RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1893. Första Kammaren. N:o 24.
Onsdagen den 12 april, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 5 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 6, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel, omfat¬
tande anslagen till sjöförsvaret.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 22
och 23 samt bevillningsutskottets nämnda dag bordlagda betänkande
n:o 13.
Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets näst-
lidne dag bordlagda memorial n:o 14, i anledning af kamrarnes skilj¬
aktiga beslut rörande punkten 8:o b) af utskottets betänkande n:o 7,
angående vissa delar af tullbevillningen.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran be¬
villningsutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:is 15 och 16.
Vid föredragning af bankoutskottets sistlidne dag bordlagda me¬
morial n:o 9, med förslag till omröstningsproposition med anledning
Första Kammarens Prof. 1893. N:o Vt. 1
N:o 24.
2
Ifrågasatta
ändringar i
riksaktenm. to.
Onsdagen den 12 April, f. m.
af kamrarnes olika beslut i fråga om inrättande af nya afdelnings-
kontor af riksbanken, godkändes den föreslagna omröstningsproposi-
tionen.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden och memorial n:is
26—34 äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag
bordlagda utlåtanden n:is 7—9.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 22 och 23 sistlidne
mars bordlagda utlåtande n:o 14, i anledning af väckta motioner,
innefattande förslag till dels ändrad lydelse af §§ 1, 4, 5, 7 och 12
i den mellan Sverige och Norge upprättade riksakt, dels ock dermed
sammanhängande ändringar i regeringsformen, riksdagsordningen och
tryckfrihetsförordningen.
Friherre Klinckowström: Då det nu föreliggande betänkandet
af konstitutionsutskottet med anledning af herr Ljungmans motion
svårligen, enligt mitt förmenande, kan behandlas, hvad beträffar de
unionella förhållandena mellan de två brödrafolken, utan att man på
samma gång omnämner och behandlar de uttalanden, statsutskottet
gjort i sitt näst efter detta betänkande följande utlåtande n:o 4, rö¬
rande anslagen till tredje hufvudtiteln, beder jag att, der så erfordras,
få åberopa detta senare utskotts uttalanden i frågan.
Hvad beträffar först konstitutionsutskottets föreliggande betän¬
kande, kan jag icke annat än till alla delar instämma i detsamma.
Men jag vet icke, om utskottet har haft sig bekant ett uttalande, som
skedde, då 1815 års konstitutionsutskott behandlade frågan om Norges
och Sveriges föreningsförhållanden, på grund af en nådig proposition
af Kongl. Maj:t till riksstånden “om de nya constitutionella förhållan¬
den, som till följe af föreningen mellan Sverige och Norrige uppkom¬
mit". Denna proposition var daterad den 12 april 1815. Konstitutions¬
utskottet, som behandlade de i Kongl. Maj:ts proposition omnämnda
paragrafer, hvilka Kongl. Maj:t ansåg vara gemensamma för båda
folken, instämde i allmänhet med få modifikationer i Kongl. Maj:ts
förslag, men derjemte bifogade utskottet ett diktamen af Axel Gabriel
Silfverstolpe, som var eu af de verksammaste ledamöterna i 1815 års
konstitutionsutskott och som just vidrörde samma saker som den här
ifrågavarande Ljungmanska motionen, hvilken, såsom herrarne litet
hvar känna till, afser att förändra den svenska grundlagen och deri
införa de unionella bestämmelser, som man anser med nödvändighet
vara för båda folken gemensamma. Silfverstolpe varnar deremot, och
1815 års konstitutionsutskott har tagit denna varning ad notam och
således icke velat införa dessa bestämmelser i Sveriges grundlag.
Silfverstolpe yttrar sig i denna fråga med följande ord. “I kraft af
3
Onsdagen den 12 April, f. m.
hvad jag nu anser mig hafva utredt, tror jag alltså, att merberörde
frågor, och alla framtida af enahanda beskaffenhet, ehuru under en
viss. inskränkt synpunkt constitutionella, icke böra i afseende på af-
göringstiden behandlas så, som stadgandena rörande vårt inre constitu¬
tionella skick, utan, bestämdt sagdt, nu och alltid afgöras genast.
Men jag tror derjemte, och äfven af denna grund, att det nya vid
våra Grundlagars upprättande oförutsedda, eller åtminstone icke då
trodda, förhållande, som uppkommit mellan Sverige och Norrige, bör
i en safskildt Lag uppfattas och fastställas, på det, i den oförmodade
och beklagliga, men visserligen tänkbara händelsen af föreningsbandets
upplösning, Sveriges enskildta Constitution, lika som Norriges, ej måtte
då å nyo behöfva förändring, för att vidmagthåila hvardera Staten
vid det skick, densamma, såsom särskild t, var ämnad att äga."
Jag tror, att detta både varit ett mycket bättre skäl, än det ringa
som konstitutionsutskottet här anfört, för att afslå denna och alla
följande motioner med dylik tendens att rubba vår grundlags enbart
svenska betydelse.
Hvad deremot beträffar det uttalande, som statsutskottet på pag.
3 i sitt betänkande rörande regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel framstält, beträffande den s. k. konsulatfrågan i
Norge, vill jag här, innan jag fortsätter mitt yttrande och på det jag
icke måtte blifva i någon mån missförstådd, uttala, att jag i allo delar
statsutskottets mening rörande konsulatfrågan. Dess egenskap är icke
att vara eu enbart norsk fråga, utan en fråga, som rör de båda förenade
rikena gemensamt; och för öfrigt måste ett bifall till de norska klufven
medföra konseqvenser såväl för hela utrikesrepresentationen som i
afseende å beskaffenheten af den chef, som skulle leda dessa utrikes-
angelägenheter, derutinnan att nemligen, enligt den yttersta vensterns
i det nuvarande norska Stortinget förmenande, det skulle blifva eu
särskild utrikesminister för Norge och en särskild för Sverige eller
också en gemensam utrikesminister, som kunde vara svensk eller
norrman, hvilken senare anordning jag skulle på det högsta beklaga,
om Sverige ginge in på. Jag tror äfven, i likhet med statsutskottet
uti sista momentet af dess uttalande på sid. 3, att det vore önskvärdt,
och jag tror äfven rigtigt, om Riksdagen, jemte det att den så enhäl¬
ligt som möjligt ville godkänna detta statsutskottets uttalande rörande
den s. k. konsulatfrågan, äfven ville framställa till Hans Maj:t Unions-
konungen den underdåniga begäran, att Riksdagen måtte beredas till¬
fälle att yttra sig i ämnet, innan något beslut fattas, som inverkar
på de nuvarande gemensamhetsförhållandena. Jag finner likväl, att
statsutskottet vid detta uttalande hade kunnat ännu mera skaffa sig
skäl för sin åsigt, då man vet att, enligt 7 § 5 mom. i den s. k.
riksakten, “saker, som angå båda rikena och ej genom sin natur till¬
höra något särskildt departements handläggning, föredragas af stats¬
ministern för utrikes ärendena" etc. Detta uttryck i riksakten visar,
synes det mig, tydligt och klart, att alla de ärenden som angå båda
rikena gemensamt äro, enligt riksakten, underkastade båda rikenas
statsmagters gemensamma beslut.
Sedan jag nu uttalat mig rörande föreliggande fråga såväl i
N:0 24.
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten m. m.
(Forts.)
N:o 24.
4
Onsdagen den 12 April, f. m.
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten m. m
(Forts.)
konstitutionsutskottets betänkande som äfven i det derpå följande
statsutskottets utlåtande n:o 4, har jag likvisst velat begagna tillfället
för att bär äfven uttala mig i den norska unionsfrågan i dess helhet,
då jag icke ämnar sedermera besvära kammaren med något yttrande
i denna fråga.
Hvad således beträffar den norska frågan i dess helhet, önskar jag
få med några ord behandla dess uppkomst, dess ursprung, dess nu¬
varande lagliga unionella betydelse, synnerligast med afseende å dessa
utrikesangelägenheter och, hvad vida vigtigare är, med afseende å den
s. k. jemlikheten (likställigheten) som norrmännen så mycket tala
om i Stortinget och i pressen; och sedermera vill jag beröra, huru
unionen mellan de två rikena troligtvis kommer att gestalta sig i
framtiden.
Angående unionens första uppkomst, mine herrar, måste man
stödja sig på de offentliga traktater, som beredde denna fråga, när
dåvarande kronprinsen Karl Johan skulle biträda de koalierade mag-
terna för att krossa kejsar Napoleon I:s verldsstormande tyranni, och
dåvarande svenske kronprinsen ansågs vara, genom sin erfarenhet, sin
skicklighet och sina militära talanger, af så stor vigt för de koalierade
magierna, att man beredde honom tillfälle till den ersättning han helst
önskade åt Sveriges rike, och det var att erhålla Norge, som då till¬
hörde Danmark, hvilket skulle afstå detta land till Sverige mot diverse
godtgörelser, hvarom jag nu här önskar få uttala mig.
Det äldsta beslut rörande denna öfverlåtelse af Norge till Sverige
återfinna vi i försvarsförbundet mellan Hans Maj:t Konungen af Sverige
och Hans Maj:t Kejsaren af Ryssland, dateradt redan den 24 mars
efter gamla och 5 april efter nya stilen 1812. I detta säges att
“Hans Maj:t Kejsaren af Ryssland lofvar och förbinder sig att, antingen
förmedelst en underhandling eller genom användandet af sin krigs¬
styrka, tillvägabringa föreningen af Norge med Sverige, samt att för¬
säkra detsamma en fredlig besittning deraf; och att ej nedlägga vap¬
nen förr, än denna förening blifvit fullbordad. “Jag vill här göra den
anmärkning, att fördraget, som var affattadt på franska, förmodligen
i afsigt att något insockra de bittra pillren för Norge, blifvit origtigt
återgifvet på svenska språket. På svenska står det nemligen “tillväga¬
bringa föreningen af Norge med Sverige“, medan den franska texten
har orden “procurer la Norvége å la Suede11 d. v. s. i ordagrann
öfversättning ‘-förskaffa Norge åt Sverige11; i stället har man redan
då talat om förening af Norge och Sverige, och öfversättningen är
således, som jag nämnde, oegentlig.
Derefter kommer försvarsförbundet mellan Hans Maj:t Konungen
af Sverige och Hans Maj:t Konungen af det förenade riket Stora Brit-
tanien och Irland, afslutadt i Stockholm den 3 mars 1813 och be-
kräftadt i London den 23 i samma månad. I detta säges att “Hans
Storbrittaniska Majestät lofvar och utfäster sig att samtycka till de
överenskommelser, som redan blifvit träffade emellan de båda rikena
(Ryssland och Sverige) i så måtto, att Hans Storbrittaniska Majestät
ej allenast icke ställer något hinder emot konungariket Norges före¬
ning och beständiga införlifvande, såsom oafhängig del, med konunga¬
5
N:0 24.
Onsdagen den 12 April, f. m.
riket Sverige, utan äfven i sådant afseende biträder Hans Maj:t Konun¬
gens af Sverige afsigter, dels igenom sin goda bemedling, dels genom
användandet, om så nödigt pröfvas, af sin flotta, i förening med
Svenska och Ryska krigsstyrka!!."
Sedan hafva vi försvarsförbundet mellan Sverige och Preussen
den 22 april 1813, i hvars Vite artikel det heter: “Hans Maj:t Ko¬
nungen af Preussen deltager uti de förbindelser, som blifvit ingångna
emellan Sverige och Ryssland i afseende på besittningstagandet af
Norge, och samtycker å sin sida till det vilkor, att detta konungarike
för evärdeliga tider förenas, såsom införlifvad del, med konungariket
Sverige."
Slutligen finnes föreningsförbundet mellan Sverige och Österrike,
afslutadt i Långres den 2 februari 1814, der i artikeln II säges: “I
följd häraf hafva Deras Majestäter velat, på det allra kraftigaste och
högtidligaste som någonsin ske kan, försäkra hvarandra besittningen
af alla deras länder, riken och provinser; förklarande Hans Maj:t
Kejsaren af Österrike etc. uttryckligen, att denna försäkran äfven
sträcker sig till egandet af Norge, hvilket land hans Kongl. Svenska
Majestät förvärfvat sig, genom Dess fredsfördrag med Konungen af
Danmark."
Beträffande sjelfva afståendet af Norge, som allt sedan 1539 varit
ansedt mera som en provins under danska riket än såsom ett sjelf¬
ständigt rike, styrdt i fråga om dess inre angelägenheter af riket
sjelf, innehåller IV:de artikeln i fredsfördraget mellan konungen af
Sverige och Sveriges rike å ena samt konungen af Danmark och
Danska riket å andra sidan, afslutadt i Kiel den 14 januari 1814, föl¬
jande: “Hans Maj:t Konungen af Dannemark afträder oåterkalleligen
och för evärdeliga tider så väl för Sig som Sine Efterträdare till
Danska Thronen och Riket, till förmon för Hans Maj:t Konungen af
Sverige och Dess Efterträdare till Svenska Thronen och Riket, alla dess
rättigheter och anspråk på Konungariket Norrige, nemligen följande
Biskopsdömen och Stift: Christiansand, Bergenhuus, Aggerhuus och
Trondhiem, tillika med Nordlanden och Finnmarken, ända till grän-
sorne af Ryska Riket."
“Dessa Biskopsdömen, Stift och Provinser, innefattande hela Konunga¬
riket Norrige med alla dess Inbyggare, Städer, Hamnar, Fästningar,
Byar och Öar utmed hela detta Rikes kuster, tillika med deras till¬
hörigheter (Grönland, Ferröarne och Island härunder likväl icke in-
begripue); äfvensom de med alla förmoner, rättigheter och afkastnin-
gar skola hädanefter under full ägo och öfverherrskap tillhöra Hans
Maj:t Konungen af Sverige, och utgöra ett konungarike förenadt med
Sverige/1
I artikeln V i Kieler-fördraget säges, att “Hans Maj:t Konungen
af Sverige utfäster Sig på det mest uttryckliga och förbindande sätt,
att bibehålla Invånarne i Konungariket Norrige och dess områden
vid åtnjutande af deras lagar, friheter, rättigheter och privilegier,
sådana de för närvarande äro gällande." (Sådana de för närvarande
d. v. s. vid afträdelsen voro gällande).
I artikeln XIII säges vidare, att denna afträdelse af svensk
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten m. m,
(Forts.)
N:o 24. 6 Onsdagen den 12 April, f. m.
ifrågasatta tillhörighet — nemligen afträdelse!! af Pommern och Riigen till Dan-
riksoHenrn in. mai'k ~ ar ett “skadestånd" till Danmark för dess afträdande till
(Forts.) ' Sverige af konungariket Norge.
Sverige hade med ganska stora uppoffringar förvärfvat sig, på
sätt nu upplästa utdrag af fredsfördragen visa, deri fulla besittningen
af Norge såsom en integrerande del af Sverige och med samma skyl¬
digheter och rättigheter, som dem Danmark egt öfver norska riket.
Då Sverige önskade afträdelsen af Norge och denna sak blifvit
genomdrifven af dåvarande kronprinsen af Sverige med stöd af det
intresse lör saken, som han kunde vänta från de främmande magterna,
men denna afträdelse fördröjdes till följd af revolutionära rörelser i
Norge, skref kronprinsen Karl Johan ett bref till ryske kejsaren — ett
bref af den 13 mars 1815, som återfinnes i professor Alins högst för-
tjenstfulla och sakrika arbete rörande den s. k. norsk-svenska unionens
första uppkomst — och detta bref innehöll bland annat eu uppgift
på alla de uppoffringar, som Sverige då hade gjort för att vinna
Norge såsom en integrerande del af svenska riket. Dessa uppoffringar
uppräknade kronprinsen på följande sätt, som jag i utdrag tillåter
mig här återgifva: Genom prins Christians frigörelseförsök af Norge
fick Sverige utgifva mer än 40 millioner francs, som erfordrades för
svenska arméns utrustning och underhåll i kriget mot Norge, oberäk-
nadt den gäld af 2 millioner riksbanksdaler, hvarmed Norges skuld
ökats genom detta försök.
Sverige, i utbyte mot besittningen af Norge, hade:
l:o) återlemnat till Danmark de af svenska trupperna ockuperade
provinserna Schleswig och Holstein äfvensom fästningarne Gliickstadt
och Fredriksort med tillhörande krigsmateriel; hvilka ockupationer
kostat Sverige mer än 20 millioner francs;
2:o) afstått till Danmark den frihet från afgifter för passerandet
af Öresund med sina handelsfartyg, som Danmark hade tillerkänt
Sverige allt sedan år 1811;
3:o) afträdt till Danmark de svenska provinserna Pommern och
Riigen; och slutligen
4:o) betalat i utbyte af ratifikationerna 400,000 riksbanksdaler.
Då man läser detta på offentliga handlingar grundade samman¬
drag, som nu af mig framstälts, finner man, att Norge öfvergick i
Sveriges hand såsom en integrerande del af sistnämda land och med
samma sjelfständighet, som då det var förenadt med Danmark, d. v. s.
såsom en provins under det danska riket. Då svenska armén inträngde
i Norge och stod der under förhållanden, som icke uågon kunde be¬
tvifla skulle leda till Norges underkufvande, hejdade kronprinsen Carl
Johan sitt segerrika tåg i detta land och ingick, såsom herrarne alla
hafva sig bekant, konventionen i Moss af den 14 augusti 1814, hvari¬
genom Sverige, med ett ädelmod, som är enastående i de nya sta¬
ternas politiska historia, återlemnade Norge åt sig sjelft såsom ett fritt,
sjelfständigt och oberoende land, som egde att, oberoende af broder¬
landet, sköta och vårda sina inre angelägenheter; men med vilkor att
detta land skulle vara förenadt med Sverige under eu konung och att
Sverige, genom sin utrikesminister, skulle bereda och för unions-
7
N:o 24.
