt min åsigt den nuvarande
ordalydelsen af § 26 vara mycket att föredraga framför den till-
ämnade. Helt annorlunda ställer sig deremot förhållandet med
§ 31. Skulle den bibehållas oförändrad, så komme vi att fortlefva
i högst ledsamma förhållanden. I tidningarna har redogjorts för
de störa saker, der Kongl. Maj:t kunnat hjelpa till rätta genom
nåd och eftergifter, men här finnes en mängd mindre fall, som, om
icke så stora, dock kunnat vara känbara nog för de personer,
Indika drabbats af förordningens tillämpning och hvilkas existens
deraf skadats. Till det af en annan talare redan anförda exemplet
väll jag meddela ett annat, då en svensk qvinna, sedan hon gift
sig med en utländing, fick skynda sig att begära skilsmessa, för
att rädda sina små tillgångar. Så snart saken hunnit rangeras,
gifte de sig igen, och den temporära skilsmessan lärer endast hafva
förorsakats af den nuvarande förordningens svåra följder.
Ytterligare skäl att icke motsätta sig hvarje ändring af den
nuvarande förordningen är det redan flere gånger omnämnda för¬
hållandet, att enligt ordalydelsen af § 10 gitt qvinna, som med
mannen sammanlefver, nu icke kan hvarken få idka gårdfarihandel
eller biträda vare sig dermed eller vid realisation, ty det är ju
föreskrifvet att sådan verksamhet endast får utöfvas af den, som
råder öfver sig sjelf och sin egendom, och hennes man kan för när¬
varande icke alls skaffa henne rätt till utöfvande af dylik verk¬
samhet. Må vara, att somliga hafva tolkat författningen så, som
om hon hade dylik rätt, men andra hafva tolkat den på motsatt
sätt, och det senare tolkningssättet är efter mitt förmenande det
med lagen öfverensstämmande. Jag måste till följd häraf fort¬
farande yrka bifall till herr Öländers reservation.
Onsdagen den 20 April. f. in.
39
N:o 32.
Herr Reuterswärd: Jag ber om ursäkt, att jag är litet envis
i denna fråga. Den siste ärade talaren har visserligen omnämnt
två fall, och jag antager, att de äro konstaterade, att nemligen två
svenska qvinno!', som idkade handel och gifte sig med hvar sin ut-
länding, derigenom kommo i svårigheter och beslag gjordes på deras
handelsvaror. Men skola vi ändra våra lagar derför, att något
enstaka förhållande kan inträffa, då få vi skrifva lagar i oändlig¬
het. Ty jag frågar, finnes det väl någon lag, i fråga om hvilken
icke misstag kunna begås af än den ene och än den andre, men
icke ändrar man derför lagen. Hvad hade i de anförda fallen
hindrat att hos vederbörande anmäla förhållandet och begära di¬
spens för någon tid med varornas realisering. Har man inga
bättre skäl, än dem, som anförts med dessa två exempel, så kan
man icke rubba min öfvertygelse. Jag yrkar fortfarande bifall till
mitt förslag.
Herr Björnstjerna: Den siste ärade talaren yttrade för en
stund sedan, att som vår traktat med Frankrike blifvit afslutad
senare, än lagen om gårdfarihandel utfärdades, så visste den franska
regeringen vid traktatens ingående mycket väl hvad denna lag
innehöll och har således samtyckt till dess tillämpning på frans¬
män. För min del tror jag, att den franska regeringen icke kände
till denna ^besynnerliga lag, och om den känt till lagen, så visste
den också att lagen icke kunde tillämpas mot franska undersåtar,
utan att den franska regeringens minister skulle genom sina pro¬
tester sörja för att lagen icke komme att verka skadligt för dem.
Det är emellertid mycket ledsamt, att vår lag måste brytas gång på
gång, derför att en främmande magt.s minister protesterar deremot.
Den paragraf i lagen, hvilken jag anser vara den vigtigaste,
är den trettioförsta, och det är egentligen på grund af bestämmel¬
serna deri, som jag begärt ordet. Mot denna paragrafs föreslagna
lydelse har ingen anmärkning blifvit gjord, vare sig i utskottet
eller nu här i kammaren, men jag ber att få fästa den siste ärade
talarens uppmärksamhet på paragrafen, sådan den nu är, och hem¬
ställer till honom, huruvida han verkligen kan anse densamma vara
oskyldig och om icke berättigade klagomål kunna anföras mot den¬
samma. Paragrafen lyder för närvarande sålunda: »Idkar utan i
vederbörlig ordning erhållet tillstånd utländing handel eller annat
näringsyrke, eller öfverskrider han det tillstånd, honom meddelats,
eller i öfrigt felar mot de i denna förordning gifna föreskrifter, är
han förfallen till böter enligt 18 §» — stannade man bär, vore intet
att anmärka, och meningen är ju äfven nu att sätta böterna så
höga, att den, som bryter mot stadgandet, ingalunda skulle gå
straffri; men nu kommer fortsättningen — »och skola olofligen till
salu hållna varor vara förverkade samt må af allmän åklagare tagas
i beslag»; hvarförutom föreskrifves att, om beslaget skall ega be¬
stånd, åtal skall mot vederbörande ofördröjligen anställas. Sådana
drakoniska bestämmelser finnas icke med afseende å svenskar och
de äro enligt mitt förmenande alldeles orimliga. Den siste ärade
Om ändringar
i förordningen
ang. utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)
N:o 32.
40
Onsdagen den 26 April, f. in.
Om ändringar
i förordningen
ang. utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)
talaren yttrade, att en svensk ju vore underkastad äfventyret, att,
om han icke vid domstol passar på fatalietider, han förlorar sin
process. Den 31 § gäller dock för utländingar. Man kan icke be¬
gära, att en utländing skall så noga känna till vårt land, och vi
böra derför icke låta en så liten förbrytelse, som den att underlåta
begära ett tillstånd, som han skulle fått om han begärt det,
kunna hafva den påföljden, att han förlorar hela sin förmögenhet.
En sådan bestämmelse anser jag vara en skamfläck på vår lag och
jag hoppas, att Första Kammaren icke måtte bibehålla densamma
genom att biträda det af herr Reuterswärd väckta förslaget.
.Tåg yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Fränekel: Då frågan om att ändra beskattningen å
handelsresande förelåg hos kammaren, tog jag mig friheten att
fästa uppmärksamheten på, att äfven denna fråga varit föremål för
åtskilliga öfverläggningar i Paris under förhandlingarne om för¬
längning af den franska handelstraktaten. Då denna förlängning
på för oss fördelaktiga vilkor kom till stånd, var det således verk¬
ligen fallet, såsom den siste ärade talaren påvisade, att det var för
franska regeringen bekant, att en lag fans här, hvarigenom in¬
trång gjordes på de rättigheter, som förut här tillkommit utländska
undersåtar. Vi fingo emellertid traktaten enligt våra önskningar
antagen mot löfte att den speciella lagen om handelsresande skulle
erhålla en för fransmännen så förmånlig tolkning som läte sig göra.
Xu har det emellertid här påvisats, att under den tid, som förflutit
sedan 1887 års lag kom till stånd, den gifvit upphof till ganska
många olägenheter, och har regeringen derför nu framlagt förslag,
hvarigenom dessa olägenheter skulle i möjligaste mån afhjelpas.
Härvid har då föreslagits, att utländingar skulle kunna få verkställa
ifrågavarande realisationer, men endast efter tillstånd af konungen.
Det kan väl icke sägas, att, då man afslutar traktater med den
ena eller andra nationen, det endast skall åligga den ena parten
att uppfylla sina förpligtelser. Efter hvad jag är förvissad om, har
ock hittills den åsigten gjort sig gällande, att begge parterna böra
vara lika angelägna derom att aftalen böra ömsesidigt hållas.
Under sådana förhållanden anser jag, att Kongl. Maj:t haft grun¬
dad anledning att inkomma med detta ändringsförslag, men då det
af herr Öländer framlagda förslaget onekligen så till vida innebär
eu förbättring af det kongl. förslaget, att medgifvandet icke sträc¬
kes längre, än vi redan nu äro tvungna att gå, på grund af våra in¬
gångna förbindelser, anser jag mig hellre böra biträda herr Öländers
förslag. Deremot måste jag på det bestämdaste motsätta mig ett
afslag på det föreliggande förslaget, då det nemligen är klart att
en ändring bör och måste göras, vare sig den nu blir i något af¬
seende för vår rörelse skadlig eller icke. Detta förhållande beror,
såsom sagdt, på våra redan faktiskt träffade aftal, hvilkas bestäm¬
melser vi först och främst måste uppfylla.
Jag ber att fä yrka bifall till herr Öländers förslag.
Onsdagen den 26 April, f. m.
41
N:o 32.
Herr Reuterswärd: Jag ber om ursäkt att jag för tredje öm ändringar
gången uppträder, men mitt yttrande skall blifva lika kort nu som * forordningen
de bada föregående. . . näringsfrihet.
Jag vill nu särskild! vända mig mot den siste ärade talaren. (Forts.)
Då han anser att ingen lag i vårt land är så sträng som denna,
är det obegripligt att han och med honom liktänkande tegat der¬
med till den dag, som i dag är.
Med anledning af ett yttrande af en talare här till höger bred¬
vid mig, af innehåll att denna lag vore så drakonisk, att det i vår
lagstiftning icke funnes maken till densamma, vill jag erinra, att
det verkligen finnes ett sådant lika drakonisk! stadgande, nemligen
i afseende å insmuggling af varor, som äro tullpligtiga. Den, som
beträdes härmed, får icke allenast betala böter, utan mister de
varor, som insmugglats. Här är det således samma förhållande.
