RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1893. Andra Kammaren. N:o 9.
Onsdagen den 22 februari.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Herr vice talmannen, hvilken till en början ledde kammarens
förhandlingar, anmälde till fortsatt föredragning statsutskottets utlå¬
tande n:o 7, angående regleringen af utgifterna under liksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
Dervid förekom först i ordningen.
Punkten 8, som
bifölls.
Punkten 9.
Bifölls jemväl.
Punkten 10.
Uti en inom Andra Kammaren af herr J. Sjöberg väckt motion
(n:o 37) hade föreslagits, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes meddela sådan ändring i
kongl. kungörelsen den 27 september 1861, att understöd af “all¬
männa medel skulle utgå äfven vid hemmansklyfning med de i § 1
af nämnda kungörelse bestämda belopp, dock icke till delegare i
hemmanet, hvilkens hemmansdel efter klyfningen innehölle mindre
areal än tjugu tunnland.
Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att herr
Sjöbergs motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
1 fråga härom anförde:
Herr Hedin: Jag har ingen anmärkning att göra mot utskottets
hemställan om afslag på motionen, men jag anser mig böra påpeka,
att jag i motiveringen för detta afslag saknar något, som till äfven-
Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 9. 1
Angående
ifrågasatt
utflyttnings
hjelp vid
hemmans -
klyfningar.
N:o 9.
Angående
ifrågasatt
utflyttnings-
hjelp vid
hemmans-
klyfningar.
(Forts.)
2 Onsdagen den 22 Februari, e. na.
tyrs bordo finnas der. Utskottet har afstyrkt motionen på grund af
lämplighetsskäl, hvilka jag icke tillåter mig bedöma. De torde vara
giltiga, men framför de skäl, utskottet anfört och hvilka i alla händelser
torde kunna omtvistas, finnes ett annat skäl, som i alla händelser är
giltigt och oomtvisteligt. Det är: det tillkommer icke Kongl. _Maj:t
att besluta i en sådan sak. Således, den väsentligaste invändningen
mot motionen i mina ögon är formel, konstitutionel. Hvad motionä¬
ren borde hafva begärt är, att Riksdagen skulle besluta att medlen
finge användas äfven för understöd i sådana fall, som han påpekat,
liksom vid utflyttningar. Man må icke misstaga sig på formen för
utfärdandet af 1861 års förordning. Det är icke en vanlig ekonomisk
förordning, utfärdad af Kongl. Maj:t på grund af hans magtbefogen-
het enligt § 89 regeringsformen, utan den afhandlar ärenden, som
helt och hållet falla under Riksdagens anslagsbevillningsmagt. Att
Riksdagen hemstält till Kongl. Maj:t om utfärdandet af förordningen,
förklaras deraf att, såsom Riksdagen i sin skrifvelse af 20 oktober
1860 sjelf säger, »rörande detta ämne åtskilliga andra bestämmelser
torde påkallas i följd af det öfliga redovisningssättet för statsverkets
utgifter» d. v. s. åtskilliga andra bestämmelser utom de af Riksdagen
sjelf faststälda. Riksdagen sjelf antog och faststälde grunder och vil¬
kor för meddelande af detta understöd. Men Riksdagen förutsatte,
att det kunde behöfvas andra bestämmelser af så att säga reglemen¬
tarisk natur, hvilka naturligtvis folio under Kongl. Maj:ts ekonomiska,
lagstiftningsmagt. Derför utarbetade Riksdagen icke en fullständig
och formlig författning och öfverlemnade den åt Kongl. Maj:t, utan
åtnöjde sig med att fastställa grunder och vilkor, och anmodade
Kongl. Maj:t att härtill foga de med anledning af redovisningssättet
för statsverkets utgifter erforderliga föreskrifter. Men de af Riksda¬
gen antagna grunder och vilkor för understödet, dem egde Kongl.
Maj:t icke att ändra.
Att jag nu nämner detta, beror, såsom herr talman torde finna,
derpå, att Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmagt har oljefläckens
natur och egenskap att vilja flyta ut och gripa omkring sig. Detta
bör motas på alla kanter, och man bör icke ens genom tystnad upp¬
muntra denna tendens till ett ekonomiskt lagstiftningsenvälde, som
så ofta kommer i strid med Riksdagens lagstiftningsmagt, Riksdagens
beskattningsmagt och Riksdagens anslagsbevillningsmagt. Jag har,
herr talman, såsom jag redan sagt, intet att anmärka mot den af
utskottet gjorda hemställan om afslag.
Herr von Friesen: Jag instämmer i den föregående talarens
yttrande. Det var i utskottet också mycket fråga om, huru vida ut¬
skottet borde upptaga denna motion till pröfning, icke i utskottet
in pleti o, m< n på afdelningen. Till sist enades vi om att det förelåg
sakliga skäl för motionens afstyrkande, och derför ansågo vi, att vi
icke ”behöfde gå en omväg och lemna motionen tillbaka till kam¬
maren. Jag ber få yrka bifall till utskottets hemställan.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Kammaren
biföll utskottets hemställan.
Onsdagen den 22 Februari, e. m. 3
Punkten 11.
Bifölls.
Efter föredragning vidare af punkten 12, angående löneförbätt¬
ring åt banvakter, anförde:
Herr Hedin: Jag har begärt ordet, herr talman, för att taga
mig friheten att till den ärade herr chefen för civildepartementet
framföra en anhållan. Af den kong!, propositionen erfares, hvarom
också utskottet här erinrar, att förslag till nytt aflöningsreglemente
icke förrän i sista slutet af november blifvit af jernvägsstyrelsen
ingifvet till Kongl. Maj:t, och att det således är högeligen sannolikt,
att ärendet icke kan komma fram under innevarande riksdag till
behandling. Så vida det är rigtigt hvad jag hört berättas, har i det
afgifna förslaget till reglemente trafikstyrelsen förbigått en anhållan,
en enligt min tanke välgrundad anhållan, som till densamma fram-
stälts af en del personer inom betjente-klassen, hvilka synas i af¬
seende på aflöningsförhållanden vara särskildt missgynnade. Jag
kan naturligtvis icke förutsätta, att herr statsrådet och chefen för
civildepartementet skall hafva i minnet alla detaljer af ett vidlyftigt
och inveckladt förslag till aflöningsreglemente, men jag torde ändå
kunna hoppas, att chefen för civildepartementet skall välvilligt upp¬
taga den anhållan jag går att framställa, derest denna, såsom jag har
anledning förmoda, vid närmare pröfning befinnes välgrundad.
Frågan gäller ett antal af tolf personer i betjentegraden, nemli¬
gen kontorsbiträden anstälda i Stockholm. Denna klass af betjente¬
graden inrättades, om jag ej misstager mig, först 1886. Om jag
vidare ej misstager mig allt för mycket, åligger dessa personer, åt¬
minstone till en del, sådan tjenstgöring, som eljest i andra fall torde
räknas höra till området för icke betjentes, utan tjenstemäns verk-
samhetskategori, det vill således med andra ord säga: staten gör en
besparing, efter som dessa äro aflönade efter betjentegraden. Om
denna anordning befinnes lämplig från synpunkten af de dem ålig¬
gande göromålens behöriga skötsel, hvilket jag icke kan bedöma,
men icke har någon den ringaste anledning att betvifla, är naturligt¬
vis mot en sådan anordning ingenting alls att invända. Men hvad
jag vill anmärka är, att eu del af denna kategori, kontorsbiträdenas
kategori, nemligen de som äro anstälda i Stockholm, hafva i afseende
på aflöningen en sämre ställning än alla andra i hela betjentegraden.
Dessa män, ehuru anstälde i hufvudstaden, der som bekant
hyreskostnaderna äro mycket höga, hafva icke någon inqvarterings-
ersättning, hvilket ju är förhållandet med samtlige personer eljest
inom betjentegraden, äfven med de kontorsbiträden, som äro anstälda
ute på linien, i distrikten. Ku kan man möjligen säga, att kontors-
biträdena i hufvudstaden ändå hafva en särskild förmån, visserligen
icke inqvarteringsersättning, men e.u annan inkomst, de s. k. extra
timpenningarna för öfvertidstjenstgöring. Emellertid kan den för¬
månen icke anses utgöra ersättning för saknad af inqvarterings-
förmånen. Den senare utgår ju procentvis, stiger med de kommande
N:o 9.
Angående
löneförbätt¬
ring åt ban¬
vakter.
N:o 9.
4
Angående
löneförbätt¬
ring åt ban¬
vakter.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
löneförbättringarna. Timpenningarna för öfvertidstjenstgöring der¬
emot utgå lika, med något sådant som t. ex. 25 kronor i qvartalet,
i alla lönegraderna. Vidare är väl förhållandet — skulle jag tro —
det, att för dem, som ega inqvarteringsersättning, den förmån till¬
kommer, att pension beräknas äfven på den aflöningsförmånen, hvil-
ket icke är förhållandet hvad angår timpenningarna. Ytterligare är
det nog också förhållandet, att dessa samma personer äro de ende
inom hela betjentegraden, som vid sjukdomfall sakna fri läkarevård
och medicin. Att deras ställning är behjertansvärd, vagar jag tro.
Jag skall anföra ett faktiskt exempel: huruledes, när en sådan per¬
son blef sjuk och fick stanna en hel månad på Sabbatsbergs sjukhus,
han, efter att naturligtvis hafva förlorat sin timpenning och efter
afdrag på lönen, samt sedan han betalt den visserligen icke i och
för sig höga sjukhusafgiften, 75 öre per dag, hade qvar af sin må¬
nadslön till underhåll för hustru och ett barn något sådant som sex
ä sju kronor. Detta var allt hvad han egde qvar.
När man jemför detta med icke blott kontorsbiträdenas veder¬
likars, utan äfven andras ställning inom betjentegraden, synes det
vara obilligt. Jag vill icke tala om en jemförelse med tjenste- och
embetsman, hvilka Kongl. Maj:t — mig synes ofta icke i full
öfverensstämmelse med af Riksdagen faststälda löneregleringar —
beviljar förmånen att få behålla tjenstgöringspenningarna under för¬
hållanden, då det näppeligen varit Riksdagens mening.
I sammanhang med detta ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå också, att det synes mig, som om någon godtycklighet skulle
ega rum, naturligtvis helt och hållet utan Kongl. Maj:ts förskyllan,
säkerligen utan* departementschefens vetskap —• ty det sker, skulle
jag tro, i strid mot af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter. Om
jag ej misstager mig, har Kongl. Maj:t gifvit sådana föreskrifter, att
löneförbättring skall ega rum hvart tredje år, intill dess maximum
blifvit uppnådt. Jag tror, att det förhåller sig så. Men faktum är,
att det kan hända, att vid ett kontor en person får löneförhöjning
år efter år, tills maximum är uppnådt, medan en annan får förhöjning
hvart annat och åter en annan hvart tredje år. Så kan den oegent-
ligheten uppkomma, att en extra, som befordrats till ordinarie och
varit det ett år, har hunnit upp till 720 kronor, under det en, som
varit ordinarie i fyra år, icke hunnit längre än till 660 kronor.
Dessa tolf personer ha kommit i en undantagsställning, som,
så vidt jag förstår, är obillig och orättvis. Då nu, om jag ej miss¬
tager mig, trafikstyrelsen ej fäst uppmärksamhet på detta förhållande
i sitt förslag till aflöningsreglemente, vill jag till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet göra den vördsamma hemställan, att
vid slutlig pröfning af’ detta ärende herr statsrådet och chefen för
civildepartementet ville göra hvad på honom kan ankomma för att
afhjelpa en glömska på annat håll.
Herr talmannen, hvilken emellertid uppkommit och öfvertagit
ledningen af kammarens förhandlingar, lemnade härefter ordet till:
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll, som yttrade:
Onsdagen den 22 Februari, e. in. 5
Herr talman, mine herrar! Det torde vara gifvet, att i en ad¬
ministration af den stora omfattning som jernvägsstyrelsens åtskil¬
liga förhållanden förekomma, på grund af hvilka det kunde synas,
som om förvaltningen i dess helhet ej alltid stälde sig fullt konse¬
qvent. Den ärade talaren på stockholmsbänken har åberopat ett
uppgifvet förhållande i afseende å aflöningen af kontorsbiträdena,
äfvensom att det kan inträffa, att personer, fastän de i enahanda
befattningar tjenstgjort lika lång tid, dock icke samtidigt blifvit
uppflyttade i samma lönegrad. Om den ärade talaren härvid syftar
på förhållanden vid en och samma station eller vid olika sådana, vet
jag icke. Lefnadskostnaderna äro helt olika på olika orter, och
detta gör, att jernvägsstyrelsen måste se till, att lefnadsförhållandena
ändå kunna ställa sig något så när lika för alla. Till följd deraf
kan inträffa, att löneförmånerna på olika orter måste afpassas olika.
Jernvägsstyrelsen har inom vissa gränser frihet att föreslå, hvad
styrelsen härutinnan anser vara lämpligt, hvilket förslag, som för
hvarje år afgifves, pröfvas af Kongl. Maj:t. Då emellertid fråga är
om en personal på flera tusen menniskor, och i styrelsens förslag"" icke
uppgifvas namnen på personerna, utan blott upptages visst antal i
den lönegraden, så och så många i den o. s. v., skulle det erfordras
månaders arbete att undersöka qvalifikationerna hos de personer,
som åsyftas höra till den ena eller andra graden. Jag är för
min del öfvertygad, att jernvägsstyrelsen efter bästa förmåga söker
att vara så opartisk som möjligt. Men äfven för jernvägsstyrelsen
sjelf ^ är det förenadt med stora svårigheter att kontrollera hvarenda
en af dessa personers egenskaper. Linieförvaltningarna föreslå hvar
och en för sitt distrikt. Jag har ingen anledning att tro motsatsen,
utan är öfvertygad om att hos linieförvaltningarna likasom inom
centralförvaltningen den största välvilja mot personalen är rådande
och önskan att i afseende å densamma handla fullt opartiskt. Men
det kan ju vara tänkbart, att i något enda fäll något missförhållande
kan påvisas. Jag törs icke säga bestämdt, att ej en eller annan in¬
konseqvens kan hafva insmugit sig, ty jag kan icke känna allt så i
detalj. Gifvet är att i en så stor corps som den, hvilken lyder under
jernvägsstyrelsen, det skall förekomma misstämningar och missnöjen.
Den ene linner den andre föredragen framför sig till en befattning,
till hvilken han sjelf anser sig lika förtjent som den andre. Miss¬
nöjet, sålunda uppkommet, gifver sig uttryck på ett eller annat sätt.
Då personalen är så stor som den ifrågavarande, förekomma missnöjes-
uttryck från skilda håll och samla sig slutligen till ett helt, som så
småningom kan rent af bilda en allmännare opinion. Jag tror för min
del, att man bör mottaga dessa missnöjesuttryck med mycken varsam¬
het. Naturligtvis bör man, då man får kännedom om dem, under¬
söka anledningarna dertill. För närvarande föreligger till Kongl.
Maj:ts pröfning förslag till nytt aflöningsreglemente, och jernvägs¬
styrelsen har derjemte under de senaste dagarne inkommit med
förslag till åtskilliga ändringar i instruktionen. Vid pröfningen af
dessa förslag komma säkerligen ock de af don föregående talaren
påpekade förhållanden att skärskådas. I sammanhang dermed torde
jemväl böra undersökas anledningarna dertill, att den s. k. utgifts-
W:o 9.
Angående
löneförbätt¬
ring åt ban¬
vakter.
(Forts.)
N:o 9.
Angående
löneförbätt¬
ring åt ban¬
vakter.
(Forts.)
6 Onsdagen den 22 Februari, e. m.
procenten år efter år stiger. Att sätta sig fullkomligt in i hela
statsbaneförvaltningen är något som drager åratal. Vissa förhållan¬
den inom jernvägstrafiken, särskild! samtrafiken på utlandet och
taxeförhållandena inom landet, har jag sökt under min tjenstetid de¬
finitivt reglera, och i förra afseendet har en ganska vidlyftig under¬
sökning egt rum. Men det är icke möjligt att undersöka alla förhål¬
landen inom denna vidlyftiga förvaltning utan att för en eller annan frå¬
gas utredning fullt kompetenta personer tillkallas, hvilka kunna, om
misstämning råder, undanrödja denna genom att lemna fullt exakta
upplysningar om förvaltningen. I anledning häraf är det också min
afsigt att hos Kongl. Maj:t inom kort, och sedan de personer som
jag anser dertill lämpliga blifvit i tillfälle att disponera sin tid,
föreslå, att en undersökning göres angående den s. k. utgifts-
procenten, och i sammanhang dermed kommer man in på en under¬
sökning af hela förvaltningen, ty man måste dervid taga i öfvervä¬
gande, om icke de särskilda administrativa kostnaderna kunna ställas
betydligt enklare än nu, om icke t. ex. distrikten kunna göras större
eller på annat sätt omregleras, o. s. v. Det gifves inom jern-
vä^sförvaltuingen antagligen många förhållanden, som åro af den
beskaffenhet, 'att de påfordra förenkling. Jernvägsstyrelsen skulle
nog för sin del i detta fall vilja göra allt hvad den kunde, och den
står naturligtvis till tjenst med alla erforderliga upplysningar, men
styrelsen sjelf kan icke, så öfverhopad af göromål som der är, hinna
med att verkställa ifrågavarande utredningar och utarbeta förslagen
till de deraf föranledda förändringarna.
Vid en sådan undersökning, som jag nu antydt, komma säker¬
ligen, såsom jag nyss nämnt, de frågor, som herr Hedin här berört,
under öfvervägande, och då får Kongl. Maj:t tillfälle att ingå i
vidare pröfning af förhållandena och till Riksdagen framställa förslag
i de delar, som komma att bero på Riksdagens medverkan, hvilket,
såsom jag hoppas, skall kunna ske redan nästa år.
Vidare anförde:
Herr Beckman: Med anledning af den intressanta redogörelse,
som statsrådet och chefen för civildepartementet lemnade angående
vissa förhållanden vid våra jernvägar, vill jag, herr talman, endast
tillåta mig framhålla en sak. Det visade sig tydligt af hans redo¬
görelse, att det är helt enkelt omöjligt för chefen för civildeparte¬
mentet att så i detalj som erfordras pröfva alla de särskilda ärenden,
som falla inom detta mycket vidlyftiga departement.
