RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1893. Andra Kammaren. N:o 43.
Torsdagen den 4 maj.
Kl. 12 på dagen.
§ 1.
Föredrogs och lades till handlingarna konstitutionsutskottets me¬
morial n:o 30, i anledning af återremiss af utskottets utlåtande n:o 29
angående väckt motion om ändrad lydelse af §§ 2 och 3 tryckfrihets¬
förordningen.
§ 2.
Likaledes lades till handlingarna statsutskottets härefter före¬
dragna memorial n:o 75, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
beträffande Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående disposi¬
tion till svenska kyrkan i Paris af öfverskott å de från svenska kro¬
nans fastighet i Konstantinopel inflytande hyresinkomster.
§ 3.
Efter föredragning vidare, hvart för sig, af statsutskottets memorial:
n:o 76, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
punkt 7:o mom. b af statsutskottets utlåtande n:o 6 angående regle¬
ringen af utgifterna under femte hufvudtiteln; och
n:o 77, angående statsregleringen för år 1894,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtan¬
den n:is 66, 67 och 68.
§ 5.
Föredrogs å nyo Kongl. Maj:ts i gårdagens sammanträde bord-
Andra Kammarens Prot. 1S9S. A;o J,S. 1
N:o 43. 2 Torsdagen den 4 Maj, f. m.
lagda inbjudning till Riksdagen att genom särskilda, af kamrarne ut¬
sedde delegerade deltaga i en jubelfest till firande af Upsala möte.
Ordet lemnades till
Herr vice talmannen Danielson, som yttrade: Herr talman, mine
herrar! I anledning af den föreliggande inbjudningen vågar jag hem¬
ställa, huruvida denna kammare ville, på sätt förut i liknande fall
varit vanligt, dels uppdraga åt herr talmannen och vice talmannen
att vara delegerade i denna deputation och dels derjemte utse ytter¬
ligare fem ledamöter i densamma, hvilka ledamöter torde kunna ut¬
väljas vid plenum nästkommande lördag.
Jag hemställer, herr talman, om proposition på detta mitt förslag.
Hvad herr vice talmannen sålunda hemstält och föreslagit bifölls
af kammaren.
§ 6.
Föredrogs och bifölls sammansatta banko- och lagutskottets me¬
morial n:o 4, med hemställan om anvisande af ersättning åt utskottets
sekreterare.
§ 7.
Herr vice talmannen A. P. Danielson afgaf en motion, n:o 228,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om riksdagens afslutande.
På derom af herr talmannen gjord hemställan, beslöt kammaren
enhälligt att genast hänvisa denna motion till behandling af kamma¬
rens tilliälliga utskott n:o 1.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes:
sammansatta stats- och bankoutskottets memorial n:o 9, i anled¬
ning af olika beslut i fråga om ny instruktion för Riksdagens reviso¬
rer af stats-, banko- och riksgäldsverken;
bankoutskottets memorial:
n:o 18, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksban¬
ken m. m.; och
n:o 14, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott;
samt
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 5, om ändrin¬
gar i ansvarighetslagen för Riksdagens fullmägtige i Sveriges riks¬
bank.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bord¬
lagda.
Torsdagen den 4 Maj, e. m.
3
N:o 43.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 12.24 e. m.
Iu fidem
Hj. Nehrman.
Torsdagen den 4 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet, dervid kam¬
marens förhandlingar leddes af herr vice talmannen.
§ I-
Till bordläggning anmäldes följande ytterligare inkomna ärenden:
bevillningsutskottets memorial n:o 24, med förslag till den af Riks¬
dagen faststälda bevillningssummans utgörande;
Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 249, med delgifning af
nämnda kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15
i anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändring i förordningen angående expeditionslösen, åsyftande rättig¬
het för part att i visst fall tidigare utfå expedition; och
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande (n:o 26), i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med be¬
gäran om riksdagens afslutande.
Kammaren beslöt, att jemväl dessa ärenden skulle å föredragnings¬
listan för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit
tvenne gånger bordlagda.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7.8 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
N o 43.
4
Fredagen den 5 Maj, f. m.
Fredagen den 5 maj.
Kl. 4 3 e. in.
§ L
Justerades det i kammarens sammanträde den 28 nästlidne april
förda protokoll.
§ 2.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser
dels till Konungen:
n:o 91, i anledning af Kong!. Maj:ts särskilda proposition angående
ordnande åt pensionsförhåilandena vid intendenturcorpsen;
n:o 92, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i organisationen af Karlskrona artillericorps m. m.;
n:o 93, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förändrad
stat för flottans sjömanscorps;
n:o 94, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse till Norrköpings stad af mark från indragna hospitalslägenketen
Hospitalsholmen; och
n:o 95, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i meddelade bestämmelser om uppförande vid Lunds hospital för
Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt för sinnessjuke;
dels ock till fullmägtige i riksgäldskontor:
n:o 96, angående ändring af nu gällande föreskrifter rörande upp¬
rättande af register öfver kamrarnes protokoll jemte bihanget dertill;
äfvensom Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 90, till Konungen om åtgärder
till motverkande af osedlighet;
dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 20, angående ändrad lydelse af § 49 regeringsformen samt
§§ 2, 10, 20, 32 mom. 1, 33, 34, 37 mom. 1 och 45 riksdagsordningen;
n:o 21, angående ändrad lydelse af §§ 51, 63, 91, 93 och 95
regeringsformen;
n:o 22, angående ändrad lydelse af § 71 riksdagsordningen;
n:o 23, om ändrad lydelse af 3 kap. 1 § handelsbalken;
n:o 24, om ändringar i förordningen angående försäljning af vin
och maltdrycker m. m.;
n:o 25, om ändring af 12 kap. 3 § kyrkolagen;
n:o 26, angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen;
n:o 27, om ändring af 22 kap. 21 § strafflagen; samt
n:o 28, angående kreditivsummorna.
Fredagen den 5 Maj, f. m.
r>
N:0 43.
§ 3.
Till kammaren hade inkommit följande två sjukbetyg, som upp¬
lästes :
l:o) Herr riksdagsman E. Åkerlund är på grund af sjukdom
hindrad att bevista Riksdagens sammanträden sedan den 2 dennes,
betygar,
Stockholm den 4 maj 1893.
A. Hett eib lad.
Leg. läk.
och 2:o) Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr J. Anders¬
son i Lysvik, som under senare tiden lidit af kronisk tarmkatarr och
neurastheni, har sedan den 2 dennes icke kunnat deltaga i några
riksdagsarbeten, hvarjemte han af mig tillstyrkts att ofördröjligen
hemresa, för att blifva i tillfälle att genom absolut hvila från göromål
söka återvinna helsan, hvilket härmed intygas.
Stockholm den 4 maj 1893.
G. Thestrup.
Prakt. läk.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
sammansatta stats- och bankoutskottets memorial n:o 9;
bevillningsutskottets betänkande n:o 24;
bankoutskottets memorial n:is 13 och 14; äfvensom
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 5.
I sammanhang härmed begärdes ordet af
Herr Persson i Mörarp, som yttrade: Herr talman! Några af
de ärenden, som förekomma på dagens föredragningslista, äro, såsom
herr talmannen och kammaren torde finna, af beskaffenhet att, för
den händelse kamrarne skulle uti dem stanna i skiljaktiga beslut, detta
möjligen skulle kunna fördröja riksdagens afsilande.
Med anledning häraf tager jag mig friheten att hemställa, att
kammaren ville besluta att på föredragningslistan för morgondagen
bland två gånger bordlagda ärenden först uppföra bevillningsutskottets
utlåtande n:o 24, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillnings-
summans utgörande, derefter sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 9, med anledning af olika beslut rörande ny instruktion
för statsrevisorerna, närmast derefter bankoutskottets utlåtande n:o 13,
N:o 43.
6
Fredagen den 5 Maj, f'. m.
om ändringar i bankoreglementet m. m., och ytterligare derefter banko¬
utskottets utlåtande om instruktion för nästa Riksdags bankoutskott,
samt vidare ärendena i den ordningsföljd, de förekomma på dagens
föredragningslista.
Jag anhåller, att herr talmannen behagade framställa proposition
på detta mitt yrkande.
Hvad herr Persson sålunda hemstält bifölls af kammaren.
§ 5.
Föredrogs ett från Första Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 249, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess till¬
fälliga utskotts utlåtande n:o 15, i anledning af väckt fråga om skrif¬
velse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i förordningen angående
expeditionslösen, åsyftande rättighet för part att i visst fall tidigare
utfå expedition.
Sedan Andra Kammaren, i anledning af en af herr C. M. Ekström
i ämnet väckt motion, n:o 82, och uppå hemställan af kammarens
fjerde tillfälliga utskott, för sin del beslutat, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring i förordningen
den 7 december 1883, angående expeditionslösen, att uti domsaga på
landet, i hvilken på grund af förordningen den 17 maj 1872 fem all¬
männa tingssammanträden hölles, parterna lemnades tillfälle att, om
de så önskade, hos rättens ordförande erhålla sina expeditioner i upp¬
skjutet mål senast en vecka före början af det allmänna tingssamman-
träde, till hvilket målet uppskjutits, der ej dylika expeditioner borde
i följd af redan nu gällande bestämmelser tidigare utlemnas, samt
detta beslut, jemlikt föreskriften i § 63 mom. 3 af riksdagsordningen
delgifvits Första Kammaren, hade sistnämnda kammares första tillfäl¬
liga utskott, till hvars behandling ärendet hänvisats, i afgifvet utlåtande
(n:o 15) hemstält, “att Första Kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådan
ändring i förordningen deD 7 december 1883 angående expeditions¬
lösen, att uti tingslag, i hvilket på grund af förordningen den 17 maj
1872 fem allmänna tingssammanträden årligen hållas, parterna lemnas
tillfälle att, om de så önska, hos rättens ordförande erhålla sina
expeditioner i uppskjutet mål senast en vecka före början af det all¬
männa tingssammanträde, till hvilket målet uppskjutits, der ej dylika
expeditioner böra i följd af redan nu gällande bestämmelser tidigare
utlemnas“; och hade denna hemställan, enligt hvad af ofvanomförmälda
protokollsutdrag inhemtades, af Första Kammaren bifallits.
Beträffande detta ärende anförde nu:
Herr Skyttel Herr talman! I sak äro kamrarnes beslut i denna
fråga fullkomligt öfverensstämmande. Endast i formen skilja de sig
åt i så måtto, att Första Kammaren utbytt uttrycket “domsaga å
7
N:o 43.
Fredagen den 5 Maj, f. m.
landet" mot uttrycket “tingslag". Och som detta senare uttryck är
korrektare, hemställer jag, att kammaren, utan återremiss till utskottet,
måtte biträda Första Kammarens formulering.
Vidare yttrades ej. Andra Kammaren beslöt att biträda med-
kammarens beslut i ämnet.
§ 6.
Efter föredragning vidare af dels Andra Kammarens första till¬
fälliga] utskotts utlåtande n:o 26, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om riksdagens afslutande,
och dels ett från Första Kammaren ankommet protokollsutdrag, med
delgifning af sistnämnda kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts
utlåtande, n:o 16, i samma ämne, biföll Andra Kammaren den i först-
berörda utlåtande gjorda hemställan och biträdde medkammarens beslut
i ämnet.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 2.60 e. m.
In fidem
Hj. Néhrman.
N:o 43.
8
Fredagen den 5 Maj, e. ra.
Fredagen den 5 maj.
Kl. 7 e. m.
Kammarens förhandlingar leddes vid detta sammanträde af herr
vice talmannen.
§ I-
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial n:o 78, angående den nya riksstaten; och
sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 10, angående
anvisande af ersättning till utskottets sekreterare.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens sam¬
manträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bord¬
lagda.
§ 2.
Anmäldes och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nemligen
af Riksdagens kansli
n:o 97, angående riksdagens afsilande; och
af lagutskottet:
n:o 98, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om stiftsstyrelse;
n:o 99, i anledning af väckt motion angående förbud mot frälse-
räntas skiljande från hemman, hvarmed den förenats; och
n:o 100, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i
fråga om sättet för testamentes delgifning i vissa fall, m. m.
§ 3.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 7.8 e. m.
In hdem
Ej. Nehrman.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
9
N:o 43.
Lördagen den 6 maj.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 29 nästlidne april.
§ 2.
Sedan Kongl. Maj:t genom skrifvelse den 14 sistlidne april in¬
bjudit Riksdagen att genom särskilde, af kamrarne utsedde delegerade
deltaga i den jubelfest till firande af Upsala möte, hvilken komme att
ega rum i Upsala den 5 och 6 instundande september, samt Andra
Kammaren, med antagande af denna inbjudning, beslutat att utse fem
delegerade att jemte talmannen och vice talmannen deltaga i nämnda
jubelfest, företogs nu val af desse delegerade; och utsågos dertill:
Herr G. F. Östberg med 172 röster,
„ O. Melin „ 170 „
„ A. Fersson i Mörarp „ 170 „
, W. Walldén ,170 „
och „ O. Jonsson i Hof „ 167 „ ;
och beslöts, att Riksdagens kanslideputerade skulle genom protokolls¬
utdrag underrättas om valet samt anmodas låta uppsätta och till
kammaren ingifva förslag till den skrifvelse i ämnet, som borde till
Kongl. Maj:t aflåtas.
§ 3.
Justerades protokollsutdrag angående det i nästförestående § om-
förmälda val.
§ 4.
Föredrogs och bifölls statsutskottets memorial n:o 78, angående
den nya riksstaten.
§ 5.
Efter föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets me¬
morial n:o 10, angående anvisande af ersättning till utskottets sekre¬
terare, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
§ 6.
Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
N:o 43.
10 Lördagen den 6 Maj, f. m.
n:o 24, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummas
utgörande.
Punkterna 1—5.
Biföllos.
Angående
särskild till-
lägg^bevillning
för år 189 4-
Punkten 4.
I proposition, n:o 12, hade Kongl. Maj:t föi’eslagit Riksdagen
“att såsom bidrag till fyllande af statsverkets behof för år 1894 be¬
vilja en särskild tilläggsbevillning af 4,400,000 kronor att, utan sam¬
manblandning med bevillningen af fast egendom samt af inkomst, på
grund af nämnda års bevillningstaxering utgå med en krona för be-
villningskrona å bevillningen af fast egendom samt af inkomst, dock
så att de, hvilka för inkomst äro taxerade till belopp, för hvilka jem-
likt § 11 mom. 1 i gällande bevillningsförordning lindring i bevillnin¬
gen eger rum, skola, då inkomsten icke uppgår till 1,200 kronor, från
tilläggsbevillningens utgörande vara befriade och, då inkomsten uppgår
till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, erlägga tilläggsbevillning
med endast 50 öre för bevillningskrona; börande denna tilläggsbevill¬
ning på enahanda sätt som bevillning af fast egendom samt af inkomst
af vederbörande vid de under år 1895 infallande uppbördsstämmor
uppbäras samt i behörig ordning redovisas."
I det af Kongl. Maj:t föreslagna sättet för den ifrågavarande
tilläggsbevillningens utgörande både nedan omförmälda ändringar före¬
slagits i följande inom Andra Kammaren afgifna motioner:
n:o 28, af herrar Aug. Pettersson från Österhaninge, J. August
Sjö, A. Williamson, Nils Olsson i Ättersta, Folke Andersson i Helgesta,
C. G. Andersson i Skeenda, P. G. Petersson i Brystorp, Joll. E.
Eliasson i Oktorp, Alfred Kihlberg, K. E. Holmgren och Jan Elias-
son i Skuttungeby,
“att, derest en tilläggsbevillning för nästkommande år varder af
Riksdagen beslutad, de, som utgöra sådana frälseräntor, som icke äro
af den natur, att de blifvit eller nu kunna blifva till statsverket in¬
lösta enligt kongl. förordningen af den 11 september 1885, måtte från
denna tilläggsbevillning varda frikallade";
n:o 57, af herr J. Andersson i Lysvik, med hvilken herrar N.
Nilsson i Vrängebol, Anders Olsson i Ornakärr, A. G. Gyllensvärd
och Emil Olsson i Kyrkebol instämt,
“att Riksdagen, under förutsättning af bifall till berörda kongl.
proposition angående en särskild tilläggsbevillning, ville besluta, att
enahanda lindring i eller befrielse från tilläggsbevillning, som är före¬
slagen för egare af inkomst under 1,800 kronor, skall utsträckas jemväl
till egare af fastighet sålunda, att taxerad fastighet till värde af 1,800
—1,200 kronor påföres 50 öre för hvarje bevillningskrona, och fastig¬
het till värde under 1,200 kronor beviljas fullständig befrielse från
tilläggsbevillning";
n:o 64, af herr Ollas A. Ericsson i Ofvanmyra,
“att, för den händelse Riksdagen bifaller Kongl. Maj:ts proposition
11
N:o 48.
Lördagen den G Maj, f. m.
angående en tilläggsbevillning för år 1894, Riksdagen dervid må foga
det tillägg, att äfven egare af jordbruksfastighet och annan fastighet,
hvars taxeringsvärde understiger 1,500 kronor, måtte befrias från denna
tilläggsbevillnings utgörande, medan egare af enahanda fastighet, hvars
taxeringsvärde uppgår till 1,500 kronor, men understiger 3,000 kronor,
endast få utgöra half tilläggsbevillning; dock med den inskränkning
för dem, som äro taxerade för såväl inkomst som fastighet, om någon¬
dera af dessa kategorier öfverstiger befrielsegränsen, att dessa ej må
komma i åtnjutande af de förmåner, som enligt ofvan dels åberopade
och dels framstälda förslag skulle komma dem till del i den andra
kategorien";
samt n:o 78, af herr Gustaf Ericsson i Stockholm,
“att Riksdagen ville med hufvudsakligen följande förändringar bi¬
falla Kong!. Maj:ts förslag angående upptagande af tilläggsbevillning:
att bevillning för fastighet intill 5 kronor och för inkomst intill
10 kronor är från tilläggsbevillning alldeles fritagen;
att bevillning för fastighet från och med 5 intill 10 kronor samt
för inkomst från och med 10 intill 20 kronor skall åläggas en tilläggs¬
bevillning af 50 öre per bevillningskrona;
att för högre bevillning af fastighet eller inkomst intill 40 kronor
erlägges tilläggsbevillning med 1 krona per bevillningskrona;
att för Överskjutande bevillning från och med 40 kronor erlägges
tilläggsbevillning med 1 krona 50 öre, för öfverskott utöfver 80 kronor
med 2 kronor, för öfverskott utöfver 160 kronor med 2 kronor 50 öre,
och för öfverskott utöfver 320 kronor med 3 kronor, allt per bevill¬
ningskrona;
samt att progressionen framgent fortfar att stiga efter samma
grund, så att tilläggsbevillningen höjes med 50 öre per bevillningskrona
för hvarje gång den ordinarie bevillningen fördubblas."
Med anledning häraf hemstälde nu utskottet, “att Riksdagen, med
förklarande, att Kongl. Maj:ts proposition angående en särskild tilläggs¬
bevillning för år 1894 icke kunnat oförändrad bifallas, måtte besluta
att såsom bidrag till fyllande af statsverkets behof för år 1894 be¬
vilja en särskild tilläggsbevillning af 4,400,000 kronor att, utan sam¬
manblandning med bevillningen af fast egendom samt af inkomst, på
grund af nämnda års beviilningstaxering utgå med en krona för be¬
villningskrona å bevillningen af fast egendom samt af inkomst, dock
så att de, Indika för inkomst äro taxerade till belopp, för hvilka jemn¬
likt § 11 mom. 1 i gällande bevillningsförordning lindring i bevillnin¬
gen eger rum, skola, då inkomsten icke öfverstiger 800 kronor, från
tilläggsbevillningens utgörande vara befriade, då inkomsten öfverstiger
800 kronor, men icke uppgår till 1,200 kronor, erlägga tilläggsbevill¬
ning med endast 30 öre för bevillningskrona och, då inkomsten upp¬
går till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, erlägga tilläggs¬
bevillning med endast 50 öre för bevillningskrona; börande denna
tilläggsbevillning på enahanda sätt som bevillning af fast egendom samt
åt inkomst af vederbörande vid de under år 1895 infallande uppbörds-
stämmor uppbäras samt i behörig ordning redovisas.“
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för år 1894.
(Forts.)
N:o 43.
12
Angående
särskild till-
läggsbevillnin g
för år 1891,.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Häremot hade reservationer anmälts af herrar friherre Barnekow,
Almström, Nisstr, grefve Klingspor, Stephens, Philipson, Weinberg
och Almquist, som hemstält, “att Riksdagen måtte besluta att såsom
bidrag till fyllande af statsverkets behof för år 1894 bevilja en sär¬
skild tilläggsbevillning af 4,400,000 kronor att, utan sammanblandning
med den allmänna bevillningen, på grund af nämnda års bevillnings-
taxering utgå med en krona för bevillningskrona å bevillningen af fast
egendom samt af inkomst, dock så att de, hvilka för inkomst äro
taxerade till belopp, för hvilka, jemlikt § 11 mom. 1 i gällande be¬
villningsförordning, lindring i bevillningen eger rum, skola, då inkom¬
sten understiger 800 kronor, från tilläggsbeviliningens utgörande vara
befriade, då inkomsten uppgår till 800 kronor, men icke till 1,200
kronor, erlägga tilläggsbevillning med endast 30 öre för bevillnings¬
krona, samt då inkomsten uppgår till 1,200 kronor, men icke till
1,800 kronor, erlägga tilläggsbevillning med endast 50 öre för bevill¬
ningskrona; börande denna tilläggsbevillning på enahanda sätt som
bevillning af fast egendom samt af inkomst af vederbörande vid de
under år 1895 infallande uppbördsstämmor uppbäras samt i behörig
ordning redovisas";
af herrar friherre von Schiverin och Jansson i Krakerud, med
hvilka herrar af Buren, O. B. Olsson, Anders Andersson i Intagan,
Söderberg och Åström instämt, och hvilka ansett utskottet beträffande
den föreslagna tilläggsbevillningen hafva bort hemställa, “att Riks¬
dagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition angående en sär¬
skild tilläggsbevillning för år 1894 icke kunnat oförändrad bifallas,
må såsom bidrag till fyllande af statsverkets behof för år 1894 be¬
vilja eu särskild tillägsbevillning af 4,400,000 kronor att, utan sam¬
manblandning med bevillningen af fast egendom samt af inkomst, på
grund af nämnda års bevillningstaxering utgå med en krona för be¬
villningskrona å bevillningen af fast egendom samt af inkomst, dock
så att de, hvilka för inkomst äro taxerade till belopp, för hvilka
jemlikt § 11 mom. 1 i gällande bevillningsförordning lindring i bevill¬
ningen eger rum, skola, då inkomsten understiger 800 kronor från
tilläggsbevillnings utgörande vara befriade; börande denna tilläggs¬
bevillning på enahanda sätt som bevillning af fäst egendom samt af
inkomst af vederbörande vid de under år 1895 infallande uppbörds¬
stämmor uppbäras samt i behörig ordning redovisas“;
samt af herr S. M. Olsson i Sörnäs, som hemstält “att Riks¬
dagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition angående en
särskild tilläggsbevillning för år 1894 icke kunnat oförändrad bifallas,
såsom bidrag till fyllande af statsverkets behof för år 1894 må be¬
vilja en särskild tilläggsbevillning af 4,400,000 kronor att, utan sam¬
manblandning med bevillningen af fäst egendom samt af inkomst, på
grund af nämnda års bevillningstaxering utgå med en krona för be¬
villningskrona å bevillningen af fast egendom samt af inkomst, dock
så att de, hvilka för inkomst äro taxerade till belopp, för hvilka jem¬
likt § 11 mom. 1 i gällande bevillningsförordning lindring i bevillnin¬
gen eger rum, skola, då inkomsten ej öfverstiger 800 kronor, vara
från tilläggsbevillniogens utgörande befriade samt, då inkomsten öfver-
13
N:o 43.
Lördagen den G Maj, f. in.
stiger 800, men ej 1,400 kronor, erlägga tilläggsbevillning med endast
30 öre för bevillningskrona och, då inkomsten öfverstiger 1,400 kronor,
men ej uppgår till 1,800 kronor, erlägga sådan bevillning med 60 öre
för bevillningskrona, samt de, hvilka äro skyldiga utgöra bevillning af
fast egendom skola, då egendomens uppskattade värde ej öfverstiger
1,000 kronor, vara från tilläggsbevillningens utgörande befriade och,
då värdet ötverstiger 1,000, men ej 2,000 kronor, erlägga tilläggs¬
bevillning med endast 30 öre för bevillningskrona samt, då värdet
öfverstiger 2,000, men ej 3,000 kronor, erlägga sådan bevillning med
60 öre för bevillningskrona; börande denna tilläggsbevillning på ena¬
handa sätt som bevillning af fast egendom samt af inkomst af veder¬
börande vid de under år 1895 infallande uppbördsstämmor uppbäras
samt i behörig ordning redovisas."
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr friherre von Schwerin: Herr talman, miue herrar! Som
herrarne veta, har bevillningsutskottet haft att yttra sig om sättet för
utgörande af den tilläggsbevillning å 4,400,000 kronor, som erfordras
för att få riksstaten för nästa år att gå i hop. Här föreligger ett för¬
slag af Kongl. Maj:t, och vid behandlingen af detta hafva inom ut¬
skottet många olika meningar sökt göra sig gällande. Starka och lif-
liga sympatier hafva uttalats för att åstadkomma lindringar för de
personer inom alla samhällslager, som kanske skulle komma att hår¬
dast tryckas af denna tilläggsbevillning; men som vanligt är, då det
gäller att införa något nytt i beskattningsförliållandena, hafva menin¬
garna icke kunnat enas derom. Särskildt uttalades mycket lifiiga
sympatier för att mindre lägenhetsinnehafvare, de som innehafva mindre
jordbruk och hus på landet, också i någon mån skulle kunna komma
i åtnjutande af någon lindring härvidlag. Då det emellertid af många
skäl icke kunde låta sig göra att härför samla majoritet inom ut¬
skottet, så har utskottet slutligen sammanjemkningsvis kommit till det
förslag, som här föreligger. Vi, några ledamöter af Andra Kammaren,
med hvilka tvenne från Första Kammaren förenat sig, hafva ansett,
att då man icke kunde åstadkomma denna lindring, som är så önsk¬
värd, man icke borde frångå den grund, som för närvarande är gäl¬
lande för tilläggsbevillningens utgörande, d. v. s. den grund, som fast-
stäldes, låt vara med åtskilliga meningsskiljaktigheter, af urtima Riks¬
dagen, eller att skattskyldiga personel-, som äro taxerade till eu in¬
komst understigande 800 kronor, skola vara fria från tilläggsbevillning,
under det att de, som äro taxerade till en inkomst af 800 kronor och
derutöfver, skola betala dylik bevillning. Detta är, som herrarne veta,
den grund, som blef faststäld af urtima Riksdagen. Då nu Riksdagen
ett par gånger uttalat som sin önskan, att icke blott vår nu gällande
bevillningsförordning måtte omarbetas, utan hela vårt skattesystem, så
vidt möjligt är, omregleras, har man ansett, att det nuvarande till¬
ståndet, som faststäldes af urtima Riksdagen, endast skulle vara ett
provisoiäum och, enligt hvad man kunde hoppas, ett mycket kortvarigt
sådant, och derför ville man icke ändra detta och i stället bringa
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för dr 189^.
(Forts.)
N:o 43.
14
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för år IS94'
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj, f. m.
till stånd ett annat provisorium, som endast förhoppningsvis skulle
gälla ett eller två år, utan man trodde sig under sådana förhållanden
böra fasthålla den grund, som vid urtima riksdagen faststäldes. Om
herrarne, hvilket herrarne naturligtvis gjort, läst igenom motiveringen
till vår reservation, torde herrarne hafva funnit, att vårt hufvudargu-
ment är det, som står att läsa längst ned på sid. 14, och hvilket jag
skall tillåta mig att läsa upp. Det heter der: “Intill dess genom
revision af bevillningsförordningen sådana åtgärder hunnit vidtagas,
att alla, som ega mindre förmåga att bära de genom försvars- och
skattefrågornas lösning uppkomna bördorna, erhålla skälig lindring,
synes det oss i alla händelser vara af stor vigt, att undantag härifrån
icke af Riksdagen göres för någon särskild klass af skattskyldige."
Detta är vårt hufvudargument.
Man kan nu invända mot denna vår reservation, att om Riks¬
dagen skulle besluta i enlighet med densamma, så skulle tilläggs-
bevillningen inbringa eu större summa än den, som af Kongl. Maj:t
har ansetts nödig. Ja, mine herrar, det kan hända, att den komme
att inbringa eu något större summa, men så ofantligt säkert är
det icke, derför att, som herrarne veta, tiderna äro temligen dåliga
och särskildt i år en allmän omtaxering af fastighetsvärdena pågår,
och det är mycket troligt, att taxeringsvärdena för en hel del
fastigheter komma att nedsättas, detta på grund af åtskilliga för¬
hållanden, som jag här icke vill inlåta mig på. Det är alltså
mycket troligt, att kanske bevillningen i sin helhet kommer att in¬
bringa mindre än som beräknats, och det är också mycket troligt, att
åtskilliga afkortningar kunna tillkomma der vid lag. Och äfven om denDa
bevillning skulle inbringa ett eller annat hundratusental kronor mer
än som beräknats, så är ingen olycka skedd dermed, ty herrarne veta,
att budgeten för nästa år är uppgjord så, att vi få vara mycket tack¬
samma, om vi kunna få den att gå i hop i verkligheten. Jag tror
derför, att det alls icke är vanskligt, om man möjligen skulle få ett
litet öfverskott till nästa år.