Det skadar icke att den, som handlar olagligt, får underkasta sig
bestraffning. Det är således icke något allenastående i vår lag¬
stiftning, att man för att förebygga laglöshet och oskick sätter
strängt straff, och det verkar bättre än en ljum lag. Yi hafva ny¬
ligen läst om en qvinna, som sjutton gånger dömts för lönkrö-
geri, men likväl fortsätter med förbrytelsen, derför att det lönar
sig att, äfven om hon får plikta, drifva lönkrögeri. Sättes straffet
så att en upprepad förseelse icke lönar sig, så akta sig veder¬
börande bättre.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande under öfverläggningen
framstälts följande yrkanden: l:o) att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas; 2:o) af herr Annerstedt, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att Riksdagen vid granskning
af föreliggande förslag icke funnit skäl till någon erinran; 3:o) af
herr Öländer, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anmäla, att Riksdagen vid granskning af Kongl. Maj:ts föreliggande
förslag icke funnit skäl till annan erinran, än att Riksdagen hem¬
ställer, att i den föreslagna ändrade lydelsen af § 26 mom. 2 i
förordningen den 18 juni 1864 näst efter ordet »Konungen» måtte
tilläggas orden »på grund af ingången traktat»; samt 4:o) af herr
Reuterswärd, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anmäla, att Riksdagen vid granskning af föreliggande förslag
funnit någon ändring af nu gällande bestämmelser i ämnet icke
erfordras.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
fyra yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande ^
af herr Öländers yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Reuterswärd begärde votering, i anledning hvaraf, och
sedan till kontraproposition dervid antagits bifall till det af honom
framstälda förslag, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen skall i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anmäla, att Riksdagen vid granskning af Kongl. Maj:ts i
X:o 32.
42
Onsdagen den 26 April, f. m.
Om ändringar lagutskottets utlåtande n:o 49 behandlade förslag icke funnit skäl
i förordningen annan erinran, än att Riksdagen hemställer, att i den före-
^näringsfrihet slagna ändrade lydelsen af § 26 mom. 2 i förordningen den 18
(Forts) Jum 1864 näst efter ordet »Konungen» måtte tilläggas orden »på
grund af ingången traktat», röstar
J a j
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, besluter kammaren, att Riksdagen skall i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anmäla, att Riksdagen vid granskning af
föreliggande förslag funnit någon ändring af nu gällande bestäm¬
melser i ämnet icke erfordras.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—74;
Nej—36.
Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga ut¬
skotts den 21 och 22 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 11, i
anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t angå¬
ende statens öfvertagande af kostnaden för medellösa sinnnessjukes
transport till och frän vårdanstalt, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält.
Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga ut¬
skotts den 21 och 22 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 12, i anledning af väckta motioner rörande från grannland till
gränsort öfverlemnade nödstälde svenske undersåtars fortskaffande,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
ifrågasatt Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 22 och 25 i denna
utsträckning maiia(^ bordlagda utlåtande n:o 26, i anledning af väckta motioner,
våija^iksdags- åsyftande ändrade bestämmelser i fråga om vilkoren för rätt att
män > Andra välja riksdagsman i Andra Kammaren.
Kammaren. *
Herr Billing: Om sig sjelf bör man icke tala, allra minst i
Riksdagens förhandlingar, men då från både ett och annat håll
uttalats en förvåning, blandad med en viss misstänksamhet, öfver
Onsdagen den 26 April, f. in.
43
>':o 82.
att jag väckt den motion, som konstitutionsutskottet nu afstyrkt,
ber jag att få med ett par ord angifva grunden dertill.
Första gången jag mottog lifiigare intryck af det politiska
lifvet var under decemberdagarne 1865, och från de dagarne är det
i synnerhet två intryck, som stannat i mitt sinne.
För så vidt jag förstår, var det i de dagarne, som den nya
tidens politiska agitation fick sin vigningsstund. Jag mottog då
den allra djupaste motvilja mot agitation, men jag lärde mig
också se, att agitationen är en magt, som visserligen icke har så
stor kraft att öfvertyga, men så mycket större att uttrötta och på
det sättet öfvervinna motståndaren. Det andra intrycket jag då
mottog var, att det är eu stor fara att komma för sent med att
undersöka och framlägga garantier mot förändringar, h vil ka man
anser i och för sig icke önskvärda, men hvilka man icke finner sig
kunna förhindra. Dessa intryck lära väl komma att i alla tider
sätta sin stämpel på den obetydliga politiska verksamhet, som kan
blifva min, och de hafva bidragit till, att jag känt det som en
personlig pligt att framlägga mitt förslag.
Jag har velat med min motion fästa uppmärksamheten derpå, att
det kan vara på tiden att man kraftigt och med bestämdhet häfdar,
att den synpunkt, från hvilken frågan om utsträckning af de poli¬
tiska rösträtten bör betraktas, icke bör vara blott den, som angifves
af deras anspråk på rösträtt, som hittills saknat denna rätt, utan att
det gifves en högre synpunkt, från hvilken denna fråga skall be¬
traktas och bedömas, från synpunkten nemligen af hvad som
verkligen är gagneligt för hela folkets väl, hvad som kan innebära
en förbättring af den representation, som det svenska folket för
närvarande har. Denna synpunkt har mycket litet omtalats vid
de mångfaldiga tillfällen, då frågan om sträckning af den poli¬
tiska rösträtten diskuterats, men den är väl dock den högsta för
att icke säga den enda.
Vidare har jag velat fästa uppmärksamheten derpå, att det icke
är så, att representationen säkert blifver bättre derigenom, att flere
erhålla rösträtt. Det är icke ens sagdt, att representationen der¬
igenom blifver ett sannare och verkligare uttryck för folkets tankar
såsom eu organism, utan det kan vara mycket möjligt att der¬
igenom representationen, i stället för att blifva ett säkrare uttryck
för hela folkets uppfattning, blir ett ensidigt uttryck för denna.
Jag har velat fästa uppmärksamheten slutligen derpå, att man
bör sträfva derefter, att de verkliga intressen och behof, som finnas
i folkets lif, såsom ett organiskt lif, och hvilka äro berättigade,
måtte verkligen blifva representerade, eller om man icke kan
komma derhän, att man åtminstone måtte göra hvad man kan för
att man icke må komma under ett odrägligt majoritetsförtryck eller
minoritetsförtryck.
Särskild! nar jag ansett, att de mera konservativa borde nu
klart och bestämdt uttala både under hvilka vilkor de vilja vara
med om eu sänkning af det politiska strecket och under hvilka
vilkor de icke vilja vara med härom. För min del anser jag, att
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välja riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 32.
44
Onsdagen den 26 April, f. m.
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välja riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
man bör uttala och stå vid den uttalade meningen, att man icke
vill vara med om ett helt enkelt nedglidande till femhundrakronors-
strecket utan vidare garantier, och vidare att man icke vill ens
vara med om en sänkning af det politiska strecket till 500 kronor
med vilkor af någon höjning i de valberättigades ålder eller af
fullgörandet af något eller några års värnpligt; ty, äfven om dessa
garantier äro värdefulla, anser jag för min del dem icke vara till¬
räckliga. Så många gånger hafva skälen mot en enkel nedflytt-
ning af det politiska strecket till 500 kronor blifvit anförda, att
jag icke nu vill upptaga kammarens tid med att upprepa dem.
Jag vill blott till dem, som yrka på en sådan nedsänkning, ställa
tre mycket enkla frågor. Den ena är denna: Huru många finnas
som anse, att den svenska representationen genom ett sådant sän¬
kande af det politiska strecket skulle komma att bättre än den
hittills varande tillgodose hela folkets bästa? Den andra frågan
är denna: Tror någon, att man genom en sänkning af det politiska
strecket till 500 kronor skulle åstadkomma någon hvila i rosträtts-
agitationen, någon hvila för någon längre tid? Och den tredje
frågan: Finnes der bakom yrkandet på sänkning till 500 kronor
någon verklig allmännare opinion, eller finnes der någon varmare
opinion för ett sådant yrkande, särskildt inom riksdagen?
Jag vet väl, att många inom riksdagen äro färdiga att rösta
för sänkningen och icke draga sig för att skänka sin ja-sedel till
ett yrkande härpå, men jag frågar: huru många äro det, som ned¬
lägga denna ja-sedel med glädje? År det icke så, att de allra
fleste, som i vår svenska riksdag rösta för det yrkandet, i sitt
innersta säga: »härtill är jag nödd och tvungen ?
Man anför såsom skäl för en sådan sänkning: »det är politiskt
klokt»! Men livad betyder i detta sammanhang det uttrycket »po¬
litiskt klokt?» På enkel svenska öfversatt betyder det för de allra
flesta: »Jag kan icke annorlunda; jag kan icke längre stå emot
opinionen i detta stycke; jag anser mig icke hafva rätt dertill!»
Men det finnes icke någon varmare opinion för, några verkliga
vänner till yrkandet om sänkning till 500 kronor. Jag tror, att
att vännerna deraf åtminstone i riksdagen äro mycket få.
Vidare anser jag, att Riksdagen bör uttala, att den icke kan
vara med om den så kallade allmänna rösträtten. Sedan denna
fråga här sista gången debatterades, har förtroendet till den all¬
männa rösträtten säkerligen icke vuxit inom den svenska riks¬
dagen. För den bedrifves visserligen en liflig agitation och den
kommer säkerligen att fortfarande drifvas, så vida det icke äfven
i Sverige sker en återgång i ifvern för denna sak. Man skulle
kunna tänka sig möjligheten häraf så småningom äfven här, ty
det kan icke förnekas, att i Europa i allmänhet entusiasmen för
allmänna rösträtten på senare ticfen på märkligt sätt afsvalnat.
Der man har den, är man visst icke alltid belåten med den, fastän
man icke kan göra sig fri från den. Säkert är, att en motrörelse
mot den allmänna rösträtten gjort sig gällande, och det är icke
underligt. Jag vill blott säga ett ord mot den allmänna rösträtten.
Onsdagen den 26 April, f. m.
45
5:o 82.
Den allmänna rösträtten leder med nödvändighet till fåtalsvälde. ifrågasatt
Det är visst icke så, att det är de många, som då komma att ujstracknin<7
verkligen öfva inflytande, utan den allmänna rösträtten är denvåijarilsdags-
säkra basen för det argaste fåtalsvälde. Och livilka bland de få, män i Aandra
som då få den verkliga magten, — ja, vi känna dem, det blir de Kammaren.
få, som äro de skickligaste i att framkalla afund, misstänksamhet (Forts.)
och missnöje.