Onsdagen den 12 April. f. m.
konungen föredraga alla unionens angelägenheter, som rörde ländernas
förhållanden till utländska magter. Konventionen i Moss, som åter¬
finnes i herr Alins arbete pag. 127, är daterad den 14 augusti 1814.
Jag nämner detta särskilt för att betona, att Sverige, för denna
högst betydliga gåfva af Norge åt sig sjelft, icke begärde annat än
ett sant broderligt förhållande mellan de båda länderna och att dessa
länders utländska angelägenheter skulle ledas af Sveriges utrikes¬
minister. Vid fredslutet i Norge, som gillades såväl af dåvarande
svenska konungen, som af dåvarande svenska riksdagen, blef en sär¬
skild grundlag utarbetad för Norge, som alldeles icke var en enbart
norsk statshandling, utan som remitterades till och godkändes af de
svenska statsmagterna. I denna grundlag, som är daterad den 14
september 1814, funnos åtskilliga paragrafer, som behandlade unionelia
angelägenheter, hviika röra båda rikena. Dessa angelägenheter blefvo
sedermera upptagna i en kongl. proposition till svenska riksdagen,
daterad den 12 april 1815, som behandlades af denna riksdags konstitu¬
tionsutskott och, med få modifikationer, godkändes, samt utgjorde den
s. k. riksakten, hvilken behandlar de allmännaste ärenden, som röra
båda rikena gemensamt.
För alla dem, som följt med de åtgöranden, hviika stämpla den
norska stortingsmajoriteten på ett enastående sätt i den blifvande hi¬
storien, som skall behandla dessa frågor, är det klart, att man velat
gå ännu längre i anspråk på norska sidan. Jag vill här icke fästa
mig vid de mångahanda uttalanden på folkmöten och i den norska
periodiska pressen, som i rikt mått förekommit rörande dessa vidt-
gående anspråk; jag vill endast nämna, att den nuvarande norska re¬
geringens främste man, statsminister Steen, likasom Konungens åtskil-
iige andra rådgifvare, i Stortinget uttalat sådana meningar rörande de
framtida förhållandena emellan de båda länderna •— och stortinget
har, som herrarne hafva sig väl bekant, med en alltför stor majoritet
äfven uttalat sig rörande dessa frågor på ett liknande sätt ■— som
låta förmoda, att den nuvarande majoriteten i Stortinget vill drifva
frågan om de s. k. gemensamma konsulerna derhän, att denna fråga
skulle afgöras inom enbart norsk regering och icke hänskjutas till
Sverige. Detta anspråk grundar den längst gående venstern i det nu¬
varande Stortinget derpå, att den förmenar, att Norge skall i alla af-
seenden åtnjuta full likställighet med brödralandet, äfven i yttre an¬
gelägenheter.
Forskar man efter hvarpå dessa anspråk grunda sig, så finnes
det visserligen i Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen den 12 april
1815 en passus, som lyder sålunda: “Om innevånarnes antal i det
ena riket företedde en betydlig öfvervigt, uppvägdes den af det andra
landets gynsamma naturliga läge till försvar, och då afsigten ej borde
eller kunde vara, att nägotdera folket inkräktade, öfver det andras
beslut, eu egenmägtig pröfning, ansåg Kongl. Maj:t sig, af flera skäl,
berättigad att erkänna grundsatsen af fullkomlig jemnlikhet mellan
begge, i alla de frågor, som röra deras gemensamma styrelse.“ Men
längre fram i samma Kongl. Maj:ts nådiga proposition till rikets stän¬
der säger Kongl. Maj:t: “Kongh Maj:t anser §§ 1, G, 7, 8, 2G, 38,
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten in. in
(Forts.)
N:o 24.
8
Ifrågasatta
ändringar i
riksakten m. in.
(Forts.)
Onsdagen den 12 April, f. m.
39, 40, 41, 42, 43, 44, 47 och 48 af Norges rikes grundlag egentligen
omfatta de ämnen, som för båda rikena äro gemensamma." Det är
således en förklaring, huru unionskonungen och sedermera Riksdagen
förstod den s. k. jemlikheten mellan de båda länderna.
Går man igenom dessa paragrafer, så behandlar den första §:en Nor¬
ges beskaffenhet af ett fritt, sjelfständigt, odeladt och oafhängigt rike,
förenadt med Sverige under en konung. § 6 rör tronföljden, § 7
handlar om att vid konungaval en komité utses af lika antal ledamöter
från hvardera riket; § 8 handlar om Konungens myndighetsålder;
§ 26 handlar om Konungens rätt att sammandraga trupper, begynna
krig och sluta fred, ingå och upphäfva förbund samt affärda och emot¬
taga sändebud; § 38 handlar om norska statsministern och de två
norska statsråd, som under vissa här angifna förhållanden hafva säte
och stämma i svenska statsrådet; § 39 behandlar svenska Riksdagens
och norska Stortingets sammankallande, om Konungen dör medan
tronföljare är omyndig; § 40 handlar om tillförordnad regering; § 41
handlar om att så ofta det, till följd af den svenska regeringsformen
tillkommer det svenska statsrådet att, i egenskap af statsråd, föra re¬
geringen, skall ett lika antal norska statsråd deltaga i de ärenden,
som röra båda rikena; §§ 42 och 43 handla om val af förmyndare
för omyndig konung; § 44 handlar om den ed, som under Konungens
omyndighet skall afläggas af svenska och norska statsråden; § 47
handlar om omyndig konungs uppfostran och § 48 handlar om val af
ny konungaätt.
Men, mine herrar, Norges Stortings majoritet och regering påstå,
att dessa nu af mig upplästa paragrafer, der full likställighet mellan
de båda länderna genom riksakten blifvit bestämd, såsom herrarne
hafva sig väl bekant, skulle innebära alla de bestämmelser, som röra
de båda rikena gemensamt, och att i fråga om allt, som icke finnes
i riksakten, skulle Norge ega rätt att enbart bestämma, efter sin egen
bästa vilja. Det är likvisst en falsk åsigt. Man behöfver blott jem¬
föra dessa paragrafer, som finnas i riksakten, med Norges grundlag,
så skall man finna, att åtskilliga paragrafer i Norges grundlag icke
upptagits i denna riksakt, men likväl äro af unionel beskaffenhet och
således fordra båda rikenas bifall för att förändras. —- Jag skall här
nämna dem: det är först § 4 i Norges grundlag, som bestämmer, att
Konungen alltid skall bekänna den rena evangelisk-lutherska läran;
§ 11 bestämmer, att Konungen någon tid hvarje år skall uppehålla
sig i Norge; § 25 stadgar, att Konungen har högsta befäl öfver
rikets land- och sjömagt samt dispositionsrätt öfver denna krigs-
magt m. m.
Man behöfver icke vara särdeles bevandrad i statsvetenskap för
att mycket klart inse, att dessa nu nämnda paragrafer i Norges grund¬
lag, som icke återfiunas i Riksakten, likvisst röra ärenden, som äro
gemensamma för båda rikena. Således är den norska regeringens ut¬
talande i denna fråga origtigt. Äfvenledes voro, under den diskussion,
som förevar i Stortinget, de medlemmar, som förfäktade denna åsigt
likasom den om den fullkomliga likställigheten, på orätta vägar. Obe-
räknadt de stora uppoffringar och den stora välvilja, som Sverige och
9
N:o 24.
Onsdagen den 12 April, f. m.
Sveriges konung visat Norge, genom afstående af alla sina rättigheter
på Norge såsom en integrerande del af den svenska monarkien, som
Norge genom de fyra stormagternas beslut varit bestämdt att blifva,
har likväl Sverige gjort koncessioner för Norges anspråk, hvilka kon¬
cessioner jag vill här anföra. Den första rörer 1835 års kongl. reso¬
lution om de ministeriella ärendena, enligt hvilken vid dylika mål, som
rörde Norge, den norska statsministern, i strid mot svenska regerings¬
formens föreskrifter, erhöll tillträde till den svenska ministeriella kon¬
seljen.
Vidare är det den kongl. resolutionen af den 14 februari 1836
och derpå följande skrifvelse till kommerskollegium af den 26 april
samma år, hvarigenom bestämdes, att konsuler, som dittills utnämnts
i svenskt statsråd^ för framtiden skulle utnämnas i sammansatt svenskt-
norskt statsråd. År 1843 den 7 december förändrade unionskonungen,
vid sitt anträde till regeringen, konungatiteln till Norges förmån. —
År 1844 den 20 juni blef, genom kongl. skrifvelse till den då för¬
ordnade komitén för afgifvande af betänkande och förslag uti vissa
de förenade rikena gemensamt rörande ämnen, förordnadt, att l:o)
uniousvapnet och dess bruk blef till Norges fördel förändradt; 2:o)
att unionsflaggan, så väl för örlogs- som handelsfartyg, blef till Norges
fördel förändrad; och slutligen beslöts 1873 den 5 juni i endast norskt
statsråd afskaffande af den i § 12 norska grundlagen af år 1814 införda
bestämmelsen, att en svensk eller norrman kunde af Konungen utses
till ståthållare. Jag beklagar, att det konstitutionsutskott, som följde
på dessa beslut, icke gjorde de Konungens rådgifvare derför ansvarige,
som hade på det viset försummat Sveriges rätt och bästa att hafva
ett ord med i frågor, som röra de båda länderna gemensamt. Slut¬
ligen medgaf Konungen, den 30 juni 1891, i uteslutande norskt stats¬
råd den af Stortinget för dess del beslutade förändringen af norska
grundlagens 12, 13, 14, 21 och 77 §§ beträffande Konungens rätt att
nämna en vice-konung. Dervid gör jag samma anmärkning rörande
konstitutionsutskottets försummelse att upptaga ett dylikt mål, som
jag vid den nyss föregående punkten gjort.
Hvad beträffar den konsulatsfråga, som vi nu hafva att behandla,
och de två föreliggande betänkandena af konstitutions- och stats¬
utskottet, så är dess afgörande uteslutande inom norska regeringen,
utan att fråga den svenska regeringen och de svenska statsmyndig¬
heterna, att betrakta såsom det första steget till att gå vidare på
den af den norska stortingsmajoriteten inslagna och afsedda vägen.
Det är meningen, som äfven under diskussionen i Stortinget oförbe¬
hållsamt framgått, att efter konsulatsfrågans sålunda enbara afgörande
af de norska myndigheterna skulle följa de utländska angelägenheter¬
nas skiljande från de svenska och en särskild utrikes minister för
Norge; och om icke dessa vilkor blifva af den norske Konungen be¬
viljade, skulle man gå ändå längre, som den norska regeringens främste
man låtit första, d. v. s. att så ordna de norska förhållandena, att
unionen skulle upphäfvas.
Det är, mine herrar, ganska ledsamt att höra sådant från det
håll, hvarifrån det kommit till svenska öron. Jag tror, att hvad som
Ifrågasatta
ändringar i
riksakten m. m.
(Forts.)
N:o 24.
10
Onsdagen den 12 April, f. ra.
Ifrågasatta
ändringar i
riksakten in. m,
(Forts)
unionskonungen för närvarande har att göra och som han väl redan
beslutat blir att icke bifalla den norska konsulatsfrågan, intill dess
att genom nya val till stortinget, som komma att ega rum näst¬
kommande år, det norska folket får uttala sig i denna högst bety¬
delsefulla fråga.
Jag har varit i åtskillig beröring med det norska folket. Jag
har en icke obetydlig tid legat i främmande land med norska trupper,
då den svensk-norska armécorpsen besatte Schleswig, hvithet som be¬
kant skedde 1847—1848, och jag har lärt känna detta folk under
tvenne resor i Norge och jag kan icke annat än berömma detsamma
för dess ärlighet, dess frimodighet, dess tapperhet och vänfasthet, med
ett ord, allt det goda, som man kan säga om ett folk.
Det förvånar mig också derför, att nu, efter några och 40 år,
detta folk skulle vara så ofantligt förändradt, att det ville bifalla
hvad den nuvarande venstermajoriteten inom Stortinget sysslar med
och detta med en envishet, som vore värd en bättre sak.
Det vore derför väl värdi, att Sveriges Konung och svenska myn¬
digheterna inväntade detta svar af det norska folket, om jag så får
uttrycka mig, huruvida det kan vara nog oförståndigt att låta leda
sig på den orätta väg, som för detsamma blifvit utstakad af deu norska
stortings-majoriteten, eller om det vill genom nya val visa, att det
tänker annorlunda och framför allt annat önskar fortfara med för¬
bindelsen med broderlandet, hvilket det har att tacka endast för godt,
men icke kan tillvita ringaste öfvergrepp eller ovilja.
Men, mine herrar, det kan ju hända, ty allting är möjligt, att
det norska folket äfven då blir missledt i dessa stora politiska frågor.
Det kan ju hända, att det norska folket är nog oförståndigt att åter¬
välja de ombud, som nu finnas i Stortinget, eller kanske några ännu
argare fiender till Sverige. Hvad återstår då för Sverige att göra?
Jag har nu kommit in på den tredje afdelningen af mitt an¬
förande, nemligen att se till, huru frågan, vid sådant tillfälle, skulle
gestalta sig.
Jag skulle mycket beklaga, om ett nyvaldt storting skulle behålla
samma åsigter, som det nuvarande genom sin majoritet uttalat, äfven¬
som om den norska regeringen fortfarande skulle tillåta sig sådana
ovänliga utlåtanden om broderlandet, som äro både olämpliga och oför-
tjenta; om detta sker, mine herrar, då är min åsigt, som kanske
skiljer sig från mången annans, men som jag genom noggrant be-
pröfvande och öfverläggning kommit till, att det är bäst att låta båda
länderna skiljas och hvarje land få sin egen vilja, och att låta det
norska folket pröfva på hvad det vill såga och hvad det kostar att
vara sjelfständigt, hvilket detta folk hittills icke pröfvat, i olikhet med
de flesta andra mindre nationer, som lyckats frigöra sig från större
nationer. När vi tänka på att Sverige allt sedan Kalmar union i
större eller mindre mån varit under mer än hundrade år beherskadt
och till en viss grad tyranniseradt af Danmark, så finna vi, att detta
förutnämnda land, under denna långa tid utkämpat blodiga strider
för att lyckas frigöra sig från ett dylikt förtryck.
Hvad har Norge att jemföra härmed? Vi hafva återskänkt detta
11
N:o 24.
Onsdagen den 12 April, f. m.
land sjelfständighet, frihet och rättighet att fritt besörja sina inre
angelägenheter. Och under de snart åttio år, föreningen fortvarat,
har Norge, på ett särdeles förvånande sätt, rest sig upp och blifvit
ett land, som i många hänseenden kan både respekteras och beundras,
sedan det blifvit frigjordt från Danmarks mångåriga förtryck. Det
är visserligen svårt att uttala, att en sådan åtgärd måste vidtagas,
men det är alldeles nödvändigt att åtminstone förutsätta, att det lian
ske, och redan den passus, som jag tagit mig friheten uppläsa ur 1814
års konstitutionsutskotts betänkande och som af en dess ledamot dik¬
terades till utskottets protokoll, visar, att man redan då tänkte på
möjligheten af att föreningsbandet skulle upplösas. Jag tviflar inga¬
lunda, mine herrar, derpå att, om en sådan olycka skulle ske, Norge
inom några få år skulle inse sitt oförstånd och komma och begära
att få återförenas med Sverige. Detta är så innerligt min öfvertygelse,
att ingen kan tvinga mig att derifrån afvika, ty detta land, frigjordt
från hvarje förbindelse med Sverige, kommer att utstå mycket svårare
pröfningur, än Norges folk och dess ledande män nu kunna ana. Det
är på många sätt, som dessa pröfningar kunna komma öfver detta
land, och äfven om Sverige håller sig stilla efter skilsmessan från
broderlandet, så kunna dock sådana ledsamheter uppkomma för Norge,
att norrmännen komma att mycket önska återförenas med Sverige.
Sverige behöfver visserligen icke Norge för att fortlefva. Vi hafva
fortleft under århundraden utan att vara förenade med Norge, och
vår vackraste historia i tideböckerna finnes tecknad under den tid,
då Norge, såsom utgörande eu del af Danmark, till och med uppträdde
fiendtligt mot vårt land. Jag tror, att Norge således skall snart inse
behofvet att återförenas med Sverige. I sådant fall tror jag, att en
ny förening med Norge borde ske på andra och mer solida grunder
än de, hvilka nu gälla, ty den förening, som nu finnes mellan Sverige
och Norge, är, mine herrar, en förening att gråta åt.
Jag har för att sluta detta anförande, hvilket, efter hvad jag
hoppas, kommer att i lauasorten vinna större uppmärksamhet än det
gjort i denna kammare, här uppstält de grunder för ett nytt för¬
eningsband mellan de båda länderna, som jag anser skola sedermera
för lång tid betrygga det förenade nordens framtid.
Om, efter den nuvarande unionens mellan Sverige och Norge
upplösning, en ny förening mellan dessa riken skulle uppgöras, torde
detta endast böra ske på dessa grunder, nemligen:
l:o) Att den konstitutionella konungamagten fick sig tillerkänd
ungefärligen samma myndighet, som den för närvarande eger i Sverige,
i afseende på lagstiftning, på Stortinget, på krigsmagten in. m. dylikt.
2:o) Att de unionella förhållandena de båda rikena emellan
afvägdes i proportion af rikenas folkmängd och icke, såsom nu sker,
med full likställighet: vid ny konungaätts utseende; vid regering under
Konungs minderårighet; vid Interims-regerings tillsättande; vid samme
Konungs uppfostran och val af hans förmyndare in. m.
3:o) Att det gemensamma försvaret så ordnades, att Konungen
egde att i Norge förfoga öfver alla detta lands stridskrafter till lands
och sjös så, som lian nu lagligen är berättigad till i Sverige.
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten m. in.
(Forts.)
N o 24.