På grund af de skäl, jag nu tillåtit mig anföra, och särskildt
med hänvisning till motiveringen för vår reservation, skall jag anhålla,
herr talman, att få yrka bifall till denna vår reservation i punkt 4
och under förutsättning, att kammaren godkänner densamma, anhåller
jag att äfven få yrka bifall till vår reservation i derpå följande punkt
5, som ju endast är en naturlig konseqvens af den föregående.
Herr Olsson i Sörnäs: Herr talman, mine herrar! Jag har be¬
gärt ordet endast för att gifva till känna, att jag, såsom af betänkan¬
det synes, icke kunnat vara med om det slut, hvartill utskottet kom¬
mit, och jag har i min reservation på sid. 16 och 17 gifvit min af¬
vikande mening till känna. Som af denna reservation synes, samman¬
faller min mening i fråga om dem, hvilkas inkomst ej öfverstiger 800
kronor, fullkomligt med utskottets; men dessutom vill jag hafva siffran
1,200 förändrad till 1,400, och derifrån intill 1,800 kronor en till-
läggsbevillning af 60 öre per bevillningskrona, under det att utskottet
här vill hafva en tilläggsbevillning af 50 öre. Derjemte har jag ansett,
15
N:o 43.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
att, då små inkomsttagare skola åtnjuta lindring i tiiläggsbevillningen,
äfven innehafvare af mindre fast egendom böra komma i åtnjutande af
en viss lindring, på det sätt, att de, som innehafva fast egendom,
skola, då egendomens uppskattade värde ej öfverstiger 1,000 kronor,
vara från tilläggsbevillningens utgörande befriade och, då värdet öfver¬
stiger 1,000, men ej 2,000 kronor, erlägga tilläggsbevillning med endast
30 öre för bevillningskrona samt, då värdet öfverstiger 2,000, men ej
3,000 kronor, erlägga sådan bevillning med 00 öre för bevillnings¬
krona. Jag har nu icke stora förhoppningar om, att detta förslag
skall vinna kammarens bifall, och jag har endast, som jag sade i bör¬
jan af mitt anförande, begärt ordet för att fästa uppmärksamheten
på detsamma. Kammaren är ju i sia fulla rätt att fatta hvilket be¬
slut, den finner lämpligt. Vill kammaren antaga min reservation, har
den naturligtvis sitt fria val. Jag vet knappast, om jag skall göra
ett yrkande i denna rigtniug; det är beroende helt och hållet på den
diskussion, som härefter kommer att följa. Jag skall emellertid för
närvarande icke göra något yrkande.
Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Den siste
ärade talaren har, med anslutning till några inom kammaren väckta
motioner, föreslagit, att befrielse från den nu ifrågasatta tilläggsbevill-
ningen måtte medgifvas icke endast för de lägst taxerade kategorierna
af dem, som skatta för inkomst af kapital och arbete, utan äfven för¬
vissa kategorier af smärre fastighetsegare. Jag har vid ett par före¬
gående tillfällen haft äran att för kammaren framhålla, att jag för
min del ingalunda underkänner befogenheten af dessa yrkanden; och
jag kan icke föreställa mig annat, än att alla inom denna kammare
skulle vara villiga att gå dessa yrkanden till mötes, om man blott
kunde utfinna en lämplig form för denna skattelindring, hvarom alla
kunde enas, men jag hade verkligen trott, att denna fråga åtminstone
för närvarande borde anses utdebatterad och afgjord i annan rigtning,
än den ärade reservanten förordat. Jag ber att få erinra derom, att
vid urtima riksdagen framstäldes här i kammaren yrkande af ena¬
handa beskaffenhet som det, hvilket nu framstälts af den ärade reser¬
vanten, men detta yrkande blef utan votering och på principiella
grunder af kammaren förkastadt. Jag ber vidare få erinra, att jag
vid denna riksdag väckt en motion derom, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att vid den revision af bevillnings-
förordningen, som lärer förestå och vid hvilken grunden skall läggas
till den särskilda inkomst- och fastighetsskatt, som är afsedd enligt
urtima Riksdagens beslut att ersätta de nu utgående tilläggsbevillnin-
garna, den fråga, vi nu behandla, måtte tagas i öfvervägande; men
äfven detta yrkande har helt nyligen af kammaren på principiella
grunder blifvit förkastadt, sedan kammaren förklarat sig icke vilja gå
in på, att någon förändring i nuvarande fastighetsbeskattning göres.
Under sådana förhållanden, och utan att vidare inlåta mig på sjelfva
frågan, tillåter jag mig framhålla, om man icke måste anse det som
en ren och enkel konseqvens af kammarens föregående beslut att icke
för närvarande bifalla den ärade reservantens yrkande.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för är 1894.
(Forts.)
N:o 43.
16
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för är 1894.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj, f. in.
Friherre von Schwerin och de reservanter, som instämt med honom,
hafva äfven, ehuru de principielt stält sig på samma ståndpunkt
som den ärade reservanten på kopparbergslänsbänken, dragit denna
konseqvens ur kammarens föregående beslut. Men de hafva ur dessa
beslut dragit en annan konseqvens, som jag icke kan i samma grad
godkänna eller loforda. De hafva förklarat, att då under närvarande
förhållanden icke finnes någon utsigt att kunna utverka lindring äfven
för de smärre fastighetsegarne, vilja de icke heller medgifva någon
lindring för dem, som skatta för inkomst af kapital och arbete, ut¬
öfver hvad urtima Riksdagen medgaf. Jag kan icke rigtigt förstå ett
sådant resonnement. Detsamma hade enligt mitt förmenande varit
fullkomligt korrekt, om dessa ärade reservanter uppvisat, att den
lindring för inkomsttagare, hvarom här är fråga, på något sätt skulle
kunna öka beskattningen för fastighetsegarne. Men det är ju icke
förhållandet. Det förslag, som af dem framlagts, innehåller alldeles
samma bevillningssummor som det, som bevillningsutskottet föreslagit.
Jag kan fullkomligt godkänna ett sådant resonnement som detta: jag
går icke in på att skattelindring sker för andra, om jag, som borde
vara lika berättigad till skattelindring som de, skall få bekosta denna
lindring. — Jag kan äfven erkänna rättvisan i ett sådant resonnement:
om min granne skall få skattelindring, så bör äfven jag, som är lika
fattig som han, erhålla skattelindring. Men jag kan icke förstå hvar¬
ken logiken eller det rättvisa i ett sådant resonnement: om icke jag
kan få skattelindring, om icke jag kan få denna fördel, så skall icke
heller någon annan hafva den. Det synes mig icke hänga rigtigt till¬
sammans. Om vi på grund af för handen varande förhållanden för
närvarande icke kunna bereda skattelindring åt alla dem, som deraf
äro i behof, så böra vi dock, synes det mig, med glädje begagna till¬
fället att minska skattebördan i de fall, der något hinder för eu dylik
lindring icke möter.
De ärade reservanterna hafva förklarat, att de stält sig på urtima
Riksdagens grund. Ja, till detta påstående skulle de hafva haft ett
visst fog, om vid urtima riksdagen angående tilläggsbevillningen icke
förekommit annat än beslutet om, huru denna tilläggsbevillning skall
anordnas för år 1893, och den diskussion, som här i kammaren före¬
gick det beslutet. Men detta var icke det enda beslut rörande be¬
skattningen, hvilket fattades vid den urtima riksdagen. I den så kallade
finansplanen, som framlades vid urtima riksdagen, framhölls, som kam¬
maren torde erinra sig, att bland de direkta skatter, hvarigenom kost¬
naderna för grundskatternas afskrifning och för lindringen i rustnings-
och roteringsbesvären skulle bestridas, skulle i främsta rummet komma
eu särskild inkomst- och fastighetsskatt, hvilken finansministern före¬
slog böra uppgå till just samma belopp, hvartill redan nu tilläggs¬
bevillning måst upptagas. På tal om denna särskilda fastighets- och
inkomstskatt säger finansministern i bilagan till statsverkspropositionen
vid urtima riksdagen, att Kongl. Maj:t ansett att de lägst taxerade
kategorierna af dem, som skatta för inkomst af kapital och arbete,
borde från denna skatt i möjligaste mån skonas, och, tillägger han,
att enligt hans uppfattning bör detta ske på det sättet, att icke blott
17
N:o 43.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
de, som skatta för mindre inkomst än 800 kronor, utan större delen
af dem, som befinna sig emellan en inkomst af 800 kronor och 1,800
kronor, borde derifrån befrias.
Riksdagen godkände, som bekant, denna finansplan i de uttryck¬
ligaste ordalag och med anmärkning att, till dess denna särskilda
inkomst- och fastighetsskatt kunde anordnas, man finge nöja sig med
eu provisorisk anordning med tilläggsbevillning; och i fråga om, huru
denna ökning i bevillningen skulle anordnas med afseende på skatte-
lindringar, ber jag att få fästa herrarnes uppmärksamhet på, att ur¬
tima Riksdagen i sin skrifvelse till Konungen yttrade, att med afseende
på den skattelindring, som bör ega rum, får Riksdagen till alla delar
instämma i hvad finansministern yttrat.
Om herrarne läsa hvad i bilagan till statsverkspropositionen vid
innevarande riksdag förekommer, finna herrarne också, att Kongl. Maj:t
åberopat urtima Riksdagens framställning såsom stöd för sitt förslag
att nu utsträcka lindringen längre än vid urtima riksdagen. Enligt
mitt förmenande kan dei’för bevillningsutskottet i långt högre grad än
de ärade reservanterna göra gällande, att det fattat sitt beslut just
för att befästa de beskattningsprinciper, som fastslagits vid urtima
riksdagen.
Härom må man emellertid kunna tvista. Deremot kan jag icke
annat än beklaga, att dessa ärade reservanter, herrar friherre von
Schwerin och de som med honom instämt, icke kunnat förmå sig att
så mycket jemka sitt beslut, att de kunnat instämma i bevillnings¬
utskottets förslag derom, att den befrielse från tilläggsbevillning,
som för närvarande eger rum intill 800 kronor, måtte utsträckas till
cell med 800 kronor. Jag ber få erinra derom, att detta yrkande fram-
staldes redan vid den urtima riksdagen. Det är sant, att det af denna
kammare förkastades, men detta skedde med en minoritet af 104 röster,
och den siffran, mine herrar, torde få sin valör först när man erinrar
sig, huru ytterligt ovillig majoriteten inom denna kammare var att
vid urtima riksdagen fatta något beslut, som kunde åstadkomma skilj¬
aktiga beslut kamrarne emellan. Man betraktade hvarje förslag, äfven
då det innehöll anspråk på de mest rättvisa jemkningar, med miss¬
tänksamhet och som en tufva, på hvilken möjligen det dyrbara lasset
skulle kunna välta. Jag kan derför icke tro annat än att nu, då dy¬
lika faror icke förefinnas, den minoritet, som då fans för detta billiga
och rättvisa förslag, skall betydligen hafva ökats.
Jag förmodar, att kammarens ledamöter allesammans observerat,
att ledamöterna i bevillningsutskottet från Första Kammaren, med undan¬
tag af de två, som instämt med friherre von Schwerin, förenat sig om
en reservation, i hvilken de instämt i allt öfrigt med utskottet, men
protesterat endast mot denna enda punkt. Såsom motiv för detta an¬
föra de samma motiv, som anförts af friherre von Schwerin och hans
meningsfränder, nemligen att de icke kunna vara med om någon rubb¬
ning af de grunder, som fastslogos vid urtima riksdagen. Men detta
har icke hindrat dessa ärade reservanter att vara med om alla de
öfriga rubbningar, som bevillningsutskottet föreslagit. Inkonseqvensen
Andra Kammarens Vrot. 1893, K:o /,3. 2
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för är 1894.
(Forts.)
*0 43.
18
Lördagen den 6 Maj, f. in.
Angående
särskild till-
läggsbev iIlning
för år 189If.
(Forts.)
i deras resonnement är så uppenbar, att man väl kan våga den miss¬
tanken, att här föreligger ett af de fall, der orden användts för att
dölja tankarne, eller med andra ord, att de rätta motiven för denna
reservation icke finnas i motiveringen uttalade. Alldeles oafsedt det
rättvisa och billiga i utskottets förslag, hvilket redan vid urtima riks¬
dagen af flere talare blef framhållet, synes det mig, som om det skulle
vara skada, i fall denna kammare icke begagnade detta sista tillfälle
att mot bakgrunden af den från Första Kammaren afgifna reservationen
ännu en gång inför landet tydligt betona och framhålla den skiljaktiga
politiska uppfattning, som är rådande inom denna kammare. — Herr
talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Elis Nilson och Falk.
Herr Jansson i Krakerud: Såsom redan nämnts, åtog urtima
Riksdagen sig eu tilläggsbevillning af 30 öre per bevillningskrona. I
år har Kong!. Maj:t framlagt ett förslag derom, att Riksdagen skulle
åtaga sig eu tilläggsbevillning afl krona per bevillningskrona. Urtima
Riksdagen beslöt äfven, att hvar och en, som hade en årsinkomst
understigande 800 kronor, skulle vara befriad från tilläggsbevillningen;
men då Kongl. Maj:t nu äskat en förhöjning i tilläggsbevillningen till
1 krona, så har Kongl. Maj:t på samma gång ifrågasatt eu rubbning
i det beslut rörande skattegrunderna, som urtima Riksdagen fattat.
Då jag fick den kongl. propositionen i förevarande ämne, blef jag
ganska ifrig att få se, hvad som kunnat föranleda Kongl. Maj:t till
denna rubbning i skattegrunderna för år 1894. Jag fann dervid ett
uttalande i statsrådsprotokollet, hvilket finnes intaget i bevillnings¬
utskottets betänkande å sid. 3, af följande lydelse: “denna tilläggs¬
bevillning borde dock enligt departementschefens mening anordnas så,
att i enlighet med den af Kongl. Maj:t och Riksdagen samstämmigt
biträdda grundsats de lägst taxerade inkomstkategorierna i möjligaste
mån skonades.“
För min del får jag säga, att det var ganska angenämt att höra,
det Kongl. Maj:t tänkt på de minst bemedlade i samhället och velat
i skatteväg skona dem. Men vid något eftersinnande kom jag till det
resultat, att Kongl. Maj:t af förbiseende kommit fram med det förslag,
han här framstält, hvilket nu äfven utskottet accepterat. Om man
nemligen gifver akt på, huru förhållandena skulle komma att ställa sig
enligt Kongl. Maj:ts förslag, så finner man, att följden deraf skulle
blifva, att en egare af ett kapital på 24,000 kronor skulle helt och
hållet blifva befriad från erläggande af tilläggsbevillningen, hvaremot
en egare af ett kapital på 36,000 kronor skulle blifva befriad från halfva
tilläggsbevillningen. Dessa personer kallas af Kongl. Maj:t och äfven af
utskottet för de minst bemedlade inom samhället, och för dem skall man
åstadkomma skattelindring — derför att de äro fattiga. Detta synes mig
icke vara rigtigt. Utskottet har icke gått så långt, utan föreslår, att de,
som hafva en inkomst utöfver 800 kronor och intill 1,200 kronor, skola
erlägga 30 öre i tilläggsbevillning per bevillningskrona, d. v. s. att de,
som hafva ett kapital af 24,000 kronor, skola i tilläggsbevillning betala
Lördagen den 6 Maj, f. m. 19
endast 30 öre per beviliningskrona, under det att små fastighetsegare
skulle betala 1 krona i tilläggsbevillning. De, som ega ett kapital af
36,000 kronor och således hafva 1,800 kronors inkomst, skulle vidare
betala i tilläggsbevillning 50 öre per beviliningskrona och således i
jemförelse med dem, som hafva ett större kapital, komma i åtnjutande
af en skattelindring i tilläggsbevillningen af 50 öre per bevilinings¬
krona. För min del kan jag icke finna, att dessa uppräknade kapi¬
talister kunna räknas till de mindre bemedlade i nationen.
Den siste ärade talaren utgick från den synpunkten, att man
skulle mena, att derför att man sjelf icke kunde få någon skattelindring
borde heller icke någon annan få sådan. — För min del har jag icke
tänkt på det sättet, utan endast att man borde söka åstadkomma lik¬
ställighet i skattelindringen för de mindre bemedlade i samhället. Här
kan jag icke finna, att det förefinnes någon likställighet, alldenstund
en del af kapitalisterna blifva tillerkända ett afdrag i tilläggsbevill¬
ningen på 30 öre och en annan del ett afdrag å 50 öre. Hade ut¬
skottet tagit mera hänsyn till denna likställighet bland de mindre be¬
medlade i samhället samt sökt utjemna förhållandena i den af mig
antydda rigtningen, så tror jag att ett förslag i detta hänseende skulle
blifvit af båda kamrarne antaget, likasom ock att resultatet häraf med¬
fört både nytta och nöje för nationen. Mot ett sådant förslag hade
icke kunnat uppstå någon opposition. Skulle man åter nu bifalla ut¬
skottets förslag, såsom det föreligger, komme helt säkert ett betydligt
missnöje att låta höra sig inom nationen. Det var på grund häraf
jag inom utskottet gjorde ungefär samma yrkande, som återfinnes i
herr Stormats Mathias Olssons reservation, men vid detta mitt yrkande
fäste utskottet intet afseende, och följaktligen ansåg jag mig icke kunna
i eu reservation hålla på samma yrkande. Följden blef, att jag och
flere med mig stannade vid urtima Riksdagens beslut och icke ansågo
det vara skäl att åstadkomma någon rubbning för ett år. Ty det är
att märka, att denna tilläggsbevillning gäller blott för ett år, hvarför
det icke vore lämpligt att åstadkomma rubbning i utdebiteringen, hvilket
man vill undvika hufvudsakligen derför, att man skall hjelpa inkomst-
tagarne, fastän man icke vill taga konseqvenserna deraf och äfven
hjelpa de mindre fastighetsegarne.
Åtskilliga ledamöter funnos inom utskottet, som påstodo, att det
icke var nödigt att åstadkomma någon lindring för de mindre jord-
brukarne derför, att de fått sina grundskatter afskrifna. Men det
förhåller sig helt enkelt så, att det finnes många andra fastighetsegare
och jordbrukare, hvilkas jord är af sådan natur, att de icke kommit
i åtnjutande af någon skattelindring genom grundskatteafskrifningen.
Dessutom hafva fastighetsegarne i år fått en förhöjning i bevillningen
för jordbruksfastigheterna från tre till sex öre för hvarje fulla 100
kronor af fastighetens taxeringsvärde. Komme så dertill denna ökade
sex öres bevillning att fördubblas genom tilläggsbevillningen, skulle
jordbruksfastigheterna nu få eu beskattning af 12 öre för hvarje fulla
100 kronor af taxeringsvärdet. — Alla dessa orimligheter hafva gjort,
att jag icke kunnat biträda utskottets förslag.
Den siste ärade talaren nämnde äfven något om den gränsskilnad
N:0 43.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för år 189J.
(Forts.)
N:o 43.
20
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för dr 1894.
(Forts.)
af 800 kronors inkomst, genom hvilken jag och mina medreservanter
skilja vårt förslag från utskottets. Jag ber med anledning häraf få
fästa den ärade talarens uppmärksamhet derpå, att jag verkligen inom
utskottet yrkade på, att alla, som hade en årsinkomst till och med
800 kronor, skulle blifva befriade frän tilläggsbevillningen, men då det
blef votering om denna gräns af 800 kronors inkomst, var den siste
ärade talaren med om att rösta mot detta yrkande. Han minnes nog,
hurusom jag den gången stannade i minoriteten. När emellertid jag
icke lyckades få fram detta mitt yrkande att blifva ett utskottets be¬
slut, utan måste anmäla mig såsom reservant mot utskottets beslut,
så ansåg jag och flere med mig, att man icke borde såsom reservant
söka att få en rubbning i det beslut, som urtima Riksdagen fattat.
För att sålunda stå på en säker ståndpunkt, grundade jag och mina
medreservanter vårt yrkande på det beslut, urtima Riksdagen fattat.
I annat fall skulle vi hafva kommit i samma ställning som reservan¬
terna inom Första Kammaren. De säga i sin motivering, “att man
icke bör alltför ofta återkomma med rubbningar i beskattningsgrunderna“,
men icke desto mindre hafva dessa herrar gjort det. — Då det nu
gäller endast ett år, och man vill undvika dylika rubbningar, så synes
mig just, att man bör ställa sig på den grund urtima Riksdagen genom
sitt beslut antagit. Vill Andra Kammaren deremot besluta något annat
rörande den ifrågavarande inkomstgränsen af 800 kronor eller fatta
sitt beslut i öfverensstämmelse med utskottets förslag i denna del, så
skall jag icke sätta mig emot vare sig att gränsen sättes intill eller
till och med 800 kronor. För egen del kan jag icke inse, att en sådan
ändring för närvarande vore af någon politisk betydelse, ty den kan
icke inverka något på nästa val, eftersom den ifrågavarande debite¬
ringen afser året 1894, och innan den kommer att verkställas, hafva
valen till Andra Kammaren redan försiggått.
På grund af hvad jag nu yttrat, ber jag få yrka bifall till den
af friherre von Schverin in. fl, afgifna reservation.
Herr Ollas A. Ericsson: Det föreliggande utskottsbetänkandet
är i mer än ett afseende märkligt. Icke mindre än sexton af utskot¬
tets tjugu ledamöter hafva nemligen anmält sin reservation mot utskot¬
tets hemställan i denna punkt. Med afseende på innehållet i denna
punkt har jag för min del väckt en motion om befrielse från tilläggs¬
bevillningen äfven för de mindre lägenhetsinnehafvarne och de små
jordegarne. Ku förefaller det mig så mycket besynnerligare, att ut¬
skottet afstyrkt denna min motion, som de fyra af utskottets ledamöter,
hviika dikterat utskottets beslut, för några dagar sedan voro de ifriga-
ste i denna kammare att förfäkta den grundsatsen, att de små lägenhets-
och fastighetsegarne borde i likhet med de lägst taxerade inkomst-
tagarne befrias från utgörande af bevillning.
Eu talare på stockholmsbänken har nyss erinrat kammaren, att
det af mig vid urtima riksdagen väckta förslaget derom, att en be¬
frielse borde göras för de små fastighetsegarne, då blef på grund af
principiella betänkligheter utan votering afslaget, och menade att samma
betänkligheter äfven nu förefunnos. Dessa principiella betänkligheter
21
N:o 43.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
fattade jag vid omnämnda tillfälle ligga derutinnan, att någon motion
icke var väckt i detta afseende vid nämnda riksdag, lika litet som
någon af utskottets ledamöter hade väckt något förslag derom. Följ¬
aktligen hade detta yrkande, som framstäldes först i diskussionen i kam¬
maren, principiella betänkligheter mot sig. Nu äro emellertid enligt min
tanke dessa betänkligheter undanröjda, hvarför jag för min del icke
alls kan fatta, att det kunnat vara något hinder för utskottet att bi¬
falla min i år väckta motion.
Samme talare nämnde äfven, att denna fråga nu borde anses ut-
debatterad med anledning af det beslut, Riksdagen för några dagar
sedan fattat i afseende å bevillningens utgörande. Jag för min del
kan icke fatta frågan på det viset och tror heller icke, att utskottets
resonnement håller streck, då det påstår, att “det är tydligt, att samma
skäl, som förbjuda vissa smärre fastigheters fritagande från fastighets-
bevillningen, utgöra ett hinder för deras befrielse från tilläggsbevillnin-
gen“. — Den, som följt med diskussionen i denna kammare, torde
nogsamt ihågkomma, att hufvudskälet, hvarför man afslog yrkandet
på befrielse för smärre fastighetsegare, var, att eftersom bevillning till
staten utgör grunden för den kommunala beskattningen, skulle i de
samhällen, der medlemmarne utgöras endast af små fastighetsegare,
ett beslut i enlighet med detta förslag på åtskilliga ställen vara omöj¬
ligt att realisera. — Så är nu emellertid icke förhållandet med af¬
seende på tilläggsbevillningen. Den har med den kommunala beskatt¬
ningen ingenting att skaffa, och följaktligen kan enligt mitt förmenande
ett dylikt resonnement icke på något sätt försvaras.
Utskottet har äfven framhållit, att det skulle kunna finnas många
små fastighetsegare, som befunne sig i en god ekonomisk ställning och
som följaktligen icke vore i behof af att erhålla skattelindring — Ja,
jag vet icke, hvad som hindrar att tillämpa denna sats äfven på
inkomsttagare. Jag vet, att på den ort jag tillhör många finnas, som
äro skattskrifna i kommunen och erlägga skatt för 5, 6 eller 7 hundra
kronor, men hafva affärer i andra kommuner, hvarest de äro taxerade
för högre inkomster. Om man nu, såsom det ofta händer, icke har
kännedom om dessa deras affärer utom kommunen och således icke
kan sammanföra deras inkomster, så skulle äfven dessa enligt detta
förslag blifva befriade från utgörande af tilläggsbevillningen. Hvad
som derför kan gälla om den ena kategorien, kan ock fullt tillämpas
på den andra.
Nu hafva visserligen de fleste af utskottets ledamöter från denna
kammare ej varit belåtna med utskottets förslag, utan afgifvit två olika
reservationer. I båda framhålles, att ett förslag i den rigtning, jag
önskat, åtnjuter deras sympatier. Men jag tror, att man ej borde stanna
vid att endast uttrycka sina sympatier. Jag tror äfven, att man i eu
fråga som denna, då det hufvudsakligen gäller en princip, borde för¬
söka realisera densamma bättre än flertalet af dessa reservanter i be¬
tänkandet föreslagit. Det hade varit önskligt, om de åtminstone, då
de förorda en befrielse för SOU kronor af inkomst, föreslagit en be¬
frielse för fastighet intill 1,000 kronors taxeringsvärde. Men då de
icke ansett sig böra framställa något dylikt förslag, så sympatiserar
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för år 1894.
(Forts.)
N:o 43. 22 Lördagen den 6 Maj, f. m.
Angående jag mer med herr Stormats Mathias Olsson, hvilkens förslag i hufvud-
. särskild till- sakliga delar är detsamma som framställningen i min motion. Skälen
jir år iso^ därför har jag framhållit såväl i min motion som i mitt yttrande i
(Forts.) samma fråga vid urtima riksdagen.
Jag skall derför, herr talman, tillåta mig att yrka bifall till
herr S. M. Olssons reservation, som i hufvudsak öfverensstämmer med
min motion.
Herr Carl Ericson: Den förste talaren sade, att han och
hans medreservanter ansett, att man icke borde gå ifrån den grund,
som af urtima Riksdagen faststälts, så till vida som de föreslagit, att
endast de, hvilkas inkomster understiga 800 kronor, skola hafva lin¬
dring hvad tilläggsbevillningen vidkommer. Deri har han ju ganska
rätt. Men jag ber få fästa uppmärksamheten på, att vid urtima
riksdagen var det fråga om en tilläggsbevillning af 30 öre; detta var
icke mycket att uppdela. Nu är det deremot fråga om 1 krona; det
är ett belopp som förtjenar väsentligen mer uppmärksamhet. Den
uppdelning af denna krona, som föreslagits af utskottet och Första
Kammarens reservanter, har sitt stöd och sitt berättigande i nuvarande
bevillningsförordning, då lindring eger rum för inkomst af 1,200 ända
till 1,800 kronor. Man kan således icke med rätt säga, att Första
Kammarens reservanter stält sig på något sätt i opposition mot det
beslut, som fattades af urtima Riksdagen. Jag för min del sluter mig
således till dem, som vilja minska denna tilläggsbevillning först för
dem, som hafva en inkomst intill 1,200 kronor, och sedan för dem,
hvilkas inkomst uppgår intill 1,800 kronor. Jag ber att få fästa upp¬
märksamheten derpå, att det är ofantligt många inkomsttagare, som
visserligen hafva en inkomst af öfver 800 kronor — såsom mindre
handtverkare i städerna — men hvilka mer än väl känna behof af
lindring i detta afseende i samma mån som arbetare, hvilkas inkomster
närma sig 800 kronor.
Den reservation, som afgifvits af herr Olsson på dalabänken, är
principielt mycket befogad, men på grund af de faktiska och princi¬
piella skäl, som af utskottet och reservanterna från denna kammare
framhållits, tror jag vi ej kunna följa honom i denna hans reservation.
Talaren på stockholmsbänken framhöll mycket lifligt, att vi borde
omfatta utskottets förslag, d. v. s. det förslag, som går ut på, att be¬
frielse från denna tilläggsbevillning skall inträda, då inkomsterna icke
öfverstiga 800 kronor; då deremot reservanteima från så väl denna
som Första Kammaren tala om, att befrielse från tilläggsbevillningen
skall ega rum, då inkomsterna understiga 800 kronor. Han framhöll,
att de motiv, som finnas angifna i Första Kammarens reservation,
helt visst ej äro de, som verkligen varit ledande för dessa reservanters
yrkande. Han har varit ledamot af utskottet och känner väl sålunda
till den saken. Det har jag ej varit. Men de skäl, som af Första
Kammarens reservanter äro anförda, äro för mig fullkomligt giltiga
och tillfredsställande. Jag ber att få fästa talarens uppmärksamhet
derpå, att hvad reservanterna såväl från den Första som Andra Kam¬
maren i detta afseende säga öfverensstämmer med vår nuvarande be-
23
N:o 43.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
villningsförordning äfvensom med urtima Riksdagens beslut. Ty vår
nuvarande bevillningsförordning säger, att den inkomst, som icke upp¬
går till 500 kronor, är fri från skatt; men då den uppgår till 500
kronor, skall den beskattas. Detta öfverensstämde —- jag upprepar det
— med ej mindre reservationerna af Första Kammarens och denna
kammares medlemmar, än äfven med urtima Riksdagens beslut; men
just utskottet skiljer sig i detta afseende både från bevillningsförord-
ningen och urtima Riksdagens beslut.