Vidare har jag velat gifva anledning till att uttala, att man
vill vara med om utsträckning af den allmänna rösträtten under
vissa garantier, under sådana garantier, som så vidt möjligt lemna
försäkran derom, att de intressen, som konstituera — ett folks
organiska lif varda tillgodosedda. Jag har dervid särskildt tänkt
på två slags garantier, och jag har i min motion kallat dem klass¬
val och proportionella val.
När jag talat om klassval, har jag tänkt på att klassval finnas
af hufvudsakligen två slag. Det ena slaget är sådana, som ske
derigenom, att olika klasser af medborgare, som representera olika
intressen, hvar för sig välja representanter. Nog äro sådana
klass val förnuftiga. Men i vår tid är det väl så godt som ingen
förhoppning att få dem antagna. En annan form af klassval är
mycket enklare. Det är sådana, som grunda sig på en graderad
röstskala. Val efter graderad röstskala äro icke blott ganska enkla
och förståeliga, utan de äro också i hög grad öfverensstämmande med
grundtanken för vår närvarande representation. Om man, såsom
man ofta gör, ställer tipp såsom den första satsen i den allmänna
rösträttens diskussion: ingen beskattning utan politisk rösträtt, så
är deraf att draga en ganska enkel konseqvens: »I samma mån som
högre beskattning, mera utvidgad rösträtt!» Ingen skall kunna
neka till, att denna konseqvens ganska väl sammanhänger med den
uppstälda utgångspunkten, icke heller att den innebär en ganska
stark garanti och att åtminstone frågan derom är värd att under¬
sökas. Man har så mycket mera anledning att tänka på denna
sak och undersöka frågan härom som vi sett att i ett annat land,
Belgien, nyss antagits en sådan form för val, »flerröstsystemet»,
såsom det kallas.
Om proportionella val har så mycket talats och skrifvits på
senare tiden, att jag hvarken behöfver eller vill nu närmare redo¬
göra för detta system. Jag vill blott fästa uppmärksamheten på,
att talet om proportionella val lyckats samla kring sig så mycket
intresse, att säkerligen icke någon detalj i nu föreliggande ärende
kunnat samla så mycket intresse. Detta bevisar, att det är värdt
att få en noggrann och allsidig undersökning om detta sätt för
val, hvilket med allt skäl af många anses såsom det rättvisaste
sättet för utöfvandet af politisk rösträtt. Jag har derför dristat
mig föreslå, att man skulle hos Kongl. Maj:t i underdånighet an¬
hålla om utredning af denna fråga och särskildt om frågan angå¬
ende klassval och proportionella val.
Sedan motionen framkommit har situationen i någon mån
ändrats derigenom, att regeringen på en till densamma stäld in-
N:o 32.
46
Onsdagen den 26 April, f. m.
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välja riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
terpellation i Andra Kammaren tillkännagifvit, att en utredning af
till rösträttsfrågan hörande spörsmål är under arbete, och det är
just till detta regeringens uttalande, konstitutionsutskottet hän¬
visat i sitt korta utlåtande och hvarpå utskottet stöder sitt af¬
styrkande. Hade icke det uttalandet skett, hade säkerligen icke
konstitutionsutskottets utlåtande framkommit i en form, som skulle
kunna tolkas, som om i utskottet icke funnits något understöd för
de af mig uttalade tankarne. Om nu min motion afslås, så skall
icke jag och — hvad som är vigtigare — icke regeringen deri se
ett uttryck för att den Första Kammaren icke anser, att den under¬
sökning, som regeringen företager, icke bör omfatta frågan om
tillämpning af graderad röstskala och proportionella val. Men
kraftigare än att på det sättet låta till regeringen komma kamma¬
rens uppfattning — om nu kammaren har samma uppfattning som
jag — vore, att dock verkligen kammaren beslöte att ingå till
Kongl. Maj:t med en anhållan derom, att vid den undersökning,
som pågår, också frågan om graderad röstskala och proportionella
val måtte blifva undersökt.
Jag skall derför taga mig friheten att yrka, att kammaren
ville besluta att i underdånig skrifvelse anhålla, att vid undersök¬
ningen angående den politiska rösträttens utsträckning Kongl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke val efter en gra¬
derad röstskala eller proportionella val böra komma till användning
vid en mera utsträckt rösträtt.
Friherre Klinckowström: Jag har med mycken uppmärksam¬
het genomläst konstitutionsutskottets föreliggande betänkande och
kan icke underlåta att beklaga, att konstitutionsutskottet ansett,
att Riksdagen skall vara belåten med det svar, som af utskottet
afgifvits å de väckta motionerna. Jag anser detta svar utgöra ett
fattigdomsbevis såväl för konstitutionsutskottets goda vilja som för
dess förmåga att behandla frågan, och detta är ganska beklagligt.
Under den långa tid, jag varit ledamot af denna kammare, har
jag åtskilliga gånger behandlat denna fråga, bland annat vid 1885
års riksdag, då jag väckte en motion angående valrätt och valbar¬
het till riksdagsman, och vidare har jag i den motion angående
arbetarefrågan, som jag väckte vid föregående års lagtima riksdag,
äfven berört den föreliggande frågan, emedan det icke kan för¬
nekas, att rösträttens utvidgning utgör ett af önskningsmålen för
arbetarne i alla länder. Jag kan dock icke vara med om den åsigt,
som gifvit sig till känna i den reservation, som åtföljer utskottets
betänkande, derför att denna reservation såväl som den åsigt, som
nu är den gällande rörande valbarheten till riksdagsman, utgår
från en falsk grund. De af reservanterna föreslagna likasom de
nuvarande bestämmelserna gå bland annat ut derpå, att den val-
berättigade skall ega fastighet af ett visst taxeringsvärde. Man
skall dock vara bra okunnig om de finansiella förhållandena i
landet, om man icke vet, att — något som nära nog hvarje dag i
de allmänna tidningarne bekräftas — det att ega en fastighet med
Onsdagen den *2tJ April, f. in.
47
Jf:o 32.
ett visst taxeringsvärde och det att ega eu förmögenhet till samma
belopp är två himmelsvidt skilda saker. Af de senaste statistiska
uppgifterna finner man, att all bevillningsskyldig fast egendom i
landet var taxerad till 3,661,000,000 kronor, men samtidigt utgjorde
den intecknade gälden ett belopp af 1,619,000,000 kronor. Således
se vi häraf, att öfver hufvud taget i hela landet all fastighet är
intecknad nära nog till halfva taxeringsvärdet. Se vi emellertid
på de exekutiva auktioner, som ske öfverallt i landet, vare sig på
jordbruksfastighet eller stadsfastighet, finna vi, att det intecknade
beloppet ofta är lika högt, ja, stundom högre än taxeringsvärdet å
den fastighet, som säljes. Ofta förlora inteckningshafvarne vid
dessa auktioner hela värdet af sina inteckningar. Man finner så¬
ledes, att det är rent af en illusion att blott tala om en fastighets
taxeringsvärde, utan man borde ovilkorligen tillägga, att det skall
vara den ointecknade delen deraf. Utan ett sådant tillägg kunna
tiggare och hvad folk som helst sitta både i denna och i den Andra
Kammaren, och att sådant kan ske, derpå hafva vi sett mång¬
faldiga bevis. Det är eget nog att fästa valrätt. och valbarhet vid
penningen, det är, såsom många gånger yttrats i denna kammare,
så att säga, en dans kring guldkalfven, och detta en dans, som är
helt och hållet illusorisk, på sätt jag nyss visat genom förhållandet
med fastigheternas taxeringsvärde.
Jag har i den af mig väckta motion, jag nyss särskildt nämnde,
angifvit andra och bättre grunder för valrätt och valbarhet än de
hittills gällande, och jag tror icke, att någon kan bestrida det rig-
tiga i mina sålunda uttalade åsigter. Jag anser, att man bör upp¬
ställa sådana grunder för den allmänna rösträtten, beträffande så¬
väl valrätt som valbarhet, att man får de bästa, skickligaste, oför¬
vitligaste, ekonomiskt och moraliskt oberoende samt fosterlands¬
älskande män att utöfva det högsta medborgerliga förtroendeupp¬
draget, det att utföra det svenska folkets talan, och icke sådana,
som egentligen icke hafva andra qvalifikationer än en viss ålder
och en fiktiv förmögenhet. Då förmögenheten icke är reel, är det
således blott åldern, som gör personer kompetenta att erhålla det
högsta medborgerliga förtroendet.
Jag anser således, att man nu befinner sig på en origtig väg,
och herrarne skola snart finna, att man nödgas öfvergifva denna
väg och inslå på en bättre och rigtigare.
Man säger nu, att det brådskar icke att uttala sig i denna
fråga, mycket mindre att göra något för att tillmötesgå den stora
massan af svenska folket, hvilken ännu står utanför både valrätt
och valbarhet. Jag tror dock, att de herrar, som hysa denna kon¬
servativa åsigt, mycket missräkna sig. De senaste händelserna i
Belgien hafva till fullo visat, hur farligt det är att beträda en
sådan väg, och om man ändock till följd af påtryckningar från de
oberättigades sida måste i elfte stunden besluta sig för eu för¬
ändring, såsom det skett i Belgien, så kan ofta ett sådant fram-
tvunget beslut blifva origtigt, och man kommer att gå längre än
man annars under fredliga och lugna förhållanden behof!.
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välja riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 32.
48
Onsdagen den 28 April, f. in.
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välja riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
Då jag icke kan förena mig om vare sig konstitutionsutskottets
förslag eller den reservation, som åtföljer utskottets betänkande,
tror jag det enda möjliga vara, att under diskussionen Riksdagens
båda kamrar dock ville uttala sig i denna fråga. Det lider väl
intet tvifvel, att. då Kongl. Maj:ts regering enligt hans excellens
herr statsministerns förklaring i Andra Kammaren är sysselsatt
med en utredning af rösträttsfrågan, det för regeringen skall vara
önskligt, att Riksdagen såsom sådan uttalar sin mening i frågan.
På grund häraf anser jag ock, att konstitutionsutskottet bort, såsom
jag vågar påstå varit dess pligt, uttala en bestämd mening och
icke försöka, genom att enbart stödja sig på den blifvande utred¬
ningen, att slippa yttra sig i denna fråga, hvilken dock är en af
de vigtigaste framtidsfrågor och föreligger i alla land.