12
Ifrågasatta
ändringar i
riksaktenm.m.
(Forts.)
Onsdagen den 12 April, f. m.
4:o) Att de utrikes ärendena handhafvas för båda rikena gemen¬
samt af en svensk utrikesminister, och att, i den hithörande mini-
steriella konseljen, den norske statsministern, som tjenstgör hos Ko¬
nungen, äfven är närvarande och eget- yttra sig. Ministerstaten i ut¬
landet, äfvensom konsulsstaten, äro för båda rikena gemensamma, och
kan Unionskonungen till hithörande platser utse vare sig svenskar eller
norrmän.
5:o) Att alla de bestämmelser, som beröra båda rikena gemensamt
och sålunda äro af unionen beskaffenhet och förekomma i Norges
grundlag, kunna icke ensidigt förändras eller upphäfvas af det ena
landet utan det andra landets medgifvande genom dess lagliga myn¬
digheter.
6:o) Att alla de lagbestämmelser, som angå de båda rikenas unio-
nella förhållanden, upptagas i en för båda rikena lika gällande riksakt,
hvilken endast kan förändras i samma ordning, som för grundlag be¬
stämd är, det vill säga genom båda ländernas representativa försam¬
lingars medgifvande och Unionskonungens bifall.
Jag får slutligen be kammaren om ursäkt, om jag tagit dess upp¬
märksamhet allt för länge i anspråk. Frågan är vigtig, och jag tänker
icke vidare yttra mig i densamma. Landet väntar af dess represen¬
tanter, att desse skola med grundlighet och samvetsgrannhet behandla
densamma och gifva unionskonungen det stöd, som jag innerligt önskar
honom i den kamp, han nu måste föra mot den norska vensterns
majoritet i stortinget. Jag repeterar slutligen, att jag till fullo gillar
och godkänner statsutskottets uttalande i det betänkande, som före¬
kommer näst efter konstitutionsutskottets nu förevarande utlåtande.
Herr Treffenberg: Ehuru oberäkneligheten af den politiska ut¬
vecklingen i Norge just till följd af oberäkneligheten af de båda hufvud-
faktorer, som ega omedelbart inflytande på densamma, nemligen det
allt mer och mer påträngande Stortinget och den allt mer och mer
undanträngda konungamagten — gör det till en särdeles vansklig sak
att här säga något om hvad Sverige i denna sak har att åtgöra väl
icke för stunden, ty derom är jag fullt ense med konstitutionsutskottet,
men för vissa eventualiteter, hvilka kunna måhända snart nog inträffa
under ett senare utvecklingsstadium af denna fråga, så har iag likväl
ansett mig böra begagna detta tillfälle för att till den kraft och verkan
det kan hafva uttala min uppfattning af frågan; och jag har, i mot¬
sats till min vana, begärt ordet så tidigt, som nu skett af det skäl,
att jag väntar, att min uppfattning måhända i mångt och mycket
kommer att emotsagd varda och jag ingenting högre önskar, än att
genom äfven den skoningslösaste kritik af' mitt anförande, hvartill jag
härmed inbjuder herrarne samtlige, saken måtte vinna den allsidigaste
pröfning som möjligt och deraf såsom behållning framgå, att man er¬
håller eu af förhållandena högt påkallad visshet om hvad denna kam¬
mare i “den norska frågan“ verkligen tänker.
Jag skall bedja att, innan jag går vidare, redan nu få precisera
min principiella uppfattning af unionsfrågan. Jag gör det derför, att,
13
N:o 24.
Onsdagen den 12 April, f. m.
liksom det redan skett, det säkerligen under den förmodligen lång¬
variga debatt, som förestår, kommer att begagnas en hel mängd termer
om “unionsvänner“ och “unionsvänlighet" m. m. och det då är af vigt
att veta, hvad hvar och en talare härmed menar. För min del är jag
beredd att nu genast bekänna kort, då jag förklarar, att jag är unions-
vän, nota bene, vän till unionen, sådan den från början menades, men
icke sådan den sedermera utbildat sig, vän till unionen i anda och
sanning, men icke till den karrikatyrbild deraf, som vi nu skåda, vän
icke af unionen sådan den är, men af unionen sådan den, om för¬
nuftet får råda, bör en gång blifva. Jag beder eder, mine herrar,
lägga märke till denna bekännelse, emedan det för eder måhända skall
underlätta möjligheten att förstå den ledande tankegången i mitt kom¬
mande anförande.
Det kan icke hjelpas, att jag vid utgångspunkten af detta an¬
förande kommer att säga en trivialitet. Jag antager nemligen, att
målet för alla i saken intresserade parter, för de båda folken, för deras
regeringar, för deras representationer, för alla partier af hvilken färg
som helst inom de båda landen, målet, säger jag, för deras sträfvan
icke kan vara mer än ett, att nemligen en gång åstadkomma fred,
enighet och trygghet. Men om målet sålunda bör kunna antagas vara
gemensamt, så börja deremot meningsskiljaktigheterna, så fort det blir
fråga om att välja de lämpligaste medlen att uppnå detta mål eller
den väg, man bör gå för att vinna detsamma. Så vidt jag förstår,
så erbjuda sig öfver hufvud taget icke mera än fyra vägar. Man
har då att undersöka, huru fred, enighet och trygghet bäst och var¬
aktigast kunna befrämjas antingen genom vidmagthållande af status
quo, d. v. s. på basen af den gamla fredstermen uti possidetis, eller
genom revision af unionsfördragen eller genom krig eller genom unio¬
nens upplösning.
Hvad nu det första alternativet beträffar, eller frågan huruvida
det är möjligt att i längden upprätthålla status quo, så ber jag att
få erinra derom, att hela unionens historia hittills och alla de ryck¬
ningar, för hvilka unionen redan några få år efter dess tillkomst varit
utsatt, särskildt från Norges sida för att åstadkomma ändringar i det
af unionen skapade rättstillståndet, innefatta den kraftigaste protest
mot möjligheten att annorledes än såsom ett provisorium upprätthålla
status quo. Och hvad hjelper det, mine herrar? Jag är öfvertygad,
att, om man skulle underställa tvistefrågan mellan Norge och Sverige
en areopag bestående af de mest opartiska och kompetenta domare,
statsrättslärde, folkrättslärde och häfdaforskare, denna areopag utan
ringaste meningsskiljaktighet skulle gifva sitt utslag till förmån för
den svenska rättsuppfattningen. Men hvad hjelper detta, då man i
Norge har en motsatt uppfattning, som för hvarje dag vinner allt större
utbredning och intensivare styrka, då snart sagdt hvarje man och
qvinna i Norge tror, att Sverige med orätt besitter den magt, som det
faktiskt utöfva)'? Kan man då hoppas, att fred skall vinnas pa den
vägen? Nej och tusen gånger nej! Status quo kan endast såsom ett
provisoriskt palliativ förtjena att tagas i betraktande.
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten in. m.
(Forts.)
N:o 24.
14
Ifrågasatta
ändringar i
riksakten m m
(Fort?)
Onsdagen den 12 April, f. in.
Om man vill hafva definitiv fred, har man sålunda att välja en
annan väg att gå. Då kommer i ordningen den andra frågan: skall
man kunna vinna något genom ytterligare försök att genom revision
af unionsfördraget! nå det mål, hvartill alla sträfva? Det vore ju få-
viskt att förneka, att man icke på den vägen kan komma till målet,
men ännu mera fåviskt skulle det vara att inbilla sig, att Norge, innan
det, efter genomgångna inre och måhända äfven yttre skakniugar, der¬
igenom ödmjukats och förödmjukats, skall någonsin lära sig förstå och
värdera fördelarne af unionen, förstå, att Norge också är skyldigt att
för dessa fördelar underkasta sig erforderliga uppoffringar. Sen, mine
herrar, på det resultatlösa arbetet af två unionskomitéer! Angående
den äldre uniotiskomiténs betänkande har jag af en utaf dessa många
broschyrer, som utkommit i frågan, sett, att detta betänkande, så vidt
nemligen det afsåg ordnandet af de diplomatiska ärendena, senast före¬
varit i konseljen år 1848 och alt det då beslutits, att likasom betän¬
kandet förut under åratal cirkulerat mellan de svenska och norska
statsråden, detta betänkande fortfarande skulle cirkulera. Huruvida
detta cirkulationsbruk fortgår i den dag, som är, det vet jag icke.
Men deremot vitsordas af offentliga handlingar, att hvad beträffar den
senaste unionskomiténs betänkande, så blef resultatet deraf att — efter
det de grundlagsändringar, som deraf föranleddes, blifvit af Riksdagens
begge kamrar gillade och förklarats hvilande, men norska stortinget
sagt sitt bleklagda nej, — hela frågan vid derefter följande riksdagen
förföll. An vidare, mine herrar! I däfven säkerligen liksom jag sjelf
blifvit upprörda af allt det hån, med hvilket sedermera alla så kallade
‘■'svenske tilbud“ blifvit afvisade i Norge. Kan man under sådana för¬
hållanden tro, att man skulle kunna förmå Norge att, förrän det
genomgått de pröfningar, som jag nyss antydt, ingå på de tre hufvud-
vilkor, hvilka vi bär i Sverige ovilkorligen måste uppställa vid en
revision af unionsfördragen? Kan man föreställa sig, att norrmännen
skola ställa till Unionskonungens disposition hela Norges härsmagt för
unionens försvar; kan man vidare föreställa sig, att norrmännen genom
att medgifva bildandet af ett unionsparlament — eller möjligen genom
utseende af särskilda delegerade — skola inlåta sig på att söka få den
konstitutionella kontrollen öfver ledningen af utrikes ärendena ordnad?
Skulle man väl slutligen kunna tro, efter hvad som passerat år 1884,
att man skall kunna förmå norrmännen att icke blott till Konungen
återställa det väl på papperet reserverade, men i realiteten paralyse¬
rade absoluta vetot mot grundlagsändringar, utan derjemte, hvilket är
nära nog lika vigtigt, nyskapa åt Konungen ett veto, som lemnar ho¬
nom samma magt öfver vanliga lagfrågor, som han rättsligen har i
grundlagsfrågor? Nej, mine herrar, dertill komma vi icke genom att
nu för tredje gången försöka en revision af unionsfördragen. Men jag
vill ändock lika litet som säkerligen någon annan i närvarande stund
taga på mitt ansvar att icke göra ett nytt försök på denna väg, allra
helst då jag erinrar mig den verkligen rörande vädjan, som under den
upprörda stämning, hvilken framkallades af stortingets oefterrättliga
dagordning, i en af Norges bättre tidningar stäldes till Sverige: “Den
bättre vet, han bättre gör!“
15
N:o 24.
Onsdagen den 12 April, f. m.
Jag kommer nu till det tredje alternativetj^ch frågar: skall krig
föra till frid.’' Ja, om och när, för att tala med! Sverdrup, “vanvidets
dage ere komne“. Det kan måhända förefalla en och annan af eder,
mine herrar, öfverflödigt, ja kanske till och med otillständigt att nu
här bringa denna fråga på tal, men detta har dock sitt fulla berätti¬
gande, om man erinrar sig, att i Norge, tack vare de radikala venster-
agitationernas verksamhet, det snart sagdt utbildats till en trosdogm
att, såsom det heter i en norsk broschyr, jag såg i går, och dessutom
oupphörligt varierats i tidningarne, “svenskerne emne gjaeste sine brödre
med en militär promenade". Ett sådant tal och ett sådant förtal
borde lätt kunna nedtystas, så vida norrmännen ännu hade förmåga
af eftertanke. Norrmännen borde, såsom vi alla, kunna lugna sig
med den profetiska försäkran, som en gång af vår nu regerande ko¬
nungs höge herr fäder afgals till de inför honom på Drottningholm
församlade nordiska studenterna: “Krig emellan de skandinaviska folken
är hädanefter eu omöjlighet1'. Och, mine herrar, hvad skulle väl ända¬
målet med ett krig vara? Skulle det måhända vara att upprätthålla
detta oefterrättliga status quo? Om Bismarck känna vi alla en anek¬
dot, då han nämligen en gång under striderna i tyska riksdagen om
hans orientaliska politik yttrade: “För Bulgariens skull vill jag icke
uppoffra knotorna åt eu enda pommersk grenadier". Jag säger och
jag hoppas att häri få alla med mig, att för vårt Bulgarien vill jag
icke uppoflra ens lillfingret på en enda värnpligtig kockspojke. Men
kanske meningen är att underkufva och införlifva Norge? Ja, då först
skulle vi rigtigt hafva kommit ur askan i elden, en eld, på hvilken
båda folken kunde bränna sig så, att af dem icke återstode mer än
askan att uppsamlas af förstkommande granne. Derom vill jag icke
vara med. Och om också detta experiment skulle slutligen lyckas för
Sverige, säkert är dock att segrens lön icke skulle blifva friden, åt¬
minstone icke förr äu efter seklers förlopp.
Det sista alternativet återstår nu, eller frågan, huruvida icke friden
kunde vinnas genom upplösning af unionen. Ja, miije herrar, häröfver
skulle man naturligtvis kunna hålla timslånga tal, emedan man härvid
är nästan uteslutande hänvisad till det för alla flytande tungor särdeles
tacksamma arbetsfält, som betecknas med namnet “konjekturalpolitik",
men jag skall icke inlåta mig härpå, utan endast beröra frågan med
några få erinringar, bland annat derför att densamma, ännu åtmin¬
stone, i sjelfva verket saknar aktualitet, och kanske aldrig kommer att
erhålla eu sådan — om nemligen förhållandena skulle utveckla sig så,
att förslag om unionens upplösning icke någonsin framdeles kommer
att stå på dagordningen. Men jag tror, att under nuvarande förhållan¬
den en hvar af eftertanke förmögen svensk man och qvinna borde känna
sig uppmanad att småningom göra sig allt mer och mer förtrogen med
tanken på unionens upplösning, såsom ultima räflo. För min egen del
förskräckes jag numera icke af en sådan tanke. Den har för länge,
länge sedan uppstått hos mig, nemligen först i form af misstanke, då
jag följde utvecklingens gång i Norge, men denna misstanke har nu¬
mera vunnit fastare gestalt, den har omskapats till öfvertygelse allt ifrån
den ödesdigra dagen den 2(3 juni 1884. Jag sörjer icke deröfver, jag
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten m.m-
(Forts.)
N:o 24.
16
Ifrågasatta
ändringar i
riksaktenm.m.
(Forts.)
Onsdagen den 12 April, f. m.
tror tvärtom, att utj& unionens upplösning kan komma något godt.
Ett stöd för denna öfvertygelse kar jag vunnit genom ett omsorgsfullt
studium af två på senare tider utkomna broschyrer i denna fråga, båda
två, efter hvad jag har anledning antaga, utgifna af samma person.
Författaren, som nedfält sitt visir i den ena broschyren, är docenten i
statskunskap vid Upsala universitet Jonas Kjellén. Han uppträder
under anonymitetens slöja i den andra broschyren och måhända vill
han fortfarande bibehålla sin anonymitet. I sådan händelse ber jag
honom om ursäkt derför, att jag här bidragit att röja den, men jag
får säga att han röjer sig sjelf, ty det finnes en så omisskänlig inre
slägtskap mellan dessa båda högst intressanta, för reda och klarhet i
framställningen, för grundlig sakkunskap och för sällsynt skarpblick
lika utmärkta broschyrer.
Det är, säger jag, studiet af dessa broschyrer, som fullständigt lugnat
mig för vådan af en skilsmessa. Jag har fått den öfvertygelsen, att
unionen hittills kostat mer än den smakat och att farorna af den¬
samma, både do yttre och inre, vida öfverväga fördelarne. Vill man
nu se för sig uppdragas hufvudkonturerna af endast dessa senare faror,
må man begrunda författarens bevisföring till ådagaläggande deraf, huru¬
som stortinget försvagar den norske konungen, den norske konungen
försvagar unionskonungen och uuionskonungen försvagar den svenske
konungen.
För öfrig t må ingen tro, att tanken på unionens upplösning är
alldeles ny. Nej, den är mycket gammal, och i den ena af dessa bro¬
schyrer har jag gjort den upptäckten, att denna tanke icke varit främ¬
mande ens för sjelfva unionens stiftare, ty der upplyses, att Carl Johan,
i likhet med Adlersparre, i förstone tänkt på eu frivillig sammanslut¬
ning af två sjelfständiga stater och ännu så sent som 1812 uttalat sig
i denna rigtning både till England och till norrmännen sjelfve. Uti
den andra broschyren, yttrar författaren, att i Sverige “unionen länge
varit eu dogm, som man trott på så starkt, att man glömt pröfva dess
verkliga hållbarhet". Han citerar vidare den mot Sverige synnerligen
välvillige Aschehoags omdöme om unionen: “Föreningen erkjendes af
alle åt have vreret til Gavn for ethvert af Rigerne og ansees derför i
dem begge som et stort Gode“. Men han uppställer också deremot
omdömet af en annan betydande auktoritet, en af mina företrädare i
embetet, Hans Järta, hvilken redan tretton år efter unionens tillkomst
skref till Baltzar Bogislaus von Plåten, att det vore “för Sverige nytti¬
gast", om vi vore unionen qvitt. Till sist faller författarens slutdom
öfver unionen, hvilken jag skall bedja att få uppläsa — den är också
en “dagordning1', motiverad af hela den föregående skriften: “Vi finna",
yttrar han, “unionen på en teoretiskt ohållbar och praktiskt farlig grund,
blottad på moraliskt innehåll, numera hafva framskridit till den punkt,
der han, beröfvad begge folkens förtroende, tiar sjunkit ned till ett dy¬
nastisk intresse, och detta i öppen strid med lconungamagtens verkliga
välu. Jag vill väl icke göra mig fullkomligt solidarisk med författa¬
ren i den stränga dom, som här uttalas, åtminstone icke ännu, men
jag vill erinra derom, att det redan finnes många, hvilkas uppfattning
17
N:o 24.