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall till
herr friherre Barnekows m. fl. reservation.
Herr Göransson: Det är hufvudsakligen af tvenne skäl, som jag
icke kunnat biträda utskottets förslag. Det ena är, att utskottet bär
utelemnat de mindre fastighetsegarne i fråga om befrielse från tilläggs-
bevillning. Det andra är, att förslaget befriar dem från ökad tilläggs-
bevillning, hvilka hafva inkomst, som öfverstiger 800, men icke uppgår
till 1,200 kronor, så att derför skall erläggas endast 30 öre för bevill-
ningskrona, under det att för inkomst intill 1,800 kronor skall betalas
50 öre. Jag för min del kan ej vara med om att biträda detta för¬
slag, så länge som icke skilnad är gjord på inkomst af kapital och
inkomst af arbete. Jag anser, att en kapitalist, som har en inkomst
af 1,200 kronor, representerande ett kapital af 24,000 kronor, ej bör
hafva lindring, ännu mindre en sådan, som har 1,799 kronor i inkomst
af kapital, utgörande nära 36,000 kronor. Jag kan ej finna, att det
är konseqvent att befria sådana personer, då man icke vill befria en
mindre fastighetsegare, som har en fastighet på några hundra kronor.
Det var en ärad ledamot af bevillningsutskottet, herr grefve Ha-
milton, som yttrade, att han trott, att denna fråga angående befrielse
från tilläggsbevillning för mindre fastighetsegare, åtminstone för när¬
varande, icke borde bifallas. Samme talare yttrade äfven angående
friherre Schvverins m. fl. reservation, att han ville säga, att reservan¬
ternas uppfattning kunde så uttryckas: “Jag går icke in på skatte-
lindring för andra, om jag icke får skattelindring sjelf". Mig synes,
som om man skulle kunna göra en väsentligen lika anmärkning emot
herr grefve Hamiltons förslag, fastän på ett omvändt sätt; och jag
skulle vilja uttrycka den så: “Fastän jag får skattelindring sjelf, vill
jag icke gå in på skattelindring för andra". Detta synes mig blifva
resultatet af hans resonnement. Emellertid, så länge som en fullstän¬
dig revision af bevillningsförordningen icke har försiggått, tror jag det
är säkrast att vi icke inlåta oss på några partiella reformer. Jag tror
derför, att man står säkrast, om man sluter sig till herr friherre
Schwerins m. fl. reservation. Jag tycker, att det äfven kan vara skäl,
att man icke erhåller befrielse, då inkomst uppgår till 800 kronor.
Nu har utskottet föreslagit, att befrielse ej skulle inträda förr, än in¬
komsten går öfver 800 kronor. Men jag tror, att när eu person, som
har 800 kronors inkomst,,är politiskt röstberättigad, det äfven kanske
kunde vara ett skäl att han bör vidkännas större skyldigheter än den,
som har inkomst under 800 kronor.
Angående
särskild till-
läggsbetiillning
för år 189£.
(Forts )
N:o 43.
24
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för är 1894■
(Forts.)
På grund af hvad jag anfört ber jag att få yrka bifall till herr
friherre Schwerins m. fl. reservation.
Herr Hedlund: Jag har begärt ordet för att uttala en åsigt all¬
deles motsatt den siste ärade talarens. För min del skulle jag helst
vilja rösta för utskottets förslag. Emellertid ligger det utan tvifvel
mycken rättvisa äfven i det resonnement, som återfinnes i motiven
till den af friherre Schwerin med flere afgifna reservationen, att nem¬
ligen äfven de mindre fastighetsegarne borde komma i åtnjutande af
motsvarande nedsättning, en rättvisa, som icke heller bestrides utaf dem,
hvilka val egentligen dikterat utskottsflertalets förslag, då de ju ur¬
sprungligen voro för eu delning af jordbruksskatten i fastighetsskatt
och inkomstskatt, och emedan, i fall inkomstskatt komme till stånd,
detta afdrag inträdde äfven för jordbruket med hänsyn till dess inkomst¬
beskattning.
Emellertid har jag egentligen tagit till orda för att be att få
framställa ett litet ändringsförslag till friherre Schwerins m. fl. reser¬
vation. Det gäller tilläggningsbevillningens inträde med 800 kronor.
Får detta förslag framgång, införes i sjeifva verket ett extra skatte-
vilkor för åtnjutande af politisk rösträtt till de vilkor, hvilka vi för
närvarande hafva; och det anser jag för min del i och för sig sjelf
vara orätt och förkastligt.
Med det sätt, hvarpå taxeringen i vårt land eger rum, kommer
vidare ovilkorligen att nedsättas antalet valmän, särskildt derigenom
att åtskilliga taxeringsmyndigheter då blifva mera böjda än för när¬
varande att upptaxera folk till icke fullt 800 kronor, emedan de der¬
igenom underkastas en för dem rätt dryg beskattning, för hvars und-
slippande många billighetsskäl tala. Det är det skälet, som särskildt i
vårt land, der rösträtten för öfrigt icke är så utsträckt, bör hafva
någon betydelse, men först och främst står för mig detta vigtiga, att
man icke bör sätta ett nytt skattevilkor för politisk rösträtts åtnjutande.
På denna grund skall jag, herr talman, bedja att få yrka bifall
till friherre Schwerins reservation med den ändring, att i stället för¬
orden “understiger 800 kronor" sättas orden: “icke öfver stiger 800
kronor". Det har visserligen framhållits, att ett bifall till denna re¬
servation icke skulle utöfva någon inverkan på valen i höst, men å
andra sidan böra vi komma i håg att med hvarje beslut, som Riks¬
dagen fattar, gifva vi en precedens för framtiden, så att med hvarje
nytt beslut, som här fattas, blir för framtiden svårare att fatta ett
annat. Deri ligger ett skäl till, för att vi redan nu skola införa denna
ändring, som är såväl af rättvisa som billighet påkallad.
Herr Gu maj Hus: Jag ämnar icke yttra mig om mer än en de-
talj i detta betänkande, och äfven det kunde kanske vara öfverflödigt
nu, då den senaste talaren i slutet åt sitt anförande berört densamma.
Det gäller en fråga, som var före vid urtima riksdagen och på hvilken
några nu hafva anspelat, frågan nemligen, huruvida man nu bör göra
bestämmelserna sådana, att man derigenom åstadkommer en inskränk-
ning i stället för eu utvidgning af de politiskt röstberättigades antal.
25
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Det säger sig sjelf! att, om man bestämmer att den dubbla bevillnin-
gen skall inträda för dem, som hafva 800 kronors inkomst, det skall in¬
träffa att, till följd deraf att skatten blir väsentligt höjd, åtskilliga
skola söka undandraga sig densamma och att derigenom de politiskt
rösträttegandes antal kommer att inskränkas. Men dertill kommer utan
tvifvel, att åtskilliga taxeringsmyndigheter, som hafva politiskt intresse,
— och sådana finnas, såsom herrarne nogsamt känna — då skola för¬
klara, att de tycka synd om en del nuvarande valmän och följaktligen
komma att sätta ned dem till belopp af 700, 750, 795, ja 798 kronor.
■— Man har ju redan nu kända exempel på taxering till inkomst af
798 kronor! — Taxeras de till sådana belopp, komma de å ena sidan
att sakna politisk rösträtt, och det är ju kanske behagligt för vissa
taxeringsmyndigheter, som äro politiskt intresserade mot deras valrätt,
och å andra sidan behöfva de icke betala någon tilläggsbevillning och
deraf kan följa, att de begagna sig af ändringen och sålunda icke
öfverklaga beslutet; och det blir nog äfven så i många fall. Denna
synpunkt sysselsatte oss ju, såsom jag redan erinrat, något vid den
urtima riksdagen. Yrkandet att få en motsvarande ändring föll visser¬
ligen då, men icke med större majoritet än med 115 röster mot 104,
hvilken senare siffra visar antalet i denna kammare af dem, som icke
då ville inskränka den politiska rösträtten på detta sätt. Och jag
föreställer mig att på dem, som då utgjorde majoriteten, inverkade i
väsentlig mån det förnämsta anförandet, som då hölls på den sidan.
Jag behöfver icke säga, att det var från vår värderade vice talman.
Han yttrade då i fråga om detta yrkande, att det hade sagts, “att ett
bifall till utskottets förslag vore att lägga skatt på den politiska röst¬
rätten samt att, om man kan beröfva personer deras rösträtt genom
att variera med uppskattningen, så gäller detta icke alls denna bevill¬
ning, tv här är det endast fråga om år 1893, och denna bevillning
skulle således uttaxeras efter redan i år faststälda taxeringsgrunder. “
“Således kan sådant der“, fortsätter vice talmannen, “jag beröm ursäkt
jag säger krångel, icke komma i fråga, då det redan är faststäldt hvad
som i detta tall skall gälla. Riksdagen får fatta nytt beslut nästa
år och då kan det blifva andra bestämmelser, om så befinnes lämpligt".
Herr vice talmannen ansåg nog, att förslaget, sådant det vid urtima
riksdagen förelåg, ginge så att säga så in i den invecklade väfnad, som
var förfärdigad af vederbörande utskott, att det vore origtigt att lösa
upp någon maska, emedan man dermed löpte fara att rifva sönder det
hela. Han höll derför strängt på förslaget, och den svaga majoriteten
följde honom. Men jag hoppas och tror att de, som då följde honom,
gjorde det mer af omtanke att få det hela igenom än derför, att de
gillade förslaget och ansågo det med billighet och rättvisa öfverens¬
stämmande. Det sades då från den motsatta sidan att, om man en
gång kommit in på detta plan att låta dem, som hafva jemnt 800 kro¬
nor, betala extra för att hafva politisk rösträtt, så komme uet att
fortsättas en annan gång, då det vore fråga icke om 3<> öre, såsom då,
utan om den dubbla bevillningskronan, och jag hör samma uppfatt¬
ning gå igen i dag hos en så human man som min värderade vän,
herr Jansson i Krakerud. Han yttrade från denna plats för en stund
N;o 43.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för dr 1894.
(Forts.)
N:o 43.
26
Lördagen deri 6 Maj, f. m.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för är 1894'
(Forts.)
sedan, att han nog hade insett, att man icke borde sätta strecket så
der strax under de 800 kronor, utan i stället näst öfver, och han hade
yrkat derpå inom utskottet. Men det vore dock, menade han, icke
så farligt i år, det gälde nu endast år 1894 och kunde således icke
inverka på de val som skola ske i år. Ja, det kan man ju säga, men
gör icke kammaren en brytning med detta nu, så lär det icke ske
lättare, sedan man kommit in på den vanan att sätta dubbel bevill¬
ning som ett straff för dem, som åtnjuta politisk rösträtt. Jag tillåter
mig således lägga kammaren på hjertat, att den måtte forma sitt be¬
slut så, att åtminstone icke denna obillighet ingår i detsamma. För när¬
varande föreligga här två förslag, som synas mig i detta afseende vara
billiga -och politiskt kloka. Det ena är det, som utskottet framlagt,
och det andra är friherre Schwerins m. fl. reservation med en sådan
jemkning deri, som herr Hedlund föreslagit, nemligen att också i detta
fall de, som äro taxerade till jernnt 800 kronor, icke skola drabbas af
en extra skatt på politisk rösträtt. Jag skall icke för närvarande
göra något yrkande, utan blott uttala den lifliga förhoppningen, att ett
sådant beslut, hvars innebörd vore en minskning af den nuvarande
politiska röstbefogenheten, icke måtte af Andra Kammaren fattas.
Herr vice talmannen Danielson: Jag hade icke tänkt begära
ordet, men då den siste talaren återgaf en del af hvad jag yttrade
vid urtima riksdagen, kan jag icke underlåta att säga några ord. Det
förundrar mig verkligen, att herrarne vilja inblanda denna fråga med
den politiska rösträtten. Hvad har den politiska rösrätten att göra
med denna fråga? Här är ju hufvudsaken att öfverväga, hvar skatte-
förmågan kan förefinnas. Kunna herrarne med skäl påstå, att dessa,
som äro taxerade till 800 kronor, hafva någon synnerlig svårighet att
utgifva dessa 3 kronor 50 öre, hvarom här är fråga, eller som i Stock¬
holm blott 1 krona 50 öre. Jemför jag sådana personer på lands¬
bygden och äfven i städerna med de små jordegarne, är det väl icke
egentligt, att dessa små jordegare hafva fått sin bevillning tredubblad,
medan de som nu äro i fråga icke behöfva gifva ett enda öre för sina
inkomster under 800 kronor mer än förr. Tro herrarne verkligen, att
dessa i högsta fall 3 kronor 50 öre spela den roll, som här antydts,
och hvarför skall man blanda in här den politiska rösträtten. Det är
alldeles oförklarligt. Jag sade vid urtima riksdagen, att den då be¬
slutade tilläggsbevillningen gälde endast för 1894, och jag säger nu,
att förevarande förslag gäller endast för 1895 och att det bör gälla,
tills vi få en grundlig utredning, huruvida vi böra flytta ut skatte¬
gränsen och huru våra skatteförhållanden slutligen lämpligast böra ord¬
nas. Men att under nuvarande provisoriska förhållanden göra upp
en skala med 30 öre, 50 öre etc., tycker jag verkligen är något för
tidigt. Jag kan icke begripa, att flen,* som får skatta för 800 kronor,
kan hafva någon egentlig svårighet att utgöra denna tilläggsbevillning.
Jag är mycket med om en lindring jemväl för de små jordegarne,
och jag tror att det icke är omöjligt att finna någon utväg dertill.
Jag säger detta för att icke, då denna sak blifvit omtalad, de som
talat derför skola synas stå ensamna. ty de som innehafva dessa mindre
Lördagen den 6 Maj, f. in.
27
N:0 43.
fastigheter hafva onekligen mindre skatteförmåga än de, som skatta för
800 kronor. Vi hafva åtminstone på landsbygden den uppfattning att de,
som äro uppskattade till 800 kronor, äro folk i goda ekonomiska om¬
ständigheter och icke alls bland dem, som draga dagens tunga och
hetta. De hafva vanligen rock på ryggen, medan de andra hafva knappt
en tröja. Jag tycker derför, att man icke bör söka blanda in andra
saker och tala om den politiska rösträtten. Hvad hafva vi med den
nu att göra? Jag vill gent emot den förste talarens på stockholms¬
bänken antydningar, i fråga om de små fastigheterna, säga att vi, som
äro från landet, böra vara mycket försigtiga att lyssna till detta tal,
ty det kommer säkerligen att föra åt ett håll, der vi icke önska eller
kunna följa med.
Jag vill icke förlänga diskussionen, men har endast velat klargöra
min uppfattning i frågan. Jag har för öfrigt den åsigt, att vi icke
böra frångå hvad urtima Riksdagen lagt till grund, förr äu efter eu
grundlig utredning och sedan vi sett, huruvida och i hvad mån vi skola
utflytta skattegränsen. Jag ber derför att få yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till den af friherre Schwerin m. fl. afgifna reserva¬
tionen oförändrad.
Herr Hedin: Min ärade vän på vice talmans-platsen frågade: tro
herrarne verkligen, att det för vederbörande är någon svårighet att
utgifva dessa o kronor 50 öre? För personer med t. ex. 800 kronors
årsinkomst, personer, som hafva en talrik familj att draga försorg om,
kan verkligen ett tillägg af 3 kronor 50 öre betyda ganska mycket.
Kanske icke under alla förhållanden, i alla rikets kommuner. Man
kan säga, att uti en kommun, der den direkta skatten till stat och
kommun utgör sammanlagdt 10, 11, 12 kronor, der är det icke så
förfärligt vidtutseende för en 800-kronors-man att få detta belopp
ökadt med några kronor till; men i de kommuner, der för en 800-
kronors-man den direkta skatten till stat och kommun utgör 40 — 50,
50—60, 60—70 kronor — ty sådana kommuner finnas, såsom hvar
och en kan inhemta af sista kommunalstatistiken -— der betyder det
nog något att få ytterligare 3 kronor 50 öre lagda till eu sådan summa,
som jag nyss nämnde, när hela årsinkomsten icke uppgår till mer än
två tredjedelar af — vårt riksdagsarfvode.
Herr vice talmannen ville icke vara med om någon lindring förr,
än man hade fått en slutlig utredning. Jag igenkänner uti detta
yttrande liksom ett eko af den klassiska reservation, som blifvit af-
gifven utaf ett antal utskottsledamöter af Första Kammaren, eu reser¬
vation, så klassisk, att den skulle kunna anses vara skrifven på ett
slags skattelatin. De ärade herrarne finna det betänkligt att gå med
på “ofta återkommande rubbningar i beskattningsgrunderna". “Ofta
återkommande rubbningar i beskattningsgrunderna“. Hafva de då
afslagit allt hvad Kong!. Maj:t föreslagit? Nej, visst icke. Det är
blott en punkt, som det synes hafva synnerligen intresserat dem
att göra motstånd emot. Detta tal om “ofta återkommande rubbnin¬
gar i beskattningsgrunderna" är ett fåkunnigt tal. Det finnes för skatte¬
lagstiftaren helt säkert icke någon svårare uppgift än den att grund-
Angåendc
särskild till-
läggsbevillning
för är 1894.
(Forts.)
N:o 43.
28
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Angående lägga en rättvis inkomstbeskattning. Man får der pröfva sig fram
r“rSsbeviUnin oc^ c^et långsamt — flere gånger upprepade, flere gånger ändrade för-
för Trissa?. sök misslyckas. Detta har man fulleligen insett i t. ex. Norge, der man
(Forts,) uti lag om inkomstskatt velat fastställa, i hufvudsak taladt, formerna
för taxeringen, men åt ett särskilt s. k. skattebeslut, som är beroende
utaf hvarje storting, hänvisa just sådana frågor som den, om hvilken
nu här tvistas, emedan man har insett, att dessa frågor om olika be¬
skattning utaf inkomst, härflytande ur olika skattekällor, om inkomst¬
beskattningens progression, om den rätta beskattningsprocenten m. m.,
sådana frågor löser man icke i ett slag, om man öfver hufvud kan
hoppas att någonsin få dem lösta på ett sätt, som kan sägas vara
fullt öfverensstämmande med rättvisan.
Det har visserligen icke varit alldeles oväntadt för mig, men jag
tillåter mig ändå att beteckna det såsom karakteristiskt, att Konun¬
gens rådgifvare, som äro så ifrige att taga del i debatten, när det
gäller att förfäkta kongl. äskanden om anslag eller att försvara ett
sådant skötebarn som Sassnitz-routen eller ett annat sådant skötebarn
som utverkande af statsanslag för garanterande af 5 procents ränta
åt kapitalister på deras aktier i spekulationsföretag — att dessa samme
kongl. rådgifvare nu hafva helt och hållet abandonnera! Kongl.
Maj:ts proposition. Hvarför, herr talman, hvarför se vi icke i ett så¬
dant ögonblick som detta, då det handlar om en Kongl. Maj:ts pro¬
position, hvilken afser att visa någon liten grad af billighet mot de
mest betungade i samhället —- hvarför se vi icke nu den eljest i tid
och otid så mycket omtalade blågula flaggan? Hvarför se vi icke den
blåsa öfver ett fartyg med Sveas namn, stickande ut med herr finans¬
ministern om bord i afsigt att försöka ur de kringsvärmande reservan¬
ternas händer rädda åtminstone några spillror utaf strandvraket af en
kongl. proposition?
Den talare, som först i dag hade ordet på reservanternas vägnar,
tycktes göra till sjelfva tyngdpunkten uti sin argumentation det sista
stycket uti motiveringen till hans med flere Andra Kammar-leda¬
möters reservation, uti hvilket det heter: “Intill dess genom revision
af bevillningsförordningen sådana åtgärder hunnit vidtagas, att alla,
som ega mindre förmåga att bära de genom försvars- och skatte¬
frågornas lösning uppkomna bördorna, erhålla skälig lindring, synes
det oss i alla händelser vara af stor vigt, att undantag härifrån icke
af Riksdagen göres för någon särskild klass af skattskyldige. “ Hvil¬
ken särskild klass af skattskyldige är det då fråga om här? Det är
fråga om de besittningslöse i motsats mot de i första stycket omtalade
“små fastighetsegarne“, dessa, som dock ega någonting annat än, så¬
som de andra, blott inkomsten af sin arbetskraft, när arbete finnes att
få. Hvarför skulle det vara vådligt att visa någon billighet mot dem?
Är det dessa till största delen rösträttslöse medborgare, som sedermera
skola hindra reformens fortsättning, när den och om den en gång
mognar?
En annan ledamot af bevillningsutskottet har sagt, att afgöran-
det af denna fråga i öfverensstämmelse med utskottets majoritets för¬
slag icke har någon politisk betydelse. Jo, herr talman, det har dock
29
N:o 43.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
sin betydelse, det bar en politisk betydelse, om man, på grund af
tysta förbehåll och i öppen strid med hvad man en gång lofvat, låter
de besittningslöse veta, att de nu skola, utom med sina svåra tull¬
skatter, få bidraga äfven med ökad inkomstskatt för att täcka hålet
efter afskrifna grundskatter och indelningsverk. Det betyder något,
om Andra Kammaren här rättar sig efter Första Kammare-åsigten eller
icke. Skall den lilla gärd åt rättvisa, som här är i fråga, förvägras de
små i samhället, så saknar detta icke sin politiska betydelse. Det gör
tills vidare ingenting, att Första Kammaren står som eu mur mot all
förnuftig samhällsutveckling. Men om den dag kommer en gång, herr
talman, då hela den stora rösträttssaknande massan i detta land skulle
helt och hållet förlora förtroendet till Andra Kammarens rättvisa och
billighetskänsla, då är ofärd nära, och derför har det beslut kammaren
nu här går att fatta äfven en politisk betydelse.
Tillåt mig, herr talman, att göra en liten jemförelse mellan detta
år och året 18831 Då hade Kongl. Maj:t föreslagit en fullständig lös¬
ning utaf de med hvarandra kombinerade försvars- och skattefrågorna.
^ i veta, att det förslaget föll på Första Kammarens motstånd, föll till
vår olycka — nu åtminstone måtte hvar och eu veta, huru olycklig
den utgången var. Men ehuru då ingen lösning kom till stånd be¬
träffande grundskattefrågan, så beslöt Riksdagen en skattelindring till
förmån för de minst bemedlade. Riksdagen beslöt att höja det skatte¬
fria existensminimum. Den beslöt att höja det bevillningsfria afdraget.
Den medgaf en utöfver den allmänna regeln gående ytterligare höjning
af detta bevillningsfria afdrag i sådana fall, der antingen synnerligt
hög bostadskostnad eller eljest särskild! ömmande omständigheter på¬
kallade eu sådan. Den beslöt för det fjerde afskaffande af den per¬
sonlig,^ skyddsafgift^. Den beslöt för det femte afskaffande af den
personliga fattigvårdsafgiften. Den beslöt för det sjette upphörande
af den dittills existerande fakultativa lärjungeafgiften för barnen i folk¬
skolorna. Den beslöt för det sjunde förvandling från obligatorisk, så¬
som den dittills varit, till fakultativ af den personliga folkskoleafgiften;
hvarjemte den slutligen med erkännansvärd omsorg beslöt formligt och
uttryckligt förbud mot påläggande af sådana personliga skatter, som
icke äro uttryckligen auktoriserade genom lag, ett förbud, som, ehuru
det ännu icke på långt när har lyckats blifva fullständigt kändt och
åtlydt öfver hela landet, dock i icke oväsentlig mån har inskränkt den
olagliga kommunalbeskattningen. Denna 1883 års skattereform till för¬
mån för de minst bemedlade i samhället var icke någon stor gerning;
men om densamma gäller, att detta något dock var bättre än intet,
och denna reforms värde förringas icke deraf, att den var en helt och
hållet frivillig på samma gång som fristående gärd af billighet mot de
små i vårt land. — Hurudan är ställningen nu tio år efteråt? Hvad
Riksdagen år 1883 eftergaf, det har Riksdagen genom sin skatt på
industrialster och genom sin skatt på de nödvändigaste lifsmedel mång¬
dubbelt tagit igen. Riksdagen bar pålagt den ökade värnpligten.
Den har icke utsträckt rösträtten. Och nu skulle den säga: för
försvarsbördornas ökande, för bestridande af kostnaderna för afskrif¬
ning af grundskatter och indelningsverk skola vi icke blott behålla
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för är 1894.
(Forts.)
N:o 43.
30
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för år 1894.
(Forts.)
lifsmedelstullarnes börda på de svagaste skattdragande!^ skuldror;
vi skola också låta dem bära ökad inkomstskatt! Kanske, herr tal¬
man, har ett sådant beslut af Andra Kammaren en mera vidtgående
betydelse, än någon nu här inför sig vill erkänna. Man skall se -det
en gång, om beslutet blir af.
Med herr Hedin förenade sig herrar John Olsson, Linder, Fr.
Berg, Höjer, Aulin och Nordin.
Herr Svensson från Karlskrona: Herr talman! Jag skall be att
få instämma i det yrkande, som herr grefve Hamilton gjort, om bifall
till utskottets förslag, samt tillkännagifva, att, i händelse af omröstning
mellan detta förslag och de öfriga föreliggande förslagen, jag kommer
att rösta för bifall till utskottets.
Herr Hammarström instämde häruti.
Herr vice talmannen Danielson: Då här talats så mycket om
“de små1' i samhället, så får jag saga, att jag icke tror, att det egent¬
ligen är dessa, som beröras af den nu föreliggande frågan, ty det är
ju nu icke tal om att lägga några nya skatter på dem, och det är
icke fråga om alla de personer, som äro uppskattade till en inkomst
af mindre än 800 kronor. Dem behöfver man således icke tala om.
Jag glömde nyss att vidröra en sak, som en annan talare seder¬
mera omnämnt, nemligen att denna lindring skulle komma icke endast
dem till godo, som äro uppskattade för inkomst af arbete, utan äfven
inkonftttagarne af kapital, och det kan väl icke vara rätt att befria
äfven sådana från tilläggsbevillning.
Hvad sedan beträffar herr Hedins tal om norska förhållanden och
svenska folket, så hör den saken icke hit, och det är icke värdt att
taga frågan så högstämdt. Jag tror det är bättre att föra ren flagg
och icke bry sig om att tala om norska förhållanden.
Då jag nu hört, att Första Kammaren antagit friherre von
Sclnverins reservation, så anser jag, ehuru jag vet att detta klingar
illa på ett håll, att detta är ett bifall till Andra Kammarens utskotts-
ledamöters mening och att äfven denna kammare således bör bifalla
reservationen, och jag vidhåller derför mitt yrkande om bifall till den¬
samma.
Herr Forsell: Herr talman! I motsats till den siste talaren, som
påyrkat, att kammaren måtte i likhet med Första Kammarens beslut
i denna sak antaga reservationen, vill jag beklaga, om denna kammare
fattade sådant beslut.
När den urtima Riksdagen behandlade frågan om den tilläggs¬
bevillning, hvilken blef erforderlig för att fylla de statsbehof, som upp-
kommo genom den urtima Riksdagens beslut, voro vi här i kammaren
några stycken, som påyrkade, att de, hvilkas inkomst icke öfverstiger 800
kronor, borde blifva befriade från tilläggsbevillning. Under diskussionen
då trodde jag mig verkligen finna erkännande af denna princips riktig¬
het, och det uttalande, som vice talmannen då gjorde, stärkte mig i
den tron att det beslut, som då fattades, eller att uttaga tilläggs-
Lördagen den 6 Maj, f. m. 31
bevillning af alla, hvilkas inkomster uppgingo till 800 kronor och der¬
öfver, blott var provisionelt, och att, när saken å nyo skulle komma
under behandling, det icke ens skulle ifrågasättas att vidare tillämpa
denna princip. Jag blef derför öfverraska^ af hvad jag nu hört från
vice talmannen, och hade han icke fält det yttrande, som han nyss
gjorde, så hade jag kanske icke tagit ordet i denna fråga. Men jag
kan icke tiga, då jag finner mig sviken i de förhoppningar, jag hyst
på grund af uttalanden vid urtima riksdagen, eller att alla, hvilkas in¬
komster icke öfverstiga 800 kronor, icke skulle påföras tilläggsbevillning.
Nu låter det emellertid annorlunda från vice talmannen. Nu säger
han, att jordegaren får sin bevillning tredubblad utan någon eftergift
i densamma för mindre jordegare. Men han glömmer, att i samman¬
hang härmed får jordegaren år efter år åtnjuta afskrifning på de
grundskatter och den rotering, som han hittills haft; skatter, som
många gånger öfverstigit den tilläggsbevillning, som nu skall betalas.