Jag har icke något yrkande att framställa, men jag har an¬
sett det vara min pligt att uttala min åsigt i detta ämne.
Herr Casparsson: Till en början skall jag tillåta mig en liten
anmärkning mot det uttryckssätt, som utskottet begagnar. Ut¬
skottet talar upprepade gånger om »regeringen». »Regeringen har
tagit i öfvervägande», »undersökningar, som på regeringens föran¬
staltande komma att verkställas» o. s. v. Jag håller emellertid före
— och jag tror, att jag deri har stöd i grundlagen — att här i
Sverige finnes icke någon laglig regering utom Konungen i stats¬
rådet eller den tillförordnade regering, hvarom stadgas i 39, 42,
43 och 91 §§ regeringsformen. Denna fråga har, såvidt jag kan
fatta, icke förekommit inför Konungen i statsrådet. Hans excellens
herr statsministern sade också uttryckligen, då han besvarade eu
interpellation i detta ämne i Andra Kammaren: »Vid sådant för¬
hållande har statsrådet ej ansett skäl att redan nu föreslå Konun¬
gen att låta vidtaga några undersökningar.» Han nämnde också,
att frågan bland statsrådets medlemmar blifvit föremål för allvar¬
liga öfverläggningar, men jag föreställer mig dock, att den icke
upptagits till behandling hvarken af den tillförordnade regering,
som fäns i somras, eller den, som nu finnes. Man kan möjligen
säga, att denna anmärkning rör en småsak, men när orden skola
vara uttryck för tanken, anser jag, att orden ock höra rigtigt åter¬
gifva tanken, och med det uttryckssätt, utskottet användt, skulle
lätt den tanken kunna insmyga sig, att »regeringen» vore liktydigt
med statsrådsberedningen, ett åskådningssätt, som icke har stöd i
grundlagens vare sig ordalag eller anda, och ej heller i det svenska
folkets föreställningssätt.
Jag ber nu att få öfvergå till den reservation, som är afgifven
af de tio ledamöterna i konstitutionsutskottet från Andra Kam¬
maren. Jag anser det nemligen vara ganska betydelsefullt, att
alla ledamöterna från Andra Kammaren förenat sig om ett gemen¬
samt förslag. Dessa reservanter anse, att utskottet »bort tillstyrka
Riksdagen att till hyllande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga» det förslag, som är i reservationen intaget och hvithet är
baseradt på det så kallade 500-kronors-strecket.
Onsdagen den 26 April, f. m.
49
N:o 32.
Den första frågan är enligt mitt förmenande här den, huruvida
en sådan rösträttsutsträckning är behöflig eller, såsom grundlagen
kallar det, »högst nödig eller nyttig . Vill man komma till den
allmänna rösträtten, då tror jag, att en sådan utsträckning, som
den reservanterna föreslagit, kan vara ett lämpligt mellanstadium,
men vill man icke komma derhän, vill man fortfarande stå på
grunden af en begränsad rösträtt, tror jag icke, att en sådan ut¬
sträckning af rösträtten har skäl för sig. För närvarande utgör
antalet röst- och valberättigade i Sverige 60 per 1,000 af invånare-
antalet, men om man tillägger antalet af de personer, som icke
erlagt sina kommunalutskylder — att de icke erlagt dessa är
naturligtvis deras eget fel — men som skulle hafva haft rösträtt,
om de fullgjort sina kommunala skyldigheter, då uppgår, enligt
den undersökning, som skedde 1885—86, antalet röstberättigade till
66 per 1,000 invånare.
Huru förhåller det sig i öfriga länder, som hafva begränsad
rösträtt? Här har nämnts om Belgien. Vi veta, att det der i
dessa dagar skett en förändring, men der har hitintills valmännens
antal icke utgjort mer än 22 per mille. I Norge utgjorde val¬
männen 1885 62 per mille. 1888 uppgingo de till 65 per mille,
och vid sista valet utgjorde de 69 per mille, således ungefär samma
förhållande som i Sverige. Orsaken till den starka tillökning, som
skett från 1885 till 1891, vet jag icke bestämdt, men jag före¬
ställer mig, att möjligen myrmansinstitutionen kunnat hafva någon
inverkan på den starka stegringen. Dock är jag icke fullt säker
på, om denna min uppfattning är rigtig. I Holland utgjorde val¬
männen för 5 år sedan 29 per mille. För närvarande efter de nya
konstitutionella grunder, som der äro antagna, uppgå valmännen
till 290,000, hvilket utgör 60 per mille. I Ungern uppgå val¬
männen till 821,241 eller 47 valmän per mille. I Österrike ut¬
gjorde valmännen 1883 — det sista år, för hvilket jag lyckats er¬
hålla någon uppgift — 73 per mille, och i Spanien utgjorde de
1879 — det sista år, för hvilket jag lyckats att derifrån erhålla
uppgift — 55 per mille. Mpn ser således häraf, att med afseende
på valmännens antal Sverige godt kan mäta sig med flertalet af
de länder, som hafva begränsad rösträtt. 1 Italien utgjorde val¬
männen, enligt uppgifter för fem år sedan, 85 per mille. Sedan
bar det stigit till 96, och är för närvarande 99. Men det är att
märka, att i Italien fordras för valrätt eu årlig skatt till staten
af 14 kronor 25 öre, hvarjemte ledamöterna i Andra Kammaren
icke åtnjuta arfvode. Jag tror således icke, att man med skäl kan
påstå, att valförhållandena här i Sverige äro sämre eller ofördel¬
aktigare än i flertalet andra länder, som hafva begränsad rösträtt.
Jag skall nu bedja att något litet få beröra de verkningar,
som ett genomförande af reservanternas förslag skulle medföra, och
skall jag dervid begagna de statistiska utredningar, som skedde
1885—1886, och som afgåfvos till Kongl. Maj:t i mars 1887. Jag
tror, att man i allmänhet för litet beaktat dessa utredningar. De
äro uppgjorda i full öfverensstämmelse med det förslag, som reser-
Första Kammarens Prat. 1893. N:o 32. 4
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välja riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 32.
50
Onsdagen den 26 April, f. in.
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välja riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
vanterna framstält. Enligt detta förslag skulle de valberättigades
antal ökas med 58,4 %. Men det beror mycket på fördelningen
inom de olika valkretsarna.
Jag har i detta hänseende uppgjort några sifferberäkningar.
Går jag då först till städerna, skulle i 8 städer de nuvarande val¬
männens antal ökas med öfver 100 %, nemligen i Gefle med 198, i
%, i Söderhamn med 174,i %, Upsala med 165,9 %, Landskrona med
146,9 %, Norrköping med 137 %, Malmö med 132,6 %, Eskilstuna—
Strengnäs med 126,3 % och Södertelge m. fl. städer 100,5 %. Hvad
vill detta säga, att valmännens antal skulle ökas med öfver 100 %?
Det vill säga, att de, som skatta för en inkomst mellan 500 och
800 kronor, eller som ega fastighet af mellan 500 och 1,000 kronors
värde, kunna, om de hålla i hop, dominera hela valet. I 4 städer
eller stadsvalkretsar skulle antalet valmän komma att ökas med
mellan 80 och 90 %. 18 stadsvalkretsar skulle valmännens antal
ökas med mellan 70 och 80 %. 16 stadsvalkretsar skulle valmän¬
nens antal ökas med mellan 60 och 70 % och i 6 stadsvalkretsar
med mellan 50 och 60 %. Alltså, af 41 städer eller stadsvalkretsar
skulle valmännens antal i 32 komma att ökas med öfver 50 %, och
en sådan tillökning är i sig sjelf mycket beaktansvärd, och jag är
fullt öfvertygad, att med en skicklig ledning äfven af denna med
50 ä 90 % ökade valmanscorps skulle snart den politiska magten
helt och hållet öfvergå i deras händer. De städer, som skulle få
en tillökning af under 50 %, äro storstäderna Stockholm och Göte¬
borg, samt Jönköping, Kalmar och Lund och stadsvalkretsarna
Yexiö—Oscarsliamn, Visby—Borgholm, Laholm m. fl. och Marie-
stad m. fl.; således blott 9 städer, der antalet valmän skulle ökas
med mindre 50 %. Hvad beträffar Stockholm och Göteborg för¬
modar jag, att orsaken dertill är den, att lefnadskostnaderna i
dessa städer äro så höga, att de allra flesta, som äro bevillnings-
taxerp.de, hafva en inkomst, som uppgår till 800 kronor.
A landsbygden åter skulle i 10 domsagor valmännens antal
ökas med öfver 100 %, i 12 domsagor med 90—100 %, i 15 dom¬
sagor med 80—90 %, i 18 domsagor med 70—80 %, i 15 domsagor
med 60—70 %, i 14 domsagor med 50—60 % samt i 61 domsagor
med under 50 %.
I de vid nämnda undersöknings uppgörande befintliga 41 städer
eller stadsvalkretsar och 145 domsagor skulle således — under för¬
utsättning, att de röstberättigade fullgöra sina kommunala for-
pligtelser — valmännens antal komma att ökas med öfver 100 %
i 18 valkretsar, med öfver 50 % i 98 och med mindre än 50 <f„ i
70 valkretsar; en ökning, som tvifvelsutan skulle väsentligen för¬
ändra Andra Kammarens sammansättning.
