RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1893. Andra Kammaren. N:o 22.
Måndagen den 20 mars.
Kl. 2 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 18 dennes.
§ 2.
Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord
åvilande proposition till Riksdagen angående upphörande af Lundby
pastorats i Göteborgs stift prebendeegenskap m. m. hänvisades
•densamma till behandling af statsutskottet.
§ B.
Förekom till afgörande herr von Friesens i senaste samman¬
trädet bordlagda anhållan att få till hans excellens herr stats¬
ministern framställa ett spörsmål.
Sedan ifrågavarande, skriftligen affattade spörsmål blifvit upp¬
läst, medgaf kammaren, på derom af herr talmannen gifven pro¬
position, att detsamma finge till hans excellens herr statsministern
framställas.
§ 4.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr A.
Hedins i senaste sammanträdet aflemnade motion, n:o 219.
§ 5.
Föredrogos och bordlädes för andra gången konstitutions¬
utskottets utlåtanden n:is 11 och 12.
§ 6.
Vid föredragning af statsutskottets memorial n:o 36, med
förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skilj¬
aktiga beslut i en fråga rörande riksgäldskontorets förvaltning,
blef den af utskottet sålunda föreslagna voteringsproposition af
kammaren godkänd.
Andra Kammarens Prat. 1893. N:o 22.
1
N:o 22. 2
Måndagen den 20 Mara.
§ 7.
Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:
statsutskottets memorial och utlåtanden n:is 37, 38, 39, 40r
41 och 42; samt
bankoutskottets memorial n:is 5, 6 och 7.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. G. Gyllensvärd under 14 dagar fr. 0. m. den 24 dennes
|
>)
|
P. Svensson i Brämhult „
|
12
|
,, ,, ,, 25
|
|
yy
|
J. E. Eliasson i Oktorp „
|
13
|
>> i> >> 24
|
> j
|
yy
|
Ollas A. Ericsson ,,
|
14
|
„ „ „ 22
|
|
ff
|
C. Rydberg
|
12
|
» „ 24
|
> y
|
yy
|
A. Williamson ,,
|
12
|
i. 1, „ 2o
|
|
yy
|
C.F.PetersscmiDänningelanda,,
|
12
|
,, „ „ 24
|
n
|
yy
|
M. Andersson i Löfhult ,,
|
12
|
.. „ 24
|
|
yy
|
0. Erickson i Bjersby „
|
10
|
.. ,, „ 27
|
yr
|
yy
|
C. Andersson i Hamra ,,
|
12
|
,1 ,, ,, 2o
|
|
yy
|
A. M. Lundberg ,,
|
12
|
.. „ „ 24
|
yy
|
yy
|
M. Dalin „
|
14
|
>. ,, 25
|
yy
|
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
§ 10.
Herr A. Hedin aflemnade tre nya motioner, nemligen:
n:o 220, om ändring i den genom Kongl. Maj:ts proposition
n:o 37 föreslagna förändrade lydelse af 74 § regeringsformen;
n:o 221, om ändring i 7, 11, 12, 28, 32 och 105 §§ regerings¬
formen samt 38 § riksdagsordningen; och
n:o 222, om upphäfvande af § 15 regeringsformen och ändring
af vissa andra §§ i regeringsformen och riksdagsordningen.
Dessa motioner bordlädes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,19 e. m.
In fidem
Hj. Ne.hrman*
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
3 N:o 22.
Onsdagen den 22 mars.
Kl. ll f. m.
§ i-
Justerades de i kammarens sammanträden den 14 och 15
innevarande mars förda protokoll.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. J. C. E. Christer son aflemnade Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:
angående vissa ändringar i organisationen af Karlskrona ar-
tillericorps m. m.; samt
med förändrad stat för flottans sjömanscorps.
De kongl. propositionerna bordlädes.
§ 3.