Vice talmannen glömmer också, att den bevillning, som man nu åläg¬
ger icke jordbrukare, är en ny skatt, som afser att ersätta de grund¬
skatter som efterskänkts jordbruket. Man bör följaktligen icke göra
dylik jemförelse i detta hänseende, ty den är icke tillämplig, då den
ena skattegruppen, jordbruket, går att blifva befriad från gamla skatter
och den andra, alla öfriga näringsfång, går att erhålla nya sådana.
Jag har hört en annan talare anställa jemförelse mellan bevill-
ningen för kapitalvärdet af en fastighet och för inkomsten af ett mot¬
svarande rörligt kapital och kommit till det slut, att det förstnämnda
är högre beskattadt än det sistnämnda. Detta är emellertid ej förhållan¬
det. Man glömmer vid denna jemförelse, att förutom det i jordbruks¬
fastighet nedlagda kapital, är medelst jordbruksbevillningen äfven be¬
skattadt jordegarens eget arbete och hans rörelsekapital. Om man
lägger tillsammans dessa faktorer, nemligen fastighetens kapitalvärde,
rörelsekapitalet och produkten af egarens arbete, och jemför den bevill¬
ning, som härför utgår i form af fastighets bevillning, med den bevill¬
ning, som erlägges för med fastighetsvärdet lika rörligt kapital, skall
man i stället finna, att jordbruksnäringen är för lågt beskattad jemförd
med andra näringar.
Det kan vara rätt intressant att taga fasta på ett uttryck af en
talare på skånebänken om ett förhållande, hvilket, enligt hvad jag för
min del också tror, nog kommer att inträffa, och hvarigenom ytterligare
skattelindring kommer att tillskyndas jordbrukare. Han sade sig för¬
moda, att vid kommande taxeringar fastighetsvärdena antagligen komme
att nedsättas. Men huru stämmer detta öfverens med de kalkyler,
som finnas angifna i statsrådsprotokollet, och i hvilka man utgår från
det antagande, att fastighetsvärdena skulle växa med det kapitalisera-
de beloppet af de afskrida grundskatterna. Jag ber blott att få på¬
peka detta förhållande.
Jag skall icke upptaga kammarens tid vidare, utan vill blott yrka
bifall till utskottets förslag.
N:o 43.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för är 1894.
(Forts.)
Herr Broström lörenade sig med herr Forsdi.
N:o 43.
32
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för år 1894.
(Forts.)
Herr Fjällbäck: Man har sökt göra denna fråga till en liten
fråga och den är också liten i hvad den berör statsverkets inkomster,
men den är icke liten, då man ser på det antal personer, som skulle
drabbas af denna tilläggsbevillning. Jag har sett efter i den tabell,
som åtföljer statsverkspropositionen, och deri funnit, att på landsbygden
omkring 30,000, i Stockholms stad 27,000 och i öfriga städer likaledes
27.000 personer skulle genom antagande af reservanternas förslag få
ökade skatter. Det sammanlagda beloppet af denna ökning utöfver
hvad utskottet föreslagit skulle blifva 343,000 kronor, derutaf 111,000
på landsbygden, 86,000 i Stockholm och 144,000 i öfriga städer.
Naturligtvis kommer dock icke hela detta belopp att inflyta till stats¬
kassan, enär, såsom redan i den kongl. propositionen påpekats, restan-
tierna uppgå till 98,000 kronor och sannolikt, om bevillningen ökas,
komma att stiga i högst betänklig grad, antagligen till omkring 150,000
kronor. Således, om vi taga reservanternas förslag i stället för ut¬
skottets, skulle detta kanske i sin helhet inbringa statsverket omkring
200.000 kronor mera. Det kan alltså icke vara denna obetydliga in¬
komst för statsverket, som herrarne äro så måna om, utan det måtte
vara någonting annat, som vållar detta intresse för reservanternas för¬
slag. Detta andra, fast man icke vill uttala det, tror jag är, att man
vill göra denna urtima bevillning till en så att säga extra urtima
straffskatt, och man har börjat just vid det politiska strecket för att
markera, att alla, som hafva politisk rösträtt, skola få ordentligt smaka
på frukterna af de urtima besluten. Tages skatten ur denna synpunkt,
så kunde det blifva frestande att vara med om reservanternas förslag,
ty det skulle i sina efterverkningar medföra ganska goda följder, sär-
skildt med hänsyn till åtskilliga af våra småstäders skattegifvare, som
förut varit så ifriga för de urtima besluten, och det skulle säkerligen
komma att verka afkylande på dessa.
Den ärade talaren inom bevillningsutskottet på vermlandsbänken
påstod, att personer, som hafva 36,000 kronors kapital, skulle enligt
Kongl. Maj:ts och utskottets förslag befrias från tilläggsbevillning.
Detta är icke förhållandet, ty just vid denna siffra skulle tilläggs-
bevillningen börja att tillämpas i sin helhet. Samme talare sade vidare,
att ett bifall till utskottets förslag skulle väcka betydligt missnöje i
landet. Jag kan dock icke tro, att det skulle framkalla missnöje, att
man söker lindra bördorna för de mindre skattdragande; men att
antagandet af reservanternas förslag komme att väcka missnöje inom
landet, derom kunna den ärade talaren och kammaren vara öfver-
tygade.
Fn talare på geflebänken yrkade nyss bifall till reservanternas
förslag. Jag behöfver icke påminna honom eller kammaren om huru¬
ledes han, då samma fråga debatterades under den urtima riksdagen,
yrkade bifall till herr Gumselius’ m. h. förslag och således då äfven
antagligen röstade för det. Han har således sedan den tiden ändrat
åsigt i denna fråga utan att angifva något skäl dertill, och jag har
derför velat erinra om denna hans förändrade ståndpunkt.
Vice talmannen påpekade, att 800 kronor på landet äro en stor
summa, och han ansåg, att de personer, som hafva en sådan inkomst,
33
N:o 43.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
äro ganska förmögna. Jag vill icke bestrida detta, särskildt i fråga
om vissa orter af vårt land, men derför borde, om man står på reser¬
vanternas ståndpunkt, sättet för denna tilläggsbevillnings utgörande
hafva bestämts så, att de personer, som skatta för t. ex. tre bevillnings-
kronor, skulle drabbas af densamma och de andra gå fria. Nu kommer
denna tilläggsbevillning att drabba mycket längre ner i Stockholm och
de större städerna med högre lefnadskostnader än på landet, der dessa
kostnader äro billigare. I bevillningsförordningen stadgas, att det
bevillningsfria afdraget kan höjas med 200 kronor, och detta afdrag
borde också hafva varit med här, men det har man glömt bort. Då
vice talmannen påpekade, att denna summa, 800 kronor, är stor på
landet, så ber jag att få säga honom, att denna summa är eu liten
summa här i Stockholm. Det är en inkomst, på hvilken en familj
här blott med knapp nöd och den största svårighet kan draga sig
fram. Herrarne veta nog, hvad det kostar att lefva i Stockholm, och
jag tror icke, att herrarne på de fyra månader, som herrarne äro här,
få mycket öfver på 800 kronor, och på den summan skall en familj
lefva hela året. Denna tilläggsbevillning kommer således nog att för¬
orsaka åtskilligt missnöje.
Jag fick i dag i tidningarna se nya landtmannapartiets program,
och det gladde mig mycket att se, det detta parti nu anser sig behöfva
ett program. I fråga om skattelagstiftningen hette det, att denna bör
gå i den retning att, så vidt möjligt är, hänsyn tages till hvars och
ens skatteförmåga. I gamla landtmannapartiets program talas det om
bättre ordnade grunder för beskattningen efter den verkliga skatte-
förmågan. 1 dag erbjuder sig således för första gången tillfälle för
dessa båda partier att visa, huru de vilja tillämpa sina program. Huru
vill man göra detta? Äro program blott till för valmännen och icke
för riksdagsmännen? Se vi på diskussionen, så synes det, som om
programmet skulle vara uppgjordt för valen i höst, men som om man
icke nu behöfde rätta sig derefter. Icke kan man väl påstå, att i
reservanternas förslag tagits hänsyn till hvars och ens skatteförmåga,
ty enligt detta skall den, som har 800 kronors inkomst, drabbas i
lika mån af sitt skattepligtiga belopp som den, som har 80,000 kronors
inkomst. Herrarne måste medgifva, att detta är orimligt.
Herrarne hafva talat om de små fastighetsegarne på landet och
jag skulle gerna för min del vara med om bifall till Stormats Mathias
Olssons reservation i denna punkt, då jag icke har någonting emot,
att de små fastighetsegarne också få åtnjuta afdrag, men skulle de få
afdrag, så är det åtskilliga svårigheter, som följa dermed. Jag vill
blott påminna derom, att här i Stockholm finnas bostadsföreningar,
der arbetarne hafva små andelar i stora fastigheter. Det finnes bostads¬
föreningar med fastigheter till värde af nära tio millioner kronor. Det
är tusental, som ega del i dessa stora hus, och de äro icke förmögnare
än de, som ega en hemmansdel, men för dem är det en omöjlighet
att erhålla någon skattelindring, ty fastigheten beskattas i sin helhet,
så att en sådan lindring för de små fastighetsegarne skulle icke lända
till deras förmån.
Jag skall, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag. Jag kan
Aflura Kammarens Prot. 1S9S. K:o j(S.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för år 1894.
(Forts.)
3
N:o 43.
34
Angående
särskild till-
läqqsbevillninq
för år 18SJf.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj, f. m.
icke i likhet med vice talmannen framhålla Första Kammarens beslut
som ett skäl för bifall till reservanternas förslag. Det är snarare ett
skäl för motsatsen. Jag hörde icke den ärade vice talmannen fram¬
hålla Första Kammarens beslut i grundskattefrågan såsom ett skäl att
yrka afslag å den frågan, så jag vet icke hvarför han just nu åberopar
Första Kammaren såsom en auktoritet och föresyn för oss. Vi skola
också komma i håg, att vi genom urtima Riksdagens beslut lade allmän
värnpligt på alla personer i viss ålder, oafsedt deras inkomster, men
vi gåfvo dem icke någon som helst lindring, utan för att denna kam¬
mare skulle kunna få bifall till grundskatteafskrifningen, så lemnade
man, om jag så får säga, ut de mindre bemedlades arbetskrafter och
biföll Första Kammarens yrkande i detta afseende. Det är icke nog
med, att man gjort detta, utan nu fordrar man till och med, att dessa
små inkomsttagare skola i sin mån betala grundskatterna. Jag kan
för min del icke finna, att detta är öfverensstämmande med billighet
och rättvisa, lika litet som jag kan finna det rigtigt, att båda partierna
nu stå färdiga att frångå de program, som de för några dagar sedan
antagit.
Herr Hedin: Bland de många märkvärdiga och underliga beskyll¬
ningar, som jag i mina dagar fått uppbära, är den en af de konstigaste,
att jag skulle i debatten angående bevillningsutskottets betänkande
n:o 24 hafva oberättigadt inblandat “norska förhållanden11. Jag har,
herr talman, såsom ett stöd, bland derå andra, för min mening, att
man endast genom att långsamt känna sig för kan komma till en
rättvis inkomstbeskattning, anfört den omständigheten, att, när inkomst¬
beskattning äfven till staten nu nyligen blef i Norge införd, man der
klufvit lagstiftningen derom i dels en lag, som endast kan på sedvanlig
lagstiftningsväg ändras, och dels en s. k. “skattebeslutning“,^ hvilken
behandlas på vanlig finanslagstiftningsväg. Men hade jag haft någon
aning om, att nämnandet af en norsk lag skulle på vissa personer
kunna verka rent af såsom ett rödt kläde, så skulle jag hafva valt
mitt exempel från annat håll. Nu är emellertid olyckan skedd, och
jag får stå mitt kast.
Herr Stjernspetz: Jag vet mycket väl, att det finnes många
i denna kammare, som genom öfverraskning vilja genomdrifva ett bifall
till reservanternas förslag, men icke för ty och trots ropen på proposi¬
tion måste jag bestämdt uppträda mot nämnda reservation och de
herrar, som önska den hastigt och lustigt antagen och derför nu ropa
på proposition. Saken är allt för vigtig för att den skulle kunna ned¬
tystas. Jag skall emellertid icke sätta kammarens tålamod på för
hårdt prof, ty saken kan snart blifva utredd.
Under talet om skatteregleringen vid urtima riksdagen förklarade
majoriteten, att den skulle lindra skatten för de små i samhället. \ i
hafva nu sett partiprogram, senast det, som nya landtmannapartiet
uppsatt, och på dessa finnes också upptaget, att man skulle lindra
skatten för de mindre bemedlade. Huru stämmer detta öfver ens med
det beslut, som nu föreslagits? Det är ju alldeles stick i stäf mot alla
Lördagen den 6 Maj, f. m. 35
dessa vackra löften och program. Oaktadt vice talmannen säger, att
det icke galler de mindre bemedlade, så ber jag få fästa herrarnes
uppmärksamhet derpå, att utskottets förslag håller sig strängt till den
bevillningsförordning, som vi förut hafva med dess gradationer i lindring
för beskattning. . Utskottets förslag närmar sig mest vår nuvarande
bevillningsförordning. I denna förordning har man noga sett sig före
vid bestämmande af de lindringar, som i densamma finnas för vissa
kategorier. Jag har icke förut hört någon här, förr än nu vice tal¬
mannen, säga, att de, för livilka lindringen enligt bevillningsförordningen
äi afsedd, icke äio småfolk, utan rika ock mycket förmögna personer
som kunna bära äfven en ökad beskattning för afskrifning af grund¬
skatterna och indelningsverket. Det är af dessa skal, som jag anhåller
och ber, att ni, mine herrar, oaktadt riksdagen är långt framskriden
och ni hafva brådt om, dock måtte besinna hvad frågan gäller och
icke låta genom öfverraskning förmås att fatta ett beslut, som är
stridande emot majoritetens i denna kammare i dylika frågor förut i
allmänhet uttalade uppfattning. Det ser ut, som om det icke vore
Andra Kammarens förtroendemän, som skrifvit denna reservation, utan
den är tydligen skrifven i kompani med andra intressen.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslå»
O
I detta yttiande instämde herr Gustaf Ericsson.
Herr Månsson: Ilerr talman! Endast- några få ord. Den siste
talaren sade, att man sökte genom en öfverraskning eller eu öfver-
lumpling förmå kammaren att fatta detta beslut. Jag tycker icke,
att man har skäl att säga detta, när vi nu snart debatterat denna
fråga i två och en half timme. Och för öfrigt synes det mig att när
man icke frångår det beslut, som fattats vid urtima riksdagen och
som redan nu 1 vissa fall är gällande, man icke kan tala om, att detta
skulle vara en öfverraskning. Det har här skarpt uttalats, att man
icke skulle vilja se till och utöfva billighet mot de små i samhället
utan genom denna lagstiftning på de små vilja lägga lika stora skatter
som på de mycket stora mkomsttagarne. Ja, en ärad talare på
stockholmsbänken sade, att man tager samma skatt af den, som skattar
för åttahundra kronor, som af den, som skattar för åttio tusen kronor
och frågar, om det kan vara rimligt. Men kan han verkligen mena så,
som orden folio sig? Det är ju absolut orätt. Först och främst skattar
hvar och en efter sina inkomster i proportion och för det andra har
den, som skattar för åttahundra kronor sitt bevillningsfria afdrag, som
är fyrahundrafemtio kronor i allmänhet och i Stockholm sexhundra¬
femtio kronor. Efter detta sista afdrag utgår skatten sålunda för ett-
hundrafemtio kronor, hvilket gör eu krona och femtio öre. Det är
dessa 1,60 som vi så mycket disputera om. Det är som sagdt en och
femtio i Stockholm, och jag tror icke att det är så mycket att tala
om, äfven om vi erkänna att lefnadsförhållandena visst i många fall
kunna vara dyrare här. Men å andra sidan är det på åtskilliga andra
ställen fullt ut lika dyrt som här. Eu annan sak deremot är vigtigare
och det är, att man vill hafva alla möjliga rättigheter. Man vill hafva
N:o 43.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
fSr år 189/,.
(Forts.)
N:o 43.
36
Angående
särskild till-
läggsbevillnmg
för är 1894.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj, f. m.
rätt att rösta, rätt att deltaga i allt, som rör landets väl och ve, men
betala, det vill man icke. Man vill blott hafva rättigheter, men inga
skyldigheter. Det är det, som här så lifligt uttalas. Jag tycker, att
man bör ställa sig på en annan ståndpunkt. Jag vill, att man sjelf skall
i någon mån känna, huru de beslut, som man fattar, drabba. Och
när jag ser på de många små hemmansegarne och fastighetsegarne,
som arbeta från solens uppgång till dess nedgång och lefva i knappa
omständigheter, och dervid finner, att dessa icke kunna få någon lindring
i detta afseende, är det då icke ganska naturligt, att jag är med om
att fatta det beslut, som här föreslagits af flera reservanter i utskottet
och som Första Kammaren redan bifallit. Jag tycker, att man går
så långt i detta fall, som rimliga anspråk kunna fordra.
Hvad sedan den omständigheten beträffar, att vi, derför att Första
Kammaren fattat detta beslut icke skulle följa det, så vill jag vända
om den satsen och säga, att det är Första Kammaren, som gått in på
Andra Kammarens reservanters beslut. Det är deras beslut i utskottet,
som här föreligger i form af reservation och hvartill jag nu vill yrka
bifall. Jag gör detta yrkande så mycket hellre, som det nu skall
företagas en utredning om vår bevillningsförordning. Jag är öfvertygad
om, att vi icke kunna fatta något rättvisare beslut, förr än en utredning
försiggått, och jag ber derför att få yrka bifall till friherre von Schwe-
rins m. fl. reservation.
Herr Persson i Mörarp: Blott några få ord. Jag ber att endast
få såsom min enskilda mening uttala, att jag skulle vilja vara med om
det förslag, som af herr Hedlund framstälts, hvarigenom befrielse från
tilläggsbevillningen skulle ega rum för alla dem, som icke hafva in¬
komst som öfverstiger 800 kronor. Det är detta, som tilltalar mig mest.
Jag kan icke neka till, att jag äfven skulle kunna vara med om
utskottets förslag, derest icke den omständigheten förelåge, att man
derigenom också skulle befria sådana inkomsttagare, som hafva sin
inkomst af kapital, hvilket jag anser vara rent obilligt i jemförelse
med de många andra, som icke befrias i detta afseende. Det är blott
detta jag velat säga med anledning af dagens diskussion. Dessutom
vill jag tillägga, att jag vid detta ärendes förberedande behandling i det
särskilda utskottet vid urtima riksdagen ansåg det vara olyckligt att
sätta strecket för tilläggsbevillningen så, att det skulle sammanfalla
med det politiska rösträttsstrecket,
Häruti instämde herr Olsson i Ornakärr.
Herr Jansson i Krakerud: Jag skall be att med några få ord
få bemöta, hvad herr Stjernspetz yttrade mot den reservation, som af
herr friherre von Schwerin och mig in. fl. blifvit afgifven vid den nu
föreliggande punkten af bevillningsutskottets betänkande. Vår reserva¬
tion afser nemligen just skattelindring för de minst bemedlade; och
det var derför, att vi reservanter icke lyckades inom utskottet genom¬
drifva denna princip, som vi ansågo oss böra afgifva vår reservation.
Skulle nu denna kammare komma att i likhet med Första Kammaren
37
N:o 43.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
antaga reservationen, så har kammaren — såsom vi i vår reservation fram¬
hållit — sagt, att kammaren gillar flen föreslagna skattelindringen för de
minst bemedlade men icke vill gå så långt, att lindring skall åtnjutas
äfven af de för inkomst af kapital taxerade. Vi reservanter hafva
sagt, att vi gilla skattelindring för de små inkomsttagarne af arbete,
men att vi äfven önska lindring för de mindre fastighetsegarne. Om
nu kammaren fattar sitt beslut i enlighet med reservationen, har så¬
ledes äfven Riksdagen sagt detsamma, och då har man anledning an¬
taga, att den revision af bevillningsförordningen, som är att motse,
skall komma att gå i samma rigtning som Riksdagens beslut. Der¬
igenom skulle de verkligen minst bemedlade i samhället få skattelindring,
men icke några kapitalister. Det synes mig, som om ett sådant beslut
skulle vara rigtigt och icke alls stridande mot det program, om hvilket
herr Stjernspetz här talat.
Herr Bengtsson: För min del kan jag mycket väl instämma
i de vackra uttalanden, som blifvit gjorda om befriande af de minst
bemedlade i samhället från den ifrågavarande tilläggsbevillningen. Men
det förefaller mig egendomligt, att, då man icke vill gå så långt som
att skipa rättvisa åt alla de mindre bemedlade, man dock vill gifva
en del eu längre gående skattelindring, än hvad reservanterna föreslagit,
och bland dem sådana, som äro för inkomst af kapital taxerade. Herr
grefve Hamilton sade i sitt anförande, att han icke kunde förstå,
hvarför man skulle vara mot, att en granne finge skattelindring, derför
att man icke sjelf kunde få en sådan. För min del får jag bekänna,
att det icke förefaller mig märkvärdigt alls utan tvärtom naturligt.
Ty jag anser, att ju längre man utsträcker lindringen för den ena, ju
större orättvisa begår man mot den andre, som är lika berättigad
härtill — men som det oaktadt icke alls får någon lindring. Kunde
man bereda befrielse från denna tilläggsbevillning för alla mindre be¬
medlade, då skulle jag vara med derom, men då man icke kan det,
så anser jag, att man icke kan göra något annat än bifalla reservan¬
ternas förslag. Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till den
af friherre von Schwerin m. fl. afgifna reservationen.
Herr Jönsson i Gammalstorp instämde häruti.
Herr Stjernspetz: Blott några få ord för att bemöta den siste
talaren. Han sade, att det vore en orättvisa, om eu del af de minst
bemedlade finge skattelindring, ifall icke alla finge sådan. Jag skall
då för det första be att fä fästa hans uppmärksamhet på, att de
mindre jordegarne i verkligheten fått en lindring genom afskrifning af
grundskatterna. De hafva redan fått lindring, och derför anser jag
ingen orättvisa skulle begås mot dem. För det andra tror jag, att
det är skilnad mellan det stora flertalet af de små fastighetsegarne
och dem, som lefva på inkomst af sitt arbete, just i afseende på be¬
skattningen af arbetskraften, emedan för de förra arbetskraften skulle
blifva alldeles obeskattad. Derför håller icke ett sådant resonnement
om orättvisa mot dessa små fastighetsegare streck, då de i verkligheten
Angående
särskild till-
läggsbeviUning
för är 1894.
(Forts.)
N:o 43. 38 Lördagen den 6 Maj, f. m.
Angående fått lindring och få sådan för hvarje år. Ty om äfven de skulle, så-
sarskiid till- som föx-eslagits, blifva befriade från tilläggsbevillningen, skulle en egare
för*är 1894° fastighet, hvars uppskattade värde ej öfverstiger 1,000 kronor, blifva
(Forts.) alldeles skattefri, och äfven hans arbete blefve heller icke beskattadt.
Han komme derigenom i en, jemförelsevis med en vanlig kroppsarbetare,
alldeles privilegierad skattefri ställning, ehuru han naturligtvis framför
denne borde kunna antagas vara mycket välbergad såsom egare af hus
och jord intill 1,000 å 3,000 kronors taxeringsvärde. Detta skulle
väl vara en mycket ofta uppstående skriande ovättvisa, i jemförelse
med de få fall då några s. k. små kapitalister kunde komma att gå
fria, hvilkas antal dock är så försvinnande litet mot den stora mängden
af arbetare. Jag tror dessa skäl icke vara hållbara och icke af det
värde, som talaren sökte gifva dem.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Jag skall be att få vända mig
mot den siste ärade talaren. Han yttrade, att de mindre fastighets-
egarne finge skattelindring genom grundskatteafskrifningen. Jag vill
häremot erinra om, att det finnes åtskilliga mindre fastighetsegare, som
icke hafva några grundskatter, och sålunda icke genom dessas afskrif¬
ning kunna få någon lindring i tilläggsbevillningens utgörande, nemligen
de små fastighetsegarne, som hafva hus på ofri grund.
Då Riksdagen förut afslagit en af mig väckt motion om befrielse
för dessa mindre husegare från utgörande af bevillning för sina bygg¬
nader och icke nu heller tagit någon hänsyn till dem, då anser jag i
likhet med herr Bengtsson, att man begår en ytterligare orättvisa mot
dem, om man nu antager utskottets förslag. Hade utskottet tagit
hänsyn till dessa små husegare, skulle jag varit den förste, som röstat
för utskottets förslag, men nu kan jag icke gorå det, utan yrkar i
stället bifall till den af friherre von Schwerin m. fl. afgifna, vid betän¬
kandet fogade reservationen.
Herr Bengtsson: Endast ett par ord till svar på herr Stjern-
spetz’ senaste anförande.
Han sade, att det var af afund mot arhetarne, som vi, hvilka tala
för den af friherre von Schwerin m. fl. afgifna reservationen, icke vilja
vara med om så stor lindring, som utskottet föreslagit. Åh nej, herr Stjern-
spetz, vi hysa ingen afund mot arbetarne, men vi vilja att dem skall
vederfaras lika rättvisa i fråga om befrielse från tilläggsbevillningen.
Herr Stjernspetz påstår vidare, att de små fastighetsegarne på landet
erhållit lindring genom grundskatteafskrifningen. Jag frågar: hvad ha
dessa små lägenhetsinnehafvare på landet, som äro taxerade endast
till 1 å 2,000 kronor fått för lindring? De ha icke några grundskatter,
således ha de icke kunnat få någon lindring!
Hvad för öfrigt beträffar grundskatteafskrifningen, så tror jag, att
det icke är värdt att räkna så mycket på den. Yi ha ännu icke fått
mycket af grundskatterna afskrida, men deremot ha vi fått bevillnin-
gen ökad till tre å fyra gånger beloppet mot hvad den förut varit.
Jag vill ännu en gång fästa uppmärksamheten på, att de små lägen-
Lördagen den 6 Maj, f. m.
39
N:o 43.
hetsinnehafvarne icke ha några grundskatter och således ingen lind¬
ring fått.
Ofverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall till friherre Barnekows m. fks
reservation; 3:o) bifall till herr Olssons i Sörnäs reservation; 4:o) bifall
till friherre von Schwerins m. fl.:s reservation oförändrad; och 5:o)
bifall till samma reservation med den af herr Hedlund föreslagna änd¬
ring. Herr talmannen upptog hvart och ett af dessa yrkanden till
proposition i nu nämnd ordning; och fann svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för bifall till sistnämnda reservation oförändrad. Vo¬
tering blef emellertid begärd och företogs, sedan till kontraproposition
antagits bifall till utskottets hemställan, enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller den i fråga om 4:de punkten i bevillnings¬
utskottets betänkande n:o 24 af herr friherre von Schwerin m. fl. afgifna
reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i nämnda punkt
gjorda hemställan.
Omröstningen utföll med 139 ja mot 69 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med japropositionens innehåll.
Efter det herr talmannen för kammaren tillkännagifvit denna ut¬
gång af voteringen anförde:
Herr Bokström: Mot kammarens beslut i denna punkt anhåller
jag att få anmäla min reservation.
Herr J. H. G. Fredholm yttrade: Äfven jag ber att få anmäla
min reservation mot kammarens nu fattade beslut.
Reservation emot det fattade beslutet anmäldes vidare af herrar
von Friesen, Nilson från Lidköping, Höjer, John Olsson, O. Olsson
från Stockholm, grefve Hamilton, Gustaf Ericsson från Stockholm,
Ekman, Mankell, Johansson från Stockholm, Loven, Linder, Fjällbäck,
Hammarlund, friherre Fock, Wallis, Beckman. Svanberg, Bratt, Lillje-
qvist, Liljeholm, Valilin, Alsterlund, Broström, Forsell, Palm, Falk,
Biiloiv, Svensson från Karlskrona, Hammarström, Lindgren, Gethe,
Melin, Björk, Lundberg, Kardell, Axdin, 4Vester, Eloivson, Nydahl,
Stjernspetz och Thermcenius.
Under förutsättning att hvad utskottet i punkten 4:o) hemstält
af Riksdagen bifölles, hade utskottet vidare under punkten 5 hemstält
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för är 1894.
(Forts.)
N:o 43.
40
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för år 1894.
(Forts.)
att Riksdagen måtte, med godkännande af ett af utskottet upprättadt
förslag till förordning angående ifrågavarande tilläggsbevillnings ut¬
görande, besluta, att denna förordning skulle till Kongl. Maj:t öfver-
lemnas med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta densamma till all¬
män efterrättelse kungöra.
Herr friherre von Schwerin och hans förenämnda medreservanter
hade deremot i förevarande afseende hemstält:
att Riksdagen måtte, med godkännande af nedanstående förslag
till förordning angående ifrågavarande tilläggsbevillnings utgörande,
besluta, att denna förordning skulle till Kongl. Maj:t öfverlemnas med
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta densamma till allmän efter¬
rättelse kungöra.
Förordning angående utgörande af en särskild tilläggsbevillning
för år 1894.
Svenska Folkets vid lagtima riksmöte i Stockholm nu församlade
ombud göre veterligt, att Riksdagen såsom bidrag till fyllande af stats¬
verkets behof för år 1894 beviljat en särskild tilläggsbevillning af
4,400,000 kronor att, utan sammanblandning med bevillningen af fast
egendom samt af inkomst, på grund af nämnda års bevillningstaxering
utgå med en krona för bevillningskrona å bevillningen af fast egendom
samt af inkomst, dock så, att de, hvilka för inkomst äro taxerade till
belopp, för hvilka jemlikt § 11 mom. 1 i gällande bevillningsförordning
lindring i bevillningen eger rum, skola, då inkomsten understiger 800
kronor, från tilläggsbevillnings utgörande vara befriade; börande denna
tilläggsbevillning på enahanda sätt som bevillning af fast egendom samt
af inkomst af vederbörande vid de under år 1895 infallande uppbörds-
stämmor uppbäras samt i behörig ordning redovisas.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr friherre von Schwerin: På grund af kammarens nyss
fattade beslut skall jag, herr talman, tillåta mig att yrka afslag å den
föredragna punkten och bifall till densamma, sådan den lyder i den af
mig m. fl. afgifna, vid betänkandet fogade reservationen.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll herr friherre von Schwerins
m. flis reservation i förevarande del.
I fråga om punkten 6, deri utskottet hemstälde, att ofvan omför-
mälda af herr Pettersson i Österhaninge m. fl. väckta motion icke
måtte af Riksdagen bifallas, anförde:
Herr Pettersson i Österhaninge: I den motivering, hvarpå ut¬
skottet grundat sin hemställan om afslag på den af mig m. fl. leda¬
möter väckta motion, heter det: “att, såsom motionärerna framhålla,
ifrågavarande räntor, s. k. frälseskatteräntor, icke, såsom med skatte-
frälseräntorna är förhållandet, äro föremål för inlösen till statsverket
torde icke inverka på förevarande fråga. “ Jo, mine herrar, det är
just det som det gör! Ty, under det att, genom urtima Riksdagens
41
N;o 43.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
beslut, skattefrälseräntorna successivt blifva af statsverket inlösta, så
få deremot utgörarne af frälseskatteräntor icke endast bibehålla dessa
oafkortade, utan äfven vidkännas de ökade bördor, som blifvit genom
samma beslut dem ålagda. Nu vill man äfven ålägga dem eu tilläggs-
bevillning. Det är denna tiliäggsbevillning, som jag och mina med-
motionärer i denna fråga anse, att de borde vara frikallade från.
Dermed är också ett sammanhang gifvet mellan denna fråga om till-
läggsbevillning och den af oss väckta motionen. Dertill kommer, att
skilnaden mellan frälseskatteräntor och skattefrälseräntor med afseende
på deras ursprung och natur icke torde vara så alldeles stor, som man
velat påstå. Båda äro sekelgamla. Och om också under tidernas lopp
räntorna varit förenade med eganderätten, hafva de dock ansetts såsom
en särskild fastighet med egen lagfart, alldeles på samma sätt som, om
en person köper två hemman och får lagfart på dem hvar för sig, dessa
hemman fortfarande skola utgöra två skilda fastigheter. Dessutom har
i den allmänna föreställningen den tanken ingått, att utgörarne af
båda dessa slags räntor vore likstälda, ända till den dagen randades,
då en del af dessa ränteutgörare gjorde den foga hugnesamma upptäckten,
att de få behålla sina räntor oinlösta, under det att de andra, som
skola vara med dem likstälda, få dem afskrida.
Vidare säger utskottet i sin motivering, att motionärernas fram¬
ställning synes bero på ett förbiseende deraf, att fastighet, från hvilken
frälseränta utgår, uppskattas med afdrag af frälseräntans kapitalise-
rade värde. Den omständigheten hafva vi ingalunda förbisett, men vi
hafva likväl ansett, att den icke är tillräcklig att försona innehafvare
af en sådan onererad fastighet med tanken på att honom vederfares
full rättvisa i förhållande till de öfriga fastighetsegarne. Hans resonne-
ment torde derför blifva: skall jag icke få skattelindring, när min
granne fått sådan.
Med vår motion hafva vi velat hålla frågan öppen. Vi äro öfver-
tygade om, att den dag skall komma, då äfven sådana frälseräntor, om
hvars inlösande af statsverket vi motionerat, skola försvinna. Ett
steg i den rigtningen har tagits genom den skrifvelse, som Riksdagen
för någon tid sedan aflat till Kongl. Maj:t i ämnet. Under förhopp¬
ning att detta första steg skall åtföljas af flere och att regeringen
skall taga frågan om hand och göra den utredning, som den tvifvels
utan är i behof af, har jag för närvarande icke något yrkande att göra.
Häruti instämde herrar Olsson i Ättersta, Kililberg, Petersson i
Dänningelanda, Pehrsson i Norrsund, Eliasson i Skuttungeby och
Andersson i Skeenda.
Herr grefve Hamilton yttrade: Herr talman, mine herrar! Den
siste ärade talaren gjorde visserligen icke något yrkande. Men då det
här gäller en motion, som omfattats med så stort intresse, som vi
kunna tinna af de nyss förekomna instämmandena, och då den siste
ärade talaren sökte att förminska betydelsen af utskottets afstyrkande
hemställan, anser jag det vara alldeles nödvändigt att fullkomligt klar¬
göra hvad denna afstyrkande hemställan i sjelfva verket innebär.
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för är 189^.
(Forts.)
N.o 43. 42 Lördagen flen 6 Maj, f. m.
Angående I olikhet med den siste ärade talaren vågar jag till eu början
särskild till- påstå, att de skäl, hvarpå utskottet grundat sin afstyrkande hemställan,
af6rårm™J. ^ro både hållbara och fullkomligt korrekta. Då enligt gällande bevill-
(Forts.) ningsförordning vid upptaxering af en fast egendom, som är belastad
med en frälseränta, denna frälseräntas kapitalvärde skall afdragas från
egendomens taxeringsvärde, kan naturligtvis den omständigheten, att
egendomen är belastad med en dylik ränta, icke i och för sig utgöra
någon anledning, hvarför man icke skulle beskatta den egendom, hvars
taxeringsvärde på detta sätt bestämts, på samma sätt som all annan
fast egendom.
De ärade motionärerna hafva icke heller angripit denna sats i sin
motion. De hafva för sin framställning anfört andra skäl. De hafva
förmenat, att mot utgifvarne af frälseskatteräntor begåtts en orättvisa,
och talat om det missnöje häröfver, som bland dem skulle förefinnas.
Jag ber med anledning häraf endast att få i korthet erinra om hvad
som i denna sak verkligen förekommit. Det torde för alla kammarens
ledamöter vara bekant, att under sista årtiondet gång efter annan här
i kammaren väckts motioner, i hvilka den uppfattningen gjorts gällande,
att sedan statsmagterna varit ense derom, att skattefrälseräntorna skola
inlösas med allmänna medel, borde samma förmån äfven tillkomma
frälseskatteräntorna. Det är en icke obetydlig sak, som här är ifråga¬
satt. Jag kan visserligen icke bestämdt säga, hvad dessa frälseskatte¬
räntor gå till; men enligt 1872 års taxeringslängder uppgick deras
belopp till 1| million kronor. Men det har icke varit någon betänk¬
lighet för frågans finansiella sida, som bestämt kamrarnes hållning i
denna fråga, utan statsutskottet och kamrarne hafva enstämmigt på
rent principiella grunder tillbakavisat dessa anspråk såsom helt och
hållet obefogade.
Nu hafva de ärade motionärerna, under framhållande af att här
en orättvisa blifvit begången och under uttalande af en liflig öfver¬
tygelse om, att Riksdagen förr eller senare skall komma att erkänna
detta, föreslagit, att, på det att man måtte i någon mån godtgöra denna
orättvisa, de, som utgöra frälseskatteränta, må befrias från tilläggs-
bevinning; d. v. s. de ärade motionärerna hafva föreslagit, att Riks¬
dagen skulle på en omväg desavouera sina egna beslut. Ty det är ju
alldeles gifvet, att om motionärernas förslag accepterats eller om deras
resonnement eljest finge understöd, så skulle detta städse och kanske med
framgång åberopas såsom bevis för, att inom kammaren dock funnos
starka sympatier för den uppfattningen, att verkligen en orättvisa
blifvit begången mot frälseskattegifvarne.
Jag har ingen anledning att nu inlåta mig på frågan, huruvida
verkligen någon orättvisa mot dem blifvit begången, men skall den
frågan afgöras, så skall den icke afgöras på detta sätt, utan man bör
ingå i en pröfning af frågans hufvudsak. Det är endast detta jag
velat framhålla för att förminska betydelsen af den siste ärade tala¬
rens framställning.
Jag har intet annat yrkande att göra än om bifall till utskottets
förslag.
43
N o 43.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Herr Folke Andersson: Jag har blott velat tillkännagifva, att
jag instämmer med herr Pettersson från Österhaninge, men eftersom
jag nu har ordet, skall jag be att få tillägga några ord.
Vi hafva visst icke i motionen gjort anspråk på någon afskrif¬
ning eller inlösen af dessa s. k. frälseskatteräntor, utan endast åsyftat,
att de, som äro pligtige att utgöra sådana och således ännu icke fått
någon grundskatteafskrifning, skulle befrias från tilläggsbevillning. Det
torde icke kunna förnekas, att dessa räntor, åtminstone till en del,
ursprungligen varit af samma natur som skattefrälseräntorna, och är
det en sanning, så torde det väl också vara en billig fordran att äfven
dessa likställas med de andra.
Jag vet väl, att det finnes en förordning, hvari sägs att, när
eganderätt till jord är förenad med frälseskatterätt, fastighetens värde
vid taxering skall ökas med ett belopp motsvarande räntans kapital¬
värde. Men, mine herrar, om detta icke skett, hade staten haft en
skyldighet mot dem, som utgöra dessa räntor, men just för att detta
skett, skola dessa personer stå i en sådan undantagsställning, som nu
med dem är fallet.
Nu säger den ärade talaren på stockholmsbänken, att bevillnings-
förordningen säger-, att taxeringen skall nedsättas för de hemman, från
hvilka frälseskatteränta utgår. Men jag vill påminna derom, att, ehuru
dessa hemman icke fått någon afskrifning, de ändock fått sin bevill¬
ning höjd från 3 till 6 öre per 100, och när de nu få öfver 100 pro¬
cent tilläggsbevillning, få de 12 procent förhöjning och ingen afskrif¬
ning, endast ökad värnpligt och andra bördor sig pålagda. Kunna
herrarne anse detta vara rättvist? Det råder ett stort missnöje bland
dessa hemmansegare och det med rätta, ty de hafva enligt mitt för¬
menande verkligen blifvit orättvist behandlade, och det bör derför icke
förvåna herrarne, att vi framkommit med en sådan motion som den
nu föreliggande. Jag är öfvertygad om, att det icke skett för sista
gången, ty det råder, såsom sagdt, verkligen ett stort missnöje bland
dem.
Jag har nu icke något hopp om, att motionen denna gång skall
vinna Riksdagens bifall, och jag skall icke heller framställa något yr¬
kande. Jag har emellertid velat uttala min uppfattning af saken och
jag tror, att vår begäran är grundad på billighet och rättvisa.
Herr Olsson i Ättersta: Jag hade icke ämnat begära ordet,
i synnerhet som jag genom att instämma med herr Pettersson från
Österhaninge angifvit min tanke om saken, men det var med anled¬
ning af de varma ord, hvarmed grefve Hamilton uttalade sin fruktan
och varning för, såsom han uttryckte sig, de sympatier, som förefun-
nos för motionärernas förslag, som jag begärde ordet.
Jag för min del hoppas och tror på sådana sympatier och att,
om också icke motionärernas åsigter och förslag kunna fullt realiseras,
de dock förr eller senare skola segra. Det är icke på alla orter, som
dessa frälseskatteräntor förekomma, och följaktligen torde icke heller
alla af kammarens ledamöter hafva gjort reda för sig deras tillkomst
och huru de verka. Det är nemligen så, såsom jag vid ett föregående
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för år 1894.
(Forts.)
N:o 43.
44
Angående
särskild till-
läggsbevillning
för år 1891.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj, f. m.
tillfälle påpekat, att icke ens kammarkollegium med säkerhet kan
skilja mellan hvad som är frälseskatte och skattefrälse. Jag har mig
bestämdt bekant, att fall förekommit, då kammarkollegium icke kunnat
afgöra detta.
När nu Riksdagen 1885 beslutat, att skattefrälseräntorna skola
inlösas, och man vet, att det finnes skattefrälseräntor, som genom denna
omöjlighet att skilja dem från frälseskatteräntor icke kunnat inlösas
och icke biifvit inlösta, då kan man med fog säga, att Riksdagens
beslut är förfallet och att Riksdagen icke vunnit det mål, den ville
vinna.
Emellertid är jag öfvertygad om, att frågan kommer igen och jag
tror och hoppas, att sympatier än ytterligare skola vinnas för förslaget.
Jag har icke något yrkande att göra.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna 7—9.
Biföllos.
§ 7.
I ordningen förekom härnäst sammansatta stats- och bankoutskot¬
tets memorial n:o 9, med anledning af kamrarnes olika beslut i fråga
om ny instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riks-
gäldsverken.
För sammanjemkning af de stridiga besluten, hade utskottet, un¬
der punkten J, med hemställan om dess antagande framlagt förslag till
ändrad lydelse af §§ 2, 5, 8, 12 och 16 uti ifrågavarande instruktion.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Hedin: Herr talman! Jag har icke för afsigt att framställa
något yrkande om ändring i hvad här såsom sammanjemkningsförslag
biifvit af utskottet framstäldt, emedan jag väl inser, att ett sådant
yrkande skulle under nuvarande förhållanden vara ändamålslöst. Men
jag kan icke underlåta att anmärka, att det Första Kammarens beslut,
som utskottet nu hemställer, att Andra Kammaren äfven må för sin
del antaga, innehåller en synnerligen märklig oformlighet, då man
nemligen i det tillagda stycket till 8 § har stadgat, att anmälan om
statsrevisorernas resor skall ske hos statsministern eller, om denne är
tjenstledig, statsrådets äldste i tjenst varande ledamot. Det är oform¬
ligt, att anmälan utan vidare skall ske hos dem, då hvarken stats¬
ministern eller statsrådets äldste i tjenst varande ledamot enligt vår
grundlag intager en sådan ställning, att på någon af dem kan an¬
komma att med anledning af denna anmälan vidtaga någon annan åt-
45
N:o 43.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
gärd än att tillkännagifva den för Kongl. Maj:t. Således hade det varit
rigtigast, om man öfver hufvud ansåge saken vara af någon betydelse,
att föreskrifva, att revisorerna skola ingå till Kongl. Maj:t med en
sådan anmälan, som här är i fråga, för att Kongl. Maj:t med an¬
ledning deraf måtte kunna vidtaga — jag vet icke hvilka slags åt¬
gärder.
Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.
Punkten 2.
Bifölls jemväl.
§ 8.
Föredrogos, hvart för sig, och biföllos bankoutskottets memorial:
n:o 13, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken
äfvensom i aflöningsstaten för samma bank; och
n:o 14, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott.
§ 9-
Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n:o 66, i anledning af dels väckt motion angående ändringar i straff¬
lagen i syfte af dödsstraffets afskaffande, dels ock motion angående
suspenderande af detta straff.
Frågan om dödsstraffets afskaffande hade vid innevarande riksdag
bragts å bane genom en inom Andra Kammaren af herr E. J. Ekman
väckt motion n:o 157, i hvars syfte nitton af kammarens ledamöter
förklarat sig instämma och deri motionären föreslagit, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t, med uttalande af den åsigt, att
dödsstraffet borde såsom straffart borttagas ur nu gällande strafflag,
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till en blifvande
Riksdag framlägga förslag till de ändringar i strafflagen, som till följd
af dödsstraffets afskaffande blefve erforderliga.
Härjemte hade utskottet fått från Andra Kammaren emottaga en
af herr E. Wavrinshy väckt motion n:o 173, deri sistnämnde motio¬
när hemstält, att Riksdagen behagade besluta i skrifvelse begära, det
Kongl. Maj:t ville till nästföljande Riksdag inkomma med förslag till så¬
dan ändring i nu gällande allmänna strafflagen, att dödsstraffet suspen¬
derades och ersattes med straffarbete på lifstid under så lång period,
att utrönas måtte, huruvida rättsäkerheten kunde tryggas, utan att
afrättningar egde rum.
Under punkten 1 hemstälde nu utskottet, att herr Ekmans ifråga¬
varande motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Häremot hade reservationer anmälts af herrar Kardell, Lundström
och Norberg samt af herr Linder.
Angående
dödestraffets
afskaffande
m. in.
N.o 43.
46
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Efter föredragning af punkten anförde
Herr Linder: Herr talman, mine herrar! När, i början af denna
riksdag, herr Ekman väckte sin motion, erbjöd han mig att under¬
teckna densamma. Jag vägrade då. Visserligen hade jag för åtskil¬
liga år sedan rätt grundligt studerat frågan om dödsstraffet och då
kommit till det bestämda resultatet, att dödsstraffet icke är berättigadt.
Men det hade ju kunnat hända, att nya bevis för dödsstraffets be¬
rättigande sedan dess tillkommit och dessa borde pröfvas. Särskildt
påminde jag mig en uppgift, som jag flere gånger hade hört och som
innehöll, att i flera stater, der dödsstraffet varit afskaffadt, man måst
återinföra detsamma, emedan de svårare brotten hade på ett förfärande
sätt ökats, under den tid nämnda straff ej tillämpades.
I min reservation har jag upplyst om, huru det rätteligen förhåller
ig med nämnda uppgift. Det är sant, att dödsstraffet på derå ställen,
der det afskaffats, har “blifva återupptaget, men icke på grund af den
erfarenhet man haft under den tid man saknat detsamma, utan till
följd af en meningsförändring hos de magtegande, hvilken icke sällan
sammanhängt med någon vexling i de politiska förhållandena".
Uppgiften är sålunda fullkomligt sann, så till vida som vissa stater
hafva återupptagit dödsstraffet i sin lagstiftning, men den är grund¬
falsk i fråga om anledningen.
För de positiva skälen till dödsstraffets aflägsnande ur vår straff¬
lag har jag redogjort i min reservation, och äfven de båda motionä¬
rerna hafva framhållit dem. Bland dessa positiva skäl har jag i främ¬
sta rummet fäst mig vid det, att så länge dödsstraffet qvarstår i straff¬
lagen, det icke är möjligt att blifva förvissad om, att icke juridiska
mord kunna inträffa. Strafflagstiftningens historia är full med exem¬
pel på, att personer hafva, ehuru fullkomligt oskyldiga, måst lida döden
såsom förbrytare. Ännu under de allra senaste dagarna har jag i tid¬
ningarna sett en berättelse om, huru en person i 15 år satt oskyldigt
häktad för ett brott. Man ansåg sig hafva bindande bevis på, att
brottet var begånget af honom; men efter 15 år hade den verklige
brottslingen gifvit sig till känna såsom gerningsmannen.
Hela strafflagstiftningens utveckling har, glädjande att säga, gått
i rigtningen af dödsstraffets borttagande. Jag behöfver icke påminna
om de blad i strafflagstiftningens historia, som tala om den tid, då
vedergällnings- och försoningsteorien gjorde sig gällande, och då det
bokstafligen flödade blod från både skyldiga och oskyldiga personer.
Men om så är, att i de länder, der dödsstraffet afskaffats, de
grafva brottens antal ingalunda hafva ökats utan tvärtom förminskats,
så ligger, så vidt jag kan se, redan deri ett skäl att omsorgsfullt
pröfva, huruvida icke äfven vi skulle kunna taga steget fullt ut och
alldeles aflägsna dödsstraffet ur vår allmänna strafflag. Hittills har
det dock alltid varit sfi, att för hvarje gång en mildring ifrågasatts,
har det alltid funnits personer, som — naturligtvis i bästa afsigt —
upphäft nödrop och påstått, att statens säkerhet och fredliga med¬
borgares lif skulle utsättas för den allra största fara, om ett ytterligare
steg toges i humanitär rigtning. Så också nu. Många förklara, att
Lördagen den 6 Maj, f. m.
47
N:0 43
det visserligen varit rigtigt, att för en mängd brott borttaga döds¬
straffet, men att det är alldeles omöjligt att gå öfver den punkt, på
hvilken vi just nu stå. Äfven 1893 års lagutskott har afstyrkt två
motioner i fråga om dödsstraffets afskaffande. Om dessa motioner be-
höfver jag ej tala, emedan kammarens ledamöter naturligtvis mycket
väl känna deras innehåll. Nu gäller det att pröfva de skäl, som lag¬
utskottet anfört emot motionärernas yrkanden. Dessa skäl äro, sk¬
ridt jag kan fatta, tre — hvarken flera eller färre. Vid det första
af dem tyckes utskottet sjelf fästa mycken ringa vigt. Det är nemligen
dödsstraffets förmåga att afskräcka från brott. Utskottet säger, att straf¬
fets ändamål icke kan vara att verka afskräckande, men strax derpå
uppgifves, att detta afskräckande ändå är ett vigtigt biändamål. Enligt
min öfvertygelse finnes i detta land en myckenhet folk, som betraktar
dödsstraffets förmåga att afskräcka från brott såsom det allra vig-
tigaste skälet för dess bibehållande. Men nu vill det sig icke bättre,
än att detta skäl är af erfarenheten och vetenskapen fullständigt gen-
drifvet.
Det ligger för öfrigt i sakens natur, att den, som ärnar begå
mord eller andra förbrytelser, icke tänker på huruvida han, i händelse
han blir gripen och öfverbevisad, skall få välja mellan dödsstraff och
t. ex. lifstidsfängelse, utan han hoppas kunna undgå allt straff.
Det är också på ett särdeles fullständigt och öfvertygande sätt
bevisadt af, bland andra, författaren till det utmärkta arbete, som jag
har här i min hand, nemligen f. d. justitierådet Olivecrona, att döds¬
straffet faktiskt icke visat sig verka afskräckande, men att tvärt om i
vissa fall, särskild! i fråga om politiska förbrytelser, detta straffs till¬
varo visat sig innebära en lockelse till att begå mord. Detta skäl
kan således icke ens tagas med i beräkningen. Den, som röstar för
dödsstraffets bibehållande på grund af dess förmenta förmåga att af¬
skräcka, röstar således enligt en teori, som är fullständigt gendrifven.
Jag skulle kunna uppläsa en hel mängd märkliga och slående bevis
för sanningen af hvad jag nu har anfört.
Sina egentliga stöd för dödsstraffets bibehållande söker utskottet
dels i den omständigheten att, enligt utskottets förmenande, det all¬
männa rättsmedvetandet i landet icke tillåter den reform, som här är
i fråga, dels deruti att, enligt utskottets åsigt, det har visat sig, att
vissa gröfre brottslingar, särskild! våldsamma mördare, icke kunna
på annat sätt oskadliggöras än derigenom att man beröfvar dem lifvet.
Hvad det första skälet beträffar, så är det ett eget förhållande
dermed, och jag hoppas, att någon följande talare skall närmare ut¬
veckla, huru dermed rätteligen förhåller sig. Säkert är, att hvarken
utskottet eller någon annan har åstadkommit bevisning för det på¬
ståendet, afl det allmänna rättsmedvetandet i landet fordrar dödsstraffets
bibehållande. Det finnes tvärt om alldeles säkra bevis för, att denna
uppgift icke kan vara med sanningen öfverensstämmande. Emedan
både i motionerna och i min reservation är särskild! taladt om bonde¬
ståndets ställning till denna fråga under de senare ståndsriksdagarne
och om Andra Kammarens åtgöranden under några af de första riks-
dagarne efter 1867, skall jag nu icke redogöra derför. Jag hoppas,
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. in.
(Forts.)
N:0 43.
48
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. in.
(Forts.)
att hvad som är meddeladt skall göra sin verkan. Dock måste jag,
åt förekommen anledning, erinra om en upplysning, som gafs i bonde¬
ståndet vid riksdagen 1862—63. Der meddelades, att ledamöterna
från bondeståndet inom lagutskottet hade kommit öfverens om, att
under påskferierna höra efter, hvar och en på sitt håll, om möjligen
den allmänna meningen skulle vara mot dödsstraffets afskaffande.
Och när de kommo tillbaka till riksdagen, befans det, att dessa
ledamöter som en man qvarstodo vid den mening, som de hade uttalat
redan före sin hemresa, nemligen att dödsstraffet borde afskaffas,
under det att ledamöter från andra stånd visade sig hafva öfvergifvit
den åsigt, de uttalade vid frågans förberedande behandling. Eftersom
utskottet påstår, att vid de tillfällen, då på de senare åren afrätt-
ningar skett här i landet, ingen starkare opinion mot dessa afhörts,
har jag icke kunnat underlåta att i min reservation erinra derom, att
icke heller några opinionsyttringar förekommit vid de ännu flera till¬
fällen, då benådningar skett. Såsom handlingarne i detta ärende ut¬
visa, hafva många flere mördare benådats, än som blifvit afrättade.
Men vid ingendera af dessa benådningar har man hört någon yttring
af en allmännare opinion om nödvändigheten af dödsstraffets bibe¬
hållande.
Återstår slutligen utskottets sista skal, nemligen att dödsstraffet
måste anses utgöra ett statens sjelfförsvar mot vissa gröfre brottslingar.
Men utskottet säger sjelft, att dödsstraffet icke får tillämpas annat än
“i yttersta nödfall". Det får således icke tillämpas, så vida staten
har någon möjlighet att på annat sätt skydda sig och sina medborgare
mot öfverfall af våldsamma brottslingar. Så vidt jag kan förstå,
hafva sålunda de afrättninga.r, som skett här i landet på de senare
åren, allesammans skett i strid med de åsigter om dödsstraffets be¬
rättigande, som lagutskottet uttalat. Då man i flere främmande
länder, der dödsstraffet är afskaffadt, kunnat anordna sådana fängelser,
der våldsamma brottslingar, angående hvilka det finnes den ringaste
anledning att förmoda, att de skola förgripa sig på fängelsebevak¬
ningen, hållas förvarade, då man — säger jag — i flere främmande
länder i detta hänseende uppnått tillfredsställande resultat, och det
aldrig der varit tal om, att af brist på sådana fängelser återinföra
dödsstraffet, då jag vidare icke kan fatta, att det skall vara någon
omöjlighet att äfven i vårt land anordna sådana fängelser på fullt
nöjaktigt sätt, så har jag icke kunnat komma till något annat resultat,
än att utskottet hade bort tillstyrka herr Ekmans motion.
Men innan jag lemnar denna plats, måste jag i min ringa mån
gifva en hyllning åt den berömde man, som nu i långliga tider här i
landet med så stor utmärkelse fört denna humanitära frågas talan,
och jag kan icke göra detta bättre än med de ord, hvarmed en af
vårt lands yppersta jurister, presidenten friherre Stael von Holstein,
har helsat justitierådet Olivecronas afhandling om dödsstraffet i dess
andra upplaga. Han säger: “Icke en hårsmån har författaren vikit
från den ståndpunkt, han från början intagit, icke ett jota har han
behöft taga tillbaka af de argument, han från början anfört emot
dödsstraffets rättmätighet och förenlighet med nutidens kultur. Men
49
N:o 43.
Lördagen den 6 Maj. f. m.
hans argument hafva ökats. Tjugufem år hafva fört honom be¬
tydligt närmare det eftersträfvade målet. Han kan nu med den
inländska och utländska statistiken i hand framvisa segertecken, som
bebåda den hatade fiendens fullständiga tillintetgörelse. Och hans
motståndare hafva gifvit honom nya vapen i händerna, hvilka han
icke underlåtit att begagna. Emot deras sofismer ställer han sundt
förnuft och erfarenhet, han vädjar till vår tids framsteg i mensklighet
och kultur. Och han för sina vapen med samma ungdomliga hän¬
förelse nu, som för tjugufem år sedan. Det är icke möjligt att med
likgiltighet åse denna ädla kamp för en stor sak. Då man läser
denna bok, känner man ett behof att protestera emot de blodiga
handlingar, hvilka lagen kallar för “mord", då de begås af enskilde,
men för “dödsstraff11, då de begås af staten. Man straffar icke miss¬
handel med misshandel, stöld med stöld, bedrägeri med bedrägeri
o. s. v.; men mord straffas med mord. Denna begreppsförvirring,
denna förblandning af brott och straff är förfärlig, emedan den kastar
en skugga öfver hela samhället. Det är derför som denna fråga är
så stor och en samvetssak.11
Herr talman, jag yrkar bifall till herr Ekmans motion.
Herrar Norberg och JBromée instämde häruti.
Herr Wavrinsky: Herr talman, mine herrar! Det kan icke
fälla mig in att i riksdagens tolfte timma, kan jag väl säga, påkalla
någon större uppmärksamhet för denna fråga, hvaraf den dock helt
visst är förtjent, men att helt och hållet lemna utskottets utlåtande
utan gensaga anser jag mig ej berättigad. Jag anhåller derför om
kammarens benägna uppmärksamhet för någon stund, oaktadt det icke
är min motion, som nu blifvit föredragen, och skall i stället, när den
kommer före, tillåta, att den utan vidare klubbas ner.