Vill man nu se hvad för yrkesgrupper skulle komma i åt¬
njutande af ökadt politiskt inflytande, och hvilka som skulle komma
att få minskning, visar det sig af en bilaga, som är bifogad kon¬
stitutionsutskottets utlåtande 1888, att bland dem, som skulle
komma att få en relativ minskning, äro civile, kommunale och
dylika tjensteman, d. v. s. alla statens och kommunens embets- och
*-
Onsdngen ilen 26 April, f. in. 51 NtO 32.
tjensteman. Deremot skulle ökadt politiskt inflytande erhållas af ifrågasatt
civile, kommunal och dylika betjente. Minskning skulle ske för utsträchning
gruppen officerare, men ökning ske för gruppen underofficerare och % rältfn, att
manskap. Minskning skulle ske för gruppen handlande, affär smän,”mil? Andra
men ökning för gruppen handtverkare och dylika. Minskning i Kammaren.
politisk _ magt skulle komma att ega rum för sjökaptener, styrmän (Forte.)
och ökning för sjömän, fiskare. Minskning skulle inträda för fabriks-
och bruksegare, ökning för fabriks- och handtverksarbetare, minsk¬
ning skulle ega rum för yrkesgruppen: lärare, läkare och dylika,
d. v. s. idkare af vetenskap och konst, men ökning deremot för
gruppen: enskildes och bolags tjenare, och för öfrigt skulle prester,
folkskolelärare, klockare, gods- och hemmansegare erhålla minskning
i sitt politiska inflytande, men öfriga arbetare, arrendatorer, landt-
bruksinspektorer och dylika, räntetagare och husegare erhålla ökning.
Hvad som menas med räntetagare och husegare förklaras genom
ett tillägg, som visar, att denna grupp icke innefattar embetsman
eller betjente, som, med eller utan pension, tagit afsked från sin
tjenst, men deremot födorådstagare och undantagsman å lands¬
bygden, studerande, förvaltare, bokhållare och andra sådana per¬
soner^ som varit anstälde i bolags eller enskildes tjenst, men
derifrån tagit afsked. Det är således de grupper, som repre¬
sentera bildningen, förmögenheten och den fasta, oberoende sam¬
hällsställningen, som skulle få ett minskadt inflytande, och de
lösa, sammanflytande lagren i samhället skulle erhålla ökadt in¬
flytande.
Nu vill jag fråga: var det för att komma till detta resultat,
som ridderskapet och adeln och presterskapet afsade sig sina pri¬
vilegier? Var det för att komma till detta resultat, som borgare¬
ståndet nästan enhälligt och bondeståndet enhälligt antogo nu gäl¬
lande riksdagsordning? Jag tror, att denna fråga icke kan annat
än nekande besvaras. Om denna ändring skulle komma till stånd,
om Andra Kammaren skulle blifva så sammansatt, som reservan¬
terna tänkt sig nu, tror man då icke, att man snart skulle komma
till allmän rösträtt. Tror man, att denna Andra Kammare då
skulle kunna ega motståndskraft mot införande af allmän rösträtt,
och tror man, att Första Kammaren då skulle kunna för sin del
motstå densamma? Nej, det kunde inträffa, ty Andra Kammaren
hade då magten i sin hand att när som helst kunna sätta stats¬
skeppet på grund för att genomdrifva sin vilja och inför en sådan
eventualitet kunde det hända, att Första Kammaren funne om¬
ständigheterna kräfva att gifva med sig. Det är en allmän er¬
farenhet att ju mer rösträtten utsträckes, desto lägre sjunker re¬
presentationen. Fn engelsk historiker och tänkare yttrade dessa
ord: »det är de vulgära, sjelfviska, små äregirigheterna, eländig
advokatslughet, som skall fria till den allmänna rösträtten; ädlare
andar skola naturligen hålla sig tillbaka under den usla kampen
om magten. Och att regeras af låga själar är icke blott eu olycka,
det är en förbannelse». Jag tror icke att vi behöfva kasta blicken
långt omkring oss för att fatta, att det för ett land är en olycka
tf:o 82.
52
Onsdagen den 26 April, f. m.
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välja riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
och förbannelse att regeras af »låga själar». Och huru förhåller
det sig med den allmänna rösträttens förlofvade land, Amerika?
Har icke der korruptionen gripit omkring sig, så att det är nästan
förgäfves att sätta en dam deremot, och benämningen politician»
som borde vara en hederstitel, har blifvit ett smädeord.
Huru förhåller det sig i Frankrike med dess parlamentariska
skandaler och permanenta ministerkriser? Huru förhåller det sig
i vårt grannland Danmark'? Huru är det i Tyskland? Äfven
der har man fått blicken öppen för de konseqvenser, som den all¬
männa rösträtten medfört och kommer att medföra. Jag kan icke
underlåta att till kammarens protokoll bifoga några yttranden,
som stått att läsa i tyska tidningar, och som återgifvits af svenska.
Det ena yttrandet är ur National-Zeitung och lyder så:
»De demagogiske talarnes språk blifver ständigt gröfre och
späckas alltmera med väldiga, upphetsande slagord; begreppen om
heder och anständighet förvirras. Skilnaden mellan lögn och san¬
ning, ed och mened, utplånas och .flyter ut i det obestämda. — —
— — — De folkmassor, hvilka tilljubla dylika män, hafva ingen
aning om, att de dragas vid näsan af charlataner och af äregiriga
spekulanter. De följa blindt hvar och en, som talar deras språk,
som smickrar deras lidelser, som öfverbjuder deras grofhet. — —
— — — I mer än tjugu år hafva de politiska och ekonomiska
förhållandena i förening medverkat till att upplösa de moraliska
begreppen och sederna. Allestädes klagas öfver den parlamentariska
nivåns sänkning. De bildade klasserna kunna aldrig helt och
hållet frikännas från skuld, der de lägre folkklasserna blifva allt
mera råa och vilda. 1 Tyskland införde man utan förberedelser
den allmänna och hemliga rösträtten. Blott få anade 1867 följ¬
derna af denna åtgärd. Icke bildning, icke rikedom, icke begåf¬
ning, utan antalet har blifvit den i staten rådande magten».--
Hvad vill det säga, att antalet blir rådande? Jo, det är den
råa kraften, den råa massan. Liknande uttalanden förekomma i
Kölnische Zeitung. Tidningen säger :
»Saken är, att vi stå vid begynnelsen af en utveckling, som
skall leda till en plebejisk ombildning af Riksdagen. Den känslan
är allmän, att efter de nya valen plebejska kandidater skola upp¬
träda i alla vinklar och vrår. De skola dussinvis uppstå ur de
klerikala, antisemitiska, radikala, reaktionära och socialdemokra¬
tiska träsken, och då Eugen Richter förklarar, att den allmänna
rösträtten skall vara i stånd till att hela de skador, som måste
uppstå, så är detta blott en tom fras. Man förfalskar sanningen,
då man påstår, att detta valsystem allena bringar stämningar,
som redan finnas och sträfva att nå ytan, fram i dagens ljus; nej,
denna rösträtt frestar i hög grad partierna till att upphetsa de
sämsta lidelserna hos folket under deras strid för att besegra hvar¬
andra, och den frambringar de catilinariska existenser, som tolka
dessa lidelser.---— — Måhända skall en vacker dag en
väldig explosion af det nationella samvetet eller en orkanartad
storm, framkallad af allmän harm, bortsopa den allmänna röst-
Onsdagen den 26 April, f. in.
58
N:o 32.
rätten, som hotar den tyska folkfriheten, i det den gör det parla- ifrågasatt
mentariska lifvet löjligt». utsträckning
Det är den erfarenhet, hvartill man kommit genom den senaste "äija^iksdags-
tidens tilldragelser. För min del får jag säga, att jag aldrig har män i Andra
kunnat fatta den räddhågans anda, som under namn af »politisk Kammaren.
klokhet» börjat göra sig allt mer gällande. När det var fråga om (Forts.)
grundskatterna — jag talar nu icke om deras utjemnande och
reglerande, hvilket jag för min del alltid förordat, utan om deras
bortstrykande såsom skatt ef orm — sade man: det är icke värdt,
att man håller emot; de taga dem i alla fall. Och då det är fråga
om utsträckt rösträtt, säger man: ja, vi veta icke hvad vi skola
göra, men något måste vi göra. Och om den uppfattningen fort¬
farande får göra sig gällande, när det en gång kan blifva fråga
om vår politiska frihet och sjelfständighet, skall man, lifvad af
samma anda, utan tvifvel säga: hvad är det värdt, att vi försvara
oss; man tager oss i alla fall.
Jag har ansett den politiska klokheten ligga deri, att man
gör, hvad man anser vara rätt och för landet nyttigt, och derför,
herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Grefve Douglas: 1 anledning af förslaget om skrifvelse till
Kongl. Makt ber jag att såsom min åsigt få uttala, att en sådan
skrifvelse alldeles icke tyckes mig strida mot den ståndpunkt, som
utskottet antagit i motiveringen i sitt utlåtande.
Då, enligt hvad jag kan förstå, Första kammaren aldrig kommer
att gå in på en sänkning af strecket utan att ett så vigtigt steg,
som skulle i så hög grad förändra Andra Kammarens utseende,
äfven samtidigt åtföljdes af lagförslag, egnade att fortfarande trygga
samhällets lugna utveckling, anser jag tvärtom helt naturligt, att
Första Kammaren uttalar sig angående de åtgärder, hvilka efter
dess förmenande i främsta rummet borde komma i fråga att före¬
slås, för den händelse regeringen skulle vilja framträda med för¬
slag om utvidgningen af rösträtten. Att bland dessa åtgärder en
lag, afseende att höja åldern för utöfvande af valrätten till Andra
Kammaren, skulle hafva de bästa skäl för sig, det är åtminstone
min åsigt, och jag saknar ett sådant uttalande i skrifvelseförslaget.
Det föreligger ju visserligen icke ocli kan icke föreligga något
statistiskt material i detta afseende, men jag tror, att allmänna
erfarenheten ådagalagt, att intresset för politiska val är ganska
ringa vid en ålder af några och tjugu år, och kanske har man
icke heller den sjelfständighet i omdömet, som behöfves för att
bedöma olika kandidaters lämplighet. Att valagitationen kan i
någon mån öka det politiska intresset, tror jag visserligen, men i
samma män torde också sjelfständigheten i omdöme minskas. Fn
sådan lag behöfde ju icke beröfva någon, som eger rösträtt, den¬
samma, utan den kunde ju tänkas inträda successivt. Men äfven
i afseende å så kallade proportionella val tror jag, att en skrif
velse till Kongl. Maj:t i detta ämne skulle framhålla just den
form, som efter mitt förmenande på enklaste och lämpligaste
Nso 32.
Onsdagen den 26 April, f. m.
