RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1893. Andra Kammaren. N:o 26.
Lördagen den 8 april.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Herr statsrådet m. m. G. F. Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående inlösen af professoren C. G.
Brunii anteckningar om och teckningar af äldre svenska bygg¬
nader m. m.
Den kongl. propositionen bordlädes.
§ 2.
Efter föredragning af Kongl. Maj:ts sedan senaste sammanträ¬
det på kammarens bord hyllande proposition till Riksdagen angå¬
ende ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 maj
1873 hänvisades densamma till behandling af bankoutskottet.
§ 3.
Förekom till behandling lagutskottets utlåtande, n:o 25, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 §
ärfdabalken, lag angående ändring i 14 kap. jordabalken samt lag
angående ändring i förordningen angående handelsböcker och han¬
delsräkningar den 4 maj 1855.
Genom en den 12 sistlidne januari aflåten proposition, n:o 3,
som till lagutskottet hänvisats, hade Kongl. Maj:t, under åbero¬
pande af de propositionen bifogade, i statsrådet och högsta dom¬
stolen förda protokoll, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslagit
Riksdagen att antaga den kongl. propositionen bilagda förslag till
l:o) lag angående bevisning inför rätta;
2:o) lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;
3:o) lag angående ändring i 14 kap. jordabalken; samt
4:o) lag angående ändring i förordningen angående handels¬
böcker och handelsräkningar den 4 maj 1855.
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 36.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
in. in.
1
N:o 26.
2
Lördagen den 8 April, f. m.
Ang. förslag Under punkten 1 hemstälde nu utskottet:
ende^beviwin' Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition,
**'inför ”råtta såvidt den anginge förslag till lag angående bevisning inför rätta,
m. m. icke kunnat oförändrad bifallas, ville för sin del antaga ett inom
(Forts.) utskottet utarbetadt förslag i ämnet.
Vid utlåtandet både reservationer fogats af, jemte andre,
dels herrar Lilienberg, Erickson i Bjersby och Folke Andersson,
och dels herrar Anderson i Tenhult, Näslund och Petersson i
Brystorp.
För att afgifva förslag i fråga om sättet för föredragningen
af föreliggande lagförslag hade ordet begärts af
Herr Lilienberg, som nu i sådant afseende anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig att föreslå, att föredragningen
måtte tillgå på så sätt, att lagförslaget föredrages paragrafvis med
rättighet, att diskussionen får sträcka sig redan vid första para¬
grafen öfver forslaget i dess helhet. Derjemte tillåter jag mig
hemställa, att, derest en eller annan del af lagförslaget skulle åter¬
remitteras till lagutskottet, detta då må ega befogenhet att äfven
föreslå de ändringar i icke återremitterade delar, som kunna ega
sammanhang med eller böra vara en följd af återremissen.
Hvad herr Lilienberg sålunda hemstält bifölls af kammaren.
Till följd häraf upplästes nu till en början § 1 i utskottets
förslag till lag angående bevisning inför rätta, så lydande:
I rättegång galle såsom bevisadt det, hvarom rätten vid nog¬
grant öfvervägande af allt, som i målet förekommit, finner sig
öfvertygad; dock lände till efterrättelse hvad angående verkan af
visst slag af bevis är i lag särskildt stadgadt.
I domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå rätten
grundar sin öfvertygelse.
Ordet lemnades nu ånyo till herr Lilienberg, som yttrade:
Herr talman! Jag har reserverat mig mot utskottets betän¬
kande, och då jag vågar antaga, att kammarens ledamöter tagit
kännedom om min reservation, kunde jag ju inskränka mig till
att åberopa densamma, men jag skall ändock be att få tillägga
några ord.
Såsom jurist måste jag erkänna, att det är rigtigt, att man
söker genom lag befästa den praxis, som så småningom utbildat
sig hos domstolarne och enligt hvilken domstolarne hafva tillåtit
sig att i vissa hänseenden afvika från de bevisningsregler, som
äro stadgade i 1734 års lag. Det är i några få fall, som praxis
sålunda utbildat sig. Såsom vi veta, innehåller 1734 års lag, att,
om i sjelfva målet finnes allenast ett vittne, då bör svaranden
dömas till värjemålsed eller också, om det är brottmål och sva¬
randen ej är af den Hejd, att eden kan honom tillåtas, då skall
han icke till saken fällas. Likaså om till stöd för kärandens fram¬
ställning väl icke finnes något vittne, men bindande omständigheter
Lördagen den 8 April, f. in.
3
N:o 26.
och liknelser, då bör till värjemålsed dömas. I båda dessa fall
tvekar numera ingen svensk domstol att bifalla kärandens talan,
om domstolen anser, att det finnes sådana skäl för denna talan, att
domstolen finner den vara befogad. Men på samma gång jag er¬
känner, att detta är rigtigt, att man söker genom lag befästa
denna praxis, får jag säga, att enligt min åsigt finnes det reformer
inom vårt rättegångsväsende, som äro mycket mera angelägna än
detta att befästa denna praxis genom lag.
Då man nu emellertid vill lagstifta i detta ämne, så anser
jag, såsom jag redan antydt i min reservation, att man bort gå
tillväga på så sätt, att man med varsam hand gjort de ändringar
uti och tillägg till rättegångsbalken, hvilka onekligen erfordras
och kunna vara af nöden.
1 stället har man nu framlagt en lag om bevisning inför rätta
och dervid stödt sig på hvad lagberedningen anfört såsom skäl,
nemligen att hela rättegångsordningen är i framstående grad ett
sammanhängande helt och att hvad man gör i en del af densamma
inverkar ovilkorligen på den andra. Detta visar sig äfven nu vid
en granskning af detta lagförslag. — Jag har redan i min reser¬
vation antydt något derom, men jag skall anhålla att såsom tillägg
till densamma få anföra några exempel på de oegentligheter och
svårigheter, hvartill detta förfaringssätt har gifvit anledning.
Utom det att man nödgats att uti detta lagförslag intaga en hel
mängd stadganden från rättegångsbalken, hvilka icke kraft någon
förändring, alltså intaga dem oförändrade, så förekommer det, att
man måst för fullständighetens skull här intaga stadganden och
ändå låta samma stadganden qvarstå, fastän i annat syfte, i rätte¬
gångsbalken, så t. ex. det stadgande, som här förekommer i § 1,
att rätten skall anföra de skäl, hvarpå domen grundar sig. Det
kommer fortfarande att stå qvar i 24 kap. rättegångsbalken om
rättens utslag och dom. Vidare har man upphäft stadganden i
rättegångsbalken och ersatt dem med stadganden i denna lag,
stadganden af innehåll, att de kunna blifva föremål för misstyd¬
ning och gifva anledning till tveksamhet, huruvida dessa stadgan¬
den skola träda i stället för detta upphäfda lagrum eller icke. —
Jag kan nämna ett exempel, nemligen att 17 kap. 36 § rättegångs¬
balken föreslås till upphäfvande. Denna paragraf innehåller, bland
annat, att ej någon bör i brott, som å lif gå, fällas på egen be¬
kännelse, utan att det finnes omständigheter, som bekännelsen
styrka. Något motsvarande stadgande finnes nu icke i föreliggande
lagförslag, men det lärer skola ligga i en passus i kapitlet om eget
erkännande, som likvisst är af sådant innehåll, att det kan blifva
föremal för olika tolkningar.
Men det mest betänkliga i detta hänseende synes mig vara,
att uti lagförslaget icke förekommer någonting om dessa jäf mot
vittnen, som så ofta förekomma i praktiken: jäf mot angifvare,
tjenare, vederdeloman, uppenbar ovän. Dessa jäf äro nu uteslutna,
men i stället förekommer uti 2 kap. 13 §, som handlar om vittnes-
bevisning, ett stadgande att domstolen skall anmärka, hvad som
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. m.
(Forts.)
N:o 26.
4
Lördagen den 8 April, f. m.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. TO.
(Forts.)
kan vara af beskaffenhet att inverka på vittnes trovärdighet. Detta
är naturligen så att förstå, att, om någon af dessa omständigheter
skulle förefinnas och anmärkas mot vittne, anteckning derom skall
göras i protokollet och domstolen taga den hänsyn till detta, hvar¬
till den finner omständigheterna föranleda. Deruti ligger natur¬
ligen att den, som gör en anmärkning mot ett vittne, skall få
styrka densamma, och att motparten skall få förebringa motbevis,
ungefär såsom det nu tillgår, men att detta skall föranleda olika
tolkningar och osäkerhet i tillämpningen, det synes mig ligga i
öppen dag.
Då lag sålunda varit af den åsigt, att det visserligen kunde
vara skål att lagstifta i detta ämne, men att det borde ske på ett
annat sätt än genom en lag om bevisning inför rätta, sådan den
nu föreligger, kunde man ju säga: hvarför har ni icke utarbetat
ett sådant lagförslag, som ni anser vara lämpligt? Jag kan derpå
endast svara, att lagutskottets knappt tillmätta tid icke tillåtit
det, äfven om jag haft förmåga dertill, och för öfrigt synes det
mig, att man icke kan begära något sådant af en reservant.
På grund af hvad jag nu i korthet anfört såsom tillägg till
min reservation och derjemte på grund af hvad densamma inne¬
håller, måste jag yrka afslag såväl å den föredragna lagparagrafen
som å lagförslaget i dess helhet.
Häruti instämde herr Anderson i Hasselbol.
Vidare anförde:
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Herr talman, mina herrar! Det lagförslag, som af Kongl. Maj:t
framlagts och öfver hvilket lagutskottet i det nu föredragna be¬
tänkandet yttrat sig, afviker från nu gällande lag hufvudsakligen
och principielt i tre afseenden. För det första skulle enligt för¬
slaget i lagen införas fri bevispröfning i stället för nu lagstadgade
regler om hvad som skall utgöra fullt bevis, hälft bevis och mera
än hälft bevis, hvilka regler nu mera icke kunna stricte följas
utan att den allmänna rättskänslan skulle i hög grad såras. För
det andra afviker förslaget från gällande lag deruti, att förslaget
upptager åtskilliga bevismedel, som vid tiden för stiftandet af 1734
års lag hade föga användning, men som numera efter de framsteg,
landet i många rigtningar gjort, fått allt större och större be¬
tydelse. Jag syftar här på bevismedel, som erhållas genom sak¬
kunniges utlåtande, skriftliga handlingar och syn. Vidare afviker
förslaget från gällande lag i så måtto, att det borttager nu gäl¬
lande stadganden om värjemålsed och i stället inför parts ed, som
skulle afläggas efter förhör inför rätten, utan att edstema eller
edsformulär på förhand blifvit bestämdt. Detta förslag har för-
anledts deraf, att mot värjemålseden i dess nuvarande skick gjorts
ganska många anmärkningar.
Om jag nu först håller mig till frågan om den fria bevis-
pröfningen, så är den ej ny, och den kommer ingalunda plötsligt,
Lördagen den 8 April, f. in.
5
N:o 26.
öfver allmänheten, såsom en reservant mot lagutskottets utlåtande Ang. förslag*
påstått. Då nya lagberedningen afgaf betänkande angående de v^in
grunder, som borde följas vid en blifvande ny rättegångsordning, uträtta9
föreslog beredningen i detta s. k. principbetänkande, att fri bevis-
pröfning skulle införas. Principbetänkandet trycktes och utdelades (Forts.)
redan 1884; och enhvar, som både något att erinra i anledning af
de föreslagna grunderna, uppmanades att göra anmärkningar der¬
emot. Yttranden i ämnet afgåfvos också från några föreningar och
möten, äfvensom från åtskilliga enskilda personer; och derefter till¬
satte Kongl. Maj:t en förstärkt lagberedning, bestående af nya lag¬
beredningens ständiga ledamöter, fem ledamöter från hvardera af
Kiksdagens båda kamrar, presidenterna i rikets tre hofrätter, tre
justitieråd, tre häradshöfdmgar och två praktiserande advokater.
Åt denna förstärkta lagberedning uppdrogs att afgifva utlåtande
öfver de grunder för en'ny rättegångsordning, som i princip¬
betänkandet föreslagits.
Beträffande frågan om fri bevisprövning kom förstärkta lag¬
beredningen till det resultat, att såväl i tvistemål som i brottmål
vid pröfning af förebragt bevisning domaren i regeln skulle ega
full frihet att efter bästa förstånd och samvete, men utan godtycke,
för sig fastställa bevisets verkan i saken. Det är denna af för¬
stärkta lagberedningen enhälligt antagna princip, som nya lag¬
beredningen tillämpat i det detaljförslag, som ligger till grund för
Kongl. Maj:ts proposition; och den har godkänts ej allenast af
pluraliteten af dem bland högsta domstolens ledamöter, som gran¬
skat detaljförslaget, utan äfven af lagutskottet.
Att införandet af ifrågavarande förändring i lagstiftningen icke
kan medföra någon våda, derom har jag uttalat mig i mitt an¬
förande till statsrådsprotokollet.
De delar af lagförslaget, som omhandlas i o:dje, 4:de och 5:te
kapitlen, nemligen om sakkunnige, om skriftliga bevis och om syn,
har lagutskottet i allo godkänt; och i fråga om de 5 första kapit¬
len förefinnes således ingen principiel skiljaktighet mellan Kongl.
Maj:ts och lagutskottets förslag. Beträffande äter det 6:te kapitlet
om parts ed är stor meningsskiljaktighet rådande. Utskottets för¬
slag bibehåller värjemålseden oaktadt de anmärkningar, som tidt
och ofta mot densamma framkommit, men Kongl. Maj:ts förslag är
grundadt på den i principbetänkandet uttalade grundsatsen, att
värjemålseden skulle upphöra och att i stället borde införas den
s. k. sanningseden, som skulle afläggas vid förhör inför domstolen
utan på förhand normeradt edstema.
I principbetänkandet framhålles, att flere anmärkningar mot
värjemålseden blifvit gjorda, och yttras härom följande: »Man har
sålunda anmärkt, att föremålet för eden måste tillspetsas uti ett
skarpt bestämdt edstema, hvars punkter parten skall bestyrka eller
förneka utan att kunna deri göra ändringar eller tillägg. Otvifvel¬
aktigt ligger deri en fara för misstag eller misstydning. Om eds-
temat göres för trångt, pålägges parten obehörigt tvång; göres det
åter för vidt, lemnas honom för stor frihet. Det är allt för möjligt
N:o 26.
6
Lördagen den 8 April, f. m.
Ang. förslag att parten missförstår edstemat och derför i sitt yttrande inlägger
tiU larJ an3å~ en annan mening, än den domaren måste tillmäta detsamma. Kan
“"inför "ram9 Parten sålunda till sin fördel förvända eller uttyda edstemat, öpp-
Jm. m. nas för honom en utväg att, om han är mindre samvetsgrann, af¬
korta.) lägga eden, utan att derföre ens inför sig sjelf framstå såsom men¬
edare. Möjligheten af en afvikande tydning af edstemat gör der¬
emot å andra sidan till en nödvändighet för den mera samvets¬
granne att afhålla sig från eden för att ej ådraga sig misstanken
om att svärja falskt. Men äfven om eden aflägges i god tro, är
derigenom för ingen del det beedigade nekandet styrkt såsom va¬
rande ovilkorligen sant. Omständigheter kunna finnas, hvilka ej
funnit plats i edstemat, men helt och hållet förändra betydelsen
deraf. Brister parten åt eden, är man ännu mindre ovilkorligen
berättigad att antaga för sant det förhållande, som afses i eden.
Stundom afhåller parten sig från eden endast af det skäl, att han
föredrager att förlora sin sak framför att ådraga sig misstanken
att hafva vunnit den genom en mened. Äfven i andra högst vig¬
tiga hänseenden företer värjemålseden processuella oformligheter,
som icke kunna stå tillsammans med grundsatserna om bevispröf-
ningens frihet och rättsmedlens ändamålsenliga ordnande. Sakens
utgång bestämmes sålunda bland annat på förhand och oåterkalle¬
ligt genom edsgångsbeslutet. Det är parten, som dömer i saken,
ej domaren. Ehuru edgångsbeslutet till sin natur endast är ett
förberedande bevisbeslut, gör dess bindande kraft nödigt att med¬
gifva rätt till klagan deröfver i högre instanser. Derigenom upp¬
komma dubbla rättegångar i samma sak med all deraf härflytande
oreda och omgång.»—Dessa anmärkningar föranledde, lagberedningen
att, då den afgaf principbetänkandet, bortmönstra ur lagen den
normerade eden och i stället föreslå för civila mål en sådan an¬
ordning, som föreslås i Kongl. Maj:ts förslag. För brottmål åter
ansåg lagberedningen edgång kunna undvaras.
Sedan den förstärkta lagberedningen förehaft denM fråga till
behandling, yttrar den: att, beträffande parts ed i tvistemål, de af
nya lagberedningen föreslagna---bestämmelser angående parts
hörande å sanningsed kunde hufvudsakligen godkännas; samt att i
brottmål de för tvistemål föreslagna bestämmelser angående parts
hörande å sanningsed borde vinna tillämpning, dock endast såvidt
anginge ringare brott.
Den förstärkta lagberedningen afvek sålunda från princip¬
betänkandet deri, att den ville hafva samma grundsats tillämpad
såväl i civila mål som i brottmål. Om detta beslut voro dock för¬
stärkta lagberedningens medlemmar mycket skiljaktiga, så att det
var med ringa pluralitet som detsamma fattades. Minoriteten å
sin sida fördelade sig i flera grupper, som hade olika åsigter om
sättet, huru eden skulle anordnas. När sedan nya lagberedningen
skulle afgifva detaljeradt förslag, uppkommo äfven der skiljaktig¬
heter, i ty att tre ledamöter hade samma mening som den förstärkta
lagberedningen, och tre ville bibehålla värjemålseden. Detta föran¬
ledde, att nya lagberedningen, såsom herrarne se af handlingarna,
Lördagen den 8 April, f. m.
7
N:o 2<>.
afgaf två alternativa förslag. Vid ärendets vidare behandling har Ang. förslag*
pluraliteten inom högsta domstolen förordat det alternativa förslag,t,u la3 anna~
som afsåg att borttaga värjemålseden och hvilket Kongl. Maj:t i ™in för Tätta3
sitt förslag accepterat, hvaremot lagutskottet ansett värjemålseden m. m.
böra bibehållas och derför i sitt förslag infört bestämmelser om (Forts.)
värjemålsed. Då sålunda mycket olika meningar synas råda i fråga
om lämpligheten af att afskaffa värjemålseden och i stället införa
parts ed, torde tiden för en sådan reform ännu icke vara inne; och
jag anser mig derför icke böra hålla på Kongl. Maj:ts förslag i
denna del. Mot det sätt, på hvilket utskottet gått till väga, då
det i föreliggande förslag inpassat bestämmelser om värjemålseden,
har jag intet att erinra.
Jag har nu yttrat mig om de vigtigaste grunderna för för¬
slaget. Då de ifrågasatta lagförändringarne blifvit i alla väsent¬
liga delar väl vitsordade af lagutskottet, vågar jag uttala den för¬
väntan, att kammaren icke skall förkasta ett förslag, å hvilket
blifvit nedlagdt mycket arbete och stora kostnader.
Yrkande om afslag har redan blifvit gjordt af den talare, som
först hade ordet. Men det synes mig, som om han icke anfört några
talande skäl för detta yrkande. Af den skriftliga reservation, han
afgifvit, inhemtas, att han är för den fria bevispröfningen. Han
tyckes dock gå väl långt i sin fordran på frihet. Han säger på
ett ställe i reservationen, att han hoppas, att förslaget nu måtte
afslås, men att det, sedan derur borttagits hvad det innehåller om,
bland annat, den fria bevispröfningen, skall å nyo framläggas och
i sammanhang dermed meddelas stadgande om upphäfvande af de
regler, som nu finnas i lag stadgade beträffande bevispröfningen.
Detta visar, att han vill åt domaren vindicera rätt att obunden
af lagstadgade regler pröfva bevisningen. Att han önskar en sådan
obegränsad frihet finner iag äfven deraf, att han bland de i re¬
servationen gjorda speciella anmärkningarne mot förslagets sär¬
skilda paragrafer framhållit en, som han vidrört äfven i sitt munt¬
liga föredrag, nemligen mot bestämmelsen i § 1, mom. 2, enligt
hvilken »i domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå rät¬
ten grundar sin öfvertygelse’. Denna bestämmelse fans icke i det
ursprungliga förslaget. Den har blifvit införd med anledning af
en inom högsta domstolen gjord erinran om behofvet af någon
bestämmelse, som fäste domarens uppmärksamhet derpå, att han
icke finge grunda sin pröfning på godtycke, utan på objektiva skäl,
det vill säga sådana, som vore öfvertygande icke endast för honom
personligen, utan äfven för alla andra, som läsa domen.
Att gifva bevispröfningen den utsträckning, som den nämnde
reservanten synes önska, skulle jag på det högsta vilja afråda.
För afslag å Kongl. Maj:ts förslag äro i reservationen äfven
anförda en mängd detaljanmärkningar, men dessa afse endast min¬
dre vigtiga stadganden, rörande hvilka man kan hafva olika åsig-
ter, hvilka torde kunna sammanjemkas, utan att förslaget i dess
helhet förkastas.
N:o 2(J.
8
Lördagen den 8 April, f. m.
Ang. förslag Herr Erickson i Ej er sb v: Helt säkert är det föreliggande
clLJZvZHL lagf<>rslaget det vigtigaste bland alla dem, som till lagutskottets
inför rätta behandling vid denna riksdag öfverlemnats; och det är vid sådant
m. m. förhållande icke underligt, att meningarne inom utskottet be¬
rörts.) träffande detsamma varit delade.
I likhet med den förste talaren har jag inom utskottet varit
en af dem, som ansett, att förslaget icke för närvarande borde till¬
styrkas, och jag har ansett mig skyldig att i en vid betänkandet
fogad reservation uttala de hufvudsakliga skäl, som hindrat mig
från att biträda utskottets tillstyrkande hemställan. Jag förmodar,
att kammarens ledamöter genomläst äfven reservationerna, och jag
behöfver derför icke här upprepa, hvad jag i min reservation anfört.
Dock vill jag nämna, att jag icke är bland dem, som helt och
hållet förkasta grunderna för det föreliggande förslaget. Tvärtom
anser jag dem i många fall särdeles fördelaktiga, och jag är öfver-
tygaff om att den fria bevispröfningen förr eller senare kommer
att införas i vårt rättegångsväsende. Men deraf följer icke, att vi
höra antaga detta förslag genast det »uppenbarar sig». Jag säger
med flit: uppenbarar sig, ty jag frågar: huru många är det väl,
som hafva reda på detta förslag eller ens väntat, att ett förslag i
denna rigtning skulle för Riksdagen framläggas. Det är visserligen
sant — hvad som nyss nämndes — att förstärkta lagberedningen
enhälligt uttalat sig för en förändring i denna rigtning, och att
några enskilda personer, som lemnats tillfälle att yttra sig öfver
lagberedningens förslag, uttalat sig till förmån för förslaget, men
huru många af den stora allmänheten är det väl, som hafva känne¬
dom om lagförslaget? Jag vågar påstå, att af hela den s. k. illi-
terata domarecorpsen blott ett fåtal har reda på denna sak. Ett så
vigtigt och i vårt rättsväsende så djupt ingripande steg, som an¬
tagande af det föreliggande förslaget skulle innebära, bör efter min
uppfattning icke tagas förr, än det har åtminstone någon opinion
inom landet för sig, och för närvarande finnes det icke någon som
helst opinion för förslaget. Det har således för närvarande icke
ett sådant ryggstöd; och detta åter beror derpå, att det ej kunnat
förvärfva sig något sådant, derför att förslagets principer äro för
allmänheten helt och hållet obekanta. Kan det väl under sådana
förhållanden vara rådligt att för närvarande antaga förslaget?
Som vi veta, skulle lagen börja att tillämpas från och med den 1
nästkommande januari. Huru många rättsökande skulle då ej vid
en så brådstörtad och oväntad öfvergång från de nu gällande allom
bekanta bevisningsreglerna finna sig svikna i sina förväntningar?
En part infinner sig vid tinget och medför fullständig bevisning.
Han har således godt hopp att vinna sitt mål. Men under målets
handläggning får han veta, att det alls icke är så säkert, att han
kommer att vinna detsamma, emedan dåmera fri bevispröfning,
hvarom han förut icke haft någon föreställning, är föreskrifven.
Man må för öfrigt icke undra på att, såsom vi ofta hört under
dessa dagar, mången anser allt för stor magt genom förslaget vara
lagd i domarens händer, och derför icke är böjd för att bifalla
Lördagen den 8 April, f. m.
N:o 26.
9
förslaget, förr än underdomstolarne omorganiserats. Huru denna Ang. förslag
omorganisation skulle ske, är en fråga, på hvilken jag nu ej villtlU la'J "ns&-
inlåta mig. Jag ber emellertid att få nämna, att jag för min del '"inför ”råtta9
håller på nämndemansinstitutionen, men anser, att åt densamma m. m.
bör inrymmas större inflytande på målens afgörande. Het anförda (Forts.)
skälet för förslagets antagande, att man i andra länder redan in¬
fört den fria bevispröfningen, kan ej tillerkännas vidare vigt vid
det förhållande, att dessa länder hafva en helt annan organisation
af underdomstolarne, än vårt land.
Låt förslaget nu falla och låt det hvila, till dess litet hvar i
landet, efter aet uppmärksamheten blifvit väckt på frågan, fått
tillfälle att sätta sig in i densamma. Skulle det då visa sig, att
den fria bevispröfningen fått en mera allmän mening för sig —
och jag betviflar icke, att så kommer att ske —, då är tiden inne
att framkomma med ett förslag, som åtminstone till sina hufvud-
punkter öfverensstämmer med det nu föreliggande; och då är tiden
inne att vidtaga en lagförändring i detta syfte. På samma sätt
har det ju gått med många andra vigtiga lagförslag, och förslagen
hafva ingalunda lidit på ett sådant uppskof. Ett lagförslag rörande
väghållmngsbesvärets utgörande på landet inkom efter fleråriga för¬
arbeten till 1889 års Riksdag. Det blef då förkastadt, men fram¬
lades i något omarbetad form ånyo vid riksdagen år 1891 och blef
då antaget. Jag frågar, om det icke var fördelaktigt, att frågans
slutliga afgörande uppsköts från 1889 till 1891, då det förslag, som
sistnämnda år antogs, var betydligt bättre än det, som var före
år 1889.
Man torde nog mot mitt yttrande komma att invända — såsom
här redan gjorts — att vi redan nu, ehuru på sidan om lagen,
hafva fri bevispröfning. Jag medgifver, att detta nog i vissa fall
kan vara förhållandet. Men den fria bevispröfningen har dock utom
i högst sällsynta fäll icke tillämpats i sådana civila mål, i hvilka
full bevisning förelegat, utan blott stundom vid sådana tillfällen
i brottmål, då den legala bevisningen varit klen eller någon dylik
bevisning icke kunnat presteras. 1 sådana mål har domen grundats
på i målet förekomna omständigheter, och vi veta, att sådana do¬
mar blifvit stadfästa i högre instans. Jag medgifver, att förslaget
har flere stora förtjenster. Så t. ex. kan ju äfven den, som icke
är jurist, tydligt inse fördelarne af den föreslagna inskränkningen
i vittnesjäfven. Enligt detta förslag skulle icke medlemmar af en
kommun vara jäfviga att vittna i ett mål, der kommunen är den
ena parten, och ej heller skulle tjenstehjon vidare vara jäfviga att
vittna för eller mot sin husbonde. Jag var också, då ärendet först
förekom i lagutskottet, mycket tveksam, huru jag skulle ställa mig
till detsamma. Men sedan jag läst justitierådet Skarins anförande
i saken inför högsta domstolen, kom jag till den öfvertygelsen, att
ett uppskof med frågans afgörande vore att föredraga framför ett
omedelbart, antagande af det föreliggande förslaget. Jag skall icke
upprepa allt hvad justitierådet Skärm i ämnet anfört, utan blott
citera ett par ord i slutet af hans anförande. Han yttrar der:
N:o 26.
10
Lördagen den 8 April, f. m.
Ang. förslag »De få legala bevisningsregler, vår lag innehåller, torde icke,
uli, la9 särskildt med hänsyn till den lagtillämpning, som i detta hän-
^inf afrätta seende allmänt gjort sig gällande, hafva vållat eller komma att
m. m. vålla afsevärda olägenheter. Någon klagan öfver sådana har ej
(Forts.) heller mig veterligen försports, åtminstone torde befogad anledning
till dylik klagan ej förefinnas; och vid sådant förhållande lärer
man vara berättigad antaga, att verkligt behof af lagförändring
rörande denna fråga för närvarande ej förefinnes.
»Till fullo erkännande de fördelar den fria bevispröfningen under
derför nödiga förutsättningar i många hänseenden erbjuder framför
de legala bevisningsreglerna, måste jag ock såsom min åsigt ut¬
tala, att, då dessa förutsättningar för närvarande i vårt land sak¬
nas, förslagets bestämmelser i detta hänseende, äfven om de skulle
kunna utan synnerlig fara och olägenhet införas, dock i alla hän¬
delser icke innebära någon förbättring eller påkallas af något sådant
känbart behof, som torde böra ligga till grund för all förändring
af bestående lagar.»
Jag delar helt och hållet denna uppfattning, och den har för
mig varit det hufvudsakliga stödet för den mening jag i min re¬
servation uttalat. Något allmänt behof af denna lagförändring
har ännu ej yppats, och det är ett sådant behof som jag vill
först skall framträda, innan man öfvergifver den gamla, af alla
som god erkända legala bevisningen och öfvergår till den fria
bevispröfningen.
Jag inskränker mig till att yrka afslag å utskottets hem¬
ställan.
Herr Bruzelius: Herr talman, mine herrar! Under behand¬
lingen af ifrågavarande lagförslag har från motståndare till för¬
slaget framhållits, hurusom 1734 års lags bestämmelser i 17 kap.
rättegångsbalken på ett klart och tydligt sätt angifva parternas
ställning till hvarandra i fråga om bevisningen, och att dessa be¬
stämmelser nu utgöra utgångspunkten för pröfningen af hvarje
rättstvist, men att sådana bestämmelser, åtminstone mera detalje¬
rade, saknas i förevarande förslag.
Om man än icke kan bestrida detta, så torde man dock å an¬
dra sidan vara befogad påstå, att genom bibehållande och strängt
tillämpande af 1734 års lags bevisningsregler, hvilka kunna sägas
vara så godt som aritmetiska, den formella rätten legaliseras på
bekostnad af den materiella.
De nu gällande bestämmelserna i fråga om vittnesbevisning,
som innehållas i 17 kap. 29 § rättegångsbalken, lyda: »Två vittnen
äro fullt bevis, deri de sammanstämma. Ett vittne om sjelfva
målet galle ej mer än för hälft bevis, och då bör den, som käras
till, med ed sig värja.»
Denna regel är, som kammaren behagade finna, mycket lätt
att tillämpa. Man behöfver blott summera tillsammans vittnenas
antal och sedan döma efter deras utsagor; men en och hvar, som
närmare observerat en rättegång, och — ännu mer — en och hvar,
Lördagen den 8 April, f. m.
11
N:o 26.
som fått till sitt åliggande att pröfva en sådan, vet nogsamt, att Ang. förslag
en rättegång merendels erbjuder så oändligt många, så oändligtt,n laf an9å~
skiftande pointer, som hvar och en för sig ocli i synnerhet allainfö^räxta
sammanhållna med hvarandra, utgöra ett mycket bättre bevis för m.
eller emot ett framstäldt påstående, än utsagor af vittnen, hvilka (Forte.)
utsagor till äfventyra kunna bero på mer eller mindre godt minne,
större eller mindre sanningskärlek, bättre eller sämre omdömes¬
förmåga och mera sådant.
Yår nu gällande lag har visserligen icke helt och hållet under¬
känt en dylik s. k. circumstantiel bevisning, men högre värde än
hälft bevis tillägges den icke. Härom kan en hvar öfvertyga sig
af stadgandet i 30 § af nämnda kapitel, der det heter: »Der uppen¬
bart och på sannolika skäl grundadt rykte eller andra bindande
omständigheter och liknelser äro emot den, som tilltalas, må ock
domaren värjemålsed ålägga, men ej må det ske, utan i nödfall,
och der sanning ej annars utletas kan.»
Man kan både inom och utom domarecorpsen framställa för sig
denna fråga: Hvad bör från domstolens sida ytterst sökas i hvarje
rättstvist? Svaret på denna fråga bör ej kunna blifva mer än ett:
den materiella, ej den formella rätten. Om detta är rigtigt, så vill
jag vidare fråga: lemna den nu gällande lagens bestämmelser i
fråga om bevisningen tillräckligt skydd för möjliga misstag? På
denna fråga måste jag svara nej, om nemligen dessa bestämmelser
skola strängt efterlefvas, och detta just derför, att 1734 åra lag, åt¬
minstone hvad vittnesbevisningen angår, en gång för alla besvarat
frågan om hvad som i hvarje mål skall anses för sant. Den lem-
nar alldeles å sido domstolens i målet vunna, så att säga person¬
liga, insigt och bestämmer på förhand, icke blott hvilka slag af be¬
vis som må öfva inflytande å saken, utan ock i regeln, hvad verkan
hvarje särskild! slag af bevis skall medföra.
I hvad mån skiljer sig då det system, som genom detta för¬
slag skall upphöjas till lag, i sin hufvudprincip från den gamla
lagen? Jag skulle kunna svara: i teorien ganska mycket, men i
praktiken ganska litet.
Eller huru förhåller det sig för närvarande med praxis?
En hvar, som bekläder domareembete, af oss inom den ärade
kammaren, vet allt för väl, att — såsom ock ett af de justitieråd,
som granskat lagförslaget, yttrat — vid sidan af bestående lag,
men i full öfverensstämmelse med den upplysta allmänna meningen,
rättskipningen allt mer och mer utvecklat sig i rigtning mot den
fria bevispröfningen eller just mot det system, som utgör detta
lagförslags grund- och lmfvudtanke.
Jag vågar dessutom påstå, att detta s. k. nya system i sjelfva
verket ej är så synnerligen nytt. Ej ens för stiftarne af 1734 års
lag var tanken om fri bevispröfning helt och hållet främmande.
Detta påstående stöder jag redan på den första paragrafen i 17 kap.
rättegångsbalken eller just det kapitel, som liar till öfverskrift
»Om laga bevis i hvarjehanda mål». I denna § heter det: Företer
någon skriftliga bevis att sin talan dermed styrka, pröfve domaren
N:o 26.
12
Lördagen den 8 April, f. m.
Ang. förslag^ noga deras beskaffenhet och rigtighet, så och hvad vitsord och ver-
‘ende^bevisMni ^an ^ * S allen cga».
^införrätta'1 Ja- jaS gar ännu längre i mitt påstående. Detta s. k. nya
m. m. system var erkändt redan innan 1734 års lag blef antagen. I de
(Forts.) flesta lageditioner, som finnas tillgängliga i bokhandeln, förekom¬
mer pa de första sidorna något, som har till öfverskrift: »Några
allmänna regler, der en domare skall sig alldeles efter rätta». Jag
ber att ur dessa höga, allvarliga domareregler få åberopa blott två,
nemligen den åttonde, som lyder: »Eu god och beskedlig domare är
bättre än god lag, ty han lian alltid laga efter lägligheten», och den
trettonde, som lyder: »Den menige mans bästa är den yppersta la¬
gen, och derför det, som finnes den menige man till "nytta vara,
det bör hållas för lag, ändock att beskrifven lag efter orden synes
annorlunda lyda».
Hvad innebära väl dessa ord, uttalade i fordomtima, om icke
det, att den tidens lagstiftare lade saken och dervid förekommande
omständigheter tillitsfullt under den samvetsgranne domarens pröf¬
ning, som efter sorgfälligt afvägande af skälen för och emot egde
fälla domen.
Man har sagt, att genom antagande af detta lagförslag skulle
lemnas spelrum för godtycke hos domaren och att dennes magt
skulle blifva större än hittills, ja allt för stor.
Häremot ber jag få erinra, att den § i den gamla lagen, som
härutinnan är bestämmande, 24 kap. 3 § rättegångsbalken, ej genom
denna lag, sådan den af lagutskottet tillstyrkts, skall upphäfvas.
Denna § lyder sålunda: »All dom bör fästas på skäl och lag
och ej på godtycke: och skall sjelfva saken och målet, deri tvisten
består, med dess nödiga omständigheter tydligen deri utsättas, så
ock de hufvudskål och den lag, derå slutet grundas».
Vidare vill jag säga, att ett för ny åt It stadgande, som förbjuder
godtycket, så mycket mindre är nödigt, som det torde vara en all¬
mänt erkänd sak, att godtycke måste vara uteslutet från hvarje
embetsutöfning och således äfven från utöfningen af det vigtiga
domareembetet.
Man har vidare sagt, att genom antagande af detta lagförslag
skulle domarens magt ökas.
Enligt mitt förmenande kommer detta ingalunda att blifva
fallet, men deremot kommer i betydlig grad att ökas domarens
redan nu störa känsla af ansvar.
Fortfarande såsom hittills skall han vara af lagen ålagd att i
domen anföra de skäl, på hvilka han grundar sitt domslut. Detta
åliggande inskärpes ej blott af det gamla, af mig nyss citerade, ej
uppEäfda stadgandet i 24 kap. 3 § rättegångsbalken, utan det har
för bättre minnes skull fått ett särskildt stadgande i 2 mom. af
§ 1 af denna nya lag.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har redan
anfört de närmare förhållanden, under hvilka detta lagförslag till¬
kommit. Jag ber att, i likhet med honom, ytterligare få betona,
att den komité, som är känd under benämningen »förstärkta lag-
Lördagen den 8 April, f. m.
13
N:o 26.
beredningen», bestående af 25 personer, bland hvilka med allt fog Ana- förslag
kunna räknas landets yppersta jurister, flera erfarna riksdagsmän
och dessutom framstående advokater, har i detta ämne uttalat sig
på följande sätt: »Förstärkta lagberedningen har ansett de nu i m. m.
rättegångsbalken förekommande regler om hvad som ntgör fullt (Forts.)
eller hälft bevis och de rättsliga verkningarna deraf böra upphöra
att gälla, så att domaren såväl i tvistemål som i brottmål vid
pröfning af förebragt bevisning i regeln må ega full frihet att
efter bästa förstånd och samvete, men utan godtycke, för sig fast¬
ställa bevisets verkan i saken.»
Den princip, som förstärkta lagberedningen sålunda omfattat,
bar fått form i nu föreliggande lagförslag, och det synes sålunda
som om detta förslag i sina hufvuddrag borde få anses vara upp¬
buret af den allmänna meningen både hos jurister och hos lekmän.
Ett lagförslag, så ingripande på lagstiftningens område som
det ifrågavarande och innehållande icke mindre än 84 §§, torde
tilläfventyrs icke i alldeles oförändradt skick komma att godkännas
af kammaren; men icke är det skäl att vid behandlingen af § 1,
som innehåller ingenting annat än positiva stadgande]! om hvad
som af alla domstolar i landet redan tillämpas, förkasta förslaget
i dess helhet blott derför, att någon eller nagra af de efterföljande
83 §§ kunna stöta. Kammaren har ju sin lagliga rätt att vid hvarje
§ pröfva, om den är tillfredsställande eller ej, och i .senare fallet
att återremittera eu viss eller flera §§ för omarbetning.
Lagutskottets förslag innehåller i sin helhet så mycket godt,
att det, enligt min åsigt, vore skada, om förslaget folie för be¬
stämmelserna i den första paragrafen.
Då sålunda, enligt min mening, detta förslag i princip icke
innehåller något annat än som redan nu af praxis tillämpas, bör
förslaget antagas af en hvar, som vill att lag och lagskipning skola
stå, icke i strid emot, utan i harmoni med hvarandra.
.Jag ber nu att få rigta några ord mot de reservationer, som
bifogats utskottets förslag. Jag skall då taga mig friheten att först
vända mig mot den, som afgifvits af lagutskottets ärade vice ord¬
förande, herr Lilienberg. Jag vill på förhand säga, att om jag
missuppfattat meningen med hans reservation, har det berott derpå,
att jag med bästa vilja icke rigtigt kunnat förstå hvad herr Lilien¬
berg egentligen vill. Han har i resolutionen och äfven nyss munt¬
ligen anfört, att han gillar principen om den fria bevispröfningen,
men han anser, om jag rätt förstått honom, att någon allmän grund¬
sats, som gillar den fria bevispröfningen, icke borde införas i lagen,
hvilket enligt hans mening skulle leda tanken derpå, att genom
lagen blefve stadgadt något annat eller mera än dermed afsetts.
Lagen skulle derigenom, enligt hans mening, blifva missledande.
Man hade då hellre bort inskränka sig till att helt enkelt upp¬
häfva de nu gällande bestämmelserna om helt och hälft bevis.
Mig synes detta egentligen vara en strid om ord. § 1 af detta
lagförslag innehåller, så vidt jag kan fatta, icke annat än just det,
som herr Lilienberg gillar. När det icke finnes någon regel om
N:o 26.
14
Lördagen den 8 April, f. m.
Ang. förslag^ hvad som är »juridiskt bevis» — och detta anser jag att denna § 1
tydligen framhåller — ja, då tager sunda förnuftet ut sin rätt och
inför råtta9 fäHer utslaget. För detta ändamål kunde det — såsom herr Lilien-
' m. m. berg anfört — möjligen varit nog att upphäfva nu gällande stad-
(Forts.) ganden om helt och hälft bevis; men icke kan det vara skadligt
att positivt utsäga denna tanke. Tvärtom, om på något område
man tydligt och klart bör uttrycka hvad man verkligen menar, så
är det just på lagstiftningens område. Jag räknar således såsom
en förtjenst i detta lagförslag, att det redan i sin första § på ett
klart och tydligt sätt utsäger detta och ej blott indirekt genom
att i slutparagrafen bland upphäfda paragrafer i nu gällande lag¬
stiftning upptaga dem, som handla om den legala bevispröfningen.
Herr Lilienberg förmenar vidare, att lagen genom sjelfva for¬
muleringen vore missledande. Jag undrar, om icke denna uppfatt¬
ning beror derpå, att den ärade reservanten icke så noga skiljer
mellan bevisföring och bevispröfning. Ett är att såsom bevis få
använda alla tänkbara medel, t. ex. de i och för sig mest otillför¬
litliga vittnen; ett annat är att domstolen får fritt pröfva, hvad
verkan som må tillerkännas de förebragta bevismedlen. Om det
förra står icke ett ord i § 1. Den handlar allenast om pröfningen
af de bevis, som företetts. Denna pröfning lemnar detta förslag
fri, icke blott så, att domaren, utan särskilda bevisregler, skall få
befogenhet att döma efter juridiska grunder i allmänhet, Titan fri
äfven i den mening, att saken skall och får bedömas efter rent
menskliga grunder. Pröfningen af bevisningen göres genom denna
lag icke beroende af doktrinära läror, som visserligen emellanåt
kunna missleda, utan af det sunda förståndet, som sällan missvisar.
Att i lagen inrymma en §, som antyder detta — icke kan detta
vara missledande?
Herr Lilienberg anser, att en ny lagstiftning i detta ämne icke är
öfverflödig; tvärtom önskar han en dylik i fråga om vittnesbevis-
ning och rörande parts ed». Denna lag innehåller ju, såsom mig
synes, mycket detaljerade och välgrundade bestämmelser äfven om
»vittnes be visning och om parts ed».
De få och, enligt mitt förmenande, jemförelsevis obetydliga
anmärkningar, som herr Lilienberg direkt rigtat mot de antydda
stadgandena i lagen, visa, såvidt jag kunnat finna, ingalunda,
att en omarbetning af lagen är nödvändig. De jemkningar, som
han ifrågasatt och till hvilka jag måhända framdeles får anledning
återkomma, kunna mycket väl göras af Riksdagen sjelf, i fall nem¬
ligen Riksdagen anser dessa jemkningar lämpliga och nödvändiga.
Den omarbetning, som herr Lilienberg förordar och anser icke kunna
företagas utan anlitande af »de krafter, som endast stå Kongl.
Maj:t till buds», förefaller mig vara snarare en stympning af för¬
slaget.
Reservationen innefattar nemligen en önskan, att ur försla-
Set skulle uteslutas ej blott vissa paragrafer utan hela kapitel.
kulle då verkligen t. ex. 2 § i lagen kunna undvaras? Genom
denna paragraf erhåller domstolen befogenhet att bestämma belop-
Lördagen den 8 April, f. m.
15
Jf:o 26.
pet af skadestånd, äfven om fullständig utredning saknas angående
skadans omfång. Denna befogenhet skulle naturligtvis ingalunda
få så långt, att skadeersättningen finge bestämmas på slump, utan
en skulle uppskattas, såsom tydligt står i paragrafen, efter grun¬
der »som med afseende å upplysta eller eljest af rätten kända för¬
hållanden pröfvas skäligt». Om något kan sägas vara ett »länge
kändt behof», om något kan sägas vara en brist i vår lagstiftning,
så är det för visso saknaden af bestämmelser i detta afseende. I
många, ja i otaliga fall ha domstolarne, i brist på bestämmelser i
detta fall, måst stanna vid detta tröstlösa, för rättskänslan sårande
domslut: •— Det är sant, att ni har lidit skada. Eder motpart är
efter lag skyldig att ersätta eder, men ni har icke kunnat taga
fram två vittnen, som styrkt skadans omfång, och derför får ni
enligt svensk rätt ingen skadeersättning. — Genom sådant domslut,
som ofta meddelas, erkänner man, att det finnes ett berättigadt
anspråk på skadestånd, men detta anspråk måste underkännas der¬
för, att det ofta är omöjligt att enligt nu gällande bevisningsregler
utreda och bestyrka skadans belopp. Nu gifver den nämnda 2 §
åt domstolen befogenhet att så att säga taxera skadan efter gängse
pris och andra upplysta och kända förhållanden. Denna § är, en¬
ligt mitt förmenande, en af de bästa i hela lagen. Den kan helt
enkelt icke undvaras. '
Vidare tycker jag mig förstå af herr Lilienbergs reservation,
att 3 och 4 §§, som handla om den verkan, som må tillerkännas
eget erkännande, icke enligt hans mening borde finnas. Jag kan
nu visserligen medgifva, att uttrycklig bestämmelse i detta afse¬
ende är af mindre vigt. Det ligger nemligen i sakens natur, att
ett erkännande, som fritt och otvunget afgifves af en person, son.
eger sundt och fullt förstånd samt bestämmanderätt öfver sig sjelf,
utesluter, åtminstone i de flesta fall, behöfligheten af vidare bevis.
Emellertid är det ingalunda någon nyhet, att dylika bestämmelser
finnas i lagen. Sådana finnas redan nu i 17 kap. 36 § rättegångs¬
balken.
I fråga om redaktionen af dessa två paragrafer kan man hysa
olika meningar, men lagutskottet har, som jag tror, lyckats göra
jemkningar i Kongl. Maj:ts förslag, som böra vara tillfredsställande,
men i fråga om redaktionen torde jag få anledning att framdeles
återkomma.
Jag undrar vidare, om det verkligen är herr Lilienbergs me¬
ning, att hela det kapitel, som har till öfverskrift »om sakkunniga»,
skall uteslutas. Den ärade reservanten har emellertid icke mot
någon enda af de 9 §§, som kapitlet innehåller, haft någon an¬
märkning att framställa. Skall alltså hela kapitlet utgå? Det
skulle i sanning vara förvånande, om vår lagstiftning fortfarande
icke skulle innehålla ett enda ord i detta afseende. 1734 års lag
innehåller nemligen icke något derom. Nu höras de sakkunnige
såsom vittnen, oaktadt föreskrifterna om vittnen alls icke passa in
fiå sakkunnige. Sjelfva edsformuläret, sådant det lyder, är icke
ämpligt för sakkunnige. Emellertid skulle man göra stiftarne af
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. in.
(Forts.)
N:o 26.
16
Lördagen den 8 April, f. m.
Ang. förslag 1734 års lag mycket orätt, om man trodde att de skulle hafva an-
Ml l"f sett, att sakkunskap vore för rättskipningen öfverflödig. Nej I det
^inför^rätta^förhåller sig på ett annat sätt, På den tiden sökte man tillgodose
m. m. behofvet af sakkunskap i rättskipningen på det sätt, att denna
(Korts.) sakkunskap . var representerad i domstolen. Man hade bergsrätter,
man hade hallrätter, man hade embetsverk och kollegiala styrelser
af hvarjehanda slag, alla med domsrätt i sådana frågor, som folio
inom deras område. Behofvet af sakkunskap på den tiden, då spe¬
cialisering af vetenskap och teknik var långt mindre än nu, var
fulleligen tillgodosedt genom den lagbestämda sammansättningen
af dessa specialdomstolar. Sedan dessa blifvit afskaffade och deras
domsrätt öfverlemnad åt de allmänna domstolarne, har behofvet af
sakkunskap långt ifrån minskats, utan tvärtom mångdubblats. Detta
behof måste på något sätt tillgodoses, och detta förslag sörjer också
härför genom i mitt tycke lämpliga bestämmelser, som icke kunna
undvaras.
Herr Lilienberg yttrade nyss, att han ansåge, att på lagstift¬
ningens område vida nödvändigare reformer borde göras än den nu
ifrågasatta. Ja, det är möjligt, men om man erkänner att reformer
på lagstiftningens område i allmänhet äro nödvändiga, hvarför skall
man icke börja? Eller menar herr Lilienberg verkligen, att vi skola
vänta att göra några reformer alls, ända till dess en fullständig
ny domstolsorganisation och en ny rättegångsordning blifva färdigaV
Ja! Då komma vi att stå stilla på detta område i många tiotal
af år.
Den ärade reservanten anförde också nyss såsom skäl för afslag
å lagförslaget, att åtskilliga af de anledningar till jäf emot vittnen,
som den gamla lagen uppställer, äro uteslutna i föreliggande för¬
slag, särskildt tjenstehjonsför hållan det. Jag tycker för min del,
att detta är en förtjenst, ej ett fel i förslaget. Föreskriften i den
gamla lagen, att den som är i annans tjenst är jäfvig att vittna i
mål, som röra husbonden, kunde väl passa på sjuttonhundratalet,
då förhållandet mellan husbonde och tjenare var helt annorlunda,
mera paternelt än nu. Men jag tror, att om en tjenare, i det fria
förhållande, hvari han nu står till sin husbonde, åberopas såsom
vittne af eller emot sin husbonde, tjenaren lika väl som någon
annan skall afgifva ett sanningsenligt vittnesmål. Enligt mitt
förmenande hafva de många jäf, som den gamla lagen uppställer,
tyngt på rättskipningen. Det skulle kännas som en lättnad att
blifva af med några af dem.
Jag skall nu bedja att få yttra några ord med anledning af
herrar Oskar Ericksons och Folke Anderssons reservationer.
Båda dessa ärade medlemmar af lagutskottet erkänna, att för¬
slaget innehåller väsentliga förbättringar i vårt rättegångsväsende,
men ändå kunna de ej understödja förslaget.
Herr Oskar Erickson anför såsom skäl för afslag, att »allmän¬
heten är van och tryggar sig vid de legala bevisningsregler, som
1734 års lag innehåller», att han ej förnummit att något uttalande
skett om önskvärdheten af en förändring i ifrågavarande afseende,
Lördagen den 8 April, f. in.
17
N:o 26.
och att han anser, att den yngre generationen af domare behöfver Ang. förslag
tid för att sätta sig in i den s. k. nya grundsatsen. Kil la9 angå-
Mot dessa skäl ber jag att få nämna, att om verkligen an_ ende bevisning
mänheten tryggar sig vid de i 1734 års lag förekommande legala rJtla
bevisningsregler, sa beror detta derpå, att allmänheten i så fall ej ,Fprt9j
känner till rättskipningen; ty, såsom jag redan sagt, dessa bestäm- *
melser tillämpas i de flesta fall icke vidare, och detta af det enkla
skälet, att de icke äro för den allmänna rättskänslan tillfredsstäl¬
lande, utan, strängt tillämpade, skulle leda till orimligheter.
Mot påståendet, att någon önskan om eu reform i detta afse¬
ende ej skulle hafva försports, ber jag att ännu en gång få åbe¬
ropa det förut af mig anförda yttrandet af förstärkta lagbered¬
ningen, som just genom sin sammansättning torde kunna få anses
såsom ett uttryck för den allmänna meningen.
Herr Oskar Ericksons förmodan, att man ej nu kan antaga för¬
slaget, derför att unga domare behöfva tid att sätta sig in den
nya grundsatsen, kan jag så mycket mindre dela, som under de
senare årtiondena den ungdom, som vid universiteten undervisats i
juridik, just uppfostrats i den nya grundsatsen och dermed är
redan vid sin examen väl förtrogen, och detta just derför, att denna
grundsats är den enda naturliga.
Men — säger herr Folke Andersson — »genom ett bifall till
föreliggande förslag blir i sjelfva verket fältet öppet för domaren
att efter sin personliga öfvertygelse, obunden af lagens bud, fälla sina
utslag» — och något längre fram i reservationen — »intet hindrar,
att han (domaren) t. ex. bygger sin dom på ena partens obestyrkta
utsaga eller på ett vittnesmål af ett sedermera j afvigt befunnet
vittne». — .Häraf drager den högt ärade ledamoten af lagutskottet
den slutföljd, att domaren kan, om denna lag antages, »utan att
drabbas af ansvar gifva sitt ja till de mest oberättigade anspråk
eller lemna utan afseende fakta, som enligt nu gällande lagstift¬
ning måste anses fullt bevisade.»
Mot detta vill jag erinra, att huru man än lagstiftar, kan
man icke helt och hållet utesluta möjligheten af missbruk, icke ens
af. lagens, handhafvare. Denna möjlighet förefinnes redan nu och
blir icke i någon enda mån större, om detta förslag antages.
Den senast åsyftade, ärade reservanten tyckes hålla före, att
genom antagande af denna lag domaren skulle hädanefter vara
mer än nu fritagen från ansvar för felaktig dom. Så är inga¬
lunda förslagets mening. Detta förslag innehåller ju — jag upp¬
fepar det ännu en gång — i 1 § alldeles detsamma som nu gäller
i fråga om dom, eller att domen skall, efter en sorgfällig pröfning
af hvad som förekommit, innehålla de hufvudsakliga omständigheter,
på hvilka domslutet grundas. I sjelfva begreppet af pröfning ligger,
att allt godtycke är derifrån uteslutet; ty pröfning och godtycke
äro alldeles motsatta begrepp, och då vidare hvarje person, som
eger att med laglig magt utöfva domareembetet, måste anses vara
i besittning af sund omdömesförmåga, så följer deraf, att i händelse
han vid fullgörande af hvad till hans embete hörer icke omsorgs-
Apilrn Kammarens Prof. 1893. N:o 36. :>
N:« 26.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. in.
(Forts.)
18 Lördagen den 8 April, f. m.
fullt, icke samvetsgrant begagnar sitt omdöme, han gör sig skyldig
till tjenstefel och dermed också gör sig förfallen till ansvar.
Till slut: hvad blir följden, om detta förslag faller? Enligt
min mening kommer följden att blifva den, att, då Riksdagen ut¬
talat, att Riksdagen fasthåller vid de stadganden om bevisning, som
för 160 år sedan antogos, så kommer en reaktion, ett upplifvande
af dessa lagbud att inträda, och detta länder ej till båtnad för
rättskipningen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.
Herrar Skytte, Collander, Björck och Olsson i Erösvi förenade
sig med herr Bruzelius.
Herr Petersson i Brystorp: Enligt nu gällande lag skall
dom vara grundad på uppenbara skäl och bevis, men icke på god¬
tycke. Dessutom stadgas, att två vittnen äro fullt bevis, deri de
sammanstämma. Detta anser jag vara en tydlig och klar be¬
stämmelse för domaren såväl som för parterna, och jag vill derför
icke vara med om borttagande af detta stadgande, i all synnerhet
om man sedan skulle få domen beroende af en enda persons godtycke.
1 § 1 af föreliggande lagförslag säges, att det skall gälla så¬
som bevisadt, hvarom rätten vid noggrant öfvervägande af allt,
som i målet förekommit, finner sig öfvertygad. Men man torde då
höra erinra sig, hvad rätten är, sådana underdomstolarne nu äro
sammansatta. Rätten är domaren ensam, och det kan icke vara
annorlunda, så länge domaren ensam är ansvarig för rättens beslut.
Den siste talaren nämnde, att den fria bevispröfningen kunde
antagas utan fruktan. Jag undrar dock, om han icke misstagit sig
härutinnan, ty om man ser till, huru det är i andra länder, der
den fria bevispröfningen införts, så finner man, att man i samman¬
hang dermed gjort en omorganisation af underdomstolarne, som i
högst väsentlig mån hindrar missbruk af denna fria bevispröfning,
men i detta förslag finnes icke något stadgande, som kan före¬
bygga missbruk, och jag vill lägga herrarne på hjertat att tänka
noga efter, huru det skulle gå tul, om en ung domare skulle skipa
rätt efter denna lag, som han ju eger att sköta efter sin egen
öfvertygelse och icke efter föreskrifna grunder. I slutet af denna
§ 1 står, att i domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå
rätten grundar sin öfvertygelse. Ja, detta är nog godt och val,
men ingenting stadgas om, huru protokollet skall föras. Möjlig¬
het finnes för att ett protokoll han föras orätt — ehuru jag visst
icke vill säga, att så sker — eller vara orätt uppfattadt, och någon
justering af detsamma tillåtes icke. Om nu tvistighet uppstår om
domens rigtighet, skall protokollet ega vitsord, och en part kan
måhända derigenom förlora sin rätt.
I afseende på bevispröfningen och hvad dermed eger samman¬
hang enligt detta lagförslag ber jag att få citera ett yttrande af
1’ustitieratlet Skarin, med hvilken justitierådet Ctlimstedt instämt.
)eri heter det: »Förslaget lemnar icke någon antydan om, hvem
Lördagen den 8 April, f. m.
19
?f:o 26.
bevisningsskyldigheten i särskilda fall åligger, och uppställer till
domarens ledning i fråga om bevispröfningen allenast aen hufvud-
frundsats, ’att i rättegång ej annat må gälla såsom bevisadt än
et, hvarom rätten vid öfvervägande af allt, som i målet före¬
kommit, finner sig öfvertygad’.
Efter vanligt språkbruk lärer väl detta ej betyda något annat
eller mer, än att rätten icke är skyldig eller ens berättigad att
godkänna någon som helst bevisning, hur fullständig den efter
legala bevisningsregler än må vara (t. ex. två eller flera ojäfviga
sammanstämmande vittnen) med mindre rätten finner sig deraf
öfvertygad. »
Ja, detta är enligt min tanke alldeles rigtigt, och mycket
annat skulle kunna anföras mot detta bevisningssätt, ehuru jag nu
icke vill dermed upptaga kammarens tid. Dessutom skulle, om
detta förslag blefve lag, det vara ganska lätt för en domare att
fria sig från ansvar. Jag kan knappast se, huru man skulle kunna
åtala honom för fel i tj ensten eller oförstånd vid embetsutöfning.
Domaren kan nemligen alltid fria sig med, att han handlat efter
bästa öfvertygelse, och hvem kan bestrida detta? Han skulle så¬
lunda alltid gå fri från ansvar. Denna fördel för domaren anser
jag likväl skulle motvägas af många andra genom detta lagförslags
antagande för honom uppkommande olägenheter.
Jag föreställer mig, att det stora förtroende, som vår domare-
corps förvärfvat sig här i landet, skulle inom en icke aflägsen fram¬
tid blifva i afsevärd mån rubbadt, ty jag är fullt säker, att om
domaren handlade än aldrig så samvetsgrant, skulle ändock den
tappande parten anse honom hafva handlat efter godtycke, och detta
ligger äfven nära till hands, då det icke funnes några regler,
hvarefter domaren skulle rätta sig.
Jag vill äfven fästa uppmärksamheten på en annan sak. Här
har talats sa mycket om det svenska folkets processlystnad. Jag
undrar verkligen — i fäll detta lagförslag blefve antaget — huru¬
vida denna processlystnad skulle blifva mindre. Jag är för min
del af alldeles motsatt tanke, och jag tror, att, om också icke våra
hofrätter behöfde ökas till antalet, de dock blefve nödsakade att
arbeta på många flera divisioner än hvad nu är fallet. Hittills är
i lagen bestämdt, hvad som är det gällande, och detta torde också
hafva afstyrt många rättegångar. Här återigen skulle en under¬
rätts dom komma att grunda sig på den dömande myndighetens
öfvertygelse, och då tänker naturligtvis den tappande parten, som
förmenar sig hafva rätten på sin sida: »jag förlitar mig mer på
öfverrätten; den är mer ofelbar; då den dömer efter sin öfver¬
tygelse, måste jag vinna», och härigenom kommer processen att
fortsättas i högre instans, ehuru den förlorande parten inga lag¬
liga skäl har att åberopa, utan endast förlitar sig på den dömande
myndighetens öfvertygelse.
För mig är en sådan lag, som den här blifvit föreslagen, rent
af motbjudande, och jag tror icke heller, att den är så af behofvet
påkallad, som den senaste talaren velat låta påskina. Jag har
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. m.
(Forts.)
N:o *2ti.
Lördagen den 8 April, f. m.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
in. in.
(Forts )
20
varit i tillfälle att tala med åtskilliga domare om denna sak, och
de hafva varit fullt tillfredsstälda med den lag, vi för närvarande
hafva. Det har till och med händt, att man svarat mig, att »om
detta lagförslag går igenom, så få vi det sämre stäldt än vi nu
hafva; ty hittills hafva vi haft regler att gå efter, rfien hädan¬
efter få vi intet att rätta oss efter.» Om man nu tager i betrak¬
tande, att rättskipningen kan blifva afgörande för individens fram¬
tida ve eller väl, så hemställer jag, huru det skall komma att taga
sig ut, om man åt en persons öfvertygelse öfverlemnar hans sak.
Om jag varit lika säker om, att domarenas tillämpning af denna
lag skulle blifva i allo tillfredsställande, som den senaste talaren
syntes vara, så skulle jag icke hafva motsatt mig densamma; men
jag håller före, att domarena icke äro mer än menniskor, de heller,
och att äfven de kunna misstaga sig, och på denna grund yrkar
jag afslag å den föreliggande paragrafen.
Herr Restadius: Herr talman! Granskar man närmare de nu
föreslagna förändringarna beträffande bevispröfningen, finner man
snart, att de icke äro af sådan verkligt ingripande, omedelbar be¬
tydelse, som man från flera håll i dem velat finna. Hittills gäl¬
lande föreskrifter derom, att domaren eger fritt pröfva verkan af
skriftliga bevis, äro fortfarande bibehållna. Bestämmelserna om eget
erkännande och om parts ed, sådana dessa bestämmelser formu¬
lerats i lagutskottets förslag, öfverensstämma också med gällande
lag derutinnan, att de fortfarande anses innefatta legala bevis-
ningsregler. Ändringarna afse egentligen blott vittnesbeviset och
indiciebevisningen, då nemligen lagens regel, att två vittnen äro
fullt bevis samt att ett vittne likasom ock bindande liknelser och
omständigheter icke utgöra mer än hälft bevis, enligt förslaget
skulle upphöra att gälla. Som bekant, hafva emellertid dessa sist¬
nämnda bevisregler uti praktiken allt mer och mer fått maka åt
sig. Att detta varit nödvändigt, kommer sig deraf, att ett strängt
tillämpande af dessa regler i en mängd fall vore detsamma som
att neka rätten det erkännande, som den med fog knif ver v I oänd¬
ligt många fall är det nemligen för den i sin rätt kränkte omöj¬
ligt att, derest lagens stränga bokstaf iakttages, utfå sin rätt.
Särskildt gäller detta i frågor, der det kommer an på att utröna
det inre uppsåtet och den inre bevekelsegrunden till en lagstridig
handling. För att emellertid den materiella rätten icke må blifva
allt för mycket åsidosatt, hafva derför domstolarne allt mer och
mer nödgats befria sig från den legala bevisningens trånga tröja.
Det gifves många exempel derpå, att domstolar, äfven den högsta,
funnit sig nödsakade att till och med vid så grafva brott som
mord döma brottslingar till straff allenast på indiciebevisning. Det
föreliggande förslaget har sålunda i förevarande hänseende till huf-
vudsaklig uppgift att legalisera en förut iakttagen rättspraxis,
som befunnits vara lämplig och tillfredsställande.
Man liar invända att i samband härmed våra underdomstolar
borde erhålla eu mera tillfredsställande organisation. Visst är
Lördagen den 8 April, f. m.
21
Nso *26.
emellertid, att under de många årtionden, då den af mig nu fram- Ang. förslag
hållna rättsregeln blifvit iakttagen, några särskilda klagomål der- til1 la'J
öfver icke försports; och då dertill kommer, att det icke torde P&eninför”råtta
allvar kunna ifrågasättas, att domstolarne nu skulle återgå till de m.
stränga rättsregler i fråga om bevisning, som stadgades i 1734 års (Forts.)
lag, men som sedermera af praxis blifvit utdömda, förefaller det
mig som en nödvändig följd, att man måste stifta en lag, som står
i öfverensstämmelse med det af praxis godkända förfaringssättet. Det
är nemligen olag att bibehålla en lag, som icke vidare tillämpas.
lian har stundom hört uttalas den farhåga, att om nu'gällande
stadgande, att två vittnen äro fullt bevis, uteslötes ur lagen,
parter skulle hafva svårt att finna, huru de vid ingående af rätts-
aftal skulle sig så förhålla, att de vore förvissade om att kunna
värja sin rätt. Äfven om någon antydan i detta hänseende icke
gåfves i lagen, skulle ändock denna fråga vara lätt att lösa, men
nu finnas der emellertid sådana antydningar i rikligt mått. Då
nemligen lagen i fråga om upprättande af testamente, köp af fast
egendom och andra vigtiga rättsaftal föreskrifver, att sådant bör
ske i två vittnens närvaro, så gifver väl detta en tydlig anvisning
derom, att i allmänhet två vittnen anses vara tillräckligt bevis.
Den nämnda farhågan torde derför sakna all grund.
Medelbart är emellertid legaliserandet af den fria bevispröf-
ningen af mycket stor betydelse. En sådan legalisation är nem¬
ligen ett oeftergifligt vilkor för inskränkning i de nu gällande
vittnesjäfven. Man bär redan länge klagat deröfver, att bestäm¬
melserna om dessa jäf vore onödigt stränga, och det är väl också
tydligt, att lagstiftningen icke bör gifva dem allt för stor utsträck¬
ning, ty derigenom beröfvas parterna det naturliga hjelpmedel,
som finnes i vittnesbeviset, för att värja sin rätt och åter Komma
i besittning af hvad dem olagligen frånhändts. Derför hafva också
tid efter annan förslag framkommit om att borttaga eller inskränka
vittnesj äfven; men dessa förslag hafva strandat och måst stranda,
derför att det är omöjligt, så länge de legala bevisreglerna qvar¬
stå i lagen, att göra någon inskränkning i fråga om de qvalifika-
tioner, som lagstiftaren fordrat för att vittne skall anses vara tillit
ojäfvigt. Vill man hafva någon rättelse härutinnan, så måste man
också bekväma sig till att införa den fria bevispröfningen. Men
om sä skett, hemställer jag till eder, mine herrar, huruvida det
kan vara erforderligt att bibehålla sådana jäf som de, Indika bestå
i att vara aflägsen slägting, besvågrad, tjensthjon, uppenbar veder¬
deloman eller ovän med part och dylikt. Det nu föreliggande för¬
slaget har med sin allmänna utgångspunkt kunnat vidtaga åt¬
skilliga inskränkningar i afseende å vittnesjäfven, och om man
också härvid gått mycket varsamt till väga, så är jag dock för¬
vissad om att, derest lagen antage.s, man snart skall taga ett ytter¬
ligare steg och fortskrida i den rigtning, som anses lämplig och
nyttig-
Mot förslaget hafva vissa detaljanmärkningar framstälts; men
dessa synas mig icke vara af den beskaffenhet, att de böra för-
N:o 26.
22
Lördagen den 8 April, f. in.
Ang. förslag^ anleda till förslagets fall. Sålunda har t. ex. en reservant i lag-
tiU lag angå- utskottet bland annat ansett, att bestämmelserna om eget erkän-
minf sprätta nan^e oc^ 0111 slJn *c^e bort: i lagen inflyta. Hvad nu först eget
m. m. erkännande angår, så hafva inom den rättslärda verlden två olika
(Forts.) meningar derom gjort sig gällande. Enligt den ena skulle eget
erkännande vara en s. k. disposition, som gör all bevisning öfver¬
flödig, under det att anhängarne af den andra åsigten anse eget
erkännande blott vara ett bevismedel. För så vidt jag vet, bär
man i fråga om kriminella mål alltid ansett eget erkännande
blott vara ett bevismedel, och vår lagstiftning synes mig också i
de få antydningar, den derom gifver åt praktiken, gifva vid han¬
den, att äfven i civila mål eget erkännande blott är att anse som
ett bevismedel. Men är nu eget erkännande ett bevismedel, hvar
hafva bestämmelserna om detta bevismedel sin rätta plats, om icke
just i lagen rörande bevisning?
Hvad åter synen angår, var i äldre tider den föreställningen
gängse, att synen vore att anse som en särskild rättegångsform i
ett visst slag af mål, och på denna ståndpunkt qvarstodo ännu
1734 års lagstiftare. Men under den tid, som sedermera förflutit,
bar man blifvit allt mer och mer ense derom, att synen icke är
något annat än ett särskildt bevismedel, och vid sådant förhållande
är bevislägen tydligen rätta platsen för stadgandet om detta be¬
vismedel. Skulle man nu, såsom reservanten inom lagutskottet
föreslagit, borttaga denna bestämmelse ur den tillämnade lagen, så
återstår i fråga om syn ingenting annat än den antydan, som i
1734 års lag förefinnes derom, att syn skulle förekomma endast i
jordatvister. Bristen af eu bestämd föreskrift i detta ämne bar
emellertid föranledt lagskiparen att utsträcka synens anlitande vida
utöfver den ståndpunkt, som 1734 års lagstiftare intogo. Så har
icke sällan förekommit, att syn hållits i helt andra mål än jorda¬
tvister, till och med i fråga om lös egendom af beskaffenhet att
icke kunna till rätten framföras, t. ex. fartyg och dylikt. Skulle
man nu, såsom reservanten önskar, borttaga bestämmelserna om
synen, så skulle lagstiftningen, långt ifrån att den derigenom
komme att intaga en fortskridande ställning, snarare gå i reaktio¬
när rigtning, och det kan väl icke vara fördelaktigt.
Det finnes en bestämmelse i förevarande förslag, som jag skulle
vilja kalla eu af dess hjertpunkter, jag menar föreskriften i 2 §
derom, huru förfaras skall, då fråga är om skadestånd. Under den
tid af 25 år, hvarunder jag utöfvat domareverksambet, har jag
många gånger med smärta erfarit, hurusom en person, som till
fullo styrkt, att han lidit skada, icke kunnat utfå någon ersätt¬
ning, emedan han icke efter lagens stränga kraf kunnat styrka
skadans omfång. Den bar kunnat uppgå till 1,000 kronor eller
till 1,100 kronor; men då beloppet icke blifvit styrkt, bar lian icke
kunnat komma i åtnjutande af någon ersättning.
Domstolen, som konstaterar tillvaron af skadan men ej med-
gifver ersättning, gifver då åt den kränkte stenar i stället för
bröd. Det kan väl invändas, att domstolen med ledning af några
Lördagen den 8 April, f. ni.
23
N:o 26.
utaf högsta domstolen gifna prejudikat i sådant fall hänskjuter Ang. förslag
frågan till afgörande af gode män; men det är ej säkert att så '^ZZtg
sker, i ty att någon positiv lag derom icke förefinnes; och mot -nj-ör rätta'
gode-mans-institutionen kunna också allvarsamma anmärkningar m. m.
föras. Enligt det allmänna åskådningssättet anser si^ nemligen (Korts.)
en gode man, som utses af käranden, pligtig att tala lör sin huf¬
vudman, och den som utses af svaranden för honom. Afgörandet
af tvistefrågan kommer sålunda att i de flesta fall hvila på den
tredje, som utsetts af de båda andra gode männen, och att sådant
icke i något hänseende kan vara tillfredsställande, torde vara
sjelfkärt.
Då jag befarar, att jag vid behandlingen af dessa abstrakta
ämnen icke kunnat åt det sagda gifva önskvärd tydlighet, tillåter
jag mig att med några exempel belysa detsamma. Det var för
några år sedan vid eu underdomstol en tvist anhängig, huruvida
ett testamente blifvit återkalladt eller icke. Det var två vittnen,
som med en öfverraskande samstämmighet svuro på att testaments-
gifvaren vid ett visst uppgifvet tillfälle återkallat testamentet
samt särskilt anmodat vittnena att lägga detta på minnet. Lik¬
nelser förekommo emellertid, som gjorde det i högsta grad osanno¬
likt, att de båda vittnena vid det uppgifna tillfället besökt_ testa¬
tor, men uteslöto ej möjligheten att sådant kunnat ske. Visst är
emellertid, att domstolen utan afseende på vittnesmålen dömde i
saken; och jag är bestämdt öfvertygad derom, att ingen af menige
män och allmoge, som dervid voro närvarande, ansåg det som
något annat än en fullt rättvis dom, särdeles som man trodde sig
veta med temligen stor säkerhet, hvad vittnesmålen kostat. Domen
blef ock af öfverdomstolarne faststäld. Ett annat exempel. En
hofrätt handlade för några år sedan ett mål, deri tvä vittnen tyd¬
ligen bekräftat ett faktum, som hade på målet ett afgörande in¬
flytande. Man kunde icke af protokollen finna annat, än att vitt¬
nesmålen icke kunde vara sanna, men några fulla bevis derom
kunde naturligtvis icke uppletas. Då upplystes händelsevis, att
dessa två personer voro biträden i en — jag skulle vilja säga —
menedarefirma här i staden och stodo under tilltal vid rådhus¬
rätten för åtskilliga bedrifter i detta hänseende. Efter sådana
upplysningar tog domstolen ingen hänsyn till vittnesmålen och af¬
gjord målet i annan rigtning.
Hade 1734 års lags stränga bevisregler blifvit följda, så skulle
tvifvelsutan i båda dessa fall en orättvis dom blifvit fäld. Nu
frigjorde sig domarne från detta, och i sanningens och rättvisans
intresse handlade de dervid.
Det torde ej heller i detta sammanhang kunna fördöljas, att
bland allmänheten har utbredts en helt annan föreställning om
edens vigt och betydelse, än den i sjelfva verket har och äfven
fordom ansetts hafva. Ju lösare föreställningen om edens betydelse
blir, ju farligare blifva ock de förvecklingar och rättsferänkningar,
som tillämpningen af den legala bevisföringen med nödvändighet
åstadkommer. Det skulle blifva eu gyllene tid för brottslingar;
N:o 26.
24
Lördagen den 8 April, f. in.
Ang fort lag ty i allmänhet pläga de af försigtighetsskäl icke medtaga två vitt-
-,ll lag angå- llpri il 1 . T.’--11,l, G...... .. .
till lag angå
ende bevisning
inför rätta
in. t».
(Forts.)
nen, när de begå sina illgerningar. — Emellertid kan man säga,
att vid tiden för införande af 1734 års lag en legal bevisnings-
teori måste anses hafva varit tillfyllestgörande och betryggande för
rättsordningen, eftersom en slik teori inkom i lagen. Häremot vill
jag endast anmärka, att vid den tiden fans det ett, väl icke i
lagen föreskrifvet, men dock i praktiken användt bevismedel, som
numera aldrig ifrågakommer, jag menar tumskrufvar, rosenkam¬
mare och dylikt.
Det säges vidare, att bestämmelserna om parts ed skulle vara
något nytt och hittills icke i praktiken användt. Med parts ed
förstås det, att hvilkendera parten som helst är skyldig att med
ed värja sig från ett faktum, som den motsatta parten gjort sanno¬
likt. Detta har alltid gält för svaranden, men samma skyldighet
skulle nu ock gälla för käranden. Så är i praxis händelsen. Jag
har hopsamlat omkring tio rättsfall, der Svea hofrätt dömt käran¬
den att värja sig med ed, i full öfverensstämmelse med det lag¬
förslag som nu föreligger. Så har ock högsta domstolen gjort, och
enligt mig benäget lemnad uppgift lärer ett dylikt förfaringssätt
iakttagas i Gröta hofrätt. Således är det icke något i allmänna
lifvet oförsökt förslag, som här föreligger.
Eör att belysa skilnaden emellan den lag som är och den lag
som är föreslagen att införas, skall jag be att få anföra ett enda
exempel. A stämmer B och yrkar att på grund af en skriftlig
fordringshandling utbekomma 100 kronor. B erkänner handlingens
riktighet, men invänder att han på sin skuld af betalt 50 kronor
och styrker denna sin uppgift med ett vittne eller gör den eljest
sannolik. Tillämpades härpå 1734 års lag, skulle tvifvels utan, der
käranden bestrede att han mottagit någon afbetalning, utslaget få
den lydelsen, att svaranden, som medgifvit krafvets rigtighet, men
icke till fullo styrkt sin invändning, att han guldit 50 kronor på
sin skuld, förpligtas att utgifva 100 kronor. Tillämpar man åter
bestämmelserna om parts ed, skulle A åläggas att med ed intyga,
det han ej fått emottaga 50 kronor i afbetalning. Derigenom hade
svaranden fått något stöd sig till förmån, derför att han åstad¬
kommit half bevisning eller gjort sannolikt, att han verkstält en
afbetalning. 1734 års lag gifver i ty fall ingen förmån alls. Der¬
emot vill det synas klart, att förslaget i fråga syftar åt ett till-
vägagående, hvarigenom rättvisan i sådana fall bäst främjas.
Lagutskottets ärade vice. ordförande har till utskottets be¬
tänkande fogat sin från pluraliteten afvikande mening. Jag skulle
ej ansett densamma, i hvad den angår sjelfva principfrågan, för¬
tjena en ingående granskning, om jag ej visste, huru tungt hans
ord i lagfrågor väga i denna kammare. Herr Lilienberg säger till
en början, att lagförslagets hufvudsyftemål är att legalisera eu
praxis, som hittills varit använd. Då han mot denna praxis icke
käft något att anmärka, borde deraf uppenbarligen följt förslagets
tillstyrkande. Men han förklarar sig dertill vara förhindrad, eme¬
dan fri bevisföring förutsätter att bevispröfningen inskränkes till
Lördagen den 8 April, f. in.
N:o 26.
första instansen eller till andra instansen, derest de muntliga för- ring. förslag
handlingarna derstädes återupprepas. Något skäl för detta sitttiU l"'J an?“~
påstående har Herr Lilienberg icke anfört, och han torde derför ^‘fötZätta9
finna det ursäktligt eller förlåtligt från min sida. att jag vid ' m. \n.
sökande efter grunder för detsamma bibringats den föreställningen, (Forts.)
att han förbisett skilnaden emellan det s. k. muntlighets- eller
omedelbarhetsförfarandet å ena sidan samt det nu använda proto-
kolleringssystemet å den andra. I det förra fallet affattas ej skrift¬
ligen i protokollet hvad parterna vid domstolen anföra, och målet
afgöres omedelbart efter förhandlingarnas af slutande. Här återigen
skall protokoll föras nu som förut, så att uti domstolens protokoll
skall upptagas allt hvad som parter och vittnen säga af beskaffen¬
het, att det hör till saken. Det synes mig då vara alldeles tyd¬
ligt, att öfverrätten har samma bevismateriel till grund för sin
dom som underrätten, efter som öfverrätten har precis att gå efter
samma protokoll som underrätten. Men lagutskottets vice ord¬
förande går än längre. Han anser, att det eftertraktade målet
bättre^ kan vinnas, om man ur lagförslaget borttager stadgandet
om två vittnen. Ja, vi anhängare af förslaget vilja ock detsamma,
men skilja oss endast derutinnan från honom, att vi vilja, när
detta stadgande ur lagen borttages, att ett nytt stadgande bör in¬
tagas, som regelbinder det förfaringssätt, som domaren bör iakt¬
taga. _ Lagutskottets vice ordförande har intet att sätta i stället;
och till kammarens eget bedömande öfverlemnar jag att afgöra,
hvilkendera parten intagit den ställning, som kan anses hvila på
den lugna besinningens fasta grund. *
Den ärade vice ordföranden säger vidare, i det han erkänner
att förslaget ändock har några fördelar, att det borde afslås nu
och återkomma till en ny Riksdag i något omarbetad form. — Jag
skulle icke önska detta, allra minst på de grunder, som anförts af
bemälde vice ordförande. Han vill nemligen, att i lagen icke skall
intagas det, som dit rätteligen hörer, och önskar utmönstra hvad
enligt tankens lagar derifrån icke kan särskiljas. Men då före¬
faller det mig, som af det konglomerat, som sedermera återstår,
ingen magt i hela verlden .skulle kunna hopfoga en byggnad, som
består ens för den fogligaste kritik.
Några andra reservanter hafva anmärkt, bland annat, att för¬
slaget i fråga icke har att söka sin grund i någon derom af Riks¬
dagen hos Kongl. Maj:t gjord framställning, att, om förslaget an-
tages, domaren skulle kunna följa sitt subjektiva tycke vid af¬
kunnande af domar, samt att det för den unge domaren skulle vara
af synnerlig vigt att till stöd för sina stapplande steg ha att
åberopa sig på den legala bevisningen. — Häremot tillåter jag mig
påpeka, hvad första påståendet beträffar eller att Riksdagen icke
gjort någon framställning i ty fall, att detta påstående icke är
sant. Ty år 1874 aflät Riksdagen till Konungen en skrifvelse, deri
Riksdagen, med tillkännagifvande att den beviljat ett anslag af
40,000 kronor för en lagberedning, tillika hos Kongl. Maj:t annöll
om utarbetande bland annat af förslag till ny rättegångsordning;
N:o 26.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
in. in.
(Forts.)
26 Lördagen den 8 April, f. in.
och till rättegångsordningen hör väl jemväl eu bevisningslag. Hvad
vidare angår påståendet att domaren skulle få följa sitt subjektiva
tycke, finner lag detta vara en efterklang af de anmärkningar, två
ledamöter af högsta domstolen vid frågans grundlagsenliga behand¬
ling derstädes framstält mot förslaget. Men dessa anmärkningar
hafva af en annan ledamot af Konungens högsta domstol blifvit så
grundligt vederlagda, att det vida står öfver mitt beröm, och jag
tillåter mig att hänvisa till det, som i detta utlåtande förekommer.
Ett blott vill jag tillägga. Skulle domaren, i stället för att
grunda sitt omdöme på förnuftsskäl, låta det hvila på sitt sub¬
jektiva tycke, så har lagen i 25 kap. 17 § strafflagen deremot an¬
visat ett lämpligt botemedel. Der finnas nemligen för oförstånd i
embetet stadgade ganska allvarsamma straffbestämmelser.
Hvad återigen det angår, att den unge domaren skulle känna
det beqvämt, derest den legala bevisningen qvarstår, så ber jag
att få erinra att den unge domaren, enligt hvad erfarenheten lärer,
såväl som den gamle domaren, under de senare årtiondena följt
den fria bevispröfningen, som man nu vill till lag upphöja, utan
att jag deröfver har funnit och försport någon klagan hos allmän¬
heten. Jag kan ur egen erfarenhet och genom min bekantskap
med åtskilliga generationer af unge domare intyga, att den unge
domaren är om möjligt ännu mera varsam vid sitt tillvägagående
än den äldre, i ty att han klarligen inser, att något allvarsamt
misstag från hans sida kan medföra skada och fara för hela hans
framtid.
Slutligen, minft herrar, ansen det ej förmätet af mig, om jag,
en bland kammarens yngste ledamöter såsom riksdagsman, ställer
till eder en varm anmaning att med välvilja omfatta ifrågavarande
förslag! Faller detsamma, skall för visso samhället ej brista i sina
fogningar, men den tanken lätteligen bibringas, att i denna kam¬
mare genomarbetade lagförslag icke hafva att påräkna några
sympatier. Och är det så, skola utan tvifvel alla allvarliga lag-
stiftningsförsök så småningom afdomna. I ställen vidare derigenom
domaren i den bedröfliga ställningen, att han, som borde i lagen
se sitt enda rättesnöre, finner sig i vissa fäll tvingad att bortkasta
denna lagstiftning, och lagen kommer då i dessa fall att för doma¬
ren antaga skepnaden af en gammal oduglig klädebonad, den han
efter behag kan pådraga eller bortlägga. Ansen I rättvisan vara
en af samhällets heligaste pligter, gifven då dess tjenare vapen,
blanka, starka och fasta, att han må med full kraft kunna verka
för sitt mål! Då, men först då, kunnen I kräfva att erhålla rätt¬
visa, så vidt menniskokraft och insigt det förmå. Då kunnen I
fordra, att domarens verksamhet skall blifva sådan, att den i fulla¬
ste mått länder till samhällets båtnad.
Herr Anderson i Tenhult: Herr talman, mine herrar! Så¬
som det synes, har jag emot utskottets hemställan anmält min
reservation. Såvidt jag vet, är svenska folket tillfredsstäldt med
den lagstiftning, vi hafva rörande bevisning inför domstol. Några
Lördagen den 8 April. f. m.
27
X:o Sfi.
motioner ha, såvidt jag kan erinra mig, icke under min tid fram¬
kommit, hvaruti yrkats ändringar i afseende derå. Nu gällande
lag, 17 kap. 29 § rättegångsbalken, stadgar, att två samman¬
stämmande vittnen »äro fullt bevisa. Den lag, som nu bjudes oss,
innehåller, att domaren får döma tvärt emot huru stor bevisning
som helst. Blir lagen antagen; hvad rättssäkerhet kunna vi då ha?
Jo, efter min tanke blir följden den, att svenska folket blir helt
och hållet stäldt under domstolarnes vilja och godtycke. Om rätte¬
gång uppstår rörande testamente, köpekontrakt, arrendekontrakt,
arbetsaftal eller sådant, och handlingen icke allenast företes i origi¬
nal, utan äfven med vittnen styrkes vid domstolen, så kan dom¬
stolen likväl genom en konstlad motivering komma till hvilket
resultat som helst. Om det föreliggande förslaget antages, så har
Riksdagen enligt min uppfattning sagt farväl till den lagstiftnings¬
rätt, den nu har. Ty hvad skulle det gagna till att stifta lagar,
då tjenstemännen icke vore skyldige att efterfölja dem?
För min del kan jag icke tro, att denna kammare skall antaga
en sådan lag som denna och ställa folket under tjenstemännens
fodtycke. Derför har jag inom lagutskottet yrkat afslag på den
ongl. propositionen, och jag skall här, herr talman, yrka afslag
såväl å nämnda proposition som å utskottets förslag.
Herr Lindgren: Herr talman! Äfven jag för min del kan
icke biträda lagutskottets föreliggande förslag förnämligast af den
anledning, att jag icke anser det vara nyttigt eller lämpligt att i
vår nu gällande rättegångsordning, som i öfrigt och i hufvudsak
skulle förblifva oförändrad, inskjuta en lag, fotad på alldeles nya
grundsatser. Genom någon ändring och modifiering af nu gällande
bevisningsregler i den rigtning, hvaråt tolkning och tillämpning
på senare tiden börjat gå, tror jag att mycket skall kunna vinnas,
utan att man behöfver gå så långt som nu föreslås. I andra län¬
der, der de i det nu föreliggande förslaget omfattade grundsatser
gälla såsom lag, äro domstolarne annorlunda organiserade än hos
oss; och säga hvad man vill, den omständigheten bör väl här vid lag
hafva ett ganska vigtigt inflytande.
Som diskussionen omfattar hela lagförslaget, tillåter jag mig,
likasom föregående talare, att beröra ett par särskilda stadgande^
nemligen 48 och 49 §§, om den s. k. editionspligten, hvilken
väl tar anses såsom en nyhet för vår lagstiftning och som enligt
mitt förmenande kan komma att allt för hänsynslöst ingripa i den
enskildes rätt. Nu sägs det visserligen, att dessa stadganden afse
hufvudsakligen handlingar, som redan förut äro, så att säga, offent¬
liga, såsom kartor, kontrakt och dylikt; men huru härmed för¬
håller sig, finner man bäst genom att läsa nya lagberedningens
motiv till detta lagförslag, och deraf framgår, att part måste förete
en handling, om anledning finnes att antaga att någon upplysning
kan af handlingen vinnas, som ej annorlunda är att tillgå, och att
vittne kan blifva tvunget att förete — visserligen förutsattes det
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. in.
(Forts.)
N:o 26.
Lördagen den <S April, f. in.
Any. fardag endast undantagsvis, men i mitt tycke är äfven detta mer än till-
ult la9 "räckligt — enskilda bref och privata anteckningar.
€r'inför'rätta0 För att nu ej kunna beskyllas för att komma med egna hug-
m. m. skott eller att se en onödig fara på ljusa dagen, skall jag bedja
(Forts,) att få i sammandragen form upprepa, hvad två ledamöter af högsta
domstolen, hvilka ex officio granskat och afgifvit utlåtande om
förslaget, anföra. Förslaget, säga de, utsträcker parts editionspligt
till handlingar af hvad slag som helst, som befinnas i partens värjo,
utan att motparten behöfver åberopa annan grund för sitt yrkande
om edition, än att anledning förekommer att af handlingarna kan i
målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå. Om således
en part innehar en handling, som tillhör honom ensamt, skulle,
äfven om handlingen vore af aldrig så privat beskaffenhet, t. ex.
hans enskilda räkenskaper eller brefvexling, och äfven om dess
offentliggörande kunde vålla aldrig så stor olägenhet och skada för
honom sjelf eller annan, parten likväl, blott motparten gitte visa
anledning att deraf i målet kunde vinnas eljest ej tillgänglig upp¬
lysning, vara pligtig att förete handlingen vid domstolen, hvilket
synes vara ett ingrepp i eganderätten, som hvarken af partens
sanningspligt eller nödvändighet för rättssamhället eller af någon
annan giltig grund kan försvaras. Beträffande tredje mans vittnes-
pligt, betona bemälde justitieråd, att af denna pligt ej bör följa
skyldighet för vittnet att mot sin vilja använda sina handlingar
och annan sin egendom i någondera partens intresse, och att det i
de flesta fall skulle vara omöjligt för vittnet att ådagalägga, att
handlingens företeende .skulle medföra olägenhet för vittnet, utan
att röja just hvad af handlingens innehåll vittnet i sitt eget och
annans intresse icke vill hafva offentliggjordt.
Hvad jag tagit mig friheten anföra i afseende på 48 och 49 §§
har sin tillämpning äfven på stadgandet i 60 §, som handlar om
skyldighet att förete andra föremål än handlingar; och äfven detta
stadgande tror jag kan vid tillämpningen blifva ganska vanskligt.
I)å jag nu i korthet angifvit de skäl, som för mig varit hufvud¬
sakligen bestämmande, skall jag till sist, herr talman, endast an¬
hålla att få yrka afslag å ifrågavarande lagförslag och således
jemväl å den nu föredragna punkten.
Herr Folke Andersson: Herr talman, mine herrar! Som
herrarne finna, har jag i min reservation Hilka nnagifvit min
ståndpunkt i denna fråga. Jag har icke kunnat bidraga till det
slut, hvartill utskottet kommit, utan yrkat afslag på utskottets
hemställan. Det torde kanske ursäktas mig, att jag vågar in¬
taga en sådan ställning tvärt emot våra jurister här i kammaren.
Jag är mycket litet förfaren i rättegångsväsendet. Men jag tror
mig ändå icke stå ensam om min mening; utan äfven många juri¬
ster dela samma öfvertygelse, och vi finna, som förut är nämndt
här, att äfven ibland högsta domstolens ledamöter åsigterna varit
mycket delade. Då torde det ursäktas, om så är förhållandet äfven
ibland dem, som icke äro jurister.
Lördagen den 8 April, f. m.
N:o 26.
2;»
Yi stå nu inför en stor reform. Vi skola öfvergå ifrån de Ang. förslag
legala bevisningsreglerna till fri bevispröfning, d. v. s. vi skolatlU ,an an?å'
härefter, då vi hafva rättegångar, icke styrka vår rätt med bevis e"nyffl.”
eller stödja den på bevis, derå slutet kan grunda sig, utan domaren m, m.
skall pröfva allt hvad som i saken förekommit och så bygga sitt (Forts.)
utslag på hvad som verkat på hans öfvertygelse. Det kunna vi
ju veta, att det kan vara olika förmåga hos parter: den ene kan
ha t. ex. ett par vittnen med sig, som styrka hans oskuld eller
hans rättvisa, men den andra parten är mycket skicklig att advo¬
cera och kanske vederlägger både sin motpart och vittnenas ut¬
sagor; och domaren kan anse, att han har rätt tvärt emot både
vittnen och ena parten. Då bygger domaren sitt domslut på den
andra partens utsago och anför denna utsago såsom skäl i protokollet.
J ag undrar, om någon kan ställa den domaren till ansvar för hvad
han gjort der vid lag. Han har handlat efter bästa öfvertygelse.
Jag anser, att det att öfvergå till ett sådant förfarande är
mycket — jag hade så när sagt — farligt, tv det ligger efter min
uppfattning helt och hållet i domarens hand att pröfva och afgöra
saken. Jag har i min reservation medgifvit, att, om vid våra
underdomstolar nämnden hade större inflytande på beslutet, man
skulle hafva mera garanti och mera trygghet, att det icke blefve
någon mannamån eller så. Men så länge som våra domstolar på
landet nästan äro enmansdom stolar — ty vi veta, att, om domaren
har en af nämnden med sig, han fäller utslaget, och kanske oftast
utan att hafva någon på sin sida — anser jag det vara mycket
riskabelt. Jag har också i min reservation erkänt, att jag har den
största aktning för vår domarecorps; och jag tror, att den kommer
att handla mycket samvetsgrant i de flesta fåll, äfven om denna
lag antages. Men det är då säkert, att det kan ligga hos många
eller någon en frestelse till magtmissbruk här; och jag tror, som
jag sade, då domare äro menniskor såväl som andra och kunna ha
frestelser, att det kan ligga nära till hands.
Deremot, som vi nu hafva, med de legala bevisreglerna hafva
vi något att stödja oss på. Jag kan nu vara viss om att har jag
rätt, skall jag få rätt. Men med fri bevispröfning kan jag, äfven
om jag aldrig så klart bevisar min rätt, ändå icke vara säker pa,
att jag skall få rätt. Och jag har sagt, såsom en föregående talare
yttrade, att jag också tror, att det skulle vara gagneligt för den
unge domaren att hafva bestämda regler att stödja sig på. Ty om
vi tänka oss en ung domare — jag har aktning äfven för de unge
och vill icke tala förklenligt om dem — måste vi finna det natur¬
ligt, att det i många fall är svårt för honom att fälla dorn efter
egen öfvertygelse. Men har han bestämda regler, hvarefter han får
grunda sitt domslut, då kan han ju vara säker.
Jag har på detta sätt velat tillkännagifva min ståndpunkt.
Och jag vill hafva till protokollet antecknadt, att icke jag bidragit
till antagande af denna lag, i fall den nu blir antagen; ty jag anser,
att densamma icke skulle blifva till nytta för närvarande för vårt
fosterland, utan att några garantier blifva gjorda. Derför kan jag
N:o 26.
30
Lördagen deri 8 April, f. m.
Ang. förslag icke och vill jag icke vara med derom, utan yrkar afslag å ut-
idi lag unga- skottets hemställan.
ende bevisning
inför rätta
vi. in.
(Forts.)
Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mine herrar! Här
en gammal lag eller författning på grund af samhällsutvecklingens
och framåtskridandets oemotståndliga kraf beiinnes vara af den
beskaffenhet, att de lagskipande myndigheterna måste i väsentlig
mån stödja sina domslut vid sidan om eller åtminstone med föga
stöd af gällande lag, då torde tiden vara inne, att en sådan lag
ändras, reformeras eller utbytes mot eu mera tidsenlig. En vigtig
grundsats, som torde böra få göra sig gällande, är också den, att de
domslut, som fällas, skola stå i full harmoni med domarens samvete
och vara ett uttryck af den öfvertygelse, som han på grund af
hvad i målet förekommit bibragts. Erfarenheten har dock visat,
att så ingalunda alltid är förhållandet nu. I rättegångsbalken,
17 kap. 29 §, heter det, såsom vi förut hört det citeras i dag, att
»två vittnen äro fullt bevis», och 33 § i samma kapitel lyder: »käranden
åligger sitt käromål lagligen bevisa; eller vare svaranden fri--.»
Det kan naturligtvis icke falla mig in att klandra det sistnämnda
stadgandet; ty jag önskar ingalunda, att vi skulle få en sådan lag,
att någon skulle kunna dömas utan efter laga bevis. Men med
kännedom om hvad som menas med laga bevis enligt nu gällande
lagbestämmelser har jag svårt att frigöra mig frän den tanken,
att en väsentlig skilnad ofta nog kan finnas mellan domarens sam¬
vete och öfvertygelse å ena sidan och domen eller utslaget å den
andra. Då jag sålunda icke är belåten med den lag, som vi för
närvarande hafva, är det helt naturligt, att jag med tillfreds¬
ställelse ser hvarje förslag, som går i rigtning att afhjelpa de an¬
märkta olägenheterna. Att medlet dertill ligger i den fria bevis-
pröfningens princip, derom torde vi alla vara ense. Kollektivt taget
ter sig ock enligt mitt förmenande det nu föreliggande förslaget
ganska fördelaktigt härutinnan. Jag skall icke tillåta mig att
ingå i någon detaljgranskning af detsamma, men jag har för min
del funnit, att de af herr Lilienberg föreslagna ändringarna till
någon del utgöra en förbättring, och om jag sättes i valet att rösta
mellan dessa och utskottets förslag, så kommer jag att rösta för
de förra. Men jag skall taga mig friheten att påpeka en sak, som
utskottet med ganska lätt hand berört och som kan hafva sin för¬
klaring derutinnan, att hvarken nya lagberedningen eller Kongl.
Maj:t ansett nödigt att något derom nämna, jag menar våra nu¬
varande underdomstolars organisation. Utskottet säger på sid. 4
i betänkandet, »»att tillämpningen af ifrågavarande grundsats»» —
nemligen den fria bevispröfningens — »låter sig förena med be¬
varande af vår nuvarande domstolsorganisation, allenast tillämpan.-
det sker med nödig varsamhet och tillbörlig hänsyn tages till öfriga
förhållanden inom vårt rättegångsväsende»). Men då domarens magt
i så hög grad utsträckes, som det föreliggande förslaget angifver,
tror jag, att hans — om jag så får uttrycka mig — suveränitet
inom domstolen i sammanhang dermed något bör inskränkas. Jag
Lördagen den 8 April, f. m
31
>:o 26.
syftar härmed på stadgandet i 23 kap. 2 § rättegångsbalken,
sådant detta lagrum lyder enligt kongl. förordningen af den 18
april 1849. Der heter det bland annat: »varder nämnd från härads¬
höfding skiljaktig; gälle . den mening, som nämnden faller på, och
svare den för dom sin. Aro ej alle i nämnden ense; stånde vid det,
som häradshöfding rättvist pröfvar».
Med all aktning för vår domarecorps och för den bildning, den i
och för sitt embete sig förskaffat, tycker jag dock, att det är nästan
mycket, att häradshöfdingen ensam i många fall skall kunna upp¬
väga nära nog ett helt dussin vanliga menniskor. Jag tror, att
vi med mera trygghet skulle kunna antaga den fria bevispröfningen,
om domarens magt inskränktes i nu af mig antydd rigtning. Jag
föranlåtes att hålla på min mening så mycket mer, som lagstift¬
ningen just nu tenderat att utsträcka åklagaremagten, jag skulle
nästan vilja säga ända derhän, att menniskor skulle kunna dragas
inför rätta såsom parter mot hvarandra utan att de knappast hade
någon aning om, att något brott blifvit begånget. Under sådana
förhållanden tror jag det vore godt, om någon större plats inrymdes
för folkmeningen och det sunda omdömets män, äfven om dessa icke
kunna briljera med akademisk lärdom och juridisk bildning. Så
länge domaren, såsom nu är fallet, har så nära ensam beslutande¬
rätt, kan jag icke gå med på det föreliggande lagförslaget, oaktadt
dess många förtjenster och oaktadt det går i den rätta rigtningen,
då de förutsättningar i vår domstolsorganisation saknas, förutan
hvilka detta i min tanke i och för sig tidsenliga och frisinnade
förslag kan blifva ett kraftigt verktyg i reaktionens tjenst.
På grund af hvad jag sålunda anfört, nödgas jag yrka afslag
å det föreliggande förslaget.
Herr Hahn förklarade sig instämma häruti.
Herr West er: Då åtskilliga af de föregående talarne tyd¬
ligt och klart framhållit innebörden af det föreliggande lag¬
förslaget äfvensom önskvärdheten deraf, att en lagförändring i det
syfte, som nu är i fråga, företages, kan jag inskränka mig till att
bemöta några af de mot lagen framstälda invändningar, hvilka
visserligen förut blifvit besvarade, men likväl torde böra något yt¬
terligare granskas.
Under diskussionen liar det förefallit mig, som om åtskilliga
af kammarens ledamöter skulle antaga, att detta förslag innebure
fullkomligt fri bevispröfning. Men så är ingalunda förhållandet.
Förslaget stadgar visserligen fri bevispröfning, men i en mycket
modererad form, och detta just med afseende på de särskilda, all¬
deles enastående förhållanden, som finnas i vårt land. Lagen bin¬
der domstolen i afseende på eget erkännande, tv det finnes deri
vissa föreskrifter, hvilka formelt sedt i viss mån begränsa det fria
utrymmet för domarens bevispröfning. Den binder domaren genom
föreskrifter angående vissa legala handlingars form. Den binder
ock domstolen i afseende på vittnesbevisningen med hänsyn till jäf.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. to.
(Forts.)
>':o 26.
Lördagen den 8 April, f. m.
32
Ana- försina Uti de lagar, som stadga rigtigt fri bevisprövning, finnas ej jäf,
tM lag «»ff«-utan tillåta de, att parts närmaste höras på ed. Men här hafva,
minför'rMn"Si?lS0m herrarne torde hafva observerat, en mängd jäf bibehållits
m. to. för att hindra hörandet af personer, om hvilkas tillförlitlighet vare
(Forts.) sig i allmänhet eller i ett särskildt förhållande kan finnas tvifvel.
Lagen binder jemväl domstolen i afseende på den af lagutskottet
föreslagna värjemålseden. Sålunda få vi icke föreställa oss, att
detta förslag innebär den fria bevispröfningen. utan endast en mo¬
difierad form deraf.
Af alla talare utom två, till hvilka jag sedermera skall komma,
är medgifvet, att de i 1734 års lag stadgade, ännu gällande bevis¬
regler äro af sådan beskaffenhet, att de icke alltid kunna tillämpas,
samt att de af domstolarne genom praxis, som allmänt erkänts
rigtig, i många fall icke heller tillämpas. Är det nu så, att med
bifall af det allmänna rättsmedvetandet en lag icke kan tillämpas,
utan domstolarne gå på sidan om den, då kan med skäl frågas:
bör en sådan lag bibehållas, och bör, såsom förut här är sagdt,
man ställa så till, att lagskipningen går i strid emot eller åtmin¬
stone vid sidan om lagen? Efter min uppfattning bör härå svaras ett
bestämdt nej. Lagar, som icke kunna tillämpas och för ty icke efter-
lefvas. böra upphäfvas, på det att icke vördnaden för lag må spillas.
Såvidt jag förstått, vill allmänna meningen i kammaren, att
någon förändring i detta afseende bör ske, men man har tvekat
om, huruvida denna förändring borde vidtagas i så vidsträckt grad
som nu blifvit ifrågasatt. Och hafva häremot egentligen anförts två
hufvudskäl. Det ena, att våra underrätter, enkannerligen på lan¬
det, sådana de nu äro sammansatta, icke skulle kunna utan fara
för rättssäkerheten anförtros fri bevispröfning. Jag har förut
nämnt, att afvikelser från bevisreglerna i 1734 års lag hafva före¬
kommit under ett par mansåldrar, ocli man Irar icke sett eller hört
talas om några olägenheter deraf. Man liar heller icke hört från
allmänhetens sida några klagomål deremot, eller att rättstillståndet
skulle hafva lidit derigenom. Då så är förhållandet, kan jag icke
finna någon synnerlig fara uti att företaga de ifrågavarande än¬
dringarna, i synnerhet i förening med de bestämmelser, som lag¬
förslaget innehåller uti 2:a punkten af l:a §, der det säges: »i do¬
men skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå rätten grundar
sin öfvertygelse». Genom denna bestämmelse föreskrifves, att dom¬
stolen icke får fästa sig vid sin subjektiva uppfattning, utan att
den måste för sitt domslut hafva objektiva grunder, så att hvarje
menniska, som läser domen, kan se på hvilka skäl domstolen kom¬
mit till sitt beslut. Och, mine herrar, för att komma till öfver¬
tygelse om, huruvida ett förhållande är bevisadt eller icke, behöf-
ves icke i egentlig mening någon juridisk kunskap, utan endast
och allenast ett sund! förstånd, och dess bättre äro våra nämnder
så sammansatta, att man icke behöfver befara, att sund omdömes¬
förmåga hos domstolarne fattas. Jag vill icke härmed hafva sagt,
att icke misstag kart ega rum, ty ingen är fullkomlig här i verl-
den. Men skulle ett sådant misstag ske, ligger ju dock icke af-
Lördagen den 8 April, f. in.
33
-N:o 26.
görandet i underdomstolens hand, utan i öfverdomstolens, och man
skulle således kunna få rättelse på samma sätt som nu. Äfven nu
se vi, att domstolarne hafva olika åsigter i hevisningsfrågor, och
det har icke anförts och kan ej heller anföras antagligt skäl för
att sådant genom lagförslagets antagande skall oftare ske. Dess¬
utom står uti lagen, att domstolarne skola döma efter noggrant
öfvervägande af allt hvad i målet förekommit. Om man, hvad icke
kan synas oberättigadt, antager, att domstolarne lyda denna lag,
ligger endast i detta stadgande en trygghet för, att domstolarne
skola döma på grund af hvad som förekommit och icke efter sin
subjektiva öfvertygelse.
Det andra skälet, som anförts, är att förslagets antagande kan
vara farligt, då så många unge 'män förordnas till ordförande i
underdomstolarne. Dervid vill jag först erinra, att, hurudana lagar
man än skrifver och huruledes man än anordnar våra underrätter,
det alltid kommer att inträffa, att unge män sitta som domare;
ty någon gång måste vara den förste. Men dessa unge män äro,
som här förut framhållits, nästan varsammare i att hålla strängt
på bevisningen än de äldre domarne; ty de veta, att misstag der¬
utinnan bedömas strängt af öfverrätterna och kunna lägga hinder
i vägen för deras framtid. Häruti ha vi således ett kraftigt ver¬
kande värn mot godtycke eller ouppmärksamhet. Kommer så här¬
till, att vi ha sekelgamla traditioner om de nuvarande bevisnings-
reglerna, hvarigenom i svenska allmänheten och hos vårt lands
domarecorps inprentat sig den uppfattning, att det skall vara full
bevisning eller att man skall vara fullt öfvertygad om eu persons
brottslighet, innan man fäller. Denna princip är så fäst rotad, att.
den kommer att sitta qvar generationer igenom, och underdomaren
kommer derför sannolikt att fordra mera bevisning, än hvad öfver-
domaren anser nödig för fällande; så att det icke heller i detta
afseende finnes någon fara för, att det skulle blifva godtycke.
Dessutom ha såsom skäl för att förkasta lagförslaget fram¬
hållits de stadganden, som deri förekomma i afseende å editions-
pligten. Hittills ha vi, kan jag säga, ingen lag, som reglerar
editionspligten. Vi ha icke möjlighet att med lagen i hand få fram
handlingar, som äro af den beskaffenhet, att det är upprörande, att
part icke kan tvingas att framlemna dem. Vådan häraf skulle
lag kunna visa med exempel, men jag vill icke trötta herrarne.
Det är således af allra största vigt och betydelse, att vi få lag¬
bestämmelser om editionspligt, sä att domstolarne veta hvad de
skola rätta sig efter. Och anser Riksdagen de nu föreslagna stad-
gandena härom för hårda eller af beskaffenhet, att de kunna komma
att allt för mycket ingripa på den enskildes rätt, står det ju
Riksdagen fritt att uttala sig i denna rigtning, och stadgandena
kunna ändras. Men huru man än vill se denna sak, kan jag ej
förstå eller medgifva, att deraf må härledas giltigt skäl för att af¬
stå lagen i dess helhet.
Det har sagts, att man icke borde antaga detta lagförslag,
utan att man visserligen borde taga bort nu befintliga lagstadgan-
Avdra Kamma revs Prof. 1893. K:o 23.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. m.
(Forts,)
N:o 2tt.
34
Lördagen den 8 April, f. in.
A"y- forslas den om hel och half bevisning, men endast göra en jemkning i be-
enrfe v*sre^erna'. ^an skulle således förkasta detta förslag för att få
inför råtta annat, innefattande bevisregler med mer eller mindre kraft.
m. m. Men jag må bekänna, att jag icke förstår, huru »jemkning» skall
(Forts.) kunna ske, om man tager bort den aritmetiska siffran hel och half
bevisning, såvidt man icke skulle införa ännu större bråktal. Hvad
dermed skulle vinnas vet jag ej, men ej blefve det större säkerhet
och enhet i rättskipningen. Det finnes icke mer än två alterna¬
tiv: antingen att bestämdt fastställa, att den bevisningen medför
den beviskraften eller också att lemna åt domstolen att öfverväga
allt, som. i målet förekommit, och afgöra, om det eller det skall
anses bevisadt eller icke.
Man har åberopat yttranden af ett par ledamöter i högsta
domstolen såsom ett fullt skäl för att kassera lagen. Det är vis¬
serligen sant, att en ledamot i högsta domstolen, med hvilken en
annan instämt, uttalat åtskilliga betänkligheter mot antagandet af
lagen med nuvarande organisation af våra underdomstol ar. Men
dessa betänkligheter torde förlora största delen af sin betydelse,
om man ger akt på några yttranden af samma justitieråd. Han
säger nemligen, att det icke vore så farligt att antaga den fria
bevispröfningen, om vi hade jury. Tro herrarne, att en jury, som
uttalar sitt »bevist» eller »icke bevista, utan att angifva det ringaste
skäl, inger större säkerhet för att få saken rigtigt pröfvad än nu¬
varande underdomstolar, de der ju skola gifva skäl, hvarför de anse
vissa förhållanden såsom bevisade eller icke bevisade? Jag tror
det icke. Således, då denna ledamot ansett fri bevispröfning kunna
införas, om vi hade jury, synes mig hans tvekan att införa den
med nuvarande domstolsorganisation icke vara af stor vigt; och
ännu mer styrkes jag deri af ett annat hans yttrande, nemligen:
»Det lider väl ej något tvifvel att, äfven om sådan fri bevispröf¬
ning förslaget innebär skulle, med bibehållande af nuvarande dom-
stolsorganisation, i lagstiftningen införas, vår upplysta och sam¬
vetsgranna domarecorps i regeln kommer att. fortfarande såsom hit¬
tills, på ett tillfredsställande sätt handhafva lagskipningen i det
rättas intresse. Lika stora brister, som förslaget efter mitt för¬
menande i detta hänseende innehåller, hafva genom den svenske
domarens förståndiga lagtillämpning ntjemnats. Detta innebär,
såvidt jag kan förstå, ett uttalande, att han icke finner det vara
alls farligt att nu införa fri bevispröfning. Han tilltror våra un-
- derdomstolar förmåga att på tillfredsställande sätt skipa rätt äfven
med den fria bevispröfningen. Och, mine herrar, så är det verk¬
ligen; ty domstolarne ha mycket, mycket svårare fall att afgöra
än bevisningsfrågor. Ett faktum är, att i de allra flesta fall är
frågan: bevist eller icke bevist? så klar, att man icke behöfver myc¬
ket tveka om den. Det är i sällsynta fall, då det hänger så på
ett hål', att man får väga med guldvigt. Men deremot fins det
andra saker i var lagskipning, som äro mycket svårare för dom¬
stolarne att afgöra, t. ex. tolkning af ett testamente, tolkning af
ett kontrakt och en mängd sådana fall samt bestämmande af straff
Lördagen deu 8 April, f. m.
35 N:o 20»
inom gällande strafflatitud. Då man icke hört någon klagan öfver
underdomstolarnes sätt att gå till väga härutinnan, behöfver man
sannerligen icke heller anse någon fara förenad med att anförtro
denna lag i våra domstolars händer.
Ett par talare ha verkligen tydligt och klart uttalat, att de
icke vilja antaga denna lag derför, att de nu gällande bevisreglerna
i 1734 års lag äro så goda och nyttiga, att de böra bibehållas. De
stå ensamma om detta skål, och jag antager, att kammaren icke
kommer att acceptera detsamma och att det icke råder någon tve¬
kan hos kammaren derom, att dessa bevisregler såsom föråldrade
och icke tillämpliga böra ändras. Men om kammaren skulle afslå
förslaget på den grund, att den vill bibehålla 1734 års lags bevis-
ningsregler, är det att befara ganska svåra konsekvenser. Jag vill
icke tro, att domstolarne deraf skulle förmås att gå ifrån den
sekelgamla praxis, som de nu följa, nemligen att gå på sidan om
gällande lag. Men man må icke förundra sig, om domare, sedan
Riksdagen uttalat detta, anse sig böra hålla fast vid 1734 års lag.
Och om domstolarne skulle strängt tillämpa nu gällande bevis¬
regler i endast några månader, så befarar jag — ja, jag kan säga,
jag är viss på — att det då skulle blifva en allmän bestörtning
inom landet.
Man har jemväl yrkat afslag å lagförslaget derför, att all¬
männa opinionen icke uttalat sig för det, och att Riksdagen icke
gjort någon hemställan derom. Detta är nu, som vi redan hafva
hört, icke rigtigt, ty Riksdagen har åtminstone indirekt gjort hem¬
ställan i saken i sammanhang med frågan om nya lagberedningen.
Men äfven om detta icke varit fallet, förundrar det mig att höra
ett sådant skäl uppgifvas. Många gånger har man klandrat rege¬
ringen för att den icke tagit något initiativ, icke kommit med
några förslag till lagar. Men om nu regeringen lägger fram ett
lagförslag, som den finner vara nödigt till följd af allmän domstols-
praxis, som af allmänna rättsmedvetandet erkännes vara rigtig —
om, säger jag, regeringen lägger fram ett sådant förslag, förefaller
det besynnerligt, att man i Riksdagen kommer och säger: hvad
skulle regeringen göra det för, då icke Riksdagen begärt det? Med
sådan uppfattning har man åtminstone ej rätt att klandra rege¬
ringen för bristande initiativ.
Det kunde visserligen vara mycket mer att säga, men då de
anmärkningar, som i öfrigt gjorts, hafva rigtats mot särskilda
paragrafer, och då det gifves tillfälle att besvara dessa anmärk¬
ningar, då de olika paragraferna komma under kammarens öfver¬
läggning, såvidt de komma dit, vill jag nu icke upptaga tiden med
besvarande af dessa anmärkningar, utan, herr talman, yrkar bifall
till den nu föredragna paragrafen.
Herr Petersson i Boestad: Herr talman, inine herrar! .lag
kan icke vara med om att antaga föreliggande lagförslag om be¬
visning inför rätta, ty jag tror, att det vore att lägga allt för
mycken magt i domarnes händer, i synnerhet de unge notariers,
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. m.
(Forts.)
N:o 26.
36
Lördagen den 8 April, f. m.
Ang. förslag* hvilka, såsom ofta sker, förordnas att förvalta domareembete. J ag
till lag angå- menar att icke höra utan med största varsamhet omändra våra
inför rätta gam^a lagar. Den ina bevisprofmngens utförande skulle i vissa
m. m. iall kunna gifva allmänheten den uppfattning, att eden har mindre
(Forts.) vigt och betydelse.
Jag yrkar afslag å såväl Kongl. Maj:ts proposition som ut¬
skottets hemställan.
Herr Edelstam: I motsats till den siste talaren skall jag be
att få yrka bifall till lagutskottets föreliggande förslag åtminstone
i hufvudsakliga delar. Om det sedermera skulle blifva någon för¬
ändring i en och annan paragraf, har jag ingenting deremot. Jag
ber att få fästa de herrars uppmärksamhet, som talat mot förslaget
och sagt att följden af den fria bevispröfningen skulle blifva den,
att domstolar^ och i synnerhet underrätterna icke skulle komma
att fästa sig vid vittnen och kontrakt och dylikt, derpå att äfven
i den fria bevispröfningen ingår, att man skall fästa afseende vid
hvad vittnen säga och handlingar innehålla. Det är alldeles icke
meningen, att domaren skall få handla efter godtycke och döma
efter sitt subjektiva godtycke. Tvärt om står det T lagen, att do¬
men skall stödja sig på objektiva skäl och grunder, och dessa skola
klart och tydligt angifvas i domen lika väl i framtiden som hit¬
tills. Jag är också fullt viss på att så kommer att blifva för¬
hållandet.
Herr talman, jag skall icke upptaga tiden längre, jag skall
blott yrka bifall till utskottets förslag.
Herr John Olsson från Stockholm: Jag ber endast att i
korthet få tillkännagifva, att jag kommer att rösta för afslag på
föreliggande betänkande.
Jag gör det hufvudsakligen af det skäl, att jag tror det vara
ytterst farligt att lägga i en enda persons hand en så oerhörd
magt, som man här föreslagit. Förutsättningen för Riksdagens
bifall till den reform i rättegångsväsendet, som innebäres i nu
föreliggande förslag, bör väl åtminstone bland annat vara den, att
eu mera betryggande organisation af särskildt våra landtdomstolar
dessförinnan kommer till stånd.
Huru äro nemligen dessa domstolar nu organiserade? Jo, i
regeln .så, att det är en enda person, som så godt som ensam har
i sin magt att afgöra de vigtigaste rättstvister; ja, en enda person
afdömer till och med de gröfsta brottmål. Näniden har, med dess
nuvarande befogenhet, faktiskt så godt som intet inflytande på
frågornas bedömande och afgörande. Ofta är det till och med en
helt ung man, nyss kommen från universitetet och saknande all
praktisk erfarenhet, som ensam har att afdöma målen. Under så¬
dana förhållanden är det ju otänkbart, att, om också domaren är
aldrig så samvetsgrann, han alltid skall kunna döma utan att begå
fel eller orättvisor.
Lördagen den 8 April, f. in.
37
N:o 20.
Då jag dertill lägger, att det ansvar, som en domare i vårt förslag
land är underkastad för fel, som lian begär, eller för orättvisor,
som lian utöfvar, är så försvinnande obetydligt, att det icke i och injör rätt(,
för sig kan utgöra tillräckligt korrektiv mot magtmissbruk, tror m. m.
jag för min del, att det vore ytterst farligt att än ytterligare ut- (Forts.)
vidga dessa domares magt. IVtin ståndpunkt är således, att förut¬
sättningen för antagandet af ett förslag sådant som detta är en
fullständig omorganisation af våra domstolar, särskild! på lands¬
bygden och i småstäderna.
Jag känner för öfrigt icke något annat civiliseradt land, der
man vågat lägga i en enda persons magt att efter eget godtfinnande
afgöra så vigtiga saker, som här äro i fråga; utan i utlandet har
man i brottmål antingen jury eller ock flermansdomstolar, åtminstone
i svårare brottmål. Förrän man äfven i vårt land inför någon
motsvarande anordning, antingen jurysystemet eller en utvidgad
befogenhet för nämnden, så att den far ett verkligt inflytande på
frågornas afgörande, förr kan jag för min de! icke biträda ett be¬
slut om införande af principen om den fria bevispröfningen. Jag
yrkar på dessa skäl afslag på den nu föredragna första punkten
och på hela lagförslaget.
Herr vice talmannen Danielson: Då denna fråga onekligen är
ytterst grannlaga och af synnerligen stor vigt för vår lagstiftning
och våra eganderättsförhållanden och mycket sådant, som samhället
bör kunna stödja sig på, ber jag att också fä säga några ord.
Jag uppskattar det stora arbete och den möda, som nedlagts på
ordnandet af denna fråga såväl i Kongl. Maj:ts som i utskottets
förslag, men jag kan ändå icke vara belåten med föreliggande
första paragraf. Jag tror också, i likhet med hvad redan sagts,
att man lägger för stor magt i domarens hand. Att han skall
kunna efter sin öfvertygelse döma i saker, kan nog i och för sig
vara rigtigt. men man kan icke gerna förgäta, att vi litet hvar
hellre vilja ha en bestämd lag och en lag gifven så tydlig, att vi
kunna veta, när vi åstadkomma laga bevisning. Det är ur den
synpunkten jag tror att vi böra något besinna oss, innan vi an¬
taga föreliggande förslag. Jag föreställer mig, att detta förslag,
om det blefve genomföra!. skulle komma att rubba betydligt af
de rättsförhållanden, vid Indika vi hittills äro vana och som vi
väl känna till. Jag tänker mig nemligen, att om jag komme att
uppgöra med någon af herrarne en handling och vi tillkallade de
allra oförvitligaste och bästa personer till vittnen och det sedan
blefve rättegång, så kunde, äfven om dessa båda personel’ sam¬
stämmande intygade, att sä tillgått, som handlingen innefattar och
endera af oss som part ginge ed derpå, likväl domaren döma efter
sin öfvertygelse, om denna öfvertygelse grundade sig på något
annat än hvad dessa personer ådagalagt. Detta är något, som jag
tror vi böra noga öfverväga, innan vi antaga lagen.
Jag tycker också, att man borde ha den mening förvarad i
lagen, att, liksom lagen afser att bibehålla stadgandet om vitsord
N:o 26.
3M
Lördagen den <S April, f. in
Mg. förslag i testamentsmal och afhandlingar rörande fast egendom, samma
indebeviminr ^stadgande borde förefinnas i öfriga civila mål. Det har visser-
wfor råtta ligen sagts, att den förstärkta lagberedningen i principbetänkandet
m. m. tillstyrkt, att den fria bevispröfningen borde beaktas och komma
(Forts.) till stånd, men jag vill erinra mig, att det afsåg, endast i sin hel¬
het sa genomfördt i brottmål, ocli det är helt annat än hvad som
rör civila saker. Jag vill också erinra om, att då var det fråga
om en fullständig omarbetning af hela var rättegångsbalk och om
en ny rättegångsordning. Då förelåg äfven fråga om, att vi skulle
få målens behandling vid underrätt på ett helt annat sätt. Man
hade nemligen tillstyrkt införandet af aktbildning. I hvarje mal
skulle bildas akter, der parterna finge skriftligen anföra hvad de
hade att andraga i målet, och der parterna finge bemöta hvarandras
påståenden, men allt skriftligt. Då vore det klart, att der förelåge
parternas uttalanden, direkt uppsatta, justerade och öfvervägda af
farterna, så att man icke i sin helhet vore beroende af om proto-
ollet vore rätt fördt. Enligt detta förslag åter kommer domen
helt och hållet att blifva beroende på att skälen blifva rätt upp¬
tagna i protokollet, dä det är protokollet som eger vitsord. Vi
få icke förgäta den omständigheten, ty det är eu svaghet, då man
ej nu kan ha den trygghet, att man får alla sina yrkanden och
alla de omständigheter, som tala för saken, rigtigt och rätt upp¬
fattade i protokollet. Aro de ej det, kommer det att inverka pa
domslutet såväl i underrätt som öfverrätt.
Vore det derför ett sådant förhållande, att man hade fått en
fullständig omarbetning af hela vår rättegångsordning och fått
denna aktbildning och fatt underdomstolarne ordnade på annat
sätt, så att mera trygghet kunde vinnas, skulle jag möjligen kunnat
vara med om saken. Men mig synes, att man icke gerna kan an¬
taga detta förslag, ty det rubbar eganderätten öfver allt i landet
så betänkligt, då ingen af de fredlige, ärlige och redbare medborgare
kan säga, dä han upprättar en handling, om han gör det enligt
bestämd lag, utan det beror på domarens öfvertygelse. Det är en
vansklig sak, och man bör akta sig för att stifta lagar så, att,
som jag nämnde, de redlige, redbare och ärlige medborgarne icke
veta hvad de skola göra. För de oredlige, för dem, som vilja
vränga, för dem har man strafflagen. Men hvarför skall man
underlåta att bibehålla sådana bestämmelser, som den redlige och
ärlige medborgaren kan trygga sig till, när en laglig handling
skall upprättas. Jag tror också, att om ifrågavarande förslag nu
skulle fålla, det icke faller för lång tid, utan att det kan mycket
lätt omskrifvas i sådant syfte, att man vet, hvilket mått af bevis
är laga bevis i vissa civila ärenden, liksom man nu velat bibehålla
bevis vid testamente och köp af fast egendom. Hvarför skulle
man icke likaså kunna intaga i lagen, att två ojäfviga personers
samstämmande intyg vore laga bevis? Jag tror, att ett afböjande
af förslaget nu icke kan verka synnerlig tidsutdrägt, utan att
förslaget kan snart återkomma i ett förbättradt skick, ty vi äro
ense om, att det innebär väsentliga förbättringar i ett och annat,
Iiönlagcn den 8 April, f. in. 89 X.O 26#
och särskild!: tror jag det vara förhållandet hvad kapitlet om syn Ang. förslag
beträffar. Den omständighet, som jag anser vara en hufvudsaklig
anledning att afböja förslaget för närvarande och söka få ett injtir rätta
bättre, är nödvändigheten att bibehålla den som betryggande erkända m. m.
uppfattningen af hvad som är laga bevis, då jag vill göra en laga (Forts.)
handling. Jag anser det betänkligt att släppa detta och låta
domaren i hvarje mål som regel döma efter sin öfvertygelse. Jag
föreställer mig, att en person har gjort upp sin handling fullt
ordentligt och är ingen processmakare, utan en lugn och stilla
medborgare. Han kommer till rätten, motparten kan visserligen
icke jäfva vittnena, men han sjelf eller ett fyndigt biträde söker
trassla in saken, och den andra kanske icke förstår att framhålla
sin rätt. Det är derför, synes mig, icke skäl att taga detta nya
opröfvade utan att låta något af det gamla goda följa med. Jag
tror ej, att de ha rätt, som påstå, att om vi nu afstå denna lag,
derigenom allt arbete på en förbättrad lagstiftning inom detta
område skulle aflägsna^ och afsomna. Det är icke min tanke, utan
jag tror, att, när vi få öfvertänka lagen och få eu rättelse i sådant
syfte, som jag förut nämnt, Riksdagen då skall vara villig att gå
med på eu verklig förbättring. Men det gäller att vara varsam
och försigtig och icke rubba de gamla grunder, som finnas i nu
gällande lag och som jag tror vårt lands allmoge sätter så stort
värde på. Jag vill icke uttala något klander mot vår domarecorps,
men jag har haft dessa betänkligheter, som jag icke kunnat undan¬
hålla, och som göra, att jag för närvarande måste yrka afslag på
föreliggande förslag af lagutskottet som på Kongl. Maj:ts pro¬
position.
Med herr vice talmannen förenade sig herrar Ericsson i Norr¬
by, Sjöberg, Bexell, Eliasson i Oktorp, Persson i Heljebol, Olsson
i Kyrkebol, Nilsson i Vrängebol. Näslund, Domcij och Wallmarl; i
Selånger.
Herr Peterson i Hasselstad: Herr talman, mine herrar!
Det bör icke förundra, om den, hvilken, såsom förhållandet är med
mig, icke är jurist, vid genomläsningen af ett sådant förslag som
detta kan befinna sig tveksam, om det bör antagas eller icke.
Men nu, sedan jag dels från statsrådsbänken, dels från ett par
andra framstående talare hört eu förklaring öfver de delar af lagen.
om hvilka jag var tveksam, har jag ingen tvekan om att denna
lag innebär betydliga framsteg mot hvad som nu gäller i mot¬
svarande fall. Flere af dem som yttrat sig hafva gjort den an¬
märkning, att den fria bevispröfningen skulle vara farlig. Men
jag tror icke, att den är det i alla fall. Huruvida den kan vara
det i några fall, derom vill jag icke yttra mig. Men i brottmål
kan den vara af stort gagn, aå brottslingen icke gerna tager med
sig vittnen, utan söker begå brottet sa obemärkt som möjligt,
t. ex. då det är fråga om mordbrand. I detta hänseende kali
jag omtala ett exempel på ett mordbrandsmål, hvilket många af
N:o 2tt.
40
l-ördagcn den 8 April, f. in.
Ang fotlag herrarne kanske i fjol sago omnämndt i tidningarna, då det genom¬
se “bevaring gl<fk hela tidningspressen. Detta mordbrandsmål afsåg en rigtig
inför rätta yrkesm ordbrännare oeli hade fortgått i flera år. Man hade reda
m. m. på, att karlen sysslade med en sådan ruskig handtering. Men han
(Forts.) var oåtkomlig. Till slut kom man likväl åt honom inom en annan
provins. Då han der stäldes för rätta, fann han nemligen för godt
att erkänna, att han handskats något ovarsamt med en svafvel¬
sticka och hlef dömd för mordbranden der, men för alla sina andra
mordbrandsgerningar gick han fri, oaktadt så bindande omständig¬
heter mot honom förelågo, att man tyckte det vara mycket be¬
synnerligt, att han icke kunde fällas. I sådant fall vore ju ut¬
märkt att hafva fri bevispröfning, så att den, som verkligen visas
vara brottslig, fälles och icke far ga fri.
Jag känner till ett annat mordbrandsmål. Mot gerningsmannen
der förekom så mycken bevisning, att han vid häradsrätten ansågs
kunna i enlighet med lagen fällas, men mordbrännaren besvärade
sig i hofrätten, och hofrätten fann icke full laga bevisning mot
honom föreligga, trots häradsrätten ansett det, så att han gick fri.
För ett sådant fall skulle ifrågavarande paragrafs stadgande
vara af betydlig nytta, då man derigenom kunde få en ogernings¬
man fast något förr än nu sker.
Beträffande vice talmannens anförande och hans anmärkningar
mot att i lagen gifva för mycken magt åt domaren m. m., så äro
dessa anmärkningar redan i förväg besvarade af herr Restadius,
och en del af hans anmärkningar hörde icke till frågan.
Med anledning af hvad jag sålunda anfört, yrkar jag bifall
till lagutskottets hemställan i denna del.
Herr Lundberg: Visserligen anser jag ändringar af rätte¬
gångsbalkens 17 kap. om laga bevis vara af behofvet påkallade,
men med afseende å hvad enligt högsta domstolens protokoll den
2 maj 1892 af justitierådet Skärm mot ifrågavarande lagförslag
anförts, kan jag för min del icke godkänna nu föredragna första
paragraf af lagutskottets föreliggande förslag och således icke in¬
stämma med dem, som yrkat bifall till utskottet hemställan der¬
utinnan.
Grefve Hamilton: Det var med mycken förvåning jag åhörde
herr vice talmannens anförande. Han meddelade åtskilliga upp¬
lysningar om hvad den förstärkta lagberedningen föreslagit; och
dertill var han ju närmast, ty han var sjelf ledamot af denna lag¬
beredning. och borde sålunda bättre än någon annan veta hvad der
förekommit. Så mycket märkligare var det, att de uppgifter han
lemnade voro fullständigt felaktiga. Så uppgaf han, att den för¬
stärkta lagberedningen förklarat sig för fri bevispröfning, men endast
i brottmål, icke tvistemål. Men i en handling, som hem vice tal¬
mannen sjelf underskrifvit, och som jag håller här i min hand,
t orörd år förstärkta lagberedningen fri bevispröfning såväl i tviste¬
mål som i brottmål. Herr vice talmannen uppgaf vidare, att för-
Lördagen den 8 April, f. in.
41
N:o 26.
stärkta lagberedningen endast gjort denna framställning under för- Ang. förslag*
afsättning af en genomgående omorganisation af vårt domstols-t,u la.9
väsende och särskilt af underrätterna. Nej, så är icke heller^in/ör^rätta9
förhållandet. I samma handling, under hvilken herr vice talmannen m. m.
tecknat sitt namn, står att läsa, att lagberedningen ansett gällande (Forts.)
bestämmelser härutinnan höra bibehållas.
Herr vice talmannen har sålunda uppenbarligen alldeles för¬
gätit de förhandlingar och beslut, som förekommo hos förstärkta
lagberedningen; och endast detta kan för hända i någon mån för¬
klara hans märkvärdiga påstående att han är anhängare af fri
bevispröfning under vilkor af bibehållande af stadgandet att två
sammanstämmande vittnen utgöra fullt bevis. Med andra ord: herr
vice talmannen är för fri bevispröfning, under vilkor att de legala
bevisreglerna bibehållas.
Hvad herr vice talmannen anförde för att uppvisa faran af den
föreslagna ändringen syntes mig äfven ytterst egendomligt. Han
yttrade, att om första paragrafen antoges, så skulle man icke
längre veta, hvad man hade att hålla sig till, då man skulle upp¬
sätta eu laglig handling. Om man än toge två ojäfviga och väl¬
kända män att styrka en rättshandling, skulle dock domaren på
grund af första paragrafens bestämmelse kunna kassera denna
handling. Huru skulle sådant vara möjligt 1 Hvarför skulle en
domare förkasta en handling, som bevittnats af två ojäfvige män,
emot livilka ingen anmärkning framstälts. Han kan väl icke för¬
kasta den endast på grund af en nyck. Gör han det, blir han
utsatt för åtal, likasom nu. Är det det deremot så, att anmärk¬
ningar göras mot vittnenas trovärdighet, då måste motparten be¬
visa sina påståenden derom, och kan han det, anser väl icke herr
vice talmannen, att dessa vittnen likväl böra tagas för goda?
Jag tror derför, att herr vice talmannens betänkligheter mot
det föreliggande lagförslaget uteslutande bero på missuppfattning
af hela det ämne, hvarom här är fråga.
En ärad kamrat på stockholmsbänken har senast upprepat en
invändning mot förslaget, som här förekommit i liera olika anfö¬
randen och som utan tvifvel är ganska beaktansvärd. Han förmenade,
att man icke borde på detta sätt lossa på den legala bevisnings-
teoriens band, förrän fullständig omorganisation af våra domstolar
skett och man gifvit dem en mer betryggande form än de nu hafva,
så att det icke öfverlemnas åt en enda person att afgöra hvad som
är bevisadt eller icke. Ja, skulle vi verkligen på grund häraf
vara tvungna att uppskjuta att låta lagstiftningen följa med, der
praxis sett sig nödsakad att gå fram, skulle vi, för att kunna an¬
taga detta lagförslag, nödgas invänta den reformering af våra
domstolar, som torde föresväfva min ärade kamrat, då fruktar jag,
att för den nu lefvande generationen det icke är värdt att på detta
område tänka på någon ändring. Men jag kan icke finna, att här
finnes fog för dylika betänkligheter. Just den omständigheten,
att det allmänna rättsmedvetandet tvungit våra domare att vid
sidan af den skrifta lagen tillämpa den fria bevispröfningen, visar
>':o 26.
42
Lördagen den 8 April, f. in.
Ang. förslag^ att det icke är någon fara att, äfven med bibehållande af den nn-
tM lajj an9å~ varande domstolsorganisationen, flytta fram lagstiftningen så långt
eninför ”rätta*som praxis hunnit, och hvaröfver aldrig klagomål försports. Jag
' m. m. vet väl, att man sökt göra gällande, att våra domare ännu i all-
(Forts.) mänhet anse sig bundna af de legala bevisreglerna, och att detta
förslag derför skulle innebära en stor förändring. Jag vågar dock
bestämdt bestrida detta och är alldeles viss på, att om ett för¬
kastande af detta lagförslag skulle af våra domare tolkas såsom
en förpligtelse att strängt tillämpa bevisreglerna i 1734 års lag.
så skulle icke ett hälft år förflyta, förr än det skarpaste miss¬
nöje häröfver skulle uppstå i landet.
Min ärade kamrat hänvisade till utlandets exempel. Det är
mycket sant, i allmänhet har der denna reform genomförts i sam¬
manhang med omorganisation af domstolarne, men att märka är
dock, att i England, Frankrike och Tyskland afgöras af enmans-
domstolar med fri bevispröfning det ojemförligt största antal mål.
Man säger, det är bagatellmål. Ja, det är ett talesätt. Man kallar
målen bagatellmål, när värdet af det, hvarom tvistas, icke går
öfver ett visst lägre belopp, exempelvis fem eller sexhundra kronor.
Men månne det icke i sådana fall ofta är lika svårt att bedöma
bevisningen, månne icke målen kunna vara lika invecklade och för
målsegarne lika vigtiga? Jo, utan tvifvel. Man kan sålunda med
afseende å principen icke hemta någon erfarenhet från utlandet
emot förslaget.
En ärad talare, representanten för Oskarshamn och Yexiö,
har drägt på tal en fråga, som här man och man emellan lifligt
diskuterats. Jag menar frågan om ed it länspligt en eller förpligtelse!!
för enskilde att i vissa fall under rättegång inför domstol förete
privata skriftliga urkunder. Af enskilda samtal med åtskilliga af
kammarens ledamöter har jag fått det intryck, att knappast några
bestämmelser i det föreliggande förslaget mottagits med så mycken
ovilja som de, hvilka angå denna editionspligt, hvilken man anser
komma att i domarens hand lägga ett magtmedel, som han lätt
kunde förledas att missbruka. Ja, jag vill visst icke uttala något
klander mot dem. som på sådana grunder hysa betänkligheter mot
dessa bestämmelser eller mot förslaget i öfrigt. Tvärt om, anser
jag fullt i sin ordning, att särskildt denna kammare iakttager den
allra största försigtighet, för att icke säga misstro, så snart det
gäller ett förslag, som innebär möjlighet af eller har blott sken
af att kunna medföra magtmissbruk från embetsmännens sida.
Men man måste vara försigtig äfven med försigtighet^!, så att, da
man vill skydda oskulden och rättrådigheten mot Övergrepp, man
icke i stället skyddar orättrådigheten och illslugheten mot tvånget
att till sin nackdel blotta sanningen. Jag fruktar att här före¬
ligger ett fall, då man är på väg att göra något dylikt.
I 1734 års lag finnes, såsom bekant, icke några stadganden om
editionspligt. Icke heller i lagstiftningen för öfrigt förekomma
dylika stadganden, med undantag för förordningen angående handels-
böcker. Men enligt denna författning finnes eu mycket sträng
Lördagen den 8 April. f. in
4;',
Xso 26.
editionspligt i en viss art af tvister, nemligen tvister köpmän Ang. förslag
emellan. Detta är något att tänka på för dem, som frukta edi-tM laj> an?å~
tionspligten, att en talrik klass medborgare, utan att klaga, under '"inför ^ätta*
lång tid varit underkastad eu sådan editionspligt, just med af-
seende å de handlingar, hvilka de ganska ofta mest ogerna publikt Forts.)
framlägga, eller deras handelsböeker.
I vår lagstiftning i öfrig! förekommer, som sagdt, icke någon
uttryckligen stadgad editionspligt. Denna brist i vår lagstiftning,
ty en brist är det, har länge varit känbar och under olika tider
mynnat ut i mycket skiljaktiga teorier och olika praxis. Såväl
de äldre lagkommissioner, som käft om hand förbättrandet af vår
rättegångsordning, som nya lagberedningen ha derför ansett det
vara oundgängligen nödvändigt att i vår lagstiftning införa några
särskilda normer för dessa fall, och att dessa normer icke kunna
bestå i ett stadgande om, att någon editionspligt icke finnes, är
alldeles gifvet och har icke heller af någon menniska påståtts.
Frågan blir då, hur vidsträckt skall den vara? Den ärade repre¬
sentanten för Oskarshamn och Vexiö har citerat tvenne ledamöter
af högsta domstolen, hvilka i allmänhet stält sig mycket fiendtligt
mot detta förslag. De anse, såsom han också framhöll, att edi¬
tionspligt förefinnes, då den ena parten har civilrättsliga anspråk
att utfå ett aktstycke af den andra parten. Det är val också all¬
deles gifvet. Men detta kan icke mynna ut deri, att i lagen om
bevisning icke skola finnas några föreskrifter om att sådana hand¬
lingar skola företes, tv om endast allmänna lagens föreskrifter
göras gällande, blir det nödvändigt för den, som till sitt fredande
eller för att styrka sin rätt behöfver kalla fram en sådan hand¬
ling, att stämma särskildt derom och att utagera eu särskild rätte¬
gång, hvilket ju skulle vara förenadt med ganska stora svårig¬
heter; ja, det är ej ens sagdt, att den skulle komma att utageras
vid samma domstol, som har att afgöra hufvudfrågan. Således
måste i lagen om bevisning sägas, att domaren kan direkt uppmana
till framläggande af sådana handlingar. Men kan man stanna der?
Stannar man der, betyder det naturligtvis, att någon annan edi¬
tionspligt icke finnes. De båda justitieråden anse, att man både
bör och kan stanna der, ty att gå längre, så att man skulle kunna
ålägga en part att framvisa en handling, på hvars företeende ej finnes
något civilrättsligt anspråk hos motparten, det skulle, säga de,
»vara ett ingrepp i eg anaer ättens.
Om en jordegare säljer sitt hemman och betingar sig undan-
tagsförmåner af den nye egaren och kontraktet härom upprättas i
tva exemplar, och om sedan, som mången gång händt, undantags¬
mannens Kontrakt förkommer genom eldsolycka eller kanske svek
och han blir nödsakad att anställa eu rättegång för att af jord-
egaren utfå hvad han på grund af sitt undantagskontrakt bör ha,
skulle det dä vara ett ingrepp i eganderätten, om domstolen genom
ett vite tvingade jordegaren att förete detta kontrakt, som han
erkänner sig innehafva, men om hvars innehåll han ej vill lemna
någon upplysning? Piller om två personer genom korrespondens
N:o 26.
44
Lördagen den 8 April, f. in.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. m.
(Forts.)
med en tredje göra upp en affär sig emellan — sådant förekommer
ju ofta — skulle det vara ett ingrepp i eganderätten att tvinga
denne tredje, i händelse af tvist, att förete denna korrespondens?
Jag förstår icke ett sådant resonnement. Dock, jag uttrycker mig
orätt, jag förstår det mycket väl. De båda justitieråden hafva för
öfrigt förtydligat sitt uttalade omdöme genom en kommentar, som
är ytterligt karakteristisk och belysande för alla deras uppfattning,
som motsätta sig detta lagförslag.
»Eganderätten», säga justitieråden Skärm och Glimstedt i sin
kritik af §§ 48—53 af nya lagberedningens förslag, »lärer väl
innebära, att en person, såvida han ej af privaträttsliga grunder
är särskildt förpligtad, icke behöfver mot sin vilja använda vare
sig sina handlingar eller annan sin egendom för en annan persons
enskilda intresse. Allra minst torde egaren böra vara till ett
sådant användande förbunden, då derigenom skada eller olägenhet
för honom sjelf skulle kunna uppstå.» — — —
För eu annan persons enskilda intresse! Jag ber kammarens
ledamöter fästa detta uttryck i minnet, för en annan persons en¬
skilda intresse? Sådant kan sägas, sådant kan läras, sådant kan
i ett officielt uttalande uti konungariket Sverige i nittonde år¬
hundradet framställas som högsta uttrycket för lagkunskap. Hvar¬
för? Jo, derför att vårt folk genom generationer vant sig att be¬
trakta och bedöma den materiella rätten endast genom den legala
bevisningsteoriens snedvridande glas.
Jag kommer inför domstolen. Jag har orätt. Jag har blodigt
kränkt min nästa. De rikedomar, af hvilka jag frossar, skulle, om
sanningen komme i dagen, vara icke mina, utan hans, men jag
nekar. Jag bestrider; det är juridikens första regel, det är min
rätt, ty det gäller ju blott »en annan persons enskilda intresse».
Jag begagnar mig af alla kryphål; jag värjer mig med de skam¬
ligaste advokatknep, jag döljer min orättfärdighet bakom de uslaste
föregifvanden — jag är i min goda rätt; det gäller ju blott »en
annan persons enskilda intresse». Jag har i min ego ett aktstycke,
på hvilket eu medmenniskas timliga ve och väl beror. Jag er¬
känner, att jag har det, men jag tager icke fram det, och ni
kunna icke tvinga mig, ty det är ju blott fråga om eu annan per¬
sons enskilda rätt!
Nej, mine herrar, så är det icke. Det är icke blott »eu annan
persons enskilda intresse» det gäller, när rätt och sanning för¬
trampas och undandöljes. Det är just insigten härom, som drifvit
fram den praxis, som detta lagförslag atser att legalisera. Och
denna insigt är i sjelfva verket icke någon nyhet för dagen. Redan
så långt till baka, som då första lagkomité!! arbetade, redan då
ansåg man sig böra inlägga en bestämd protest mot den uppfatt¬
ningen, att det skulle vara eu annan moral vid domstolarne än i
det dagliga lifvet, att man skulle vara i sin goda rätt då man an¬
vänder alla smyghål för att undandraga sig sin pligt, och att dom¬
stolarna inför sådana förhållanden böra stå utan andra vapen än
de, den legala bevisteorien erbjuder. Denna protest, af hvilken
Lördagen den 8 April, f. in.
45
Jf:o 26.
jag skall be att få uppläsa några rader, förekommer just i fråga
om editionspligten, för hvilken man nu är så rädd. »Visserligen
kan det sägas», yttrar lagkomitén, »att den ena parten ej bör vara
pligtig, emot sin egen fördel gå den andra till banda med skäl,
emedan det ej är förenligt med den naturliga försvarsrätten att
nödgas framräcka vapen till sitt eget förderf; men vid närmare
eftersinnande torde man finna denna liknelse emellan striden med
vapen och striden med skäl vara mindre lämplig. Den förra är
en strid utom rättsförhållandet, hvari man anfaller eller värjer
sig, bäst man kan, med både styrka och list; den senare deremot
är en strid endast om livad som är rätt, och alla medel, som
brukas i denna strid, måste vara afpassade efter ett sådant före¬
mål. Här gäller _ ej någon annan styrka, än den af sanningen och
lagen; kan man ej segra med den, så är man oberättigad till seger.
Ingen list erkännes för laglig i denna strid; man måste plikta
med kostnadsersättning, skadestånd, stundom med särskilda Dötel’,
för all obehörig undflykt eller utdrägt. Trugas kan man väl ej
att uppenbara sanningen, så länge motparten ingenting bevis!, ty
domaren har då ej anledning att förmoda, det sakens rätta samman¬
hang döljes; men så snart skälig misstanke dertill sig företer, an¬
vändes det i lagen tillåtna tvångsmedlet af edgång, till sanningens
utrönande. Att, genom fiörpligtelsen till eu handlings uppvisande,
framtvinga den sanning, parten har på papper, måtte ej vara
strängare, än att genom åläggandet af edgång framtvinga den,
han bär inom sitt bröst.»
På dessa motiv föreslog lagkomitén och sedermera äldre lag¬
beredningen bestämmelser angående editionspligten, som voro icke
obetydligt strängare än de, som förefinnas i lagutskottets förslag
och för hvilka man nu hyser sådan förskräckelse. Och det kan
förtjena att erinras, att den, som var den ledande bland dem, som
deltogo i lagkomité^ och äldre lagberedningens arbeten, den. som
inspirerade detta uttalande, var en man, som efterlemna! minnet
icke blott af en sällsynt kunnig och skicklig domare och lagstiftare,
utan ock af en aldrig tröttnande kämpe för den medborgerliga fri¬
heten, en man, hvilken man sist af alla skulle kunna misstänka
för att i Sveriges lag vilja införa eu enda bestämmelse, som vore
egnad att främja embetsmäns Övergrepp. Det var — Johan Gabriel
It i eller t.
Det skulle kunna vara åtskilligt mer att säga om detta ämne,
men jag har tillfälle att dertill återkomma, då vi hinna till de
paragrafer i lagförslaget, som afse editionspligten. .lag har blott
velat i principdebatten taga upp denna fråga, dels emedan jag har
mig bekant, att det i sjelfva verket är med afseende å den, som
de största betänkligheterna förekomma, och dels emedan det synes
mig både egendomligt och karakteristiskt, att man på grund af
sådana betänkligheter mot eu detalj genast är färdig att förkasta
hela lagen. Man kan ju föreslå modifikationer och uteslutningar
— Jag skall för min del gerna vara med om sådana, i fall saken
derigenom kan främjas — men icke bör man endast för obetydliga
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. m.
(Forts.)
N:o 26.
46
Lördagen den 8 April, f. in.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. in.
(Forts.)
anmärkningar mot detaljer förkasta ett lagförslag, som är så af
behofvet påkalladt som detta.
Men om detta lagförslag, trots allt, förkastas, kan jag för min
del icke tro annat, än att regeringen måste åter framlägga det och
framlägga det utan några väsentligare modifikationer, ty det går
icke för sig att modifiera det, som allmänna rättsmedvetandet re¬
dan genom praxis godkänt. Och man må icke säga, att det är
likgiltigt, om denna praxis legaliseras eller ej, då några klagomål
öfver det nuvarande tillståndet ej förekommit. Ty, oafsedd att
detta lagförslag dock innehåller högst nödiga bestämmelser, som
icke kunna af praxis suppleras — jag erinrar bland annat om be¬
stämmelserna om skadestånd och om sakkunnige —• så hafva klago¬
mål ej uppkommit just derför, att praxis måst gå vid sidan af
eller rent af i strid med lagen. Men sådant bär sig icke i
längden.
Lagförslaget - måste derför otvifvelaktigt snart åter upp¬
tagas utan väsentligare modifikationer. Men fastän jag lefver
i den förhoppning, att detta måtte ske, kan jag icke annat än
betrakta det som något mycket sorgligt, om detsamma nu på så
lösa grunder skulle förkastas. Icke derför, att jag fruktar att
våra domare deraf skulle förledas att återgå till en sträng tillämp¬
ning af bestämmelserna i 1734 års lag. De äro lyckligtvis allt
för sjelfständiga för att låta sig påverkas af sådana saker. Mej,
ett förkastande nu af detta lagförslag skall väcka mitt bekymmer
på grunder, som hafva en helt annan och långt vidsträcktare
bärvidd. Det är onekligt, att vi lefva i en tid, som icke är de
stora reformernas; men ingenting kan vara bedröfligare, än när
just under en sådan tid äfven de mest anspråkslösa, äfven de af
det mest trängande behof framtvungna reformförslag gång på gång
omintetgöras genom samstämmigheten mellan dem, som ropa »allt
eller intet» och dem, som ropa »intet». Det är också ett slags till-
lämpning af den legala bevisteorien, som jag icke vill vara med om.
I hvarje fråga, der man kan vinna ett steg framåt, skall åt¬
minstone min röst bidraga till detta stegs vinnande.
flen- talman! Jag anhåller att få yrka bifall till lagutskottets
förslag.
Herr vice talmannen Danielson: Jag bär begärt ordet för
att jemväl betyga herr grefve Hamilton min tacksamhet för den
uppmärksamhet, han fäst vid mitt anförande. Han har visserligen
uppmärksammat mina yttranden åtskilliga gånger förut, men jag
har försummat tillfället att offentligen tacka honom derför..
Grefve Hamiltons uttalande, att jag meddelat fullständigt fel¬
aktiga uppgifter rörande den förstärkta lagberedningen, kan jag ej
godkänna. Jag vågar påstå, att denna beskyllning är fullkomligt
grundlös. Den förstärkta lagberedningen hade — såsom både herr
grefven och herrarne för öfrigt torde veta — hela rättegångsbalken
till omarbetning. Då förelåg frågan om bevisning inför rätta i
Lördagen den 8 April, f. in.
47
N:o 26.
sammanhang med frågan om en förändring af hela rättegångsväsen¬
det: om huruvida vi skulle införa jury; om ny organisation af under¬
rätterna genom insättande af lagfarna ledamöter eller med bibe¬
hållande af den nuvarande nämnden; om aktbildning; om kärandes
och svarandes edgång; om fri bevispröfning m. m. — Under sådana
förhållanden kunna herrarne förstå, huru meningarne skulle brytas
mot hvarandra, så att, när det kom till votering, var det icke godt
att få en mening fram. Nu deremot föreligger en detaljfråga. Det
är icke rättegångsväsendet i dess helhet det gäller, utan en lösryckt
detaljfråga, och då ställer sig saken något annorlunda. Jag vädjar
till herr grefven sjelf, som ju i princip är fribandlare, om han,
derför, att han hyllar denna princip, vill att alla tullar skola bort¬
tagas. Man kan ju vara med om en sak i sjelfva principen, men
dock vilja uppställa vissa vilkor. Man kan hylla den fina bevis-
pröfningens princip, men dock hafva betänkligheter mot vissa de¬
taljer; det må herr grefven icke förundra sig öfver.
Vidare säger herr grefven, att vi lefva i en tid, som icke är
reformernas tid. Huru kan han säga så? Jag tror för min del, att
vi gå framåt på reformernas väg, och att hvar och en kan öfver¬
tyga sig derom. Men vi vilja gå framåt med varsamhet och för¬
sigtighet; vi vilja icke taga något steg utan att öfverväga, om det
är välbetänkt och nyttigt för hela landet och icke blott för några
få. Vi önska få in i lagen sådana bestämmelser, att man kan veta,
livad man har att rätta sig efter och veta hvad som är laga bevis.
Det är icke annat än denna fråga det här gäller. Om man i afse¬
ende på testamenten, kontrakt o. d. kan bibehålla bestämmelser
om hvad som är laga bevis, hvarför skulle man då icke kunna göra
det äfven i andra fall? Hvarför skulle man ej — om man stall
bibehålla rättegångsväsendet som det nu är — kunna bestämma,
att _ minst halfva nämnden skall vara med om att tillstyrka fri
bevispröfning i ett mål, så att man kunde få någon garanti för att
erhålla en rättvis dom? Men här vill man icke hafva någon ga¬
ranti alls, utan endast gå framåt på ett område, som ännu är
okändt för oss.
Herr grefven ville vidare upphöja domarecorpsen och taga den i
försvar. Ja, det är ju ingen, som velat nedsätta denna corps; men
jag tror likväl, att äfven domarne icke äro mer än menniskor, och
att det kan hända, att bland dessa hundradetals domare, vi hafva.
om man äfven räknar med de extra, de tillförordnade, det kan Un¬
nas personer, på hvilka man ej kan lita med all den trygghet,
som är erforderlig.
Det är dessa skäl, som för mig fortfarande äro bestämmande,
och jag har endast begärt ordet för att tillbakavisa grefve Hamil-
tons beskyllningar. Jag är, som sagdt, i princip med om införan¬
det af fri bevispröfning, men det är vissa garantier i afseende på
detaljerna, som jag anser nödvändiga, för att denna princip skall
lugnt och till landets nytta kallna tillämpas.
.lag vidhåller mitt förra yrkande om afslag.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
in. m.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. in.
N:o 26.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
in. m.
(Forts.)
48
Herr Persson i Stallerhult: Då jag hört så mänga af kamma¬
rens ledamöter instämma med herr vice talmannen, så är det med
en viss tvekan jag begärt ordet, emedan jag har en annan och
motsatt åsigt än han och de, som med honom instämt. Jag för
min del kommer att afgifva min röst för bifall till det förslag,
hvarom nu är fråga, och det har jag velat få till protokollet an-
tecknadt, för att någon röst äfven från landet skulle höjas till för¬
mån för detsamma.
Under diskussionen har här framhållits som ett skäl för afslag,
att man icke bör gifva domaren större magt, än han för närva¬
rande har, då det gäller att pröfva ett mål och afdöma detsamma.
Jag för min del anser icke, att det är farligt att lemna domaren
och en af nämnden en sådan magt, som man vill gifva dem; ty jag
får säga, att jag har mera förtroende för en åsigt, som uttalas af
ordföranden i rätten och en ledamot af nämnden, än för tvenne
vittnens vittnesmål, som kan vara af tvetydig beskaffenhet, men
dock sådant, att domaren icke kan undgå att på grund af detsamma
fälla en möjligtvis oskyldig.
Nu säges det i utredningen, att det är praxis, att det tillgår
så vid domstolarne, som här föreslås att stadga genom lag. Men
hvad är det då för fara att antaga lagförslaget? Jag är viss på,
att domarne hädanefter skola döma lika samvetsgrant och lika
noga undersöka, huru' målet förhåller sig, som hittills.
Man säger, att dom hädanefter skall grundas på rättens egen
under rättegången vunna öfvertygelse i saken. Men om man läser
1 § i nu förevarande lagförslag, står der:
»I rättegång galle såsom bevisadt det, hvarom rätten vid nog¬
grant öfvervägande af allt, som i målet förekommit, finner sig
öfvertygad; dock lände till efterrättelse hvad angående verkan af
visst slag af bevis är i lag särskildt stadgadt.
I domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå rätten
grundar sin öfvertygelse.» 1
Kan det då vara möjligt eller troligt, att en rätt kan grunda
sin dom på något annat än hvad som förekommit i målet? Kan
domaren under sådana förhållanden hemta sin uppfattning från
några andra saker än de, som förekommit i målet? Jag tviflar på,
att något sådant är möjligt! Har domaren uppfattat protokollet
rätt och antecknat vittnesmålen, då måste han grunda sin dom på
protokollet i sin helhet. Det kan möjligen förekomma fall, såsom
också af talaren på elfsborgsbänken har antydts, då domaren vid
atfattandet af sin dom måste bortse från bevisen, men sådant in¬
träffar väl i så enstaka fall, att man icke behöfver vara rädd för,
att det för domaren skall blifva någon regel. Domaren kommer
nog hädanefter, likaväl som han nu gör det, att hemta sin öfver-
tygelse från hvad som i målet blifvit bevisadt.
Nu säger man, att man bör dröja med denna reform i lagen
om bevisning inför rätta, till dess häradsrätterna blifvit omorgani¬
serade. Men huru vill man omorganisera våra häradsrätter? Jo, så,
att nämnden skall få större inflytande än den för närvarande har.
Iiördagen den 8 April, f. m.
49
N:o 26.
Jag får för min del säga, att jag icke tror, att en sådan omorga¬
nisation af våra häradsrätter vore lycklig. Skall nämnden få ett
större inflytande än den för närvarande har, fruktar jag, att detta
icke blefve till förmån för rättskipningen, utan tvärt om till skada
för densamma. Om nämnden skulle få en sådan magt, att den finge
döma på grund af sin öfvertygelse, då tror jag faran för missbruk
vore mycket större, än om en dylik magt lades i domarens händer.
Ty hvart skulle det väl taga vägen, om 4 eller 5 nämndemän skulle
fälla dom och uppsätta den efter sin öfvertygelse. Jag tror, att
man då komme ur askan i elden.
dag har haft äran att vara ledamot af en häradsrätt under 9
års tid. Under dessa år gjorde jag den erfarenhet, att hela nämn¬
den önskade en sådan lag, som här är framlagd, der rätten finge
efter sin öfvertygelse döma på grund af hvad som i målet före¬
kommit. Nu deremot tvingas mången gång domaren att frångå
den öfvertygelsen, som blifvit honom bibringad, så att han måste
döma såsom det blifvit vittnadt.
Man har vidare sagt, att det vore farligt att lägga allt för
stor magt i domarens händer, då, såsom nu är fallet, en del unga
och oerfarne jurister få sitta ting. Ja, det händer ofta, att unga
jurister få sitta ting, men vi ha ju våra hofrätter, som vaka öfver,
att icke några oerfarna personer få sitta såsom ordförande i ting.
Jag har för öfrigt funnit, att dessa unga jurister med mycken
noggrannhet och samvetsgrannhet söka utforska nämndens mening
för att derpå vid målets afgörande grunda sin öfvertygelse. Jag
förmodar, att, äfven om denna lag antages, komma de unga juri¬
sterna att med samma noggrannhet som hittills taga hänsyn till
den olärda nämnden och inhemta dess råd, innan de på egen hand
fälla dom.
Jag vill icke upptaga kammarens tid längre med att fram¬
draga flera skäl, hvarför jag kommer att rösta för detta lagförslags
antagande, i synnerhet som de skäl för lagens antagande, som blif¬
vit af andra talare och framför allt af talaren på elfsborgsbänken
andragna, äro så många och så goda, att jag helt och hållet kan
hänföra mig till dem. Men jag har velat uttala dessa ord för att
angifva min ståndpunkt till frågan och för att från landsbygdens
representanter någon röst skolat höjas till förmån för förslaget.
Jag tror, att det skall blifva till gagn för den stora allmänheten,
om denna lag antages, och derför yrkar jag bifall till den nu före¬
dragna 1. §:n.
Herr Ersson i Arnebo instämde i detta yttrande.
Herr Svanberg: Med anledning af hvad här i dag och sär-
skildt af herr vice talmannen blifvit yttradt, vill jag, innan dis¬
kussionen om denna 1 § afslutas, be att ytterligare få betona,
hvad som af flera föregående talare redan framhållits, eller att
den lag, som nu föreligger till behandling hufvudsakligen och i
främsta rummet afser att få i vår lagstiftning erkänd och fast-
Andra Kammarens Prat. 1898. N:o 20. 4
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
in. in.
(Forts.)
N:o 2G.
50
Lördagen den 8 April, f. m.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. m.
(Forts.)
stäld principen af den fria bevispröfningen, om också till en början
i väsentlig mån modifierad. Detta är en princip, som redan in¬
trängt i vårt lands rättspraxis, om också lagens bokstaf ännu står
qvar på den gamla grunden, en princip, som hyllas i de flesta
andra länders lagstiftning, och en princip, som äfven vi, om vi icke
skola komma allt för mycket efter på lagstiftningens område,
måste förr eller senare antaga.
Yi, som nu äro för förslaget, begära endast, att lag och praxis
bringas i öfverensstämmelse med hvarandra; och det ligger icke
ringa vigt derpå, att en domare dömer i enlighet med lagen och
icke på sidan af lagen.
På grund häraf, och då jag tänker så högt om vår domarecorps,
att den fortfarande såsom hittills icke skall vara omogen för att
tillämpa den ifrågasatta, redan delvis häfdvunna reformen, och då
lagförslaget innehåller obestridliga förtjenster och förbättringar i
afseende på vårt rättegångsväsen, så anhåller jag nu att få till
protokollet antecknadt, att jag vill skänka mitt bifall till förslaget
i dess väsentliga delar och ber derför att nu till en början få yrka
bifall till den föredragna 1. §:n.
Häruti instämde herr Larsson i Fole.
Öfverläggningen var härmed slutad. Enligt de gjorda yrkan¬
dena gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande af den
föredragna paragrafen och dels på afslag derå; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
den förra propositionen. Votering blef emellertid begärd och före¬
togs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända vote¬
ringsproposition :
Den, som vill, att kammaren antager 1 §:n i föreliggande för¬
slag till lag angående bevisning inför rätta, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, är nämnda § af kammaren afslagen.
Omröstningen visade 73 ja, men 143 nej, varande alltså den
ifrågavarande paragrafen af kammaren afslagen.
Ordet begärdes härefter af
Herr Lilienberg, som yttrade: Med anledning af det beslut,
som kammaren nu fattat, hemställer jag, att föredragningssättet
i afseende på de återstående punkterna måtte blifva sådant, att
samtliga paragrafer föredragas på en gång och på det sätt, att
endast paragrafernas nummer nämnes.
Lördagen den 8 April, f. va.
51
N:o 26.
Herr G-umgelius: Jag skall be att få tillägga den hemställan,
om icke samtliga paragrafernas nummer kunna få nämnas på en
gång.
Kammaren biföll hvad sålunda hemstälts, i enlighet hvarmed
nu i ett sammanhang föredrogos återstående
§§ 2-84.
Herr Lilienberg yttrade: Med anledning af det beslut, kam¬
maren fattat i 1 §, hemställer jag, att de nu föredragna para¬
graferna måtte afslås.
Vidare anfördes ej. Kammaren förkastade samtliga de ifråga¬
varande paragraferna; och hade alltså utskottets hemställan i före¬
varande punkt afslagits.
I punkten 2 hemstälde utskottet att Riksdagen ville antaga
öfriga den ifrågavarande kongl. propositionen bilagda lagförslag.
Efter föredragning till en början af förslaget till lag angående
ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken anförde
Herr Lilienberg: Med anledning af det beslut, kammaren
har fattat i afseende å lagen angående bevisning inför rätta,
och då den lag, hvarom nu är fråga, står med den förra i ett
oskiljaktigt sammanhang, anhåller jag om afslag å den föredragna
punkten.
Vidare yttrades ej. Kammaren afslog det ifrågavarande lag¬
förslaget.
Beträffande vidare den föreslagna lagen angående ändring i
14 kap. jordabalken anförde
Herr Lilienberg: I afseende på denna lag skall jag göra
samma framställning, som jag i afseende på den senast föredragna
lagen har gjort, eller om afslag, enär äfven denna lag står i
oskiljaktigt sammanhang med lagen angående bevisning inför
rätta.
Vidare anfördes icke. Jemväl detta lagförslag afslogs.
Rörande slutligen förslaget till lag angående ändring i för¬
ordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj
1885 yttrade
Herr Lilienberg: Äfven i afseende å denna lag har jag att
gorå enahanda framställning om afslag.
Vidare yttrades icke. Lagförslaget afslogs; varande alltså
utskottets hemställan jemväl i punkten 2 af kammaren afslagen.
Ang. förslag
till lag angå¬
ende bevisning
inför rätta
m. to.
(Forts.)
N:o 26.
52
Lördagen den 8 April, f. m.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet; och
n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdeparte¬
mentet ;
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1, med
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 4 i lagen för
rikets ständers bank den 1 mars 1830; samt
Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 153, innefattande del-
gifning af kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande,
n:o 4, i anledning af väckt motion om åtgärder till motverkande
af osedlighet.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,2 o e. m.
In fidem.
Hj. Néhrman.
Stockholm 1898. Kung!. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.