Utskottet bemöter motionerna med följande ord: "Enligt utskottets
uppfattning kan i förevarande fråga annan bevisföring icke tilläggas
bindande giltighet för lagstiftaren än den, som förmår ådagalägga,
antingen att dödsstraffet icke uppfyller fordringarne på ett rättvist
straff, eller ock att dödsstraffet kan ersättas med ett annat lika verk¬
samt straff.1' Det är till denna punkt jag skall inskränka mig i mitt
anförande. Utskottet synes mena, att dödsstraffet kan tilläggas sådan
bindande giltighet, derför att det är ett rättvist straff. Nu är detta
enligt min öfvertygelse ingalunda förhållandet. Ty för det första är
det ett stort svalg mellan straff för lifstiden och dödsstraff för dem,
för hvilka lifvet är kärt, äfven sedan de blifvit brottslingar och ut¬
stötts ur samhället. Det är ett för stort svalg i förhållande till de
brott, för hvilka de blifvit ådömda.
Och om man ser på dödsstraffet i och för sig i förhållande till
brottet, så är det ännu mer orimligt; det motsvarar ju i vanliga tall
alls icke brottet. Detta begås ofta med en inkarnerad grymhet, som
man icke inlägger i straffet. Om man utginge från den ståndpunkten,
att straffet bör stå i visst förhållande till brottet, bolde man derför
Andra Kammarens Prat. 1393. N:o 43. 4
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m m.
(Fort».)
H:o 43.
50
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
(Forts)
Lördagen den G Maj, f. m.
införa qvalificerade dödsstraff, men det vill val numera ingen på allvar
sätta i fråga.
År åter lifvet icke kärt för fången eller den dödsdömde, så är
ju med detta straff intet sådant ändamål vunnet, som jag nyss åbe¬
ropade. Det är emellertid icke härifrån jag hemtar mina främsta skäl
för att dödsstraffet är orättvist. Det är derifrån, att utslaget beror
på domarens egenskaper, en mängd vexlande omständigheter under
ransakningen, brottslingens förmåga af sjelfförsvar, i hvillcet afseende
vanligen den mest listige och farligaste brottslingen har de största
utsigterna att gå fri från dödsstraffet.
Detsamma gäller om benådningen. Denna är i likhet med domen
till stor del beroende på hvad jag skulle vilja kalla ett tärningskast.
Jag skall be att få anföra några nära liggande exempel. I Delsbo
dömdes nyligen till döden den s. k. “Knifven", och jag vill samman¬
ställa honom med den sist afrättade, nemligen Alftamördaren. Den
förstnämde brottslingen var en inkarnerad yrkesmördare, som med
kallt blod planlade det ena mordet efter det andra och för en spott¬
styfver sålde sig till bödel. Han var om någon en förhärdad brotts¬
ling, och det är att märka, att han stod i statens tjenst, då han
utförde dessa mord. Han drefs icke af några upprörda lidelser, och
det var icke till något som helst försvar, som han begick sina mord.
Han bragtes ej till dem af hat, han begick dem efter lugn öfverlägg¬
ning och med kallt blod. Den andra åter stälde sig till försvar, låt
vara att det blott gälde att få honom dömd för olaga handtering,
men han såg i statens tjensteman eu person, som anföll honom, och
under upprördt sinnelag planerade han för och hjelpte till med att
skjuta ner denne. Men der linnes för honom flere förmildrande om¬
ständigheter. Han erhände sitt brott. Under den första ransakningen
nekade han, och hade han fasthållit sitt förnekande, så hade han
sannolikt icke kunnat fällas, då de öfriga med ovanlig seghet och
ihärdighet aktade sig för att förråda honom, och det först var, sedan
han erkänt, som de öfriga bekände. I detta fall förekommo sålunda
förmildrande omständigheter både för den ena och den andra af del-
tagarne i Alftamorden. Huru kom det sig då, att den ena af dem
fick släppa till sitt hufvud, medan deremot “Knifven“ gick fri från
dödsstraff? Jag tror vi kunna vara temligen ense derom, att detta,
skedde, emedan staten behöfde den senares hjelp för att få hans med-
brottslingar fälda; men icke var det rättvisan som i detta fall skipade
lag. Alftamördaren fördes till stupstocken, sedan såväl fängelsedirek¬
tören som själasörjaren förklarat, att han såsom en fullkomligt akt¬
ningsvärd person kunde återbördas till samhället. Han hade full¬
ständigt ångrat sin missgerning samt var lycklig att få do. Hvarför
tog man då hans hufvud?
Yngsjömörderskan protesterade i sista ögonblicket mot sin dom,
förklarande “staten begår nu brott liksom jag; staten tager i gengäld
mitt lif och är sålunda lika brottslig som jag.“ Med ett förhärdadt
sinne gick hon till stupstocken — och ändock måste hennes huf¬
vud falla.
Au föreställer sig mången, att då sådana afskyvärda handlingar
51
N:o 43
Lördagen den 6 Maj, f. m.
som de, kvilka utförts af nyssnämnda personer, begås under rusets
inflytande, detta innebär en förmildrande omständighet. Vi veta
mycket väl, att de flesta mördare berusat sig till en viss grad, innan
de begått sina brott. I kongl. förordningen af den 16 november
1841 stadgas i § 8 följande: “begår någon brott i fylleri, hvarhelst
det ock sker, må hans tillstånd eg lända honom till ursäkt, utan skall
han, jemte ansvar, vara underkastad alla de påföljder, som lag och
författningar i hvarje fall föreskrifva.1' Och i § 7 af samma kongl.
förordning heter det: “hvar och en, som af starka drycker öfverlastad
träffas på väg eller gata, må, när dess behöriga vårdande icke annor¬
städes låter sig verkställa, förvaras i häkte, till dess han återvunnit
sina sinnens fidla brulc.u Lagen förklarar sålunda, att en berusad
icke har sina sinnens fulla bruk, men ändå tager lagen i vissa fall
hans hufvud. År detta rättvist? Nej, frågan om dödsstraffets rätt¬
mätighet har gått öfver till frågan om dess oumbärlighet.
Kan, fråga vi sålunda, dödsstraffet ersättas med något annat, lika
verksamt straff? Derpå måste vi svara ja, ty i många andra land har
detta försökts, och andra straffarter hafva visat sig bestå profvet.
Så är förhållandet med Italien, Portugal, Holland m. fl. länder. Hafva
vi då icke kommit så långt, att vi kunna täfla med dem, och der¬
jemte gifva ett värdigt föredöme åt andra länder, hvilka ännu icke
tagit detta steg, att afskaffa dödsstraffet?
Utskottet säger: “Svårigheterna att göra tillsynen i fängelset i
alla afseenden så effektiv, att möjlighet för lifstidsfånge icke förefinnes
att begå ett brott, som lagstiftningen hittills belagt med dödsstraff,
äro, enligt hvad erfarenheten nogsamt visat, oöfvervinneliga, så framt
frihetsstraffet icke skall verkställas på ett sådant sätt, som är helt
och hållet oförenligt med ett civiliseradt samhälles fordringar på verk¬
ställigheten af frihetsstraff." Jag ber då få fästa kammarens upp¬
märksamhet derpå, att, om en dylik försigtighet konseqvent skall
iakttagas, har man mycket svårt att undgå att taga hufvudet af alla
mördare. Ty hafva de begått mord eu gång, är det fara värdi, att
de kunna göra det ännu en gång. Det är också ganska svårt att af¬
göra, huruvida eu begången förbrytelse är att anse såsom mord eller
dråp, d. v. s. om den skett med uppsåt eller icke, ty skilnaden mellan
mord och dråp är ofta ganska liten. Det är lika möjligt, att en
dråpare kan ännu en gång begå samma brott, som att en mördare
kan göra det, och då synes mig konseqvensen af utskottets resonne-
ment blifva, att man för säkerhetens skull också skulle taga hufvudet
af alla, som begått dråp. Ja, man borde till och med förfara på
samma sätt med vildsinta dårar, ty de kunna vara kanske ännu far¬
ligare än nyssnämnda förbrytare.
Hvad som gör denna fråga särskildt betydelsefull, är det för¬
hållande, som påpekats af presidenten friherre Stael von llolstein i
hans mycket märkliga broschyr i detta ämne, nemligen att dödsstraffets
bibehållande har sin grund i vedergällningsprincipen. Man hyllar
fortfarande den gamla satsen: lika mot lika, öga för öga, tand för
tand och blod för blod. Och dermed hafva vi också klafbundit vår
utveckling på ifrågavarande område eller åtminstone lagt en stor sten
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
(Forts.)
N:o 43.
52
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj, f. m.
i vägen, hvilken det icke blir så lätt att vältra bort. Man talar så
ofta och så varmt om sjelfbestämningsrätten och om friheten. Men
hvad är den värd, då den helt och hållet inkräktas af opinionen till
förmån för vedergällningsprincipen, hvilken icke tillåter mig att utan
att blifva stämplad såsom feg handla efter min öfvertygelse, att gifva
ett efterföljansvärdt exempel, då det sker mig orätt? Det gäller tyvärr
i regeln i lifvet att gifva “lika för lika" och den, som det icke gör,
han dömes såsom feg. Derigenom upprätthålla vi systematiskt veder¬
gällningsprincipen, som så ofta från predikstolen liksom af vårt sam¬
vete fördömes, men som dock i de flesta fall ligger till grund för vårt
handlingssätt i tvistemål. I denna jordmån har också lagstiftningen
om afrättniDgen sina rötter.
Men med sådana medel fostras ej ett bättre slägte eller tryggas
rättssäkerheten. Nej, vägen till detta mål angifves alldeles rigtigt af
reservanten herr Linder med följande ord, hemtade ur reservationen:
“Den icke minst betänkliga, ehuru tyvärr alltför litet beaktade
faran af dödsstraffets qvarstående i lagen är, att det ofta tjenar till
hyende under samhällets benägenhet att försumma sina skyldigheter
mot samhällets olycksbarn, särskilt den att gifva det uppväxande
slägtet en sådan uppfostran och ledning, att de unge inom sig sjelfve
få ett osvikligt värn mot synd och brott.“
När samhället straffar, särskilt när det anlitar dödsstraffet, borde
det ihågkomma, att det sjelf är en ännu större förbrytare än delin-
qventen.
Herr Linder talade om juridiska mord. Jag kom då att tänka
på den protestantiske köpmannen Jean Calas, som afrättades i Toulouse,
i midten af förra århundradet, dömd för att hafva mördat sin son,
derför att denne öfvergick till katolska läran. Det upptäcktes seder¬
mera att han var oskyldig, och hans enka erhöll då 30,000 louisdorer
i skadeersättning. Men icke kunde rätt vederfaras den afrättade eller
han godtgöras derigenom. Också utbröt då en storm af harm mot
detta dödsstraff, som allt sedan upprört rättsmedvetandet hos en stor
mängd samvetsömma män och qvinno!'. Det är också sådana fall, som
äro mest egnade att uppröra sinnena mot afrättningar.
Jag tror nog, att det icke tjenar till mycket att vid denna riks¬
dagens sena timma, om någonsin, anslå känslosträngar, och jag ber om
ursäkt, om jag i sådant afseende gått något för långt; men då detta
är snart sagdt den sista timmen af den period, under hvilken jag haft
äran intaga plats här i kammaren, har jag velat begagna tillfället att
uttala en vädjan till rättvisa och humanitet. Jag vill hänvisa till den
utgång, som denna fråga fick vid 1867 års riksdag. Lagutskottet hade
då likasom nu afstyrkt den då väckta motionen. Den antogs likväl af
Andra Kammaren med 103 röster mot 53, sedan sådane män som
Blanche, Hedlund, Ridderstad och Key uttalat sig för densamma. Ut¬
slaget var derför icke heller ovisst. Det är visserligen mycket svagare
röster, som nu höjas för samma sak, men man får väl också taga i
betraktande att denna fråga under de 21 år, som frågan i Riksdagen
legat nere, bör hafva hunnit något mogna.
Herr talman, det kan med allt fog sägas, att dödsstraffet i de
53
N o 43.
Lördägen den 6 Maj, f. m.
flesta länder och icke minst i vårt land öfverlefvat kulturens utveck¬
ling, hvarigenom det i sin nuvarande tillämpning ej kan anses såsom
ett tillförlitligt uttryck af den högsta rättvisan, utan snarare måste
betraktas såsom ett tärningskast om ett menniskolif, hvilket en eller
annan gång måste uppoffras för att tillfredsställa eu föråldrad lag¬
bestämmelses bokstaf, då lotten, tyvärr, ofta faller på den, hvilkens
moraliska ansvarighet på vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan
anses tvifvelaktig.
Jag anhåller, att, med frångående af yrkandet i min motion, då
här endast kan blifva fråga om en opinionsyttring, få vädja till kam¬
maren, att den i detta ögonblick, sedan så många ekonomiska frågor
upptagit sinnena, ville skänka sitt bifall till herr Ekmans motion.
Detta skulle vara en heder för vårt land och en sjeifdeklaration, som
den allmänna meningen icke skulle underkänna.
Jag anhåller om bifall till herr Ekmans motion.
Häruti instämde herr Hedlund.
Herr Ekman: Jag torde icke säga för mycket, om jag påstår,
att denna kammare skall instämma med mig deri, att lagutskottets
behandling af denna humanitetsfråga är ytterst knapphändig. Hvarpå
nu detta beror, det vågar jag icke säga. Jag vill dock icke tro, att
utskottet af ren likgiltighet behandlat motionen så snäft, som nu skett,
Jag nästan tycker mig märka, att utskottet känt på sig, att det ar¬
betat under medvetandet att strida emot en god och rättvis sak, och
när man under sådana förhållanden skall anföra skäl och bevis för
sin åsigt, så blifva dessa naturligtvis mycket matta.
På samma gång utskottet säger sig erkänna de ädla och men-
niskovänliga tänkesätt, som gjort sig gällande hos dem, som yrka på
dödsstraffets afskaffande, anser dock utskottet, att det måste upp¬
skatta den af oss förda bevisningen såsom otillräcklig. Jag skall då be
att få vända detta påstående mot utskottet sjelft och vill nu i kort¬
het söka visa, att den bevisning, som nu föreligger från lagutskottets
sida, verkligen är så otillräcklig som möjligt.
I utskottets utlåtande förekomma dels negativa bevis, dels positiva
bevis. Till de negativa bevisen vill jag då bland andra räkna det
påståendet af utskottet, att ett lands strafflagar böra afspegla landets
seder, samt att lagen måste ansluta sig till och rätta sig efter seden.
Deraf drager utskottet den slutsats, att, då det ännu är sed inom vårt
land att mord begås, så måste lagen rätta sig derefter och stadga
dödsstraff för detta brott, men då man hos oss upphört att mörda,
tinnes icke vidare någon anledning att hugga hufvudet af folk. Denna
bevisning är mycket sväfvande och intetsägande, något som jag knappast
torde behöfva påpeka.
Vidare berör utskottet förhållandena i våra grannländer, Norge,
Danmark och Finland, samt säger, att deras strafflagar upptaga, i
vissa fäll, dödsstraffet såsom det ovilkorligt enda straffet. Men utskottet
har alldeles glömt bort att omnämna, att t. ex. hvad beträffar Fin¬
land, der, ehuru denna straffärt finnes qvar, på C7 år ingen blifvit
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
(Forts.)
N:0 43.
54
Lördagen den 6 Maj. f. m.
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
(Forts.)
afrättad, samt att i Norge ingen afrättning egt rum på 18 år.
Då utskottet gifvit sig in på denna sak, så borde det äfven hafva på¬
pekat, att det finnes många länder, der dödsstraffet redan är af-
skaffadt, såsom Schweiz, Italien, Rumänien, Portugal, Holland och åt¬
skilliga amerikanska stater, samt att flera länder finnas, der frågan
om dess afskaffande står på dagordningen.
Vidare har utskottet sagt, att den allmänna meningen fordrar
dödsstraffets bibehållande. Detta påstående är redan bemött af en
föregående talare, och äfven jag skall på det bestämdaste protestera
mot utskottets åsigt i denna del. Ty om man verkligen tager reda
på den allmänna meningen i detta fall, skall man finna, att denna är
alldeles bestämdt emot dödsstraffet. Det har också redan blifvit här
påpekadt, att vid 1867 års riksdag den allmänna meningen var för
dödsstraffets afskaffande. I Andra Kammaren bifölls ett väckt förslag
derom med 103 röster mot 53, och i Första Kammaren hängde det
blott på en röst, att samma beslut fattats. Der afgåfvos nemligen 39
röster emot och 38 för saken. Sålunda kan man alls icke säga, att
den allmänna meningen varit emot dödsstraffets afskaffande. Jag tror
icke heller, att det sedan denna tid inträdt någon förändring i den
allmänna meningen.
Vidare säger utskottet, att då staten har rätt att för sitt ända¬
mål kräfva sina ädlaste söners lif, måste staten också hafva befogen¬
het att till bevarande af sina medlemmars trygghet taga missdådarens.
Detta är också ett ganska otillfredsställande bevisningssätt. Och för
öfrigt kan ju äfven den saken vara tvistig, att staten verkligen eger
rätt att kräfva sina ädlaste söners lif.
Vidare säger utskottet i fråga om erfarenhetsskäl, att “när man
vidare med stöd af brottmålsstatistiken från länder, som afskaffat
dödsstraffet, söker visa, att farhågorna för att dödsstraffets borttagande
skulle öka antalet förbrytelser, för hvilka dylikt straff förut varit
stadgadt, äro ogrundade, inlåter man sig dermed på en sannolikhets-
bevisning af synnerligen vansklig art, alldenstund man dervid lemna!-
ur räkningen de andra faktorer, som kunnat medverka till det på¬
visade resultatet.'1 Men utskottet lemnar oss alldeles i okunnighet
om hvilka dessa andra faktorer äro.
Slutligen påpekar utskottet nödvändigheten af att använda döds¬
straffet på sådana brottslingar, som dömts till lifstids straffarbete,
men sedan begått mord inom fängelset. Utskottet vill sålunda säga,
att inspärrningen inom fängelsets murar icke är tillräckligt effektiv,
då det gäller sådana brottslingar. Jag får då säga, att jag för min
del anser, att staten då bör träda emellan och vidtaga åtgärder, som
rent af omöjliggöra verkställandet af sådana dåd inom ett fängelse.
Vid besök å fängelser finner man nu, huru brottslingarne ofta släppas
tillsammans i stora arbetslokaler. Der finnes en hel mängd grafva
brottslingar, som innehafva knifvar och andra hvässa verktyg, hvilka
de behöfva för att utföra det dem ålagda arbetet. Om de då vilja
begå ett mord, äro de lätt i tillfälle dertill. Men sådant kan före-
kommas genom att sätta sådana brottslingar i enrum samt beröfva
dem alla de instrument, hvarmed de möjligen skulle kunna skada
Lördagen den 6 Maj, f. m.
55
N:0 43.
vaktbetjeningen. Utskottets åsigt i detta fall synes mig sålunda icke
vara något skäl emot dödsstraffets upphäfvande.
Men utskottet talar på åtskilliga ställen om rättvisans princip.
Det är rätt, säger utskottet, att taga lifvet af en brottsling, men en
vigtig fråga är, när denna rätt skall tillämpas, såsom redan af en
föregående talare erinrats. När t. ex. under 25 år af 100 lifdömde
Öl benådats och 9 mistat lifvet, så frågas: hvem kan här afgöra, om
rättvisan tagit ut sin rätt? Man kommer härigenom in på en mark,
som är ganska svår att bevandra, och jag tänker att, då det gäller
att taga en menniskas lif, det är bäst att lemna rätten åt en högre
magt, emedan vi icke kunna vara i stånd att inse alla de motiv, som
hafva bevekt en sådan brottsling att begå det brott, hvarför han
dömes.
Det är emellertid glädjande att se, att utskottet bland de mera
positiva bevisen för dödsstraffets bibehållande icke kunnat framdraga
ett enda, som är hemtadt ur den heliga skrift. Utskottet har helt
och hållet förbigått denna urkund, och jag tager för afgjordt att an¬
ledningen dertill varit den, att utskottet varit öfvertygadt om, att der
icke kunna hemtas några sådana bevis.
Utskottet säger på sid. 6 i betänkandet, att utskottets uppfatt¬
ning är, att straffets hufvudsakliga ändamål icke är eller ens kan vara
vare sig att afskräcka eller att positivt verka till brottslingens mora¬
liska förbättring. Utskottet har dermed frångått en af de vigtigaste
utaf våra domareregler, hvilken lyder så här: “Allt straff bör vara
till förbättring, och straffet bör vara sådant, om möjligt är, att det
icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig“. Jag
skall också be att vid detta tillfälle få anföra ett yttrande af den
menniskovänlige konung Oskar I. Han säger: “Man föreställer
sig vanligen, att icke särdeles förhoppning kan hysas om deras för¬
bättring, indika förtjent det högsta straffet, som lagen innebär. Det
är likväl ett af både domare och fångvårdare erkändt förhållande, att
de, hvilka enligt lagen äro förfallna till dödsstraff, ofta visa sig mindre
förhärdade eller moraliskt:, fallna än andra brottslingar, hvilkas för¬
nyade förseelser dock endast ådraga dem mindre kropps- eller ock
fängelsestraff. Att medgifva de senare möjligheten att bättra och rätta
sig, men förneka tillfälle dertill åt de förra, synes vara hvarken förnufts-
enligt eller med rättvisa öfverensstämmande. — Dödsstraffet medgifver
icke förbättring, ty det tillintetgör på samma gång såväl de goda upp¬
såten som de onda böjelserna.u För min del kan jag icke neka till
att det synes mig, att det skäl, att man vill taga en menniskas lif,
derför att hon tagit en annans, härrör sig från en rent af falsk åskåd¬
ning med afseende på kristendomens sanningar och vårt förhållande
till det högsta väsendet. Det ligger i folkmedvetandet, att det högsta
väsendet, vår Gud, är en sådan, som kräfver hämnd, som vill, så att
säga, se blod. Det är nu något, som vi hafva att tacka den kristna
teologien för, och detta har så ingått i folkmedvetandet, att man till
och med vill anse att det är en gudomlig rätt, att också vi på något
sätt praktisera saken och taga lif för lif. Jag tänker, att den, som
gjort bekantskap med de heliga urkunderna och särskildt med nya
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
(Forts.)
H:o 43.
56
Angående
dödsstraffets
afskaffande
rn. m.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj, f. m.
testamentet, fått en annan bild af Gud. Det är der han kommer oss
till mötes såsom den, hvilken vill upprätta och hjelpa, och sträcker
sina armar äfven till de djupast sjunkna. Och när en gång en syn-
derska stod inför herren Kristus, anklagad af fariséerna, och dessa
ville, att den mosaiska lagen skulle tillämpas, d. v. s. att hon skulle
stenas, så, långt ifrån att han sade att detta skulle sättas i verket,
yttrade han endast dessa ord: “den, som sjelf är utan skuld, han
kaste första stenen"; och med dessa ord tillkännagaf Kristus sin
ställning till frågan om dödsstraffet. Qvinnan blef också benådad.
Jag tror, att också inom statens styrelse dessa principer mer och mer
böra göra sig gällande.
Jag vet, att Första Kammaren redan afslagit motionerna och att
det således från denna kammares sida nu icke kan blifva fråga om
annat än en opinionsyttring. Men jag kan icke neka till att jag
skulle anse det vara af värde, om Andra Kammaren beslöte afgifvandet
af en sådan till förmån för dödsstraffets afskaffande. Denna kammare
har stöd — kan man säga — för ett sådant tiilvägagående i sina
föregångare. Det har blifvit påpekadt, hurusom bondeståndet år 1868
beslöt dödsstraffets afskaffande och år 1866, då frågan å nyo förevar,
förnyade detta sitt beslut. Vid 1867 års riksdag väcktes åter förslag
om dödsstraffets afskaffande. Lagutskottet afstyrkte förslaget, men
det antogs af Andra Kammaren med en öfvei'väldigande majoritet.
Och när vid 1868 års riksdag lagutskottet tillstyrkt en motion i
samma syfte, var det endast ett inlägg från dåvarande justitiestats-
ministern De Geer, som bragte det derhän att frågan föll. Sådan har
den historiska utvecklingen varit med afseende på denna sak, och det
skulle derför enligt min tanke göra ett särdeles godt intryck på landet,
om Andra Kammaren ville nu gifva ett stöd åt min motion om döds¬
straffets afskaffande.
På nu anförda grunder anhåller jag, herr talman, om bifall till
min motion.
Herr Restadius: Efter en 25-årig hvila har frågan om döds¬
straffets afskaffande genom förevarande motion å nyo bragts före i
Riksdagen.
Såväl denne motionär’, herr Ekman, som herr Wavrinsky synas
mig hafva dertill föranledts af de märkliga ord, som år 1844 uttalades
af J. G. Richert och hvilka ord finnas återgifna i båda motionerna.
Mot siaren Richert skulle jag likväl vilja uppställa lagstiftaren Richert,
ty såsom sådan yrkade han allenast, att dödsstraffet alternativt skulle
finnas i lagen. För att rätt förstå dessa af motionärerna citerade ord
måste man emellertid se dem i samband med de tidsförhållanden,
hvarunder de uttalades. Efter de förhärjande krig, som i början af
detta århundrade öfvergingo hela Europa, inträdde eu stark reaktion,
hvarunder man trodde, att till följd af den stigande upplysningen krig
och svåra brott dädanefter icke skulle finnas till i verlden. Denna
åsigt omfattades äfven af rättskriminalisterna på 1830—40-talen. Men
snart blefvo de väckta ur denna dröm och funno, att krig uppstodo,
lika förhärjande som fordom, att illgerningar begingos af sådan om¬
N:o 43.
Lördagen den <5 Maj, f. in. .r>7
fattning, att forna tider derom knappast kunnat drömma. I detta
hänseende tillåter jag mig hänvisa till de brott mot andras lif och
egendom, som föröfvats genom användande af helvetesmaskiner, dyna¬
mit, petroleum o. d. Visserligen är det väl sant, att svallvågorna af
dessa illgerniugar ännu icke nått våra landamären, men ingen vet, om
och när den tidpunkten är inne. Skulle så ske, förefaller det mig
icke vara lämpligt, att staten bortgåfve eller icke försåge sig med de
vapen, medelst hvilka man säkrast kan frigöra sig från dem, hvilka
sjelfva frigjort sig från all både gudomlig och mensklig lag.
Motionärerna hafva uti sitt förslag talat om, att dödsstraffet skulle
borttagas ur “den allmänna strafflagen“. Detta uttryck är icke fullt
tydligt, ty man kan icke med bestämdhet veta, om deri skall inneslutas
jemväl strafflagen för krigsmagten. Men om så är, spörjer jag: hvad
finnes för anledning att en mördare icke skall låta sitt lif, under det
att deremot, om icke någon ändring göres i gällande ansvarighetslag
för statsrådens ledamöter, man skall kunna döma ett statsråd att
mista lif, ära och gods? Det synes mig sålunda, som om motionärernas
förslag icke skulle vara tillräckligt omfattande.
Den motionär, hvars förslag nu föreligger till behandling, har
uppgifvit, att dödsstraffet icke skulle kunna försvaras ur kristlig syn¬
punkt, att man i den heliga skrift icke skulle kunna finna ett enda
exegetiskt hållbart uttalande till stöd derför, och vidare, att dödsstraffet
icke heller kan försvaras från någondera af afskräcknings- och nödvärns-
teoriernas synpunkt. Jag anmärker dervid till en början, att den heliga
skrift, åtminstone den del deraf, som inrymmes i det nya testamentet,
aldrig bär utgifvit sig för eller kan vara en för alla tider gällande
lagkodex, att den icke kan innehålla bestämmelser, som normera eller
reglera de straff, som skola i en strafflag intagas. Men om så icke
skulle vara, synas mig dock antydningar i detta hänseende förefinnas
såväl i det gamla som det nya testamentet, och jag känner mig upp¬
fordrad att derom yttra mig något, på grund deraf att den senaste
talaren, såvidt jag fattade honom rätt, lagt utskottet till last att i
detta hänseende icke hafva afgifvit något yttrande.
Från urminnes tider ljuder oss i Moseböckerna till mötes den
satsen, att “den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock af
menniskor utgjutet varda", och huru djupt denna sats ingått i den
allmänna föreställningen, framgår deraf, att årtusenden derefter heter
det i 1734 års lag, att man skall gifva lif för lif. Hvad nya testa¬
mentet angår, på hvilket väl egentligen motionären syftat, ber jag att
i hans minne få återkalla, hurusom vår religionslagstiftare i Mattei
evangelium, 26 kap. 52 versen säger, “alla de, som taga till svärd,
skola förgås med svärd". Dylika antydningar förekomma också i
romarebrefvet, 13 kap. 4 versen och i apostlagerningarne, 25 kap. 11
versen.
Nu må motionären säga, att jag icke kunnat rätt läsa och förstå
dessa bibelspråk; men i sådant fall tröstar jag mig dermed, att den
mening, jag omfattar, delas af sådana män som Martensen i hans
Kristliga etik, af Charles Kingsley i hans ryktbara framställning om
dödsstraffen och af Luthardt i hans apologetiska försök. Dessa lärde
Angående
dödsstraffet#
afskaffande
ra. ra.
(Forts.)
N:o 43.
58
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
(Forts J
mans på skäl grundade uttalanden ställer jag med fog upp mot motio¬
närens obestyrkta påstående.
De öfriga skäl, som motionären anfört, synas mig grundade på eu
icke fullt klar framställning af statens idé och de olika straffteorierna.
Här är icke rätta rummet att inlåta sig på teorier. Teorier äro endast
små bubblor på sanningens haf, som tid efter annan uppstå, glittra
någon stund i full belysning af eu gängse opinion och bortsvepas snart
af en ny sådan. Men alldeles fullständigt kan jag icke lemna dessa
ämnen, dessa teorier, utan nödgas upptaga dem, för så vidt det är
erforderligt för mitt försök att vederlägga motionären.
Motionären synes i allmänhet vilja bestrida staten rättighet att
taga en individs lif, och han kunde till stöd för denna åsigt åberopa
sig på den ryktbare man, som först stälde sig i spetsen i striden för
dödsstraffets afskaffande, nemligen Beccaria. Han grundar sin upp¬
fattning af staten på det förhållandet att, såsom han säger, staten
tillkommit genom fördrag mellan enskilda individer, och vidare tillägger
han: nu har ingen enskild menniska rättighet att förkorta sitt lif, och
deraf följer, att man icke kan öfverlåta på staten rättigheten att taga
en medborgares lif. Men har man denna uppfattning af staten, är
det alldeles tydligt, att staten icke kan hafva andra rättigheter än
dem, som enskilda individer åt staten vilja upplåta. Jag kan dervid
tänka mig, att enskilda personer af rent privata skäl icke tycka om,
att staten har rättighet att straffa för stöld. I fall man från ifråga¬
varande uppfattning kan påstå, att staten mördar, när den afrättar,
så kan man med lika rätt säga, att staten stjäl, när den pliktfäller,
eller att staten begår brott mot andras frihet, när den insätter brotts¬
lingar i fängelse. Utgår man från en sådan uppfattning af statens
betydelse, undras det mig, hvilka bestämmelser under slika förhållanden
skulle i en strafflag inflyta.
Motionären säger vidare, att ur synpunkten af afskräckningsteorien
är det icke rätt att använda dödsstraffet. Jag är med honom fulleligen
ense deri, att staten icke har rätt att förfara mot eu enskild person
på sådant sätt, att derigenom eu annan afskrftckes från att begå brott.
Skulle man stödja sig på denna afskräckningsteori, komme man väl
till den slutsatsen, att de högsta straffen borde användas för hvarje
brott, eftersom derigenom straffets ändamål att afskräcka säkrast och
lättast vunnes. Men indirekt vinner man likväl ändock åtminstone
så mycket, att man väl kan tänka sig, att eu brottsling, som vet, att
han genom eu illgerning kan mista hufvudet, drager sig för att begå
denna handling. Kan detta inträffa och har det inträffat, har väl
staten derigenom tillskyndats en icke ringa båtnad.
Motionären säger ändtligen, att man icke kan försvara dödsstraffet
ur synpunkten af statens nödvärnsrätt. Ja, derigenom har motionären
bringat frågan till en punkt, som förtjenar ett allvarligt begrundande.
Då staten har till sin yppersta uppgift att upprätthålla rättsordningen,
synes det mig gifvet, att staten eger begagna sig af de kraftigaste
medel härtill ej blott mot den, som vill tillintetgöra samhället, utan
äfven mot den, som vill tillintetgöra den enskilde individens lif. Ingen
har jag hört draga i tvifvelsmål, att staten har rätt att kräfva den
59
N:o 43
Lördagen den 6 Maj, f. m.
enskilde individens alla krafter och äfven blod för att försvara sam¬
hället mot yttre fiender. Man har gifvit den enskilde individen rätt
att taga så många fienders blod, som han möjligen kan åtkomma.
Men har man medgifvit denna rätt, synes deraf följa, att den person,
som rigtar sin verksamhet mot den enskilde individens lif, icke har
rättighet att fordra, att hans lif skall ovilkorligen skonas.
Nu säger man, att man kan genom effektiva fängelsestraff, som
skulle vara under brottslingens hela återstående lifstid, göra dödsstraffet
öfverflödigt. Deremot har flera gånger anmärkts —• senast år 1868,
då denna fråga förevar för Riksdagen till behandling — att det i Sve¬
rige gifves ett stort antal frigifna lifstidsfångar, hvilka frigifvits på det
vilkoret, att derest de begå något brott, som stör den allmänna ord¬
ningen, de åter skola insättas på lifstids straffarbete. Nu har det
inträffat, att sådana personer, som varit benådade lifstidsfångar, under
den tid, de åtnjutit frihet, begått mord och dråp. Tager man bort
dödsstraffet, står man värnlös mot sådana individer.
Vidare har det inträffat, att utaf lifstidsfångar, som suttit i fän¬
gelse, mord begåtts mot bevakningspersonalen. Om dödsstraffet bort-
toges, skulle icke heller en sådan förbrytare kunna på något sätt få
umgälla detta sitt nya brott.
Ja, man säger visserligen, att det är statens sak att tillse, att
lifstidsfångar icke begå några nya brott; men de, som påstå detta,
hafva icke anvisat någon utväg, hvarigenom staten skulle kunna för¬
hindra brottslingar att begå dylika brott. Det är gifvet, att sådant
icke kan ske, med mindre man skulle hålla fången i cell under hela
hans återstående lifstid — såsom någon påyrkat — eller också under¬
kasta honom i öfrigt en tortyr, långt svårare än dödsstraffet.
De, som påyrkat dödsstraffets borttagande, hafva ofta åberopat
till stöd derför de märkliga ord, som Mittermaier uttalar i sin bok
om dödsstraffet. Han säger deri, att lifvet är en gåfva af Ond och
ett nödvändigt vilkor för menniskans sedliga utveckling, och att lifvets
längd bestämmes af försynen. Det vare långt ifrån mig att vilja be¬
strida rigtigheten af den första satsen; men det är mitt hopp och min
säkra förvissning, att menniskans moraliska utveckling icke är inskränkt
inom ramen af detta korta jordelif. När menniskan dör, är det endast
hennes kropp som dör, men hennes medvetna, fria personlighet består.
Jag vill icke heller medgifva, att det är allenast försynen, som be¬
stämmer menniskans lifslängd, ty man skulle derigenom föras till en
sådan fatalistisk verldsåskådning, som inför förnuftets domstol icke
skulle ega giltighet.
Man har äfven från främmande länder sökt stöd för den meningen,
att dödsstraffet bör borttagas. I fråga härom har lagutskottet redan
anmärkt, att hvarje strafflag utgör en afspegling af folkets egen karakter
och åskådningssätt, och man bör väl kunna tillägga, att hvad som
passar för det ena landet icke bestämdt lämpar sig för det andra.
Anmärkningsvärdt torde väl i detta hänseende dock vara, att de län¬
der, som enligt den allmänna föreställningen stå i spetsen för kultur¬
arbetet, icke ansett sig kunna ur sina strafflagar utesluta dödsstraffet.
Angående
dödsstraffet*
afskaffande
m. m.
(Forts)
N:o 43.
60
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj, f. m.
och man har dock icke hört någon klagan öfver att icke dessa länder
ändock kunnat högt föra kulturens fana.
Motståndarne mot dödsstraffets bibehållande hafva ofta också åbe¬
ropat ett exempel, som skulle erbjudas från det arbete, som de sista
decennierna pågått i Schweiz för dödsstraffets borttagande. Jag tillåter
mig i anledning deraf omnämna, att i kantonen Freiburg borttogs döds¬
straffet år 1848. Under de 15 år, som föregingo den tiden, begingos
allenast 3 brott af beskaffenhet, att de belädes med dödsstraff. Men
sedan väl dödsstraffet borttagits, så föröfvades under de 15 åren, som
derpå följde, icke mindre än 38 sådana brott, som enligt förut gällande
strafflag skulle försonats med dödsstraff.
I kantonen Neufchåtel borttogs dödsstraffet år 1854. Under tiden
1802—1854, d. v. s. under mer än 50 år, begingos allenast 2 brott,
belagda med dödsstraff. Men när dödsstraffet borttogs, inträffade det,
att under de 10 år, som derpå följde, begingos 23 dylika förbrytelser.
öfvergår jag åter till Sverige, bar jag att nämna, att under åren
1865—1889 blefvo dödsdömda 101 personer, men af dessa blefvo alle¬
nast 9 afrättade.
Af dessa siffror framgår väl uppenbarligen, med hvilken ut¬
omordentlig försigtighet och varsamhet dödsstraffet i Sverige tillämpas;
och den dag lärer väl kunna förutses, då det icke vidare der behöfves
qvar. Om den tidpunkten skall förlängas eller förkortas, det beror
på brottslingarna sjelfva.
Det synes mig, som om de, hvilka påyrka dödsstraffets borttagande,
skulle kunna delas i två grupper. Den ena gruppen består af sådana,
som låta sig af sin känslas varma glöd hänföras att för mycket be¬
trakta och försjunka i allvaret och strängheten af dödsstraffet, men
derjemte förbise de gräsliga qval och marter, som i dödsminuten den
måste lida, som genom annans handaverkan ljuter dödeD. DeD andra
gruppen åter synes mig vara sammansatt af dem, som äro eller vilja
vara såningsman för kommande tider. Men i förevarande fall kan jag
icke finna, huruvida den sådd som utsås faller i en sådan jordmån,
som är dertill behörigen tillredd, eller om dess frön utsås bland sten-
ören och så småningom gå sin sjelfförintelse till mötes. Derför, herr
talman, ser jag mig nödsakad att anhålla om bifall till utskottets
förslag.
I detta anförande instämde herrar Falk, Nyländer och Carlsson.
Herr Romberg: Herr vice talman, mine herrar! Af alla de
fordringar, som man ansett sig kunna ställa på staten, är det endast
en, som är att anse såsom absolut oeftergiflig, och det är fordran på,
att den statsinstitution, som vi med så dryga kostnader underhålla,
skall bereda oss trygghet och skydd till vår person och vår egendom.
Alla andra anspråk, som man i våra dagar ställer på staten, skulle vi
kunna skänka efter, utan att statens existens derigenom äfventyrades,
blott icke detta. Det är i första rummet för att njuta denna trygghet
och säkerhet, som vi tåligt underkasta oss alla de bördor, som vid-
magthållandet af denna institution pålägger oss. Staten måste bereda
Lördagen den 6 Maj, f. m.
61
N:0 43.
oss skydd emot både yttre och inre fiender, eljest har den såsom stat
förlorat allt värde för oss. Det första af dessa mål söker statssam-
hället att uppnå genom att underhålla en krigsmagt, det senare söker
det ernå genom att underhålla rättsinstitutioner och en rättsmagt, som
gör dessa institutioner under alla omständigheter effektiva och såmedelst
möjliggör en ordnad och tryggad sammanlefnad inom samhället.
Kan staten nu äfven utan att bibehålla dödsstraffet på ett till¬
fredsställande sätt fylla denna sistnämnda uppgift och sålunda, äfven
då den icke längre i sista hand har denna straffart att i nödfall till¬
gripa, ändock bereda ett fullt betryggande skydd för medborgarne, så
att bland dessa fortfarande den öfvertygelse!) bevaras orubbad, att
ingen medborgare ostraffadt kan trotsa samhällets rättsliga ordning? —
Är det möjligt, att eu sådan säkerhet för medborgarne kan finnas, så
länge man tillåter, att det i samhället får finnas personer, hvilka,
genom att redan vara underkastade det högsta straff, som samhället
(då dödsstraff icke finnes) kan ålägga någon, nemligen lifstidsfängelse,
faktiskt äro stälda utanför lagen och sålunda strafflöst kunna begå
hvilket brott som helst? — Jag för min del anser, att svaret på dessa
frågor icke kan blifva annat än nekande.
Herr Linder påstår visserligen, att staten skall hafva i sin magt
att göra de här ifrågavarande brottslingarne oskadliga äfven utan döds¬
straff. Man skulle sålunda, enligt hans förmenande, kunna laga så,
att de, fastän de fortfarande tillåtas lefva, ändock omöjligen skola
kunna komma åt åt t göra någon skada. Ja, om det blott berodde på
murar och bojor, så skulle det möjligen kunna låta sig göra att åstad¬
komma eu sådan trygghet. Men vi få komma i håg, att det också
måste finnas fångvaktare, hvilka måste sköta om och således komma
i ständig beröring med dessa missdådare, samt att dessa fångvaktare
äfven äro medborgare, som sålunda hafva rätt att göra anspråk på
att vara lagligen skyddade till sitt lif och sina lemmar, lika väl som
vi andra. Huru har herr Linder tänkt sig, att någon nöjaktig och
laglig trygghet för dem skall kunna vinnas? Den frågan torde vara
mindre lätt att besvara.
Man talar om att dödsstraffet afskaffats i åtskilliga andra länder.
Det anser jag ej utgöra tillräckligt skäl för att vi skola göra det¬
samma.
Till sist skall jag be att få erinra om ett par tilldragelser, som
timade ungefär samtidigt i ett par fängelser i våra grannländer år
1885, och som jag särskilt tecknade mig till minnes, just derför att
jag ansåg dem vara så instruktiva för bedömandet af den här före¬
liggande frågan, med hvilken jag på den tiden särskilt sysselsatte mig.
Den ena händelsen tilldrog sig i Köpenhamn, den andra i Kristi¬
ania. På det förra stället var det en lifdömd men benådad 23-årig
fånge, Jens Nielsen, hvilken redan förut en gång hade roat sig med
att försöka mörda en fångvaktare, och som nu åter gjorde ett dylikt
försök. Fångvaktaren räddades emellertid äfven denna gång undan
med lifvet, men mycket illa tilltygad och med krossad skalle. — I
Kristiania var det likaledes eu lifdömd men benådad farlig förbrytare
vid namn Andersson, som satt sig före, att han vid första tillfälle
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. in.
(Forts.)
N:0 43.
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
Forts.)
62 Lördagen den 6 Maj, f. m.
skulle mörda någon bland fångpersonalen, lika godt hvem. Först hade
han tänkt på öfverinspektören, sedan på läkaren; men då bar det sig
händelsevis så, att han kunde komma åt att ränna en knif i magen
på en vaktknekt, och då gjorde han i stället detta. Andersson slapp
äfven denna gången undan dödsstraffet, så att han kunde få tillfälle
att fortsätta sina experiment på fångvårdspersonalen.
Herr talman! Då jag är af den öfvertygelsen, att man icke kan
upphäfva dödsstraffet, utan att man riskerar, att rättsamhällets uppgift
att prestera lagligt skydd för alla välsinnade medborgare i väsentlig
mån förfelas, så skall jag be att få yrka afslag på herr Ekmans mo¬
tion och bifall till utskottets hemställan.
Herr Höjer: Herr talman, mine herrar! Jag skall i denna sena
timme söka att uttrycka mig så kort som möjligt. Jag skall icke i
likhet med min ärade vän på stockholmsbänken, den förste talaren,
använda den lilla tid, som står till min disposition, att apoteosera
justitierådet Olivecrona; men å andra sidan skall jag icke heller tillåta
mig att apoteosera lagutskottet på grund af det här föreliggande be¬
tänkandet. Tvärtom, om jag hade den tid, som jag icke har, om jag
hade den förmåga, som jag icke har, och om det allvarsamma ämnet
sådant skulle tillåta, så skulle jag vara böjd att underkasta föreliggande
lagutskottsbetänkande samma lekande behandling som den, hvilken
lagutskottet synes mig med förkärlek hafva användt mot de ärade
motionärerna..
Lagutskottet har i sitt utlåtande förmenat, att motionärerna “icke
beaktat arten af det samband, som bör förefinnas emellan ett lands
strafflagstiftning och beskaffenheten af dess allmänna odling." Jag
her om förlåtelse. Jag tror att lagutskottet i det stycket gör motio¬
närerna väsentligen orätt. Motionärerna hafva lika väl som lagutskottets
majoritet insett, att hvarje lag skall byggas på seden. Men de hafva
också ansett, att hvarje lag återverkar tillbaka på seden, och att milda
lagar skapa milda seder. — Ja, motionärerna hafva, om jag icke
misstager mig, gjort ännu mera, De hafva företagit sig en under¬
sökning af hela vår strafflagstiftnings utveckling från den tiden, då
1734 års lag promulgerades, ända till närvarande tid. De hafva med
hvarandra jemfört denna 1734 års lag med sina 68 fall af brott,
för hvilka dödsstraffet enkelt eller qvaliticeradt skulle användas, å ena
sidan, och så hela serien af straff lagsreformer ända ned till 1864 års straff¬
lag, som bestämmer 28 fall, der enkelt dödsstraff får användas, och detta
dock alternativt, endast utom med afseende på det fall, som omtalas i straff¬
lagens kap. 14 § 6. De hafva tillika under denna historiska forskning
funnit att i samma mån, som straffbestämmelserna hafva blifvit milda, i
samma mån och i samband dermed hafva afrättningarnas antal förminskats,
från t. ex. decenniet 1769—1778 med 26 afrättningar per år, det
följande decenniet, sedan 1779 års förordning blifvit gällande, med 10
afrättningar per år och ända till 25-års-perioden 1865—1889, då en
afrättning inträffade hvart tredje år. De hafva också funnit, att med
den aftagande freqvensen af afrättningar, med den oupphörliga för-
mildringen i straffbestämmelserna, i sjelfva verket rättssäkerheten icke
63
N:0 43.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
blifvit mindre, utan, såsom kriminalstatistiken visar, i det hela taget
större, i synnerhet om man jemför de kriminella fallen med den
stigande befolkningen.
Motionärerna, till hvilka jag hör, hafva då kommit att ställa upp
den frågan, huruvida icke svenska folket skulle kommit till den kultur-
ståndpunkt, att man utan fara för rättssäkerheten kunde borttaga
dödsstraffet utur strafflagen. Vi äro, som jag förmodar, icke så der
filosofiskt anlagda personer, som grunda statsrätten uteslutande eller
företrädesvis på filosofiska doktriner, utan anse att straffiagsbestäm-
melserna äro till mer eller mindre grad opportunistiska, beroende af
seden och af den stigande upplysningen. Vi anse icke dödsstraffet
moraliskt tillåtet annat än nätt upp så länge, som det är nödvändigt
för rättssäkerhetens uppehållande inom ett land. När denna nöd¬
vändighet icke längre förefinnes, då inträder, för oss åtminstone, det
fall, då dödsstraffet skall bort utur lagen, och denna lag sålunda för¬
mildras. Vi hafva genom att studera förhållandena här och genom
att jemföra dem med förhållandena i andra länder på samma eller
t. o. m. lägre kulturståndpunkt än vår, der man utan olägenhet kunnat
taga bort dödsstraffet, kommit till den åsigt, att vi skulle kunna taga
detta icke allt för stora steg till en högre ståndpunkt af hyfsning
och kultur utan att något synnerligen riskera.
Lagutskottet har i sitt utlåtande gjort ett par uttalanden, som
jag icke kan alldeles förbigå och som jag skall be att i korthet få
bemöta, så mycket mer som de vidrörts af min ärade vän, talaren
på elfborgslänsbänken herr Restadius. Lagutskottet säger såsom ett
skäl för dödsstraffets bibehållande: “Svårigheterna att göra tillsynen
i fängelset i alla afseenden så effektiv, att möjlighet för lifstidsfånge
icke förefinnes att begå ett brott, som lagstiftningen hittills belagt
med dödsstraff, äro, enligt hvad erfarenheten nogsamt visat, oöfver-
vinneligaA Jag har icke kunnat undgå att finna detta uttalande
vara ett rent fattigdomsbevis för, jag vill icke säga fångvårdsstyrelsen,
men för hela det nuvarande svenska samhället. Uet finnes en statistik,
som gifver vid handen, huru det under åren 1865—1889 har gått
med till dödsstraff dömda, men ifrån dödsstraff benådade lifstidsfångar,
som sökt att genom rymning återvinna friheten. Under denna tid
rymde fångar från alla fängelser i Sverige till ett antal af nio. Af
dessa nio män och qvinnor grepos så godt som omedelbart efter
rymningen sju. Af de 2 öfrige fäns en död i vallgrafven vid fängel¬
set, och den andre omkom genom drunkning. Det synes mig, att man
med eu sådan statistik icke behöfver synnerligen frukta faran af rym¬
ningar. Men äfven om så vore, har samhället dock icke rätt att på
denna grund taga lifvet af brottslingar. Det är ett i högsta grad
underligt resonnement detta, att staten, i tanke att en eller annan
dödsdömd förbrytare möjligen skall rymma och att han, vorden fri,
möjligen skall komma att taga lifvet af en medmenniska, att, säger
jag, staten på grund af dessa presumtioner skall anses hafva rätt att
skicka menniskor till stupstocken. Resonnementet håller icke streck,
och är en yttring af statens godtycke, som jag icke kan gilla.
Bland de skäl för dödsstraffets bibehållande, som i allmänhet
Angående
dödsstraffets
afskaffande
in. m.
(Forts.)
N:o 43. 64 Lördagen deri 6 Maj, f. m.
Angående anföras och som nu särskildt framhållits af herr Restadius, är statens
dödsstraffets nödvärnsrätt. Resonnementet lyder så: när det är den enskilde för-
afstoff™de UTinadt att sätta sig till motvärn och att i yttersta nöd döda en
(Forts!) medmenniska, så bör äfven staten hafva rätt att till sitt eget skydd
taga en menniskas lif. Jag ber likväl att få fästa uppmärksamheten
derpå, att jemförelsen haltar högst betydligt. Det är väl något helt
annat, om jag, när jag ligger i min säng och en skurk med knifven
mot min strupe fordrar pengar eller lifvet, i denna yttersta nöd rycker
till mig en pistol och skjuter honom, än om staten i den så kallade
rättvisans namn tager och för en afväpnad och alldeles magtlös fånge
till stupstocken och beröfvar honom lifvet. Jemförelsen duger icke.
Beträffande å ena sidan dödsstraffet under normala samhälls¬
förhållanden och å andra sidan de kraf man kan ställa på att taga
medmenniskors lif under ett krig, hvilket ju ställer den enskilde och
samhället utom den vanliga samhällsordningen, så är det två skilda
saker, som, så synes det mig, icke kunna med hvarandra jemföras.
Hvad så angår min ärade väns på elfsborgsbänken fråga, huru
det skulle gå för statsråden, om man ur allmänna strafflagen toge
bort stadgandet om dödsstraff', så tror jag icke han behöfver mycket
frukta för dem, då jag förmodar att, om dödsstraffet försvunne ur
allmänna lagen, det också toges bort ur ansvarighetslagen för Konungens
rådgifvare.
Bland de skäl, som min ärade vän på elfsborgsbänken anförde
för dödsstraffets bibehållande, var äfven en del bibelställen. Jag
visste verkligen icke, att min ärade vän idkat speciella bibliska studier,
men jag får öppet erkänna, utan att derför vilja stämplas såsom
kättare, att hans bevisning icke mycket inverkat på min uppfattning,
och jag vet icke, om han sjelf mycket håller på den. Jag vet val,
att de bevisställen, han anförde, innehålla de ord han citerade, men
att de skulle kunna tjena såsom bevis för dödsstraffets bibehållande i
den moderna lagstiftningen, betvifla!- jag. För mig iiro dessa bibel¬
språk intet annat än en judisk tillämpning af den s. k. talionsprincipen,
hvilken, som herr Restadius vet bättre än jag, under medeltiden inkom
i vår kriminella lagstiftning. Hvad slutligen beträffar ett och annat
bibelspråk, som för dödsstraffet kan anföras ur nya testamentet, så,
om icke dessa språk äro mer eller mindre bildlika uttryck, ligger den
förklaringen nära till hands, att de män, som skrefvo i nya testamentets
tid, påverkades af precis samma talionsprincip, som rådde bland det
folk, inom hvilket de uppfostrades.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Det är naturligt,
att jag yrkar bifall till reservationen.
Herrar Aulin och Nordin förklarade sig instämma med herr Höjer.
Herr Rodhe: Jag har en gång haft tillfälle att på detta rum
opponera mig mot den uppfattning, som såg något ur kristlig synpunkt
oberättigadt i de åtgärder, som vidtogos för främjandet af landets för¬
svar, på den grund att det skulle vara otillåtet att i krig taga med¬
menniskors lif. Här föreligger nu en beslägtad fråga, nemligen frågan,
65
Lärdagen den 6 Maj, f. m.
huruvida öfverheten har rätt att taga en missdådares lif. Äfven här
bestrider jag motionären rätt att falla ett afgörande omdöme, att detta
skulle ur kristlig synpunkt vara otillåtet. Om detta hans nämnda
påstående vore riktigt, vore det dock märkvärdigt, att nitton århundraden
skulle behöfts för att den kristna verldeus ögon skulle öppnas för
denna sanning.
Jag skall icke nu inlåta mig på anförande af bevis för en mot¬
satt uppfattning. Herr Restadius har redan anfört några, och jag
kan inskränka mig till att i denna sak instämma med honom.
Man har sagt att det är att kränka kärleken att taga en annans
lif. Jag tror icke, att man med fog kan påstå, att detta alltid är
fallet. Huru många gånger har det icke inträffat, och det inträffade,
såsom nyss nämndes, med den sist i vårt land afrättade, att missdådaren
gått till afrättsplatsen med ett lugn, eu frimodighet och ett hopp,
som lät kärleken tro, att det var en verklig välgerning, som bevisades
honom, att han blef förflyttad ur detta lifvet. — Är sålunda från
kristlig synpunkt dödsstraffet tillåtet, så reducerar sig för mig frågan
till detta: är det praktiskt lämpligt att afskaffa det? Kan man ersätta
det med något annat lika verksamt straff? På dessa frågor gifvas så
många olika svar, och meningarne äro i detta afseende så delade, att
det synes mig, som om tiden icke vore inne för att fälla ett afgörande
omdöme derom. Jag anser sålunda, att för närvarande utskottets
hemställan bör bifallas, hvadan jag ock anhåller att få yrka bifall
dertill.
Herr Wavrinsky: Blott en eller två minuter. Jag skall be att
få till talaren på elfsborgsbänken rigta några ord i anledning af hans
invändning angående schweiziska förhållanden. Han anförde exempel
från bchweiz för att bevisa det brottens antal ökas, när dödsstraffet
borttages. Men jag skall be att få fästa uppmärksamheten på att
lagens handhafvande vexlar oberoende af brottens beskaffenhet. År
1856 egde ingen afrättning rum. 1857 afrättades sju och 1858 icke
mindre än 14 personer. Granskar man nu justitieombudsmannens
embetsberättelser, är det oförklarligt, hvarför lagens hämnande hand
de sistnämnda åren skördat så många offer.
Berättelsen för 1857 och 1858 uppgifver såsom “bevekelsegrunder
eller andra anledningar11 till mord eller dråp, hvarför dödsstraff blifvit
i första, instans ådömdt, för det vida öfvervägande antalet antingen
öfverilning. och obetänksamhet eller missbruk af starka drycker eller
begär dertill, med de senares följeslagare: utsväfningar, jemte egen¬
nytta, penningebegär och roflystnad. De öfliga anledningarna voro
obetydligare. ^ ar det nu rättvisan, som krälde, att så många hufvudeu
folio för dessa orsakers skull? Herr Kestadius använde såsom stöd
för sin uppfattning tillståndet i de schweiziska kantonerna efter döds¬
straffets afskaffande och vissa kantoners beslut att åter införa det.
Jag var beredd på denna invändning och vände mig derför till schweiziska
konsulatet här för att få saken utredd. Jag har nu erhållit ett svar,
som jag med mycken pondus kan använda, ty det är från schweiziska
edsförbundets utrikesdepartement. Det är mycket innehållsrikt, men
Andra Kammarens Prot. 1S9S, N:o 4$. 5
N:o 43.
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
(Forts.)
N:o 43. 66 Lördagen den 6 Maj, f. m.
Angående jag skall endast uppläsa två punkter. Den första: ”För närvarande
dödsstraffets tyckes tiden åter vara gynnsammare för att vinna öfverensstämmelse i
afskaffande ^en schWeiziska strafflagen. De förberedande arbetena i ämnet äro
(Forts!) redan temligen framskridna, utan att man ännu hunnit till ett lag¬
förslag i egentlig mening.“ Och straxt derefter: “Tekniska betänklig¬
heter hafva varit tämligen främmande för de facer, som den schweiziska
lagstiftningen genomgått i fråga om dödsstraffet. Det är förnämligast
politiska hänsyn, som framkallat de åtgärder vi haft att nämna."
Detta tyder icke på att erfarenheten från Schweiz går i den
rigtning talaren på elfsborgsbänken velat framhålla.
Herr Lilienberg: Vid denna sena timma bör man fatta sig
kort.
Jag ville endast nämna, att jag inom utskottet icke deltagit i
denna frågas behandling, men hade jag det gjort, skulle jag hafva till¬
styrkt bifall till herr Ekmans motion i den föreliggande frågan. Ty
motionären har der framstält det skäl, som förnämligast skulle vara
för mig mest bestämmande, nämligen den menskliga rättvisans ofull¬
komlighet. — Det är af denna anledning, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till det utaf herr Ekman m. fl. väckta förslaget.
Herr Ekman: Jag skall be att få upptaga till bemötande några
ord, som uttalades af representanten från Elfsborgs län. Han sade
bland annat, »att den, som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock
af menniskor utgjutet varda», och han har tagit detta bibelspråk så¬
som bevis för rätten hos staten att straffa en person med lifvets för¬
lust. Såsom hvar och en tydligt och klart kan finna, är dock detta
bibelspråk icke något bud, utan endast en förutsägelse precis på
samma sätt som Kristi ord till Petrus: “stick ditt svärd i slidan, ty
alla, som taga till svärd, skola med svärd förgås. “ Men dermed är
icke sagdt att det är staten, som skall se till att detta sker, utan
det är endast en förutsägelse derom, att om man gifver sig in i en
dylik lek, får man se till, att man icke till sist äfven sjelf mister
lifvet, icke genom statens medverkan, utan derigenom att någon annan
brottsling i sin tur tager det.
En talare på göteborgsbänken sade, att det vore underligt, om
det icke vore nya testamentets lära, att öfverheten hade rättighet
att under vissa förutsättningar taga en menniskas lif, att man i nitton
århundraden låtit sådant i alla fall passera.
Jag vill i detta hänseende blott erinra derom, att vi ända upp i
vårt århundrade stå i mångt och mycket på gamla testamentets tids
ståndpunkt, och att det nya testamentets anda fått göra sig alltför
litet gällande såväl i det enskilda lifvet som i statslifvet.
Nyssnämnde talare på elfsborgsbänken sade likaledes, att om man
säger, att staten begär mord, då den bestraffar med lifvets förlust,
kan man likaväl säga, att staten stjäl, då den pliktfäller en tjuf.
Emellan dessa fall torde dock icke förefinnas någon jemförelse, ty i
senare fallet stjäl icke staten, men i det förra fallet tager den verk¬
ligen ett lif.
67
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Den ärade representanten talade äfven om afskräckningsteorien
och sade, att det var ett faktum, att dödsstraffet hade verkat afskräc¬
kande. Jag skall med anledning häraf be att få uppläsa hvad lag¬
utskottet säger härom vid 1868 års riksdag. “Rätt tillämpad^1, säger
utskottet, “är straffarbete på lifstiden tillfyllestgörande jemväl derut¬
innan, att det värjer samhället för vidare rättskränkning från brotts¬
lingens sida, på samma gång denne lemnas tillfälle att genom bättring
och ett fortgående förändradt sinnelag försona sig med honom, som
råder öfver lif och död, med samhället och med sitt eget samvete. “
Slutligen, för att nu icke upptaga tiden längre, ber jag att få
beträffande den ärade representantens uppgifter om de schweiziska för¬
hållandena rekommendera åt honom justitierådet Olivecronas senast ut¬
komna bok, deri han visar, att de af talaren åberopade uppgifterna,
som härröra från anonym författare, äro oriktiga. Olivecrona har tvärt¬
om åberopat fullt säkra uppgifter i denna fråga beträffande förhållan¬
dena i Schweiz, och dessa äro alldeles icke sådana, som den ärade
talaren uppgifvit dem vara.
Herr Broström: Jag finner det vara naturligt, att herrarne på
denna sena timma vilja komma till ett slut med denna fråga. Jag
skall derför heller icke förlänga diskussionen, utan endast be att på
de skäl, som herrar Linder och Ekman vid öfverläggningen i denna
fråga anfört, få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till herr
Ekmans förslag i samma ämne.
Herr Kardell: Herr talman, mine herrar! Jag anhåller om
öfverseende med mitt tilltag att taga till ordet, då diskussionen avan¬
cerat så långt. Men jag vill säga några få ord, då jag instämt i syftet
af herr Ekmans motion och inom utskottet reserverat mig mot det
slut, till hvilket detta kommit.
Jag har länge varit afgjord motståndare till dödsstraffet. Jag
anser det för alldeles förskräckligt, att staten för något eller några
af sina syften skall begå handlingar, som i statens egna lagar be¬
tecknas som de värsta af alla brott. Ty hvad annat är en afrättning
än ett mord, som begås med berådt mod och vett och vilja och der¬
till ett qvalificeradt sådant, ty det föregås af eu andlig tortyr, som
varar i veckor, tills olycksbarnet omsider föres bort för att kallblodigt
slägtas ner.
Jag begärde ordet egentligen för att bemöta några af herr Resta-
dius’ påståenden.
Han sade, att en stor skilnad förefinnes mellan filosofen Richert
och juristen Richert, då denne aldrig såsom praktisk jurist verkat för
dödsstraffets afskaffande. Men märkas bör, att Richert aldrig ansåg,
att dödsstraffet kunde afskaffas på hans tid, men uttalade den vissa
tillförsigt, att den tid, då detta skulle kunna ske, skulle komma ett
hälft sekel efter honom — och der äro vi just nu.
Herr Restadius talar vidare om nödvändigheten af dödsstraffets
bibehållande i vår tid, enär helvetesmaskiner, dynamit och petroleum
sä ofta begagnas af brottslingar för att rödja hederligt folk ur viigen.
N:o 43.
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
(Forts.)
N:o 43.
68
Angående
dödsstraffets
afskaffande
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj. f. ro.
Brott af sådan natur förekomma emellertid oftast just i sådana länder,
der dödsstraffet synnerligt ofta tillämpas, såsom Frankrike, England
och Förenta Staterna, men omtalas sällan eller aldrig från sådana
länder, der dödsstraff' icke förekommer.
Såsom ett stöd för sin mening anförde herr Restadius den gam¬
maltestamentliga sentensen: “Den som utgjuter menniskoblod, hans blod
skall af menniskor utgjutet varda." Jag vill dock hoppas, att den
mosaiska lagen i detta hänseende upphäfts genom kristendomen. Men
om detta bud fortfarande skulle gälla, till hvilka ohyggliga konseqvenser
skulle det icke gifva anledning? Huru skulle det gå med staten sjelf,
som ensam utgjutit mera blod, än alla individerna i densamma till¬
sammans? Vore vi ej alla förbundna att vända oss fiendtligt mot den¬
samma? Vore detta bud gällande, skulle blodshämnden vara fullkomligt
i sin ordning.
Herr Restadius sökte vidare häfda den uppfattningen, att staten
icke skulle vara berättigad att pliktfälla medborgare, om den icke
skulle vara berättigad att afrätta dem. Det är dock eu väsentlig
skilnad: pliktfallandet faller helt och hållet inom menniskans egen
verld, inom den sinliga verlden. Men en afrättning är ett brott mot
naturens lagar.
Han påstod, att dödsstraffet i synnerhet vore nödvändigt för att
skydda fångvaktare mot lifstidsfångar. Kan då staten omöjligt skydda
dessa utan att tillgripa ett i och för sig så dåligt medel? Det är en
märkvärdig insolvensförklaring för staten. Andra och mera moraliska
medel finnas. Men om sådana finnas, då lastar staten en fruktans¬
värd skuldbörda på sig med hvarje afrättning, som verkställes.
Jag vill äfven säga ett par ord med anledning af herr Restadius’
yttrande om förhållandena i den schweiziska kantonen Freiburg. Han
nämnde, att under de 15 år, som föregingo dödsstraffets afskaffande i
nämnda kanton, afrättades blott 3 personer, men att under de när¬
mast följande 15 åren ej mindre än 38 personer begingo sådana brott,
som efter den äldre lagen skulle bestraffats med döden. Denna kalkyl
bevisar intet; herr Restadius omtalade icke, huru många dödsdömda
blifvit benådade under de första 15 åren, ej heller kan han bevisa,
att en enda af de 38 verkligen skulle afrättats, om dödsstraffet då
fortfarit att gälla.
Herr Restadius fälde slutligen ett yttrande, som mycket förvånade
mig, då han sade, att icke försynen ensam bestämmer menniskans lifs-
längd. Hvilken annan då? Kanske staten eller embetsmännen? Nej, då
försynen ensam gifvit menniskan lifvet, så är det också ensamt för¬
synen, som har att förordna, när hon skall lemna detsamma. Ingen
annan må dervid falla försynen i embetet.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Ekmans motion.
Herr Pehr son i Törneryd:
Herr Linder: Endast eu upplysning med anledning af den siste
talarens yttrande.
Den uppgift, som af honom meddelades rörande ett uttalande af
69
N:o 43.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
de utaf honom omnämnda brottslingarna, och hvilken ganska rigtigt var
allmänt spridd och trodd, den är vederlagd.
Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt
de gjorda yrkandena framstälde herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i
stället till herr Ekmans motion i ämnet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som vote¬
ring likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så ly¬
dande omrösta]'ngsproposition:
Den, som bifaller lagutskottets hemställan i första punkten af ut¬
låtandet n:o 66, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bi¬
fallit herr Ekmans i ämnet väckta motion.
Omröstningen visade 94 ja mot 47 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
Punkten 2.
Bifölls.
§ io.
Efter föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 67, i anledning
af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande oäkta
barns försörjning, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
föreslagit.
§ 11.
Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 68, i anledning af
ej mindre Kougl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af
2,' 4 och 5 §§ i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16
november 1863, än äfven väckt motion om ändring i samma förordning.
Punkten 1.
Bifölls.
I fråga om punkten 2, deruti utskottet hemstält, att ofvan be¬
rörda inom Andra Kammaren af herr Ola Bosson Olsson afgifna
N:o 43. 70 Lördagen den 6 Maj, f. m.
motion, n:o 49, i de delar, som icke afsåges i utskottets hemställan
under första punkten, icke måtte af Riksdagen bifallas, anförde
Herr Ola Bosson Olsson: Jag för min del är öfvertygad om
att kyrkomötet hvarken är eller varit så sammansatt, som det rätte¬
ligen bör vara. Detta har bevisats vid mångfaldiga tillfällen deraf,
att kyrkomötet inlagt sitt veto gent emot riksdagsbeslut, och kan icke
hjelpas på annat sätt än derigenom, att lekmännens antal i viss mån
förökas. Nu finnes det i kyrkomötet lika många presterliga ledamöter
som lekmän. Det är tydligt och klart, att dit kommer icke allenast
en, utan åtskillige lekmän, som instämma med de presterliga ledamö¬
terna i nära nog allt, och detta gör, att det alltid blir pluralitet för
den mening, som förfäktas af de mera konservative. Reformer på detta
område ha hittills förekommit mycket sparsamt, och det kan icke
blifva annorlunda, så länge som kyrkomötet är så sammansatt som
det för närvarande är. Jag skall emellertid nu, när det är i riks¬
dagens sista timme och så sent på detta plenum som det är, icke göra
något yrkande. Det kommer troligtvis vid blifvande riksdagar att
väckas ytterligare motioner i detta hänseende; och jag skall derföre,
som sagdt, icke göra något yrkande hvad denna punkt beträffar.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 12.
Slutligen föredrogs och bifölls sammansatta banko- och lagut¬
skottets utlåtande, n:o 5, med anledning af väckt motion om ändringar
i ansvarighetslagen för Riksdagens fullmägtige i Sveriges riksbank.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 4.43 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
Lördagen den 6 Maj, e. m.
71
N:o 43.
Lördagen den 6 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.
§ 1.
Anmäldes och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nemligen:
af statsutskottet:
n:o 41, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hulvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
n:o 103, angående beräkningen af statsverkets inkomster,
n:o 104, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående disposition till svenska kyrkan i Paris af öfverskott å de
från svenska kronans fastighet i Konstantinopel inflytande hyresinkomster,
n:o 105, angående statsregleringen för år 1894 och sättet för an¬
visande af vissa anslagsbelopp, samt
n:o 106, med ny riksstat;
af sammansatta stats- och lagutskottet:
n:o 102, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående del¬
ning af Hernösands stift; samt
af Riksdagens kansli:
n:o 101, om förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren för folk-
skolelärarnes enke- och pupillkassa.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial, n:o 79, med
förslag till de återstående stadgandena i det nya reglementet för riksgälds-
kontoret.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7.12 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
N:o 43.
72
Söndagen den 7 Maj.
Söndagen den 7 maj.
Kl. |3 e. m.
§ 1.
Vid föredragning af statsutskottets memorial, n:o 79, med förslag
till de återstående stadgandena i det nya reglementet för riksgälds-
kontoret, biföll kammaren den af utskottet i nämnda memorial gjorda
hemställan.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial, n:o 80, angående öfverlemnande till Kongl.
Maj:t af det nya reglementet för riksgäldskontoret; och
lagutskottets memorial, n:o 69, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om utskottets hemställan i första punkten af dess ut¬
låtande n:o 68 öfver ej mindre Kongl. Majrts proposition med förslag
till ändrad lydelse af 2, 4 och 5 §§ i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863, än äfven väckt motion om ändring
i samma förordning.
§ 3.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrif¬
velse, n:o 107, till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring
i gällande bestämmelser rörande oäkta barns försörjning.
§ 4.
Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2.40 e. m.
In fidem
Hj. JSehrman.
Måndagen den 8 Maj.
73
N:o 43.
Måndagen den 8 maj.
Kl. | 3 e. m.
§ I-
Justerades det i kammarens sammanträde den 1 innevarande maj
förda protokoll.
§ 2.
Föredrogs och bifölls statsutskottets memorial, n:o 80, angående
öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet för riksgälds-
kontoret.
§ 3.
Härefter föredrogs lagutskottets memorial, n:o 69, i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om utskottets hemställan i första
punkten af dess utlåtande n:o 68 öfver ej mindre Kongl. Maj:ts proposi¬
tion med förslag till ändrad lydelse af 2, 4 och 5 §§ i förordningen
angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 än äfven väckt
motion om ändring i samma förordning.
Under punkten 1 hemstälde utskottet, i ändamål af sammanjemk-
ning af de skiljaktiga besluten, att kamrarne, med frånträdande i
vissa delar af sina förut i ämnet fattade beslut, måtte antaga följande
förslag till lydelse af § 5 uti ifrågavarande förordning:
“Inom hvarje pastorat ega samtlige å kyrkostämma röstberättigade
lekmän inom sig, vid sammanträde inför kyrkostämmans ordförande,
utse en elektor. Om kallelse till det sammanträde, äfvensom ställe
derför, galle hvad i afseende å kyrkostämma särskildt är stadgadt.
Med iakttagande att hvarje pastorat anses tillhöra det stift, hvar¬
inom moderkyrkan är belägen, må två eller flera pastorat inom samma
stift och valdistrikt om gemensam elektor sig förena.
Vid val af lekmännens ombud utgöra Stockholms stad och Visby
stift hvartdera ett, Hernösands stift tre och de öfriga stiften hvar¬
dera två valdistrikt. De särskilda valdistrikten inom stiften bestämmas
till sitt omfång af Konungen.
Samtlige de inom ett valdistrikt utsedde elektorer skola på kallelse
sammankomma inför en inom distriktet boende, af domkapitlet för¬
ordnad valförrättare. Dervid skola elektorernai med slutna sedlar hvar
för sig till ombud föreslå så många å kyrkostämma röstberättigade
män, som väljas skola. Vid första omröstningen är den vald, som
erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna. Har ej det antal
ombud, som väljas skall, dervid blifvit utsedt, upprättar valförrättaren
N:0 43.
74
Måndagen den 8 Maj.
en förteckning, hvarå upptagas, derest ingen blifva vid första omröst¬
ningen utsedd, de, som erhållit de flesta rösterna, men eljest de, som
näst den vid berörda omröstning utsedde erhållit högsta röstetalet.
Förteckningen skall upptaga två gånger så många namn, som ombud
då äro att välja. Ben omröstning, som derpå företages, må icke
afse andra än de i förteckningen uppförde personer; och äro de valde,
som då de flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal afgör lotten.
För hvarje ombud utses ock på lika sätt en suppleant att, i
händelse af ombudets förfall, i dess ställe i mötet deltaga.
Val för Stockholms stad verkställes på ofvan föreskrifna sätt inför
Stockholms stads konsistorium.
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:
Herr Hammarlund: Herr talman, mine herrar! Jag kan icke
underlåta att uttala mitt beklagande deraf, att lagutskottet icke kunnat
komma med ett bättre sammanjemkningsförslag i denna fråga än det
föreliggande.
Paragraf 5 i förordningen om allmänt kyrkomöte, som det nu
galle!’, handlar dels om valrätten, dels om valsättet. I fråga om båda
har Första Kammaren velat bibehålla status quo. Andra Kammaren
har deremot velat en förändring. Nu har lagutskottet framkommit
med ett sammanjemkningsförslag, gående derpå ut, att Andra Kam¬
maren skulle frånträda sitt beslut i hvad rörer valrätten och Första
Kammaren sitt i hvad rörer valsättet. Reformen skulle sålunda in¬
skränkas till det senare. Väl är det sant, att åtskilliga oegentligheter
föreligga i afseende på valsättet. Men ännu större äro de oegentlig¬
heter, som finnas beträffande valrätten.
För närvarande är det ju så, att hvarje pastorat utser en elektor,
som har att välja kyrkomötesombud. Jag skall taga ett exempel.
I Stockholm hafva vi 8 stora territorialförsamlingar med sammanlagdt
omkring 240,000 invånare. Dessa 8 församlingar utse hvardera en
elektor. Men dessutom finnas här 10 mindre församlingar — sju
garnisonsförsamlingar samt hofförsamlingen, tyska och finska för-
samlingarne — som hafva sammanlagdt omkring 10,000 invånare, och
de utse äfven hvardera en elektor. Här inträffar sålunda, att träng-
bataljonsförsamlingen med 321 invånare har precis samma magt och
myndighet som Adolf Fredriks församling med sina 40,000 invånare.
Jag betvifla!', att man vid förordningens utfärdande tänkt sig en
dylik möjlighet. Andra Kammaren har också velat hafva en ändring
härutinnan och beslöt i lördags för sin del, att det skulle utses en
elektor och derutöfver eu för hvarje tal af 5,000. Första Kammaren
har deremot sagt rent nej.
Nu synes det mig, som om en sammanjemkning lätt skulle kunnat
åstadkommas på det sätt, att man i stället för siffran 5,000 tagit
siffran 10,000, så att en elektor skulle utses för hvarje fullt tal af
10,000. Derigenom skulle de allra största oegentligheterna på detta
område blifvit förebyggda. De 8 större församlingarna med omkring
240,000 invånare skulle haft att utse omkring 20 elektorer och de
75
N:o 43.
Måndagen den 8 Maj.
10 små församlingarna med 10,000 invånare 10 elektorer. Genom
enighet och sammanhållning skulle det alltså blifvit möjligt att före¬
bygga, att garnisonsregementena alldeles dominerade valet.
Såsom det nu är ordnadt, är det alldeles ohjelpligt. Det är ju
faktiskt så, att Stockholm — d. v. s. de stora territorialförsamlingarna
— icke har att utse något ombud till kyrkomötet, utan det är här¬
varande garnisonsförsamlingar, som uteslutande hafva magten i detta
hänseende.
Nu är det nog mången, som resonerar som så: kyrkomötet är
en så föråldrad institution, att det icke lönar att lappa på den in¬
rättningen, och det är måhända af den anledningen, som Första Kam¬
maren velat låta det vara såsom det nu är.
Jag skall i denna riksdagens sista timme icke göra något yrkande.
Jag har med det sagda endast velat framhålla de oegentligheter, som
särskildt beträffande Stockholm förefinnas på detta område, och ut¬
tala den förhoppning, att frågan med det snaraste må återkomma.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 2.
Bifölls.
§ 4.
Anmäldes och godkändes
dels nedannämnda förslag till Riksdagens skrifvelser till Konungen,
nemligen:
af statsutskottet:
n:o 108, angående upprättadt nytt reglemente för Riksgäldskontoret;
af bevillningsutskottet:
n:o 109, angående bevillningen af fast egendom samt af inkomst; och
af bankoutskottet:
n:o 111, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning;
och dels bankoutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse n:o 112,
till fullmägtige i riksbanken, med öfverlemnande af bankoreglementet.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial, n:o 11, angående anvisande af ersättning till sammansatta
stats- och bankoutskottets kansli samt gratifikation åt dess vaktbetjening.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 2.49 e. m.
In fidem
Bj. Nchrman.
N:o 43.
76
Tisdagen den 9 Maj, f. m.
Tisdagen den 9 maj.
Kl. | 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 2 dennes.
§ 2.
Efter föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial, n:o 11, angående anvisande af ersättning till statsutskottets
kansli samt gratifikation åt dess vaktbetjening, biföll kammaren hvad
utskottet i nämnda memorial bemstält.
§ 3.
Anmäldes och godkändes
dels nedannämnda förslag till Riksdagens skrifvelser till Konungen,
nemligen :
af statsutskottet:
n:o 38, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret;
af sammansatta stats- och bankoutskottet :
n:o 113, angående ny instruktion för Riksdagens revisorer af stats-,
banko- och riksgälds verken;
af lagutskottet:
u:o 114, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse af §§ 2, 4 och 5 i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863, än äfven väckt motion om
ändring i samma förordning; samt
af Riksdagens kansli:
n:o 110, om ändring i förordningen angående expeditionslösen,
åsyftande rättighet för part att i visst fall tidigare utfå expedition;
n:o 115, angående val af delegerade att deltaga i en jubelfest till
firande af Upsala möte;
n:o 116, i fråga om nedsättning i afgifterna för persontrafiken å
statens jernvägar; och
n:o 117, om afskaffande! af öfversättningsprofvet från svenska till
latin i mogenhetsexamen;
dels ock Riksdagens kanslis förslag till §§ i riksdagsbeslutet:
n:o 29, angående statsregleringen;
n:o 30, angående samma ämne;
n:o 31, angående disposition af besparingarna å hufvudtitlarna;
• n:o 32, angående beräkningen af riksgäldskontorets utgifter och
inkomster;
77
N:o 43.
Tisdagen den 9 Maj, f. m.
n:o 33, angående bankovinsten;
n:o 34, angående ändring i § 4 i lagen-för rikets ständers bank;
n:o 35, angående ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt
den 30 maj 1873;
n:o 36, om förhöjning i bevillningsafgiften af bankbolag med sedel-
utgifningsrätt;
n:o 37, rörande vissa ändringar i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet den 18 juni 1864;
n:o 38, om lagbestämmelser i syfte att bereda vissa enskilda
tjenstemän samma skydd som statens mot förnärmelse! i deras tjenste-
utöfning;
n:o 39, om ändring i 227 § sjölagen;
n-.o 40, angående ändring af gällande bestämmelser om utbetalande
af belöning för dödande af björn och varg;
n:o 41, om ändring af § 10 mom. 1 i förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker den 31 december 1891;
n:o 42, angående tullbevillningen;
n:o 43, om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket;
n:o 44, angående flottning af skogsalster i gränsfloderna mellan
konungariket Sverige och storfurstendömet Finland;
n:o 45, om ändring af § 7 i förordningen angående stämpel-
afgiften den 5 september 1890;
n:o 46, angående den för en å okänd ort vistande arfvinge för¬
ordnade gode mannens rättsliga ställning;
n:o 47, angående förbud mot frälseräntas skiljande från hemman,
hvarmed den förenats;
n:o 48, angående lag om stiftsstyrelse;
n:o 49, angående odlingslånefonden;
n:o 50, angående afslutande af arbetena å stambanan mellan
Vännäs (Nyby) och Öfver-Luleå (Boden);
n:o 51, angående anskaffande af rörlig materiel till bansträckan
Vännäs—Öfver-Luleå;
n:o 52, angående lån till telegrafstyrelsen för fortsatt utveckling
af statens telefonväsende; samt
n:o 53, om ändring i gällande bestämmelser rörande oäkta barns
försörjning.
§ 4.
Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2.5 0 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
N:o 43.
78
Tisdagen den 9 Maj, e. m.
Tisdagen den 9 maj.
Kl. 7 e. m.
Herr vice talmannen ledde under detta sammanträde kammarens
förhandlingar.
§ 1-
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragrafer
riksdagsbeslutet: ,vO-
n:o 54, om ändrad lydelse af §§ 2, 4 och 5 i förordningen angå¬
ende allmänt kyrkomöte den 16 november 1863;
n:o 55, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst;
n:o 56, angående reglemente för riksbankens styrelse och för¬
valtning ;
n:o 57, angående ny instruktion för Riksdagens revisorer af stats-,
banko- och riksgäldsverken;
n:o 58, angående åtskilliga på grund af § 89 regeringsformen
väckta frågor; samt
n:o 59, angående statsregleringen.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7.7 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
Onsdagen den 10 Maj.
79
N:o 43
Onsdagen den iO maj.
Kl. jll f. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 3 innevarande maj.
§ 2.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragraf
i riksdagsbeslutet, n:o 60, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i
riksbanken.
§ 3.
Ordet lemnades härefter till
Herr vice talmannen Danielson, som yttrade: Herr talman,
mine herrar! I likhet med hvad förr varit vanligt, vågar jag hemställa,
att kammaren ville besluta att uppdraga åt representanterna för Stock¬
holms stad äfvensom öfrige ledamöter af kammaren, som kunna vara
qvar i hufvudstaden efter riksdagens afslutande, att justera de kam¬
marens protokoll, som ännu icke hunnit justeras.
Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.
§ 4.
Kammarens ledamöter, som af Kong!. Maj:t blifvit kallade att
denna dag, efter bevistad gudstjenst i Storkyrkan, infinna sig å riks¬
salen, der Riksdagen komme att afslutas, afgingo nu till nämnda kyrka
för att åhöra riksdagspredikan. Efter gudstjenstens slut begåfvo sig
kamrarnes ledamöter till rikssalen, hvarest, sedan kamrarnes under-
såtliga vördnad och välönskningar blifvit inför konungatxmen af herrar
talmän framförda, herr statsrådet Wikblad uppläste riksdagsbeslutet,
hvarefter herr statsrådet friherre von Essen, som dertill erhållit Kongl.
Maj:ts förordnande, förklarade riksdagen vara afslutad.
Sedan derefter herr talmannen och kammarens ledamöter åter¬
kommit till kammarens samlingsrum, tog herr talmannen afsked af
kammarens ledamöter med följande ord: Från den högtidliga afslut-
ningsakten återvända vi för ett ögonblick ännu en gång hit till vår
gamla arbetssal, för att i den redan starkt glesnade kamratkretsen
N:o 43, 80 Onsdagen den 10 Maj.
utbyta ett sista handslag, ett vänligt farväl. Snart äro vi spridda ut
till alla nejder af vårt vidsträckta land. Men den känsla af foster¬
landets enhet, af dess intressens solidaritet, hvilken känsla kanske icke
på någon punkt gör sig så helt och fullt förnimbar och förnummen
som här, den taga vi med oss hem, likasom vi också som en behåll¬
ning härifrån medtaga de vänliga minnena af hvarandra, ett helt
liffullt bildergalleri af män, hvilka vi, som med- eller motkämpar, lärt
oss akta och värdera. Den känslan och de minnena de bilda ett band,
som för framtiden kommer att alltid sluta oss ihop till ett samman¬
hörande helt, huru vidt skilda från hvarandra vi än bygga och bo.
Sjelf står jag för sådana dyrbara minnen till eder alla i en djup
tacksamhetsskuld. Jag kan icke gälda, blott erkänna den. För all
den vänskap, allt det öfverseende, allt det förtroende, som ni skänkt
mig, kan jag blott gifva ett uppriktigt tack och ett innerligt: lefvenväl!
Härpå svarade herr Andersson i Intagan: Herr doktor! Äfven
denna gång är kammarens högt ärade ålderspresident förhindrad att
närvara. Jag beder derför att å egna och samtliga kammarledamöter¬
nas vägnar få framföra vårt innerliga tack för den välvilja och det
utmärkta sätt, hvarpå ni, herr doktor, skött edert vigtiga kall som
talman under öfverläggningarna. — Vi tillönska eder, herr doktor,
helsa och trefnad i edert hem för att vid en kommande riksdag än
en gång intaga den ansvarsfulla och magtpåliggande plats, ni nu går
att lemna. Derjemte anhålla vi att få vara inneslutna i herr doktorns
välvilliga hågkomst, och jag kan försäkra herr doktorn, att vi alla,
en och hvar, skola i tacksamt minne bevara eder, herr doktor.
Herr talmannen och kammarens ledamöter utbytte härefter afskeds-
helsningar och åtskildes.
In fidem
Hj. Nehrman.
Onsdagen clen 17 Maj.
81
N:o 43.
Onsdagen den 17 maj.
Kl. i 3 e. m.
Med anledning af sekreteraren, för vårdande af enskilda ange¬
lägenheter, medgifven ledighet fördes protokollet vid detta samman¬
träde, på anmodan, af undertecknad.
§ 1-
Sedan Andra Kammaren, på sätt dess protokoll för den 10 inne¬
varande maj närmare utvisar, beslutat att åt representanterna för
Stockholms stad samt dem af kammarens öfrige ledamöter, som efter
Riksdagens afsilande befunne sig qvar i hufvudstaden, uppdraga ju¬
steringen af de kammarens protokoll, hvilka vid riksdagens afsittande
återstodo ojusterade, hade tillkännagifvande om, att nämnda justering
komme att denna dag kl. half 3 e. m. försiggå i kammarens kansli¬
rum, blifvit infördt i hufvudstadens dagliga tidningar; och tillstädes-
kommo nu å utsatt tid följande kammarens ledamöter:
Herr K. A. Gumcelius,
„ A. Hedin,
„ frih. A. E. Nordenskiöld,
„ J. H. G. Fredholm,
„ S. G. von Friesen,
,, E. Hammarlund,
„ E. J. Ekman,
,, N. Linder,
„ O. Olsson,
„ C. Wallis,
„ grefve H. E. G. Ilamilton,
n F- Berg,
„ J. A. Fjällbäck,
A. V. Ljungman och
,. G. Eriksson i Mörviken.
De 11 protokollen för den 4, 5, G, 7, 8, 9 och 10 innevarande
månad upplästes och blefvo af tillstädesvarande herrar ledamöter god¬
kända; hvarefter sammanträdet upplöstes.
Ju lidein
Herman (irape.
Andra Kammarens Prof. 189-1. N:o ^-1.
Rättelse
i Andra Kammarens protokoll n:o 39.
Sid. 14 rad. 4 nedifrån står: vid pass 3
läs: vid pass l.
Stockholm, Isaac M amis’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1893