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välja riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
j>4
sättet söker trygga minoritetens rätt att äfven få blifva repre¬
senterad.
Jag behöfver icke ingå i någon närmare redogörelse för detta
valsätt. Jag ber bara att få uttala, att eu sammanslagning af
flera valkretsar till en är en nödvändig följd af en sådan lag, men
torde icke utgöra något oöfverstigligt funder för en sådan reform.
Jag medgifver villigt, att hvad som tilidragit sig under sista året
i afseende å rösträtten icke är egnadt att uppmuntra till att föreslå
utvidgningen af densamma, men hvad nu den allmänna rösträtten
angår, tror jag dock, att den enkla sanningen härvidlag småningom
börjar träda fram. Den har visat sig hos alla stora kulturstater,
som pröfvat på den, och derför torde det kanske icke vara för
sangvinisk att antaga, att denna sanning småningom om ett år
eller par äfven kommer att framtränga till oss. Denna sanning
säger oss, att öfverallt, der allmänna rösträtten varit införd, har
den haft samma följder, nemligen att sänka folkrepresentationens
moraliska nivå, att diskreditera parlamentarismen i den bildade all¬
mänhetens ögon och att på grund deraf i stort sedt utgöra början
af slutet på all parlamentarisk representation. Det är detta för¬
hållande och uteslutande detta förhållande, som åstadkommit i de
stora kulturstaterna, att den bättre delen af nationen mer och mer
börjat draga sig för att deltaga i det politiska lifvet och lemna
fältet öppet för ytterlighetspartierna och yrkespolitici lika väl på
den högra som venstra flygeln.
I motsats till den ärade talaren på uplandsbänken tror jag
icke, att en skrifvelse i här angifvet syfte skulle vara ett steg till
allmän rösträtt, icke ens ett indirekt sådant. Trodde jag det,
skulle jag bestämdt motsätta mig densamma. Men hur deciderad
motståndare jag än är till allmän rösträtt, kan jag dock icke finna
annat, än att den föreslagna åtgärden afser att på grund af vunnen
trettioårig erfarenhet förbereda vissa modifikationer och ändringar
i nu gällande valbestämmelser till Andra Kammaren, och som
skrifvelseförslaget i detta afseende snarare förefaller mig nyttigt
och gagneligt än skadligt, ber jag, herr talman, få tillkännagifva,
att jag gerna instämmer i det syfte, som skrifvelsen afser.
Herr Nyström: Det skulle kunna hända, om nu ingenting
vidare säges i saken och kammaren går in på den af herr Billing
föreslagna skrifvelsen, att regeringen — jag begagnar fortfarande
detta uttryck såsom godt och betecknande — skulle få den före¬
ställningen, att Första Kammaren bestämt sig för att i alla hän¬
delser någonting nu skall göras, kanske till och med gå så långt att
tyda en sådan skrifvelse derhän, att kammaren skulle hafva uttalat
sig för att just detta 500-kronorstreck nu skulle antagas, natur¬
ligtvis under förutsättning af en hel rad garantier och vilkor. Men
de som icke anse, att stämningen inom kammaren är sådan, de som
icke anse, att kammaren hvarken har sagt eller kommer att säga,
att den nu vill hafva något steg uttaget i den angifna rigtningen,
och som särskildt anse, att kammaren alls icke vill hafva detta
Onsdagen den 26 April, f. m.
55
N:o 32.
500-kronorstrecket vare sig med eller utan garantier — de hafva ifrågasatt
ingen anledning att vara med om en sådan skrifvelse, men full an-
ledning att antaga konstitutionsutskottets förslag, sådant som det ”åijarihsdags-
nu står. Den, som icke vill förorda en sak. synes ej hafva anled- män i Andra
ning att upptaga frågan, huru denna sak skulle kunna förverkligas. Kammaren.
Han har kanske tvärtom skäl att afhålla sig från hvad som skulle (Forts.)
kunna tydas såsom en påtryckning. Jag för min del kan icke vara
med om detta skrifvelseförslag, ty jag håller före, att konstitutions¬
utskottet säger just det — hvarken mer eller mindre — som kam¬
maren vill säga. Det vore alldeles origtigt att tyda den förhand¬
ling, som nu här pågår, så, att kammaren derigenom skulle uttala
sig för detta 500-kronors-streck, ty — jag upprepar det, och det var
äfven hufvudskälet, hvarför detta föll i konstitutionsutskottet —
det är en åtgärd, som alls icke hjelper. Detta är länge sedan på-
pekadt. Man tror — och detta ligger till grund för deras mening,
som motvilligt gå med härpå, men som dock gå med — man tror,
att man härigenom köper sig fred; men man köper sig icke någon
fred, ingenting annat än fortsatt agitation. Hafva vi icke hört
från »folkriksdagen? och från andra i detta afseende kompetenta
auktoriteter. huru man på dessa håll med förakt kastat från sig
presenten af ett 500-kronors-streck. Man vill ingenting annat hafva
än allmän rösträtt. Och man må alltså icke inbilla sig, att man
genom eu dylik utvidgning af rösträtten stäfjar ropet på allmän
rösträtt. Mig synes, herr talman, detta oupphörligt upprepade
talet, att »något måste göras» och att af detta föga hållbara skäl 500-
kronors-strecket bör antagas, erinra om en föreskrift, som förr i
tiden — naturligtvis icke nu — förekom i läkarekonstens praxis.
Der sades — liksom nu om 500-kronors-strecket — »något måste
föras?, något måste patienten taga in, antingen man vet hvad han
ar för fel eller icke, antingen det hjelper eller icke», på det att
det må synas, som om man gjort något». Så lydde den, ursprung¬
ligen latinska, formeln. Men medlet botar icke, utan har ingen
annan inverkan än möjligen den att reta aptiten. På samma
sätt här. Rörelsen vill icke veta af några streck. Det torde derför
vara befogadt att i det följande undanskjuta öfvergångsstadiet,
femhundrakronorsstrecket, och hålla sig till frågans verkliga inne¬
börd, den allmänna rösträtten.
Jag måste hålla med herr Casparsson att det ligger en viss
grad af feghet i talet om att rörelsen i denna riktning är så stark,
att man måste gifva vika; att ropet är så högljudt, att man —
med protest i sin inre öfvertygelse — måste ropa med. Jag tager
mig friheten att påminna herrarne om ett latinskt kraftord, att
det är mannapligt att std emot, »ardor civium prava jubentium?,
det vill säga att stå emot nitälskan eller agitation, såsom det nu
skulle kallas, hos medborgare, som kräfva det vrängt är. Detta är
en hänvisning till dem, som vilja tjena samhället på det rätta
sättet. Och Första Kammaren bör i detta fall påminna sig hvad
konstitutionsutskottet 1809 sade om eu lagstiftande magt, som skulle
vara »visligt trög till verkning men fast och stark till motstånd».
N:o 32.
56
Onsdagen den 26 April, f. in.
ifrågasatt Denna varning torde ej vara utan tillämplighet i ett läge sådant
aTrättln^att som nuvaranc^e- Om den så mycket omtalade agitationen, hvil-
väijTrihsdåys- ken, sasom förut blifvit sagdt, går ut på att uttrötta, men visser-
man i Andra ligen ej öfvertyga det konservativa motståndet, måste jag säga,
Kammaren, att jag liar lika litet nu som förr kunnat förvissa mig om att den
(Forts.) är rätt naturlig, att den har verklig rot i folkmedvetandet.
Förfärandet påminner, mine herrar, ovilkorligt om qvacksalf-
varne, hvilka gå omkring och fråga menniskorna, om de ej kunna
på något sätt känna sig sjuka, och när de sedan — lätt nog i
många fäll — lyckats framkalla eller suggerera ett sådant illa¬
mående, stå mycket villiga och färdiga att bota den nyskapade
sjukdomen med medel af egen tillverkning — dervid helt visst i
främsta rummet tänkande på läkarearfvodet. Pa tal om agitationen
— som i och för sig aldrig kan utgöra ett argument — får man
icke glömma den så otaligt många gånger och alltid med framgång
använda bilden om strömmen, som icke får uppdämmas så, att den
stiger öfver sina bräddar eller genombryter damverket och forsar
fram som en förhärjande störtflod, utan i stället måste i tid afledas
och oskadliggöras. Bilden är god med sina två möjligheter, den
ena afskräckande och den andra tilltalande, men ännu något annat
kan inträffa. Tänk, om flödet sinar och faran utan vidare åtgärd
försvinner. Det ser verkligen irt, som om något sådant nu skulle
inträffa, och det vore icke första gången i mensklighetens historia
som dylika rörelser, om hvilka det oaflåtlig^ profeterats att de voro
»utvecklingskraf» hvilkas tillväxt af intet skulle kunna hejdas,
sedan gått tillbaka och lemnat ganska ringa spår efter sig. Det
har redan af några talare framhållits, att en motströmning mot
den allmänna rösträttens framfart börjar förspörjas på många håll.
När det gäller importerade politiska idéer, kommer vårt land gerna
något på efterkälken, och det skulle derför ej förvåna oss, om vi
ännu sträfvade i uppförsbacken, medan det på andra håll börjat gå
utföre med denna rörelse. Emellertid märkas ju äfven hos oss tec¬
ken till en förändring, till en återgång.
Det är blott något oväntadt, att denna förändring kommit så
snart och såsom det tyckes redan ganska starkt gjort sig gällande.
1 andra länder måste motströmningen nu vara mycket stark; säkert
är att kritiken är hård.
Angående Tyskland skulle jag, till det herr Casparsson anförde,
ur broschyrer in. m., som varit för konstitutionsutskottet tillgäng¬
liga, kunna lägga oändligt mycket mera, som visar, huru till ytter¬
lighet man är missbelåten med den nuvarande ställningen, och både
till höger och venster ser sig om efter något sätt att komma ut ur
densamma; öfver allt tyckes den allmänna rösträtten der vara föga
populär. I Frankrike finner man det hafva gått väl långt, då af-
skedandet af en arbetare vid strejken i Carmaux betecknas såsom
ett »brott mot den allmänna rösträtten» och framkallar svårigheter
för regeringen. I Amerika liksom i Frankrike är man föga belåten
med karakteren af de representanter, som den allmänna rösträtten
skänkt landet, och öfver allt i alla länder lyder omdömet på detta
Onsdagen den 2(> April, f. in.