Onsdagen den 12 April. f. in.
närmar sig till den i slutdomen uttalade, om också med reservation i
fråga om hänsyftningen på det dynastiska intresset.
Jag erinrar särskilt derom att under den debatt, som här i kam¬
maren framkallades vid 1886 års riksdag i anledning af det dåvarande
genombeskedliga konstitutionsutskottets déchargebetänkande — jag be¬
klagar att jag icke var här då — uttalades af en framstående leda¬
mot af denna kammare, hvilken vi lyckligtvis ännu hafva qvar här,
den åsigten, att fördelarne af unionen vore af mycket “negativ", ja
måhända “tvifvelaktig" art. Vidare har eu numera afliden reservant
till samma déchargebetänkande, med hvilken jag för öfrigt tänkt olika
i nästan alla politiska saker, yttrat följande ord, i hvilka jagafinner-
nersta hjerta instämmer: “Jag för min del anser väl icke den förr
eller senare inträdande katastrofen som någon olycka, men håller
tvärtom före, att den skall skaffa Norden större trygghet och vara till
verkligt gagn för begge länderna — icke minst för Sverige — samt
tjena till att öka långt hellre än förminska det goda förhållandet mellan
begge folken. Men jag har ingen rätt att fästa mig vid min individu¬
ella öfvertygelse. Så länge man ännu i allmänhet på begge sidor om
Kölen tror på unionens nytta och nödvändighet, och allmänna opinionen
icke är förberedd på denna eventualitet, kan det knappt kallas klokt
handladt af regeringen att föreslå något, som, utan att nå det mål,
hvartill egentligen syftas, endast så att säga visar vägen till det nämnda
slutresultatet“ — unionens upplösning.
Det vore väl om samtlige vederbörande och framför allt de, som
dessa ord närmast angå, lade dem på hjertat. Det vore vidare sär¬
deles väl, om totalintrycket af denna debatt i kammaren blefve sådant,
att norrmännen en gång finge klart begrepp derom, att svenska folket
åtminstone icke är sinnadt att hädanefter medgifva någon som helst
ändring i de gällande unionsfördragen annorledes än i sammanhang
med en allmän revision af samma fördrag i sådant syfte, att Sveriges
ära och intresse varda tillgodosedda. Det vore ändtligen väl om eu
sådan öfvertygelse genom denna debatt kunde bibringas icke blott norr¬
männen, utan äfven vår nuvarande regering och alla kommande rege¬
ringar, så att man hädanefter sluppe att öfverraskas af nya “svenske
tillbud", som endast äro egnade att väcka och underhålla illusioner,
utan att någonsin kunna tillfredsställa desamma. Signalerna måste en
gång ändras. “Det får icke begås ett enda fel till", tillropade en
gång Thiers Napoleon III.s regering, sedan den tillåtit att konsolide-
ringsarbetet i Tyskland fått fortgå ostördt af Frankrikes mellankomst
och vapenmagt. Jag tillropar på samma sätt vår regering och hela
den politik, som till landets skada fortgått allt sedan olycksåret 1884,
infelicissimus annus regni suecirc. och verkat icke konsoliderande,
utan fast hellre upplösande på samhällstillståndet i Norge. Det är
hög tid på att det blefve slut på den politiken, ty eljest skola vi aldrig
vinna den lösning af denna fråga, hvilken vi alla eftersträfva.
Herr Reuterswärd: Vi stå nu inför eu allvarlig fråga, ja kanske
den vigtigaste, som någon bland oss varit i tillfälle att yttra sig öfver,
nemligen frågan om unionen och dess nuvarande läge. Låtoin oss,
Forsla Kammarens Prof. 189$. N:o $4. 2
Ifrågasätta
ändringar i
riksaktenm.m.
(Forts.)
N:o 24.
18
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten m. m
(Forts.)
Onsdagen den 12 April, f. m.
mine herrar, vara ense om att samla allt det lugn, som är oss möjligt,
och må våra upprörda känslor icke föranleda oss derhän, att vi handla
under intrycket deraf och af våra tankar på de förödmjukelser och
oförrätter, som rigtats mot oss och den svenska nationen, utan må vi
komma i håg, att vi äro representanter för ett civiliseradt folk, så att
vi icke med vett och vilja yttra oss på ett sådant sätt att vi skola
komma att det ångra. Jag fattar mycket väl värmen i alla de ord,
som hittills blifvit sagda och hvilka måhända också hafva sitt fulla
berättigande, men, mine herrar, vi äro icke här för att söka ordna
denna fråga, utan vi äro här för att uttala oss deri och låta våra
valmän, låta hela svenska folket veta, hvar de hafva oss och hvad vi
i frågan tänka, samt, om möjligt, rigta folkets tankar så, att det
genomandas af den innerligaste fosterlandskärlek. Representantens
pligter äro svåra, men när vi hafva till vårt ögonmärke att handla
fosterländskt och rätt, behöfva vi icke frukta för den tunga, som lägges
på oss och för det klander, som måhända kan träffa oss, ty vi hafva
ett fredadt och godt samvete. Sjelf har jag velat ställa mig denna
vishetsregel till efterrättelse och har icke vågat vid detta tillfälle yttra
mig utan att på förhand moget öfverväga hvarje ord, jag kommer att
säga. För att icke under intrycket af en liflig debatt komma att säga
ett enda sårande ord eller eljest yttra något, som jag kunde behöfva
taga tillbaka, har jag mot min vana skriftligen affattat hvad jag an¬
håller att få äran uttala,
Den föreliggande frågan, eller herr Ljungmans motion angående
ändring af riksakten och af dermed sammanhängande paragrafer i
regeringsformen, riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen, kunde
icke leda till annan åtgärd från utskottets sida än ett afstyrkande;
men med anledning af för handen varande förhållanden och det läge,
hvari unionsfrågan för närvarande befinner sig, synes det mig hafva
varit önskligt, att utskottet i sin motivering hade trängt ämnet mera
•'in på lifvet“ och betraktat det i hela dess vidd, från såväl politisk
som rättslig, från såväl rent svensk som unionel synpunkt, för att
derigenom sprida ljus i denna vigtiga fråga, som för mången ännu
synes dunkel och oklar och derför måhända allt för mycket från gran-
lagenhetens synpunkt betraktas.
Det förefaller mig som det hade varit mycket mera önskligt, att ut¬
skottet lemnat en dylik ledning för vårt omdöme i denna fråga, som
allt pekar derhän, att om någon förändring i gällande unionsbestäm-
melser skall företagas, den icke kan göras annorlunda, än i samman¬
hang med en allmän revision.
Dit pekar ock den omständighet, som obestridligen är eu hufvud-
orsak till de ständigt återkommande slitningarne mellan de båda uni-
onsfolken: den olika uppfattningen af vissa unionsbestämmelsers rätts¬
liga natur och ej mindre ofullständigheten hos en del af unionsstad-
gandena.
Dit pekar ock beskaffenheten af den ändring i de unionella be¬
stämmelserna, som för närvarande närmast är i fråga och som beröres
i utrikesministerns yttrande till statsrådsprotokollet af den 14 januari
19
N:o 24.
Onsdagen den 12 April, f. m.
detta år, jag menar den ändring, genom hvilken den gemensamma sty¬
relsen för utrikes ärendena skulle från att vara svensk blifva unionel.
Jag har vid ett föregående tillfälle under denna riksdag genom
att i ett instämmande ge min åsigt tillkänna angående denna sak och
hvarigenom jag då förklarade, att den enda förutsättning, hvarunder
jag skulle kunna medverka till en dylik ordning är dels, att den lik¬
ställighet, hvarpå den enligt utrikesministerns ifrågavarande yttrande
skulle byggas, blir eu likställighet ej blott i unionens rättigheter.
Den måste nemligen vara en likställighet äfven i unionella skyl¬
digheter, och den nya ordningen måste tillika åtföljas af sådana än¬
dringar i bestående konstitutionella förhållanden för öfrigt, att, för så
vidt på konstitutionella bestämmelser beror, det ena folket icke skall
kunna i högre grad än det andra utöfva inflytande på de gemensamma
angelägenheternas afgörande.
Detta har jag nu velat uttala såsom ett förtydligande och be-
vekelsegrunderna till mitt förutnämnda instämmande.
För öfrigt vill jag nu icke ingå på frågans detaljer, utan blott
sammanfatta min mening, som sålunda icke är något parti-program
utan får stå för min räkning sålunda:
l:o) att unionens princip och idén med dess skapande och till¬
komst icke under några vilkor får öfvergifvas.
2;o) att unionskontraktet icke ensidigt får rubbas, än mindre upp-
häfvas, utan måste bibehållas vid status quo, intill dess en omarbet¬
ning deraf kan ske, som, jemte det att den stärker och betryggar den
skandinaviska halföns sjelfständighet och oberoende, bereder verkliga
garantier för att inom unionen Sveriges ära och intressen vidmagt-
hållas och vårdas;
och 3:o) att Riksdagen i alla händelser lemnas tillfälle att yttra
sig, innan något beslut fattas, som inverkar på det nuvarande gemen-
samhetsförhållandet eller Sveriges ställning inom unionen.
Under uttalande häraf och då i följd af de nuvarande förhållan¬
dena i Norge, tidpunkten för en revision af unionskontraktet icke är
inne, har jag intet annat yrkande att framställa än bifall till utskottets
hemställan.
Hans excellens herr statsministern Boström: Det kan visserligen
icke vara erforderligt att yttra sig öfver det förslag, som i konstitutions¬
utskottets nu föreliggande betänkande innehålles med afseende å herr
Ljungmans motioner, ty dessa motioner hafva icke blifvit af utskottet
tillstyrkta och det finnes ingen anledning att tro, det den blifvande
utgången i kammaren skall kunna leda till ett beslut i annan retning.
Men helt naturligt har under debatten äfven berörts statsutskottets
utlåtande n:o 4 rörande anslagen till riksstatens tredje hufvudtitel och
det uttalande, som deri förekommer med anledning af regeringens ytt¬
rande till statsrådsprotokollet den 14 sistlidne januari.
Det vill nu visserligen synas, efter hvad som förefallit i Norge,
att man, åtminstone för närvarande, icke i Norge önskar någon för¬
handling i den retning, som der finnes angifven, men jag för min del
kan icke förstå annat än. att, om man skall söka en lösning i den
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten in ra,
(Forts.)
N:o 24.
20
Onsdagen den 12 April, f. in.
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten m. m,
(Forts.)
tvistefråga som föreligger, lösningen måste sökas på deri väg, som
anvisas genom regeringens uttalande i detta protokoll. Men naturligt¬
vis kan man icke komma till en lösning med mindre än att en under¬
handling förut eger rum, och det synes derför knappast lämpligt att
redan nu, innan man börjat underhandla, häfda de bestämmelser, som
skulle göras gällande, eller uppställa de vilkor, som skulle fyllas. Det
synes mig icke vara lämpligt att om man vill underhandla, redan
innan underhandlingarne börjat, komma med ett ultimatum.
Af de två siste talarne har här framhållits nödvändigheten af att
den revision, som kan komma till stånd, blir så omfattande och full¬
ständig som möjligt. I denna del tror jag att alla kunna ena sig.
Det är obestridligt att våra bestämmelser om de unionella förhållandena
icke äro så fullständiga och icke heller så tydliga, som de borde vara,
och det är gifvet, att, i samma mån som man kan göra dem fullstän¬
diga och tydliga, rninskas också anledningarne till slitningar och ökas
utsigterna för unionens trefnad och bestånd. Och det är dit vi hafva
att sträfva, der är målet för våra önskningar — ty jag vågar påstå
att landets önskningar icke gå i rigtning af unionens upplösning —
och vilja vi komma till detta mål, synes det mig att vi böra inlägga
våra bästa ansträngningar i en sträfvan att undanrödja rådande miss¬
förhållanden och få en bättre stämning till stånd. Ty det är icke så,
att ett häftigt ord betyder styrka, lika litet som lugn och hofsamhet
betyda svaghet.
Såsom frågan nu står, har jag icke anledning att närmare ingå
på densamma, men jag har icke velat lemna detta tillfälle obegagnadt
att uttala, att enligt regeringens mening en lösning endast står att
vinna på den väg, regeringen angifvit.
Herr Billing: Den ledamot af kammaren, som sist hade ordet,
rigtade en anmärkning mot konstitutionsutskottet och framhöll, att
det skulle hafva varit önskvärdt, att utskottet hade afgifvit ett utlå¬
tande, som gått in på de unionella förhållandena i allmänhet och deras
ordnande. Likasom han sade sig tala endast såsom enskild och icke
å något partis vägnar, så kan jag tala endast såsom ledamot af kon¬
stitutionsutskottet och vill icke säga, att utskottet i sin helhet möjligen
har alldeles samma uppfattning som jag. Jag ber emellertid att få med
några få ord angifva skälen hvarför utskottet endast i största korthet
velat hemställa, att från svenska Riksdagens sida för närvarande icke
måtte framställas något förslag till ändring af de för föreningen mel¬
lan Sverige och Norge gällande stadganden. Dessa skäl äro efter min
uppfattning följande.
I både Norge och Sverige är sinnesstämningen i fråga om de
unionella förhållandena för närvarande djupt upprörd och ingalunda
den lämpligaste för en lugn och allsidig granskning af ett dylikt förslag.
Vidare hafva från Norge framstälts anspråk, hvilka måste anses
vara oförenliga med unionens bestånd. Under sådant förhållande skulle
ett framläggande af de kraf, som svenska Riksdagen anser sig böra
uppställa, då fråga blir om ändring af de för unionen gällande stad¬
ganden, nu vara minst sagdt gagnlöst.
21
N:o 24.
Onsdagen den 12 April, f. m.
Slutligen synes det vara uppenbart, att, då det ej är i den sven¬
ska Riksdagen, som krafvel! på en revision af de unionella grundbestäm-
melserna uppkommit, det ej heller är den, som bör väcka förslagen
till en sådan. Den svenska Riksdagen får tillfälle att i sinom tid af¬
gifva sitt svar på till densamma stöld bestämd fråga. Då är den
rätta tidpunkten inne för den att i hela dess vidd och med oförtyd-
bar bestämdhet angifva, hvad den anser såsom oundgängliga vilkor för
betryggande af den union mellan de båda landen, hvilken den vill
bevara.
Den närvarande situationen är mycket allvarlig. Jag hoppas dock,
att farorna för föreningen mellan de två broderfolken skola afvändas.
Grunder till sådan förhoppning saknas icke. Det svenska folket har
ett godt samvete i förhållande till det norska. Jag tror, att det ej
blott sjelf kan gifva sig detta vittnesbörd, utan att ett sådant skänkes
det äfven af andra folk. Att det har motstått frestelser, som i synner¬
het under senare tider stälts i dess väg, har berott bland annat der¬
på, att det icke vill upplösning af unionen mellan Sverige och Norge.
Att icke heller flertalet af Norges folk vill sådan, hafva vi skäl
att hoppas och antaga. Luther vädjade en gång i eu kritisk stund
från den påfve, som var illa underrättad till den påfve, som borde
bättre underrättas. Månne vi ej med god förhoppning kunna vädja
till det norska folket, som bör bättre än hittils underrättas om svenska
folkets sinnelag och om unionens värde.
Ligger ej i dag för våra ögon klar den väg, på hvilken den nu¬
varande krisen kan och bör stilla och lyckligt utvecklas, så hoppas vi
dock. att en sådan skall öppna sig. Det oväntade har alltid i folkens
historia haft eu stor betydelse. Detta oväntade är för mig detsamma
som vår Herres underbara skickelser. Han har knutit de två folken
samman, och jag tror, att han ännu har om dem fridens tankar.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. in.
Herr Berg, Gustaf: Utskottet har väl enhälligt afstyrkt motio¬
närens förslag, men detta afstyrkande innebär för ingen del, att ju
icke utskottet insett och beaktat, att det är åt synnerlig vigt, att en
revision af de för föreningen gällande bestämmelser företages. Det
ligger ju ock i sakens natur, att ett unionsfördrag, som bestått i mera
än tre fjerdedels sekel, skall, likasom andra konstitutionella förhållan¬
den, vara underkastadt utvecklingens lag. Förändring uti de beståen¬
de förhållandena hafva ju ock länge påkallats från vårt broderlands
sida; och från vår sida hafva de äskade reformerna, så länge de hållit
sig inom rimlighetens gränser, aldrig blifvit mötta af något bleklagdt
nej. Tvärtom. Tillmötesgåendet från svensk sida har åtminstone icke
varit mindre än hvad ställningen förtjenat — ett omdöme, som torde
gälla icke allenast i fråga om de reformer, som redan skett, utan
äfven, kanske i högre grad, rörande dem, som blifvit begärda men
eke kommit till genomförande.
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten rn. m
(Forts )
N:o 24.
22
Onsdagen den 12 April, f. m.
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten ro. ro.
(Forts.)
I förstnämnda hänseendet — eller beträffande redan genomförda
reformer — torde det vara tillräckligt att erinra, hurusom — oaktadt
hvarken riksakten eller annan unionen lag åt Norge inrymmer någon
som helst delaktighet uti de ministeriella målens behandling i annat fall
än då de enligt regeringsformen böra förekomma i svenskt statsråd — till¬
träde till den ministeriella konseljen sedan 1835 lemnats norska statsmini¬
stern i Stockholm eller, i hans frånvaro, annat norskt statsråd, huru¬
som påföljande år medgafs, att konsuler, som dittills tillsatts i svenskt
statsråd, skulle utnämnas i sammansatt statsråd och hurusom ståthållare-
skåpet, hvilket kunde anförtros äfven svensk man, upphäfdes 1873.
Beträffande åter de från norsk sida påkallade men ännu icke
genomförda reformer torde i fråga om det svenska tillmötesgåendet
endast böra erinras om några af de senaste årens händelser. Sedan
svenska statsministern 1885 fått plats i den ministeriella konseljen
och denna konselj sålunda kommit att bestå af 3 svenska statsråd och
1 norskt, framträdde ännu starkare än förut från norsk sida krafvet
på likställighet i fråga om antalet af konseljledamöter från hvartdera
riket, i det man fordrade att 3 norska statsråd skulle utgöra med¬
lemmar af denna konselj. Svenska regeringen framlade då 1891 ett
förslag, hvarigenom den äskade förmånen skulle gifvas Norge, men
norska stortinget tillbakavisade förslaget: det lemnade icke Norge —
hette det —■ allt hvad detta land hade rättighet att fordra. Det var
en annan likställighet, hvarpå man gjorde anspråk. Utrikesministern
skulle kunna vara norsk man likaväl som svensk. — Och då man från
svensk sida syntes vara besluten att göra äfven denna, likaledes utan
all rättslig grund ifrågasatta eftergift, stegrades krafvet i Norge på
den s. k. likställigheten ända derhän, att man fordrade en norsk och
en svensk utrikesminister. Man dref sålunda likställighetskrafvet så
långt, att det omöjligen kunde förenas med realunionens bestånd.
De skedda likasom de endast ifrågasatta förändringarna i unions-
fördragen ha sålunda alla betecknats af ett gemensamt kännemärke:
eftergift från Sveriges sida emot Norge. Dessa eftergifter kunna väl
hafva varit förenade med någon tveksamhet från Sveriges sida; men
alla hafva de haft ett gemensamt mål: de hafva varit besjälade af den
innerligaste önskan och förhoppning att Sverige genom sitt tillmötes¬
gående skulle vinna hvad det så högt åstundade: förtroendefull endrägt
med brödrafolket.
Äfven om detta mål ännu icke vunnits på det sätt, som svenska
folket visat sig så allvarligt önska, så vågar dock hvarje verklig
unionsvän hoppas att det skall ske. Dock — erfarenheten har visat
det — målet skall icke vinnas genom ett ensidigt fortsättande på efter¬
gifternas väg. Den stund är inne, då den svenska lösen, den, tiga
svenska lösen, måste blifva: Icke någon som helst eftergift pä det
unionen konstitutionella området utan i sammanhang med en full¬
ständig uppgörelse. — Och denna uppgörelse? Ja, den skulle utgöras
af en revision på den bestående grundvalen, sådan att, under betryg¬
gande konstitutionella garantier, utan någon som helst det ena landets
supremati, de båda folken i fråga om sina inre angelägenheter äro fullt
sjelfstäudiga i förhållande till hvarandra men gent emot främmande
Onsdagen den 12 April. f. m.
/
23
N:o 24.
nationer utgöra eu organisk enbet med gemensam ledning och gemen¬
samt försvar.
Vid den uppgörelsen må det ömsesidiga tillmötesgåendet icke å
någondera sidan saknas. Det bör fastmera blifva en bjudande pligt
för båda folken.
Såsom representant i denna ärade kammare har jag velat uttala
denna min bestämda öfvertygelse; och vågar jag för min ringa del
härtill knyta den fästa förtröstan, att unionen, såsom medlet för be¬
främjande af de båda folkens välfärd, skall fastare sammanknytas ge¬
nom en sådan uppgörelse, samt att en sådan uppgörelse äfven skall
blifva eu verklighet, om blott de båda folken blifva fullkomligt genom¬
trängda af den uppfattningen, att från svensk sida icke kommer att
göras någon som helst eftergift utan i sammanhang med fullständig
revision af uuionsfördragen.
Med den förtröstan, herr talman, anhåller jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Flach: Då jag så sällan yttrar mig inom denna kammare,
hoppas jag om kammarens öfverseende, då jag säger några ord på en
kort stund. Jag anser det vara min pligt att vid detta tillfälle begära
ordet, ty jag håller före, att vi något hvar inom denna kammare höra
uttala våra tankar och angifva vår ståndpunkt i denna vigtiga fråga,
på det att svenska folket, och äfven den norska nationen, må erfara,
hvad Första Kammaren tänker i saken.
Jag skulle visserligen kunna blifva frestad att vid detta tillfälle
låta mina fosterländska känslor svalla öfver, men det vill jag ej, ty
jag betraktar Sverige och Norge såsom två bröder inom samma familj,
och då anser jag det vara den äldre broderns pligt att med tålamod
och lugn åhöra de hårda smädelser som den yngre brodern i sitt
ungdomliga öfvermod vill slunga mot den äldre. Men jag anser tillika,
att det på samma gång är den äldre broderns pligt att med allvar
och värdighet, men med bestämdhet och kraft bemöta de sårande
tillvitelserna från den yngre, och mana honom afhålla sig inom
rättens gränser och att icke störa friden inom familjen. Vill den
yngre brodern icke rätta sig efter den äldres välmenta maning, då
får han stå sitt eget kast, och då är det den äldre broderns både
pligt och rättighet att handla så, som det höfves eu äldre broder.
Jag har, till följd af den ställning jag innehaft, varit i tillfälle
att på nära håll bevittna märkliga händelser i Norge, dervid jag med
smärta funnit, huru konungamagten blifvit hårdt förödmjukad. Men
jag har noga beaktat och begrundat de politiska strömningar, som
hafva farit fram i Norge under den senare tiden; jag har varit i be¬
röring och talat med norrmän, både af högern och venstern, och jag
har dervid kommit till den slutsatsen, att ehuru väl det inom Norge,
såsom inom andra länder, finnes förflugna vildhjernor, livilka vilja om¬
störta allt och äfven spränga sönder unionen, så finnas dock för visso
inom Norge äfven betänksamme, redbare, rättänkande och fosterländskt
sinnade män, som med klar blick på deras fosterlands sanna väl
ovilkorligen vilja bibehålla unionen, och jag tror, att om desse män
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten in. in.
(Forts.)
N:o 24.
24
Ifrågasatta
ändringar i
riksakten m,m
(Forts.)
Onsdagen den 12 April, f. m.
blifva fullt förvissade om att vi svenskar också vilja hålla på unionen,
skola de kunna vinna en majoritet inom Norge, som kan stäfja de
magtlystne radikalernes framfart.
Det är på denna grund som jag, för min del, håller fast vid
unionens bestånd, dock så, att Sveriges ära och bestämmelserätt äfven¬
som vår urgamla leonungamagt icke vidare kränkes, och att Sverige
må bibehålla den plats inom unionen, som det för närvarande inne¬
har, och som det är fullt berättiqadt och pligtigt att städse innehafva.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Pettersson, Carl: Om en person är missnöjd med ett
kontrakt, förnyar han det icke utan tvingande omständigheter, och
våra norske bröder äro icke nöjda med det emellan de förenade rikena
ingångna uuionskontraktet. Orsakerna dertill äro flere; en tinner jag
ligga i det norska folkets misstro till det svenska. Då frågas: har
värt folk gjort sig förtjent af ett sådant misstroende? Äro vi beryk¬
tade bland nationerna för hänsynslöshet, orättfärdighet eller opålitlig¬
het? Hafva vi mot våra norska grannar visat sådant uppförande, att
de ega grundade skäl till missnöje med och misstroende mot oss?
Historien må döma!
Och historien säger, att när våra förfäder eröfrat Finland, beläde
de ej dess folk med slafbojor, utan begåfvade det med evangelii ljus,
skänkte det civilisationens välgerningar och behandlade det alldeles
som sina egna barn. Det blef delaktigt af vår frihet, vår ära, vår
storhet; och detta ädla, tacksamma, oförgätliga folk — ty när kan
Sverige någonsin glömma Finland? — stod som den pålitligaste vapen¬
broder vid vår sida på hundra slagfält, måste uppbära första stöten
vid alla anfall öster ifrån, men svek aldrig, tröttnade ej, förtviflade ej,
fastän omständigheterna mången gång voro förtviflade.
Går jag till de söder om Finland belägna östersjöprovinserna,
läser jag i våra häfder, att vi efter eröfringen af desamma skyndade
att hela det som såradt och slaget var medelst inrättande af dom¬
stolar, läroanstalter och ordnade kyrkliga förhållanden.
Jag går vidare och frågar: behandlades de af Danmark i Roeskilde-
freden afträdda provinserna såsom ett rot? Nej. Aderton år efter
nämnda fred upprättades åt dem särskildt universitet. Och invånarne
i dessa landskap fingo deltaga i sitt nya lands lagstiftning många tio¬
tal af år förr än deras stamfränder i Danmark erhöllo eu konstitution.
Jag kommer nu till innevarande tid och spörjer: hurudant anseende
åtnjuta svenskarne nu? Jag skall här vid lag uttrycka mig i största
korthet och blott påpeka ett par omständigheter: den ena, att de
målsegande i Norra Ämerikas Förenta stater förklara, att de få sina bästa
immigranter från Sverige; den andra, att utländingar, som besöka vårt
land, med en mun prisa invånarnes gästfrihet, tillmötesgående och
redbarhet.
Det återstår nu en fråga, den vigtigaste för dagen: hurudant har
vårt förhållande varit till Norge? Jag lånar den bild, som nästföre¬
gående talare begagnade och säger, att, så vidt jag kan förstå, har
vårt förhållande till Norge varit den äldre broderns till den yngre.
Onsdagen den 12 April, f. m.
25
N:o 24.
Vi hafva stödt deras första vacklande steg och gått dem till mötes
vid derå tillfällen. Jag erinrar om de handels- och sjöfartstraktater,
som upprättats mellan de förenade rikena och andra nationer, och
vill hemställa, om icke i dem Norges fördelar blifvit fullt ut lika
mycket tillgodosedda som Sveriges?
Jag vill också fråga, om vi uppträdt som prejare i de särskilda
upplagorna af den s. k. mellanrikslagen? Har för öfrigt icke svenska
folket vid sin ömtåliga norske broders stingsliga uppförande och nervösa
utbrott ådagalagt mycket tålamod och öfverseende, sökt visa något af
den “kärlek, som tror allting, som hoppas allting och lider allting"?
Vi hafva ett heligt ord, som säger: “hvad Gud har förenat, skall
menniskan icke åtskilja". Mera uppenbart ligger ingenting i (lagen,
än att Gud har förenat Sveriges och Norges land och folk. Vi bo
på samma halfö, vi tillhöra samma ras, vi tala munarter af samma
språk, vi ega samma religion, vi styras af eu och samma konung, vi
hafva oss emellan uppgjort ett unionsfördrag utan tvång å någondera
sidan. Ett fattas emellertid, och det är just det allra vigtigaste: vi
ha icke, som svenskar och finnar, blandat vårt blod i strid mot gemen¬
samma fiender. Men så borde vi stå: rygg mot rygg, sida vid sida,
och detta är just unionstraktatens innersta mening. Det är visserligen
också Guds egen mening. Att strida mot en så uppenbar Guds vilja
kan helt säkert icke aflöpa utan betänkliga följder. För min enskilda
del önskar jag icke det minsta onda öfver våra bröder vestanfjells,
och jag tror, att ingen svensk hyser fiendtiiga känslor mot dem. Men
hvad vi alla önska är, att norrmännen måtte komma till besinning,
att de måtte lägga bort alla ogrundade och obilliga misstankar mot
oss och se i unionen det starka stöd, hvarmed både svenskar och
norrmän skola bevara sin sjelfständighet, de senare i ännu högre grad
än de förra. Ty, mine herrar, Sverige har i forna tider befunnit sig
i svåra, ja rent af förtviflade lägen och med Guds hjelp räddats derur
utan unionen med Norge; och mitt hopp om vårt lands framtid grun¬
dar sig på samma mägtiga hjelp. Men hur det skall gå med norr¬
männen utan Sveriges ryggstöd, återstår att se; ännu sämre blifva
deras framtidsutsigter, om deras samvete bär dem vittnesbördet, att
de hafva åtskilt hvad Gud har förenat.
Något annat yrkande har jag icke att göra än bifall till utskottets
betänkande i föreliggande punkt.
Friherre K lin g spor: Då i denna fråga jag anser det vara af
yttersta vigt, att en nära vexelverkan eger rum mellan svenska folket
och dess representanter, tror jag det vara lämpligt att meddela, att i
den ort, der jag är bosatt, det lihigaste intresse gjort sig gällande i
denna fråga, och på ett nyligen hållet möte (i Kållängen den 28 mars)
blifvit med fullkomlig enhällighet antagen följande resolution:
“Gent emot de norska anspråken håller mötet fast vid Sveriges
på unionsfördragen grundade rätt och uttalar, att de nuvarande unions-
stadgandena måste oförändrade upprätthållas, så länge det icke till
fullo ådagalägges, att genom ömsesidig öfverenskommelse en ändring
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten in. in.
(Forts.)
N:o 24.
2fi
Onsdagen den 12 April. f. m.
ifrågasätta kan ske, som lemiiar verkliga garantier för, att inom unionen Sveriges
rfksaHenm m oc^ intressen vidmagthållas och vårdas.“
* (Korts.) ' Vidare uttrycktes på samma möte den önskan, att liknande utta¬
landen måtte göras i alla delar af vårt land, på det konung och rege¬
ring måtte veta, att de vid ett kraftigt uppträdande i denna fråga
hafva hela det svenska folket bakom sig.
Sedan detta möte hållits, hölls ock ett annat, några mil derifrån,
i Sköfde, äfven det talrikt besökt af de bredare lagren. Der ansågs
till och med denna resolution för svag och antogs en annan starkare.
Samma uttryck för fosterlandskänslan kommo dock från det mötet,
som från det andra.
Se vi, huru inom Norge sjelft unionsfrågan uppfattats, så, om man
studerar stortingsprotokoilen öfver adressen till konungen 1860, finner
man deri uttaladt följande:
“Det norska folket, som fasthåller vid unionen, sådan som den
nu är, åstundar under dessa omständigheter ingenting annat, än att
förhållandet rikena emellan måtte förblifva oförändradt, äfven om
följden deraf skulle blifva, att en och annan rättelse och förbättring,
hvarför unionsverket kunde vara mottagligt, uppsköts till en framtid,
då en sannare uppfattning af förhållandet mellan rikena äfven i Sverige
gjort sig gällande. “
Detta 1860. Hvarthän slapp eftergifvenhet kan leda, se vi uti
unionens ställning nu, jemförd med 1860. Särskildt hafva vi ett för
båda folken nesligt 1884 att inregistrera. Vårt svenska folk börjar
dock vakna upp — det känner sig djupt såradt öfver det hånliga sätt,
" hvarpå den framräckta brodershanden blifvit tillbakastött. Nu har
det ingen hand att räcka.
Följa vi samma ordställning, som i den norska stortingsadressen,
torde vi kunna begagna den för att uttrycka svenska Riksdagens upp¬
fattning i frågan, hvilken har fått ett så starkt uttryck genom den i
dag hållna voteringen i Andra Kammaren. Det behöfves endast en
omskrifning af denna adress på följande sätt:
“Det svenska folket, som fasthåller vid unionen, sådan som den
nu är, åstundar under närvarande omständigheter ingenting annat, än
att förhållandet rikena emellan måtte förblifva oförändradt, äfven om
följden deraf skulle blifva, att en och annan rättelse och förbättring,
hvarför unionsverket kunde vara mottagligt, uppskötes till en framtid,
då en sannare uppfattning af förhållandet mellan rikena äfven i Norge
gjort sig gällande/*
Jag har intet yrkande att göra.
Herr Lithander: En föregående ärad talare har erinrat derom,
att den fråga, som i dag föreligger till behandling inför kammaren, är
af den stora vigt, och den grannlaga beskaffenhet, att man bör väga
hvarje ord, man yttrar i densamma, så att man icke behöfver återtaga
någonting af hvad man sagt. För att icke befara, att mitt yttrande
i någon mån skall blifva annorlunda, än jag har tänkt det, har jag
vidtagit den försigtighetsåtgärden, som den ärade talaren ansåg nödig,
27
N:o 24.
Onsdagen den 12 April, f. in.
att uppteckna livad jag har att säga, äfven med risk, att detsamma
icke gör det intryck, som ett fritt tal möjligen kan hafva.
Utan att vilja ingå i något bedömande af den motion, som i
Andra Kammaren blifvit väckt under n:o 7, beder jag att få yrka
bifall till utskottets gjorda hemställan om afslag å densamma.
Ehuru motionärens framställningar icke under nuvarande förhål¬
landen kunna föranleda till annat än afslag, vill jag dock, då desamma
afse unionella frågor mellan Sverige och Norge, begagna tillfället att
i sammanhang dermed yttra några ord med afseende på de i motionen
antydda från Norges sida framträdande anspråken på att ordna sådana
frågor delvis. Det synes mig som man redan gått alltför långt i par¬
tiella jemkningar af unionsfördragens bestämmelser och att följaktligen
inga som helst ändringar hädanefter böra kunna medgifvas på annan
grund, än en fullständig revision och en ömsesidig uppgörelse i alla
punkter, der ändring kan af båda folken anses behöflig.
Sverige har ända sedan 1814 mot det norska broderfolket visat
sig tillmötesgående, eftergifvet och välvilligt. Detta faktum skall icke
af historien förnekas, — ej heller skall historien jäfva den sanningen
att Sverige för den humana och långt gångna medgörligheten i afsigt
att väl behandla det unga broderfolket och befrämja dess lycka endast
lönats med nya anspråk samt på senare tider med tilivägagåenden,
som icke ur några synpunkter kunna försvaras. Den radikala ven-
sterns framfart i Norge — dess vanvördnad för unionskonungen, dess
utfall i tal och skrift mot det svenska broderfolket samt dess bemö¬
danden att ständigt hitta på tvistefrön mellan de förenade rikena
hafva antagit sådana dimensioner, att man nu i Sverige bör hafva
kommit till insigt derom, att tidpunkten är inne, då Sverige måste
sätta cn gräns för arbetet i Norge på de begge nordiska folkens brin¬
gande i oberäkneliga olyckor.
Jag hoppas att den svenska Riksdagen i dag måtte gifva veder¬
börande i Norge en tydlig avis derom. —
Vid detta tillfälle vill jag emellertid ingalunda underlåta att fram¬
hålla den betydande skilnaden mellan den radikala venstern i Norge
och det norska folket. Det går alldeles icke an att vid bedömande af
politiska förhållanden i broderlandet göra hela norska folket ansvarigt
för den norska vensterns förlöpningar. Detta är visserligen en öfver¬
flödig upplysning för denna kammare, men jag vill icke dess mindre
framhålla, hvad jag af egen erfarenhet och inhemtad kännedom om
norska förhållandena kan meddela.
Sedan år 1869 har jag af olika anledningar kommit att med
längre eller kortare mellanrum göra resor i vårt natursköna broderland
Norge. — Dessa resor samt ganska vidsträckta handelsförbindelser
derstädes har fort mig tillsammans med folk ur alla samhällsklasser,
och det är blott eu gärd åt sanningen, då jag säger, att det norska
folket i allmänhet står i eu bra mycket bättre dager för mig än det
står för dem, som bedöma detsamma efter vensterföreningens tillväga-
gående eller efter den radikala pressens hänsynslösa utfall mot oss
svenskar.
Det är visserligen sant, att jag haft ringa eller ingen anledning
Ifrågasatta
ändringar i
riksakten m. m.
(Forte.)
N:o 24.
28
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten m.m,
(Forts.)
Onsdagen den 12 April, f. m.
att sammanträffa med agitatorer och vensterradikaler i allmänhet, och,
derför kan jag säga sanningsenligt, att det är sällsynt, nästan exempel¬
löst att jag i Norge träffat på folk, vare sig bildade .eller obildade,
som icke uttryckt sig aktningsfullt mot Sverige, och merendels uttalas
äfven, i afseende på förhållandet mellan de förenade rikena, förstån¬
diga åsigter.
Man erkänner i allmänhet villigt, att Norge njutit lycka och en
glädjande framgång under den tid unionen bestått. Att Norges både
andliga och materiella utveckling tagit jättesteg framåt under samma
period samt att Norges folk städse känt sig lugnt och tryggt i före¬
ningen med Sverige. — Jag kan naturligtvis icke afgöra hur upprigtigt
menade dessa uttalande varit vid alla tillfällen, men jag har ansett
som en pligt att omnämna, det jag hört sådana uttryck i alla delar
af Norge som jag besökt. Särskilt vill jag relatera en händelse som
förra året passerade, då jag genomreste eu del af södra Norge. I
samma jernvägskupé, der jag och ett par medlemmar af min familj togo
plats, voro öfriga platser upptagna af norrmän, hvilkas artighet och
belefvade bemötande mot oss var mönstergilt. Snart hade vi kommit
in på politiskt resonnement, alldenstund konsulatfrågan just någon af
dagarne då skulle förekomma i statsrådet. De resande norrmännen,
hvilka alla gjorde intryck af att vara kunniga och erfarna personer,
betecknade nämnda fråga såsom humbug, enär den icke af praktiska
behof var i ringaste mån påkallad. — Den hade, menade de, intet
annat ändamål än att tjena som ett verksamt agitationsmedel och som
ett lämpligt trätofrö. Om de norska agitatorerna och vensterledarne
fäldes skarpare och skoningslösare uttryck än jag någonsin hört ut¬
talas i Sverige.
Då hela förmiddagen förflutit under ett fortsatt lugnt och intres¬
sant samtal, öfverräckte slutligen den äldste af norrmännen sitt kort
till mig innan han lemnade tåget, dervid han yttrade följande ord,
hvilka jag genast efter afskedstagandet upptecknade:
“Var nu god, då ni hemkommer till edra landsmän, våra bröder
svenskarne, och säg dem, att majoriteten i vårt storting ingalunda är
ett ens närmelsevis sant uttryck för den allmänna meningen i Norge.
— Denna majoritet är tillkommen genom en hänsynslös valagitation,
och vi anse dess tilltag olycksbringande för Norge. — Tusende sinom
tusende tänkande och sansade norrmän i alla delar af vårt land be¬
klaga, att vårt isolerade folk på landsbygden upphetsas af samvetslösa
och sanningslösa, agitatorer. Den lättledda landtbefolkningen besinnar
icke alltid, hur nyttig och lyckosam unionen för oss varit. Den kan
ej heller så som den upplysta delen af nationen bedöma de faror, i
hvilka vi kunna invecklas — de inse ej att det hela kan sluta på det
sätt, att vi kunna mista vår sjelfständighet — de inse ej heller, sorgligt
nog, att om vår lugna ställning rubbas, om vi en gång, hvilket Gud
förbjude, blifva ett utarmadt folk i ett styckadt land, så är det just
våra agitatorer och vensterledare som ådragit oss detta, och det är de
som då få bära det dyra ansvaret derför. — Säg edra landsmän,
att dessa bekymmer hyser en stor del af Norges folk." —
Jag har så noga jag kunnat återgifvit norrmannens ord, och jag
29
N.'o 24.
Onsdagen den 12 April, f. m.
kan tryggt försäkra, att då en norsk folkuppviglare och skald djerfts
att om unionen säga — den hata och förbanna vi — då har han väl
talat ur djupet af sitt eget hatfulla bröst, och det må vara hans
rättighet, men han har deremot icke haft rättighet att tala i norska
folkets namn, ty det skall helt visst icke hjelpa honom att bära
ansvaret för den mot brödraföreningen utslungade förbannelsen.
Friherre Bar n ek o w: Om jag först ber att få hålla mig vidden
föreliggande frågan, så skulle jag vilja om den säga, att jag anser icke
nödigt att mycket tala derom. Ty min uppfattning är, att om någon
förändring är nödig i de unionella förhållandena i närvarande stund,
så bör en sådan förändring företagas på initiativ från regeringens sida
och icke på enskild motionärs framställning.
Hvad åter min ställning till unionsfrågan beträffar, så har jag
funnit, att hvad statsutskottet i sitt betänkande till tredje hufvudtiteln
uttalat, är fullkomligt rigtigt. Utskottet säger nemligen der, att ut¬
skottet håller fast och bestämdt på nödvändigheten af unionens bibe¬
hållande, men utskottet anhåller ock tillika, att Riksdagen skall beredas
tillfälle att få yttra sig angående de diplomatiska ärendena och det
gemensamma konsulatväsendet, innan något beslut, som rör gemensam¬
heten af dessa båda frågor, kan blifva fattadt. För min del tror jag,
att i närvarande stund är det allt, hvad Riksdagen kan och bör uttala.
Vi hafva här i början af diskussionen hört de förste tre talarne
uppträda, men hvar och en af dessa talare hade särskilda uppfattningar,
delvis gående i alldeles olika rigtningar; jag tror för min de], att det
är nödvändigt, att ett uttalande från Riksdagens sida blir någorlunda
enhälligt, och derför anser jag bäst och klokast, såsom ställningen
nu är, att Riksdagen enigt och bestämdt förenar sig om det uttalande,
som statsutskottet gjort i sitt af mig förut omnämnda betänkande.
Hvad äter den föreliggande punkten beträffar, har jag icke annat
att yrka, än bifall till densamma.
Herr Wieselgren: Det eger nog sin rigtighet att, såsom den
siste ärade talaren yttrade, motionärens företag har varit temligen
betydelselöst. Men jag tror dock, att det icke bör förvägras honom
det erkännandet, att han genom sitt arbete, genom den möda, han
egnat frågan, visat, att han för sin del förstått dess vigt, förstått att
den kräfvcr lösning, och att han såsom folkrepresentant också haft
en pligt att, i hvad på honom berott, försöka att bidraga till denna
lösning.
Vi kunna icke dölja för oss, att den ställning, i hvilken unionen
för närvarande befinner sig, är ganska ödesdiger. Sedan lång tid på¬
går ett undermineringsarbete under densamma; och våra dagar har
det varit förbehållet att se, huruledes man sökt att i de gräfda minorna
införa krut!jerdingen. Se vi på den garanti, som Sverige skulle hafva
för unionens fortfarande lyckliga vidmagthållande, jag menar den
garanti, som ligger i den gemensamme konungen, så må man väl med
bekymmer fråga sig, huru det i sjelfva verket är bevändt med den
garantien -— så hotadt har ju unionskonungens läge på senare tiden
Ifrågasatta
ändringar
riksakten in in.
(Forts.)
N:o 24.
30
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten m. en.
(Forts.)
Onsdagen den 12 April, f. m.
varit. Kan man bestrida liknelsens rigtigket, om jag säger, att det
närmast har motsvarat det läge, som, efter hvad man påstår, tartarerna
bestodo öfvervunua fiender eller förvunne förbrytare, när de bundo
sitt offer mellan två hästar, och sedan drefvo dessa ut i det fria —
hvarthän visste ingen — i den säkra öfvertygelsen, att offret slutligen
skulle slitas sönder under sin vådliga färd? Och allt detta, och det
är det farligaste, allt detta sker i “fosterlandskjferlighedens" namn.
Vi ega ingen rättighet att betvifla fosterlandskärleken i vårt broderland;
men vi måste dock djupt beklaga, att den skall finna sig föranlåten
att gå till ytterligheter, som för unionen måste innebära den största
våda. Man svarar oss, att fosterlandets bästa är dock högre än allt
annat och, att det derför måste sättas öfver unionen. Jag svarar,
att fosterlandet skall icke sättas öfver, lika litet som det bör sättas
under unionen; fosterlandets bästa är att finna i unionen.
Det fans sjelfkänsla, det fäns känsla för sjelfständighet och obe¬
roende äfven i 1814 års Norge, men det var dock detta Norge, som
ingick på att bilda unionen. Då talade man om ett “genom Försynens
mägtiga bistånd knutet föreningsband mellan Skandinaviens tvenne
folk, till stöd för deras gemensamma troner“. Nu åter karakteriserar
man i samma Norge, unionen såsom “en pagt, i hvilken man förpestas11,
och hvilken pagt man “hatar och förbannar". Man må val fråga sig,
huru denna förändring blifvit möjlig. Hvad ligger mellan 1814 års
Norge och våra dagars Norge? Jag såg i dag i en norsk tidning ett
försök till svar på denna fråga. För att förklara unionshatet betonar
man särskildt olikheten mellan svenskar och norrmän. Jag frågar:
är olikheten mellan svenskar och norrmän större nu, än 1814? Då,
hvad kände vi om hvarandra, hvilken beröring hade vi med hvarandra?
Huru litet visste vi då om någon intellektuel odling, som vi kunde
gifva namnet norsk! Men nu? Fn stigande bildning brukar ju samman¬
föra folken med hvarandra. Bildningen har stigit i Norge, såsom i
Sverige; skulle den ensamt emellan oss icke kunna vara i stånd att
utgöra ett bindemedel? Den andliga och materiella samfärdseln mellan
de båda folken har ju i oändlig grad ökats nu, emot hvad som egde
rum vid seklets början. Äfven den verkar ju utjemnande, äfven den
kan verka försonande; den åvägabringar ökad kännedom och med ökad
kännedom ökad aktning mellan folken. Skulle den endast mellan oss
befinnas vara oduglig att utjemna, att förena, att förlika; skulle endast
vi lida brist på förmåga att höja oss till den grad af humanitet, hvil¬
ken mellan öfriga folk,'de må vara skilda af vida stridigare intressen,
än någonsin svenskar och norrmän, likväl visat sig vara möjlig att
åstadkomma? Jag svarar till alla dessa frågor ett obetingadt nej.
Kunde 1814 års Sverige och Norge förenas, då är det icke värdt att
påstå olikheten mellan svenskar och norrmän 80 år senare vara så
stor, att föreningen nu måste göras om intet.
Man möter vidare med ett annat svar. Man säger, att svenskarne
äro af en annan typ, än norrmännen; man öfversätter detta med ett
slagord, som heter “storsvensk“. Och det skulle vara mellan stor¬
svensken, måhända, och norrmannen, som en förening omöjligen skulle
kunna fortfara att bestå. Mina herrar, jag hoppas, att jag icke kränker
31
N:o 24.
Onsdagen den 12 April, f. m.
någon bland eder, lika litet som jag fruktar att kränka någon åt de Ifrågasatta
mina samtida, som finnas utom detta rum, om jag säger: talet om åndringar i
storsvensken, det må höra historien till; vi äro icke mera "storsvenskar11,
vi känna oss rätt små i iörhållande till dem. ett slags patres minorum, °r
såsom de gamle latiuarne uttryckte sig. Vi behöfva icke blygas för
att mottaga det namnet. De egenskaper, som gjorde, att svensken
tick namn om sig för den storslagenhet, som man väl sökt öfversätta
pa detta vis, de egenskaperna — jag vet icke, om de möjligen kunna
finnas slumrande; men i dagen hafva de icke trädt på ett par mans¬
åldrar, och jag tror icke, att man behöfver frammana vålnader från
gångna tider för att med dem skrämma ett slägte, så storsinnadt, så
modigt, så tappert, som norrmännen.
Man talar’ vidare om våra "overgreb11. Jag har, likasom ett par
föregående talare sökt klargöra för mig, hvari dessa skulle bestå, jag
har lika litet som de lyckats. När man hör talas om, hvad norr¬
männen sjelfva såsom sådana overgreb uppfatta, är det ofta så starkt
färgadt, att man kanske icke riktigt igenkänner de faktiska förhållan¬
den, som bakom målningen dölja sig. Och jag har verkligen måst
både en och annan gång fråga mig, om man icke här med fullt fog
må kunna citera den bekante tysktalande furstens spörsmål, när man
uppmålade för honom hans gjorda dater: “haben wir denn wirklich
das alles gethan"? Jag tror, att vi med fullt fog, om också ej alltid
med fullt lugna känslor kunna svara, att vi icke äro skyldiga till alla
de dater, som man tillskrifver oss, vi äro icke skyldiga till alla de
"overgreb11, om hvilka man talar. Men om något "overgreb11 skulle
hafva varit i fråga -— och när två folk skola lefva sig in med hvar¬
andra, är det ju icke möjligt, att icke tillfällen skola gifvas, då olika
uppfattningar inom folken skola bryta sig mot hvarandra — om vid
sådana tillfällen en ömtålig sjelfkänsla dragit den slutsatsen, att det
vore fråga om -overgreb" — skulle då icke det talet nu böra för¬
stummas, när man från Sverige fått sig erbjuden full "likställighet11?
Se vi efter verkningarna af denna förpestande “pagt", sä skulle
vi väl vänta att få se en tafla af nöd, elände och de allra svåraste
härjningar inom det folk, som under snart SO år varit utsatt för en
sådan landsolycka. \i bedja ännu i våra kyrkoböner, att Gud måtte
bevara oss lör “pest, hunger och dyr tid": pesten uppfattas ännu i
dag såsom ett bland de svåraste straffmedel, en gudomlig försyn kan
använda mot ett folk. Liknar man nu ett statsrättsligt förhållande
vid eu pest, måste man deraf draga den slutsats, att detta statsrätts-
liga förhållande måste hafva frambragt de svåraste och mest förhär¬
jande verkningar inom det folk, som deraf hemsökts. Om vi då rigta
blicken öfver Kölen, hvad se vi? En under snart åttio års tid åtnju¬
ten frid och god rolighet, en ökad utveckling, ett mångdubbladt väl¬
stånd — en höjd ståndpunkt i alla afseende!). Jag vågar fråga: vitsorda
dessa förhållanden talet om eu "pagt11, som skulle vara värd att hata
och förbanna? Men kan jag icke tveka om det svar, som härpå gifves,
bör jag också vara berättigad aft fråga: hvarför då kipa till storms
mot den union, under hvars hägn så stora, så många och sä ovärder¬
liga fördelar kommit de båda förenade länderna till del?
N:0 24.
32
Ifrågasatta
ändringar i
riksakten m. m,
(Forts.)
Onsdagen den 12 April, f. in.
Det finnes emellertid några ord i de rader af ingressen till 1815
års riksakt, som jag för en stund sedan uppläste, hvilka kanske kunna
i viss mån gifva en antydan om anledningen till de starka ord, hvilka
man mot unionen uttalat i vårt broderland. Der står nemligen: “ett
genom Försynens mägtiga bistånd knutet föreningsband mellan Skandi¬
naviens begge folk — till stöd för deras gemensamma troneru. När
jag efter många år ånyo uppslog och genomläste 1815 års riksakt,
samt kom till denna sats: “till stöd för deras gemensamma troner“,
en sats, hvars tillvaro jag verkligen förgätit, måste jag säga ung, att
här vore väl den punkt i föreningsakten mellan de båda länderna,
som kunde förklara mycket af den häftighet, med hvilken man upprest
sig mot densamma. Man kan tänka sig, hvad beträffar de kraf på sjelf¬
ständighet, som ett kärnfriskt och kraftigt folk så naturligt måste känna,
att ett folk, som på det sätt i alla afseenden tillväxt, som det norska,
icke i det rätta ögonblicket finner den rätta gränsen lör sitt framstor¬
mande. Man kan tänka sig, att det finner sig hejdadt af ett konstitutio-
nelt förhållande och att det derför uppfattar detta såsom ett hinder för
dess fria utveckling och för dess fulla sjelfständighet; man kan under
dessa förutsättningar förstå, att det i detta afseende gått till storms mot
den monarkiska styrelseformen. Att så just i Norge varit och är fallet,
hafva vi ju af många företeelse! kunnat finna. Men jag frågar dock:
är det verkligen det norska folket, som hyser denna uppfattning?
Jag tror det icke. Man har ju sett rätt detaljerade utredningar i
fråga om de valmän som skulle stödja det norska stortingets olika
partier, och man har funnit, att det är de valberättigades halfva an¬
tal, som står emot deras andra hälft. När dertill kommer, att vid
det stortingsval, som sist företogs, frågan om unionens och tronens
bestånd aldrig hvarken uppsattes eller uppfattades såsom en program¬
punkt, så torde man ega så mycket mera fog tör sin förhoppning, att
det i detta fall må vara blott eu mindre skara, som rycker fram på
den ödesdigra väg, jag antydt, och som icke får anses i sin unions-
fiendtliga uppfattning representera hela det norska folket.
Unionen stiftades för all framtid. Min öfvertygelse är, att, så
länge de båda skandinaviska folken vilja ega en framtid och vilja
värna om den, böra de också fortfarande ega och värna om sin union.
Under dessa sista dagar hafva våra öron nåtts af två röster, en östan
ifrån och en ifrån vester. Den man, som i sitt fosterland gemenligen
kallas “the grand old manu, har nyligen i ett yttrande i det engelska
parlamentet förklarat, att han egnat mycken uppmärksamhet åt den
unionella frågan i Sverige och Norge och att han vore förvissad der¬
om, att, om blott det sunda förnuftet får råda, unionen kommer att
upprätthållas samt varda allt starkare och starkare till välsignelse för
kommande generationer. Rösten österifrån kommer från den bekanta
ryska tidningen “Novosti“, som har meddelat en redogörelse för den
svensk-norska unionskonflikten, och som i anledning af denna säger:
“För Ryssland har denna tvist en påtaglig betydelse, i det att, i händelse
af krig, det för oss är fördelaktigare att hafva att göra med två skilda
riken än med ett förenadt.1’ Jag frågar: kunna dessa röster missförstås?
Unionen, mina herrar, ingår i det arf, vi hafva mottagit från våra
Onsdagen den 12 April, f. m. 33
fäder, ett arf — om jag så får uttrycka mig — af fideikommissnatur,
ett arf, som icke får förslösas, förskingras eller förminskas, utan som
tvärtom bör förökadt och forbättradt af oss öfverlåtas å våra efter¬
kommande. Fosterlandskärleken i Sverige likasom fosterlandskärleken
i Norge var 1814 med om att grunda unionen. Min lifiiga öfver¬
tygelse, mitt varma hopp är, att fosterlandskärleken i Sverige likasom
ock fosterlandskärleken i Norge skola en gång förena sig om att göra
denna union fastare. Nu för ögonblicket är visserligen icke stunden
inne att se detta hopp förverkligadt — jag instämmer med utskottet
i dess härom afgifna yttrande. Men vi må då vänta. Under vår
väntans tid må vi dock vara fast beslutne, att, om vi än derunder
icke skola kunna förbättra unionen, den dock åtminstone icke får för¬
sämras och framför allt icke upplösas!
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Öländer: Jag har icke velat underlåta att yttra min mening
i denna fråga, icke så mycket derför, att den kan göra något synner¬
ligt intryck på kammaren, utan i främsta rummet derför att jag icke
vill undanhålla den mina valmän.
Det är dock ett underligt språk, som kommer till oss öfver den
norska gränsen från broderlandet i vester. Der talas om tyranni,
magtmissbruk och öfvergrepp. Der utslungas hotelser, som skorra
något obehagligt i den svenske broderns öra. Och der har — för att
hålla oss endast till den sak, som nu föreligger — gjorts framställ¬
ning om ett eget konsulatväsen för Norge. Hvad säger jag? framställ¬
ning! Ja, om det varit en framställning till Sverige, huruvida Sverige
skulle vilja göra en sådan ändring i det mellan de båda rikena upp¬
rättade unionskontraktet, att hvartdera riket erhölle sitt eget konsulat¬
väsen, så vore ju derom mindre att säga. Denna framställning kräfde
ett svar af den svenska statsmyndigheten, det vill med andra ord säga
den andra kontrahenten i unionskontraktet. Huru detta svar skulle
komma att utfalla, det är nu och här icke rätta tiden eller stället att
förutsäga. Det kunde ju ha kommit att öfverensstämma med hans
excellens utrikesministerns uttalande till statsrådsprotokollet den 14
januari detta år. Det kunde ju också ha blifvit ett annat, allt be¬
roende på, till hvilken uppfattning eu blifvande utredning kunnat leda.
Men, mine herrar, Sverige har aldrig blifvit tillfrågadt. Den ene
kontrahenten har, med förbiseende af den andra, tagit frågan i sin
egen hand. Med någon häpnad läsa vi det norska stortingets beslut
af den 1 mars och den 10 juni förlidet år. Med förvåning fråga vi,
om vi icke få vara med om ändring i vårt eget unionskoutrakt. Nej,
oss är endast förbehållen den tvetydiga äran att hjelpa till vid af-
vecklingen, men sjelfva hufvudfrågan: eget konsulatväsen eller ej —
den få vi taga, såsom Norge behagar bestämma densamma. I sanning,
detta är för svenska rättsbegrepp och säkerligen äfven för allmänna
rättsbegrepp ofattligt. “Detta spörsmål1', säger Norges storting, är ett
uteslutande norskt spörsmål, som blifver att behandla och afgöra af ute¬
slutande norska statsmyndigheter-1. Norge glömmer då unionskontraktet
och glömmer, att dess sjelfständighet är grundad endast på detta. Ty
Första Kammarens Prot. 1893. N:o 24. ‘J
N:o 24.
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten in. m.
(Forts.)
N:o 24.
34
Ifrågasatta
ändringar i
riksaktenm. m,
(Forts).
Onsdagen den 12 April, f. m.
funnes ej unionskontraktet, så funnes ej keller något sjelfständigt Norge.
Unionskontraktet är dess lifstråd, och ändock har Norge mod nog att
slita i den tråden, obekymradt om den brister och dess sjelfständighet
går förlorad med den. Det är derför den svenske broderns uppgift att
med lugn och sans och återhållsamhet afvända denna för båda rikena
gemensamma fara. Men till tack härför utslungas mot oss från Norge
förnärmelser af alla slag, förebråelser och beskyllningar, såsom jag nyss
nämnde, för tyranni, magtmissbruk och öfvergrepp. Hvad är meningen
dermed? Hvilket tyranni ha vi utöfvat? Hvilket magtmissbruk har
egt rum från Sveriges sida? Hvilket öfvergrepp ha vi begått? Var
det tyranni, då Sverige, sedan Norge öfverlemnats till den svenske
Konungen och derefter försökte att med våld hindra verkställandet af
denna i laga ordning beslutade och af magterna garanterade afträdelse,
var det tyranni att Sverige då i en situation, som faktiskt och juri¬
diskt gaf Sverige rätt och magt att bestämma vilkoren, likväl sjelf¬
villigt medgaf åt Norge en sjelfständighet, som det förut ej egde? Var
konventionen i Moss ett uttryck af tyranni? Var sedermera godkännan¬
det af det dokument, som man kallar Norges grundlag, men som äfven är
det mellan Sverige och Norge upprättade unionskontrakt och som till på
köpet i hufvudsakliga delar är en afskrift af den konstitution, som Norge
sjelft, i sin sjelttagna egenskap af ett eget från Sverige skildt rike antog
i riksförsamlingen i Eidsvold, var detta godkännande säger jag — visser¬
ligen med de förändringar som voro nödvändiga för föreningen med
Sverige, men med bibehållande af alla de för ett sjelfständigt rike
erforderliga betingelser i öfrigt, en yttring af magtmissbruk? Är det
ett magtmissbruk, att Sverige fordrar, att detta frivilligt ingångna
och af båda kontrahenterna undertecknade kontrakt obrottsligen efter-
lefves? Och är det att räkna till öfvergrepp, att Sverige till Norges
fördel gjort eftergift på eftergift i sina på detta kontrakt grundade
rättigheter? Norge har fordrat, och Sverige har gifvit vika, städse
gifvit vika: 1835 i fråga om sammansättningen af utrikeskonseljen,
1836 i fråga om sättet för tillsättandet af konsuler, 1844 (vill jag
minnas) i etiketts-frågan, vidare i ståthållarefrågan, vidare i flaggfrågan
etc. Eftergift på eftergift. Har Norge glömt dessa eftergifter, till hvilka
det ej hade någon rättighet, men som det mottagit på ett sätt, som
låter oss ana, att det ansåg dem endast vara gärder af rättvisa, om
icke till och med godtgörande af begångna orättvisor? Och slutligen
är det ett bevis på “storsvenskens öfvermod'-', att vi nu ånyo uträckt
handen, beredde att köpa endrägt och frid med nya eftergifter? Huru
har denna hand blifvit mottagen? Hvilket svar tick detta tillmötes¬
gående? Jo, mine herrar, man svarade oss med antagande af den
Lövlaudska dagordningen. Hittills hafva vi tigit. Men nu skola vi
tala och säga så kort och tydligt, att det ej kan missförstås: att —
och derom råder, tror jag, endast enighet bland oss — hvad vi än må
eftergifva, men Sveriges rätt att deltaga i bestämmandet af ändringar
i frågor, som afse båda rikena gemensamt, den rätten vill ingen
svensk man eftergifva; och hvilket tillmötesgående än må kunna ske
inom unionens ram, men hvarje tummande på länkarne i den kedja,
som sammanhåller sjelfva unionen och som eu gång bundit de båda
35
N:0 24.
Onsdagen den 12 April, f. m.
folken samman till en enhet utåt, kunna vi ej medgilva, Alla spets¬
fundigheter, som gå ut på att försöka visa Norges rätt att härvidlag
handla på egen hand, måste vi afvisa. Ty vi veta, och Norge vet det
— och om det icke vet det, kunna alla rättslärde lära dem det —
att sådant skulle vara stridande mot unionskontraktets anda och
mening. Rätten och rättvisan äro på vår sida. I medvetandet deraf
se vi tryggt framtiden an, och öfvertygade som vi äro, att Norges
konung vet att han också är Sveriges, kunna vi förtroendefullt lägga
vårt och Sveriges och unionens öde i hans hand.
Detta är min mening.
Herr Nyström: Först några ord om konstitutionsutskottets ställ¬
ning till denna fråga.
En ärad talare i kammaren har emot utskottet rigtat den för
öfrigt redan bemötta anmärkningen, att dess verk skulle varit; så
knapphändigt. Anklagelsen är fullt riktig, men jag tror dock icke
att Riksdagen skall gå till rätta med sitt konstitutionsutskott denna
gång för dess återhållsamhet, ty hvad hade väl utskottet att göra?
Tron I, mine herrar, att det varit rigtigare, om utskottet hade bemödat
sig att uppföra hela den stora byggnaden af ett tilltänkt nytt unions-
fördrag och sedan framkommit med detta inför Riksdagen? Der rörde
sig verkligen inom utskottet stolta drömmar i den vägen, men man
fann bäst att afstå, ty man insåg vid närmare pröfning, att icke voro
just tidsomständigheterna gynsamma för att på detta sätt gripa fram¬
tiden i embetet och framställa ett dylikt förslag, utan snarare kunde
man i dessa finna en varnande maning till återhållsamhet, och så
inskränkte man sig till det generella anförande, som nu föreligger och
med hvilket jag verkligen tror att Riksdagen är mest belåten.
Men om också konstitutionsutskottet ansett sig böra handla på
det sättet, med en betydlig återhållsamhet och sparsamhet i uttrycken,
är det derför ej sagdt att Riksdagen, eller Första Kammaren, som nu
har att pröfva denna fråga, bör förfara på samma sätt. Den tystnad
och tillbakadragenhet, som Riksdagen har iakttagit föregående år, har
efter min mening varit fullt välbetänkt och ländt vårt land till båtnad
samt varit till fördel för vår ställning till unionsfrågan.
Men tiga liar sin tid och tala har sin, och nu är ögonblicket
inne att tala, ej med otympliga hotelser, utan med sans och mätta,
såsom det höfves ett folk med gammal politisk bildning, men med
fasthet och bestämdhet. Och detta af två skäl. Af aktning för den
allmänna meningen, som öfver hela Sverige frågar: “hvarför talar icke
Riksdagen, hvarför få vi ej från Riksdagen den nödvändiga ledningen
för vårt omdöme, hvilken vi behöfva i denna lifsfråga?
Vidare af ett annat, nästan lika vigtigt skäl, nemligen att en
fortsatt och ännu längre drifven förtegenhet skulle än ytterligare, än
hvad som redan skett, vilseleda norrmännen i deras uppfattning om
den närvarande ställningen, nogare sagdt, i deras uppfattning om
gränserna för den svenska eftergifvenheten. I detta fall har kanske
förtegenheten gått för långt. Så mycket mera skäl att nu tala för
att förekomma ytterligare missförstånd i den vägen.
Ifrågasätta
ändringar i
riksaktenm. ra.
(Forts.)
N:o 24 36 Onsdagen den 12 April, f. m,
ifrågasätta,' Jag anser för min de], att två satser nu böra uttalas. Motivering
riksakten™, In oc^ utveckling tinner jag vid detta tillfälle öfverflödigt att gifva; likaså
(Forts.) öfverflödigt att till bemötande upptaga hvad som yttrats af en högt
ärad talare, den andre i ordningen i denna fråga.
Den första satsen lyder: under inga vilkor släppa vi unionen,
som jag för min del anser vara för vårt land såväl som för broder¬
landet en lifsfråga.
Den andra satsen lyder sålunda — den har i sjelfva verket redan
förut framstälts, men jag vill å nyo upptaga den: inga vidare efter¬
gifter, ingen ändring i status quo utan cn fullständig revision af
unionsfördraget.
Med en sådan revision skulle då menas en handling, som i eu ny
riksakt sammanförde alla de unionsbestämmelser, hviska nu finnas
spridda dels i den nuvarande riksakten, dels i Norges grundlag och
dels äfven i någon mån i vår egen grundlag. Sker ej detta, sker icke
denna sammanförning, denna fullständiga revision, om hvilken man
ännu har rätt att hoppas att den under andra tider och stämningar
skulle kunna komma till stånd genom fritt aftal de båda folken emellan,
sker den ej, utan blott eu partiel revision, exempelvis rörande utrikes¬
ministers- eller konsulatfrågan, ja, då rnine herrar, är föga vunnet.
Ty då förblifver det missförhållandet,; att unionella bestämmelser
qvarstå i de särskilda ländernas grundlagar, och dessa länder anse
sig alltså hafva rätt och fog att på egen hand, hvar i sin stad, ändra
eller afskaffa dessa bestämmelser, såsom också redan skett. Och om
så skall förblifva, att hvar och en på sitt håll och på egen hand
ändrar bestämmelserna, derför att de, ehuru unionella, stå i det ena
eller andra rikets grundlagar, då skola ock slitningarna utan återvändo
upprepas, och tvedrägten förblifver. Men skulle så ske, att ett nytt
och fullständigt unionsfördrag kommer till stånd, då kan man hoppas
att de båda folken skola återfinna sitt rätta sinnelag och i en ny-
upprättad och luttrad endrägt gå ljusare öden till mötes.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Efter timmars
debatt är ämnet visserligen uttömdt, meu jag har ej velat låta denna
diskussion förgå utan att åtminstone säga några ord till protokollet,
så mycket hellre som min uppfattning ej helt och hållet öfverens-
stämmer med snart sagdt någon af de föregående talarnes, äfven om
jag i ofantligt mycket skulle vilja gifva dem rätt. Först och främst
vill jag framhålla, att i en fråga af denna internationella beskaffenhet
är det icke tillräckligt att hålla sig till den juridiska och historiska
utvecklingen samt dess synpunkter, ehuru jag är mycket tacksam
mot de herrar, som dermed befattat sig och lemnat oss synnerligen
värdefulla uppgifter i det hänseendet, om ock å andra sidan jag
måste framhålla, hurusom en stor mängd menniskor i såväl Sverige
som Norge äro ur stånd att till deras fulla värde uppskatta desamma.
Deras logik är nog rigtig, men, mine herrar, menniskorna äro ej
logiska, åtminstone ej längre än såvidt logiken stämmer öfverens med
deras egna intressen.
Så är äfven förhållandet med norrmännen och svenskarne. Hvart-
87
N:0 24.
Onsdagen den 12 April, f. m.
dera folket har betraktat dessa unionskontrakt från sin egen syn¬
punkt, och följden har blifvit olika föreställningar och begrepp om
deras betydelse, och dessa hafva så inrotat sig, att ingen må tro på
möjligheten, att vi skulle kunna öfvertyga hvarandra om att hvar och
en af oss har rätten på sin sida. Naturligtvis har jag den åsigten,
att vår uppfattning är den rätta, och norrmännen äro i den mening,
att deras är den rätta. Men, mine herrar, detta är en process, som
ej leder till målet.
Det finnes andra synpunkter, som jag tror äro rigtigare i en fråga
som denna. H vilka äro fördelarne i praktiskt hänseende om vi samsas
och förlikas, och hvilka äro i motsatt fall olägenheterna? Detta är en
vigtigare fråga att afgöra, då det gäller unionella förhandlingar.
Det är ej att undra på — jag vill nu till en viss grad taga
norrmännen i försvar — om detta lifskraftiga folk, som arbetat sig
upp så som det gjort med en expansion, sådan man ofta finner hos
nationer som nyss vaknat upp från en lång tids lägervall, finner sig
besväradt åt kontrakt, som uppgjordes för 78 år sedan. Om det deruti
skulle i ett eller annat afseende önska en förändring, oafsedt nu den
särskilda nationalkänsla och geist som utmärker detta folk, få vi ej
förvåna oss deröfver eller klandra dem derför, äfven om vi icke kunna
gå in på alla deras anspråk. Man säger, att vi oupphörligt gifvit efter,
och att detta från vår sida varit en alldeles onödig svaghet. Men,
mine herrar, jag kan verkligen icke se hvad Sverige förlorat på att
konungen afstod från rättigheten att utnämna vicekonung i Norge.
lian var ju redan faktiskt försvunnen långt innan han lagligen af-
lystes! På samma sätt med riksståthållare!]. Hvad förlorade vi på
det, eller den man, som i sådan egenskap skulle vistas i Norge och
hafva otrefiigt der ? Ej heller kan jag finna något för Sverige ned¬
sättande deruti att en eller två norrmän tillåtas deltaga uti föredrag¬
ningen af utrikesärendena. Det synes mig hafva varit en mycket
billig begäran från deras sida. Men, om jag nu medgifver detta, så
följer jieraf icke, att jag vill medgifva allt, som kan komma i fråga.