Jag har deraf styrkts i den uppfattning, som redan uttalats på
förmiddagen af herr Olof Jonsson i Hof, nemligen att det vore
lyckligt, om från regeringens sida med första vidtoges åtgärder, för
framläggande för Riksdagen af förslag till frånskiljande från civil¬
departementet just af allt det, som rör ordnandet af våra samfärdsels-
medel.
Det är blott för att så att säga »understryka» denna anhållan,
som lag begärde ordet.
JO O
7
N:o 9.
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
Herr Schöning: Jag har i uppdrag från åtskilliga stationsskrif-
vare och bokhållare att här för Riksdagen framställa deras önsknin¬
gar angående ett mål, som, då det nu blir en ny reglering, ligger
dem mycket om hjertat. — Som herrarne veta, sönderfalla statio¬
nerna åtminstone i två grupper, nemligen dels inspektorsstationer
och dels mästarestationer. Inspektorsplatser få sökas af stations-
skrifvare och bokhållare, men deremot få mästarestationer icke sökas
af skrifvare och bokhållare, utan af banmästare, öfverbanmästare och
konduktörer m. fl.
Nu har förhållandet på senare tid blifvit det, att en mängd sta¬
tioner hafva förändrats från inspektorsstationer till mästarestationer.
Det gör, att stationsskrifvare och bokhållare hafva fått ett mycket
trängre område att söka sig platser på än de förut haft.
Det är nu deras begäran att de skulle erhålla rättighet att söka
äfven mästarestationer, hvilket hittills varit dem förment.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Punkten bifölls.
Punkterna 13—17.
Biföllos.
Punkten 18.
Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte till ersättning
för juridiskt biträde åt de svenske lapparne i Norge samt till lappfog¬
dar och lappförmän på extra stat för år 1894 anvisa 10,000 kronor.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 141, hade åter
herr L. Dahlstedt, med hvilken instämt herr N. Boström m. fl.,
föreslagit, att Riksdagen ville, förutom det af Kongl. Maj:t för ofvan
angifna ändamål begärda anslag af 10,000 kronor, anvisa ytterligare
5,000 kronor, eller tillhopa 15,000 kronor, å extra stat för år 1894 till
ersättning för juridiskt biträde åt de svenske lapparne i Norge samt
till lappfogdar och lappförmän ej mindre inom Jemtlands och Norr¬
bottens än äfven inom Vesterbottens län.
Utskottet hemstälde:
att Riksdagen, med afslag å herr Dahlstedts förevarande motion
men med bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
måtte till ersättning för juridiskt biträde åt de svenske lapparne i
Norge samt till lappfogdar och lappförmän på extra stat för år 1894
anvisa 10,000 kronor.
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:
Herr Wästfelt: Då jag biträdt motionären i afgifvande af
denna motion, anser jag det vara min pligt att äfven förklara anled¬
ningen dertill. Under den långa tid, jag har varit i tillfälle att iakt¬
taga förhållandet mellan den kultiverade och den nomadiserande
Angående
löneförbätt¬
ring åt ban¬
vakter.
(Forts.)
Angående
arfvoden åt
lappfogdar
in. m.
N:o 9.
8
Angående
arf voden åi
lappfogdar
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
befolkningen, har jag funnit, att ju mera den kultiverade befolkningen
tränger fram mot fjellen, ju mera osämja och oenighet uppstår det
mellan de båda folken, och detta förhållande har visat sig i ännu
högre grad sedan afvittringen afslutades. Lappmarkernas befolkning
hafva förut haft större områden att obehindradt föda och fostra sina
djur på. De hafva nu trängts undan ända mot de högsta fjellen, och
äfven den gräns, der de om sommaren hafva sina djur, har blifvit
dem fråntagen, ehuru de för stammens bibehållande ovilkorligen
måste uppehålla sig i denna trakt en viss tid på året, nemligen under
kalfningstiden. Det är mycket naturligt att, då så stora massor af
djur komma ner, lapparne icke kunna så noga vårda och hafva till¬
syn öfver dem, att icke djuren trampa ner och skada skörden samt
göra mer eller mindre förfång för den kultiverade befolkningen,
och derigenom har stor osämja uppkommit.
Derjemte fins det en lagbestämmelse, som torde vara mindre
lämplig såväl för den bofasta befolkningen der uppe som för lap¬
parne, nemligen den att den förra eger rätt att, sedan den skördat
sitt foder, få lägga upp det på hässjor endast med det vilkor att
de stänga omkring dessa hässjor. När de sålunda lagt upp sitt föder på
hässjor, kunna de icke hemta det förrän snön fallit. Dervid händer
det ofta efter stora snöfall, att hela områden omkring dessa hässjor
blifva fylda med snö, och när då renarna komma ner i flera tusen¬
tal, så trampa de ner hässjorna och äta äfven upp höet, som ligger
på dem, och sålunda uppstå också på detta sätt stora tvister. Nu
förhåller det sig så, att den polismyndighet, som fins i de olika sock-
narne, länsmännen, hafva så många andra allmänna åligganden, att
de icke kunna påräknas vid alla de tillfällen, då de behöfde tillkallas
för att åstadkomma försoning mellan de båda folken. Derför har
man funnit, att det enda lämpliga sättet vore att likasom i Jemtland,
Herjcådalen och Norrbotten få en lappfogde, som hade sig det ålagdt
att undanrödja osämja och tvister mellan folken. Jag tror derför att
det vore mycket välbetänkt, om Riksdagen ville anslå dessa 5,000
kronor, så att regeringen derigenom blefve i tillfälle att låta äfven
Vesterbotten få detta billiga anspråk uppfyldt, och jag tror också,
att man har skyldighet att i detta afseende skydda det nomadiserande
folket. Det har nog svårt ändock att kämpa för sin existens och är nu
kördt så långt upp mot fjellen, att det bör åtminstone erhålla något
stöd af lagen, ty man bör betänka, huru svårt det skall vara för ett
folk att trängas undan från sina gamla områden. Ofta föranleder
den minsta småsak till stora strider, och dessa strider framkalla svåra
lagförbrytelser, dervid stundom massor af renar nedskjutas för lap¬
parne. I anledning af dessa förhållanden, hvilka jag noggrant känner,
och då jag tror, att olägenheterna endast kunna undanröjdas derigenom,
att man liksom i Jemtland och Norrbotten får en särskild person, som
sköter om dessa angelägenheter, så får jag yrka bifall till motionen.
Herr von Friesen: Jag vill icke bestrida de förhållanden, som
ligga till grund för den siste talarens yttrande; men det förefaller
mig dock, som här förefunnes alldeles för liten utredning, för att
Riksdagen skulle kunna fatta beslut i öfverensstämmelse med hans
9
N:o 9.
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
yrkande. Särskildt synes storleken af den erforderliga summan alls Angående^
icke vara utredd; man vet icke, om man för att vinna det åsyftade orfvoden åt
målet behöfver anslå så mycket som 5,000 kronor. ° w °w
Jag tror, att denna fråga bör komma på ett annat sätt fram till (ports)
Riksdagen, om så pröfvas nödvändigt, och derför ber jag att åtmin¬
stone för närvarande få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Wästfelt: Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå,
att länsstyrelsen har under 1890 ingått till Kongl. Maj:t med fram¬
ställning om att få eu sådan tjensteman anstäld för utredande af
ojemnheterna mellan de båda folken, och Kongl. Maj:t har på denna
framställning svarat, att medel för ändamålet icke funnos tillgängliga.
Derigenom har Kongl. Maj:t icke afböjt sjelfva saken, utan blott sagt
att medel icke funnos, men om sådana funnits, så hade man haft
allt skäl att hoppas att erhålla ett dylikt anslag.
Herr Jonsson i Hof: Ja, man kan äfven draga en annan slut¬
sats af det förhållande, som nyss refererades, nemligen att Kongl.
Maj:t icke ansett behofvet så trängande, som den siste talaren gjort.
Att detta behof ej heller är så trängande, tyckes äfven framgå deraf,
att antalet lappar i Vesterbotten är obetydligt i jemförelse med deras
antal i Norrbotten och vissa delar af Jemtland. Men dessutom är
det en annan väsentlig olikhet mellan Vesterbotten och Norrbotten.
Vesterbotten har egentligen blott svårigheter vid en gräns, nemligen
mot Norge, och tvister angående renbeten och höhässjor lära icke
kunna förebyggas af någon lappfogde. Norrbotten deremot har svå¬
righeter icke blott mot Norge, utan äfven mot finska gränsen, som
är tern ligen skarpt af spärrad.
Dessa förhållanden hafva gjort, att jag ansett det onödigt att på
grund af enskilda motionärers framställning förorda bifall till en
dylik åtgärd, ty förefinnes verkligen behof häraf, så lärer icke Kongl.
Maj:t underlåta att för Riksdagen framlägga förslag i det hänseendet,
och detta tror jag att vi kunna tryggt lita på, hvarför jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.
Herr Wästfelt: Jag skulle icke tro att det egentligen är mäng¬
den af lappar, som skulle vara afgörande för denna frågas bedö¬
mande. För att belysa huru långt stridigheterna kunna gå, vill jag
nu meddela, att för tre år sedan inkom till Konungens befallnings¬
hafvande en anmälan, att i trakten af Sorsele en sådan förödelse af
lapparnes egendom försiggått, att mellan 30 och 40 renar lågo efter
marken med afslagna ben och tungorna afskurna ur munnen på dem.
Man kan häraf tänka sig, hvilken hätskhet är rådande och huru nöd¬
vändigt det är att erhålla skydd af lagen. Vesterbotten gränsar med
de tre socknarne Vilhelmina, Stensele och Sorsele mot Norge, och
långs efter denna gräns ligga tillräckligt vidsträckta områden, på
hvilka stora olyckor skulle kunna intiäffa, hvilka dock mycket säkert
kunde förekommas, om man hade att vädja till en mera framstående
person, som kände till förhållandena.
N:o 9.
10
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
Angående Herr Waldenström: Jag skall be att också få lägga in ett litet
arfvoden åt orcL J denna diskussion.
lappfogdar Herr Olof Jonsson sade, att det vore en väsentlig skilnad mellan
tv rf ') Vesterbotten och Norrbotten, i ty att Vesterbotten icke gränsade
' 0 s' mot två andra länder, hvilket Norrbotten gör, då det bar gräns mot
både Norge och Finland. Jag vill till svar derå påpeka, att af de
medel, som redan nu finnas för ändamålet anslagna, utgår en del
äfven till Jemtland, och, så vidt jag kan erinra mig geografien, har
Jemtland icke gräns mot Finland eller något annat främmande land
än Norge. Men kanske Olof Jonsson känner till den saken bättre.
Hvad nu beträffar sjelfva frågan, så kan jag för min del icke
anse det för annat än ett egendomligt och tillfälligt förbiseende af
regeringen, att hon icke framlagt något förslag till Riksdagen, sedan
hon fått en sådan påstötning från landshöfdingen i Umeå, som hon
verkligen fått. Konungens befallningshafvande säger nemligen i sin
sista femårsberättelse: »Förhållandet mellan lapparne och de bofaste
har tillförene varit godt, men under de senare åren har sämjan mer
och mer försämrats, särskildt inom Tärna kommun, hvarifrån de bo¬
faste upprepade gånger inkommit med klagomål till länsstyrelsen.
Dessa klagomål hafva hufvudsakligen gått ut derpå, att lapparne
mindre noggrant än förr haft tillsyn öfver sina renar» o. s. v.--
»Lapparne å sin sida klaga deröfver, att de bofaste stundom skjuta
och olofligen tillegna sig deras renar, att deras hundar jaga och döda
renarne, samt att de bofaste ej uppföra stängsel kring sina höliässjor,
som sålunda stå oskyddade och lätt blifva förstörda af renar.»
Nu vet man, att lappfogdar och förmän tillsatts i Jemtland och
Norrbotten just för att kunna gå lapparne till hända i alla dessa
tvister med de bofaste, och då har man svårt att förklara, hvarför
Kongl. Maj:t efter ett sådant uttalande från länsstyrelsen icke hos
Riksdagen hemstält om ett så stort anslag, att det kunde räcka till
för tillsättande af lappförmän och lappfogdar äfven i Vesterbotten.
Jag skall naturligtvis icke göra något yrkande, ty det tjenar icke
någonting till, men jag har velat påpeka detta förhållande.
Herr Jonsson i Hof: Jag skall gifva herr Waldenström rätt
deri, att Jemtland endast gränsar mot ett främmande land och att
Jemtland det oaktadt har lappförmän och tjensteman, som äro af-
lönade med detta anslag; men det är den skilnaden mellan Vester¬
botten och Jemtland, att staten icke i Vesterbotten behöft inlösa stora
sträckor ganska dyrbar mark för att skaffa bete åt renarne, under det
att i Jemtland frågan härom är ganska stor och svårlöst. Jag tror
således, att det är ett alldeles särskildt och för oss alla kändt för¬
hållande i Jemtlands län, hvilket icke i samma mån förekommer i
Vesterbotten, som gjort, att lappfogdar behöfts i det förra länet.
Herr Waldenström: Så vidt jag kan förstå, hafva lappfogdarne
och lappförmännen i Jemtland alls icke blifvit tillsatta för att skydda
de af staten inköpta renbetesmarkerna, utan för att hjelpa lapparne
i deras strider med den bofasta befolkningen. Och samma hjelp
11
If:o 9.
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
behöfva lappande i Vesterbotten, hvarför äfven der en dylik hjelp Angående^
borde vara för dem att tillgå. arfvoden åt
lappfogdar
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Det vore ep rf \
naturligtvis mycket fördelaktigt, om staten hade råd till att öfver allt '
anordna polis, så att den kunde förebygga hvarje olaglighet; men
staten måste i afseende härå inskränka sig till en viss gräns, på det
att icke omkostnaderna må växa staten öfver hufvudet.
När lappkomitén var sysselsatt med frågan om att ordna för¬
hållandena mellan lapparne och de bofaste — hvilken komités
förslag gaf anledning dels till förordningen af den 6 juni år 1883,
som reglerar förhållandena angående de lappar, som med renar flytta
mellan Sverige och Norge, och dels till lagen af den 4 juni år 1886,
som reglerar förhållandena mellan lapparne och de bofaste inom Sverige,
så förutsattes, efter hvad jag vill erinra mig, af denna komité eller af
de myndigheter, som öfver dess förslag yttrade sig, att med afseende
å de egendomliga förhållanden, som existera i Jemtland, der skulle
blifva nödvändigt att anställa en särskild lappfogde. Der komma
nemligen lapparne oupphörligt i beröring med den bofasta befolk¬
ningen, och deras intressen kollidera så skarpt, att der måste finnas
en person, som, så vidt möjligt är, kan stå så väl lapparne som de
bofaste till buds för att bilägga deras ömsesidiga tvister. Deremot
ansågos, så vidt jag nu kan påminna mig, förhållandena mellan lap¬
parne och de bofaste ej vara sådana hvarken i Vesterbottens eller i
Norrbottens län, och af denna anlednig tillsattes icke heller till en
början några lappfogdar i dessa båda län, utan endast i Jemtiands län.
År 1888 inträffade den s. k. gränsspärrningen från ryska sidan.
Ryssland förklarade, att det icke tilläte, att de svenska lapparnes
renar gingo öfver gränsen såsom förut, utan gjorde de det, skulle
dessa renar vara förbrutna. Med anledning deraf måste svenska rege¬
ringen tänka på några åtgärder för att skydda de stackars nomader,
som vanligen hafva sitt tillhåll i Enontekis lappmark, den kil, som
skjuter in mellan Finland och Norge. Då förut de svenska lapparnes
renar haft tillgång till bete äfven inom Finland, begränsades nu ren¬
betet till det lilla området i Enontekis lappmark, hvarest tillräckligt
med föda de åt svenska renarne icke fans att tillgå utan allt för skarpt
intrång å de bofastes behof.
Under sådana förhållanden anvisar lapplagen en utväg att rädda
lapparne och deras renar från undergång. Lagen förefaller kanhända
i detta fall något hård, men den har tillkommit af omtanke för lap¬
parnes bästa. Denna utväg är, att lapparne kunna åläggas flytta från
sitt hemvist till något annat område.
Man tillgrep nu denna utväg och bestämde, att vissa lappbyar
skulle förflyttas från Enontekis till sydligare delar af Norrbottens
lappmarker, såsom Jockmocks och Arjeplougs lappmarker. Detta var
en betydlig färd, och den skulle gå antingen utefter gränsen mot
Norge eller också skulle man försöka att få lapparne att vandra när¬
mare kusten nedåt. Under hvilket förhållande som helst var det
nödvändigt, att detta tåg, som skulle anordnas lör en hel befolkning
med dess tillhörigheter, leddes af någon, och det var då man fann
N:o S.
12
Angående
arfvoden å
lappfogdar
m. m.
(F orts.)
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
nödigt att för Norrbottens län tillsätta en särskild lappfogde. Hans
hufvudsakliga uppgift skulle vara att leda lapparnes tåg från Enon-
tekis till Jockmock och Arjeploug. Till följd af många omständig¬
heter, för hvilka det torde vara för vidlyftigt att här redogöra, har
ännu icke denna vandring kommit till stånd. Lapparne hafva sina
särskilda egendomliga föreställningar, som gjort, att de ännu icke
kunnat förmås att flytta. De hafva vid viten ålagts att göra det,
men jag tror, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande ännu icke haft
hjerta att uttaga dessa viten.
Emellertid blir det nödvändigt, om de icke skola gå under, att
en sådan förflyttning sker, och just nu — jag tror i denna månad
eller kanske i nästa — är det meningen, att några lappar, under
befäl af den nuvarande lappfogden, skola begifva sig från Enontekis
till Norrbottens sydligare lappmarker för att undersöka förhållandena,
sedan återvända till Enontekis och underrätta sina kamrater om för¬
hållandena i de södra deiarne.
Enontekis-lapparne hade en gång förut, jag tror år 1889, sändt
några af de sina till Arjeploug eller Arvidsjaur för att undersöka
förhållandena der; och när dessa kommo tillbaka, hade man all anled¬
ning tro att vandringen skulle företagas. Men så skedde icke.
Lappfogden i Norrbottens län bär sålunda en alldeles särskild
uppgift, nemligen att föra lapparne till de södra lappmarkerna, men
derjemte åligger honom att, sedan de ankommit dit, under den första
tiden bispringa dem med att ordna sig i de nya förhållandena.
Nu vill jag med detta icke hafva sagt, att det ej vore fördel¬
aktigt, om man äfven inom Vesterbottens län kunde få lappfogdar
och förmän anstälde och aflönade, så snart det härför blifver pennin¬
gar disponibla.
Kanske på senare tider, just i följd af afvittringen, förhållandena
i Vesterbottens län mellan de bofaste och lapparne något ändrat sig,
men lagen har icke ändrat sig; och den skiljer endast mellan mark
ofvan och mark nedan odlingsgränsen. Jag känner åtminstone icke till,
att lapparnes rättigheter och skyldigheter i förhållande till den bofasta
befolkningen genom afvittringen undergått någon egentlig ändring.
Det är ju möjligt att vidare utredning kan åstadkommas, som
tydligt ådaglägger behofvet af lappfogdar äfven inom Vesterbottens
län, men för närvarande har jag icke fnllgiltiga skäl att antaga till¬
varon af ett dylikt behof. De omständigheter, som åberopats, äro
sådana som visa sig på många andra håll, eller att olagligheter före¬
komma i gränstrakterna mellan den ena och andra befolkningen, men
deraf följer väl icke, att ej den vanliga polisen, kronofogdar, läns¬
män och fjerdingmän, kan upprätthålla ordningen. Uppstå några
särskilda förhållanden, då måste staten ytterligare träda emellan. Jag
har emellertid icke erfarit att några sådana här existera, och derför
har jag ansett mig böra afstyrka den framställning om höjning i
anslaget till lappfogdar in. in., som år 1890 gjordes hos Kongl. Maj:t.
Kommer den åter, grundad på bättre skäl, skall jag icke underlåta
att understödja densamma.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal-
Onsdagen den 22 Februari, e. m. 13 N:o 9.
mannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna 19—21.
Biföllos.
Punkten 22. Angående
anslag till
Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte för anordnande ^öfj^dervis™
af högre undervisning i mejerihushållning vid Alnarps laudtbruks- tung vid
institut för år 1894 anvisa å extra stat ett anslag af 10,000 kronor, Alnarp.
men hemstälde utskottet:
»att Kong!. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt af
Riksdagen bifallas, att Riksdagen, för anordnande af högre under¬
visning i mejerihushållning vid Alnarps landtbruksinstitut, för år
1894 anvisar å extra stat ett anslag af 8,000 kronor.»
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Bengtsson: Ehuru det icke är skäl att tro sig kunna
få någon ändring i statsutskottets förslag i denna punkt, då alla
ledamöterna i utskottet från denna kammare varit eniga om beslu¬
tet, ber jag likväl få uttala såsom min mening, att det ej går
för sig att upprätthålla en högre mejeriskola vid Alnarp i den om¬
fattning här afses med det af utskottet föreslagna belopp. Landt-
bruksstyrelsen har visserligen yttrat, att »vid det af institutsstyrelsen
uppgjorda förslaget till stat har landtbruksstyrelsen, som ansett kost¬
naderna för mejeriinstitutet icke kunna nedbringas under de af
institutsstyrelsen beräknade, icke haft något annat att erinra, än att
lönen för läraren i mejeriskötsel syntes kunna utan olägenhet ned¬
sättas från 4,000 kronor till 3,500 kronor, helst fri bostad kunde
denne lärare beredas, samt att den för assistenten beräknade aflönin-
gen, 1,500 kronor, syntes vara så låg, att lämplig person icke torde
kunna beräknas komma att för denna aflöning åtaga sig befattningen,
hvadan samma aflöning syntes böra höjas till 2,000 kronor»; och det
är förmodligen denna landtbruksstyrelsens antydan, som statsutskottet
fäst sig vid, då det velat nedbringa anslaget från 10,000 till 8,000
kronor.
Men jag ber få framhålla, att med läraren i mejeriskötsel för¬
håller det sig så, att han enligt beslut, som fattats vid 1882 års
riksdag, under flera år uppburit en lön af 4,000 kronor. Således
kan på denna post icke göras någon inskränkning. Hvad de öfriga
posterna i staten beträffar, tror jag icke heller, att på dem kan
göras någon nedprutning. I hvilket fall som helst böra vi vara
öfverens om, att de anspråk, som ställas på en sådan läroanstalt, der
icke allenast mejerister, utan äfven lärare i mejeriskötsel skola hafva
sin undervisning, äro betydligt högre nu än för 10 är sedan, i synner¬
het som mejerihushållningen under dessa år gått betydligt framåt.
Jag tror för min del, att skall man inrätta en högre mejeriskola vid
N.O 9.
14
Angående
anslag till
högre mejeri-
undervis¬
ning vid
Alnarp.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
ett landtbruksinstitut, bör man inrätta den så, att den kan sköta sig
sjelf, och icke så, att de kostnader, som behöfvas för upprätthållande
af skolan, komma att utgöra någon tunga för landtbruksinstitutet.
Ty blifver så förhållandet, kommer enligt min tanke det ändamål,
som man afsett med denna skola, att gå förloradt.
Jag skall derför för min del anhålla om afslag å utskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr J. H. G. Fred!'.olm: Den siste talaren uttalade en far¬
håga för, att det skulle blifva omöjligt att upprätthålla mejeriunder¬
visningen, om anslaget nedsattes till 8,000 kronor. Han grundade
denna sin farhåga derpå, att han ansåg det icke vara möjligt att göra
någon nedsättning i de poster, som finnas upptagna i det förslag till
stat för skolan, som blindt uppgjordt af institutsstyrelsen. Jag tror
att hans farhåga i detta fall är ogrundad. Der förekomma åtskilliga
poster, som det enligt min uppfattning mycket väl kan gå för sig att
nedsätta eller utesluta.
En sådan post är »läraren i byggnads- och ångmaskinlära kronor
1,000». Då man tager i betraktande, att det är samme lärare, som
meddelar undervisning i detta ämne både åt mejeriskolans och institu¬
tets elever, synes det icke böra möta någon svårighet att anordna
undervisningen så, att mejerieleverna kunna få bevista institutets
föreläsningar i nämnda ämne. Några särskilda kurser häri, som äro
afvikande från kurserna för institutets elever, föreställer jag mig icke
kunna komma i fråga, utom möjligen med afseende på byggnadsläran,
i hvilket ämne läraren väl får för mejerieleverna framhålla några
särskilda anordningar vid uppförandet af mejerier. Men detta är ett
så litet omfattande kapitel, att byggnadsläraren derför icke behöfver
något särskildt anslag.
En annan post, som jag äfven anser kunna uteslutas från mejeri¬
skolans stat, är anslaget till läraren i husdjurslära för nedre afdelnin-
gen på 200 kronor. Denna afdelning består af 6 elever, för hvilka,
enligt gifna upplysningar, det skall meddelas teoretisk undervisning
i husdjurslärans enklaste grunder. Detta är alldeles samma kurs, som
rättareeleverna vid landtbruksinstitutet genomgå i ämnet. Hvarför
kunna icke i så fall mejeriskolans elever bevista den undervisning i
husdjurslära, som meddelas rättarelärlingarne vid landtbruksinstitutet,
helstnde förra, såsom jag nämnt, ej iiro flera än 6 till antalet?
Äfven andra än de nu påpekade indragningarna synas mig kunna
göras.
Om man derför beviljar det af statsutskottet föreslagna beloppet
8.000 kronor, skall man sätta landtbruksinstitutet vid Alnarp i stånd
till att lemna en mycket mera ordnad undervisning i mejerihushåll¬
ning än den, som lemnades, då anslaget härför utgick med endast
50.000 kronor till hvartdera af landtbruksinstituten vid Ultuna och
Alnarp.
Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.
Herr Petersson i Runtorp: Jag har blifvit hufvudsakligen före¬
kommen af den föregående talaren. Det är icke rigtigt att säga, att
15
Nto 9.
Onsdagen den 22 Februari, e. in.
ma:
är
det
icke hade i anslag mer än 5,000 kronor hvardera. Nu när man skall "ning vid
hafva endast en högre mejeriskola och förlägga den till Alnarp, så tycker Alnarp.
man, att man väl kunde få behålla hela detta belopp 10,000 kronor, som (Forts.)
man anser vara behöfligt. Men det är det egendomliga förhållandet
med lönerna vid denna anstalt, att man ännu icke uppgjort någon
bestämd stat för dem, utan endast har tillfälliga aflöningar, och der¬
för kan man vara säker på, att om man nu anslår 10,000 kronor,
ställa nog vederbörande så till, att det går åt. Riksdagen kommer
således icke i tillfälle att få pröfva lönerna för lärarne och se, huru
de egentligen utgå. Det ur det hufvudsakliga skälet, hvarför man ej
velat lemna hela det begärda beloppet, innan man fått se en definitiv
stat för anstalten. På grund af detta och af hvad den föregående
talaren yttrat, skall jag yrka bifall till utskottets hemställan, då jag
tror, att, till dess man får en ordinarie stat uppgjord, man mycket
väl kan reda sig med de 8,000 kronor, som utskottet föreslagit.
Herr Persson i Vadensjö: Jag kan icke neka till, att jag är
en mycket stor vän af sparsamhet, och jag vill till utskottet
frambära ett tack för dess hushållning med statens medel i allmän¬
het. Men jag tror likväl, att man denna gång gått litet för långt i
sparsamhet. Om vi se på detta anslag för mejerihandteringen i vårt
land och jemföra det med det lilla Danmarks utgifter för samma
ändamål, så synes den summa, hvarom nu är fråga, så försvinnande
liten, att man nästan tycker den vara ingenting. Vi hafva nu lyckats
att på den engelska marknaden få våra mejeriprodukter upp i samma
klass som Danmarks, så att vårt smör noteras i första klass likasom
danskt smör. Vi få dock ofta sälja vårt smör billigare än danskarne.
Det beror derpå, att danskarne äro före oss i affärsförhållandena och
mera kapitalstarka än vi, så att de kunna hålla på sin vara, tills det
behagar dem att sälja den. Då vi nu kommit så långt med smöret
på den engelska marknaden, att det noteras som förstklassigt, tror
jag vi icke böra se på den lilla utgift, om hvilken nu är fråga.
Låtom oss komma i håg, mine herrar, att det gäller att fortfarande
hålla oss uppe i första klass. Jag kan derför icke annat än på det
lifligaste yrka bifall till Kong!. Maj:ts framställning i denna punkt.
Herr Fredholm yttrade, att man väl skulle kunna indraga ansla¬
get till undervisning i byggnads- och ångmaskinlära och sammanslå
denna undervisning med en annan. Ja, det är lätt sagdt, mine
herrar, men icke så lätt att utföra. Huru många hafva vi väl i vårt
land, herr Fredholm, som kunna undervisa i maskinskötsel och som
på samma gång äro skickliga mejerister? Jag för min del har
icke lyckats råka några sådana mejerister, som äro skickliga i maskin¬
lära. De flesta mejerister äro icke så hemma i detta fack, att man
kan uppställa dem som undervisare. Jag tror derför icke det vore
lämpligt att göra någon indragning på detta anslag. För öfrigt ser
jag frågan från den sidan, att mejerihandteringen är en handtering,
som vi böra väl taga vara på, och jag säger ännu cn gång, att om
n velat pruta ned anslaget med 2,000 kronor, då det i sjelfva verket Angående
fråga om en höjning af 3,000 kronor. Ty, såsom herrarne veta, var ans^a^
förut 2 mejeriinstitutioner, en vid Alnarp och en vid Ultuna, hvilka „’
N:o 9.
Angående
anslag till
högre mejeri
undervis¬
ning vid
Alnarp.
(Forts.)
16 Onsdagen den 22 Februari, e. m.
vi jemföra denna summa, som begäres, med utgifterna i Danmark
för samma ändamål, så är den så försvinnande liten, att det icke är
någonting. Om vi derför vilja hålla oss uppe på den engelska mark¬
naden, tror jag icke vi böra vara allt för sparsamma i detta fall.
Herr Bengtsson: Jag skall blott be att med några ord få
bemöta herrar Fredholm och Petersson i Runtorp. Herr Petersson
sade, att man genom att bevilja 8,000 kronor icke minskade anslaget,
utan tvärt om ökade det med 3,000 kronor. Ja, det är nog sant, att
det anslag, som statsutskottet tillstyrkt, är 3,000 kronor större än det,
som förut lemnades till hvardera af de 2 mejeriskolorna, i Ultima
och Alnarp. Men jag ber få fästa herr Peterssons uppmärksamhet
på, att den nya skolan vid Alnarp skall komma att verka i en större
omfattning än förr. Förut var det endast en kurs; nu skall det der¬
emot blifva två kurser, den ena afsedd för utbildning af mejerilärare
och den andra för utbildning af praktiska mejerister, och derför
måste det väl kräfvas ett större anslag, än då det var endast en kurs.
Herr Fredholm gjorde den anmärkningen, att den utgiftspost,
som vore upptagen för läraren i byggnads- och ångmaskinlära, eller
1,000 kronor, skulle kunna betydligt minskas. Ja, jag skulle hålla
med honom deri, om denna gemensamma undervisning kunde skötas
af någon person vid institutet, men nu förhåller det sig så, som den
föregående talaren sade, att vi icke hafva några mejerilärare, som
kunna undervisa i ångmaskinlära Vid Alnarp hafva eleverna i detta
ämne fått undervisning af lärare, som från statens verkstäder i Malmö
af styrelsen tillkallats. Herrarne torde då finna, att man åt en sådan
person, som är kunnig i ångmaskinlära, väl måste bestå både rese¬
kostnaden och gifva någon ersättning. Jag för min del tror derför
icke, att vi på den posten kunna göra någon nedsättning. Hvad be¬
träffar läraren i husdjurslära, är det blott 200 kronor, som för honom
äro upptagna. För laboratorie- och försökskostnader äro anslagna
endast 1,200 kronor. Jag tror att det är mycket litet tilltaget; ty
skall man göra experiment, så är det troligt, att det icke kostar så
litet med penningar. Skall man derför vid landtbruksinstitutet an¬
ordna undervisning i mejerihushållning, anser jag, att man bör ställa
så till, att icke institutet har någon börda af den läroanstalt, som
ligger vid dess sida, utan att den bör vara fristående. Jag fortfar
att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Petersson i Runtorp: Jag vill endast erinra den siste
talaren om, att det icke skall blifva flera elever vid den nya anstalten
än det förut varit vid Ultuna och Alnarp, och icke andra lärare än
de, som redan finnas vid institutionen. Ett anslag af 8,000 kronor
skulle derför blifva en förhöjning, skulle blifva ett plus i inkomsterna.
Dessutom har regeringen sjelf gjort en häntydan på, att en besparing
skulle kunna göras, och tager icke nu Riksdagen fästa på denna
häntydning, då den bjudes, så kanske ett sådant tillfälle ej mer
kommer tillbaka.
Jag vill vidare endast tillägga ett par ord i afseende på den
näst föregående talarens yttrande rörande vår smörnotering och nöd-
Onsdagen den 22 Februari, e. m. 17 IT:o 9.
vändigheten att hålla oss uppe på den engelska marknaden. Jag Angående
tror icke, att han kan försäkra, att det högre anslaget dervid skall ,ans^a9 till,
kunna hjelpa oss, tv jag tänker, att om vi bevilja 2,000 kronor eller iJSémT*'
20,000 kronor, är det alldeles detsamma. Frågan gäller således ning vid
endast, om man bör utlägga mer penningar än som erfordras. Jatr Alnarp.
yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag. ° (Forts.)
Herr J. G. H. Fredholm: Den omständigheten, att man utvid¬
gar läroanstalten med en nedre afdelning, kan väl icke i och för sig
motivera anslagets förhöjning till det större beloppet. Detta högre
belopp är motiveradt deraf, att man vill utvidga den högre under¬
visningen i mejeriskötsel. Hvad beträffar att man skulle anställa en
mejerilärare som undervisare i byggnads- och ångmaskinlära, så kan
detta väl icke vara meningen, ty icke kan man väl vänta sig att få en
dertill duglig mejerilärare, som vill undervisa i byggnads- och ång¬
maskinlära för 1,000 kronor om året. Bästa sättet att ordna sake^n
är nog, såsom herr Petersson i Runtorp. framhöll, att läraren vid
institutet får meddela undervisning i maskinskötsel, och då synes det
mig, som om de sex eleverna mycket väl kunna gå upp i institutet
och höra på hans föredrag, hvarigenom dennes arbete icke ökas och
hans lön icke behöfver höjas.
. Herr Bengtsson: Jag ber att ännu en gång få göra en invänd¬
ning mot hvad herr Petersson i Runtorp yttrade, nemligen att det
skulle blifva samma elevantal som nu finnes. Men det står dock i
utskottets utlåtande, att elevernas antal borde årligen utgöra i båda
afdelningarn.a tillsammans högst 12 samt att, om skolan fortfarande
komme att inskränkas till en högre afdelning, icke flere än 6 elever
kunde antagas. Det blir sålunda lika många elever, som hädanefter
komma att få sin utbildning vid en som förut vid två skolor.
Herr Persson i Vadensjö: Endast ett par ord. Herr Fredholm
framhöll, att eleverna .mycket väl kunde gå upp i institutet och höra
på lärarens i. ångmaskinlära föredrag och dermed lära sig sköta ång¬
maskiner: Tro herrarne verkligen på en sådan sak? Tro herrarne
att man kan stå och hålla föredrag för sina elever och derigenom
göra dem skicklige att handtera dessa ångmaskiner? Nej, mine
herrar, man måste visa dem för ögonen användningen af alla kranar
på maskinen; man måste visa dem, huru de skola sköta eldningen;
det duger icke^ att endast stå och hålla föredrag. Det vill jag be¬
rätta för herr .Fredholm, som synes vara okunnig derom, ehuru han
sjelf är ingeniör. Undervisningen måste således vara praktisk och
kan icke meddelas endast uppe i lärosalen, utan måste ske vid
sj.elfva maskinen. Jag vill härmed icke hafva klandrat den under¬
visning, som eleverna få i lärosalarne, men att ordna densamma på
sätt herr Fredholm antydde, duger komplett icke.
Herr vice talmannen Danielson: Jag ber få nämna att inom
utskottet blef det tydligt, att dessa 8,000 kronor voro fullt tillräck¬
liga för denna mejeriskola samt fullkomligt motsvarade behofvet.
Avdra Kammarens Prof. 1893. N:n 9. 2
N:o 9. 18 Onsdagen den 22 Februari, e. m.