57
N:o 32.
sätt, — att icke tala om det missnöje, som på andra sidan alstrats
af qvinnornas uteslutande, af åldersklasserna m. m.
En auktoritet, L. v. Hirsckfeld, anmärker, att genom den all¬
männa rösträtten gör sig folkmeningen gällande med numerisk-
mekanisk öfvervigt genom en gruppbildning, men icke en organisk,
utan en tillfällig, numerisk ansamling. Från många håll pavisas,
att grundformen för denna rösträtts utöfvande kan beskrifvas i
uttrycket: allt eller intet. Man finner det orimligt, att af 100,000
valberättigade, som utan vidare gradering gå till valurnan, skola
50,001 kunna insätta alla sina kandidater, under det att de 49,999
icke blifva representerade af en enda. Men man går vidare. Man
tänker sig, att i den beslutande församling, som representerar den
knappa majoriteten af de valberättigade, uppstår en vigtig fråga,
som söndrar församlingen i två nästan lika stora afdelningar, vo¬
tering med en rösts majoritet blir afgörande för denna vigtiga fråga
som alltså framdrifvits af en »majoritet», som representerar endast
en obetydlighet mer än en fjerdedel af valmännen. Afgörandet
tillkommer nemligen i första handen ungefär hälften af valmännen
och i sista handen ungefär hälften af dessa segrande valmäns re-
Sresentanter. Detta finner man icke utan skäl betänkligt, och från
etta förhållande hemtar oppositionen mot allmänna rösträtten ett
af sina vapen.
Man säger vidare: denna reform skulle icke förhjelpa den en¬
skilde till bättre rätt, den skulle komma att verka genom grupp¬
bildningar, genom massrörelser, som egentligen eu dast befordra leda¬
rens magt och intressen, och erfarenheten talar ej annat språk.
Vidare har man anmärkt, att den enkla numeriska öfvervigten
skapar eu ställning, som jag äfven finner ytterst karakteristisk;
antingen uppkommer missnöje bland dem, som ligga under i denna
strid, eller också likgiltighet för allmänna angelägenheter eller slut¬
ligen onaturliga allianser, hvilka mer än mycket annat äro utmär¬
kande för systemet. En meningsgrupp, som ensam icke är nog
talrik för att göra sig gällande, sluter sig ofta tillsammans med
någon annan missnöjd grupp, med hvilken den i öfrigt icke har
något gemensamt, hvilken den till och med enligt sina grundsatser
borde bekämpa. Men detta är icke något sonat politiskt lif, och
likväl är detta endast några af de oändligt många olägenheter, som
medfölja den allmänna rösträtten.
Jag vill emellertid icke trötta kammaren med att genomgå
alla de anmärkningar, som med växande styrka rigtas mot den
allmänna rösträtten. Det är då mer hugnesamt att vända sig till
dem, som söka och föreslå hjelpmedel mot dessa olägenheter. Som¬
liga hafva då sökt dem i de proportionella valen och dessa hafva
blifvit så vidsträckt undersökta och tillämpade, att man nu har eu
hel systematik för de olika arterna deraf Tyskarne (exempelvis
Prof. H. Kusin) hafva redan sina indelningar tardiga. Man talar
om »empiriska» och rationella» former, om artificiellav och natur¬
liga procedurer m. in. Äfven hos oss hafva ju allehanda förslag
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välja riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 82.
Onsdagen den 26 April, f. in.
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välja riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
5K
framkommit för denna frågas lösning. Med ett ord, intresset för
saken är i alla länder rätt lifligt.
Vidare hafva till förvåning för hvar och en, som minnes, huru
landet låg för tio år sedan, klassvalen åter kommit under diskus¬
sion och kräfva uppmärksamhet såsom hjelpmedel mot nyssnämnda
olägenheter. Jag vill icke säga, att man på denna väg ännu kom¬
mit till någon lösning af problemet, man söker den i olika rigt-
ningar, ty från ena hållet ropas på undersökning, i hvad mån
yrkesklasserna såsom sådana kunna eller böra representeras, och
från andra yrkas på att förmögenheten (inkomst, skattebelopp) eller
ock bildningen bör läggas till grund för den tilltänkta klassindel¬
ningen, och slutligen hafva flerröstsystem icke blott blifvit disku¬
terade, utan ett sådant system har ju nyligen blifvit genomfördt i
Belgien; man har väl på Nyssens system sökt klistra den allmänna
rösträttens etikett, men det finnes väl ingen, som icke tror att
denna etikett tills vidare sitter temligen löst. Förutom de pro¬
portionella valen och klassvalen, af hvilka. som nämndt, eu hel
mängd varianter finnas, har man föreslagit andra utvägar, bland
andra den att decentralisera statslifvet, så att kommunerna skulle
öfvertaga en stor del af hvad som annars hör till statsverkets för¬
valtning, allt för att åvägabringa en förbättring i det nuvarande
tillståndet, hvarför man annars icke kunnat föreslå något annat
medel än detta omtvistade: utsträckning af den politiska rösträtten.
Inom utskottet — och jag tror icke det kan vara någon indiskre¬
tion att omtala detta — tvistade man ganska litet om vare sig
500-kronors-strecket eller den allmänna rösträtten, men man hörde
deremot med intresse på de förslag till lösning på annat sätt af
rösträttsfrågan, hvarom jag nu tillåtit mig att framkasta några
antydningar. Hos oss vågar jag äfven påstå, att det icke skulle
vara förenadt med några stora olägenheter att utan vidare vänta
med förändringar i detta hänseende, ty jag, liksom nog äfven de
fleste af herrarne, är öfvertygad, att om icke en familjeförsörjare,
en arbetare, för närvarande har denna inkomst af 800 kronor om
året, kommer han mycket snart att få den och således utan vidare
rycka upp i de valberättigades klass. Jag tillåter mig härom ur
den statistiska byråns redogörelse anföra några få siffror. Dräng¬
lönerna hafva på den korta tiden från 1865 till 1890 stigit från
117 kronor till 164 och värdet af stat och lön för en dräng frän
283 kr. (1865) till 389 kr. (1890) (hvarvid bostad, vedbrand och
diverse andra förmåner ej medräknats). Denna stegring af arbets¬
lönerna är i det närmaste konstant, och man skulle alltså med en
rätt stor grad af sannolikhet kunna uträkna, när 800-kronors-
strecket skall vara uppnådt, och när genom ökning af arbetsvärdet
en fullkraftig arbetare utan vidare skall hafva vunnit politisk
rösträtt.
Nej, mine herrar, jag vidhåller hvad jag tillåtit mig säga, då
jag förut haft ordet i denna fråga, att den progressiva konserva¬
tismen är hvad som för oss bör vara bestämmande. Här säger
man kanske: hvad är det för motsägelse i sjelfva begreppet? Men
Onadugen den 26 April, f. m.
56
Jifo 32.
det är icke motsägelse annat än i namnet, ty saken är densamma
som det gamla välkända: utveckling på det beståendes grund. Jag
haller före, att de, som hylla denna åskådning, böra egna hela sin
kraft att befordra de sociala problemens lösning och att särskildt
i afseende på arbetarefrågan skaffa reella fördelar åt arbetare, och
jag skulle önska, herr talman, att vi särskildt vid dessa sträf-
vanden körde i kapp med de liberala och radikala reformatorerna,
endast med den skilnad, att, jernvägståget under vår ledning, ehuru
med samma starka fart, alltid komme att hålla sig på skenorna,
under det att våra motståndare snart skulle leda det ned i gro-
parne och dikena vid sidan af banan.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Annerstedt: Då det, enligt min uppfattning, icke kan
förutsättas, att den representationsreform, som 1865 vidtogs, en gång
för alla skall hafva afslutat utvecklingen af de politiska förhållan¬
dena i vårt land, utan, enligt mitt förmenande, det kan antagas,
att den ordning, som då infördes, är mägtig af vidare utveckling,
och då jag vidare antager, att det är en fråga, som väl förtjenar
undersökning, huruvida icke denna utveckling kan försiggå på så¬
dant sätt, att i analogi med hvad som 1865 egde rum i eu följande
tid personer, som för närvarande äro uteslutna från deltagande i
de politiska angelägenheterna, kunna berättigas att i mer eller
mindre utsträckning deri deltaga under sådana former för val¬
rättens utöfning, att landets frihet och sjelfständighet icke genom
den nya representationsförändringen sättes i fara, så synes det
mig icke kunna anses såsom bevis på feghet, om Första Kammaren
i den fråga som föreligger besluter ett sådant uttalande till Kongl.
Maj:t, att vid den undersökning, som statsrådets främste man för¬
klarat skall ega rum, Första Kammaren angifver vissa synpunkter,
som vid denna undersökning böra tagas under öfvervägande. Det
är detta, som den förste talaren, enligt mitt förmenande, i sitt
skrifvelseförslag antydt, och jag föreställer mig, att de ledamöter
i kammaren, som, utan att genom detta sitt uttalande vilja för¬
binda sig till att under alla förhållanden antaga vare sig 500-
kronors-strecket eller den allmänna rösträtten, ansluta sig till herr
Billings förslag, derigenom förklara, att enligt deras åsigt den nu¬
varande representationen kan utvecklas, ocli att denna utveckling
kan gå i sådan rigtning, att flera personer erhålla rätt att deltaga
i det politiska lifvet, om utvecklingen kan gifvas sådan form, att
någon fara för de politiska förhållandenas lugna utveckling i vårt
land icke derigenom åstadkommes. Enligt mitt förmenande är det
f>roportionella valsättet synnerligen egnadt att utgöra en utveck-
ingsform, genom hvars användande flera valmän skulle kunna
deltaga i utseendet af representanter, än hvad nu är fallet, och då,
på grund af nutida förhållanden i ett annat land, äfven eu under¬
sökning skulle kunna anses lämplig, huruvida införandet af eu gra¬
derad röstskala under en eller annan form af den allmänna me¬
ningen kunde betraktas såsom en efter nuvarande förhållanden af-
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välj a riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 32.