'|ag gf°(r sålunda ej in på, att hvad som alldeles klart och tydligt berör
Sveriges rätt och intresse, så som nu denna konsulatfråga, får afgöras
på annan än fullt laglig väg i samråd mellan båda folken. Jag vill,
att hvad Riksdagen går in på måste afse blott i fullt laglig ordning
gjorda ändringar, och framlår allt, att man ej uppställei det opraktiska
anspråket, att om ej eu fullständig revision af unionsfördraget kan ske
på en gång, så bort med alltsammans!
Låtom oss komma i håg vår härordning, hvarmed vi ju fiugo hålla
på i JO år utan att komma till något resultat. Jag var ej bland
dem, som minst yrkade på eu hel organisation på eu gång — men det
gick ej! och i den frågan voro vi dock hänvisade ensamt till oss sjelfva.
Huru mycket svårare då, när der gäller att fatta beslut i frågor som
gälla två folk, två representantförsamlingar? Derför böra vi vara med
om sådana billiga fordringar, de der möjligen kunna leda till sämja
och frid mellan folken. Derför kan jag ej annat än gilla den upp¬
fattning, som gjort sig gällande inom regeringen, med hvilken jag i
denna fråga står på alldeles samma ståndpunkt, och det är hufvud-
Jfrägasatto,
ändringar i
riksakten rn. m.
(Forts.)
N:0 24.
Ifrågasätta
ändringar i
riksakten m. m,
(Forts.)
.°»8 Onsdagen den 12 April, f. m.
sakligen derför jag begärt ordet för att tacka utrikesministern för
hans yttrande i frågan och för den väg han anvisat och hvilken jag
för min del anser vara den enda rätta. Jag vill ock framhålla, att
moderation från vår sida icke är detsamma som svaghet -- det är
långt från prat och till sak. Hittills har det blott galt stora ord
(norska riksrätten var uteslutande en norsk affär). Skulle man der¬
emot tillgripa sådana åtgärder, som verkligen gå Sverige för när med
handlingar, då blir det äfven vår sak att svara med handling, och jag
skall då ej blifva den siste att vara med derom.
Jag bär blott velat uttala dessa få ord och har ingenting emot
utskottets hemställan.
Herr Säve: Den dagordning, det norska stortinget den 17 mars
beslöt angående formen för konsulatväsendets behandling, förtjenar
utan all fråga från svensk sida ett svar, och det synes mig, som om
statsutskottet i sitt utlåtande öfver 3:dje hufvudtiteln afgifvit ett sådant
af den beskaffenhet, att båda kamrarne borde kunna mangrant in¬
stämma deri. Men den unionelia frågan föreligger i dag för Riks¬
dagen äfven i en annan form, nemligen i herr Ljungmans motion an¬
gående ändringar af vissa paragrafer af riksakten. Konstitutions¬
utskottet har afstyrkt denna motion utan att angifva något annat skäl
för sitt afstyrkande än sin åsigt, att något förslag till ändring af de
för föreningen mellan Sverige och Norge gällande stadganden under
nuvarande förhållanden icke bör från svenska Riksdagens sida fram¬
ställas. Liksom utskottet tror äfven jag, att de nuvarande förhållan¬
dena icke lämpa sig för något som helst förslag från Riksdagens sida
till ändringar i unionskontraktet. Men detta är i högsta grad sorgligt
och nedslående. De skandivaviska folken äro i allmänhet ej obenägna
att företaga lagförändringar till och med då de äro temligen obehöflig,
men är det någon lagförändring, som just nu är af tvingande nöd¬
vändighet, så är det på unionskontraktens område, som den bör göras.
Visst är nemligen, att de nuvarande unionelia stadgandena både till
sin formella och materiella beskaffenhet äro föga egnade att utgöra en
fast och trygg grundval för de två folkens fortsatta förening — om
nemligen denna förening skall blifva sådan man ursprungligen tänkt
sig den, en förening mägtig att värna de båda folkens yttre trygghet
och inre lugnt fortgående utveckling. De fe), som vidlåda dessa stad¬
gar, behöfver jag ej på detta rum framhålla; det är för mig för till¬
fället nog att fästa uppmärksamheten på den enda omständigheten
blott, att unionskontraktet är så oklart bestämdt, att meningsskiljaktig¬
het kunnat uppstå till och med i Sverige — hvilket är rent af häp¬
nadsväckande — om hvar detta kontrakt är att söka, om i riksakten
allenast eller om i denna och Norges grundlag gemensamt.
Följderna af denna oklarhet hafva gifvit en sorglig bekräftelse på
den gamla sanning, som en af riksdagstalarne under den märkliga de¬
batten den 17 mars 1860 öfver de Dalman—Anckarsvärdska motioner¬
na så rigtigt formulerade: “Det är i politiken icke frasen, om än så
väl lagd, utan det moget öfverlagda och klart bestämda ordet, uttaladt
i omsorgsfullt uppgjorda fördrag, som binder, vinner och gifver styrka".
39
Onsdagen den 12 April, f. m
Ett omsorgsfullt uppgjordt fördrag existerar ej här, men ett ord i
unionsfrågan, bestämdt uttaladt åt' den svenska Riksdagen, har dock
äfven det kraft att binda, vinna och gifva styrka. Och det ordet är
— om ock i mildaste form — i denna kammare utsagdt under remiss¬
debatten denna riksdag af herr Alin, då han framhöll, att de sväfvan¬
de uniouella frågor, indika hans excellens utrikesministern i sitt be¬
kanta yttrande till statsrådsprotokollet den 14 sistlidne januari berörde,
ej kunde lösas genom likställighet blott i unionella rättigheter. Herr
Alins tanke fattade jag så, som jag håller före, att hvar och en måste
fatta den, att frågan om Norges likställighet med Sverige i rättigheter
måste ställas i det oupplöslig aste samband med frågan om Norges lik¬
ställighet med Sverige i förpligtelser. -
Att bestämdt fasthålla detta, det är för oss alla, om vi vilja be¬
vara unionen, en tvingande nödvändighet. Ty på de ensidiga efter¬
gifternas sera bör det nu vara ett slut. Hvad har nemligen väl hit¬
tills vunnits med dessa eftergifter? Unionens sorgliga historia har klart
visat oss det. Hvilka förhoppningar stälde man icke under åren, som
närmast följde på 1814, på denna union, som syntes så naturlig ej
blott derför, att den öfverensstämde med de båda folkens lifsintressen,
utan äfven derför att den stod i den närmaste samklang med samtidens
två stora politiska grundidéer, nationalitetsidén och konstitutionalismen,
eller med andra ord med de europeiska folkens naturliga och berätti¬
gade fordringar både att få sammansluta sig i närmare föreningar, allt
efter likhet i ursprung, språk, religion, politiska och materiella intressen,
och att få ingå i dessa föreningar med en rent konstitutionel frihet,
stadgad i grundlagsmessigt bestämda former. Framtiden syntes så
ljus, och i alla delar af vårt vidsträckta land instämde man med hän¬
förelse i den svenska skaldens ord:
“Så länge böljor som vulkaner kring oss sjuda,
som lejon ryta från vår strand,
skall dälden repa upp och klippan återljuda:
En kung, ett folk, ett land!"
Ja, så ljöd det i unionens morgonstund, i framtidsförhoppningar¬
nas ljusa dager under reflexen från de förgångna årens blodiga strider
och oerhörda uppoffringar, och nu i seklets sena aftonstund, nu kom¬
mer den norske skaldens svar från andra sidan fjellen:
“Den Pagt, som vi forpestes i,
den hader og forbander vi!“
Det säges, att nationalskaldernas såuger äro sanna uttryck för de
känslor, som röra sig på djupet af folkens hjertan, men om så är,
huru förfärligt skärande måste ej dissonansen ljuda mellan dessa båda
strofer — den ena svensk, den andra norsk, den ena från seklets
början, den andra från dess slut, den ena från de tider, då svenska
vapen och eu ädel furstes högsinthet frigjorde Norge från eu lång¬
varig träldom och återgåtvo det full nationel sjelfständighet, den andra
från våra dagar, sedan Norge under de framfarna 80 åren, tack vare
föreningen med oss, fått åtnjuta en ständig fred och skörda frukterna
N:0 24,
Ifrågasatta
ändringar i
riksakten m. m.
(Forts.)
N:0 24.
40
Ifrågasatta
ändringar i
riksakten m. m.
(Forts).
Onsdagen den 12 April, t. in.
af denna freds välsignelser med hänsyn till ökad andlig odling och
förhöjd materiel förkofran!
Hade det med något fog kunnat sägas, att Sverige i något hän¬
seende missbrukat sin ställning i unionen, hvartill det genom sin större
styrka och sina historiska föregåenden väl skulle kunnat känna sig
frestadt, hade denna dissonans kunnat vara förklarlig, men nu har ej
Sverige missbrukat sin öfvermagt, och aldrig lära häfderna kunna
uppvisa ett folk, som med större lojalitet än det svenska hållit sina
förbindelser mot ett svagare förbundsfolk. Men hurudan har den
lojalitet varit, som norrmännen iakttagit mot oss? Under det att de
sjelfva städse framstält de mest pockande fordringar på nya efter¬
gifter från vår sida, hafva de mot våra högst blygsamma anspråk på
likhet i förpligtelse!- satt det mest hårdnackade motstånd, och slutet
på allt detta har blifvit, att föreningsbandet omsider är vordet så
löst, att fara är för handen, att snart ingenting mera återstår af
unionen, hvilken till sin grundtanke var en realunion, än en blott
personalunion. Det är betecknande nog, att till och med förslag till
förändringar af de unionella bestämmelserna, som äro så egnade att
tillfredsställa norrmännens kraf på full likställighet i rättigheter, som
dem herr Ljungmau i sin motion framstält, icke kunna till norrmännen
öfverbringas utan med risk, att de skola blifva afvisade ej blott med
ovilja, utan till och med med skymf.
Ej underligt under sådana förhållanden, att mångfaldiga svenska
män i alla delar af vårt land i den nuvarande unionen blott se vrång¬
bilden af en union, och att flere till och med finnas, som i bedröfvel-
sen öfver de svåra missräkningarna och de grusade förhoppningarna
ej längre anse, att unionen är förenlig med våra intressen och, hvad
värre är, med vår ära. Och varen öfvertygade derom, att för hvarje
ny eftergift, som Sverige nödgas göra, skall antalet af dessa män ökas!
Men ingenting skall i högre grad än detta försvaga unionen, på hvil¬
ken vi måste hålla. Vore det så, att Norge läge der, hvarest våra
förlorade Östersjöprovinser ligga, eller der hvarest Finland ligger, och
att det vore skildt från oss genom Bottenhafvet, då skulle helt visst
många af oss inom denna kammare utan grämelse se unionen brista.
Men nu är det ej så. Sverige och Norge äro oåtskiljaktigt förenade
inom samma halfö, och sjelfva naturnödvändigheten bjuder dem att
stå tillsammans. Splittrade och sins emellan fiendtliga, skulle de vid
kommande sammanstötningar mellan våra väldiga grannar förr eller
senare krossas eller sönderstyckas, och en efterverld skulle vara lika
oförmögen att på vår halfö upprätta en fri och enad skandinavisk
nationalitet, som vår egen samtid är oförmögen att till ett enda helt
sammanföra de spillror af vår skandinaviska ras, som blifvit kring¬
strödda på Finlands kuster, Estlands öar och Nordamerikas prärier.
Nej, “de båda tvillingarna ur samma Asaliem", som Tegnér eu gång
kallade oss, måste med eller mot sin vilja hålla tillsammans, så framt
de ej skola förintas. Men deras förening får ej blifva lösare än den
nu är, och detta borde väl kunna stå i Sveriges magt att hindra.
Och föreningen får ej heller längre hafva karaktereu af den mellan
två bältespännare, som, hopgördlade inom samma bälte, pröfva hvar-
Onsdagen den 12 April, f. m. 41
andras förmåga att tåla kallt stål. Ty Sverige har redan visat verlden
siu förmåga i detta hänseende i 70 år, och många tecken tyda derpå,
att denna dess förmåga nu blifvit ansträngd till dess yttersta gräns.
Herr talman! I lörhoppning att det snart måtte blifva ett slut
på de ensidiga eftergifterna, och att ingen af de nuvarande unions-
bestämmelserna måtte; rubbas utan i förening med en fullständig re¬
vision af hela unionskoutraktet, förordar jag afslag på herr Ljungmans
motion och bifall till utskottets hemställan.
Heir Sandberg: Allt ifrån min ungdoms dagar har jag med sorg
och grämelse sett den ena eftergiften efter den andra göras för an¬
språken från Norge. Hvarje eftergift har följts af nya anspråk, ännu
mera närgångna än de föregående. Dessa eftergifter hafva i allmänhet
bhtvit gjorda utan svenska Riksdagens hörande och till och med någon
gång i strid mot Riksdagens bestämdt uttalade åsigt. Detta måste
hafva ett slut, såvida icke svenska regeringens, svenska Riksdagens,
svenska folkets ära, värdighet och intressen fortfarande skola nedsättas
och kränkas. Vi måste tydligt och klart, så att ingen tvekan, ingen
misstydning kan ega rum, uttala, att vi äro fäst beslutne att på alla
sätt och med alla medel, som stä: oss till buds, värna om vår ära och
våra; rättigheter, och att den tid, då ensidiga eftergifter från svensk
sida kunde sättas i fråga, är oåterkalleligen förbi.
Huru ett sådant beslut skall formuleras, derom vågar jag icke
uttala mig, utan öfverlemnar det åt dem, hvilka i dylika värf äro
mera förfarna än jag, men att ett dylikt beslut måste fattas, såvida
det ej inför all verlden skall blifva en skam att vara svensk — det
är min innersta öfvertygelse.
Herr Bennich: Då det artar sig till att blifva en öppen om¬
röstning, vill jag icke heller dölja min mening, utan uttala den så;enkelt
och klart som möjligt.
Jag ber att få till en början gifva till känna, attfjag, som: under
eu förfluten tid varit i tillfälle att göra mycket nära bekantskap med
ganska många af det norska folket, är af den bestämda öfvertygelsen,
att de yttringar och de beslut, som hos norska stortinget under senare
tider gjort sig gällande, ingalunda utgöra uttryck för det norska folkets
innersta mening och känslor; tvärtom, det är ett arbetsamt, redbart
och dugligt folk, som hyser mycket varma känslor för Sverige; men
det finnes en liten grupp af agitatorer, som på senare tider tillvällat
sig magten i stortinget, och det är denna grupp, som i norska folkets
namn missbrukar dess rätt och uppträder fiendtligt mot Sverige. Det
är ett sådant missbruk, mot hvilket vi, en hvar i sin stad, må på det
allvarligaste protestera, men ej med stora ord, ej med invektiv af
den art vi fått emottaga ifrån det norska stortingets venster, men med
en fast och allvarlig hållning, hvilken gifver klart till känna för Norges
folk och för Sveriges folk, att svenska Riksdagen icke vill tillmötesgå
oberättigade anspråk på eftergifter och allra minst i eu fråga, hvilken
såsom konsulatfrågan upprört sinnena och ingalunda är en verklig
intressefråga, utan tillgripits blott såsom ett agitationsmedel.
Forsta Kammar ens Prof t SOS. K: o $/+. 4
N:0 24.
Ifrågasatta
ändringar i
riksakten in. in.
{Forts )
N:0 24.
42
Ifrågasatta
ändringar i
riksakten m. m,
(Forts.)
Onsdagen den 12 April, f. m.
Jag hemställer om bifall till konstitutionsutskottets förslag och
vill på samma gång förklara, att jag helt och hållet instämmer i den
motivering, som statsutskottet framstält i sitt utlåtande angående tredje
hufvudtiteln.
Friherre Åkerhielm, Gustaf: Jag hade icke tänkt deltaga i
den öfverläggning, som uppkommit med anledning af konstitutions¬
utskottets nu föreliggande betänkande. Skalet dertill ar det, att jag
delar deras mening, hvilka hålla före, att något annat eller mera, ut¬
öfver hvad konstitutionsutskottet yttrat för att motivera sitt afslag å
herr Ljungmans motioner, icke behöfver tilläggas. Jag finner konstitu¬
tionsutskottets hemställan: “då, enligt utskottets åsigt under nuvarande
förhållanden icke något förslag till ändring af de for föreningen mellan
Sverige och Norge gällande stadganden bor från svenska Riksdagens
sida framställas, hemställer utskottet1' etc. säga just hvad i detta ögon¬
blick är på sin plats, och jag har icke att dertill lagga något enda
ord. Man kan ju möjligen tänka sig, att de kunna finnas som ej anse
detta vara tillräckligt besked, men om då dertill lagges det faktum,
att medkammaren i dag med 184 röster mot 38 beslutat godkänna
det förslag till utlåtande, som från statsutskottet inkommit angående
tredje hufvudtiteln, torde detta faktum vara alldeles till fyllest såsom
besked för dem som vederbör. ,;11 .
Med anledning deraf yrkar jag for min del endast bifall till kon¬
stitutionsutskottets nu föredragna utlåtande.
På hemställan af herr talmannen uppsköts den fortsatta behand¬
lingen af förevarande utlåtande till aftonsammanträdet.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Lundeberg under
tio dagar från och med morgondagen.
Herr statsrådet Groll atiemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående dödande af inteckningar i Norbergs jernväg.
Kammaren åtskildes kl. 2.55 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, Isaac Mareus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1893.