Angående De, som yrkade på det högre beloppet eller 10,000 kronor, sade, att
anslag till institutet kunde behöfva detta till andra ändamål, men som icke
'underms-1 n^got annat ändamål förelåg än just ordnandet af den högre under-
ning vid visningen i mejerihushållning, så ansågo vi, att det icke var skäl att
Alnarp. tillstyrka mer än det lägre beloppet, ty vill institutet hafva andra
(Forts.) behof fylda, så bör det göra framställning derom.
Jag för min del tycker dessutom att, när kammaren förut i dag
sökt visa, att den icke vill gifva mer än det nödvändigaste, man bör
afväga anslaget efter det behof, som verkligen föreligger. — Jag an¬
håller att få yrka bifall till utskottets hemställan i denn-j punkt.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Af den
diskussion, som förts angående denna fråga, har jag icke ännu kunnat
inhemta, hvilken af de föreslagna utgiftsposterna som egentligen
rönt motstånd och på grund hvaraf man ansett sig böra sänka slut¬
summan med 2,000 kronor. Jag vet icke i denna stund, hvilken post
som herrarne angripa.
Lönen åt läraren i mejeriskötsel, 4,000 kronor, är den obillig?
Eller åt assistenten 1,500 kronor, hvilken senare post landtbruks-
styrelsen ansett böra höjas till 2,000 kronor, eller åt instruktören
500 kronor? — Den enda, som varit tal om, är lönen åt läraren i
byggnads- och ångmaskinlära; om honom har sagts, att 1,000 kronors
lön vore för mycket, men detta har yttrats under förutsättning att
han skulle vara samme man, som vid institutet undervisar i bygg¬
nadskonst och dylika ämnen. Det är dock mycket ovisst, om det
icke blir nödvändigt att åtminstone för vissa afdelningar af detta
ämne från annat håll anskaffa en lärare, och då lärer det väl icke
vara något att pruta på denna post. •— Så är det ett par mindre
poster å 200 och 150 kronor, som skulle utgå till lärare vid institu¬
tet derför att de särskildt undervisade äfven vid mejeriskolan.
Derefter komma laboratorie- och försökskostnader, 1,200 kronor.
Jag tror för min del, att, när det är fråga om en så vigtig under¬
visningsanstalt som denna, denna post är ytterst lågt upptagen, och
den kan icke bestämmas till så lågt belopp under annan förutsätt¬
ning, än att styrelsen för institutet måste på sitt sätt bidraga dertill,
ty man bör ihågkomma, att det här gäller icke ett vanligt mejeri,
som kan skötas efter en viss gifven metod, med särskildt afseende å
blifvande vinst, utan ett mejeri, som måste skötas med hänsyn dertill
att det skall vara en undervisningsanstalt. Här måste flera olika
metoder tillämpas och anställas jemförelse dem emellan, äfven med
risk af förlust. Detta har styrelsen för Alnarp, för att drifva upp
denna undervisningsanstalt till något verkligt dugande, måst under¬
kasta sig och taga på sin del, ty vinsten på mejeriet blir säkerligen
just genom mejeriskolan lägre än hvad den eljest skulle kunna
blifva.
Så kommer i ordningen bidrag till undervisningsmateriel 300
kronor, bidrag till underhåll af inventarier, instrument m. m. 250
kronor, samt till två frielevplatser 900 kronor.
År det någon enda af dessa poster, som man kan påstå är för högt
upptagen? Jag skulle mycket gerna vilja gilla den sats, som utskottet
Onsdagen den 22 Februari, e. m. 19 Nro 9.
uppstält och af herr Petersson i Runtorp förordats, nemligen att, Angående
när det är fråga om beviljande af medel till ändamål liknande det.fi”6^
nu förevarande, man bör så mycket som möjligt inskränka kostna- ^mdervis^
derna, men man får väl hafva något giltigt skäl för nedsättning i ning vid
hvad som begärts. Man skulle kunna finna något fog härför, om Alnarp.
det vore fråga om ett ordinarie auslag, som Riksdagen nu sloge fast, (Forts.)
icke blott för nästkommande, utan äfven för flera år, och som seder¬
mera kanske icke kunde ändras utan genom samstämmiga beslut af
båda statsmagterna. Men här är endast fråga om beviljande af anslag
för ett år; det är meningen, att man under detta år skall söka för¬
värfva någon erfarenhet, hvaraf man får se resultatet i ett påföljande
års statsverksproposition. Sedan kan det blifva fråga om att höja
eller sänka anslaget. , Skall mfn verkligen, då det är fråga om anslag
till en så vigtig näringsgren som denna — vår smörexport kunna
vi uppskatta till mellan 30 och 40 millioner kronor för senaste året
— nedsätta det begärda anslaget med ett par tusen kronor, och detta
oaktadt man icke har några giltiga skäl för en dylik nedsättning.
Jag för min del. vill hoppas, att kammaren måtte behjerta detta
och se till, om det icke kan vara skäl att bifalla den kongl. propo¬
sitionen.
Herr von Friesen: Med anledning af herr statsrådets yttrande
skall jag bo att få såsom min uppfattning uttala, att om detta anslag
nu uppföres till ett belopp af 10,000 kronor, så är det så godt som
omöjligt att i framtiden få ned det. Om någon sparsamhet skall
iakttagas vid bestämmandet af detsamma, anser jag det rätta ögon¬
blicket dertill vara just nu; och jag skulle till och med betrakta
hvarje försök till sparsamhet, som gjordes senare, vara temligen
misslyckadt. Riksdagen uttalade enhälligt förra året den uppfatt¬
ningen, att då den högre mejeriundervisningen koncentrerades på
ett ställe, sedan den förut hade meddelats på två, en besparing
borde kunnat göras i anslaget till densamma. Det är för att bibe¬
hålla denna ståndpunkt, som utskottet förordat den, jag betonar det,
ganska ringa nedsättning, som nu föreslagits.
Det är ju ingen, som har något att invända mot den föreslagna
organisationen af denna undervisning i mejerihushållning, icke heller
ar det någon, som misskänner den ofantligt stora betydelse, som
denna undervisning har för vårt land; men kan man vinna samma
mål genom en lägre summa, så synes mig klokt att taga denna i
stället för en högre.
Herr statsrådet och cheferi för civildepartementet sade, att han
icke. hade hört talas om någon post i förslagsstaten, på hvilken be¬
sparingar kunde göras. Han nämnde först om den förste lärarens
lön, att den icke kunde anses obillig. Herr statsrådet har dock sjelf
uttalat den uppfattningen, att 3,000 kronor skulle vara tillräckliga —
visserligen med ålderstillägg; men att fordra att denna nya mejeriskola
skall betala ålderstillägg från början, synes mig icke vara egentligt.
Om den lärare, hvilken utan tvifvel kommer att utnämnas, skulle
vara berättigad till ålderstillägg på grund af sin föregå,ame tjenst¬
göring vid Alnarps landtbruksinstitut, så tillkomme: det väl Alnarps
N:o 9.
20
Angående
anslag till
högre mejeri-
undervis¬
ning vid
Alnarp.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
landtbruksinstitut att bekosta dessa ålderstillägg, icke den nya mejeri¬
skolan.
Vidare är det ju särskildt anmärkt med afseende på undervis¬
ningen i byggnads- och ångmaskinlära samt i husdjurslära för nedre
afdelningen, att den kommer att åtminstone till hufvudsaklig del
bestridas af institutets lärare. Herr statsrådet och chefen för civil¬
departementet säger sjelf, att denna undervisning enligt styrelsens
plan synes vara afsedd att åtminstone delvis uppehållas af lärare vid
landtbruksinstitutet. Men då bör det också blifva fråga om att landt¬
bruk sinstitutet och den nya mejeriskolan gemensamt bestrida aflö-
ningen. Detsamma blir förhållandet med förste- läraren; ty han skall
väl fortfarande vara lärare vid landtbruksinstitutet. Nu är saken den,
att för Alnarps landtbruksinstitut icke iönes någon stat faststäld; att här
tala om lönerna för lärare vid mejeriskolan tjenar derför icke till mycket
— styrelsen kan från institutet komplettera lärarelönerna såsom den
behagar. Lönerna bero således icke af Riksdagen ensam, utan äfven
af styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut. Frågan är derför egent¬
ligen den: skall Alnarps landtbruksinstitut få 2,000 kronor mera eller
mindre i anslag?
Det är ingen, som anser, att undervisningen bör ordnas annor¬
lunda än som föreslagits, och det är ingen, som underkänner den
betydelse, som denna undervisning har för vårt land. Men kan man
få den för en billigare summa, hvilket nu synes vara möjligt, så bör
man hålla derpå. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Jag vill
endast erinra med afseende på hvad som yttrats om läraren i
mejeriskötsel vid institutet, att jag har sagt, att hans lön borde
bestämmas till 3,000 kronor eller samma lön, som lektorerna vid
Ultuna hafva, men att han derjemte skulle hafva ålderstillägg i öfver¬
ensstämmelse med hvad desse äro berättigade till. Den man, som
för närvarande innehar denna befattning, antogs 1877 och är således
i närvarande stund, om man skulle tillämpa bestämmelsen om de tre
ålderstilläggen, berättigad till en lön med ålderstillägg af 4,500
kronor.
Att undervisningen i husdjurslära för nedre afdelningen och
undervisningen i skrifning, räkning och ladugårdsskötsel m. in. äro
afsedda att bestridas af lärare vid institutet, det torde väl framgå
temligen tydligt deraf, att för den ene läraren äro föreslagna 200 och
för den andre 150 kronor. Jag hemställer, om det kan vara tänk¬
bart att få lärare från annat håll för» så små löner.
Öfverläggningen var härmed slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de yrkanden, som förekom¬
mit, biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkten 23.
Bifölls.
Onsdagen den 22 Februari, e. m. 21 N:o 9.
Efter föredragning vidare af punkten 24, innefattande utskottets
hemställan om anvisande på extra stat af ett anslag å 7,500 kronor,
såsom bidrag till bestridande af kostnaderna för allmänna landtbruks-
möten, begärdes ordet af
Herr J. H. G. Fredholm, som yttrade: Då denna punkt i dag
på förmiddagen föredrogs i Första Kammaren, uttryckte ordföranden
för landtbruksmötet i Göteborg enligt tidningarnas referat sin ledsnad
öfver den motivering, som statsutskottet låtit medfölja denna hem¬
ställan, och önskade, att denna motivering skulle utgå. Med anled¬
ning deraf fann jag mig uppmanad att taga del af den i statsutskottet
tillgängliga räkenskapen för landtbruksmötet i Göteborg för år 1891,
för att förskaffa mig den kunskap, som jag icke kunde vinna genom
den antydan, som finnes i utskottets betänkande. Och då fann jag,
att en person, som haft bestyr med landtbruksmötet, har i tolf poster
uppburit som resekostnad och traktamente 5,648 kronor och några
öre. Bland häri ingående poster förekomma två, hvardera på 500
kronor. Den ena utgör ersättning för en resa, som han gjort till en
landtbruksutställning i Magdeburg, och den andra för en dylik till
en landtbruksutställning i Aiiinchen. Återstoden är ersättning för de
resor, han gjort från sitt hemvist till Göteborg under mötet. Men
jag fann också, att dessa summor icke voro den enda godtgörelse,
han för sitt besvär haft; ty det förekom i räkenskapen äfven ett annat
qvitto från samma person, hvari han erkänner sig hafva mottagit 4,000
kronor »såsom arfvode och ersättning för alla de utgifter, jag fått vid¬
kännas med anledning af min vistelse i Göteborg i och för landt-
bruksmötets arbeten under tiden från innevarande års början till
dato», den 1 september 1891. Ehuru man af detta qvitto icke kan
utvisa, huru mycket utgått som arfvode och huru mycket till ersätt¬
ning för häfda utgifter, så synes mig likväl, att de utbetalade ersätt¬
ningarna utgöra ganska höga belopp jemförda med hvad som är van¬
ligt i dylika fall.
Det är på grund af hvad jag nu anfört, som jag är statsutskottet
särdeles tacksam för att det, om än i en enligt min mening nog mild
form, framhållit sparsamhetens dygd till beaktande för kommande
landtbruksmöten. Detta är så mycket mera nödvändigt, som dessa
sällan återkommande möten just på grund deraf, att de sällan åter¬
komma, så lätt undgå granskning.
Jag får yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 25—28.
Biföllos.
Punkten 29. Angående
anslag till
Kongl. Maj:t hade löreslagit, att Riksdagen måtte till understöd svenska
åt svenska mosskulturföreningen på extra stat för år 1894 anvisa ett %reninaen
anslag af 10,000 kronor. J y
IT:o 9.
22
Angående
anslag till
svenska
mosskultur-
föreninqen.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
I tre sins emellan till innehållet öfverensstämmande motioner,
väckta en inom Första Kammaren, n:o 4, af herr G. BenedicTts m. fl.,
och de båda öfriga inom Andra Kammaren, n:o 87, af herr J. A.
Johansson i Strömsberg m. fl. och n:o 166 af herr P. G. Näslund,
hade åter föreslagits, att anslaget till svenska mosskulturföreningen
måtte ökas från 10,000 till 15,000 kronor.
Under förevarande punkt hemstälde nu utskottet:
att Riksdagen med bifall till Kongl. Maj:ts framställning, men
med afslag å de i ämnet väckta motionerna, måtte till understöd åt
svenska mosskulturföreningen på extra stat för år 1894 anvisa ett
anslag af 10,000 kronor.
Ordet begärdes af:
Herr Anderson i Tenhult, som yttrade: Ehuru utskottet en¬
hälligt afstyrkt de 3 i ämnet väckta motionerna om förhöjning i an¬
slaget till mosskulturföreningen från 10,000 till 15,000 kronor, så,
enär jag är öfvertygad om, att föreningens verksamhet är vida känd
öfver hela landet, och då jag för min del vet, att föreningen mer än
väl behöfver det förhöjda anslag, som nu blifvit ifrågasatt, nemligen
15,000 kronor, så skall jag, herr talman, för min del yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till de i ämnet väckta motionerna.
Häruti instämde herr EricJcson i Bjersby.
Herr Näslund anförde: Jag inser nog mer än väl, att ringa
utsigt förefinnes att vinna någon ändring i statsutskottets hemställan
i föreliggande punkt; men då jag är lifligt öfvertygad om, att moss-
kulturen i vårt land har en stor framtid för sig, sedan man genom
rön kommit till förvissning om bästa sättet för mossmarkernas frukt¬
bargörande, har jag, för att så snart som möjligt komma till denna
förvissning genom fortsatta odlingsförsök, ansett mig böra hos Riks¬
dagen göra en framställning om anslagets höjning från 10 till 15 tusen
kronor. Utskottet har såsom hufvudsakligt skäl för afslag å denna
framställning anfört, att då Kongl. Maj:t för ändamålet i fråga icke
äskat mer än 10 tusen kronor, det vore mindre lämpligt att på en¬
skilda motionärers framställning nu höja detta anslag. Ja, äfven jag
gillar i allmänhet en sådan åsigt, men fall hafva förekommit och
kunna förekomma, då en afvikelse från denna allmängiltiga åsigt bör
göras. Många af de anslagskraf, som af regeringen framställas, blifva
ju af både statsutskott och Riksdag nedprutade, då de anses för rund¬
ligt tilltagna. Jag kan derför icke inse, att någon oegentlighet eller
något formfel af Riksdagen beginges, om Riksdagen i en eller annan
anslagsfråga funne sig föranlåten att höja beloppet utöfver det af
Kongl. Maj:t begärda.
Att mosskulturföreningens försöksarbeten tillvunnit sig en både
stor och berättigad uppmärksamhet i hela vårt land, framgår ju oför-
tydbart af de bidrag, som lemnas af både landsting och hushållnings¬
sällskap; och då jag är öfvertygad om, att Riksdagens beslut om hö-
23
N:o 9.
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
jande af anslaget till begärda 15 tusen kronor skulle öfver allt i lan¬
det med tillfredsställelse emottagas, ber jag, herr talman, att få yrka
afslag å utskottets hemställan i föreliggande punkt och bifall till min
motion.
Att regeringen till denna Riksdag ej framkommit med begäran
om ett högre anslag än 10 tusen kronor, är ju helt naturligt, då man
ihågkomrner utgången af en enahanda begäran förliden riksdag, vid
hvilken nemligen yrkandet på afslag vid den gemensamma voterin¬
gen fick för sig icke mindre än 223 röster mot 142. Man må då,
säger jag, nu icke förundra sig öfver, att regeringen icke ansett sig
kunna begära högre belopp, än det af förra årets Riksdag beviljade.
Jag yrkar, som sagdt, bifall till motionen och afslag på utskottets
hemställan.
Herr Petersson i Runtorp: Det må vara sant att man gerna
kan erkänna, att den svenska mosskulturföreningens sträfvande är
nyttigt och godt; men i ett afseende vill jag icke gifva föreningen
detta erkännande, nemligen derutinnan att den tyckes icke kunna
lära sig att hushålla, och hvilket visar sig, om man betänker huru
årsanslaget, som år 1889 utgjorde endast 600 kronor, under hvartdera
af åren 1890 och 1891 ökats till 5,000 kronor samt för hvartdera af
åren 1892 och 1893 till 10,000 kronor, samt att Riksdagen dessutom
under år 1890 till bestridande af kostnaderna för föreningens delta¬
gande i allmänna landtbruksmötets utställning i Göteborg anvisat
4,000 kronor. Efter allt detta söker föreningen nu att drifva upp
sin stat, som redan blifvit upprättad för år 1894, med 1,200 kronor,
under uppgift att föreningen skulle hafva på sin tidskrift förlorat
nämnda belopp, för hvilket således föreningen borde beredas ersätt¬
ning. Jag tycker för min del, att föreningen härförutan har så till¬
räckliga anslag från hushållningssällskap och landsting, att den borde
kunna reda sig för närvarande. Om deremot föreningen får vänjas
vid att hvarje eller hvart annat år hos Riksdagen erhålla ökade anslag,
så kan man vara säker på att man nästa år kommer att begära 20,000
kronor o. s. v. Föreningen borde kunna godt reda sig med de un¬
derstöd den redan har, och man bör se framtiden an, innan man blir
betänkt på anslagets höjande.
Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.
Herr Sjö: På samma gång, som jag erkänner den svenska moss¬
kulturföreningens gagnande verksamhet i flera afseenden, måste jag
dock erkänna, att Kongl. Maj:t och Riksdagen gjort hvad på dem an¬
kommer i denna del. Riksdagen har ju under hvartdera af åren
1890 och 1891 beviljat icke allenast 5,000 kronor till föreningens
befrämjande, utan äfven vissa anslag till föreningens tidskrift, och
Riksdagen har för hvartdera af åren 1892 och 1893 beviljat 10,000
kronor, hvarförutom 4,000 kronor anvisats till bestridande af kostna¬
derna för föreningens deltagande i allmänna landtbruksmötets utställ¬
ning i Göteborg år 1891. Detta är ju ganska talande summor,
som visa, att Riksdagen gjort hvad på densamma skäligen bör an¬
komma. För öfrigt anser jag att det håll, hvarifrån man bäst och
Angående
anslag till
svenska
mosskultur-
föreningen.
(Forts.)
N:o 9.
24
Angående
anslag till
svenska
mosskultur-
föreningen.
(Ports.)
Onsdagen den 22 Febrnari, e. m.
mest bör arbeta för föreningens befrämjande, borde vara hushåll¬
ningssällskapen; ty då hushållningssällskapen äro i tillfälle att till-
lämpa de praktiska rön, som blifvit gjorda, så blifva de ock härige¬
nom i bättre tillfälle än staten att kontrollera föreningens verksamhet.
Man bör också tillse att, när dylika praktiska inrättningar anordnas
med uppgift att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar,
i ena eller andra afseendet, man dervid icke går allt för brådstörtadt
till väga; ty bättre är, om man dervid far fram sakta, säkert och väl.
Skulle man nemligen, på sätt motionären föreslagit, slå in på den
vägen, att man nästan hvart eller hvartannat år gör anspråk på att
staten skall öka anslaget med t. ex. 5,000 kronor, så befarar jag, att
man i och med detsamma fmge vara med om att bevilja anslag till
en stor skara tjensteman vid denna förening, hvilka måhända en
vacker dag komma fram med anspråk på ordinarie löner, under åbe¬
ropande af den omständigheten att Riksdagen successive år efter år
beviljat ökade anslag, ja, man skulle kanske till ooch med nödgas att
så småningom uppfora dem på pensionsstat. Åtminstone har man
sett exempel på sådant förr.
Under sådana förhållanden yrkar jag bifall till statsutskottets
förslag.
Herr Anderson i Tenhult: Den föregående talaren uttalade
sina farhågor för att dessa återkommande anslagsfordringar för ifråga¬
varande ändamål skulle leda derhän, att staten skulle nödgas aflöna
och äfven pensionera en skara tjensteman. Sådant torde dock icke
här komma i fråga, eftersom anslaget afser understöd åt en enskild
inrättning, som sedermera blir i tillfälle att reda sig, om den blott
får den hjelp, som nu begäres.
Denna förening hade verkat i flera år, innan den begärde stats¬
anslag, och på den tiden fick den sjelf släppa till de erforderliga
kostnaderna.
Jag är förvissad om att, i fall föreningen får det anslag, som
genom motionerna begäres, så kommer den hvarken under nästa
år eller det påföljande och säkerligen aldrig att begära högre under¬
stöd.
. Jag yrkar fortfarande afslag å utskottets hemställan och bifall
till de väckta motionerna.
Herr vice talmannen Danielson: Jag har begärt ordet med
anledning af ett yttrande af den nästföregående talaren att vid
föreningen anstälda tjensteman skulle kunna komma att göra anspråk
på pension. Detta har visserligen blifvit motsagdt af den föregående
talaren; men jag ber få hänvisa herrarne till det exempel i dylikt
fäll, som föreligger vid denna riksdag. Om herrarne se på nionde
hufvudtiteln, så finna herrarne att der förekommer en dylik begäran
om pension för en person, som mot arfvode innehaft tillfälliga upp¬
drag för befrämjande af fiskerinäringen. Man kan således, med detta
exempel för ögonen, antaga såsom någonting högst sannolikt, att ena¬
handa förhållande skulle inträffa med afseende å dessa vid föreningen
anstälde tjensteman efter åtskilliga års förlopp. Detta är också ett
25
N:o 9.
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
skäl, värdt att beakta, så att man icke genom allt för stor frikostighet
bidrager till att för mycket utvidga statens budget jemväl i nu an¬
märkta afseende, helst föreningen åtnjutit så stora anslag från statens
sida tillika med bidragen från hushållningssällskap och landsting, att
föreningen dermed borde kunna bedrifva sin verksamhet.
Jag vill derför förena mig med dem, som yrkat bifall till ut¬
skottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr tal¬
mannen gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden, som der¬
under förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 30—32.
Biföllos.
Punkten 33. ^
Mom. a).
Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte på extra stat
för år 1894 anvisa ett anslag af 27,000 kronor, för att af Kongl. Maj:t
användas till understöd åt Göteborgs handelsinstitut och grosshandelssocie-
tetens i Stockholm handelsskola, Frans Schartaus praktiska handels¬
institut;
och hemstälde utskottet:
»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt af
Riksdagen bifallas, att Riksdagen på extra stat för år 1894 anvisar
ett anslag af 15,000 kronor, för att af Kongl. Maj:t användas till
understöd åt Göteborgs handelsinstitut och grosshandelssocietetens i
Stockholm handelsskola, Frans Schartaus praktiska handelsinstitut,
under förutsättning, hvad Göteborgs handelsinstitut beträffar, att Göte¬
borgs stadsfullmägtige och, hvad Schartaus handelsinstitut beträffar,
att grosshandelssocieteten i Stockholm fortfarande till instituten lemna
årligt understöd till minst samma belopp som hittills, samt på de
vilkor i öfrigt, som Kongl. Maj:t .kan finna skäligt bestämma.»
Häremot hade i afgifven reservation herrar P. Andersson i Hög¬
kil, H. Andersson i Nöbbelöf, Lasse Jönsson och C. Andersson i
Hamra yrkat, att utskottet måtte hemställa om afslag å Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Andersson i Högkil: Då jag jemte tre andra af kamma¬
rens ledamöter uti statsutskottet afgifvit reservation vid denna punkt,
så anhåller jag att i största korthet få angifva motiven för denna
reservation.
Föreliggande fråga är enligt mitt förmenande något egendomlig.
Angående
anslag till
svenska
mosskultur-
föreningen.
(Forts.)
Angående
anslag till
hanaels-
undervis-
ning.
N:o 9.
26
Angående,
anslag till
handels-
undervis¬
ning.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet yttrar i sitt anfö¬
rande till statsråd^rotokollet, att handelsundervisningen i vårt land,
hvilken hufvudsakligen bedvefves vid ifrågavarande två handelsinsti¬
tut i Göteborg och Stockholm, »till sin beskaffenhet vore jemförbar
med och till och med öfverträflade undervisningen i vissa andra kul¬
turländer». Hvad vill man då mera? Jo, till detta goda resultat har
man kommit genom den enskilda företagsamheten, det enskilda in¬
tresset, men nu vill man att staten skall gripa in, och för den skull
äskar man ett anslag till understöd åt dessa två institut. Hvarifrån
har då initiativet till detta anslagskraf utgått? Månne från den sven¬
ska handelscorpsen och dess målsmän? Nej, visst icke. Eller har det
kommit från dessa handelsinstitut? Nej, ingalunda. Det har utgått
från den svenska exportföreningen, som år 1888 till Kongl. Maj:t
ingaf en framställning, hvilken haft till påföljd att denna fråga nu
ligger på kammarens bord. Statsutskottet har nu tagit det första
steget för att göra dessa handelsinstitut till statsinstitutioner.
Af hvad som kunnat inhemtas af statsrådsprotokollet har jag
kommit i ill den åsigt, att dessa handelsinstitut mycket väl skulle
kunna utan statens mellankomst fortsätta sin verksamhet, i fall man
nemligen ville lemna dem i fred. Deremot tillåter jag mig att draga i
tvifvelsmål, huru vida statens ingripande uti denna undervisningsgren
skall varda den till något gagn.
Vi hafva i följd af den urtima riksdagens beslut många och stora
anslagsbehof, hvilka ovilkorligen måste tillgodoses, och vi böra der¬
för anse såsom en bjudande pligt att undvika utgifter för konstlade
behof.
Det är på grund häraf som jag skall taga mig friheten att yrka
rent afslag å så väl utskottets förslag som å Kongl. Maj:t proposition.
Herr Jonsson i Hof: Jag skall ge den föregående talaren rätt
derutinnan, att undervisningen vid våra handelsinstitut verkligen sy¬
nes vara ganska ändamålsenlig och tillfredsställande, samt att på det
hela taget deruti icke behöfves någon annan förändring, än att under¬
visningen i varukännedom torde böra något förbättras och utvecklas.
Jag skall gifva talaren rätt äfven deri, att det ju kan vara ganska
tvifvelaktigt, huru vida ett anslag; till dessa handelsskolor skulle kunna
främja det mål, som exportföreningen i sin skrifvelse af år 1888
åsyftat, eller att genom utbildande af skicklige exportörer bereda
lättare afsättning af svenska alster i utlandet. Men längre kan jag
icke följa honom. När han berörde den omständigheten, att den ur¬
tima Riksdagens beslut så starkt tagit statens tillgångar i anspråk,
att det vore för en hvar en pligt att se till, att man icke alls be¬
lastade staten med utgifter i sådana fall, der man kunde göra bespa¬
ringar, så tror jag tvärt om, att när den urtima Riksdagen gripit så
djupt in i statens inkomster för ändamål, som delvis också måste
ligga landtbrukaren mera om hjertat än andra samhällsklasser, så
skulle det icke se rigtigt vackert ut att, när det gäller andra behof,
undandraga sig anslagen dertill af det skäl, att statens finanser till
följd af förenämnda beslut blifvit så hårdt anlitade. Jag tror, att
det från vår ståndpunkt skulle vara vackrare att icke låta ett sådant
27
X:o 9.
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
skäl göra sig gällande och att således, i fall det är fråga om en
gren af undervisningen, som behöfver statens mellankomst, det är
bättre att icke slå döförat till.
Likväl får jag medgifva, att jag varit något tveksam, huru vida
icke ett anslag i annan form kanske skulle befordra detta mål minst
lika mycket som det förslag som här föreligger. Det är en motion
väckt, som under denna punkt föreslagit ett belopp af 15,000 kronor
till utdelning i annan form. Jag hade inom afdelningen från början
den tanken, att det skulle ha varit rättare att afstå Kongl. Maj:ts
framställning och i stället bifalla hvad motionären föreslagit. Men
under öfverläggningen och till följd af de upplysningar, som lemna-
des af personer, som tillkallades inom afdelningen, kom jag slutligen
till den uppfattningen, att det sätt Kongl. Maj:t föreslagit kanske
ändå vore lika godt som motionärens förslag.
Det må nu gå huru det vill med anslaget inom kammaren, det
skulle jag emellertid önska, att förslaget icke måtte afslås på grund
af någon svårighet med budgetsförhållandena, ty det skulle under
nuvarande förhållanden icke taga sig rigtigt lämpligt ut. Jag anhål¬
ler om bifall till utskottets förslag.
Herr Petersson i Boestad: Jag yrkar afslag å så väl Kongl.
Maj:ts proposition som utskottets hemställan i denna punkt, ty jag
tror, att det skulle mottagas med ovilja i landet, om man beviljade
ett anslag för detta ändamål vid en tidpunkt sådan som denna. Jag
tror, att det redan finnes godt om driftiga agenter för våra exportö¬
rer. Hela landet genomkorsas ju af en massa handelsexpediter och
handelsresande. För öfrigt tror jag, att dessa handelsinstitut skulle,
om det begärda anslaget beviljades, locka in en massa unga män på
handelsbanan och sålunda framkalla öfverbefolkning å densamma.
Vi hafva ju ett varnande exempel i öfverbefolkningen på juristbanan.
Jag tar mig friheten yrka afslag å så väl Kongl. Maj:ts propo¬
sition som utskottets betänkande.
Herr Lasse Jönsson: Äfven jag har reserverat mig mot detta
utskottets betänkande, och jag har gjort det i synnerhet af det skäl,
att jag fruktar, att om man slår in på den banan att understödja
dessa handelsinstitut, som nu äro föreslagna, så har Riksdagen svårt
att veta, hvar gränsen skall sättas, hvilka institut som skola under¬
stödjas eller icke.
Det enda skäl, som finnes anfördt för att lemna detta understöd
och som framhålles af kommerskollegium och Kongl. Maj:t, är att
dessa inrättningar haft så få elever. Vanligen brukar man, då det
gäller understöd åt skolor, resonera på motsatt sätt. När det gälde
de allmänna läroverken och man skulle afgöra, om en del af dem
borde indragas eller icke, så lades till grund för detta afgörande, om
det var god tillgång på lärjungar eller icke. De läroverk, som hade
god tillgång på lärjungar, ansåg man värda att uppehållas, de andra
deremot icke. Men bär skulle man gå motsatt väg. Jag vet, att
det finnes handelsskolor, som äro öfverhopade med elever; de skulle
emellertid icke erhålla något understöd. Men (lossa skolor, som klaga
Angående
anslag till
handels-
undervis-
ning.
(Forts.)
N:o 9.
28
Angående
anslag till
handels-
undervis¬
ning.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
öfver bristande lärjungeantal, de skulle understödjas, så att man
lockade elever in på dessa två institut.
Tillvägagåendet i detta fall påminner för öfrigt mycket om
huru det gick till, när de lägre tekniska skolorna lades på staten.
Det började så smått, de ville hafva litet understöd af staten. Sta¬
ten började då att understödja dem med några tusen kronor, men
sedan ökades understödet så småningom, och nu har det gått upp till
för Norrköpings tekniska skola .................. 16,400 kr.
b Malmö » » 16,900 b
b Borås » » 16,400 »
b Eskilstuna b b ................. 9,630 b
b Chalmers b b i Göteborg 32,150 b
b Örebro b b 16,400 b
och b Stockholms b b .................. 65,750 b
Jag tror, att det kommer att gå så äfven här, och jag är öfvertygad
om, att om vi slå in på denna väg, så skola andra handelsskolor
komma med lika stora anspråk på att få understöd som de två nu
ifrågasatta.
Dessa äro för öfrigt de, som hafva de bästa finanserna, de hafva
egna hus och, hvad angår Göteborgs handelsinstitut, äfven särskilda
fonder. Skilnaden mellan dessa institut och de enskilda, som icke
hafva så stora resurser, är den, att de senare, som skola uppehållas
med egen kraft, måste utveckla mera energi och derför draga upp¬
märksamheten mera till sig. Det ifrågavarande institutet i Stock¬
holm har visserligen, såsom det påpekats, icke mer än en fast lärare
tillsatt, men i allt fall har det en officiel karakter genom att det
har egna hus och åtnjuter bidrag från grosshandelssocieteten. Hvad
beträffar Göteborgs handelsinstitut, så har jag i kommerskollegii
berättelse för år 1891 funnit ett mycket märkligt understöd, som
kommit detta institut till del. Det heter nemligen der på tabellen
öfver tolagsersättningsmedlen och deras användning: BEfter afdrag
af hvad jemlikt nådiga föreskrifter tillkommit allmänna och Sahl¬
grenska sjukhuset, handelsinstitutet» o. s. v. Således har man med
vederbörlig tillåtelse mottagit medel af tolagsersättningen till detta
handelsinstitut, hvilket nu staten skulle ytterligare understödja. År
det så, att det redan af Kongl. Maj:t meddelats tillåtelse att taga af
tolagsmedlen och understödja institutet i Göteborg, hvarför kan då
icke Stockholm gå samma väg, då den årliga tolagsersättningen der
är så stor, att den uppgår till 784,000 kronor? År det rätt, att då
det finnes sådana tillgångar, staten skall ingripa och understödja dessa
läroverk med förbigående af andra, som hafva större lärjungeantal
och kämpa med svårare förhållanden? Nu är det klart, såsom kom-
merskollegiium påpekar, att om statsunderstödet beviljas, den änd¬
ringen kommer att företagas, att lärareplatserna vid dessa institut
bli fasta, och dermed har då staten ikläat sig garanti att uppehålla
dessa skolor med fasta lärare.
Här är fråga om att locka in Riksdagen på eu farlig bana, som
ingen vet, hvar den slutar, och jag tror, att det är klokast att icke
gifva sig in på den.
Jag yrkar derför afslag på statsutskottets hemställan.
29
N:o 9.
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
Häruti instämde herrar Andersson i Hamra och Erickson i Bjersby.
Herr von Priesen yttrade: Det har här yttrats, att dessa skolor
äro utmärkta och derför icke behöfva något understöd. Man skulle
deraf kunna draga den slutsatsen, att om dessa skolor vore dåliga,
så hade de gjort sig förtjenta att understödjas af svenska Riksdagen.
Det har äfven frågats, hvarför just dessa skolor skulle under¬
stödjas och inga andra. Skälet är väl det, som af kommerskollegium
framhållits, att dessa skolor äro de förnämsta, och att staten derför
bör medverka till att de besökas af större antal elever, än som för
närvarande är förhållandet. Det är således för att åstadkomma, att
ett ökadt antal erhåller god handelsundervisning, som just dessa sko¬
lor äro föreslagna att erhålla understöd.
Det har också sagts, att dessa skolor äro i goda ekonomiska
omständigheter, då de hafva egna hus och understödjas af kommu¬
nerna. Men icke kan väl detta vara något skäl att afböja beviljan¬
det af ett statsunderstöd. Man brukar ju eljes, när ett sådant bevil¬
jas till en skola, ganska ofta göra det på det uttryckliga vilkor, att
kommunen lemnar hus och anslår en viss summa till densamma.
Det ar då underligt, att man i fråga om lämpligheten af statsunder¬
stöd skall lägga dessa skolor till last, att de hafva egna hus och un¬
derstödjas af kommunerna.
Det har också sagts, att det ifrågasatta anslaget skulle bidraga
till att lärarne komme på fast stat och sålunda komme under statens
garanti och hägn. Om man läser igenom statsutskottets motivering,
finner man emellertid, att detta ingalunda är afsedt. Utskottets af¬
sigt är, att en del af lärjungarne skall få bevista skolan mot nedsatt
afgift och en del mot ingen afgift alls. Det är således för att be¬
reda tillfälle till en billigare undervisning för somliga och till af-
giftsfri undervisning för andra, som detta anslag blifvit tillstyrkt.
Det är för att betala inellangiften för en del lärjungar och för andra
hela afgiften, som anslaget afses, icke för anställande på fast stat af
lärare.
Nu kan man ju säga, att det är onödigt att göra sådana uppoff¬
ringar för handelsundervisningen i syfte att göra den billig; men
hvarför skola de, som egna sig åt handelsyrket, få betala höga afgif-
ter för sin utbildning, då de, som undervisas för inträde i andra
yrken, betala låg eller ingen afgift? Det är en orättvisa mot dem,
som egna sig åt handelsyrket. Handeln är dock äfven den af stor
betydelse för landet, icke minst under svåra ekonomiska förhållanden.
Jag tror, att det, äfven ur den synpunkten, att man bör söka
höja landet i ekonomiskt hänseende, är fördelaktigt, om en god han-
deisundervisning meddelas. Och för öfrig! synes det mig så klart,
att det icke behöfves något bevis derför, att en god teoretisk fack¬
bildning är lika nödvändig för dem, som egna sig åt handelsyrket,
som för dem, hvilka egna sig åt andra yrken.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Angående
anslag till
handels¬
undervis¬
ning.
(Forts.)
Herr Ola Bosson Olsson: Den siste talaren kritiserade min
länskamrat, derför att han uttryckte den åsigt att, när de 2 nu ifråga-
N:o 9.
30
Angående
anslag till
handels-
undervis¬
ning.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
varande handelsinstituten i Stockholm och Göteborg voro i goda om¬
ständigheter, borde de icke vara i behof af något statsanslag. I
motsats till herr von Friesen fattade jag min länskamrats yttrande
så, att han dermed afsåg, icke att det var den utmärkta undervis¬
ningen, som föranledde till att dessa skolor icke behöfde något an¬
slag, utan det var den omständigheten att de i ekonomiskt hänseende
voro väl lottade. Dessa skolor ega nemligen egna hus samt åtnjuta
anslag af staten, om också icke direkt. Jag kan icke heller förstå,
hvarför dessa skolor, som hittills redt sig godt, nu skulle behöfva
anlita statens hjelp. Jag vill också fästa uppmärksamheten derpå,
att i de städer, hvari dessa skolor finnas, hafva nu inrättats hög¬
skolor. De lärjungar som genomgått en sådan högskola, kunna
derför lätteligen söka sig in i och genomgå handelsinstitutet i samma
stad, om de vilja egna sig åt handelsyrket eller blifva agenter för
att förmedla handeln icke blott inom Europa utan äfven inom öfriga
verldsdelar. Jag vill gerna erkänna, att jag icke fullkomligt förstår
denna sak, men det förefaller mig, som, om endast de lärjungar, som
förut genomgått en högskola, sökte sig in vid handelsinstituten,
kunde de lätt nog gå igenom kurserna der, och då behöfde dessa
handelsinstitut icke några särskilda anslag. Jag instämmer också i
allo med min länskamrat derutinnan, att en mängd exempel finnes
derpå att, om staten endast en gång börjat bevilja anslag för dylika
inrättningar, kommer man nog att fortsätta på samma väg, så att
staten i detta fall får vidkännas betydliga uppoffringar.
Det är på dessa jemte de af min länskamrat i öfrigt anförda
skäl, som jag också yrkar afslag på både Kongl. Maj:ts proposition
och utskottets förslag.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Det före¬
faller nästan som om man här förestälde sig, att det vore fråga om
understöd åt två särskilda handelsundervisningsanstalter i landet.
Detta har dock icke varit afsedt med denna Kongl. proposition, utan
meningen är att genom detta anslag sätta dessa anstalter i tillfälle
att drifva sin verksamhet i större omfång än hittills, så att de kunna
mer än förut sprida en allmännare bildning inom den klass af med¬
borgare, som, enligt hvad man i många år hört klagas öfver, i all¬
mänhet icke besitter den bildning, som sätter den i stånd att på ett
nöjaktigt sätt drifva sin verksamhet. Dessa medborgares verksamhet är
emellertid lika nödvändig för samhällets utveckling, som verksamheten
på åtskilliga andra områden, hvilka här äro representerade. Staten
bär ju äfven i afseende på en mängd andra näringar erkänt nödvän¬
digheten af att träda emellan för att sprida kunskaper i de yrken,
som äro nyttiga för samhällets förkofran. Det har redan påpekats,
huru som staten anslagit till den tekniska undervisningen icke obe¬
tydliga belopp. Vidare bidrager ju staten till undervisningen i bergs-
handteringen; men icke gör staten detta för att underhålla den eller
den skolan, utan för att sprida kunskaper och bildning till idkarne
af denna handtering. Jag vill också erinra herrarne om, att under
sjette hufvudtiteln finnes uppfördt ett anslag till undervisningsan¬
stalter för jordbruk och landtmannanäringar på icke mindre än 190,400
31
N:o 9.
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
kr. Jag erkänner naturligtvis, att jordbruksnäringen är vårt lands
vigtigaste näring; men jag undrar, hvart denna näring skulle komma,
om icke handeln stode vid dess sida och stödde den. Det är lika
nödigt att understödja den ena som den andra näringen på det sätt,
att man söker skaffa dess idkare bildning och kunskaper, och ju mera
man kan sprida dessa, desto bättre kommer samhället att befinna sig.
Jag har naturligtvis kunnat tänka mig, att en sådan ny sak, som
den nu förevarande, icke genast skulle tillvinna sig Riksdagens bi¬
fall till hela sin omfattning. Jag är likväl statsutskottet synnerligt
tacksam för hvad utskottet nu gjort för att främja denna sak, och
jag tror verkligen, att hvar och en vid närmare eftersinnande skall
finna det klokt och lämpligt att understödja äfven denna gren af
samhällelig verksamhet, som dock för största delen af vårt folk måste
finnas till.
Jag hemställer derför, huru vida kammaren icke skulle finna
skäligt att bifalla åtminstone hvad utskottet här föreslagit.
Herr Andersson i Nöbbelöf: I likhet med ett par föregående
talare har äfven jag ansett mig böra reservera mig mot utskottets
förslag i denna punkt. Jag har gjort detta af flera skäl. För det
första kan jag nemligen icke se någon anledning, hvarför staten skulle
understödja dessa handelsinstitut, som man säger vara bra: till
och med herr statsrådet och chefen för civildepartementet erkänner,
att de skötas fullt ut lika bra och i vissa fall bättre än dylika läro¬
anstalter i de stora kulturländerna. Då kan man väl icke hafva något
behof af att höja undervisningen inom dessa institut. Kan man då
genom detta anslag åstadkomma, att flera personer komma i åtnju¬
tande af denna undervisning? För min del tror jag icke, att man
derigenom skulle i detta afseende vinna något storartadt resultat.
Det har ju visat sig, att dessa institut icke kunna få så många ele¬
ver, som de kunna emottaga, och vi skola icke föreställa oss, att
den nu begärda summan kommer, om den beviljas, att föranleda till
att många flera elever komma att söka sig in der. Dä en elev t. ex.
vid Schartaus handelsinstitut här i Stockholm får erlägga 900 kronor
om året för rum och kost m. m., spelar skolafgiften icke någon be¬
tydande rol. Det kan då göra ungefär detsamma, om denna elev
får betala 225 eller 100 kronor om året i skolafgift. Att handeln
har behof af flera personer, Jern genomgått dessa institut, kan jag
icke heller tänka mig. Från institutet i Stockholm utgingo under
åren 1885 -1892 334 elever och från det i Göteborg under åren
1881—1890 363, eller tillsammans 697 elever. Detta är endast från
dessa två handelsskolor. Men dessutom finnes det en mängd han¬
delsskolor både i nyssnämnda och andra städer, och äfven från dem
utgå en mängd elever med ganska goda kunskaper. Jag kan icke
tro, att det är nödigt för alla, som tänka egna sig åt handeln, att
gå igenom något af dessa två stora handelsinstitut, ty icke kan man
behöfva någon kännedom i spanska eller italienska språken för att
slå sig ned på landsbygden såsom krämare, i närmaste stad köpa en
tunna sill och några kilo kaffe samt sälja ut det i mindre poster.
Angående
anslag till
handels-
under vis¬
ning.
(Forts.)
N:o 9.
32
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
Angående
anslag till
handels-
undervis¬
ning.
(Forts.)
Dertill behöfva dessa personer endast lära så mycket, att de känna
något till bokföring, som i alla fall är hufvudsaken för dem.
Här har vidare sagts, att det icke kunde komma i fråga att upp¬
föra de vid dessa institut anstälde lärare på ordinarie stat. Jag vill
då erinra om, att kommerskollegium uttalat såsom sin åsigt bland
annat, att fast aflönade lärare i de vigtigaste fackämnena borde an¬
ställas och att språkundervisningen under senare året borde meddelas
af infödde tyska, engelska och franska lärare. Deremot kan jag icke
finna, att herr statsrådet haft något att erinra, och jag undrar då,
om icke deri ligger ett erkännande af nödvändigheten att anställa
dessa lärare på fast stat. Men hur långt tror man, att man då skall
komma med dessa 15,000 kr. Herr statsrådet säger äfven, att om
dessa institut blefve stälda under kontroll af staten, kunde en eller
annan af derifrån utgående elever af statsmedel tilldelas stipendium,
för att i främmande land vidare utbilda sig, ehuru derför åtminstone
till en början icke behöfde äskas något särskilt anslag af Riksdagen.
Ja, detta till en början! Så säger herr statsrådet vidare: »men då,
när det vore fråga om det första steget på denna väg hvad handels-
undervisningen beträffade, det icke gerna kunde blifva tal om att
på statens bekostnad från grunden inrätta nya läroverk, blefve det
för staten nödigt inskränka sig till att söka bispringa de redan be¬
fintliga läroverken, så att de sattes i stånd att åt ett större antal
personer meddela undervisning på sådana vilkor, att allmänheten ville
och kunde deraf begagna sig.» Om Riksdagen sålunda bifaller detta
förslag, har Riksdagen derigenom ovilkorligen gifvit på hand att
nästa eller ett följande år skall Riksdagen bevilja högre anslag.
Slutligen säger herr statsrådet, att för närvarande förelåge såle¬
des allenast fråga om statsanslag till de båda handelsinstituten i
riket. Denna fråga afsåge naturligtvis en statsutgift af mera stadig¬
varande art, men som någon tids erfarenhet erfordrades för att be¬
döma, med hvilket belopp anslaget borde för en längre framtid i
riksstaten uppföras, hemstälde departementschefen för närvarande
endast om anslagets anvisande på extra stat. Af allt detta framgår
tydligt, att dessa institut om några år skola blifva oss så dyra, att
vi nog skola komma att ångra, att vi i dag fattat ett sådant beslut,
som statsutskottet här förordat. De nu ifrågavarande handelsinsti¬
tuten kunna icke jemföras med de tekniska skolorna, hvilka enligt
mitt förmenande åstadkommit så mycket godt, att man icke kan
ångra, att staten för dem anslagit stora belopp. Men om 10 år skall
Riksdagen måhända säga, att om vi icke 1893 beviljat det då be¬
gärda beloppet, så hade vi nu icke nödgats för dessa anstalter anslå
så stora summor, som nu äro i fråga och som vi ännu icke kunna
se, hvar de skola stanna.
För min del kan jag icke annat än yrka afslag på så väl Kongl.
Maj:ts proposition som utskottets förslag.
Herrar Ollas A. Ericsson och Nilsson i Skärhus instämde häruti.
Herr Winkrans anförde: Den talare, som först yttrade sig i
denna fråga, herr Peter Andersson i Högkil, tolkade kommerskollegii
33
N:o 9.
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
yttrande på ett sätt, som enligt mitt förmenande bevisar, att han
måste hafva missförstått detsamma. Han framstälde nemligen saken
så, som om kommerskollegium sagt, att handelsundervisningen inom
vårt land stode mycket högt och vore fullt jemförlig med förhållan¬
dena i utlandet. Jag har icke kunnat läsa kommerskollegii yttrande
på detta sätt, ty så vidt jag kunnat se, har kollegium endast sagt, att
den svenska handelsundervisningen, sådan den vore anordnad vid de
begge handelsinstituten, kunde mäta sig med undervisningen i främ¬
mande land. Men visserligen har kommerskollegium icke sagt, att
handelsundervisningen i Sverige i allmänhet är sådan, som nyss nämn¬
des, eller att denna goda undervisning kommit mera än ett högst
ringa antal lärjungar till godo. Medelelevantalet har ju också i
medeltal endast utgjort vid Göteborgs handelsinstitut 65 och vid
Schartaus 49, då deremot enligt samma kollega åsigt det år 1880
funnes icke mindre än 12,000 personer, som kunde vara i behof af
en dylik undervisning.
Det är beklagligt, att det skall vara så få, som blifva i tillfälle
att tillegna sig en verkligt god handelsundervisning, som kan mäta
sig med den i utlandet meddelade och motsvarar de öfriga näringar-
nes utveckling i vårt land. Nu medgifves det temligen allmänt och
har ifrån statsrådsbänken uttryckligen betonats, att handeln i vårt
statslif utöfvar ett ganska stort inflytande, så att den icke på nåo-ot
satt kan förbises. Den är af vigt icke endast för sin egen skull och
till nytta endast för sina egna idkare, utan den är det för alla öfriga
näringar, icke minst jordbruket, och deras idkare. Huru skulle det
gå med all produktion, om icke handeln funnes, som sörjde för, att
produkterna, vare. sig de komma från det ena eller andra hållet, föras
till konsumenter i eget eller främmande land? Produktionen skulle
i sådant fall afstanna. Det behöfver icke här bevisas, att då handeln
är en så vigtig faktor i folkens lif, det måste för densamma göras
uppoffringar.
Här har medgifvits — den siste talaren var nog ärlig att göra
det — att de anslag, som staten lemnat till de tekniska skolorna, äro
val använda penningar. Jag tror, att om man vill vara fullt upp¬
riktig, man skall . medgifva, att i allmänhet de anslag, som blifvit
gifna för att utbilda våra uppväxande ynglingar och flickor, hafva
varit väl använda, och att man alltså ur den synpunkten icke behöf¬
ver draga sig för att taga ännu ett steg i samma rigtning.
.Det är icke heller, såsom redan har betonats, för dessa handels¬
instituts egen skull, som anslaget begäres. De äro för öfrigt rent af
anlagda för patriotiska ändamål, det är ingen, som har direkt nytta
af dessa institut och är intresserad af, om deras ekonomi är blomst¬
rande eller dålig, så framt icke möjligen lärjungarne sjeifva. Men
den, som lider af' att deras tillstånd blir dåligt, det är landet, det är
samhället, som då icke får den frukt af dylika institut, som det
borde få. Det ligger derför i landets eget intresse att söka uppe¬
hålla sådana anstalter, som lemna en god undervisning, hufvudsak¬
ligen åstadkommen af åtskilliga patriotiska bemödanden, som gjorts
af invånarne i de städer, der instituten äro belägna. Skulle sedan
deras exempel komma att följas i några andra större handelsstäder,
Andra Kammarens Prål. 1803. N:o 0. 3
Angående
anslag till
handels¬
undervis¬
ning.
(Forts.)
N:o 9.
34
Angående
anslag till
handels
undervis¬
ning.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
så att äfven der med dylika uppoffringar anlades sådana läroanstalter,
så vore efter min uppfattning ingen olycka skedd. Jag tror, att den
siste talaren då skulle få anledning att säga om handelsinstituten,
hvad han sade om de tekniska skolorna, nemligen att de penningar,
som blifvit beviljade till understöd åt dem, vore väl använda pen¬
ningar; och emedan jag, herr talman, är öfvertygad härom, så kom¬
mer jag att rösta för bifall till statsutskottets förslag.
Herr Swartling förenade sig med herr ^Vinkrans.
Herr Schöning: Jag ber att på det kraftigaste få instämma
med den siste talaren och anhåller ödmjukligen, att nu föreliggande
förslag måtte vinna kammarens bifall.
Herr grefve Hamilton: Denna fråga har redan blifvit skär¬
skådad från så många olika synpunkter, att det icke är mycket att
tillägga. Jag kan dock icke underlåta att i densamma yttra några
ord, äfven med risk att upprepa hvad som förut blifvit sagdt.
Kammaren bör verkligen icke afstå denna utskottets hemställan.
Det är en allt för vigtig sak, som det gäller. Det är en sak, som
väl är förtjent af dessa 15,000 kronor, äfven om de i framtiden skulle
draga med sig något större summor.
Yi lefva ju i en tid, då den åsigten allt mer och mer vinner
erkännande, att staten har skyldighet icke blott att uppehålla rätts¬
ordningen, utan äfven att genom direkta åtgärder främja näringslif-
vets utveckling. Men, mine herrar, det är förvånande, huru ofta
man med erkännande häraf förbiser, att alla åtgärder till främjande
af näringslifvet äro fullständigt bortkastade, om man icke börjar i
början — med sjelfva uppfostran.
En ärad talare på skånebänken yttrade, att man icke kan jem¬
föra dessa skolor med de tekniska. Der ansåg han, att de penningar
man nedlagt verkligen burit frukt, ty af dem, som gått ut ifrån
dessa skolor, hade landet haft gagn. Det förvånar mig, att man kan
yttra något dylikt och icke i samma ögonblick inse, huru analog här¬
med den nu föreliggande frågan är. Jag undrar äfven, om den ärade
talaren verkligen icke hört talas om, att huru framstående ingeniörer
och näringsidkare vi än fostrat, så hafva vi dock i vår täflan med
utlandet legat under just derför, att vårt handelsstånd icke är så
kraftigt som andra länders. Tror den ärade talaren, att de länder,
som tillkämpat sig suprematien inom handelsverlden, som stå i den
ställning, att det är män från dessa nationer, som på handelns om¬
råde äro de ledande, tror han, att de skulle hafva kommit derhän,
om de icke insett den stora vigten af att främja handelsundervis-
ningen? I Tyskland och Schweiz har man förstått, hvad denna be¬
tyder. Der gifves åt de unga män, som hafva för afsigt att egna sig
åt handelsyrket, en sådan uppfostran, att de stå främst bland alla och
gifvet föredragas bland de många, som i främmande land söka ytter¬
ligare utbildning. Dessa länders söner hafva ock i följd häraf vid
återkomsten från sina vandringsår kunnat gifva fosterlandet nyttiga
impulser.
Onsdagen den 22 Februari, e. m. 35
Nu invänder kanske den ärade talaren hvad som redan invändts
så många gånger förut under debatten, att dessa båda handelsskolor
redan nu äro så ypperliga, att de till och med ansetts stå i paritet
med de flesta utländska. Ja, men det är något som fattas dem. De
äro uppfostringsanstaler hufvudsakligen för den förmögnare klassens
söner, och så länge de äro blott detta, så hafva de icke den verkan,
som de böra och kunna hafva.
Samme ärade talare yttrade, att man icke kan säga, att afgifterna
vid dessa institut inverka på saken, ty hvad betyder det, om man
får betala 225 kronor mer eller mindre, då den drygaste utgiften i
alla fall är för sjelfva vistelsen i den stad, der institutet är beläget.
Ja, så kan man säga, om man har mycket godt om penningar, men,
mme herrar,_ för en fattig yngling, som med möda och försakelser
kämpat sig till möjligheten att ett år underhålla sig i Stockholm eller
Göteborg för genomgående af en af dessa läroanstalter, för honom
betyder 225 kronor mycket, och det han helt enkelt betyda, huru
vida han får egna sig åt den banan eller icke.
Jag ber äfven få fästa uppmärksamheten på, att den ärade tala-
ren tyckes i viss mån hafva missförstått dessa läroanstalters uppgift.
Man säde, om jag fattade honom rätt, att icke behöfva alla krämare
skaffa sig kunskaper i spanska, italienska och alla möjliga lefvande
språk, utan de hafva nog af att lära sig bokhålleri. Ja, visserligen!
— men icke är det här fråga om att uppfostra sådana handelsmän,
utan det gäller dem, som skola förmedla den internationella handeln,
de som skola stå på de högsta trappstegen i sin branch.
Man är rädd för konseqvenserna, man är rädd för att detta an¬
slag skall draga med sig större utgifter. Ja, den motvilligheten för¬
står jag nog, den har man alltid, när det är fråga om att besluta en
ny statsutgift, och det är fullständigt på sin plats, att man är för¬
sigtigt Men år man rådd här för konseqvenserna, så förvånar det
mig, att man icke tänker på den besynnerliga inkonseqvensen, att,
under det man understödjer uppfostran i alla andra näringar, man
anser sig icke behöfva understödja uppfostran just i den näring, utan
hvilken de andra ingenting kunna uträtta. För resten är alltid detta
tal om de konseqvenscr, som ett anslag skulle draga med sig, i sjelfva
verket endast skrämskott, och ännu bär jag aldrig märkt, att Riks¬
dagen för konseqvensens. skull varit rädd att säga stopp, när den
funnit utgifterna för ett visst ändamål gå för långt.
Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Nilson från Lidköping, Loven och
Walldén.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag skall endast be att få under¬
rätta herr grefve Hamilton, att jag icke missförstod afsigten med
dessa institut. Jag sade endast, att när det från dessa institut ut¬
gått 700 elever på dessa 10 år, så var väl det ett icke så litet antal
och i min tanke fullt tillräckligt, då man väl icke skall uppfostra
alla krämare på det sättet. Men deremot tycktes det vara talarens
på götcborgsbänken åsigt, att alla våra handlande i hvad branch som
N:o 9.
Angående
anslag till
handels-
undervis-
ning.
(Forts.)
N:o 9.
36
Angående
anslag till
handels-
undervis¬
ning.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
helst skulle genomgå något af dessa institut, då han instämde med
kommers kollegium i dess påstående, att medeltalet af dem, som er¬
hållit undervisning i dessa institut, näppeligen kunde »anses stå i
något rimligt förhållande till hela antalet af dem, som egnade sig åt
handels- eller bankrörelse eller industriel verksamhet. Antalet af
alla dessa personer kunde visserligen icke för det närvarande exakt
uppgifvas, men enligt befolkningsstatistiken för 1880, hade då antalet
handelsbokhållare, agenter och banktjenstemän öfverstigit 12,000.»
Det ser ut som om den nämnde talaren skulle hafva önskat, att
alla dessa skulle hafva fått sin utbildning i något af de ifrågavarande
instituten. Detta har deremot jag förestält mig såsom onödigt, och
trott, att endast de personer, som skulle gå ut som ledande män för
de stora handelshusen, skulle behöfva genomgå den högre undervis¬
ning, som meddelas på dessa handelsinstitut. Den åsigten har jag
uttalat och den står jag för.
Det har sagts, att vi icke offra det ringaste för handeln, medan
vi deremot offra mycket för jordbruket och andra näringar. Jag tror
emellertid, att detta påstående är origtigt, ty af dem, som genomgå
dessa institut, har åtminstone en stor del tagit maturitetsexamen, och
på dem har ju staten offrat åtskilligt.
Jag har icke af de skäl, som under diskussionen anförts, blifvit
öfvertygad om nödvändigheten af anslaget och yrkar derför fortfa¬
rande afslag å utskottets hemställan.
Herr Persson i Mörarp: Jag kan för min del icke underlåta
att för kammaren tillkännagifva, att anledningen, hvarför jag varit
med om detta anslag, är den, att jag anser handeln vara en så vigtig
näringsgren, att den lika väl som andra behöfver understöd. Det
talades nyss om att inträdesfordringarna vid dessa skolor äro så höga.
Det förhåller sig ju icke så, att man absolut fordrar maturitets- eller
studentexamen för dessa ynglingar, som der skola vinna inträde. I
regeln fordras ju, att de skola hafva genomgått fem klasser af ett
elementarläroverk, under det att de, som aflagt studentexamen, omedel¬
bart komma in i den öfre klassen.
Jag kan icke föreställa mig, att det kan vara möjligt, såsom en
talare på kronobergsbänken yttrade, att det skulle väcka ovilja i lan¬
det, om Riksdagen lemnade sitt bifall till denna framställning. År
det så, som man anser, att öfriga näringar och icke minst jordbruket
draga fördel af statens understöd på dessa områden i sträfvandet
efter utveckling hvar på sitt håll, så anser jag för min del det vara
mycket välbetänkt, att Riksdagen äfven på detta område lemna»
understöd, der sådant ovilkorligen tarfvas. Och ingen skall väl kunna
förneka, att det för vårt land skall vara gagneligt och välsignelse-
bringande, om man kan utbilda personer i handelsyrket, hvilka äro
mägtiga att mäta sig med yrkesbröder från andra kulturstater. Jag
anhåller derför, att kammaren ville bifalla utskottets förslag.
I detta yttrande instämde herrar Gunnar Eriksson, Petersson i
Hamra och Linder.
37
ST:o 9.
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
Herr Lasse Jönsson yttrade: Det synes mig egendomligt,
att man så väl inom som utom Riksdagen jemt och ständigt skrifver
och talar om sparsamhet, klandrar oss för slöseri och klagar öfver
att budgeten växer samt framhåller, hvilka olyckor det skall med¬
föra,. om man låter det gå vidare på detta sätt; men då det gäller
speciella fall, der man han spara, då säga de, som annars påyrka
sparsamhet: på alla andra ställen, icke här. Det der har man så
jemt och ständigt hört talas om, så att man är van dervid, ehuru
man icke kan undgå att förundra sig deröfver. Man har ju att i
hvarje fall taga i öfvervägande, huru vida ett anslag verkligen är nöd¬
vändigt. Ku sade den talare, som sist hade ordet, att det verkligen
är nödvändigt att bevilja detta anslag. Det har man sagt förut också
äfvensom . framhållit, att jordbruket omöjligen kan bestå, om vi icke
understödja undervisningen i handel, så att denna kan drifvas upp.
Det ser häraf alldeles ut, som om ingen fördelaktig afsättning förut
kunnat, vinnas, ehuru vi nu först ha varsnat, hvilka odugliga handels¬
män vi hafva och att vi nu böra taga saken om hand. °Men i det
af kommerskollegium till Kongl. Maj:t afgifna yttrandet öfver denna
fråga heter det bland annat: »De lära till och med gifvas, som anse
dylik undervisning icke allenast obehöflig utan jemväl mindre nyttig.
Det är nemligen icke ovanligt att det framhålles, att den framgång’
köpmansståndet fordom vunnit, uppnåtts utan någon egentligt för
detta stånd särskildt afpassad teoretisk utbildning, och vidare pläerar
det anföras att de unge män, som utgått från handelsinstituten, tro
sig vara fullärda och derför genast aspirera högre platser, under det
att de i sjclfva verket, då de skola tillämpa sin lärdom på kontoren,
ingalunda reda sig bättre än de, som der vunnit hela sin fäckbildning-,
hvadan, de måste börja sina studier på nytt och sålunda endast för¬
lorat. tid. Dessa och. dylika åsigter finner man uttalade ej allenast
här i landet, utan, vid studiet af utlandets hithörande förhållanden,
äfven i andra länder.» Detta är något, som talar ett helt annat språk
än hvad man här fått höra, eller att det är absolut nödvändigt för
vår handel att understödja dessa institut. Här ha i åtskilliga år fun¬
nits handelsskolor, som varit lika bra och som — om jag fått rigtiga
upplysnmgar —. kunnat fullt mäta sig med dessa, som staten nu
skulle understödja. Hvar finnes gränsen och — som jag sade, när
jag förra gången hade ordet — hvar finnes det någon, som kan be¬
visa, att dessa undervisningsanstalter just äro de bästa? Om någon
kunde bevisa det, skulle jag möjligen vara med om anslagets bevil¬
jande, men så länge herrarne icke det kunna, kan jag heller icke
godkänna detta förslag.
En talare från Göteborg har talat om, att det enligt kommers-
kollegii uppgift skulle vara omkring 12,000 personer, som vore i
behof af en dylik undervisning. Han har emellertid tydligen icke
fått reda på den rätta siffran, ty kommerskollegium uppskattar här i
sitt utlåtande detta antal under de senare åren till icke mindre än
omkring 22,000. Således finna herrarne, att det här är fråga om en
vida större affär, än om herrarne vilja bereda undervisning åt ingeniö-
rer, hvarom grefve Hamilton talade. Der kan man aldrig komma till
en så stor siffra som här, der det gäller att undervisa ett så stort
Angående
anslag till
handels-
under vis¬
ning.
(Forts.)
N:o S.
Angående
anslag till
handels-
undervis-
ning.
(Forts.)
38 Onsdagen den 22 Februari, e. m.
antal personer på statens bekostnad. Jag yrkar fortfarande afslag på
utskottets hemställan.
Herr von Friesen: Endast några få ord. Jag tror att den
föregående talaren ger så väl talaren närmast före honom som äfven
mig det erkännandet, att vi äro intresserade för sparsamhet. Det är
emellertid skilnad på utgifter och utgifter. Det händer ofta, att eu
utgift innebär eu mycket stor sparsamhet, om den nemligen är pro¬
duktiv. Det är väl också detta man i fråga om den utgift, det här
gäller, har att öfverväga, huru vida den skulle komma att i ekonomiskt
hänseende blifva för landet fördelaktig och således hvad man kallar
en produktiv utgift eller icke. Men är den verkligen produktiv och
dessutom icke större än den behöfver vara, så är det väl förenligt
med god hushållning att bevilja densamma. Det är en annan sak,
när det gäller t. ex. embetsmäns löner. Här gäller det i främsta
rummet att afgöra, huru vida den sådd man gör kommer att gifva
skördar, hvilka motsvara sådden, eller icke. Nu är det vår öfver¬
tygelse, att skörden kommer att motsvara sådden, och att utsädet skall
gifva ett godt korn, och derför anse vi också, att sådden bör ske.
Jag ber i sammanhang härmed få fästa uppmärksamheten på att det
ofta varit händelsen, att den närmast föregående talaren varit med
om utgifter, då så väl talaren närmast före honom som jag motsatt
oss desamma.
Jag har emellertid egentligen begärt ordet för att betona en
annan sak, nemligen att för närvarande kunna instituten icke välja
till lärjungar de lämpligaste, utan de måste mottaga de lärjungar,
som kunna betala afgifterna. I allmänhet måste de taga emot sådana,
som icke kunna komma fram på andra banor. I följd derutaf blir
resultatet det -— åtminstone vet jag, att detta många gånger varit
händelsen — att man får nöja sig med ganska underhaltiga elever
blott derför, att dessa hafva penningar att betala med. Om nu äfven
mindre bemedlade elever sattes i tillfälle att vinna inträde vid dessa
institut, så är det klart, att det blefve åtminstone någon möjlighet
att välja för yrket och dessa läroverk passande lärjungar.
En föregående talare har yttrat, att det fordrades maturitets-
examen för att komma in i högre klasser vid handelsinstituten. Detta
är ej förhållandet, utan de, som genomgått den lägre klassen, upp¬
flyttas i den högre, och för att komma in i den lägre fordras blott,
att man har kunskaper motsvarande dem, som finnas på reallinien
vid genomgåendet af fem klasser vid något af statens läroverk. För¬
hållandet har verkligen stundom varit, att personer, som aflagt ma-
turitetsexamen, sökt inträde vid dylikt institut, men detta betraktas
i allmänhet ej såsom någon fördel, enär dessa vanligen ej blifva de
bästa lärjungarne vid institutet. Det är klart, att, då dessa institut
hafva att konkurrera, om jag så må säga, med andra undervisnings¬
anstalter, der så godt som afgiftsfri undervisning lemnas, till de förra
skola söka sig icke företrädesvis de elever, som bäst lämpa sig för
kallet, utan de, som icke kunna komma fram på någon annan bana.
En följd häraf är, att urvalet af elever vid dessa institut icke blir
det bästa.
39 N:o 9.
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
Kunde nu afgiften nedsättas och för vissa elever alldeles bort¬
tagas, komme i detta förhållande en väsentlig ändring att inträda,
som utan tvifvel vore egnad att betydligt höja resultaten af dessa
instituts arbete.
Jag ber, herr talman, fortfarande att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Hedin: Herr talman! Då denna fråga tydligen i många
kammarledamöters ögon har antagit formen af ett spöke, spöket af
ett stadsintresse, så skall jag icke ens göra något yrkande i denna
punkt. Men då den näst siste talaren har funnit sig föranlåten att
till kammarens ledamöter, alla eller de flesta, rigta en admonition om
att låta sparsamhetens teori och praktik komma i bättre öfverens¬
stämmelse med hvarandra, än hvad här i Riksdagen stundom syntes
vara förhållandet, så vill jag anhålla hos honom, att han sjelf, för att
kunna göra anspråk på att för andra få vara läromästare i detta fall,
först åstadkommer denna sammansmältning af sparsamhetens grund¬
satser och dessa grundsatsers tillämpning. Jag skall för sådant ända¬
mål erinra honom derom, att han för dessa 15,000 kronor, som här
föreslagits af statsutskottet att uppföras på utgiftsbudgeten, är i till¬
fälle att i sparsamhetens namn och utan skada för något intresse
skaffa god ersättning, om han vill göra, hvad han icke gjorde i fjol,
nemligen hjelpa oss, som skola försöka, jag vet icke om det är för
tredje eller fjerde gången, att få tredje hufvudtitelns anslag nedsatt
med 40,000 kronor. De räcka väl till dessa 15,000 kronor, och man
har en vacker summa öfver ändå.
Slutligen, herr talman, ber jag få tillägga ett enda ord. Efter
som vi tala om skolor, ber jag att få erinra om ett studium, som
borde ligga särdeles nära till hands för alla dem, som gå i riksdags-
arbetets skola: det vore studiet öfver den frågan, huru de af alla
skattskyldiga medborgare uttagna skatter återföda till de särskilda
näringarne och intressena i landet. Sjette bufvudtiteln i riksstaten
utgör i sådant afseende ett litet kompendium, ett litet, men mycket
lärorikt kompendium. Måtte de herrar, som så ifrigt motsatt sig
ifrågavarande anslag, företaga detta studium, som de hittills synas
hafva försummat!
Herr Andersson i Högkil: Herr talman! En talare — den
som först yttrade sig från talarestolen — slutade sitt anförande så,
att man derutaf skulle kunna draga den slutsats, att ifrågavarande
anslag skall utgöra vederlag för vissa »urtima» uppoffringar, men om
så är, får jag erkänna, att detta i mitt tycke är väl litet.
Med anledning af yttrandet från göteborgsbänken skall jag be
få förklara, att den kongl. propositionen i detta fall och i denna
punkt är så tydlig och lättfattlig, att jag tror mig kunna tolka den
utan skolmästare.
Det synes mig, som om man gifvit denna fråga större dimen¬
sioner, än hvad den i verkligheten eger. Det är ej fråga om handels-
undervisningens vara eller icke vara, och jag tror, att frågan, som
den nu föreligger, föga rör den stora verldshandeln. Det är endast
Angående
anslag till
handels-
undervis-
ning.
(Forts.)
N:o 9.
40
Angående
anslag till
liandels-
undervis-
ning.
(Forts.)
Onsdagen den 22 Februari, e. ro.
och allenast fråga om ett jemförelsevis obetydligt anslag å 15,000
kronor till två handelsinstitut, som ej begärt detta anslag, förrän
kommerskollegium gjort framställning och nästan uppmanat dem
dertill. Till så ringa dimensioner reducerar sig denna sak.
Jag vidhåller mitt förra yrkande.
Herr Eedelius: Jag skall ej upptaga kammarens tid länge,
men ber likväl att på grund af den föregående diskussionen få yttra
några ord i denna enligt min åsigt så vigtiga fråga. Jag vill då
tillkännagifva, att jag kommer att rösta för utskottets förslag, och
skall för att motivera denna min ståndpunkt tillägga ett par ord till
hvad som redan blifvit anfördt af de herrar, hvilka före mig tillkänna-
gifvit samma afsigt, som jag nu yttrat.
Handeln är, som herrarne veta, af två slag. Det finnes dels
minuthandeln, åt hvilken det största antalet personer, som sysselsätta
sig med handel, egna sig. För idkande af dylik handel kunna de
mindre skolorna vara tillräckligt förberedande. Men det finnes också
ett annat slags handel, nemligen utrikes handel, och skall man med
fördel kunna drifva denna, förutsättes, att man kan tala vid och
skrifva till dem, som man bär affärer med i främmande land, äfven¬
som att man bör hafva reda på dervarande förhållanden och författ¬
ningar, som hafva inflytande på varuutbytet. Detta varuutbyte är af
högsta vigt för oss, om vi skola kunna beräkna att föra vår ekonomi
framåt. Det är en hel mängd varor, som vi behöfva från utlandet
införskrifva, och vi skola betala dem med våra varor. För detta
varuutbyte behöfva vi få så direkta förbindelser som möjligt samt
blifva så litet som möjligt beroende af mellanhänder. Fördenskull
erfordras också undervisning i främmande länders språk och för¬
hållanden. Derför synas mig starka skäl tala för bifall till de för¬
slag, som gå i den rigtning, att de befordra en sådan kunskap samt
underlätta varuutbytet och bereda vårt land en vinst gent emot främ¬
mande länder.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels å bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å så väl nämnda hem¬
ställan som Kongl. Maj:ts framställning i ämnet. Herr talmannen
fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra menin¬
gen; men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och an¬
slagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i punkten 33) mom.
a) af utlåtandet n:o 7. röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Onsdagen den 22 Februari, e. m. 41 N:o 9.
Vinner nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hem¬
ställan som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Omröstningen visade 99 ja mot 73 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
Mom. b.
Bifölls.
Punkterna 34—37.
Biföllos.
Punkten 38.
I en inom Andra Kammaren af herrar friherre TF. G. von Schwerin
och N. Nilsson i Skärhus väckt motion, n:o 74, hade föreslagits, dels
att Riksdagen ville anslå för år 1894 ett belopp af 50,000 kronor till
betalande af det så kallade Långebrobolagets skuld; dels ock att Riks¬
dagen behagade besluta skrifvelse till Konungen om att Kongl. Maj:t
täcktes vidtaga åtgärder, hvarigenom skyldigheten att hygga och
underhålla Långebro öfver Helgeå i Kristianstad för framtiden skulle
tillkomma dem, det enligt nya väglagen vederborde.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mine herrar! Då utskottet
afslagit den motion, som här föreligger, skall jag ej besvära kamma¬
ren med något längre yttrande, helst som de skäl utskottet anfört
för afslag äro klara och gå i den rigtning motionen afsåg. Men jag
vill ändå i korthet påpeka några särskilda fall såsom bevis på det sätt,
hvarpå vi blifvit skyldiga att underhålla »Långebron», i synnerhet
som detta möjligen kan blifva till gagn för framtiden. Det första
stadgandet i detta afseende förskrifver sig från Kristian IV:s tid samt
är dateradt den 15 mars 1622. Detta innehåller ett åläggande för
bönderna i vissa härad att bygga och underhålla denna bro och lyder
sålunda: »dog skall den longe Dro till Byen ferdig holles af bönderna
udi de sogner og landsbyar, som den alleredan emellenom skiöt är.»
Senare i ett bref af den 20 Februari 1624 förklaras grunden till den
förut stadgade skyldigheten på följande sätt, nemligen »att det för
invånarne i Skåne vore synnerligen magtpåliggande, att Kristianstads
fästning fullbordades och underhölles såsom skydd, den lemnade ock
den handelsrörelse, som idkades, skydd, hvarför dessa 7 härader, nem¬
ligen östra och vestra Göinge, Willands, Listers, Albo, Gärts och
Frosta, skulle en gång förfärdiga bron till Kristianstad, men under¬
hållet hade bort ålegadt staden Kristianstad, samt staten och närlig-
N:o 9.
42
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
gande». Alltså blefvo dessa härad ålagda att en gång färdigbygga
bron, men sedermera kommo andra omständigheter till, hvilka gjorde,
att skyldigheten utsträcktes mycket längre. Det var som sagdt åt¬
skilliga andra omständigheter, hvilka ändrade förhållandena derhän,
att ett härad befriades från nämnda skyldighet, nemligen Listers, och
Färs blef brobyggnadsskyldigt, utan att handlingarna gifva vid handen
någon särskild anledning härtill. Men numera äro förhållandena för¬
ändrade. Kristianstad är icke längre fästning, och för handelsrörelsen
är Långebro ej för närvarande af samma betydelse som fordom. Skall
då denna bro ändock underhållas af de ifrågavarande häradena? Jag
för min del kan, i likhet med den andre motionären i ämnet, fri¬
herre von Schwerin, icke finna annat, än att underhållsskyldigheten
icke rättvisligen längre kan åläggas oss.
Utskottet har i sitt betänkande anfört, att frågan om statsbidrag
till gäldande af bolagets skuld är föremål för utredning från Kongl.
Maj:ts sida; och med anledning deraf hafva vi skäl att antaga, att
staten skall, såsom förhållandet äfven stundom varit i flydda tider,
bidraga till underhållskostnaden af ifrågavarande bro. Jag skall dock
anhålla att i detta sammanhang få ur de till ärendet hörande hand¬
lingarna meddela några fakta.
I fråga om den ställning, som å statens sida i äldre tider inta¬
gits med afseende å byggandet och underhållet af Långebro, inhem-
tas af ett kongl. bref till statskontoret den 20 december 1720, huru¬
som Kongl. Maj:t i anledning af landshöfdingens i Kristianstads län
anmälan om behof af understöd för bestridande af en till 18,600 daler
silfvermynt beräknad kostnad för reparation af Långebro, för sagda
ändamål anvisat ett belopp af 1,500 daler silfvermynt samt förordnat,
att nödigt virke till bron skulle fällas å kronoskogarne och fram-
forslas. Derjemte har Kongl. Maj:t åren 1722 och 1723 till brobygg¬
naden anslagit ytterligare 3,000 daler silfvermynt samt enligt bref
den 1 februari 1726 förordnat, att till nybyggnad af bron skulle upp¬
bäras 3 daler silfvermynt af helt hemman och proportionaliter af
mindre.
Det framgår således af handlingarna, att staten i äldre tider —
då nybyggnad eller kostbara reparationer varit nödiga — sjelf tagit
saken om hand och genom anvisande af penningar, materialier och
arbetsmanskap dragit försorg om arbetets utförande. Anledningen
härtill får väl antagas hafva varit den, att bron ansetts vara för
Kristianstad såsom fästning oundgängligen nödig. Men förhållandena
äro numera förändrade, såsom jag redan erinrat. Fästningen är rase¬
rad. Ehuru således denna grund för statens deltagande i brohåll-
ningsbesväret numera icke är för handen, så är det dock å andra
sidan uppenbart, att de skäl, som i ofvannämnda kongl. bref den 20
februari 1624 anförts för de ifrågavarande häradenas underhållnings-
skyldighet — att det »för invånarne i Skåne vore synnerligen magtpålig-
gande, att Kristianstads fästning fullbordades och underhölls i anseende
till det skydd den lemnade staden och den handelsrörelse som der idka¬
des» — ej längre ega giltighet. Något skydd i ifrågavarande hänseende
finnes naturligen ej nu; och hvad handelsrörelsen beträffar, är lands¬
bygden numera genom sex jernvägar i förbindelse med staden. År
Onsdagen den 22 Februari, e. m. 43
det då rättvist, nej, mine herrar, det är en sekelgammal orättvisa,
att brons underhållsskyldighet fortfarande skall åligga dessa härad?
Jag kan försäkra herrarne, att t. ex. i det härad jag har äran repre¬
sentera knappt en person på tusen ens någon gång i sitt lif sett
denna bro — och det oaktadt skola de erlägga en årlig afgift af
6 kronor för hvarje helt hemman.
Statsutskottet talar äfven i sitt utlåtande om »den framtida
byggnads- och underhållsskyldighetens ordnande i öfverensstämmelse
med den nya väglagens föreskrifter». Hvad denna nya väglag be¬
träffar, så ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att deri ej
finnes någon paragraf, som gifver oss en bestämd anvisning om, huru
det skulle kunna vara oss möjligt att vinna befrielse från nämnda
skyldighet. Emellertid lyder den 19 § i nämnda lag sålunda: »Ålig¬
ger någon, på grund af särskildt åtagande, att underhålla allmän väg,
bro eller färja, må dervid förblifva, derest ej, i den ordning som i
4 § sägs, sådan väg, bro eller färja pröfvas böra till allmänt under¬
håll öfvertagas». Möjligen skulle dessa ord: »särskildt åtagande»
kunna tolkas så, att derigenom någon möjlighet till befrielse kunde
finnas för oss; ty de ifrågavarande häradena hafva icke åtagit sig
den nämnda skyldigheten, utan fått densamma sig ålagd.
Enligt nämnda 4 § anser jag den ej fullt tillämplig härvidlag.
Jag hoppas således, att, då frågan om statsbidrag till gäldande
af bolagets skuld blifvit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, ett dylikt
bidrag skall blifva oss beviljadt — kostnaden för den nyanlagda bron
skulle enligt kostnadsförslaget uppgå till 225,000 kronor, men steg i
verkligheten till något öfver 300,000 kronor, hvarigenom vi åsamkade
oss en ganska dryg skuld, som vi haft att under årens lopp förränta
och amortera — äfvensom att vi i en framtid må kunna blifva befriade
från brons underhåll och denna skyldighet tillkomma dem det enligt
nya väglagen vederbör — så mycket mera som staten äfven med
hänsyn till det i staden förlagda artillerietablissementet har direkt
nytta af bron. Då inom utskottet den meningen uttalades, att »mo¬
tionen är förtjent af uppmärksamhet», så har jag all anledning antaga,
att vederbörande också fäster tillbörlig uppmärksamhet vid denna
fråga. Hvarför jag emellertid nu begärt ordet, har varit att få in¬
förda _ de ofvannämnda kongl. brefvens dato och hufvudsakliga inne¬
håll i kammarens protokoll, på det att man, då frågan möjligen om
något år å nyo kan föreligga till Riksdagens behandling, må hafva
tillfälle att kunna taga del deraf.
För närvarande bär jag, herr talman, intet yrkande att göra.
Herr von Friesen: Jag kan upplysa den föregående talaren,
att inom utskottet rådde starka sympatier för att dessa härad skulle
bli befriade från den underhålls- och byggnadsskyldighet för bron,
som nu åligger dem. I dessa tider, då man på alla sätt söker åstad¬
komma skatteregleringar, är utan tvifvel deras anhållan i denna del
fullkomligt befogad.
Jag tror emellertid ej, att den tolkning han ville gifva af orden
»särskildt åtagande» i den § af väglagen, som han uppläste, verkligen
är nödvändig.
O
N:o 9.
N:o 9. 44 Onsdagen den 22 Februari, e. m.
Jag föreställer mig nemligen, att det i detta sammanhang icke
ligger så stor vigt på ordet »åtagande», som den föregående ärade
talaren sökte göra troligt.
För min del skulle jag mycket beklaga, om ej ett ordnande af
dessa förhållanden kunde ske med väglagens hjelp; ty det kan anses
stäldt utom allt tvifvel, att det ej längre kan betraktas såsom rätt¬
vist och billigt, att ifrågavarande härad skola vara betungade med
byggnads- och underhållsskyldighet af denna bro.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 39.
Bifölls.
§ 2.
Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 17, i anledning
af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ut¬
redning i syfte af nedsättning af statens embets- och tjenstemäns
löner m. m.
I detta utlåtande hemstälde utskottet, att den i förevarande ämne
inom Andra Kammaren af herr Ollas A. Ericsson väckta motion, n:o
17, ej måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Efter föredragning af ärendet anförde
Herr Ollas A. Ericsson: Då jag icke i allo är tillfredsstäld
med den behandling statsutskottet låtit vederfaras min motion, skall
jag be att få yttra några ord.
Jag vill då börja med att Tätta en missuppfattning, som tycks
ha gjort sig gällande inom utskottet. Utskottet säger nemligen:
»Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sitt förslag,
hvilket synes närmast föranledt af önskan att, med afseende å den
beslutade ökningen i utgifterna för försvaret, söka nedbringa stats¬
verkets utgifter på andra håll.»
Jag vill nemligen erinra om, att något dylikt uttalande har jag
ej gjort i motionen.
Min åsigt är nemligen den, att de ekonomiska svårigheter, vi nu
befinna oss uti, härleda sig till större delen från andra orsaker än de
ökade utgifter, som äro förknippade med försvarsfrågans lösning. Ty
om Riksdagen sparat, medan den haft något att spara, skulle den
enligt min öfvertygelse ingalunda råkat i något ekonomiskt trångmål
för försvarsfrågans skull.
Utskottet har dock i vissa afseenden behandlat min motion väl¬
villigt, då det erkänt det goda syftet med densamma.
Statsutskottet har emellertid ansett, att realiserandet af mina
önskningar i min motion skulle möta svårigheter. Jag tror dock ej,
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
46
N:o 9.
att dessa svårigheter i verkligheten äro så oöfvervinneliga, som ut¬
skottet föreställer sig.
Om man nemligen skulle resonera på samma sätt som utskottet
här gjort, skulle man aldrig med hopp om framgång kunna fram¬
ställa något yrkande om ändring beträffande embetsmännens löner.
Ty man skulle alltid få samma svar: att vid den tidpunkt, då för¬
ändringarna skulle kunna genomföras, förhållandena skulle kunna
gestalta sig annorlunda än de för närvarande göra. För min del tror
jag ej, att ett sådant resonnement håller streck.
Men det är ett annat uttalande utskottet gjort, som förefaller
mig mycket märkligt, då det längre fram säger:
»Deremot synes Riksdagen böra, när helst fråga framkommer om
partiella löneregleringar eller inrättande af nya rjenster, på det nog¬
grannaste i hvarje särskilt fall afväga behofven.»
Häraf synes som om utskottet erkänt och — om Riksdagen god¬
känner detta utskottets förslag — som om äfven Riksdagen erkänner,
att den förut ej med tillbörlig noggrannhet afvägt behofven af em¬
betsmännens löner.
Det synes. som om utskottet gripits af ett visst vemod vid tan¬
ken på att Riksdagen lät det s. k. dyrtidstillägget ingå i embets-
och tjenstemännens lönereglering. Och detta vemod saknar visst icke
skäl för sig. Hade man låtit dyrtidstillägget vara en sak för sig
sjelf, hade det naturligtvis varit en lätt sak att nu höja eller sänka
detsamma efter tidsomständigheterna. Och jag tror äfven, att em-
betsmännen sjelfva haft tillräcklig anledning att vara belåtna med
ett dylikt förfarande, då de derjemte vid den nya löneregleringens
verkställande blefvo qvitt sina naturaprestationer och i stället fingo
kontant ersättning.
I förbigående vill jag äfven påpeka, att utskottet helt och hållet
lemnat en del af min motion obesvarad, nemligen min framställning
om indragning af en del embetsmannaplatser. Hvad som föranledt
utskottet till ett dylikt förfarande känner jag icke.
Att jag verkligen haft befogenhet att framställa denna motion,
tror jag att jag skulle kunna påvisa genom att anföra exempel och
uppdraga paralleler med förhållandena i våra grannland. Betrakta
vi nemligen motsvarande förhållanden i dessa land, skola vi finna,
att de aflöna sina embetsman långt mindre rikligt än vi göra. Jag
skall likväl ej trötta kammaren eller upptaga dess tid genom att
uppräkna allt för många exempel härpå, utan jag skall nöja mig med
ett enda, som för ej länge sedan blifvit anfördt i denna kammare,
nemligen beträffande våra generalers aflöning. Se vi på denna aflö¬
ning, finna vi, att densamma i Norge uppgår till respektive 7,900 ä
8,700 kronor samt i Danmark till 7 h 8,000 kronor, men i Sverige
betala vi hvar och en af våra generaler 12,485 kronor årligen. Min
åsigt är, att ingen kan påvisa, att vi hafva skäl att vara så°frikostiga
mot våra embetsman i förhållande till våra grannländer.
Jag inser väl, ntt till följd af den behandling, som min motion
rönt inom utskottet och Första Hammaren, ingenting för närvarande
är att vinna. Men min öfvertygelse är dock, att åtminstone denna
kammare skulle handla klokt uti att göra ett uttalande i motionens
N:o 9.
46
Onsdagen den 22 Februari, e. m.
syfte. Detta skulle vara klokt derför, att det vid realiserandet af
utskottets uttalade goda föresats att hädanefter »på det noggrannaste
i hvarje särskildt fall afväga behofven», en dylik åtgärd från Andra
Kammaren skulle blifva ett kraftigt stöd för statsutskottet i denna
dess sträfvan.
Med anledning af hvad jag nu anfört anhåller jag, att kammaren
måtte lemna sitt bifall till min motion. Detta blefve ju i alla hän¬
delser ej annat än en opinionsyttring.
Herr talmani Jag yrkar bifall till motionen.
Vidare yttrades ej. Herr talmannen gaf proposition först på bifall
till utskottets hemställan och derefter på afslag å nämnda hemställan
och bifall i stället till den i ämnet väckta motion; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Motionären, herr Ericsson, begärde likväl votering, hvilken ock för¬
siggick enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända vote¬
ringsproposition :
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i utlåtande n:o 17,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit herr Ollas A. Ericssons i ämnet väckta motion.
Voteringen visade 75 ja och 53 nej; hvadan utskottets hem¬
ställan af kammaren bifallits.
§ 3.
Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:
Att herr riksdagsman Olof Mehn i
fullgöra sina riksdagsåligganden intygar
Stockholm den 22 februari 1893.
följd af sjukdom är hindrad
John Berg
Med. D-.r och Professor.
§ 4.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr A. Liljegvist under 14 dagar fr. o. m. den 27 dennes,
,, A. Göransson „ 12 „ „ 24 „
Onsdagen den 22 Februari, e. m. 47 lf:o 9.
Herr O- A. Brodin under 8 dagar fr. o. m. den 23 dennes
„ S. O. Nyländer „ 14 „ „ 25 „
„ F. Pettersson i Tjärsta „ 5 „ „ 24 „
och „ Ola Bosson Olsson „ 14 „ „ 1 inst. mars.
§ 5.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels tills Riksdagens skrifvelse, n:o 2, till Konungen angående
val af justitieombudsman och suppleant för honom;
dels till Riksdagens förordnanden:
n:o 3, för revisionssekreteraren m. m. Axel Ferdinand Thollander
att vara Riksdagens justitieombudsman; samt
n:o 4, för revisionssekreteraren m. m. Hugo Erik Mauritz Bohman
att vara Riksdagens justitieombudsmans suppleant.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 7 a, i anledning af Kongl. Maj:ts framställningar dels under
riksstatens fjerde hufvudtitel om anslag till generalstabens topogra¬
fiska arbeten och dels under sjette hufvudtiteln om anslag till rikets
ekonomiska kartverk;
n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af ett jordområde till botaniska trädgården i Upsala; och
n:o 19, i anledning af väckta motioner dels i fråga om konsulat-
avgifternas upphörande m. m. och dels om deras upptagande bland
riksstatens ordinarie inkomster.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa samman¬
träde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10,58 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.