60
Onsdagen den 26 April, f. m.
ifrågasatt passad utveckling af gällande rösträttsbestämmelser, finner jag mig
utsträckning för mjn (]el höra instämma i herr Billings förslag, som naturligt-
väijariksdagl- v^s afser att uppräkna alla de vigtiga omständigheter, som
män i Andra höra tagas i betraktande vid eu undersökning, utan endast att an-
Kammaren. gifva några af de vigtigaste.
(Forts.) På dessa grunder anhåller jag om bifall till herr Billings yr¬
kande om bifall till den af honom föreslagna skrifvelsen till Kongl.
Maj:t.
Herr Ber gins: Då utskottet afstyrkt förevarande motion af
det skälet, att en utredning af rösträttsfrågan vore att förvänta
från regeringen, har utskottet naturligtvis icke haft anledning att
* inlåta sig på frågan om de garantier, som böra uppställas för en
utvidgning af den politiska rösträtten. Man har nu uttalat sig
till förmån för proportionella val och klassval; för min del tror
lag, att ingendera af dessa former är lämplig. Att öfvergå till
tlassval, sedan samfälda val på goda grunder införts, tror jag icke
böra komma i fråga, och mot de proportionella valen kan invändas,
att deras införande skulle möta stora hinder, då det förutsätter en
högst väsentlig ombildning af valkretsarne såväl på landet som i
städerna, med undantag af de största. Jag är öfvertygad, att
denna ombildning skulle möta ett bestämdt motstånd. Valkret-
sarne skulle då göras så stora, att åtminstone tre riksdagsmän
skulle utses för hvarje valkrets. Att nu besluta en skrifvelse, som
förordar något sådant, synes mig icke vara på sin plats, utan an¬
håller jag om bifall till utskottets hemställan.
Herr A lin: Utskottet har under diskussionen fått mottaga
ganska skarpa anmärkningar från ett par håll. Jag har visserli¬
gen icke varit i tillfälle att deltaga i aftättniiigen af utskottets
utlåtande, men vill dock genmäla att, om det med afseende på en
anmärkning af min högt ärade granne på uplandsbänken torde
böra medgifvas, att uttrycket »regeringen» på det första stället är
något oegentligt, kan jag dock icke finna, att detta uttryck på de
öfriga ställena är olämpligt använda
Hvad angår den anmärkning, som af den ärade talaren på
elfsborgsbänken framstäldes, vill jag hänvisa till de utredningar,
som konstitutionsutskottet vid föregående tillfällen, då frågan un¬
der de sista åren varit före, har lemnat. Att utskottet, då nu
underrättelse meddelats, att man har att förvänta en undersökning,
som skall komplettera och lemna noggrannare resultat, än den som
gjordes på grund af 1885 års förhållanden — en undersökning, som
skedde så snart som två år efter tillkomsten af 1883 års bevill¬
ningsförordning — nöjt sig med att hänvisa till den bebådade un¬
dersökningen och de väntade resultaten, finner jag så naturligt,
att det förvånar mig, att någon anmärkning deremot kunnat fram¬
ställas.
Hvad för öfrigt herr Nyströms anförande beträffar, synes mig
hans angrepp mot herr Billings förslag icke alldeles på sin plats.
Onsdagen den 26 April, f. in
61
N:o 32.
Jag skulle kunna förstå dessa anmärkningar, om lierr Billing före- ifrågasatt
slagit en skrifvelse med anhållan om en undersökning, men så är ntstraclcn‘n9
alldeles icke förhållandet. Man vet genom ett officiellt meddelande ^{ija^rikadags-
att undersökning pågår eller inom kort kommer att börja, och hvad män i Andra
herr Billing afser är endast att få fram ett uttalande om kamma- Kammaren.
rens önskan att vid denna undersökning äfven de synpunkter, som (Forts.)
i herr Billings förslag betonats, måtte beaktas. Att detta är något,
som man af. konservativa hänsyn bör sätta sig emot, kan jag för
min del icke finna. •
Herr Törnebladh: Jag skall icke länge uppehålla kammarens
tid. Då jag står på ungefär samma ståndpunkt som min ärade
granne till höger och den förste talaren, skall jag endast tillåta
mig att föreslå en modifikation i det af den senare framstälda
skrifvelseförslaget, så till vida, att efter orden »taga i öfvervä-
fande» inskjutas orden Mand annat». Dermed har man tydligt till-
ännagifvit, att om ock invändningar kunna göras mot de särskidt
framhållna sätten för garantiers åvägabringande, så finnas äfven an¬
dra former, som kunna komma i betraktande. Det är visserligen
sant, att anmärkningar gjorts och fortfarande göras mot parlamen¬
tarismen; det är äfven sant, att den allmänna rösträtten i åtskil¬
liga länder medfört betänkliga faror och vådor, men faktum är för
det första, att parlamentarismen i den bemärkelsen af ordet, att
representationen måste hafva mycket att säga, existerar, och vi¬
dare är också fullkomligt faktiskt, att en rörelse finnes hos oss,
som syftar till en utsträckning af den politiska rösträtten. Hvilka
dimensioner denna rörelse må hafva haft, lemnar jag derhän, men
att den fått starkare fart efter härordningsförslagets antagande,
torde vara utan tvifvel. Under sådana förhållanden är det icke
feghet, utan klokhet att undersöka hvad som bör göras för att få
det bästa möjliga af hvad som i alla fäll, på grund af faktiska
förhållanden, måste komma under öfvervägande.
Jag tillåter mig således yrka bifall till herr Billings skrif-
velseförslag med den ändring, hvarom jag nyss hemstält.
Herr Larsson, Diss Olof: Endast ett par ord! Jag vill helt
kort tillkännagifva, att jag icke kommer att rösta för skrifvelse¬
förslaget, då redan ett officielt meddelande föreligger, att Kongl.
Maj:t vidtagit åtgärder för att utreda denna fråga. Det kan ej
vara lämpligt att i förtid uttala sig om i hvilken rigtning frågan
skall lösas, ty det lärer väl blifva den pågående utredningen, som
skall visa oss i hvilken rigtning frågan bör lösas.
Jag vill emellertid, då frågan är under utredning, passa på
tillfället och uttala min mening angående ett förhållande, som jag
hoppas må komma under ompröfning vid frågans utredning hos
Kongl. Maj:t. Jag skulle önska att dervid toges under öfver¬
vägande, huruvida icke en landtbo i fråga om val till ledamöter i
Andra Kammaren skulle kunna få lika mycket att betyda som eu
stadsbo. Derifrån bör man, enligt min uppfattning, utgå, då frå-
Nso 32.
Onsdagen den 26 April, f. in.
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
välj a riksdags¬
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)
62
gan om en reform af rösträtten vid utseende af Andra Kammaren
behandlas, ty det är ett orimligt förhållande som nu eger rum.
Det fordras nu tre landtbor för att väga upp en stadsbo; det vill
säga, om en stadsbo flyttat ut till landet, är han blott 1/3 så mycket
värd, som då han bodde i staden, och då en landtbo flyttar in till
stad, blir han i rösträttsafseende 3-dubbelt så mycket värd mot
hvad lian var förut. Detta är en orimlighet mycket större än det
så mycket öfverklagade strecket, öfver hvilket så mycket oväsen
föres; besynnerligt nog hör man aldrig dessa rösträttsitrare och
agitatorer framhålla detta.
Jag har endast velat framhålla detta, på det att vid den af
Kongl. Maj:t förordnade utredningen äfven dessa förhållanden måtte
tagas i betraktande.
Herr Billing: Då den formulering af skrifvelsen, som herr
Törnebladh föreslagit, till syftet alldeles sammanfaller med den af
mig framstälda, men fullständigar denna, skall jag bedja att få
återtaga detta mitt förslag och yrka bifall till herr Törnebladhs.
Herr Annerstedt: Jag anhåller att få återtaga mitt yrkande
och förenar mig med herr Törnebladh.
Friherre Klingspor: Jag anhåller endast att få framhålla
min uppfattning, att inom landet något verkligt kraf icke före¬
finnes på streckets nedsättning. Äfven vill jag uttala, att jag
alldeles icke anser en sådan nedsättning för närvarande behöflig
eller af förhållandena påkallad, och denna min uppfattning stöder
jag dels på egen öfvertygelse och dels på åsigter, som äro allmänna
inom den ort, der jag är bosatt, hvarest på ett allmänt möte för
några år sedan uttalades, att någon sänkning af strecket icke vore
önskvärd. Snarare skulle en höjning af strecket vara i konseqvens
med det ändrade penningvärdet. Ätt tala om ett 500-kronors-
streck synes mig vara ett nonsens, då detta streck på vissa orter
understiger existensminimum och på andra sammanfaller dermed,
och då all anledning förefinnes, att detta minimum kommer att
höjas, föreställer jag mig, att en dylik sänkning af strecket vore
mindre lämplig.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande under öfver¬
läggningen yrkats dels bifall till hvad utskottet hemstält, dels
ock, af herr Törnebladh, att Riksdagen skulle i underdånig skrif¬
velse anhålla, att vid undersökningen angående den politiska röst¬
rättens utsträckning Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, bland
annat, huruvida ej val efter en graderad röstskala eller proportio¬
nella val böra komma till användning vid en mera utsträckt
rösträtt.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Onsdagen den 26 April, f. m.
63
N:o 32.
Herr Billing begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, ifrågasatt
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse: utsträckning
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt ntt
utlåtande n:o 26, röstar ÄÄ
Kammaren.
Ja; (Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, besluter kammaren, att Riksdagen skall i under¬
dånig skrifvelse anhålla, att vid undersökningen angående den po¬
litiska rösträttens utsträckning Kong! Maj:t måtte taga i öfver¬
vägande, bland annat, huruvida ej val efter en graderad röstskala
eller proportionella val böra komma till användning vid en mera
utsträckt rösträtt.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 54;
Nej — 34.
Anmäldes och bordlädes:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 29, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af §§ 2 och 3 tryckfrihetsförordningen;
samt
bevillningsutskottets betänkande n:o 22, angående beräkning af
vissa bevillningar för år 1894.
Kammaren åtskildes kl. 4.o 5 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjernci.