RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1893. Andra Kammaren, N:o 39.
^Lördagen den 29 april.
Kl. 11 f. m.
§ i-
Upplästes för justering protokollet för den 22 innevarande april;
och begärdes dervid ordet af
Herr Anderson i Himmelsby, som yttrade: Det är icke någon
anmärkning mot det upplästa protokollet, som jag har att framställa,
utan det är med anledning af den olika mening, som grefve Hamilton
och jag hade om innebörden af några af de yttranden, som vi hade
vid ett af de plena, som i det upplästa protokollet behandlas, eller om
jordbruksbevillningen.
Herr grefven påstod, att jag skulle hafva sagt, dels att han tänkte
annorlunda än han talade, dels att han fält sådana yttranden, som
han icke hade fält. Jag skall med anledning häraf be att få uppläsa
först den del af det anförande, som herr grefven hade vid nämnda
tillfälle, sådant det uti protokollet finnes återgifvet. Jag förbigår de
ställen, der han talade om att han icke ville med ett enda öre höja
skatten på jordbruket, ty de voro flera, och mot mitt återgifvande af
dem hade han icke något ogillande eller någon anmärkning att göra.
Herr grefvens ord lydde så, enligt hvad som återfinnes i proto¬
kollet i den punkt, hvarom jag nu talar, »att den förste talaren erin¬
rade om något, som för oss reservanter är ännu vigtigare, nemligen
att bibehållandet af det sjette öret omöjliggör fullständigt hvarje för¬
nuftig utveckling af inkomstbeslcattningen, hvarje utveckling derhän,
att den verkligen skall lemna statsverket den inkomst, man dermed
har beräknat.-»
Jag skall äfven be att få återgifva det yttrande, som jag hade,
då jag bemötte detta: »Herr grefven tyckes vara mycket om om
jordbruket. Han sade ett par tre gånger, att han icke ville med ett
enda öre höja jordbruksbeskattningen, utan att han blott ville hafva
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 39.
1
N:o 39. 2 Lördagen den 29 April, f. m.
rättvisa. Men han sälle dock, att det icke linnes Blindt förnuft i vice
talmannens förslag, emedan man derigenom icke kunde få någon högre
inkomst för statsverket. Det var nu endast med jordbruksbeskattnin-
gen, han sysselsatte sig, och det föresväfvade väl honom ändå, att
han ville, att det skulle blifva en högre beskattning på jordbruket.
Det var väl icke så alldeles utan att han lät påskina, att han i fram¬
tiden önskade i detta afseende fa ett annat resultat än hvad som
skulle blifva fallet om vice talmannens förslag antogs».
Jag för min del kan icke fatta hvad det är för skilnad på inne¬
börden af de yttranden, som finnas i herr grefvens anförande, och
sådana de äro återgifna i mitt. Visserligen äro icke ordalagen all¬
deles lika, men att innebörden i dem är densamma, det kan jag icke
tro, att herr grefven skulle vilja bestrida. Ty jag kan icke tro, att
herr grefven vill påstå, att det är fullständigt omöjligt att på för¬
nuftig grund åstadkomma någonting, som är förnuftigt; och likväl
har herr grefven yttrat, att bibehållandet af det sjette öret omöjliggör
fullständigt hvarje förnuftig utveckling af inkomstskatten, och jag hem¬
ställer till såväl herr grefven som öfriga kammarens ledamöter, om
ett sådant uttalande kan tydas annorlunda, än att dermed är sagdt,
att ett sådant förslag icke är förnuftigt. Och icke heller kan jag tro,
att fortsättningen af anförandet, der det heter, att det omöjliggör hvarje
utveckling derhän, att den verkligen skall lemna statsverket den in¬
komst, man deraf har beräknat, kan tydas annorlunda, än att herr
grefven dermed menade, att det sjette öret vore för litet för att mot¬
svara bevillning af jordbruksrörelsen, och således önskade en högre
bevillning derför, oaktadt han sade, att han icke vill med ett enda
öre höja jordbrukets skatter.
Vidare tycktes herr grefven taga illa upp, att jag kom att nämna
i mitt senare anförande, att jag icke visste, huru hans yttrande kunde
komma att taga sig ut i protokollet; ty jag hade funnit, att det gick
lätt att stryka ett ord här och der samt sätta dit ett annat. Jag
tror verkligen, att de fleste af kammarens ledamöter ha den erfaren¬
heten, att sådant händer ofta, och jag tror, att det är nödvändigt
många gånger. Jag sade icke, att han skulle ändra det. Jag mins
att under mina första riksdagar var det en talare på stockholms¬
bänken, som ofta förebrådde en talare på upsalabänken för att han
så skulle gjort. Herr Waldenström hade äfveu en gång vid en juste¬
ring af protokollet ett anförande, deri han förebrådde en talare på
stockholmsbänken, att han skulle ändrat något i protokollet. Och
jag har af egen erfarenhet funnit att sådant kan hända, det var nem¬
ligen en talare vid 1891 års riksdag, som, då det var fråga om pen¬
sion åt en landtmätare, sade att han icke kunde tro, att landtmännen
skulle sätta sig emot en pensiou åt honom, derför att han hade varit
så väl känd hos landtmännen, och jag återgaf dessa yttranden i det
anförande, hvarmed jag bemötte honom.
I protokollet stod det sedan att han trodde icke, att pension
Lördagen den 29 April, f. m. 3 N o 39.
skulle nekas honom, derför att han var så välkänd i sin hemort.
Han hade sagt: »väl känd af landtmännen», men i protokollet stod det
att han vore så välkänd i sin hemort, och der funnos väl icke några
landtman, ty han bodde i en stad. Jag tror mig nu hafva ådagalagt,
att jag icke förtjenat den förebråelse och tillrättavisning, som herr
grefven uttalat i sammanhang med sitt påstående, att jag inlagt en
annan mening i hans ord, än han sjelf haft, och att jag yttrat att
han tänkte annorlunda än han talade. Jag öfverlemnar åt kammaren
att härom döma.
Herr grefve Hamilton anförde: Jag kan knappast tro, att kam¬
maren kan vara synnerligt intresserad af herr Andersons och mitt
mellanhafvande i denna sak. Men då han ansett sig böra ännu en
gång draga frågan inför kammaren, anser jag mig skyldig att svara
honom.
Jag skall då till att börja med be att få meddela kammaren, att
jag var så öfvertygad om, att herr Andersons yttrande vid förra till¬
fället berodde på ett missförstånd, att jag på eftermiddagen i förgår
med mitt ojusterade anförande i hand uppsökte honom och föreslog
honom, att vi skulle göra upp denna sak i godo. Jag anhöll för den
skull, att han skulle påvisa för mig hvad han hade att anmärka, men
han afvisade mig på ett ganska ovänligt sätt och antydde redan då,
att han hade för afsigt att draga saken inför kammaren. Han har nu
sagt, att han icke kan fatta skilnaden mellan hvad jag sagt och hvad
han uppgifvit att jag sagt. Jag förmodar att kammaren följt med
hvad han nyss läste upp. Jag ber äfven få erinra derom, att anled¬
ningen till vår tvist var den, att jag vid förra sammanträdet bekla¬
gade mig öfver, dels att herr Anderson beskylt mig för att säga ett
och mena ett annat, dels ock att han i min mun lagt ett yttrande,
som jag aldrig fält, eller att i mina motståndares förslag ej skulle
finnas »snedt förnuft.» Af hvad han uppläste framgick nu till en
början tydligt, att herr Anderson verkligen vid ifrågavarande tillfälle
beskylt mig för att säga ett och mena ett annat. Vidare framgick
af det upplästa icke, att jag skulle ha begagnat det af herr Anderson
citerade uttrycket om mina motståndare, utan endast att jag citerat en
föregående talare och yttrat att denne talaren erinrat om, att genom
bibehållandet af det sjette öret skulle omöjliggöras hvarje förnuftig
utveckling af inkomstskatten.
Herr Anderson sade sig nu visserligen icke kunna fatta skilna¬
den mellan dessa båda yttranden. Jag kan ej hjelpa det. Jag är fullt
viss om att kammaren kan göra det.
Slutligen yttrade herr Anderson, att jag vid förra sammanträdet
tagit illa upp hvad han yttrat om protokollsjustering. Jag tror, att
jag icke var den ende, som tog illa upp det. Ty angående lämplig¬
heten af ett sådant yttrande torde meningarna icke vara delade. Jag
skall emellertid be att få fästa herr Andersons uppmärksamhet på,
N:o 39. 4
Lördagen den 29 April, f. m.
att jag icke ens besvarade detta hans yttrande, så att då han nu
åberopar min åsigt i saken, han derför icke kan hafva annat fog än
att han känt med sig, att jag tagit illa upp detta, derför att han inser
att jag bort göra det.
Herr Anderson i Himmelsby: Med anledning af herr grefve
Hamiltons yttrande, att jag skulle afvisat honom ganska ovänligt, far
jag säga, att jag icke kan förstå, hvari denna ovänlighet skulle ligga.
Herr grefven erbjöd mig taga hans protokoll och läsa det, och då
sade jag icke alls ovänligt — jag tror icke, att jag sade det på något
sätt otillständigt eller ohöfligt — att jag fick tillfälle att taga del af
det i kansliet följande dag, om nu grefven lät det qvarligga der. Jag
tyckte icke, att jag ville taga grefvens protokoll och bära hem det,
eller också läsa det så sent på qvällen, och det anser jag icke vara
så underligt. Nu säger herr grefven, att han icke kan förstå annat,
än att jag i hans anförande inlagt något, som han icke sagt. Jag
hemställer ännu en gång, om det kan vara fullt logiskt att tänka, att
det skall vara fullständigt omöjligt att på en förnuftig grund åstad¬
komma någonting som är förnuftigt. Jag anser det bra orimligt.
Mot herr grefvens andra yttrande skall jag be att få säga, att
herr grefven icke bemötte mig med något anförande, men han frågade,
under det jag bemötte något af hvad han sagt, om jag ville påstå, att
han justerade bort i protokollet. Men jag sade, att det ville jag icke
påstå. Men efter herr grefven sagt detta, skall jag fråga grefven,
hvad han menar med det, då man ser, att det finnes protokoll, der det
varit dels struket och dels ostruket och ändradt nästan hälften eller
åtminstone mer än en fjerdedel. I tillgängliga protokoll har jag sett
det, och jag hänvisar till de stenografiska protokollen af grefvens an¬
förande. Jag tager icke till baka, då jag säger, att mer än en fjerde¬
del varit ändradt. Jag har icke sagt något annat. Jag har icke tadlat,
att man gör rättelser och ändringar. Jag anser att det kan vara nöd¬
vändigt mången gång. Men man bör derför icke taga så illa upp, om
man säger det.
Sedan öfverläggningen i detta ämne härmed förklarats slutad, blef
det ifrågavarande protokollet af kammaren godkändt.
§ 2.
Efter föredragning, till en början af statsutskottets memorial,
n:o 73, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skilj¬
aktiga beslut beträffande Kongl. Maj:ts proposition angående inlösen
af professoren C. G. Brunii anteckningar om och teckningar af äldre
svenska byggnader ro. m., blef den af utskottet föreslagna voterings-
propositionen af kammaren godkänd.
Lördagen den 29 April, f. m.
§ 3.
5 N:o 39.
Föredrogs och lades till handlingarne sammansatta stats- och lag¬
utskottets memorial n:o 7, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
beträffande ej mindre Kongl. Maj:ts proposition angående delning af
Hernösands stift än äfven en i ämnet väckt motion.
§ 4.
Föredrogs vidare bevillningsutskottets memorial, n:o 23, med an¬
ledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af be¬
villningsutskottets betänkande n:o 18 angående allmänna bevillningen.
Punkten 1.
Lades till handlingarne.
I fråga om punkten 2, deri utskottet anmälde, att då Första
Kammaren afslagit, men Andra Kammaren bifallit herr vice talmannen
A. P. Danielsons inom Andra Kammaren väckta motion, n:o 133, om
ändring i bevillningsförordningens rubrik och 1 §, utskottet funnit de
i motionen berörda frågor icke grundlagsenligt kunna göras till före¬
mål för gemensam omröstning, utan vara att anse såsom förfallna,
anförde
Herr vice talmannen Daniel son: Jag har icke begärt ordet för
att yrka på någon förändring i det slut, hvartill utskottet kommit, ty
det lär väl knappast vara skäl att göra, utan jag har begärt ordet
derför, att jag icke kunnat gilla den motivering, som utskottet dervid
användt.
Jag tror icke att man på de skäl, som utskottet anfört, bort låta
ärendet förfalla, utan jag anser att det hade varit rigtigare, om utskot¬
tet grundat detta sitt beslut på, att Första Kammaren i motsats till
den Andra Kammaren i frågan beslutat om aflåtandet af en skrifvelse
till Kongl. Maj:t.
Såsom herrarne veta, är det icke vanligt, att man voterar gemen¬
samt om en sak, som den ena kammaren bifallit, men i hvilken den
andra kammaren beslutat att derom ingå med en skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Hade Första Kammaren rent afslagit punkten i fråga, som
innefattade min motion, och Andra Kammaren, som nu skett, bifallit
den, då anser jag, att en gemensam votering derom bort ega rum,
men icke nu, då Första Kammaren i ämnet beslutat om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, ty det är, som jag antydt, icke vanligt att votera
gemensamt om en skrifvelse.
Jag kan sålunda låta mig nöja med det slut, hvartill utskottet i
nu förevarande 2:dra punkt kommit, ehuru icke på de skäl, som utskot-
N:o 39. 6
Lördagen den 29 April, f. m.
tet anfört. Ty såsom herrarne torde erinra sig, afsåg min motion, som
kammaren bifallit, en närmare förklaring af hvad med den nu utgå¬
ende fastighetsbevillningen vore att förstå, och herrarne veta, att man
voterat gemensamt om olika ordalag i bevillningsförordningen. Detta
har då skett, när en kammare användt vissa ordalag, men den andra
användt andra, eller då den ena kammaren bifallit, men den andra
afslagit ett dylikt förtydligande. Men såsom jag nämnt, ha kam-
rarne icke nu fattat sådana beslut. Skulle man nu votera gemensamt,
då finge man sätta upp Första Kammarens beslut om skrifvelse emot
Andra Kammarens beslut, som afser en bestämd formulering i bevill¬
ningsförordningen.
Under uttalande af min bestämda mening, att kammarens gillande
af utskottets beslut i nu förevarande punkt får anses grunda sig på
de skäl jag antydt, så att utskottets motivering icke må utgöra något
prejudikat för framtiden i det syfte utskottet anfört den, skall jag
nöja mig med det slut, hvartill utskottet kommit. Men jag ber att
ännu en gång uttryckligen få uttala, att endast det skälet för mig
varit bestämmande, att Första Kammaren beslutat en skrifvelse, men
Andra Kammaren ett bestämdt formuleradt förslag.
Jag har velat säga detta för att visa, hvad som är skälet till, att
jag kan låta bero vid utskottets hemställan.
Herr Erickaon i Bjersby instämde häruti.
Vidare yttrades ej. Utskottets anmälan lades till handlingarna.
Om ändring a/ g 5.
riksdagsord¬
ningens stad-
ganden i afse- Härefter företogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande
ende å ledamö- n;0 27, i anledning af väckt motion om ändring af riksdagsordnin-
Först^Kam £ens stadganden i afseende å ledamöternas af Första Kammaren val-
maren valbar- barhet m. m.
het m. to. Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande inom
Andra Kammaren af Herr D, Persson i Tällberg m. fl. afgifvna motion,
n:o 225, ej måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Häremot hade reservationer anmälts
af herr Ljungman;
samt af herrar Persson i Tällberg, Bengtsson, Boström, Dalin,
Johnsson i Bollnäs, Eloivson, GyllensvärcL, Hedin och Hansson i Berga,
som hemstält:
att Riksdagen måtte besluta att till hyflande för vidare grund¬
lagsenlig behandling antaga följande förslag till ändring af §§ 6, 8, 9,
12 och 23 riksdagsordningen.
7 N:o 39.
Lördagen den 29 April, f. m.
g g Om ändring af
ö ' riksdagsord-
Första Kammarens ledamöter skola, för en tid af sex år, utses afganda^/ey^é-
landstingen och stadsfullmägtige i de städer, som ej i landsting del- iedamö-
taga. Hvarje landsting och sådan stad, som nu nämnd är, väljer, efter temas af
folkmängden inom sitt område, en riksdagsman för hvarje fullt tal af Första Kam-
trettiotusen. Går ej folkmängden upp till trettiotusen, väljes dock en ma^Jiamar'
riksdagsman. (Forts.)
§ 8.
Riksdagsman i Första Kammaren, som vid riksdags början sin
befattning icke sex år innehaft, må dermed till riksdagens slut fort¬
fara, ändå att under tiden sex år från valet förflyta.
§ 9.
Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas män, som
uppnått trettiofem års ålder, samt ega och minst tre år näst före valet
egt fastighet till taxeringsvärde, ej understigande fyratiotusen riks¬
daler, eller ock till staten skatta, samt under tid, som nyss är sagd,
skattat för en så stor årlig inkomst af kapital eller arbete, att den¬
samma, ensam för sig eller ock sammanlagd med en efter fem för
hundra beräknad ränta å egd fastighets taxeringsvärde, uppgår till
fyra tusen riksdaler. Kommer riksdagsman, efter det han vald blifvit,
i den ställning, att han ej längre skulle varit valbar till ledamot i
kammaren, frånträder han sin befattning.
§ 12.
Vill riksdagsman i Första Kammaren befattningen sig afsåga, eger
han det göra vid valtillfallet eller sedermera, mellan riksdagar hos
Konungens befallningshafvande.
C. Gemensamma bestämmelser.
§ 23.
Hvarje riksdagsman åtnjuter af statsmedel ersättning för rese¬
kostnad till och från riksdagen samt arfvode af ett tusen tvåhundra
riksdaler för hvarje lagtima riksdag; dock att, när antingen Konungen
upplöser riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans, eller riks¬
dagsman eljest afgår från sin befattning under riksdagen, innan så
lång tid af dess sammanträde förflutit eller Riksdagen sammanträder
i följd deraf att Konungen, med upplösande af riksdag, förordnat om
N:o 39. 8
Lördagen den 29 April, f. m.
Om ändring af nya val, så ock under urtima riksdag, riksdagsman undfår, jemte rese-
ning ens*stad- fc°stna<jsersättning, i dagtraktamente tio riksdaler, hvilket dock ej må
ponden i afse- öfverstiga sammanlagdt ett tusen tvåhundra riksdaler.
ende å ledamö- Den riksdagsman, som icke i rätt tid vid Riksdagen sig inställer,
temas af skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig tio riksdaler af
Förste Korn- arfvodet
maren valbar¬
het m. m.
(Forts.)
§ 24.
Rösträtt må
sig inställer.
Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:
Herr Persson i Tällberg: Konstitutionsutskottet, det vill här
säga dess ledamöter från Första Kammaren, har ansett sig kunna af¬
färda vår motion med en motivering på endast tolf rader. Denna
motivering är likvisst betecknande nog. Genom densamma har utskot¬
tet ådagalagt, att det antingen icke kunnat eller också icke velat
vederlägga den enligt mitt förmenande fullständiga motivering, som i
motionen ligger till grund för de af oss föreslagna grundlagsförändrin¬
garna. Motiveringen är lång nog derutinnan, att utskottet i densamma
fatt plats för inrymmande af ett misstag eller något, som man i all¬
mänhet kallar för icke en sanning. Utskottet säger nemligen, att
konstitutionsutskottet alltid afstyrkt de framställningar, som förut
blifvit gjorda i enahanda syfte, och att detta afstyrkande alltid blifvit
Riksdagens beslut. Jag vill deremot blott erinra, att redan år 1872
väcktes i denna kammare en motion af herr Ehrenborg i syfte att få
en förändring i § 9 riksdagsordningen till stånd, en förändring,
som är ordagrant lika med det andra alternativet i vårt förslag, och
hvilken förändring nu finnes upptagen i reservanternas förslag. Denna
förändring tillstyrktes af dåvarande konstitutionsutskott, och denna
kammare godkände utskottets utlåtande utan debatt. Såsom skäl för
motionens afstyrkande anför utskottet vidare, att kamrarnes olika
karakter i väsentlig mån skulle rubbas, om motionen skulle antagas.
Ja, det är just hvad vi med vår motion åsyfta, och hvilket vi tro
skulle blifva till nytta såväl för Riksdagen sjelf som för landet i sin
helhet. Ty det motsatsförhållande, som nu råder mellan båda kam-
rarne, kan icke i längden blifva helsosamt för en sund samhällsutveck¬
ling och för en god lagstiftning. Detta tror jag, att en hvar redan
har fatt tillräcklig erfarenhet om, så att det skälet anser jag icke vara
något egentligt skäl för af styrkandet af vår motion.
Vidare tror jag, att nuvarande valbarhetscensus till Första Kam¬
maren icke är så alldeles tillfredsställande, och att det på landsbyg¬
den icke är så lätt att finna lämpliga och villiga representanter till
ledamöter i Första Kammaren. Detta torde bäst belysas deraf, att
Lördagen den 29 April, i. ro.
9 N:o 39.
bland Första Kammarens 148 ledamöter icke mindre än 48 stycken
äro från Stockholms stad.
Jag tror derför, att en förändring uti det syfte, som i vår motion
föreslagits, är både nödig och nyttig, och jag skall derför, herr tal¬
man, taga mig friheten att yrka afslag på utskottets hemställan och
bifall till reservationen.
Herrar Bromée och Norberg instämde häruti.
Herr Ola B osson Olsson: Anledningen, hvarför denna och åt¬
skilliga motioner förut framkommit i detta ämne, är, att Första Kam¬
maren allt sedan sin tillkomst har motarbetat reformer. Icke allenast
denna kammares ledamöter, utan hela landet vet, huru många motio¬
ner, som framkommit i syfte att reformera åtskilliga existerande miss¬
förhållanden, samt huru Första Kammaren alltid med sitt veto lagt
hinder i vägen för ett bifall till dem. Dessutom har den Första
Kammaren alltid visat en särskild liberalism, då det varit fråga om
att förhöja statsanslagen m. m. dylikt. Såsom bevis härpå vill jag
nämna, att 1867, då Första Kammaren tillträdde sin verksamhet, upp¬
gick vår statsbudget endast till mellan 35 och 36,000,000 kronor.
Ku har den under dessa 25 år, som Första Kammaren existerat, för¬
höjts ända till 100,000,000 kronor.
Detta förhållande är i viss mån betänkligt för ett så litet land
som vårt, att budgeten på 25 år skall kunna förökas till nära tre¬
dubbla beloppet. Hvad tro väl herrarne har varit hufvudsakligaste
anledningen till denna förökning om icke Första Kammaren, som i de
allra flesta fall varit drifkraften till dessa höjningar af budgeten. Den
man, som man kallar stiftaren af vår nuvarande riksdagsordning, har
i sina »Minnen» ett uttalande om Första Kammaren, som lyder ungefär
så, att Första Kammaren i afseende på reformer varit allt för konser¬
vativ, men i afseende på beviljande af anslag allt för liberal. Detta är
en bevisning, mine herrar, som har ganska stor magt och stor bety¬
delse, då man betänker, att det är sjelfva stiftaren och författaren af
vår nuvarande riksdagsordning, som uttryckt sig på detta sätt. Han
hade således tydligen icke väntat sig, att den Första Kammare, som
på hans förslag Riksdagen år 1865 beslöt skulle bildas, skulle blifva
sådan, som den blifvit.
Den nuvarande Första Kammaren kan verkligen icke sägas vara
folkvald, och det bevisas bäst af den statistiska utredningen rörande
den kommunala rösträtten, som upplysningsvis med anledning af då¬
varande förhållanden tillkom 1871, och den kommunala rösträtten har
icke sedan dess genom lag blifvit ändrad. Denna utredning visar, att
inom 54 af rikets kommuner fans det en enda person, som innehade
— så äro åtminstone de statistiska uppgifterna — mer än hälften af
kommunens hela fyrktal. Detta i 54 kommuner, (ifver en fjerdedel och
intill hälften af hela kommunens fyrktal innehades af eu enda per-
Om ändring af
riksdagsord¬
ningens stad¬
gande, i afse¬
ende å ledamö¬
ternas af
Första Kam¬
mare valbar¬
het m. m.
(Forts.)
N:o 39. 10
Lördagen den 29 April, f. m.
Om ändring af son inom 360 kommuner. Öfver 1/io och intill 1/± af en enda person
nOnens^stad “lom F026 kommuner och öfver Va o intill 1/io af en enda person i
ganden i afse-7®9 kommuner. Inom 2,149 kommuner är det således ett fåtal per-
ende å ledamö- soner, som kan sägas hafva uteslutande magt i afseende på rösträtten
ternas af i kommunala saker och således äfven i afseende på val till Första
Första Kärn- Kammaren på grund af det sätt, hvarpå dessa val försiggå. Tv de
het m. m. elektorer eller valmän, som skola utse ledamöterna i landstingen, väljas
(Forts.) på kommunalstämmorna, och således blir det i 2,149 kommuner, som
ett fåtal personer har uteslutande magt vid valet af dessa elektorer,
som skola utse landstingsmäunen, och derigenom medelbart vid valet
af ledamöter i Första Kammaren, hvilka utses af landstingen. Då kan
man icke gerna säga, att Första Kammaren är folkvald, utan den är
till väsentlig del åtminstone vald af några få personer i hvarje kom¬
mun, som utse dess valmän, och slutresultatet är det, att Första Kam¬
marens ledamöter, långt ifrån att vara folkvalda, äro valda af ett fåtal
magtegande personer inom kommunerna. Detta är grunden för valen
till Första Kammaren.
Nu har i motionen föreslagits och af reservanterna tillstyrkts, att
den tid, under hvilken ledamöterna i Första Kammaren skulle få ut¬
öfva sitt representantkall, skulle blifva 6 år i stället för 9 år, så¬
som nu. Det tyckes också vara en rigtig åsigt, att den tid, för hvil-
ket Första Kammarens ledamöter väljas, icke behöfver vara mer än
dubbelt så lång som den tid, för hvilken Andra Kammarens ledamöter
väljas, hvilken nu är tre år. Det kan icke gerna bestridas, att icke
så bör vara förhållandet. Exempel från åtskilliga länder visa också
kortare valperioder för den del af representationen, som motsvarar
Första Kammaren hos oss, såsom senaten i Belgien, som är vald på
8 år, landstinget i Danmark likaledes på 8 år, och schweiziska na-
tionalrådet på endast 3 år. Således visar det sig, att man i utlandet
kan nöja sig med en kortare valperiod än hos oss, der valperioden
för Första Kammaren är tredubbelt så lång som Andra Kammarens.
I afseende på valbarhetscensus till Första Kammaren synes det
mig enligt min tanke vara alldeles för högt tilltaget, att en person
icke kan vara valbar, med mindre han antingen eger en fastighet till
taxeringsvärde ej understigande 80,000 kronor eller också skattar för
minst 4,000 kronors årlig inkomst af kapital eller arbete, och att dessa
båda kategorier icke kunna få sammanslås, utan skola verka hvar och
en för sig, som nu är förhållandet. Ty om man nu utgår från den
synpunkten — som naturligtvis var grundlagstiftarens mening — att
Första Kammaren skulle vara den återhållande kraften och derför be¬
stå af personer, som innehade förmögenhet, så tyckes mig icke denna
bestämmelse om delande af valcensus så, att det antingen skall vara
80,000 kronors fastighet eller också 4,000 kronors inkomst, vara lämp¬
lig, utan snarare orimlig, emedan jag tror, att man mycket väl kan
tänka sig, att en person kan vara lika mycket intresserad för det
konstanta — om jag så får uttrycka mig — om han eger fastighet
Lördagen den 29 April, f. in.
11 W:0 39.
Första Kam¬
maren valbar¬
het m. m.
(Forts.)
till blott 40,000 kronors taxeringsvärde, men derjemte 2,000 kronors Om ändring af
inkomst af kapital eller arbete, som om lian antingen eger 80,000
kronors fastighet eller 4,000 kronors inkomst. Det bör vara tydligt ganden^afse-
och klart, att så är förhållandet, och det är just ett sådant förslag, ende å ledamö-
hvarpå motionen går ut och som reservanterna i konstitutionsutskottet temas_af
accepterat. Dessutom vill jag nämna, att det finnes åtskilliga lagstif¬
tande församlingar i Europa, som icke hafva någon valbarhetscensus
alls, af hvilka jag blott vill påpeka Frankrike, ehuru det äfven finnes
andra länder.
Hvad slutligen frågan om arfvode beträffar, så anser jag det vara
fullkomligt rättvist och billigt, att äfven Första Kammarens ledamöter
fa arfvode och resekostnadsersättning i likhet med Andra Kammarens
ledamöter, såsom förhållandet är i åtskilliga andra länder, såsom t. ex.
i Danmark, der landstinget, i Frankrike, der senaten, och i Holland,
der dess första kammare har arfvode. Men hvilken har också följden
hos oss blifvit af svårigheten att dels med en sådan valcensus, som
vi hafva, och dels då ledamöterna icke åtnjuta arfvode, kunna till För¬
sta Kammaren utse dugliga och lämpliga personer? Jo, följden har
blifvit den, att inom de flesta landstingsområden är det endast ett fä¬
tal personer, som kunna väljas, såsom en och annan godsegare, hvilken,
utom tillräcklig valbarhetscensus har förmåga att bära den ekonomiska
börda, som är förenad med ett vistande vid riksdagen utan arfvode.
Men sedan blir frågan, om den person, som har dessa egenskaper,
också är lämplig att sköta det uppdrag, han får, om han har den för¬
ståndsutveckling och de vilkor, som äro nödvändiga för att utöfva
kallet som ledamot af Riksdagens Första Kammare. När icke det kan
ske, att man kan inom landstingets område få personer, som äro valbara
och lämpliga, måste man gå utom landstingsområdet, och då har det
visat sig, att en stor del af landstingen hafva nödgats söka sina repre¬
sentanter inom hufvudstaden bland embetsmannacorpseu. Jag vill då
dervid anmärka, att för en riksdagsman, som bor i Stockholm, är det
lättare att undvara arfvode, ty för honom blifva utgifterna icke så stora
som för den, som bor på annat håll. En representant i Första Kam¬
maren från Stockholm, han bor i sin familj, han har icke några rese¬
kostnader o. s. v.
Och hvad beträffar embets- och tjeustemännen, så har det införts
den praxis, att de skola ha vikarier under den tid de bevista riksdagen,
utan att till dessa behöfva afstå något af sina löneförmåner. De upp¬
bära således full lön, fastän de icke utöfva någon tjenstebefattning.
På grund af de skäl jag nu anfört och som äro vidare utvecklade
i motionen, ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan och bi¬
fall till den vid betänkandet fogade reservationen.
Häruti instämde herrar John Olsson och Ilarnmarström.
Herr Waldenström: Den motion, som de ärade motionärerna
väckt, berör en enligt mitt förmenande mycket vigtig och mycket om-
N:o 39. 12
Lördagen den 29 April, f. m.
Om ändring af tålig fråga, nemligen förhållande! mellan kamrarne i den svenska Kiks-
ningensS°tad- ^a£en- tror> at* det skulle vara godt, om det en gång komme
gången i afse- ^ en uppgörelse mellan kamrarne, men en uppgörelse på annat sätt
ende å ledamö- °oh med annat resultat, än det försök till uppgörelse mellan herrar
temas af Andersson i Himmelsby och Grefve Hamilton, som vi nyss hafva va-
marcn välta' ^ vittne till.
het m. m. Att olika tankar uppstå mellan olika partier inom en och samma
(Forts.) kammare, det är helt naturligt. Att också olika tankar ofta uppstå
mellan majoriteter i de olika kamrarne, det är lika och till och med
ännu mer naturligt. Jag säger icke mellan kamrarne, utan mellan de¬
ras majoriteter, ty när kamrarne fatta olika beslut, så har alltid ma¬
joriteten i den ena kammaren vid sin sida en minoritet, och ej sällan
en ganska stark minoritet, i den andra kammaren.
Att understundom en viss misstämning mellan kamrarne inträder,
då den ena kammaren afslår något, som den andra lifligt önskar, och
i synnerhet när detta afslag upprepats år efter år, det får man icke
heller förundra sig öfver. Men jag kan icke inse, att detta skulle göra
sådana uttalanden berättigade, som man ofta här i denna kammare får
höra rigtas mot medkammaren. Det kan ju hända, att liknande utta¬
landen ibland gå tillbaka från Första Kammaren mot den Andra, men
det är mer än jag vet. Emellertid har det alltid på mig gjort ett pin¬
samt intryck, när jag hört dessa uttalanden af ringaktning, för att icke
säga förakt, mot Första Kammaren, likasom bestode den af män utan
all känsla för folkets behof, utan något politiskt förstånd och utan
insigt af hvad fosterlandets väl kräfver. Stundom när jag hört dylika
yttranden och i mitt sinne närmare öfvervägt de öfverlägsna egenska¬
perna hos de talande, har jag icke kunnat undgå att tänka på det
märkvärdiga historiska tillfälle, då Gustaf den IV Adolf klädde sig i
Carl den XILtes stöflar och trodde, att detta skulle förhjelpa den
svenska hären till seger öfver den ryska tsaren. Tro herrarne icke
att det för åstadkommande af ett godt samförstånd mellan kamrarne
samt för befordrande af ett lugnt och sansadt framåtskridande i vårt
land vore gagneligt, om kamrarne lade bort alla stickord mot hvar¬
andra och i stället talade något mer aktningsfullt om hvarandra. Att
söka öfvertyga menniskor med stickord, det är ungefär detsamma som
att hjelpa en menniska till förmåga att se en vacker tafla genom att
sticka ut ögonen på henne.
Jag vill icke plaidera för Första Kammaren, det är nu en gång
för alla allt för omodernt; men så mycket vågar jag dock säga, att
vi litet hvar här i kammaren hafva upplefvat tillfällen, då vi tyckt,
att det varit bra att hafva Första Kammaren. Låtom oss t. ex. kom¬
ma i håg marsdagarne 1886. Det gälde då att kasta öfver ända hela
det ekonomiska system, under hvilket vårt land i 30 års tid hade lef-
vat, arbetat och blomstrat; det gälde införandet af spanmålstullarne.
Hvem var det, som förhindrade detta år 1886? Detta var Första Kam¬
maren. Och huru talade man då om henne? Jag skall be att få läsa
Lördagen den 29 April, f. m.
13 N o 39.
upp för herrarne uågra ord ur Dagens Nyheter för den 3 och Om ändring af
5 mars 1886. I sitt nummer för den 3 mars nämnde år yttrar
tidningen: »År Första Kammaren konservativ eller reaktionär? Dettagandmiafsc-
är en fråga, som under någon af dagarne kommer att besvaras» —ende å ledamö-
artikeln skrefs strax före afgörandet af tullfrågan — »Man har aldrig temas af
misstänkt, Första Kammaren för att vara liberal, men man har aldrig F°rsta
heller haft anledning att kalla den reaktionär. Den har i ordets egent-
liga bemärkelse visat sig konservativ, vare sig mot reformer i liberal (Forts)
rigtning eller mot förslag, som innebära en tillbakagång i lagstiftnin¬
gen. Rent reaktionära förslag ha dock under senaste årtiondena blott
framkommit på ett område, nemligen på tullagstiftningens. I detta
hänseende har kammarens konservatism hittills afgått med segern.
Konservatismens princip, grunden för dess tillvaro, är att ingen för¬
ändring i den bestående ordningen må vidtagas, utan att dess behöf¬
lighet är med de mest tydliga fakta ådagalagd samt af en obestridlig
och öfverväldigande folkopiuion påkallad.--— Konservatismen
är, om den ej öfverdrifves, en rikssak.» Och efter afgörandet af tull¬
frågan skrifver Dagens Nyheter den 5 mars s. å.: »Genom sitt för¬
nyade afslag å ett våldsamt försök att alldeles oförberedt omkasta vil-
koren för vårt näringslif har Första Kammaren gjort landet en tjenst,
som den närmaste framtiden säkerligen bäst skall uppskatta. Den
har frisagt sig från ansvaret för ett reaktionärt steg, som rätt mörka
magter nu söka förmå Andra Kammarens majoritet att uttaga.» Så
lät det då. Och hvad tyckte man den dagen här i Andra Kammaren
på den liberala sidan om Första Kammaren? Jo, att det minst sagdt
var godt att hafva den.
Nu kan man svara: »Det der var 1886, men det är länge sedan
dess, och förhållandena äro nu väsentligt förändrade.» Ja, det är sju
år sedan dess. Men den, som på den tiden lefde med i det politiska
lifvet, vet nogsamt, att man både 1886 och dessförinnan här i kam¬
maren talade och beskärmade sig öfver Första Kammaren alldeles på
samma sätt som nu. För öfrigt vill jag påminna herrarne om, att
det icke är mer än vid pass fjorton dagar, sedan Första Kammaren
tillbakaslog Andra Kammarens kryptoprotektionistiska försök att för¬
dyra ett för den fattige arbetaren så vigtigt näringsämne som potatis,
icke genom att förhöja tullen på den, ty det hade varit öppen pro¬
tektionism, utan genom att yrka högre skatt på bränvin, tillverkadt
af främmande råmaterial, än på bränvin tillverkadt af potatis. Detta
förslag väcktes första gången af Sven Nilsson i Efveröd och var ett
mycket betecknande drag för hans frihandelsvänliga ståndpunkt — un¬
der de senare åren åtminstone.
Idén med Första Kammaren är och har, såsom herrarne veta,
från första början varit, att den skall utgöra en konservativ motvigt
mot den mera rörliga Andra Kammaren. Nu bär det ju händt, att
denna motvigt stundom varit ganska hinderlig. Äfven jag har många
gånger med ledsnad tyckt mig finna detta. Men säkert är, att den
N:o 39. 14
Lördagen den 29 April, f. m.
Om ändring af också många gånger varit helsosam; och lätt räknade torde de leda-
nin^enTstad: möter Andra Kammaren vara, som icke vid åtskilliga tillfällen hafva
gandm* i afse- röstat med Första Kammaren emot Andra Kammarens majoritet. Det
ende å ledamö- kan man ju icke lida någon skada på att erkänna.
ternas af Motionärerna föreslå nu först och främst eu inskränkning af ti-
maren valbar c'en ^°r ledamöternas i Första Kammaren mandat från 9 till 6 år.
het m. m. -Det kan ju vara en temligen oskyldig ändring, helst som väl statisti-
(Forts.) ken torde visa, att Första Kammarens ledamöter i medeltal icke sitta
der i 6 eller åtminstone icke öfver 6 år. Men om den föreslagna
ändringen precis vore så gagyielig, det kan vara tvifvel underkastadt.
Erfarenheten från de senare åren, särskildt sedan 1886, har nemligen
visat, att nyvalen till Första Kammaren gått i en rigtning, som icke
kan vara behaglig för den närvarande majoriteten i denna kammare;
ty hvarje höst hafva dessa nyval stärkt de konservativa och protek¬
tionistiska elementen, men försvagat de liberala och fri handels vänliga.
Hade de män, som sutto i Första Kammaren 1886, haft sina mandat
qvar ända till i dag, så hade vi sluppit genomgå åtskilligt, som vi
nu måst upplefva.
Motionärerna föreslå vidare en nedsättning till hälften af de för-
mögenhetsvilkor, som nu erfordras för valbarhet till Första Kammaren,
och såsom en följd deraf hafva de naturligtvis också måst yrka, att
Första Kammarens ledamöter i likhet med Andra Kammarens skola åt¬
njuta arfvode. Till stöd för detta förslag hafva de anfört, att i åt¬
skilliga andra länder arfvode gifves åt öfverkammarens ledamöter. De
hafva dock icke visat, att en sådan anordning varit gagnelig för dessa
länder, ej heller att det icke varit bättre för dem, om de följt vårt
exempel. Icke heller hafva de visat, att en dylik anordning skulle
hos oss taga sig ut på samma sätt som i de åberopade länderna.
Den upplysning, de lemnat, utgör alltså intet bevis.
Hur skulle nu denna anordning taga sig ut i vårt land? Första
Kammarens ledamöter utses af landstingen, med undantag af några få,
hvilka väljas af stadsfullmägtige i Stockholm, Göteborg, Norrköping
och Malmö, hvartill nu också kommer Gefle. Landstingen bestå till
tre fjerdedelar af hemmansegare. Dessa hafva en lätt förklarlig be¬
nägenhet att välja hemmansegare. Om nu motionärernas förslag blefve
lag, kan jag icke förstå annat, än att följden deraf skulle blifva, att
Första Kammaren inom 9 år komme att till åtminstone 4/s bestå af
hemmansegare, af hvad man kallar storbönder.
Jag är icke säker på, att detta skulle vara precis så nyttigt. Här
hvilar till antagande eller förkastande vid nästa riksdag ett förslag
om ändring i Andra Kammarens sammansättning. Såsom kändt är,
bestämmer detta förslag, att representanterna för städerna i denna
kammare icke få utgöra mer än vid pass 3 af hela antalet ledamö¬
ter, och att således antalet representanter från landsbygden skall vara
2/3 af samma antal. På landsbygden ligger nästan all rösträtten i hem-
mansegarnes händer. Hemmansegarne åter hafva, såsom jag nyss sagt,
Lördagen den 29 April, f. m.
15 N:o 39.
benägenhet att välja hemmansegare, något som man icke må undra på.
Blefve nu motionärernas förslag lag, skulle inom en nära framtid landt-
mannapartiet komma icke blott till öfvermagt utan nästan till absolut
envälde inom begge kamrarne. Det är visserligen sant, att landtman-
napartiet f. n. är deladt i två delar, men lika säkert är, att det endast
är en tidsfråga, när det gemensamma landtmannaintresset skall åter
draga dessa två delar af partiet tillsammans till ett. Motionärernas
förslag ställer oss alltså i utsigt en Riksdag, der 4/s af Första Kamma¬
rens och 2/3 af Andra Kammarens ledamöter bestå af hemmansegare.
Ku torde någon kunna invända, att de der hemmansegarne redan
nu sitta i landstingen, men att de ändå i allmänhet icke välja hem¬
mansegare till Första Kammaren. Ja, men detta beror just på den nu¬
varande census och derpå, att ledamöterna af Första Kammaren icke
hafva något arfvode. Blefve dessa förhållanden ändrade, skulle hela
Första Kammarens fysionomi inom några år vara fullständigt förändrad.
Herr Persson i Tällby sade ju ock nyss, att det vore just meningen
att få Första Kammarens karakter förändrad. Och han såsom motio¬
när bör väl anses veta, hvad meningen är.
Jag vill visst icke säga något onat om den svenske bonden; vare
det långt ifrån mig. Han har en ärorik historia bakom sig, och hvem
som helst kan såsom svensk vara stolt öfver den bonderepresentation,
vi nu hafva. Men icke för ty: tro herrarne, att den svenske bonden
är en sådan engel, att han är så alldeles fri från all egoism, så fri
från all hänsyn till enskilda intressen, så högsinnadt patriotisk och begåf¬
vad med en så öppen blick för allt, som fäderneslandets väl kräfver,
att han icke kan inom Riksdagen behöfva någon motvigt alls af andra
klassers eller intressens målsmän? Jag hoppas, att ingen af herrarne
skall stöta sig på, att jag säger, det jag har mina stora dubier i detta
hänseende. Tro herrarne, att det var utan någon tanke på egna landt-
mannaintressen, som den svenska bonden reducerade stadsrepresentan-
ternas i Andra Kammaren antal till den absolut fixa siffran af Va af
hela antalet ledamöter af kammaren, utan afseende på huru folkmängds-
förhållandena i framtiden komme att ställa sig?
Reservanterna hafva framstält anmärkningar mot motiveringen i
utskottets betänkande, och jag må erkänna, att dessa anmärkningar
kunna i viss mån anses berättigade; ty betänkandet är verkligen väl
kortfattadt och affärdande. Men detta oaktadt kan jag' på skäl, som
framgå af det som jag nu yttrat, icke undgå att yrka bifall till det
slut, hvartill utskottet kommit.
Med herr Waldenström förenade sig herrar Malin, Wijkander.
Wester, Lundberg, Thestrup, Skytte, Falk, Wästfelt och Persson i
Heljebol.
Herr Anderson i Hasselbol: I den siste ärade talarens ytt¬
rande om försonlighet och humanitet kan jag instämma. Men för öf-
Otn ändring af
riksdagsorti-
ningens stad¬
gandea i afse¬
ende å ledamö¬
ternas af
Första Kam¬
maren valbar¬
het m. m.
(Forts.)
N o 39. 16
<
Lördagen den 29 April, f. m.
Om ändring af rigt vill jag deremot instämma med eu del föregående talare, hvilka
riksdagsord- yrjjat bifall till reservanternas förslag. Jag vill emellertid dervid an-
ganden i afse-tora annu nagra skal, som jag för mm del anser vara åt stor vigt.
ende å leda- Att det är både nödigt och nyttigt, att census för valbarhet till
möternas af Första Kammaren ändras, det torde bland annat framgå deraf, att så
Forsta Kärn- högst få äro valbara till denna kammare. Af landsbygdens 3,900,000
mTcTm.am1' inbyggare är det blott 3,000, som kunna väljas till ledamöter af För-
(Forts) sta Kammaren. Den jordbrukande befolkningen i vårt land uppgår
till mycket öfver 2 millioner personer, men bland dessa äro icke flere
än något öfver 1,000 valbara till samma kammare. Enligt mitt för¬
menande framgår häraf tydligen, att eu ändring är af behofvet påkal¬
lad. Såsom vi veta, är det emellertid endast eu ringa del af dessa
1,000 personer, som kan uppställas såsom kandidater vid ifrågava¬
rande val, då så mänga faktorer inverka derpå. Vi veta t. ex., att
frihandel och protektionism dervid spelar en mycket stor rol. Resul¬
tatet häraf är bland annat, att af Första Kammarens nuvarande 148 leda¬
möter 46 äro Stockholmare, 37 hafva utgått från andra städer och att så¬
lunda till hopa 83 ledamöter äro stadsrepresentanter. Landsbygden med
sina 3,900,000 inbyggare har alltså endast 65 representanter i Första
Kammaren. Att icke, såsom den siste talaren nämnde, landtbrukarnes
eller hemmansegarnes intressen der äro allt för starkt representerade,
framgår äfven deraf, att af dessa 65 representanter från landsbygden
är det icke mer än 26, som äro bruksegare eller landtbrukare.
Jag för min del anser, att motionen är berättigad och jag vill
derför nu uttrycka min tacksamhet till konstitutionsutskottets leda¬
möter från denna kammare, hvilka så välvilligt behandlat motionen,
och jag ber också få instämma med dem samt yrkar sålunda bifall till
reservanternas förslag.
Herr Redelius: Den nu föreliggande motionen om ändring af
riksdagsordningens stadganden i afseende å ledamöternas af Första
Kammaren valbarhet åsyftar bland annat, att census skulle nedsättas till
hälften mot nu, samt arfvode tilldelas dessa ledamöter i likhet med Andra
Kammarens. Om ett dylikt förslag blefve lag, skulle den olika ka¬
rakter, som grundlagsstiftarne velat gifva åt de begge kamrarne, till
stor del försvinna, samt grundvalen, på hvilken representationen nu
hvilar, i väsentlig mån rubbas. Att så skulle blifva förhållandet, det
har erkänts af alla och torde sålunda få anses såsom ett obestridligt
sakförhållande. En af motionärerna har nu här uttalat, att det just
är syftemålet med motionen, att olikheten kamrarne emellan skulle för¬
svinna. För min del anser jag emellertid, att detta försvinnande skulle
blifva en riksolycka, enär krafternas jemvigt synes mig vara ett högst
vigtigt vilkor för samhällets bestånd och sunda utveckling. Att denna
lag om krafternas jemvigt, som genomgår verlden så långt vi känna
den, också har samt bör hafva tillämpning på ett folks representation,
synes mig sjelfklart. Detta just för att hindra en tillfällig majoritets
Lördagen den 29 April, f. m.
17 N:0 39.
envälde, hvilket ingalunda visat sig lyckligt i andra land, der sådant Om ändring af
förekommit. Att utveckla detta vidare tror jag nog skulle kunna låta nfsdagsord-
sig göra, i fall herrarne vore sinnade att höra derpå; men det synes ^deTi^åfsé-
mig, som mängen icke vill höra några skäl i den rigtningen. .lag ende d ledamö-
skall derför icke nu truga på herrarne något längre anförande härom, temas af
utan inskränker mig till att yrka bifall till utskottets förslag. Första Kam¬
maren valbar-
Herr Lilienberg: Jag lyckönskar Första Kammaren till en så (Forts™
vältalig försvarare, som den nu fått i talaren på geflebänken, och jag
lyckönskar talaren sjelf till det vackra exempel han drog fram, om
Gustaf IV Adolf.
Det kan nog framställas detaljanmärkningar mot reservanternas
förslag, och bland dessa anmärkningar kan måhända en och annan
hafva något sken af befogenhet. Men säkerligen är det ingen af mo¬
tionärerna, som förestält sig, att denna motion nu skulle leda till något
-Riksdagens resultat. Men motionen innebär dock något; den innebär
en protest mot det bedröfliga och oefterrättliga tillstånd, hvari repre¬
sentationen befinner sig derigenom, att Första Kammaren allt jemt
motsätter sig äfven de billigaste och angelägnaste reformer, som
beslutas af Andra Kammaren. För min del hyser jag den åsigt, som
uttalades i denna kammare för några år sedan •— jag mins nu ej när
det var, men det sades, att i detta tillstånd ligger en verklig social
fara. Jag hoppas derför, att Andra Kammaren skall gifva sitt under¬
stöd åt den protest, som reservationen innehåller, och derför yrkar jag
bifall till reservanternes förslag.
I detta yttrande instämde herrar Hedin, Hammarlund, Fr. Berg,
Linder, Wallis, von Frusen, Ekman, Jakob Erikson, Gustaf Erics¬
son frän Stockholm, J. H. G. Fredholm, Wavrinsky, Aulin, Romberg,
Hedlund, Halm, Broström, Hammarström, Kardell, Hul-tstein, Nilsson
i Vrängebol, Olson i Stensdalen och Wallbom.
Herr Biilow: Utskottet framställer såsom det hufvudsakligaste
skälet för sin afstyrkan af motionen, att den ifrågavarande grundlags¬
förändringen skulle åstadkomma, att den olika karakter, som nu råder
mellan begge kamrarne, skulle till stor del försvinna. Jag skall då be
att fa framhålla, huru Första Kammarens karakter af kammaren sjelf
förändrats, sedan representationsförändringen i Sverige infördes. Denna
representationsförändring hafva vi egentligen Sveriges ridderskap och
adel att tacka för.
Ridderskapets och adelns högsinnade beslut att nedlägga sina företrä¬
desrättigheter pa fosterlandets altare gjorde, att, då valen till den nya repre¬
sentationen skulle försiggå, man företrädesvis valde adelsmän; men då valde
man adelsmän utaf de mest framstående från riddarhusets stab. Man valde
dem icke för att de i Riksdagen skulle kämpa för några särskilda intressen,
man valde dem icke heller derför att de voro adelsmän, utan man valde
Andra Kammarens Prot. 1S93. N\o 39. 2
N:0 39. 18
Lördagen den 29 April, f. m,
Om ändring af Aem derför att de voro framstående medborgare i det svenska sam-
nksdagsord- fallet. Jag vill erinra särskilt om den provins, från hvilken jag är,
gtmden i^afse- ^luru man der välde. Der skickade man till Riksdagen personer med
ende å ledamö- dessa namn: en Jules von Schwerin, en Arvid Posse, en Hallenborg,
temas af en Stjernblad, en Tornérhielm, en Beck-Friis. Det var provinsens
Forsta -Kant- meg^ framstående personer; det var personer, som i främmande länder
m<}*!fnJa<r,ar' hade sett, bura andra folk både det; det var personer, med ett ord
(Forts) sagdt, som hade sett verlden i stort. Iro herrarne, att man hade
kunnat få dem att gå till Första Kammaren med det programmet att
gå dit och rikta landtmännen särskildt? Nej, de stodo öfver alla så¬
dana intressen; de representerade en kammare, som skulle vara kon¬
servativ, men icke en stockperukmessig kammare. Nu skickar man
till riksdagens Första Kammare visserligen adelsmän; men, mine herrar,
de mest framstående af våra svenska adelsmän, de sitta icke i Första
Kammaren.
Jag gjorde för en tid sedan en resa och kom då i sällskap med
en herre, som beklagade sig öfver vår tids öfvercivilisation. Då han
var mycket envis med att beständigt framhålla detta, yttrade jag
skämtsamt till honom, att för öfvercivilisationen finnes ett mycket enkelt
botemedel, ty man kan ju afskaffa universiteten, elementarläroverken
och folkskolorna och återgå till naturtillståndet; vore detta bättre?
Han ville icke medgifva, att det vore bättre, men det vore icke bra,
som det nu är. Jag frågade honom då, om han hade något obehag
af den bildning, som lian sjelf erhållit. Derpå svarade han mig ingen¬
ting. Tro herrarne, att det var en idiot? Nej, mine herrar, det var
en mycket aktad medlem af Första Kammaren.
Jag vill emellertid tro, att om Första, Kammaren pågår, såsom nu
sker, och gör detta i en tid, då opinionens stormar skyndsamt växa
upp och på 10 år växa upp till en sådan styrka, att de draga natio¬
ner med sig och blifva öfverväldigande — jag tror, säger jag, att i
en sådan tid, om Första Kammaren blott vill beständigt trotsa oss här
i denna kammare — och jag skall icke se detta trots med ledsnad —
en storm skall växa upp, som går längre än vår motion går: den skall
fordra rätt och slätt Första Kammarens afskaffande. Men för rege¬
ringar, som äro reaktionära eller som icke vilja framåt, är en sådan
kammare förträfflig. Medan en regent i ett annat land nödgas säga
nej till hvad folket vill, behöfver eu regent i vårt land aldrig kifvas
med vårt tolk och säga nej, ty detta gör Första Kammaren här.
Herr talman! Jag skall icke uppehålla frågan längre, utan ber
endast att fä yrka afslag å utskottets utlåtande och bifall till reser¬
vationen.
Herr Ljungman: Då vår nuvarande riksdagsordning antogs,
fördes som bekant en mycket häftig strid derom, huruvida denna
grundlag verkligen vore så förträfflig, som dess anhängare antogo,
och det kanske starkaste skäl, man hade att anföra mot antagandet af
Lördagen den 29 April, f. m.
19 N:0 39.
densamma, var det att den i alltför hög grad var bygd på 'penningen.
Och det lider ju intet tvifvel, att Första Kammaren, som företrädesvis
är baserad på penningen, der en hög census fordras för valbarhet,
just derigenom blifvit i väl hög grad konservativ och konservativ på
ett sätt, som väckt missnöje mångenstädes i landet och äfven i denna
kammare. Emellertid synes mig det förslag, som föreliggande motion
innebär, lida af alldeles samma fel, som de bestämmelser, vi nu hafva.
Enda skilnaden är den, att man nedsatt census för en viss klass af
medborgare, nemligen fastighetsegarne, och att fastighetsegarne skulle
få rättighet att sammanräkna den beräknade inkomsten af fastigheten
med inkomst af kapital eller arbete. Emellertid kan jag icke finna,
att en sådan nedsättning för blott fastighetsegare skulle kunna åstad¬
komma så stor förändring till det bättre, att de olägenheter, som nu
förefinnas, derigenom skulle vara afhjelpta. Jag tror för min del tvärt¬
om, att om man vill söka föra denna fråga framåt, man icke far be¬
stämma sig för en sådan skenreform, utan att man bör söka fram¬
drifva en grundlig utredning af frågan och derigenom få fram ett
förslag, som går saken närmare in på lifvet, än hvad den nu före¬
liggande motionen gör.
Hvad beträffar påståendet derom, att konstitutionsutskottet förut
skulle hafva tillstyrkt liknande förslag, så är det visserligen sant, att
herr Ehrenborg här i denna kammare år 1872 väckte motion derom,
att man skulle få sammanräkna beräknad inkomst af fastighet med
inkomst af kapital eller arbete, men deremot väckte han icke någon
motion om nedsättning af census, och utskottet har heller aldrig till¬
styrkt någon motion om nedsättning af census för valbarhet till Första
Kammaren.
Hvad vidare beträffar förslagets bestämmelse om att den tid, för
hvilken Första Kammarens ledamöter väljas, skulle förkortas, äro icke
tillräckliga skäl af motionärerna anförda för att motivera en dylik
förändring. Har man skäl att vara missbelåten med Första Kam¬
maren, så är det icke tiden, för hvilken ledamöterna väljas, som der¬
till är orsaken, och jag tror icke, att man, genom att besluta en för¬
ändring i detta hänseende, skall vinna någon förbättring af för¬
hållandena.
Hvad återigen angår frågan om arfvode till Första Kammarens
ledamöter, anser jag, att om man kan lägga eu annan grund för val¬
barheten än penningen, det också är nödvändigt, att Första Kamma¬
rens ledamöter få arvode, och under sådana förhållanden håller jag
före, att det ju såsom en opinionsyttring kan vara lämpligt att till¬
styrka motionen i denna del för att derigenom tillkännagifva, att man
önskar en utveckling i en rigtning, som icke är byggd på penningen
i den grad åtminstone, som de nuvarande bestämmelserna äro det.
I fråga om en opinionsyttring mot Första Kammaren förefaller
det mig emellertid något eget, att man skall, i fall man vill hafva fram
en sådan opinionsyttring, bestämma sig för ett förslag, hvilket i
Om ändring af
riksdagsord¬
ningens stad-
ganden i afse¬
ende å ledamö¬
ternas af
Första Kam¬
maren valbar¬
het m. m.
(Forts.)
N:0 39. 20
Lördagen den 29 April, f. ra.
Om ändring af sjelfva verket är behäftadt med så stora svagheter som motionärernas
riksdagsort!- fgrslag i fråga om § 9. Då synes det mig lämpligare, att man åter-
jnraiCTVa/sé-rem*tterar betänkandet till utskottet för att derigenom angifva, att
ende å ledamö- man gillar motionens syfte att få en förändring till stånd. Det anser
temas af jag vara bättre än att man på detta sätt genom ett beslut fastslår ett
Forsta Kärn- förslag, som måste afskrämma andra motionärer att framlägga nya
förslag till förbättring af ifrågavarande paragrafer under kommande
(Forts) riksdagar. Jag tror derför för min del, att man i sjelfva verket mer
skadar saken än gagnar densamma genom att antaga det förslag, som
motionärerna här framlagt, och detta särskildt hvad §§ 6 och 9 vid¬
kommer.
Herr Jansson i Krakerud: Jag hade icke tänkt begära ordet
i denna fråga och jag har gjort det endast med anledning af herr
Waldenströms yttrande. Han började med att uttala en märkvärdig
försonlighetspolitik och ordade mycket om försonlighet och att man
icke bör komma med några stickord mot Första Kammaren etc. Jag
för min del hyser samma åsigt som han derutinnan, att man icke bör
komma med stickord vare sig i den ena eller den andra kammaren,
och att det vore godt, om man kunde undvika sådant. Men skall
man uppträda såsom försonlighetsapostel inom Andra Kammaren och
uttala sådana åsigter, så bör man icke heller sjelf komma fram med
dylika stickord, och dessutom synes det mig, att man också borde
hålla sig till sanning och rättvisa, då man kommer fram med sådana
förmaningar.
Herr Waldenström sade, att kammaren borde lägga bort sådana
der stickord. För min dol har jag aldrig hört, att denna kammare
uttalat några stickord mot Första Kammaren. Dock får jag erkänna,
att jag hört åtskilliga enskilda ledamöter af Andra Kammaren uttala
stickord mot Första Kammaren; men det är en helt annan sak än
att säga, att denna kammare uttalar stickord mot Första Kammaren.
Något sådant har jag, under den tid jag varit här, aldrig hört före¬
komma, med anledning hvaraf jag ber att få protestera mot detta
uttryck.
Dessutom yttrade herr Waldenström, att det var den svenska
bondens egna intressen, som fiugo tala, då Andra Kammaren inskränkte
stadsrepresentanternas antal i Andra Kammaren, och derför ansåg han,
att det vore alldeles nödvändigt att bibehålla Första Kammaren för
att derigenom behålla jemvigten, så att icke den svenska bonden på
detta sätt skulle få tillfälle att bevara endast sina egna intressen.
Jag ber att få återkalla i den ärade talarens minne, att då frågan
förekom inom Riksdagen, kunde — på grund deraf att det var en grund¬
lagsfråga — Andra Kammarens majoritet icke ensam besluta i denna
fråga, utan det fordrades också majoritet i Första Kammaren. Om
man vill erinra sig, huru det gick till, då denna grundlagsändring
beslöts, så ville Första Kammaren söka inskränka städernas represen-
Lördagen den 29 April, f. m.
21 N.O 39.
tationsrätt ännu mer än hvad som då skedde. Ty Första Kammaren
antog ett förslag, som afsåg, att städerna skulle få ett mindre antal
representanter i Andra Kammaren, under det att Andra Kammaren
antog ett förslag, som afsåg, att städerna skulle få ett större antal
representanter, och sedan blef resultatet, att Riksdagen antog ett sam-
manjemkningsförslag. Således torde stadsrepresentanterna hafva bön¬
derna inom Andra Kammaren att tacka för att deras representations¬
rätt icke blef så mycket inskränkt som Första Kammaren beslöt. Det
förslag till grundlagsändring, som herr Waldenström åsyftade, innebär
således, att städerna få ett större antal representanter inom Andra
Kammaren, än de skulle hafva fått, om Första Kammaren fatt sin
vilja fram.
Jag har velat säga detta för att icke låta herr Waldenströms
yttrande vara obesvaradt; ty, som sagdt, tager man sig för att
komma med sådana der förmaningar om försonlighet, bör man icke
visa, att man har en sådan antipati mot den svenska bonden, att man
mot honom framkastar beskyllningar, som han icke gjort sig för¬
tjent af.
Jag skall be, herr talman, att få yrka afslag å utskottets betän¬
kande och bifall till reservationen.
Herr Boethius: Fn talare på skånebänken lade Första Kam¬
maren till last, att vår budget så mycket ökats. Men jag hemställer,
om icke äfven i andra länder budgeten ökats. Detta är en sak, som
följer med civilisationen och penningevärdets fall, och kan icke hjelpas.
Samme talare sade, att Första Kammaren icke vore verkligen
folkvald på grund af den kommunala röstberäkningens beskaffenhet
hos oss. Men den ifrågavarande motionen träffar icke detta. Skall
man verkligen fa en förändring utaf Första Kammarens karakter i den
rigtningen, som denne talare vill, då skall man vända sig mot något
annat, nemligen just mot den nuvarande kommunala rösträtten. Der¬
emot drabbar denna motion just de egenskaper hos den Första Kam¬
maren, som äro verkliga förtjenster.
Jag är ingen absolut beundrare af den nuvarande riksdagsord¬
ningen. Men den har dock åtskilliga lyckliga grepp. Ett sådant är
med afseende på den Andra Kammaren, att den tillgodogjort sig från
det gamla representationsskicket det förträffliga demokratiska element,
som fans i det gamla bondeståndet, och derigenom skaffat oss eu
verkligt demokratisk Andra Kammare i stället för den skenbild af
demokrati, som i andra länder framgår ur den ogaranterade allmänna
rösträttens humbug, der demokratien vanligen blott är ett trappsteg
för lefvebrödspolitiker.
Två andra goda grepp hos den riksdagsordning vi nu hafva finuer
jag just med afseende på Första Kammaren. Om man skall hafva
ett öfverhus, måste det i viss mån representera den större förmögen¬
heten. Men att uppställa den större förmögenheten ensam såsom val-
Om ändring af
riksdagsord¬
ningens stad-
ganden i afse¬
ende å ledamö¬
ternas af
Första Kam¬
maren valbar¬
het m. m.
(Forts.)
N o 39. 22
Lördagen den 29 April, f. m.
Om ändring af princip är, åtminstone enligt min mening, olämpligt och motbjudande.
riksdagsord- kommer detta stadgande, att Första Kammarens ledamöter icke
ganden i^afsé-^ lia^va arfvoden, och derigenom blir det icke förmögenheten ensamt,
ende å ledamö■ som blir grunden för Första Kammarens sammansättning utan den
temas af större förmögenhet, som verkligen vill offra någonting för det all-
Forsta Kärn- mäunaj och derigenom är åtminstone en möjlighet gifven för Första
^het^^m11 Kammaren att få eu aristokratisk karakter i bästa bemärkelse.
(Forte) Den andra uppgiften för ett öfverhus är att bevara den historiska
kontinuiteten. Detta har man i åtskilliga andra länder sökt vinna
genom arfsprincipen eller också genom att senatorerna tillsättas på
lifstid. Ingendera af dessa utvägar anser jag vara god. Men deremot
synes det mig vara en lyckligt funnen utväg, denna med de långa
9-års-perioderna och med de sig så småningom förnyande valen. Genom
motionärernas förslag skulle emellertid också denna goda egenskap
hos vår Första Kammare försvinna, utan att motionärerna vunne, hvad
som väl egentligen torde vara hvad de vilja vinna, och som endast
kan vinnas genom den kommunala rösträttens förändring.
Första Kammaren är visst icke ofelbar. Man kan nog tycka, att
den gjort sig skyldig till många eusidigheter, ensidigheter som följt
af dess karakter. Men, mine herrar, äfven denna kammare kan hafva
ensidigheter; och derför är det icke skäl att förändra dess karakter.
Jag tror i sjelfva verket, att mången i denna kammare erkänner, att
Första Kammaren vid många tillfallen väl vårdat de konservativa in¬
tressena, och jag tror, att herr Waldenström har mycket rätt i att det
finnes många här, som tycka att det är ganska godt att hafva denna
kammare som ett skydd för verkligt konservativa intressen. Men,
mine herrar, om vi vilja hafva ett sådant skydd, duger det icke att
lemna Första Kammaren ensam i breschen; och framför allt synes det
mig, att de, som så tänka, böra afvärja detta försök att beröfva den
Första Kammaren just den karakter, hvarigenom den på ett verkligen
sundt sätt kan främja de konservativa intressena. I motsats mot herr
Lilienberg vågar jag derför ställa en uppmaning till dem af kamma¬
ren, som vilja hafva Första Kammaren till ett sådant skydd för de
sunda konservativa intressena, att icke öfverge den i denna sak, att
icke främja detta försök att taga bort just den bästa karakteren hos
denna kammare.
Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.
Herrar Mallmin, Larsson från Upsala, Rosengren och Peterson
i Hasselstad förklarade sig instämma i detta yttrande.
Herr Ny da hl: I motsats till den ärade talaren på upsalabän-
ken, som nyss yrkade bifall till utskottets hemställan, skall jag be att
fa yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Motionen har tillkommit i syfte att råda bot för den sociala fara,
hvilken, såsom den ärade talaren på blekingebänken omnämde, ligger i
Lördagen den 29 April, f. m.
23 N:0 39.
het m. in.
(Forts.)
det djupa motsatsförhållande, som är rådande emellan representationens Om ändring af
båda halfvor och som synes bli allt djupare och djupare. ^ ninfens^Ttad-
Konstitutionsutskottets ärade vice ordförande har sökt framhålla, gan£)OT t- aj-se.
att de af motionärerna föreslagna bestämmelserna icke vore de lämp- ende d ledamö-
ligaste och bästa. Huruvida hans kritik i det fallet är berättigad, och ternas “/
huruvida icke möjligen ännu mera lämpliga och bättre bestämmelser va^r,
kunna föreslås, det tilltror jag mig icke att kunna bedöma. Men jag
tror att de äro rätt lyckligt funna. Särskilt vill jag blott nämna,
att enligt min uppfattning det sätt, som motionärerna föreslagit för
ombildning af Första Kammaren, bör föredragas framför det sätt för
vinnandet af samma mål, som jag tror temligen allmänt hittills har
föresväfvat dem, som önska en reform i detta afseende, nemligen att
genom en inskränkning af förmögenhetsväldets öfvervägande inflytande
på landstingens sammansättning åstadkomma mera liberala valForpora-
tioner af landstingen. Jag tror, att man på detta sätt förr skall kunna
komma till målet än på det andra sättet. För öfrigt tror jag, att ett
fasthållande af yrkandet på nedsättning i de högst beskattades röstetal
vid utseende af landstingsmän lägger ett onödigt hinder i vägen för
genomföraudet af en reform af den kommunala rösträtten i fråga om
rent kommunala angelägenheter. Emellertid har hufvudsyftet för mig,
när jag undertecknade motionen, varit att få deltaga i afgifvandet af
en opinionsyttring rörande den uppfattning, som Första Kammaren
tyckes hafva utaf sitt magtpåliggaude och samhällsvigtiga värf. Denna
uppfattning är ej längre konservativ, den är reaktionär — det är den
åsigt, som allt mer och mer utbildat sig i landet. Det föreliggande
förslaget, säger man emellertid, kan ju icke nu leda till något direkt
resultat. Men en meningsyttring, uttalad af Andra Kammaren i den
angifna rigtningen, tror jag vara af ganska stor betydelse. Jag är,
som sagdt, öfvertygad om att det redan nu i landet finnes en mening
i samma riktning. Möjligen kan denna mening ännu vara något oklar
och obestämd i fråga om sättet för Första Kammarens ombildning.
Men om Andra Kammaren på allvar tager frågan om händer, frågan
om Första Kammarens ombildning, så tror jag, att det icke skall dröja
särdeles länge, förr än opinionen inom landet skall vara på det klara
med hvad den vill göra med Första Kammaren, och jag tror, att om
Första Kammaren ännu åtskilliga år får fortgå på sin reformfiendtliga
och ofolkliga stråt, skall den antydda opinionen blifva så utbredd och
stark, att den höga senaten skall en vacker dag finna sig i valet
sa
emellan att biträda ett förslag om sin egen ombildning eller under¬
teckna sin egen dödsdom. Hvad Andra Kammarens uppfattning be¬
träffar, så tror jag, att denna kammare redan i dag är färdig med
sin åsigt i denna fråga, och jag skall för min del, herr talman, an¬
hålla om bifall till reservationen.
Herr Halvar Eriksson: Herr talman! Blott några få ord! Då
möjligen hvad lektor Waldenström sade med afseende på uttalanden
N o 39. 24
Lördagen den 29 April, f. m.
Om ändring n/från Andra Kammarens sida äfven skulle kunna hafva afseende
ningens3stad- P** ’ ty att jag v'd ett visst tillfälle äfven var en af dem, som
gandm i afse- yttrade några allvarsamma ord med afseende på Första Kammaren,
ende å ledamö- har jag icke kunnat underlåta att begära ordet, i synnerhet med än¬
ternät af ledning af hvad som äfven sedermera förekommit.
marin wlbar- Hvacl ,ml sjelfva„ motionens syfte angår, medgifver jag, att det är
het m. m. godt och rätt, och såsom opinionsyttring betraktadt kan jag vara med
(Forts.) om densamma. Men hvad sjelfva sakens innebörd, för att få en om¬
bildning af Första Kammaren, angår, så tror jag icke, att motionen är
det rätta medlet att vinna det åsyftade målet. Som herrarne nogsamt
veta, väljas Första Kammarens ledamöter, som äfven lektor Walden¬
ström omnämnde här, af landstingen, med undantag af representan¬
terna för Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping ocli nu äfven snart
Gefle. Med undantag af dessa städer väljas Första Kammarens leda¬
möter af våra landsting. Landstingsmannen, de väljas antingen mera
omedelbart å våra kommunalstämmor eller medelbart medelst elektorer,
utsedda på våra kommunalstämmor, hvilka elektorer sedan vid de re¬
spektive häradsrätterna välja inför domhafvandena såsom valförrättare,
och grundvalen för dessa elektorsval är den kommunala rösträtten.
Denna rösträtt blir således den, som — om också genom flera leder
— ligger till grund — om ock den yttersta — för val till Första
Kammaren. I fråga om den kommunala rösträtten står det för när¬
varande icke bättre till med afseende på landsbygden, än att det fin¬
nes 54 kommuner i vårt land, der en person röstar för mer än
hälften af kommunens hela röstetal, 360 kommuner der en person
röstar för mer än Vt och intill hälften af kommunens hela röste¬
tal, och 1,026 kommuner, der en person röstar för mer än Vio
och intill V-i af kommunens hela röstetal. Sammanlägger man dessa
belopp, blir det 1,440 af landsbygdens 2,354 kommuner, d. v. s. mer
än hälften af landsbygdens kommuner, der i de flesta fåll en eller ett
par personer diktera besluten. Då faktiskt Första Kammaren har en
så konservativ sammansättning, som den för närvarande har, tror jag
derför, att med afseende på sättet att kunna få en reform af densamma,
så är sättet derför att få en begränsning af den kommunala rösträtten.
Ett sådant förslag om begränsning af den kommunala rösträtten till
Vso af kammunens hela röstetal har nu vunnit majoritet inom lag¬
utskottet; och jag tror, att äfven en dag kommer eu sådan reform att
blifva genomförd. Det ligger deri den största garanti för en omorga¬
nisation af vårt öfverhus.
Hvad nu särskildt Första Kammaren angår, tillåten mig, miue
herrar, att få säga ett par tre ord, i synnerhet till dem, som stå på
samma konservativa ståndpunkt som professor Boethius, och som
mahända i likhet med honom önska, att icke här någon opposition må
göras gent emot Första Kammaren. Jag tillåter mig blott få göra eu
fråga: hvad är det, soni skyddat så väl vårt fosterland som öfriga
nationer, hvilka icke haft; att uppvisa starka revolutionära omstört-
Lördagen den 29 April, f. m.
25 N:0 39.
ningar — hvad är det som skyddat samhällena mot sådant och mot Om ändring af
en nihilism, sådan som finnes i Ryssland? — Svaret, mine herrar! ^i^em^tad
kan icke blifva mer än ett. Det är, att här de politiska grundvalarne, g anden i af se-
såväl våra grundlagar som samhällets lagar i (ifrigt, å ena sidan och ende å ledamö-
den politiska utvecklingen och lifvets utveckling å andra sidan hafva temas af
så följts åt, att de nya former, inom hvilka detta lif har rört sig, hafva valbar
kommit att gå i jemna steg och harmoni med lifvets utveckling; och het m m
detta sakförhållande har gjort, att vi hittills stått trygga mot stormarne. (Forts)
Det finnes en reaktionär strömning, som tror, att ju hårdare man
så att säga knyter till, och ju mer man spjernar emot hvarje reforms
införande, desto säkrare skall man skydda landets trygghet och lugn
för framtiden. Detta förvånar mig i högsta grad, ty det bevisar icke
politisk klarsynthet, men väl den djupaste egoism, och att den har för¬
blindat dem, de må sitta aldrig så högt på samhällets höjder. Nej,
herr talman, vill man ett lands lycka och välfärd, så tror jag, att de
skola komma icke genom ett ständigt stillaståe?ide i vår lagstiftning,
utan genom att medelst sansade reformer, visserligen icke till ytter¬
lighet radikala, betrygga ett sakta framåtskridande. Om nu detta är eu
sanning eller ett faktum, så frågar jag: har Första Kammaren på se¬
naste tider intagit en sådan ställning? Herr Waldenström sökte visser¬
ligen ådagalägga, att Första Kammaren visat sig utmärkt genom sin
frihandelsvänliga ståndpunkt. Ja — det var för sju år sedan, år 1886.
Men, mine herrar, huru gestaltar sig nu saken i närvarande stund?
Jo så, att Första Kammaren intager en alldeles motsatt ställning mot
hvad den intog sistnämnda år. Huru har nu detta kunnat ske? Är
det fortfarande samma herrar, som sitta i medkammaren nu som då,
och som nu hafva ändrat sina åsigter? Nej, de herrar, som då sutto
der och som representerande den allmänna opinionen, hafva måst
träda tillbaka för reaktionära strömningar i landstingen. En mycket
framstående ledamot af denna kammare sade för. några år sedan, att
»tullpolitik är magtpolitik». Det har också visat sig vid landstingens
sammansättning, att magten ligger, på grund af den kommunala röst¬
rätten, i protektionismens händer. Och säkert är, att i närvarande
stund sitta protektionismens herrar vid magten och omsätta ledamö¬
terna af Första Kammaren enligt sin uppfattning och ståndpunkt,
der alla andra egenskaper måste vika för protektionismens allt förher-
skande intresse. Tro herrarne, att sådant länder till välsignelse och
nytta för svenska folkets framtid? Jag tviflar derpå!
Jag har, herr talman, velat säga detta utan att göra något sär¬
skilt yrkande.
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de yrkanden som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i
stället till den af herr Persson m. fl. vid utlåtandet fogade reserva¬
tionen, och förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit
N:o 39. 26
Lördagen den 29 April, f. ».
med öfvervägande ja för den senare propositionen. Votering blef lik¬
väl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:
Den som, med afslag å konstitutionsutskottets hemställan i ut¬
låtandet n:o 27, bifaller den af herr Persson m. fl. vid utlåtandet af-
gifna reservationen, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hem¬
ställan.
Omröstningen visade 94 ja men 112 nej, hvadan kammaren be¬
slutat enligt nej-propositionens innehåll.
§ 6.
Föredrogs och bifölls konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 28, i
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 62 och 69 rege¬
ringsformen samt § 65 riksdagsordningen.
§ 7.
I ordningen förekom härnäst sammansatta stats- och bankout¬
skottets utlåtande, n:o 5, i anledning af väckt fråga om antagande af
ny instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgälds-
verken.
Med föranledande af dels ett uttalande af Riksdagens år 1892 för¬
samlade revisorer och dels en af herr H. Tamm inom Första Kam¬
maren i ämnet väckt motion, hemstälde utskottet under mom. a) att
Riksdagen måtte antaga ett af utskottet framlagdt förslag till instruk¬
tion för riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken.
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan yttrade:
Herr vice talmannen Danielson: Jag tager mig friheten hem¬
ställa, huruvida icke kammaren skulle vilja medgifva, att det nu före¬
liggande lagförslaget ej må behöfva uppläsas, utan blott paragrafernas
ordningsnummer angifvas.
Denna herr vice talmannens hemställan beträffande föredragnings-
sättet bifölls.
§ 1.
Godkändes.
27 N:o 39.
Lördagen den 29 April, f. no.
För § 2 hade utskottet föreslagit följande lydelse:
Vid revisorernas första sammanträde, hvartill kallelse bör af full-
mägtige i riksgäldskontoret utfärdas genom kungörelse i tidningar,
föres ordet, intill dess ordförande valts, af den af revisorerna, som
bevistat de flesta statsrevisioner, och, om två eller flere revisorer del¬
tagit i lika många revisioner, af den bland dem, som är till lefnads-
åren äldst.
Sedan revisorerna styrkt sin behörighet, och ordförande blifvit
vald och intagit sin plats, anställes val af vice ordförande.
Båda valen skola ske med slutna sedlar. Vid lika röstetal skilje
lotten.
Häremot hade reservation anmälts af herr friherre Åkerhielm, som
ansett, att vid revisorernas första sammanträde, intill dess ordförande
valts, ordet borde fortfarande såsom hittills, i analogi med hvad för
öfriga delegationer af Eiksdagen vore stadgadt och in praxi tillämpa¬
des, föras af den bland revisorerna, som bevistat de flesta riksdagarne,
och, der två eller flera räknade lika många riksdagar, af den, som
vore till lefnadsåren äldst.
I fråga härom anförde nu:
Herr Ljungman: Jag skall be att fa yrka bifall till friherre
G. S. Akerhielms vid betänkandet fogade reservation, hvilken Första
Kammaren bifallit. Skälet härtill är, att jag anser, att en sådan be¬
stämmelse, som Första Kammaren antagit, står i öfverensstämmelse
med det beslut, som Andra Kammaren fattat med hänsyn till väckta
motioner om ändrade bestämmelser i riksdagsordningens § 72 rörande
val af statsrevisorer och dessa revisorers reservationsrätt, omröstnin¬
gar m. m. Jag anser nemligen, att denna formuleriug af § 2 derhän,
att statsrevisionen skulle likställas med utskotten, innebär ett när¬
mande till den uppfattning, som ligger i det beslut kammaren nyss
fattat, när konstitutionsutskottets betänkande rörande revisionen förelåg.
Herr Andersson i Högkil: I motsats till den föregående
talaren skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag. Det står
närmast i öfverensstämmelse med den formulering, som för närvarande
är gällande. Dessutom tillkommer en annan omständighet, Första
Kammaren har beslutat åtskilliga förändringar i utskottets förslag.
Skall man kunna få till stånd en sammanjemkning, synes det vara
angeläget, att denna kammare strängt vidhåller utskottets förslag. An¬
nars vet jag ej, huru någon sammanjemkning skall kunna blifva möj¬
lig och något resultat vinnas af hela detta arbete. Jag yrkar derföi
bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herr Månsson.
N:0 39. 28
Lördagen den 29 April, f. m.
Herr Gumselius: Det är ju helt och hållet en smaksak, om
den person, som skall öppna det forsta sammanträdet och der fora
ordet, intill dess ordförande valts, skall vara den bland revisorerna,
som bevistat de flesta riksdagarne, eller den, som bevistat de flesta re¬
visionerna. Det är en sak, för hvilken det i sanning ej är värdt att
vexla många ord. Då Kongl. Maj:t och utskottet här föreslagit det
senare, tycker jag att det gerna kunde få antagas. Att detta förslag
ej antagits i Första Kammaren, har naturligtvis ej berott på skiljaktiga
meningar i denna fråga, utan derpå, att i andra punkter Första Kam¬
maren velat hafva åtskilliga ändringar — och detta var en antydan
om, att de redan från början ville rifva sönder saken. En sådan be¬
nägenhet har visat sig allt ifrån 1885, då denna sak varit före. Så
väl vid det nu föreliggande förslaget som vid näst föregående har ut¬
skottet sökt ställa sig på Första Kammarens .ståndpunkt; men då har
denna oupphörligen kommit med nya ändringsförslag. Den har på
det hela taget ej velat hafva förslaget genomfördt. Jag tror knappast
att en sammanjemkning kan ifrågakomma, men skulle en sådan varda
möjlig — så är det bättre, att man bibehåller på denna kammares sida
något att »gifva emellan». Jag instämmer för min del fullkomligt med
den talare, som före mig hade ordet. Jag hoppas, att denna kammare
måtte godkänna det föreliggande förslaget, såsom det blifvit af utskot¬
tet framlagdt. Det söker gå en medelväg mellan Kongl. Maj:ts pro¬
position och hvad Första Kammaren förut visat sig vilja hafva, ja,
ansluter sig nästan fullständigt till Första Kammarens förut uttalade
önskningar. Jag tror för min del, att kammaren bör hafva anledning
att antaga denna punkt så väl som de följande punkterna, sådana de
föreligga.
Jag tillåter mig således, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställanden vid samtliga punkter i detta förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr tal¬
mannen till proposition upptagit de olika yrkandena, blef den ifråga¬
varande paragrafen af kammaren godkänd.
Återstående §§ 3—27.
Godkändes jemväl.
Mom. b) och c).
Biföllos.
§ 8.
Föredrogs och bifölls sammansatta bevillnings- och lagutskottets
memorial, n:o 2, angående arfvode åt sekreteraren hos nämnda utskott.
Lördagen den 29 April, f. m.
§ 9.
29 N o 39.
Efter föredragning vidare af bankoutskottets utlåtande, n:o 12, i
anledning af motion om anställande vid riksbanken af en direktör och
en vice direktör, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.
§ 10. .
Likaledes bifollos sammansatta banko- och lagutskottets härefter,
hvart för sig, föredragna utlåtanden:
n:o 2, med anledning af väckta motioner om skrifvelser till Kongl.
Maj:t dels angående framläggande af förslag till omorganisation af
bankväsendet i riket och dels angående indragning af de enskilda ban¬
kernas rätt att utgifva egna sedlar å 10 kronor; och
n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående än¬
dring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.
§ 11.
Företogs handläggning af lagutskottets utlåtande, n:o 50, i anled¬
ning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
utarbetande och framläggande af förslag till bestämmelser angående
tillämpning vid längre frihetsstraff af s. k. vilkorlig frigifning.
Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 97, hade
herr grefve H. E. G. Hamilton hemstält, »att Riksdagen må i skrif¬
velse anhålla, att Kongl. Maj-.t täcktes låta utarbeta och för Riksda¬
gen framlägga förslag till sådana föreskrifter om verkställande af fri¬
hetsstraff, att den, som dömts till längre frihetsstraff, må, i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande i flere utländska
lagar är stadgadt, efter att hafva undergått större delen af straffet i
straffanstalt, kunna fa aftjena återstoden af straffet genom så kallad
vilkorlig frigifning».
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Falk: Herr talman! Som vi alla veta, har lagutskottet
vid denna riksdag varit öfverhopadt med arbete. Jag kan icke heller
neka till, och anser mig böra uttala den åsigt, att ett och annat bland
utskottets utlåtanden bär tydliga spår af att utskottet icke haft till¬
räcklig tid att behandla ärendena. Förslaget i fråga, eller den af grefve
Hamilton väckta motionen, synes mig nemligen vara af den beskaffen-
Om utarbetan¬
de och fram¬
läggande af
förslag ang.
tillämpning vid
längre frihets¬
straff af s. k.
villkorlig fri¬
gifning.
N:o 39.
Om utarbetan¬
de och fram¬
läggande af
förslag ang.
tillämpning vid
längre frihets¬
straff af s. k.
villkorlig fri¬
gifning.
(Forts.)
30 Lördagen den 29 April, f. m»
het, att man svårligen kan anse att utskottet haft rätt i det slut, till
hvilket det kommit, eller att motionen icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Det är ju icke tvifvel om att staten utöfvar sin straffrätt icke så
mycket eller uteslutande för att, om jag så får säga, derigenom häm¬
nas det brott, som är begånget, utan fullt ut lika mycket för att ge¬
nom straffet åstadkomma den brottsliges förbättring. Nu är det otvif¬
velaktigt, att genom en lag, sådan som den nu afsedda, skulle, efter
allt hvad erfarenheten visat, förekomma återfall i brott. Allt hvad
man kan göra för att åstadkomma detta goda resultat, synes mig, att
man bör göra. Det förslag, som motionären framstält, är ingalunda
något experiment. Den vilkorliga frigifningen ingår redan i icke
mindre än tretton länders lagstiftning, och i en del af dessa har den
varit tillämpad i öfver trettio år. Uttalanden af fullt sakkunnige per¬
soner äro gjorda, t. ex. för så lång tid tillbaka som 1878, dä den här
i Stockholm församlade internationella fångvårdskongressen yttrade,
att den vilkorliga frigifningen hvarken strede mot straffrättens prin¬
ciper eller på något sätt minskade domens betydelse samt för öfrigt
erbjöd fördelar för så väl samhället som den dömde, hvarför det borde
accepteras. Nu kommer dertill, att erfarenheten på det bestämdaste
har ådagalagt, att de vilkorligt frigifne långt lättare än de definitivt
frigifne finna arbete och utkomst. Det är icke herrarne obekant, att
inom flertalet län i vårt land hafva bildats så kallade fangvårdsföre-
ningar, som hafva till ändamål att åt fångar, som utstått sitt straff,
bereda arbete och tillfälle att sig ärligt försörja. Men det har också
påvisats, att svårigheterna att bereda en fånge, som utstått sitt straff,
lämpligt arbete äro högst betydliga. — Såsom sjelf ledamot af en dy¬
lik förening inom Jönköpings län sedan deu bildades för många år
sedan, har jag mer än en gång med bedröfvelse sett, att de försök,
som föreningen gjort för att upprätta en fånge, som utstått sitt straff,
misslyckats. Och forskar man efter skälet till detta misslyckande,
finner man i de allra flesta fallen, att det just är att söka i samban¬
det mellan dessa fångar, som tjenst ut sitt straff, och de straffångar,
som ännu hålla på att aftjena sitt; och den magt de senare utöfva
öfver de förra är af sådan beskaffenhet, att den frigifne mången gång
tvingas att begå brott på nytt. Men derigenom, att en fånge vilkor¬
ligt frigifves, kommer han i den ställning, att han, om han bryter
mot vissa ordningsregler — icke genom att begå brott — kan på nytt
tvingas att uttjena återstoden af straffet. Detta blir för dem, som
vilja taga hand om och hjelpa honom, ett verksamt stöd. Något, som
äfven talar för saken, är de icke obetydliga besparingar för statsver¬
ket, som skulle uppstå genom den vilkorliga frigifningen, och derjemte
ett ökadt utrymme vid straffanstalterna.
Utskottet säger, att motionen är väl värd att blifva föremål för
en ingripande undersökning från lagstiftarens sida, och yttrar derjemte,
att denna fråga påkallar eu omsorgsfull utredning, hvilken endast re-
Lördagen den 29 April, f. m.
31 N:0 39.
geringen torde kunna åstadkomma. Hvad har då motionären begärt?
Har han begärt, att man skulle stifta en lag? Nej, det har han icke.
Han begär endast en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Det enda skälet utskot¬
tet anfört för afslag är, synes mig, det att, då chefen för fångvårds¬
styrelsen 1890 ingått till Kongl. Maj:t och fäst hans uppmärksamhet på
förevarande fråga, utskottet anser, att dermed allt hvad som kan gö¬
ras är gjordt. Det tyckes mig vara alldeles tvärtom. Detta argument
betyder ingenting, ty har det visat sig, att Kongl. Maj:t sedan 1890, trots
framställningen från chefen för fångvårdsstyrelsen, icke vidtagit någon
åtgärd, så synes det mig behöfvas en liten påstötning, och jag tror,
att Andra Kammarens ord bör väga minst lika tungt som chefens för
fångvårdsstyrelsen.
På de af mig nu framstälda skäl yrkar jag, herr talman, afslag
på utskottets hemställan och bifall till motionen.
Herr Palm: Utan tvifvel skulle införandet af den nu föreslagna
vilkorliga frigifningen hos oss hafva den allra största betydelse för
den i brott fallnes återvinnande åt samhället, och anser jag, att i mo¬
tionen äro framdragna så många och så tungt vägande skäl, att ett
upprepande af dem icke kan vara behöfligt. Men jag tager mig fri¬
heten att fasta kammarens uppmärksamhet derpå, att genom det lag¬
förslag, som antogs vid hirra årets lagtima riksdag om fängelsestraffs
verkställighet i enrum, då straffet icke öfvergick fyra år, ett af de
allra svåraste hindren för brottslings förbättring och återvinnande åt
samhället afskafiädes, derigenom att flertalet fångar sålunda undandra¬
gas gemensamhetsfängelsets förderfliga inflytande. Detta bör ju vara
ett vigtigt skäl att fortgå på den väg, på hvilken man slagit in, och
genom införande af den nu föreslagna vilkorliga frigifningen söka fa
den lag, som vi redan hafva, så fruktbringande som möjligt. En före¬
gående talare nämnde något om de svårigheter våra fangvårdssällskap
hafva för att upprätta sjua skyddslingar, derigenom att de icke hafva
tillräcklig kontroll på dem. Jag vill i sammanhang härmed påpeka
ett förhållande, som ofta gör sig gällande med afseende på frigifna
fångar. När eu fånge efter utståndet straff skall återskickas till sin
hemort, der han genom fåugvårdssällskapets försorg har att vänta en
plats, inträffar det i de flesta fall, att han ser sig mötas med misstro¬
ende, ibland verkligt och ibland inbilladt. Han finner sig icke länge
i den ställningen, och fara är att han en dag uppgifver sig vilja söka
arbete på annan plats samt gifver sig af från trakten. Förr eller senare
dragas dessa frigifna fångar till de större städerna, der de lätt nog
komma i beröring med de fångar, med hvilka de gjort bekantskap på
de stora fängelserna, och ett återfall i brott låter icke länge vänta på
sig. Sedan fången kommit ut och gjort bekantskap med de lager af
brottslingar, som lefva i de stora städerna, öfvergår han från att, så
att säga, vara eu akut brottsling till yrkesbrottsling, för hvilken ingen
återgång till ett bättre är möjlig. Vi hafva i våra stora fängelser en
Om utarbetan¬
de och fram¬
läggande af
förslag ang.
tillämpning vid
längre frihets¬
straff af s. k.
villkorlig fri¬
gifning.
(Forts.)
N:o 39. 32
Lördagen den 29 April, f. m.
Om utarbete™- mängd sådana fångar, som icke hysa en tanke på att någonsin låta
de och fram- förbättra sig eller återgå till samhället, utan från den dag de komma
förslag ang 'n till den dag de gå ut fundera de på, huru de skulle kunna göra
tillämpning vid nya brott, bättre uttänkta och bättre genomförda, så att de icke kunna
längre frihets- komma fast.
straff af s. Ic. Jag }lar velat nämna detta, på det att kammaren må med väl-
'qifnintvilja tänka på, huru man på bästa sätt skall undandraga en menniska,
(Forts i som en gång råkat falla i brott, frestelsen och åter införa henne på
en bättre väg. Ett af de allra bästa medlen härför anser jag den
vilkorliga frigifningen vara. I sammanhang härmed vill jag fästa kam¬
marens uppmärksamhet på ett uttalande af chefen för fångvårdsstyrel¬
sen, som förekommer i betänkandet nederst på tredje sidan:
»Knappast torde jag», säger chefen för fångvården, »behöfva på¬
peka den vigtiga skilnad, som förefinnes mellan vilkorlig frigifning
och vanlig benådning. Den senare kan icke gerna oftare användas
utan att menligt inverka på fångpersonalen och på samma gång skada
domstolarnes auktoritet; denna senare lemnas deremot af den förra
fullkomligt oberörd. Det straffmått, som ådömts, blir genom ruellan-
kommen benådning upphäfdt; den vilkorliga frigifningen erkänner
deremot fortfarande det ådömda straffmåttets befogenhet, om den än
medgifver fången en möjlighet att under en mildare form få aftjena
någon del deraf eller ock uppskjuter denna dels utkräfvande.»
I detta afseende vill jag med ett par ord meddela kammaren,
huru det kan gå till. Ifrån den stund brottslingen är dömd, tänker
han endast på hur han skall få nåd. För icke många år sedan inkom
en brottsling till ett af våra större fängelser, som jag känner till.
Han var dömd till döden, men benådad med lifstidsfängelse. När
jag första gången talade med honom, sade han: »När tror direktören
att jag kan hoppas få nåd?» Det är en ganska vanlig uppfattning
bland fångarne, att de efter en viss tid skola få nåd. Jag vill blott
påpeka detta förhållande, att domstolarnas auktoritet härigenom blir i
så hög grad neddragen. Brottslingen tänker icke på annat än att
söka nåd och vända sig med sina klagomål åt hvilket håll som helst
blott för att skaffa sig afkortning af straffet. Jag skulle kunna an¬
föra ett exempel, då den dömde ville påfordra justitieombudsmannens
medverkan för att få afkortning af straffet. En annan begärde att få
klaga hos Riksdagen, hvilken, trodde han, skulle hafva magt att upp¬
häfva domen. Ett sådant förhållande inverkar äfven menligt på andan
vid straffanstalterna. Men skulle förslaget om den vilkorliga frigif¬
ningen kunna genomföras, skulle fången bringas på den tanken, att
om han vill hafva sitt straff förminskadt, så beror det på huru han
sköter sig i fängelset, om han genom ett godt uppförande lyckas
vinna sina förmäns förtroende till, att han menar allvarligt med sin
förbättring. Detta vore, enligt mitt förmenande, en mycket stor för¬
del både för fångvården och fångarne och icke minst för samhället.
Lördagen den 29 April, f. m.
33 N:o 39.
På grund af hvad jag yttrat, yrkar jag bifall till motionen och
afslag på utskottets betänkande.
Häruti instämde herr Anderson i Hasselbol.
Herr Bruzelius: Herr talman! Mine herrar! Den fråga, som
genom nu förevarande motion kommit under Riksdagens öfverläggning,
sammanhänger i viss mån med den fråga, om hvilken lagutskottets
nästföljande utlåtande handlar. Man kan knappast, herr talman, yttra
sig i det nu föredragna ärendet, utan att man äfven måste yttra några
ord med afseende å hvad som förekommer i det andra utlåtandet.
Den nu förevarande motionen afser hvad man kallar vilkorlig f rigif¬
ning och den andra afser hvad som kallas vilkorligt dom fällande.
Lagstiftningen skulle, derest båda dessa principer antagits, hafva afsett att
förekomma återfall i brott. Skilnaden är blott den, att utväg sökes
i ena fallet efter och i andra fallet före straffverkställigheten.
I likhet med båda motionärerna i dessa ämnen hyser jag för min
del den lifligaste önskan, att hvarje medel, som, efter en sorgfällig
pröfning af dess lämplighet, kan befinnas egnadt att förekomma åter¬
fall i brott, också må anlitas. Men — meningarna i dessa vigtiga
ämnen hafva emellertid ännu icke kunnat enas. Hvad vårt land sär-
skildt beträffar, så är systemet vilkorligt domfällande alldeles oförsökt
och systemet vilkorlig frigifning icke annorlunda pröfvadt än genom
den i vissa fall förekommande vilkorliga benådningen.
I följd häraf skulle man kunna säga, att herr grefve Hamiltons
motion må kunna anses något lättare att nu bedöma än herr Ander¬
sons i Hasselbol.
Emellertid förefinnes emellan benådningen, sådan den i allmänhet
i vårt land förekommer, och den s. k. vilkorliga frigifuingen en
mycket stor åtskilnad. Genom benådningen blir i allmänhet det straff-
mått, som ådömts, helt och hållet upphäfdt. Den vilkorliga frigif-
ningen deremot erkänner, såsom herr Palm nyss refererade ur chefens
för fångvårdsstyrelsen yttrande, fortfarande det ådömda straffmåttets
befogenhet, om den än medgifver fången en möjlighet att under en
mildare form fa aftjena någon del deraf eller ock uppskjuter denna
dels utkräfvande på viss tid.
Likhet mellan vilkorlig benådning och vilkorlig frigifning före¬
finnes i det fall, att befrielse från ådömdt frihetsstraff af nåd med-
gifves lifstidsfånge, i hvilket fall det brukar foreskrifvas, att den be¬
nådade skall fortsätta det honom ådömda lifstids straffarbete, om han
efter sitt frigifvande begår brott, som stör allmän säkerhet. Men
äfven här förefinnes en olikhet. Den lifstidsfånge, som genom be¬
nådning med det nämnda vilkoret far lemna fängelset, ställes icke
under någon särskild uppsigt, lian far sköta sig så godt han kan
och är fri från det ådömda straffet, blott han icke å nyo beträder
brottets väg. Men med tillämpning af systemet vilkorlig frigifning
Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 39. 3
Om utarbetan¬
de och fram¬
läggande af
förslag ang.
tillämpning vid
längre frihets¬
straff af 8. k.
vilkorlig fri¬
gifning.
(Forts.)
N:o 39. 34
Lördagen den 29 April, f. m.
Om utarbetan¬
de och fram¬
läggande af
förslag ang.
tillämpning vid
längre frihets¬
straff af s. k.
vilkorlig fri¬
gifning.
(Forts.)
skall den vilkorligt frigifne återföras i fängelse, så snart det visar sig,
att han icke mägtar på oförvitligt sätt begagna sin frihet, äfven om,
han efter frigifningen icke gör sig skyldig till egentlig lagöfverträdelse.
Nu måste väl medgifvas, att samhället har och bör hafva en
moralisk skyldighet att egna hvar och en enligt detta nya system
vilkorligt frigifven fånge en viss, framför allt mycket kärleksfull till¬
syn, att samhället bör hafva en moralisk skyldighet att äfven utanför
fängelsets murar räcka den på bättringsvägen stadde en stödjande,
en hjelpande hand, att stärka, såvidt ske kan, den sedliga kraft, som
behöfs för att motstå de mångtaliga frestelser, som möta. Först när
samhället är rustadt att utföra detta vackra kärleksverk, först då är,
enligt min uppfattning, tiden inne att antaga lagbestämmelser uti ifråga¬
varande afseende.
Om vårt samhälle redan för närvarande är väl rustadt i detta
hänseende eller ej, vågar jag för min del icke afgöra.
I denna såväl som i andra dermed sammanhängande frågor är en
sorgfällig utredning af högsta vigt, en utredning, som lagutskottet icke har
kunnat åstadkomma, utan som kan åstadkommas endast af Kongl. Maj:t.
Nu har, som utlåtandet upplyser, en skrifvelse i detta ämne redan
ingått till Kongl. Maj:t tran chefen för fång värdsstyrelsen. Denna
framställning kan så mycket mindre anses såsom en framställning af
privat natur som i ingressen till denna framställning, sådan den åter-
gifvits i »Nytt juridiskt arkiv» af herr generaldirektören Wieselgren
sjelf betonas, att framställningen blifvit gjord i enlighet med den pligt,
som han ansett innefattas i den honom af Kongl. Maj:t anförtrodda
uppgift — naturligtvis uppgiften att vara chef för rikets fångvård.
Denna generaldirektörens i mitt tycke synnerligen väl motiverade
framställning är också, enligt hvad ordföranden i lagutskottet medde¬
lat, införd i det diarium, som uti justitiedepartementet föres öfver dit
inkomna embetsskrifvelser. Något slutligt yttrande i anledning af
framställningen har, såvidt jag känner, icke lemnats. Men sådant torde
dock böra afvaktas.
Det är hufvudsakligen på detta skäl, som lagutskottet ansett, att
en skrifvelse icke för närvarande bör aflåtas. Och i afbidan på resul¬
tatet af den redan gjorda framställningen anser jag för min del, att
kammaren bör, i likhet med hvad lagutskottet anfört, väl anse, att
förevarande fråga är värd att blifva föremål för en noggrann under¬
sökning från lagstiftarens sida, men att kammaren under för handen
varande förhållanden icke bör bifalla motionen.
I förhoppning att den behjertansvärda sak, som motionären här
fört på tal, i sinom tid må vinna framgång, tager jag mig friheten,
herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr grefve Hamilton: Herr talman! Mine herrar! Såsom
den siste ärade talaren framhållit och såsom af utskottsbetänkande!
framgår, har lagutskottet enstämmigt afstyrkt denna min motion, utan
Lördagen den 29 April, f. m.
35 N:o 39.
af s. k.
vilkorlig fri¬
gifning.
(Forts.)
att hafva ingått i någon saklig pröfning af den fråga, som i motionen Om utarbetan-
afses. Jag har ansett det så mycket nödvändigare att något granska ^.e. ocft fram~
de skäl, utskottet anfört till stöd för detta sitt tillvägagående, som Ln?
jag håller före, att dessa skäl visserligen äro ohållbara, men dock af tillämpning vid
den beskaffenhet, att de, derest de få qvarstå oemotsagda, utan tvifvel längre frihets-
kunna under en lång följd af år eller snart sagdt huru länge som
helst med samma fördel som vid denna riksdag användas till att
undanskjuta pröfningen af denna enligt mitt förmenande ganska vig¬
tiga lagstiftningsfråga.
Lagutskottet har, såvidt jag kunnat finna, tvenne motiv för att
afstyrka min motion. Lagutskottet framhåller, att den reform jag för¬
ordat är af ganska genomgripande natur och anmärker med anledning
deraf, att den naturligtvis måste förutsätta en mycket omsorgsfull
utredning, ja, en så omsorgsfull utredning, att denna enligt utskottets
åsigt icke kan verkställas annat än af Kongl. Maj:t. Utan att denna
omsorgsfulla utredning skett, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka
Riksdagen att uttala någon bestämd åsigt i frågan. Ja, detta skulle
kunna låta säga sig, om jag här påyrkat bifall till något detaljeradt
förslag. Men jag har endast påyrkat, att Riksdagen måtte uttala sig
för en princip samt hos Kongl. Magt anhålla om den nödiga utred¬
ningen och utarbetande af ett på denna princip fotadt lagförslag.
Och jag vågar påstå, mine herrar, att det ingalunda är omöjligt för
vare sig Riksdagen eller Riksdagens lagutskott att i denna fråga redan
nu bilda sig en bestämd åsigt. Denna fråga är icke längre en ny
fråga; den är redan utdebatterad; till ledning för dess bedömande
finnes en rik erfarenhet, som talar för mitt förslag; det material, hvarpå
denna erfarenhet grundar sig, är tillgängligt för en hvar.
Jag tillåter mig vidare framhålla, att såväl Riksdagen som lag¬
utskottet förut ingalunda varit af den mening, att i dylika frågor
Riksdagen icke borde uttala bestämda åsigter utan endast påyrka
utredning. Jag tillåter mig särskildt erinra de ärade lagutskottsleda-
möterna, att den vigtiga reform, som vi i fjor här genomförde, då vi
antogo lagen om straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum,
tillkommit på grund af en Riksdagens skrifvelse, samt att denna
Riksdagens skrifvelse hade sitt upphof i en enskild motion. Den
gången tvekade således Riksdagen icke alls att uttala en bestämd
uppfattning i en fråga, hvars detaljer ovilkorligen fordrade en utred¬
ning, som måste öfverlemnas åt Kongl. Maj:t.
Jag kommer nu till utskottets andra skäl för att helt och hållet
afstyrka min motion. En utredning, säger utskottet, behöfves, men
någon framställning om en utredning behöfves icke, ty Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet är redan fast på denna fråga. Är det emellertid så
säkert, att Kongl. Maj:ts uppmärksamhet verkligen är fast på frågan?
Lagutskottet omnämner, att chefen för fångvården i början af år 1890
ingaf ett memorial till Kongl. Maj:t, i hvilket han afhandlade såväl
N:0 39. 36
Lördagen den 29 April, f. m.
denna som åtskilliga andra moderna fångvårdsfrågor. Såvidt jag
kunnat utröna, har emellertid med detta memorial hittills icke vid¬
tagits någon annan åtgärd än den, att detsamma inregistrerats. Kan
man då med fog säga, att Kong!. Maj:ts uppmärksamhet är fast der¬
om utarbetan¬
de och fram¬
läggande af
förslag ang.
tillämpning vid 1 „ „ - _
längre frihets- pa? För öfrigt, äfven om detta memorial icke kommit, fruktar jag,
straff af s. k.. ' ~ ..... “ " ....
vilkorlig fn
gifning.
(Forts.)
att jag blifvit utsatt för samma behandling från lagutskottets sida; ty
Kongl. Majrts uppmärksamhet — så som utskottet betraktar saken —
har ju långt förut och på kraftigare sätt fästs på denna fråga. År
1878, såsom förste talaren redan framhållit, uttalade sig en här i
Stockholm församlad internationel fångvårdskongress för den reform,
jag här förordat, och rekommenderade till de vid kongressen represen¬
terade regeringarna att så snart som möjligt införa bestämmelser om
vilkorlig frigifning i lagstiftningen. Detta skulle ju lika väl hafva
kunnat anföras af utskottet.
Mig synes det som om, då upprepade gånger framställningar
gjorts i ämnet och Kongl. Maj:t ännu icke ens vidtagit den åtgärd,
att till vederbörande myndigheter för deras hörande remittera frågan,
man svårligen, i fall man öfver hufvud anser, att Riksdagen i frågor
som denna bör ha något initiativ, kan åberopa det skälet: Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet är ju redan fäst på frågan, utan som om —
tvärtom — hvad som förekommit vore ett ganska godt skäl för
Riksdagen att genom sitt initiativ söka föra frågan framåt.
Nu vill jag bedja lagutskottets ärade ledamöter att icke missförstå
mig. Jag förstår mycket väl och klandrar ingalunda, att, då detta
är en så ny fråga för Riksdagen, då den blifvit väckt af en person,
hvilken icke på grund af fackkunskap kan göra anspråk på auktoritet,
och då denna fråga kommit före på en tid, då lagutskottet varit öf-
verhopadt med göromål, man har haft en viss fallenhet för att, om
möjligt, undanskjuta densamma. Jag har, såsom jag från början an¬
förde, angripit utskottets skäl, endast på det att desamma icke vid
en kommande riksdag, om, såsom jag hoppas, frågan åter upptages,
måtte åter användas som motiv för frågans undanskjutande.
Hvad angår sjelfva saken hafva de båda första talarne så för¬
träffligt och utförligt framhållit innebörden af förslaget, att föga finnes
att tillägga. Jag vill blott yttra några ord om två punkter, som den
ärade ledamot af lagutskottet, hvilken nyss hade ordet, berört.
Han talade om skilnaden mellan benådning och vilkorlig frigif¬
ning. Det är just denna skilnad, som här bör noga observeras.
Bland de mest otillfredsställande institut vi hafva är benådningen,
sådan den för närvarande utöfvas. Det är så, som den andre talaren
i ordningen rigtigt framhållit, att genom denna benådning har akt¬
ningen för domstols utslag blifvit i hög grad nedsatt. En brottsling,
som dömes till längre tids frihetsstraff, han vet, att det är blott på
papperet, som han dömes till detta straff. Innan det uttjents, kommer
benådningen emellan. Men när benådningen inträder, det är ett lot¬
teri, på hvilket han kan vinna tidigare eller senare, allt efter som
37 N:o 39.
Lördagen den 29 April, f. m.
turen gynnar honom. En erfaren fångvårdstjensteman har omtalat för Om utarbetan-
mig, att för hvarje gång en fånge vinner på detta lotteri, så upp-
står en allmän demoralisation inom straffanstalten, ty då vilja alla j^slag ang.
försöka sin lycka på samma sätt. tillämpning vid
Den ärade ledamoten framhöll vidare med fullt skäl, att om den längre frihets-
vilkorliga frigifningen skall tillämpas, så måste samhället ytterst kär- straj^ fl *■ •
leksfullt och noggrant taga hand om dem, hvilka släppas ut såsom vl gifning.
vilkorligt frigifna, men det vore ovisst, menade han, om samhället (F0rts.)
för närvarande vore rustadt härför. Och särskilt på denna grund
önskade han en utredning, innan Riksdagen uttalade sig i ämnet.
Jag tillåter mig i anledning deraf fråga: månne samhället kan blifva
rustadt för den saken genom några utredningar? Nej, för visso icke,
men väl genom det af mig föreslagna institutet. Vi hafva redan ett
godt uppslag i våra fångvårdsföreningar, men vi kunna icke begära,
att de på egen hand skola utveckla sig så, att de kunna säga: nu äro
vi fullt färdiga att mottaga de vilkorligt frigifna, nu är tiden inne
att införa vilkorlig frigifning i lagstiftningen. Deras menniskovänliga
arbete är för närvarande ofta så fruktlöst, just derför att de måste
taga sig an endast sådana personer, som ej i något afseende känna
sig bundna vid dem och öfver hvilka föreningarna icke hafva någon
magt; personer, som vända sig till dem, då brödet tryter, men sedan
kunna lemna dem igen när som helst. Det är derför först genom
den vilkorliga frigifningen, som samhället sättes i stånd att omsorgs¬
fullt och kärleksfullt vårda sig om dessa olyckliga, som sjäppas ut ur
fängelserna.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan anhåller endast
att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till min motion.
I detta yttrande instämde herrar Walldén, Lovén, Beckman,
Wavrinsky, O. Olsson från Stockholm, Collander, Waldenström,
Liljeholm, Biilow, Zotterman, Romberg, Hedlund, Aulin, Henricson,
Thermcenius, Nydahl, Halvar Eriksson och Nordin.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen förklarade sig anse
den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja, men
som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 50, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
N:o 39. 38
Lördagen den 29 April, f. m.
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bi¬
fallit herr grefve Hamiltons i ämnet väckta motion.
Omröstningen utföll med 67 ja men 119 nej; och hade kammaren
alltså, med afslag å utskottets hemställan, bifallit den ifrågavarande
motionen.
Om förslag i § 12.
syfte att ersätta
de kortvariga Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande, n:o 51, i anled-
fnhetsstraffen n|ng af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
kärligt dom- utredning och framläggande af förslag i syfte att ersätta de kortvariga
fällande m. m. frihetsstraffen med s. k. vilkorligt domfällande eller andra dermed
jemförliga straffarter.
I motion, n:o 34, inom Andra Kammaren hade herr O. Anderson
i Hasselbol hemstält: »att Riksdagen må hos Konungen anhålla, att
Konungen ville låta utreda och undersöka, i hvad mån de hos oss
förekommande kortvariga fängelsestraffen må kunna ersättas med det i
vissa utländska lagar stadgade vilkorliga domfällandet eller andra lämp¬
liga straffarter, samt till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
en sådan undersökning kan föranleda.»
Utskottet hemstälde emellertid, att hvad motionären föreslagit icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Anderson i Hasselbol: Då jag anser mitt förslag om vil¬
korligt domfällande för mindre brott och förseelser vara förtjent af
lagstiftarnes uppmärksamhet, och då jag i mina motiv för den före¬
slagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t framlagt goda skål, som det ärade lag¬
utskottet icke kunnat bestrida, så är det med ängslan jag förgäfves sökt
eu reservation mot detta utskottets afstyrkande. Men som jag nu sett,
att kammaren välvilligt bemött grefve Hamiltons motion, har hos mig
uppväckts den förhoppningen, att kammaren äfven måtte visa min
motion välvilja, ty den är enligt min åsigt icke mindre vigtig än
grefve Hamiltons. Mitt förslag berör allenast personer, som första
resan begått mindre brott och förseelser, men det är tillräckligt många,
för att frågan om åstadkommandet af en förbättrad lagstiftning skall
vara förtjent af lagstiftarnes uppmärksamhet. Jag har i motiveringen
anfört det lyckliga resultat, som det vilkorliga domfällandet för min¬
dre brott och förseelser kunnat åstadkomma i staten Massachusetts
och i Belgien, i det att icke mer än 2 af de sålunda dömde åter¬
fallit i brott. Jag skall be att få meddela eu mycket kortfattad upp¬
gift från Belgien rörande året 1891, ty den vittnar icke allenast om
ett godt resultat, utan ock om att det vilkorliga domfällandet har ut¬
sträckts i stor skala. Den lyder i all korthet sålunda.
39 N:o 39.
Lördagen den 29 April, f. m.
Af de 10,357 vilkorliga straff och böter, som domstolarne i Bel- Om förslag i
gien år 1891 afkunnade, förekommo endast 581 fall, då straffen verk- tyfa ersätta
ligen behöfde verkställas, och i 21,712 polismål blefvo endast 227 frihetsstraffen
straff utförda. Detta visar nogsamt den vilkorliga domens stora be- med s. k. vil-
tydelse och dess till bättring verkande kraft; för jemförelsen skall jag kärligt dom-
påminna om hvad vi se af svenska fångvårdsstyrelsens berättelse, attfallande m■ m-
icke mindre än omkring 30 % af första resan dömde återfalla i brott (Forts.)
bär i Sverige. Denna jemförelse talar ju ett tydligt språk, som ove-
<lersägligen vittnar till förmån för min motion.
Utskottet tyckes befara, att om strafflagen skulle i någon mån
mildras, så skulle derigenom uppstå flera brottslingar. Vore ett så¬
dant förhållande att befara, så vore det ett betänkligt skäl, men då
jag tänkt mig in i saken, så har jag kommit till den öfvertygelsen,
att det icke är att befara. Ty det är att märka, att i det förslag, som
här föreligger, är blott fråga om mindre brott och förseelser, af hvilka
jag skall anföra några få. I strafflagens kap. 11 § 2 ser man, att den,
som stör gudstjenst genom svordom, oljud eller eljest förargelseväc¬
kande uppträden, dömes till högst sex månaders fängelse, det högsta
straff som i mitt förslag förekommer. Dessa förbrytelser begås nästan
alltid af berusade personer utan nykter öfverläggning. I kap. 20 § 1
se vi, att enkel stöld af gods till högst 15 kronors värde räknas som
snatteri och straffas med högst sex månaders fängelse. Om en per¬
son bryter sig in i en källare eller visthusbod och stjäl matvaror för
5 kronor, så är det för stort brott för att mitt förslag kan blifva till-
lämpligt derpå. En frånskild hustru här i Stockholm tillgrep för
några månader sedan eu matta, värd 2 kronor, hvilken hon sedan
sålde för 50 öre. Hon blef upptäckt, och inför rådhusrätten uppgaf
hon såsom skäl för sin dåliga handling, att hungern drifvit henne till
nämnda felsteg, ty hon hade icke fått mat på två dagar. Hon döm¬
des af rådhusrätten för första resan stöld under synnerligen förmil¬
drande oifaständigheter till en månads fängelse. Men jag tänker, att
rådhusrätten i likhet med mig gerna hade sett, om den kunnat fälla
en vilkorlig dom och låta henne slippa träda i fängelse, för den hän¬
delse hon derefter ginge sin väg ostraffligen fram. Att mitt förslag
skulle kunna framkalla flere brottslingar är icke möjligt, då det blott
är fråga om brott, hvarigenom brottslingen skulle tillskyndas en för¬
del af blott några få kronors värde. Och om brottslingen på förhand
kan beräkna, att han derför skulle stå till rätta och dömas, låt vara
en vilkorlig dom, så är jag viss derom, att icke en enda för en sådan
obetydlighet ville utsätta sig för en sådan risk och skam. Jag tror,
att det är obetänksamhet och öfverilning och i många fall rusdryckerna,
som äro orsaken till de flesta brott och förseelser, ty vi se af fång¬
vårdsstyrelsens berättelser, att icke mindre än 75 % af alla dömda
brottslingar skylla på rusdryckerna såsom orsaken till deras brott.
Huru jag än ser saken, anser jag, att det vore en mycket vigtig
och välgörande reform, om mitt förslag komme till verkställighet, och
No 39. 40
Lördagen den 29 April, f. m.
Om fotlag i på den grund får jag yrka afslag på utskottets hemställan och bifall
syfte alt ersätta ti|] min motion
de kortvariga
frihetsstraffen
med «. k. v il- Herr Bruzelius: Herr talman! Mine herrar! I tillämpliga de-
korligt dom- lar ber jag att fa åberopa, hvad jag nyss yttrade vid behandlingen
fällande m. m. af deri närmast föregående frågan, men jag anser mig dock böra tillägga
(Forte.) några ord.
Het vilkorliga domfallandet innebär, såsom kammaren torde erinra
sig, först och främst en varning, en tillrättavisning, vidare ett fast¬
ställande af det straff, hvartill den brottslige gjort sig skyldig och
slutligen ett hot, att, om den dömde ånyo begår en straffbar förbry¬
telse, det ådömda straffet skall i hela sin vidd komma till verkstäl¬
lighet.
Genom det vilkorliga domfällandet efterskänkes icke straffet, men
dess verkställighet uppskjutes på viss tid under vissa vilkor.
Lagbestämmelser om vilkorligt domfällande kan man tänka sig
under två former, antingen så, att den första domen öfver en person
alltid skall angående vissa brott vara vilkorlig, eller ock så, att det
öfverlemnas åt den första domstolen, hvilken bäst är i tillfälle att stu¬
dera och lära känna personen i fråga, att bestämma, huruvida domen
skall blifva vilkorlig eller icke.
Det första sättet, eller att i lag bestämma, att en dom, meddelad
första gången angående vissa brott, alltid skall vara vilkorlig, tror
jag vara en mycket betänklig sak.
Vissa delar af vårt land intaga, enligt hvad brottmålsstatistiken
visar, ett framstående rum i fråga om vissa slags brott.
I de trakter t. ex., der det fäderneärfda berserkslynnet mest qvar-
lefver, äro misshandelsmålen synnerligen talrika.
Jag undrar, om icke i dessa trakter, när man får veta, att på
det första slagsmålet följer blott en vilkorlig dom eller en varning,
om icke misshandelsmålen der skola ökas i en beklagansvärd grad.
Väljer man åter den andra formen, eller den, att det får bero på
domstolen att bestämma, om domen skall blifva vilkorlig eller ej, så
undrar jag, om denna kammare, som för några fa veckor sedan afslog
lagen om bevisning inför rätta hufvudsakligen på grund af förmenan¬
det, att domstolen skulle få för stor, magt och att för mycket spel¬
rum skulle lemnas åt godtycket, jag undrar, säger jag, om denna kam¬
mare skulle vara med om att lemna domstolen en magt — att i vissa
fall afkunna en vilkorlig, i andra en ovilkorlig dom — som skulle anses
vida större än den, hvarom vid behandlingen af lagen om bevisning
var fråga.
De af den ärade kammarens ledamöter, som känna sig tilltalade
af denna motion och vilja bifalla den föreslagna skrifvelsen, skall jag
be att få erinra derom, att motionen endast går ut på utbyte af de
kortvariga fängelsestraffen mot vilkorligt domfällande och alltså icke
afser de förbrytelser, som enligt lag kunna få försonas med böter.
41 N:o 39.
Lördagen den 20 April, f. m.
Ku hemställer jag, huru den allmänna rättskänslan, som är van att Om förslag i
antaga, att straffet följer brottet i spåren, skulle blifva tillfredsstäld, ®y/te 044ersätta
om t. ex. på grund af ett slagsmål, der 2 personer misshandlat den frihetsstraffen
tredje, den ene, som misshandlat så svårt, att lagen för honom stad-med s. k Vvil¬
kor fängelsestraff, blir fäld vilkorligt, men den andre, som varit min- kärligt dom¬
are våldsam, så att hans dom blott går ut på böter, deremot skulle^“^a?1^e "*• m-
nödgas att ovilkorligt utbetala böterna. Jag ber att fa taga ett annat (Forts.)
exempel, hemtadt från ett af de lagrum, som den ärade motionären nyss
anförde. Om två personer samtidigt begå ett snatteribrott, är det då
rimligt, att den, som begått detta brott under försvårande omständig¬
heter och på grund deraf blir dömd till fängelse, skall fällas vilkor¬
ligt, men den andre, som icke tillgripit mer än den andre, men gjort
brottet under förmildrande omständigheter och derför dömes till alle¬
nast böter, skall ovilkorligen utbetala dessa?
Om lagutskottet icke haft anledning att afstyrka motionen, på
den grund att Kong!. Maj:ts uppmärksamhet genom chefens för fång¬
vårdsstyrelsen nämnda memorial blifvit rigtad på denna sak, så skulle
utskottet tvifvels utan icke kunnat tillstyrka den af motionären före¬
slagna skrifvelsen af den anledningen, att motionen endast afser fän¬
gelsestraff, men ej bötesstraff. Jag yrkar bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Palm: Jag vill till svar på den föregående talareus fråga,
huruvida meningen vore, att första gången en person begår ett brott,
han skulle dömas vilkorligt, hvilket brottet än vore, få nämna, att
det naturligtvis icke kan vara meningen, att eu person, som begått ett
svårare brott, t. ex. ett mord, skulle få fallas vilkorligt, utan menin¬
gen är väl, att vilkorligt domfällande endast skulle tillämpas vid min¬
dre förseelser, sådana som mindre tjufnadsbrott och dylikt.
Jag vill äfven säga, att, om eu sådan lag som den nu ifrågasatta
skulle komma att införas, är jag alldeles förvissad om att en stor
del af dessa unga brottslingar, som nu dömas till fängelsestraff för
mindre tjufnadsbrott, aldrig skulle återkomma till domstolen. Ty jag
är öfvertygad derom, att den vilkorliga domen skulle innebära ett till¬
räckligt korrektiv för dem och på samma gång äfven fasta föräldrar-
nes och målsmännens uppmärksamhet på, hvilken väg de brottslige
beträdt, och göra dem mera angelägna att följa och öfvervaka dem.
Utskottet säger, att det icke finner den föreslagna skrifvelsen till
Kongl. Maj:t lämplig, »då Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, på sätt mo¬
tionären sjelf erinrat, redan blifvit fästad på de förhållanden, som i
motionen beröras, genom den skrifvelse, hvilken chefen för fångvårds¬
styrelsen don 24 februari 1890 till Kongl. Maj:t ingifvit.» På den
frasen kan svaras det samma, som grefve Hamilton svarade beträffande
den näst föregående frågan, nemligen att, då Kongl. Maj:t funderat på
saken så länge som från t. ex. 1890 till nu, det väl ej är mycken
N:o 39. 42
Lördagen den 29 April, f. m.
Om förslag i
syfte c,tt ersätta
de ko-rtvariga.
frihetsstraff ta
med s. k. vil¬
korligt dom-
fällande m. m.
(Forts.)
förhoppning, att han i en sådan fråga som denna vidtager några åt¬
gärder, utan att Riksdagen gör påminnelse derom.
Herr talman, jag skall taga mig friheten att yrka afslag på ut¬
skottets betänkande och bifall till den föreliggande motionen.
Herr grefve Hamilton: Den ärade ledamot af lagutskottet, som
nyss hade ordet, yttrade för en stund sedan vid föredragning af ut-,
skottets betänkande rörande min motion, att nämnda motion och den,
som behandlas i det betänkande, som nu föreligger, stode i så nära
samband med hvarandra, att man knappast kunde tala om det ena,
utan att tillika tala om det andra. Det synes mig som om den ärade
ledamoten möjligen såsom en konseqvens af detta sitt uttalande, sedan
kammaren accepterat min motion, kunnat underlåta att motsätta sig
herr Olof Andersons, i synnerhet som herr Olof Anderson icke före¬
slagit, att Riksdagen skulle uttala någon bestämd åsigt, utan blott på¬
yrkat en utredning.
Det må för öfrigt väl vara sant, att meningarne ännu åtminstone
icke äro så stadgade rörande denna fråga, som angående den i min
motion behandlade; men det är i alla fall obestridligt, att man här har
att göra med ett synnerligt beaktansvärdt problem. Utskottet säger
med skäl, att hvad som framkallat frågan om det vilkorliga domfäl-
landet är den allmänna oviljan mot det kortvariga fängelsestraffet och
de svårare olägenheter, som detsamma i många fall har med sig. Det
må väl vara sant, att den frågan icke har samma betydelse för oss
som för åtskilliga andra länder; men nog har den så stor betydelse,
att den kan vara förtjent af en utredning. Och då denna kammare
så nyligen som vid det sista lagutskottsbetänkandet kasserat de skäl,
som utskottet anfört för undanskjutande af den deri behandlade frågan,
så synes det vara en ren konseqvens af det förra beslutet, att kamma¬
ren nu bifaller äfven denna motion.
Den ärade ledamoten af lagutskottet anförde, så vidt jag fattade
honom rätt, två skäl i sakligt afseende mot förslaget sådant det af
motionären formulerats. Han talte om, att motionärens förslag endast
afsåge de kortvariga fängelsestraffen, hvarmed ej skulle kunna förstås
annat än de direkt ådömda fängelsestraffen, men icke böter och förvand-
lingsstraff, hvilka straffarter dock jemväl borde omfattas af den ifrågasatta
utredningen. Det är möjligt, om man mycket strängt håller på orda¬
lydelsen. Men då det här gäller en undersökning, om och i hvad
mån de kortvariga fängelsestraffen skulle kunna ersättas med det vil¬
korliga domfällandet, så lärer Kongl. Maj:t icke kunna göra en sådan
utredning utan att taga frågan i hela dess omfattning under ompröf¬
ning. Om jag uppfattade den ärade ledamotens af lagutskottet ytt¬
rande rätt, så sökte han vidare att väcka misstro mot förslaget genom
att säga, att det skulle vara egendomligt, om denna kammare ville
lemna en sådan godtycklig magt åt våra domstolar. Jag hade verk¬
ligen icke väntat att få höra ett sådant skäl från det hållet; nog borde
Lördagen den 29 April, f. m.
43 N:0 39.
åtminstone vi jurister kunna vara ense derom, att våra domare, som Om förslag i
redan hafva så pass stor frihet i afseende å latituden vid bestäm-
mande af straffmåttet, äfven skulle kunna vara kompetenta att be- frihetsstraffen
stämma, huruvida straff eller varning skall tillämpas. med s. k. vil-
Jag skall be att få yrka bifall till motionen. kärligt dom-
fällande m. m.
Häruti instämde herrar Collander, Olson i Stensdalen, Broström, (Forts.)
Waldenström, Thermcenius, Romberg, Jönsson i Gammalstorp och
Wavrinsky.
Herr West er: Jag skall be att få bemöta några yttranden af den
näst föregående talaren.
Han ville förmena, att det kunde vara tvifvelaktigt, huruvida icke
den här föreslagna skrifvelsen, som talar om kortvariga fängelsestraff,
äfven skulle afse förvandlingsstraffen. Het tror jag icke kan vara
möjligt; ty förvandling af straff enligt nu gällande strafflag kommer
icke i fråga i annat fall, än då den dömde icke kan betala böter.
Således, om eu person blir dömd till böter, blir enligt motionärens
förslag denna dom ovilkorlig och, om sedan tillgångar till böternas
gäldande ej finnas, kan det icke sättas i fråga, huruvida straffet bör
anstå någon viss tid, utan det måste verkställas; hvarför man nog
lärer fa antaga, att denna skrifvelse omfattar endast de brott, der det
omedelbart skulle dömas till fängelse. Vidare sade han, att äfven
om detta vore fallet, så vore det ingenting som hindrade Kongl. Maj:t
att taga frågan i dess helhet under ompröfning, och han ansåg, att
Kongl. Maj:t äfven måste göra det. Het är visserligen sant, att den
rättigheten står Kongl. Maj:t öppen, men hittills har det varit sed
inom Riksdagen, att dess skrivelser till Kongl. Maj:t skulle omfatta
allt det, som Riksdagen för sin del önskade underställa Kongl. Maj:ts
bepröfvande; och jag föreställer mig, att Riksdagen icke sätter i fråga,
att vilkorligt domfallande skall tillämpas endast då det afses fängelse
såsom straffpåföljd, men att deremot brott, som straffas med böter,
skall påkalla ovilkorligt domfällande.
Herr Hedin: Med afseende å hvad som anfördes af den siste
ärade talaren, tillåter jag mig att påpeka det förhållandet, att föreva¬
rande skrifvelse från Riksdagen, formulerad så, som den af motionären
blifvit föreslagen, naturligtvis icke får anses uttrycka ett ovilkorligt
maximum af hvad Riksdagen afser med en sådan reform. Riksdagen
kan naturligtvis icke dermed hafva afsett, att Kongl. Maj:t skulle
sedermera vara så bunden af ordalagen i Riksdagens skrifvelse, att icke
Kongl. Maj:t skulle till eventuel förslag i ämnet kunna foga något
mera, som kunde finnas erforderligt såsom ett nödvändigt komplement
till den reform, som af Riksdagen blifvit ifrågasatt. Hen brist, som
således till äfventyra kan finnas i motionärens formulering derutinnan,
att bötesstraffet möjligen skulle kunna anses vara undandraget för¬
månen af en condamnation conditionelle, har Kongl. Maj:t naturligt-
N:o 39.
Om förslag i
syfte att ersätta
de kortvariga
frihetsstraffen
med s. k. vil¬
korligt dom-
fällande m. m.
(Forts.)
44 Lördagen den 29 April, f. m.
vis fria händer att afhjelpa, om Kongl. Maj:t får anledning att taga
frågan under öfvervägande.
En ärad ledamot af lagutskottet ville definiera denna condamna-
tion conditionelle, i det att han upprepade de tre moment, som detta
förfarande skulle innebära. Jag ber, att, ehuru det icke har någon
synnerligen stor betydelse för förevarande fråga, få påpeka, att det
dock icke är rigtigt, att ett af de moment, som inginge i detta för¬
farande, skulle bestå i fastställande af en dom. Så är visserligen för¬
hållandet enligt det franska systemet och äfvenså enligt det belgiska,
men det är alldeles icke så enligt det engelska systemet. I detta se¬
nare är det domen, som uppskjwtes, medan deremot i Frankrike och
Belgien det är domens verkställande, som uppskjwtes. Således kan
icke såsom en definition på hvad condamnation conditionelle är sägas,
att den inbegriper fastställande af en dom.
Härförutom ber jag, herr talman, att få tillägga, att, då utskottet
synes i någon mån vilja stödja sitt afstyrkande af motionen derpå, att
condamation conditionelle endast en kort tid varit tillämpad i den ut¬
ländska lagstiftningen, detta förhållande väl i någon mån kan anses mot-
vägas deraf, att systemet varit tillämpadt i vida flere stater, än som
omformälas i utskottets utlåtande och i motionen. Utskottets utlå¬
tande omnämner, hurusom systemet första gången infördes i Amerika
genom en lag för staden Boston år 1878 och att denna lag 1880 ef¬
terföljdes af en lag för hela staten Massachusetts. Och vidare nämner
utskottet, att Belgien också skaffat sig en sådan lag. Motionären har erin¬
rat om att en dylik lag äfven finnes i Frankrike. Dertill är nu att
lägga den ganska omfattande och märkliga erfarenhet, som man har
gjort i England, men derjemte äfven i engelska kolonierna. New
Zealand till och med föregick England genom att 1886 antaga det
amerikanska systemet. Vidare följde Queensland och Syd-Austra-
lien; äfven i Victoria och New South Wales har saken åtminstone
bragts å bane, och i Canada är den vilkorliga domen införd. Den
skrift, ur hvilken jag hemtat dessa uppgifter, utgafs år 1891 och är
författad af en europeiskt bekant rättslärd, professorn vid juridiska
fakulteten i Eennes Emile Worms. Der finner man märkeliga upplys¬
ningar om resultatet af ifrågavarande förfaringssätt, särskildt i New
Zealand. Derom säges i eu rapport, utgången från justitieministeriet
i sistnämnda land, att akten verkat mera tillfredsställande, än som ens
dess mest ifriga förfäktare kunnat på förhand ana, hvilket också rik¬
ligen styrkes genom statistiska siffror-
Om England och speciel London meddelas, om jag läst rätt, att
under de tre första åren af lagens tillämpning densamma i nämnda
stad hade verkat så, att af 300 individer, som kommit i åtnjutande af
medgifvande om uppskof med domen på vissa i lagen bestämda vilkor,
hade 70 procent, såsom orden här lyda, »rättfärdigat denna åtgärd».
30 procent hade återfallit i brott, men 70 procent hade låtit sig rätta
och icke vidare förekommit inför domstolen.
Lördagen den 29 April, f. m.
45 N:o 39.
Från Belgien lyder en upgift så, att under perioden från den 1
juli 1888 till den 31 december 1889, eller endast under ett och ett
hälft år, antalet vilkorliga domar uppgått till den exakta siffran af
13,195, af hvilket antal konstaterats endast 246 återfall i brott.
En anmärkning, hvilken icke bör fördöljas, har blifvit gjord jem¬
väl af anhängare af detta förfaringssätt, nemligen att denna erfaren¬
het från Belgien dock icke vore så bevisande, som den skulle vara, i
fall icke den belgiska lagen hade gifvit åt domarena en så vidsträckt
rätt att bestämma blott en ganska kort pröfvotid. Erfarenheten skulle,
säger man, vara mer afgörande, om domen stäldes på en längre pröf¬
votid. Men om man än icke kan vara så säker på den under så¬
dana omständigheter vunna erfarenhetens betydelse, så vittnar väl i
alla fall den ringa procenten af återfall i brott i det stora hela till
fördel för lagstiftningen, sådan den nu tillämpas. För öfrigt förefin¬
nes icke något hinder för pröfvotidens förlängning, derest sådant skulle
befinnas säkrare leda till målet.
Jag har velat anmärka detta för att betona, att, om man än kan
säga att systemet är helt ungt, då detsamma först på 1870-talet bör¬
jade tillämpas, man å andra sidan må komma ihåg, att systemet blif¬
vit pröfvadt i flera länder, än som blifvit omnämndt vare sig i ut¬
skottets betänkande eller i motionen®
Jag anhåller, herr talman, om bifall till motionon.
Sedan öfverlägguingen härmed förklarats slutad samt herr tal¬
mannen till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll den i ämnet väckta motionen.
§ 13-
Till behandling förekom härefter lagutskottets utlåtande n:o 52,
i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af § 1 i förord¬
ningen om landsting den 21 mars 1862.
Herr J. Johnsson i Bollnäs hade uti sin ifrågavarande, inom Andra
Kammaren väckta motion, n:o 47, föreslagit, att Riksdagen för sin del
måtte antaga följande
»Förordning
angående förändrad lydelse af § 1 i kongl. förordningen om landsting
den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att § 1 kongl. förordningen den 21 mars
1862 skall hafva följande förändrade lydelse:
I hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt af valda om¬
bud från länets städer och härader eller tingslag; dock att detta stad¬
gande, äfvensom hvad här nedan vidare föreskrifves, icke må ega
Om förslag i
syfte att ersätta
de kortvariga
frihetsstraffen
med s. k. vil¬
korligt dom-
fällande m. m.
(Forts.)
Ang. ändrad
lydelse af $ 1
i landstings-
föi ordningen.
N o 39. 46
Lördagen den 29 April, f. m.
Ang. ändrad
lydelse af § 1
i landslings-
jör ordning en.
(Forts)
tillämpning på stad,, som har en folkmängd af minst en etthundra-
femtiondedel af rikets hela invånareantal. Landstingsmännen äro i
utöfningen af sitt uppdrag icke bundne af valmäns föreskrifter.»
I föreliggande utlåtande hemstälde emellertid utskottet, att motio¬
nen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Johnsson i Bollnäs: Jag har i motionen sökt påvisa de
oegentligheter, som skulle komma att göra sig gällande, derest det
hvilande grundlagsförslaget om ändring i 6 § riksdagsordningen skulle
af Riksdagen antagas utan att ändring i 1 § af landstingsförordningen
i sammanhang dermed komme till stånd. Jag har påvisat, att följden
skulle blifva den, att landstingens representationsrätt till Första Kam¬
maren småningom undergräfdes, i det att det invånarantal eller den
qvot, som skulle läggas till grund för landstingens rätt till val till
Första Kammaren, småningom skulle ökas, under det att städerna
fortfarande skulle bibehålla rätten att utse ledamot för en folkmängd
af 25,000. Om lagutskottet med hänsyn till det förhållande, att den
hvilande grundlagsändringen forsjt vid nästa riksdag kan antagas, hade
ansett, att den nu förevarande frågan jemväl borde afgöras i samman¬
hang med grundlagsändringen, sä skulle jag hafva förstått utskottet.
Men nu uttalar utskottet den uppfattning, att först efter det denna
ändring i riksdagsordningen blifvit antagen, bör kammaren behandla
frågan, huruvida en ändring i landstingsförordningen bör komma i
fråga eller icke.
Det har här i dag talats mycket om Första Kammaren, jag tror,
att kammaren skulle mycket misstaga sig, om den litade på att, derest
kammaren först antar den hvilande paragrafen i riksdagsordningen,
den sedan skulle få påräkna det tillmötesgående från Första Kamma¬
rens sida, att jemväl ändring i landstingsförordningen skulle vidtagas,
Jag tror derför, att det är af vigt för denna kammare att tillse, att,
innan man skrider till beslut i afseende på den föreslagna förändringen
i 6 § riksdagsordningen, visshet vunnits derom, att sådan ändring i
1 § landstingsförordningen vidtages, att land och stad blifva likstälda
vid valen till Första Kammaren.
Men det är jemväl en annan synpunkt i utskottets betänkande,
på hvilken jag ber att tå fästa kammarens uppmärksamhet. Lagutskottet
bär icke allenast sagt, att det anser frågan vara för tidigt väckt med
hänsyn dertill, att omförmälda 6 § i riksdagsordningen icke kan an¬
tagas förrän nästa riksdag. Utskottet har äfven uttryckt den uppfatt¬
ningen, att, derest icke förslaget till ändring i 6 § riksdagsordningen
af Riksdagen antages, någon ändring i landstingsförordningen ej heller
bör komma i fråga. Jag ber gent emot detta uttalande få erinra der¬
om, att för närvarande utser stad med öfver 25,000 invånare en leda-
47 N:0 39.
Lördagen den 29 April, f. m.
mot i Första Kammaren, under det att ett landsting blott utser en ledamot
för hvarje 30,000-tal. Det förhållande, att nu gällande riksdagsord¬
ning inrymmer denna förmån för städerna, låter lätt förklara sig, när
vi finna att invånareantalet i städerna vid 1866 års riksdag, då riksdags¬
ordningen blef antagen, var ojemförligt mindre än landstingsområdenas,
Städerna hade nemligen då eu folkmängd af 434,590 personer, under
det att de vid 1890 års slut hade en folkmängd af 899,690, hvadan
alltså en ökning egt rum af öfver 100 %. Städerna, de städer nem¬
ligen, som bilda särskild valkrets och välja ledamöter till Första Kam¬
maren, utse således för närvarande ett ledamotsantal af mer än dubbelt
så många som fallet var 1866. Deremot har landsbygdens befolkning
ökats endast från 3,425,409 till 3,885,272 eller med blott 460,000 in¬
vånare. Då städerna således redan nu uppnått en så väsentligt ökad
folkmängdssiffra, så är det tydligt, att de undantagsbestämmelser, som
hittills varit gällande, numera icke alls kunna anses berättigade. Obe¬
roende således deraf, huruvida det hvilande förslaget till ändring i 6 §
riksdagsordningen kommer till stånd eller icke, är det derför enligt
min uppfattning en fullt berättigad fordran, att likställighet införes
mellan städerna och landstingen vid val till Första Kammaren. Det
är för öfrigt icke endast landsbygden, som beröres af denna fråga,
utan äfven i lika hög grad de städer, som deltaga i landsting, alltså
äfven den ojemförligt största delen af städerna. Det är således icke
något landsortsintresse, utan ett landstingsintresse, som det här gäller;
det gäller frågan, om landstingen skola likställas med de större städerna
eller icke.
Det är på denDa grund, herr talman, som jag icke kan vara med om
det slut, hvartill utskottet kommit. Jag anser nemligen, att utskottet icke
allenast bort ingå i granskning deraf, huruvida en förändring borde
komma till stånd i den rigtning jag föreslagit, nemligen att stä¬
derna borde välja en ledamot i Första Kammaren för hvarje ett-
hundrafemtiondedel af rikets folkmängd, eller rättare sagdt, att stad
med detta invånareantal må vid val till Första Kammaren bilda egen
valkrets, utan ock, om utskottet anser den frågan för tidigt väckt,
då 6 § riksdagsordningen icke kan förrän nästa riksdag antagas,
bort ingå i pröfning af, huruvida icke någon fix siffra t. ex. den
folkmängdssiffra, som nu gäller för landstingen, nemligen trettio¬
tusen, jemväl borde vara bestämmande för stad angående rätt att bilda
egen valkrets. Då utskottet icke ingått på någon sådan granskning,
utan endast förklarat sig af anförda skäl icke böra ingå i pröfning af
min motion, så hemställer jag, herr talman, att ärendet måtte åter¬
remitteras till utskottet.
Herr Lilienberg: Det kan icke bestridas, att det finnes skäl
för eu lagförändring i den rigtning, som motionären föreslagit, men
hans motion är ju stäld i närmaste samband och beroende af det hvi¬
lande grundlagsändringsförslaget. Det skulle väl icke kunna ifråga-
Ang. ändrad
lydelse af § 1
i landstings-
förordningen.
(Forts.)
N:o 39. 48
Lördagen den 29 April, f. m.
Ang. ändrad
lydelse af § 1
i landstings-
förordningen.
(Forts.)
komma, har det synts utskottet, att ändra landstingsforordningen,
såsom motionären föreslagit, utom för den händelse, att det hvilande
grundlagsförslaget antages. Man ansåg derför, att det rigtigaste vore,
att vid nästa riksdag, då grundlagsändringsförslaget föreligger till af¬
görande, väckes en motion i samma syfte, hvaruti motionärens
nuvarande förslag går, och att denna motion företages till afgörande,
sedan grundlagsförslaget blifvit antaget. Helt annat hade varit, om
motionären föreslagit eu viss folkmängdssiffra, t. ex. 30 eller 31,000,
såsom vilkor för att eu stad icke skulle ega att deltaga i landstings¬
val, utan sjelfständigt utse ledamot till Första Kammaren. Fn dylik
motion väcktes för några riksdagar sedan, och jag vill minnas, att den
blef afstyrkt af lagutskottet, men att det fans skiljaktiga meningar.
Sjelf var jag af den åsigt, att en ändring hade varit befogad.
Motionären har nu framstält anmärkningar mot lagutskottets moti¬
vering. Lagutskottet säger, att det synes utskottet icke böra ifråga¬
sättas att föreslå någon ändring af ifrågavarande stadgande i förord¬
ningen om landsting utom för det fall, att ofvannämda grundlagsänd-
ringsförslag varder antaget. Ja, i den punkten skall jag gifva honom
rätt. Denna motivering är icke rigtigt tillfredställande. Det hade
bort heta, att lagutskottet anser, att någon sådan förändring, som mo¬
tionären föreslagit eller ifrågasatt, icke borde komma till verkställig¬
het med mindre än att grundlagsändringsförslaget blifver antaget.
Nu har motionären yrkat återremiss af det föredragna betänkandet
och vill kammaren såsom en opinionsyttring förena sig om ett sådant
yrkande, så skall jag icke motsätta mig det. Jag yrkar emellertid bi¬
fall till utskottets förslag.
Herr Jonsson i Hot: Jag skall också be att fa instämma i yr¬
kandet om återremiss, ty, oberoende af hvilken utgång, det hvilande
förslaget om ändring i kammarens numerär kan komma att få, är
detta eu sak, som i och för sig ur flera synpunkter kan behöfva un¬
derkastas en ändring. Väl må det vara sant, att formuleringen af
motionen och särskildt qvoten, en etthundrafemtiondedel, kan synas
stå i direkt samband med det hvilande grundlagsförslaget, men jag
hemställer, huruvida icke en sådan qvot i och för sig sjelf äfven kan vara
antaglig, lika väl som man skulle fastslå en viss bestämd siffra för
folkmängden, ty är en viss proportion bestämd, så är det något, som
är tillfredsställande för framtiden, under det att en fast siffra i folk¬
mängden återigen kommer att lida af samma fel, som nuvarande be¬
stämmelsen uti landstingsforordningen, eller att, under det att folk¬
mängden utvecklas eller ändrar sig på ena eller andra sättet, denna
siffra blir mindre lämplig. Jag tror, att ur två synpunkter är en än¬
dring i detta fall ganska vigtig och nyttig. Den ena synpunkten är
den, att skilsmessa mellan stad och land i fråga om landstingets sam¬
mansättning egentligen icke kan hafva något särskildt skäl för sig,
förr än staden har vuxit upp till en sådan siffra och styrka, att de
49 N:o 39.
Lördagen den 29 April, f. m.
vigtigare institutionerna, som egentligen landstinget har att befatta sig
med, kunna och böra anordnas särskildt för en sådan stad. Först när
staden har blifvit så stor, att man vill hafva särskilda sjukvårdsin¬
rättningar och åtskilliga undervisningsanstalter, då är tiden inne för
att staden skall skiljas från landstinget. Den andra synpunkten, den
politiska, tror jag är fullkomligt lika vigtig för att få en ändring ge¬
nomförd i detta afseende. Herrarne kunna möjligen föreställa sig, att
det skall kunna anses vara en fördel för eu stad att utträda ur ett
landstingsområde och sjelf välja ledamot till Första Kammaren, men
jag är af en motsatt tanke i det fallet. Ty i ett flertal af landstin¬
gen återverkar städernas landstingsmäns närvaro i landstingen så pass
på valen till Första Kammaren, att de komma att utfalla i en helt
annan rigtning, om städer och landsbygd gemensamt företaga dessa
val, än om de välja särskildt. Det kan då mycket väl hända, att
städernas intressen, när valmanscorpsen omfattar både stad och land,
blifva mycket bättre tillgodosedda vid val till Första Kammaren, än
om de hade den der rätten att välja för sig, ty det kan då blifva
flere ledamöter till Första Kammaren valda för landstinget, som hafva
högre vyer och blickar för både stadens och det allmännas bästa, än
om staden får sätta till endast en, emedan riksdagsmannavalet då
skulle komma att ega rum på helt andra grunder, derigenom att lands-
tingsmännens åsigter, numerärt taget, blifva förändrade i fråga om ett
sådant val, derest dessa stadslandstingsmän skulle träda utur landstinget.
Alla dessa skal jemte de af motionären förut anförda synas mig
ådagalägga, att det sätt, hvarpå utskottet behandlat motionen, icke
är lämpligt och att åtminstone ärendet borde återremitteras, på det att
utskottet måtte komma i tillfälle att ingå i pröfning af sjelfva saken.
Då har ju utskottet frihet att välja det sätt, hvarpå det vill gå till¬
väga, antingen det vill förorda motionärens förslag eller bestämma eu
viss fix siffra. Det har fria händer att välja den ena eller andra ut¬
gångspunkten, och enda begränsningen ligger deruti, att utskottet icke
kan gå längre än motionären föreslagit. Jag instämmer i yrkandet
om återremiss.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på återremiss; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Motionären begärde
likväl votering; i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs föl¬
jande omröstningsproposition:
Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 52,röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren återförvisat ärendet till utskottet.
Andra Kammarens Prot, 1893. N:o 39. 4
Ang. ändrad
lydelse af | 1
i landstings-
förordningen.
(Forts.)
N:o 39. 50
Lördagen den 29 April, f. m.
Ang. ändrad
lydelse af $ 25
mom. 1 i lands-
tingsbord-
ningen.
Röstsedlarna uppräknades, hvar efter annan, och visade 141 ja
mot 35 nej; varande sålunda utskottets hemställan af kammaren bi¬
fallen.
§ 14.
Skedde föredragning af lagutskottet utlåtande n:o 53, i anledning
af väckt motion angående ändrad lydelse af § 25 mom. 1 i förord¬
ningen om landsting den 21 mars 1862.
Med förnyande af sin vid föregående riksdagar gjorda framställ¬
ning, hemstälde herr A. V. Ljungman i motion n:o 8 inom Andra
Kammaren, det Riksdagen måtte för sin del besluta, att första punkten
i 25 § af förordningen om landsting den 21 mars 1862 skall erhålla
följande lydelse:
Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima landsting bland tingets ordi¬
narie ledamöter en ordförande, hvilkens befattning skall fortfara intill
nästa lagtima sammankomst.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riks¬
dagen bifallas.
Häremot hade reservation anmälts af herrar Wester, Bruzelius,
J. A. Lundström, Kardell, Lindgren, Norberg och Linder, hvilka an¬
sett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen; hvarjemte herrar
Lilienberg, Erickson i Bjersby, Anderson i Tenhult, Näslund, Folke
Andersson och Petersson i Brystorp begärt få antecknadt, att de
på grund af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.
Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:
Herr Ljungman: Hen förevarande motionen är af kammaren
flera gånger bifallen på hemställan icke endast från lagutskottet utan
äfven från konstitutionsutskottet, då motioner äfven varit väckta om
sådan grundlagsändring, hvarigenom syftet skulle vinnas. Utskottet
i fjol motiverade mycket kraftigt motionen och tillstyrkte bifall till
densamma, och samma mening, som jag såsom motionär hyllar, bär
varit uttalad af den komité, som utarbetat förslag till landstingsför-
ordning. Utskottet i år har icke heller kunnat anföra något annat
skäl för vederläggande af de skäl, utskottet förut anfört, och till ve¬
derläggande af motionen, än att några olägenheter icke skulle hafva
försports af nu gällande bestämmelser.
Härpå vill jag svara, att, om icke olägenheter försports, motio¬
nerna naturligen icke blifvit väckta, och då andra tillräckliga och full¬
giltiga skäl för motiverandet af ett förslag förefinnas, tillgriper man
icke gerna den i alla händelser obehagliga utvägen att påvisa olägen¬
heter, ty ett sådant påvisande skall i detta fall icke innebära annat
än anklagelser mot vissa personer. Det företeddes emellertid alldeles
Lördagen den 29 April, f. m.
51 N:0 39.
tillräckliga bevis på ifrågavarande olägenheter inom lagutskottet år Ang. ändrad
1884, och jag har för min del icke ansett nödigt att nu lemna några ikfJif
ytterligare upplysningar i det hänseendet. Jag skall med anledning tingsförord-
deraf att kammaren så många gånger bifallit ifrågavarande motion an- ningen.
hålla om bifall till densamma äfven denna gång. (Forts.)
Herr Restadius: Då jag inom lagutskottet icke ansett mig kunna
med min röst bidraga till motionens framgång, har jag dervid väg-
ledts af det åskådningssätt, att en gammal lag ej bör afskaffas, så
framt det icke kan visas, att den icke är lämplig och tillfredsställan¬
de, och att en ny lag icke bör införas, om det ej kan utredas, att den
är nödig och nyttig. Intetdera af dessa fall synes mig här vara för
handen. Syftemålet med motionen torde vara att betaga Kongl. Maj:t
den honom hittills tillkommande rätt att utse eu landshöfding till ord¬
förande inom landstinget. Vid tiden för författningens i ämnet till¬
komst och under de första åren derefter, innan landstingen hunnit
växa in i sina former, var det ganska vanligt, att en landshöfding ut¬
sågs till ordförande. Men denna regel har numera blifvit ett undan¬
tag, ity att jag tror, att det icke kan uppvisas ett enda fall, då en
landshöfding blifvit utnämnd till ordförande, utan att landstingets le¬
damöter sjelfve önskat det. Under sådana förhållanden synes det mig
icke leda till landstingets eller länets båtnad, om Kongl. Maj:t betages
den rätt, honom nu tillkommer.
Det har mot den nu vidtagna anordningen blifvit anmärkt, att
landshöfdingen skulle komma i en besvärlig ställning såsom ordföran¬
de, derutinnan för det första, att han i egenskap af konungens befall¬
ningshafvande sedermera hade att i vissa fall pröfva och tillse laglig-
heten af landstingets beslut, och för det andra, att landshöfdingen så¬
som ordförande icke skulle vara i tillfälle att lemna de vägledande
upplysningar för landstinget, som stode honom till buds.
Hvad den första frågan angår, så har det icke uppgifvits hvilka
svåra kollisionsfall skulle inträffa för landshöfdingen, derest han vore
ordförande i landstinget. Det är alldeles gifvet, att han såsom ord¬
förande icke har någon annan uppgift än den att tillse, att lagliga
former vid landstinget blifva iakttagna. Någon pröfning tillkommer
icke ordföranden, han står följaktligen alldeles opartisk. Det är vi¬
dare alldeles icke ordföranden betaget att lemna de upplysningar, som
kunna vara till gagn för landstinget; och derför kan jemväl ur den
synpunkten det icke vara någon olägenhet för landshöfdingen att, då
tillfälle erbjuder sig, vara ordförande i landstinget.
Förslagets rätta innebörd synes närmast peka på en magtfråga.
Det synes mig, som man skulle anse, att, derest en landshöfding icke
kan utnämnas till ordförande, utan ordföranden skall tagas ur lands¬
tingets egen krets, landstingets ställning derigenom skulle blifva något
högre. Jag vill deremot erinra, att i det fria Danmark och likaså i
Norge, som vi väl må kalla för fritt, äro amtmännen sjelfskrifna ord-
N:o 39. 52
Lördagen den 29 April, f. m.
Amj. ändrad förande i amtrepresentationerna. Och vidare torde jag också få näm-
mom*!Mands na> att öfverståthållare!! i Stockholm är sjelfskrifven ordförande för
tingsförord- stadsfullmägtige. Från intetdera af dessa håll har jag försport någon
ningen. klagan deröfver.
(Forts.) På grund af hvad jag nu sagt skall jag be att få yrka bifall till
lagutskottets betänkande.
Herr Petersson i Boestad instämde häruti.
Herr Lilienberg yttrade: Jag har icke inom utskottet deltagit i
behandlingen af denna fråga. Men jag skall be att få tillkännagifva,
att jag står på samma ståndpunkt nu som flere gånger förut. Jag
instämmer i det yttrande, som afgifvits af herr Ljungman.
Hvad beträffar det anförande, som en talare på elfsborgsbänken
hade till försvar för utskottets utlåtande, så föreföll det mig, att han
icke tycktes tänka på, att det vore någonting som hette kommunal
sjelfstyrelse. Det är naturligt för den kommunala sjelfstyrelsen, att
landstinget, som är den högsta kommunala myndigheten, får sjelft utse
sin ordförande. Han anförde som exempel derpå, att man kunde nöja
sig med det nuvarande tillståndet, att amtmännen i Norge och Dan¬
mark äro sjelfskrifne ordförande i amtstyrelserna eller den institution,
som kan anses motsvara våra landsting. Men förhållandet är det, att
i vårt land finnes mycket större kommunal sjelfstyrelse än i Norge
eller Danmark.
Han nämnde äfven, att öfverståthållaren är sjelfskrifven ordfö¬
rande hos Stockholms stadsfullmägtige, och att icke något missnöje
försports från det hållet. Det förhåller sig likväl icke så med den
saken. Tvärtom finnes det missnöje deröfver, och detta har tagit sig
uttryck i särskilda motioner hos stadsfullmägtige, väckta vid åtmin¬
stone två tillfallen. Jag var sjelf med om ett förslag i den rigtnin-
gen, att detta sjelfskrifna ordförandeskap skulle upphöra-
Andra Kammaren har vid flere tillfallen uttalat sig för den reform,
som herr Ljungman påyrkar, och jag har trott, att vi icke skulle be¬
höfva vidare debattera saken nu, utan att kammaren skulle vidblifva
sitt förra uttalande.
Häruti instämde herr Halvar Eriksson.
Herr von Friesen: Herr talman! Jag är uppkallad af det
yttrandet, att icke något missnöje skulle förefinnas med det förhållande,
att öfverståthållaren i Stockholm är sjelfskrifven ordförande bland
Stockholms stadsfullmägtige. Jag vill visst icke bestrida, att de öfver¬
ståthållare, som under den tid, jag varit stadsfullmägtig, suttit såsom
ordförande, hafva väl skött sina ordförandeplatser, men dels har det
förekommit tillfällen, då sådana ärenden varit föremål för behandling,
att öfverståthållaren rent af icke kunnat sitta såsom ordförande, dels
53 N:0 39.
Lördagen den 29 April, f. m.
har, jag är öfvertygad derom, öfverståthållaren sjelf mera än en gång An</. ändrad
pa grund af ärendenas beskaffenhet känt obehag af att nödgas vara h)^se af $ 25
ordförande hos Stockholms stadsfullmägtige. Jag skall emellertid
yrka bifall till herr Ljungmans motion. '”ningen.
Herr Ljungman: Herr Restadius anförde i sitt genmäle, att
landstingen sjelfva skulle åstundat att hafva landshöfdingar till ord¬
förande. Jag må undra, på hvilket sätt de kunna gifva uttryck för
en sådan önskan. Aldrig har jag hört, att något landsting gått in
till Kong!. Maj:t med anhållan att få den eller den utnämnd till ord¬
förande.
Att öfverståthållaren kan komma »i en besvärlig ställning» i
följd af sitt ordförandeskap i likhet med ordförandena i landstingen,
då desse äro landshöfdingar, är en alldeles sjelfkär sak. I många
landsting är ordföranden ledamot i förvaltningsutskottet och sålunda
ansvarig, och han blifver då eu gång om året underkastad revision
med ty åtföljande ansvar. Blifver klagomål väckt öfver det sätt,
hvarpå ordföranden ledt tingets förhandlingar, så är det konungens
befallningshafvande i första hand som skall yttra sig, och då ordföranden
landshöfdingen är jäfvig, blir det hans underordnade i länsstyrelsen,
som få yttra sig i saken. Det kan ju icke vara lämpligt.
Saken är ju för öfrigt så starkt motiverad både af utskottet vid
föregående tillfällen och i motionerna samt allra främst af den komité,
som utarbetat förslag till landstingsfÖrordning, att någon diskussion
icke vidare kan behöfvas. Jag yrkar bifall till motionen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena, afslog
kammaren utskottets hemställan och biföll den i ämnet väckta motionen.
§ 15.
Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 54, i anledning af
väckt motion om utarbetande af eu fullständig folkskolestadga för de
större städerna m. m.
•I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr E. Hammarlund afgifna motion, n:o 114,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Ordet begärdes af
Herr Hammarlund, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Det hör ju till regeln, att första gången ett förslag framkommer för
lagutskottet, så _ blir det afstyrkt. Detta är, så vidt jag vet, första
gången en motion i denna rigtning blifvit framlagd inom riksdagen.
Dess öde var således på förhand gifvet. Deraf följer emellertid all-
Ko 39. 54
Lördagen den 29 April, f. m.
deles icke, att förslaget ej kan vara förtjent af uppmärksamhet eller
att det icke en gång förr eller senare äfven blir förverkligadt.
Den idé, som upptagits i motionen, är för öfrigt icke alls någon nyhet
för vårt land. Jag skall blott erinra om att på kommunallagstiftnin¬
gens område hafva vi en särskild kommunalförordning för landsbygden
och en särskild för städerna. Och gå vi till lagstiftningen på folk¬
skolans område, så hafva andra länder måst tillgripa just en sådan
åtgärd som den af mig anvisade. Här har jag i min hand »Lov om
Folkeskolen paa Landet, gifven Stockholms Slot den 26de Juni 1889»
samt »Lov om Folkeskolen i Kjöbstsederna, gifven Stockholms Slot
den 26de Juni 1889». Det är två hvar för sig fullständiga folkskole-
lagar med alldeles lika många kapitel och i det närmaste samma antal
paragrafer, men der i en del paragrafer hänsyn till landsbygdens och
städernas olika förhållanden blifvit tagen; en del paragrafer äro der¬
emot alldeles lika.
Att det för öfrigt icke går för sig att hafva alldeles samma folk¬
skolestadga i alla rikets kommuner framgår bäst deraf, att åtskilliga
af våra städer funnit sig nödsakade att ingå till Kongl. Maj:t med
begäran att fa undantagsstadgar. Sådana finnas för närvarande för 6
af rikets städer, nemligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,
Lund och Upsala. Och i den mån folkskoleväsendet utvecklas, komma
nog flera städer att följa exemplet. Månne det icke kunde vara på
tiden att ställa förhållandena på fullt laglig grund och i stället för
dessa många olika undantagsstadgar fa en enda gemensam stadga, som
kunde vara lämplig för rikets större kommuner? I detta fäll synes
emellertid lagutskottet vilja ställa sig på undantagslagstiftningens stånd¬
punkt.
Utskottet har naturligtvis framletat ett par skäl för sitt afstyr¬
kande och funnit två dylika skäl. Det första är det, att »äfven om
en dylik folkskolestadga upprättades, skulle det icke kunna undvikas,
att åtskilliga kommuner skulle fortfarande, såsom hittills, ega behof af
en efter deras olika förhållanden afpassad folkskolestadga och, på sätt
nu är medgifvet, bereda sig utväg att fa sitt folkskoleväsen ordnadt
på ett från den af motionären ifrågasatta stadgan för de större kom¬
munerna afvikande sätt.»
När, såsom förhållandet nu är, en liten församling nere i Skåne
om 5 hundradels qvadratmils areal kan hafva samma folkskolestadga
som en stor norrbottensförsamling med öfver 100 qvadratmils ytvidd;
vidare, såsom nu är förhållandet, en stor bergslagsförsamling med en
folkskolebudget på 40,000 kronor, kan hafva samma folkskolestadga
som en liten församling i skärgården, der samtliga utgifter till folk¬
skolan icke ens uppgå till 1,000 kronor — skulle det väl då vara
omöjligt, att två med hvarandra så likstälda kommuner som t. ex.
Göteborg och Malmö skulle kunna hafva samma folkskolestadga? Jag
tviflar härpå, och lagutskottet har icke kunnat uppvisa ett enda hän
Lördagen den 29 April, f. nr.
55 N:0 39.
seende, beträffande hvilket en sådan stadga icke skulle kunna hafva
tillämplighet för alla de större städerna.
Jag misstänker, att, uär utskottet nedskrifvit denna mening, det
sammanblandat folkskolestadga och folkskolereg/emetae. För hvarje
folkskoledistrikt skall finnas ett af domkapitlet faststäldt reglemente,
innehållande bestämmelser om skolväsendets allmänna anordning inom
distriktet, om lärotid och klassindelning, nödiga föreskrifter om under¬
visning, tukt och ordning, det hufvudsakliga af skolans läroplan m. m.
Det är nog detta lagutskottet menat, då det talat om, att det icke är
möjligt att hafva samma folkskolestadga. Men det är icke här fråga
om dessa detaljbestämmelser, utan om en folkskolestadga. Denna skall
innehålla de stora hufvuddragen rörande hvilka skolarter som få före¬
komma, huru skolstyrelsen sammansättes och hvilken befogenhet den
har, huru lärare tillsättes, kostnadernas utgörande, tillsynen öfver skolan
och dylika allmänna saker. Det är min lifliga öfvertygelse, att be¬
träffande dessa saker kunna bestämmelserna mycket väl vara så af-
fattade, att de lämpa sig för de större städerna, så att icke någon
undantagslagstiftning skulle behöfva komma i fråga.
Men, säger utskottet för det andra, svårighet möter »att bestäm¬
ma gränsen mellan större och mindre kommuner, i hvilket afseende
motionären ej gifvit någon antydan». Denna anmärkning har jag be¬
svarat redan i min motion. Jag håller nemligen före, att det lämp¬
ligaste sättet att ordna saken vore, att kommunerna hade den största
möjliga frihet, så att ingen kommun skulle mot sin vilja tvingas att
tillämpa stadgan för de större städerna. Då en kommun funne det
för sig fördelaktigt att få tillämpa denna stadga, skulle hon derom
göra ansökan hos Kongl. Maj:t, som egde att i ärendet förordna. Det
skulle alltså tillgå på ungefär enahanda sätt som Riksdagen i fjor be¬
slöt angående köpings rätt att fa bilda eget skoldistrikt.
Hvad skulle då vinnas, ifall en sådan reform genomfördes, och
man alltså finge en särskild folkskolestadga för de större stadskom-
munerna?
Jo, först och främst skulle man få veta, hvad som verkligen vore
folkskolestadgan i de i frågavarande städerna, något som nu icke är
så lätt att bestämma, enär i samma stad i vissa fall den allmänna
folkskolestadgan och i andra fall en särskild undantagsstadga skall
tillämpas.
Vidare skulle, om staten finge sin hand med i lagstiftningen på
detta område, lärarecorpsens och skolornas intressen blifva bättre till¬
godosedda än då, såsom nu sker, skolmyndigheterna ingå till Kongl.
Maj:t med begäran om fastställelse å en undantagslagstadga. I detta
afseende brister för närvarande ej så litet, jag skall blott framdraga
ett par exempel.
Beträffande lärareplatsers tillsättning står lärarepersonalen på
landsbygden i eu långt bättre ställning, än t. ex. i Stockholm. I
den allmänna folkskolestadgan, som gäller för landsbygden, är det
N o 39. 56
Lördagen den 29 April, f. m.
tydligen stadgadt, huru och efter hvilka grunder förslag skola
upprättas. Som bekant skola tre sökande uppföras å förslaget
och bland dessa tre föreslagna väljer församlingen en. Såväl för¬
slag som val kunna öfverklagas. Men här i Stockholm uppgöres
icke något sådant förslag, utan blott ett förord, men skolrådet är
icke det ringaste bundet af några särskilda grunder för afgif¬
vande af sitt förord, och detta kan ej heller öfverklagas. Och när
saken sedan kommer till öfverstyrelsen, så behöfver denna icke alls
bry sig om skolrådets förord, utan kan utnämna hvilken som helst
af sökandena, utan all hänsyn till betyg eller dylikt. Med fram¬
dragande af detta exempel har jag ej velat uttala något klander öfver
det sätt, hvarpå skolmyndigheterna här i Stockholm hittills begagnat
sin vidsträckta magt. Jag har blott velat framhålla den betänkliga
brist, som ligger deri, att lagen ej är sådan, att den lemnar garanti
mot möjligheten för godtycke.
Ett annat exempel: I fjor utkom en kunglig förordning, som
föreskrifver gemensamma möten mellan skolråd och lärarepersonal.
Vid med anledning häraf gjord förfrågan i ecklesiastikdepartementet
har den upplysning lemnats, att denna författning icke skall tillämpas
i Stockholm. Således kommer lärarepersonalen härstädes i en ofördel¬
aktigare ställning än lärarepersonalen på landsbygden, enär den förra
icke far öfva något inflytande på skolväsendets ordnande.
Efter hvad jag förnummit, torde det icke dröja så synnerligen
länge, innan från en af de skolmyndigheter, inom hvars område en
dylik undantagslag är gällande, kommer att till Kongl. Maj:t ingå en
begäran om att fa denna stadga ändrad. Det är att förmoda, att
Kongl. Maj:t då skall taga i öfvervägande, huruvida icke det vore
lämpligt att i stället för dessa många undantagsstadgar hafva en ge¬
mensam förordning för de större kommunerna. Vid sådant förhållande
och då jag alltså hyser den förhoppningen, att Kongl. Maj:t af eget
initiativ skall taga denna för utvecklingen af de större städernas skol¬
väsen så ytterst vigtiga fråga under ompröfning utan någon vidare
påstötning från riksdagens sida, har jag icke något yrkande att fram¬
ställa.
Häruti instämde herrar von Friesen, Beckman, Fr. Berg och
Rosengren.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,40 e. m.
In fidem
Ej. Nehrman.
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1893.