Ordet lemnades härefter till hans excellens, herr statsministern
Boström, som anförde: Med kammarens begifvande har herr
von Friesen anhållit att få till mig framställa följande spörsmål:
“Har Kongl. Haj:ts regering tagit frågan om ändring i gällande
grundlagsbestämmelser rörande valrätten till Riksdagens Andra
Kammare i öfvervägande, och om så har skett, till hvilken åsigt
har regeringen kommit i nu berörda fråga?1'
Då jag nu går att besvara det sålunda till mig framstälda
spörsmålet, tillåter jag mig förklara, att ett ärende så vigtigt och
ingripande som det förevarande helt naturligt ej kunnat annat än
tilldraga sig statsrådets uppmärksamhet Denna kammare har
redan flere gånger genom sina beslut i frågan anvisat, huru kam¬
maren ansett frågan böra lösas. Men för att ett Riksdagens beslut
i detta ämne skall kunna åstadkommas, måste begge kamrarne
enas. Hvad som i Första Kammaren vid detta ärendes behandling
förekommit, gifver vid handen, att allt flere röster der. höja sig
för att något bör göras i rösträttsfrågan, ehuru man ej kommit
till enighet om, huru frågan lämpligast bör lösas. När frågan
inom representationen kommit till denna punkt, är det ock gifvet,
att densamma bland statsrådets medlemmar blifvit föremål för
allvarliga öfverläggningar i syfte att utreda, huru de önskningar
om utsträckt rösträtt, som från det ena hållet uttalats, må kunna
N:o 22. 4
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
förenas med de garantier för samhällets lugna och organiska ut¬
veckling, som från det andra hållet ansetts erforderliga. Det har
härvid galt att tillse, huruvida de förslag, som i sådant syfte
under diskussionerna i kamrarne framkommit, eller till äfventyra
andra skulle medföra önskad verkan. Men det har då visat sig,
att redan tillgängligt statistiskt material ej är för ändamålet till¬
räckligt. Ytterligare sådant erfordras, och statistiska centralbyrån,
hvilken är mest egnad att utföra sådant arbete, har ansett detta
arbete kräfva en tid, som ej medgifvit att redan vid denna riksdag
— periodens sista — se resultaten af undersökningarna. Vid
sådant förhållande har statsrådet ej ansett skal att redan nu
föreslå Konungen att låta vidtaga några undersökningar.
Interpellanten begär i senare delen af spörsmålet upplysning
till hvilken åsigt i frågan regeringen kommit. Då statsrådet ansett
en ytterligare utredning erforderlig, är det ock gifvet att, innan
en dylik utredning egt rum, statsrådet ej bör för Riksdagen an¬
gifva någon sin åsigt, men kommer statsrådet fortfarande egna
den vigtiga frågan afl uppmärksamhet.
Herr von Fries en yttrade: Det var ett starkt missnöje med
anledning af Andra Kammarens beslut beträffande herr Mankells
interpellation, som först hos mig framkallade tanken på att väcka
den interpellation, som nu blifvit af hans excellens statsministern
besvarad. Det syntes mig uppenbart origtigt, att kammaren
skulle vägra sitt bifall till att i rösträttsfrågan finge framställas
ett spörsmål till en regering, hvars tillbakadragenhet gent emot
just denna fråga på senare tider af särskilda skål väckt allmän
uppmärksamhet.
Att detta missnöje icke var för mig personligen något egen¬
domligt, bevisade den exceptionelt stora skara af reservanter, som
ansågo sig uppfordrade att till kammarens protokoll anteckna sin
afvikande mening.
Oaktadt detta skulle dock sannolikt, åtminstone hvad mig
beträffar, det hela hafva stannat vid blotta tanken, om icke på
grund af kammarens arbetsordning ett särskildt förhållande egde
rum beträffande framställande af interpellationer inom Andra
Kammaren. Arbetsordningen för kammaren föreskrifver nemligen,
att beslut om, huru vida interpellation får framställas eller icke,
skall fattas utan föregående öfverläggning. Skäl för och emot be¬
fogenheten af interpellations framställande få sålunda icke vägas
mot hvarandra. Smygskäl och känslostämningar kunna derför
föra in sinnena på origtiga vägar och förvilla eljest klara omdömen.
Ett beslut, tillkommet under sådana förhållanden, kan omöjligen
anses vara oåterkalleligt, och ett försök att deri vinna rättelse
kan således ingalunda anses obefögadt, helst om målet kan nås,
utan att det gamla beslutet behöfver formelt motsägas.
Frågan är således, så vidt jag kan finna, helt enkelt den:
År Andra Kammaren berättigad att i en sådan fråga som denna
få.erfara regeringens uppfattning? Jag har redan antydt, att min
åsigt är, att kammaren eger berättigande härtill, och jag vidhåller
5 N:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
detta. Ingen fråga har på länge så tilldragit sig den allmänna
uppmärksamheten i vårt land som just rösträttsfrågan, särskilt
efter den urtima Riksdagens beslut. Och å andra sidan är det
alldeles uppenbart, att i en sådan angelägenhet som denna, der
det gäller, att de, som nu hafva magten, skola afstå en del deraf
åt andra, det är alldeles omöjligt, så vidt icke någon landsolycka
skulle inträffa, för hvilken vi må bedja Gud bevara oss, att kunna
komma till någon reform utan initiativ af regeringen. Det är
derför som det i sådana frågor som denna är af yttersta vigt att
få kännedom om regeringens uppfattning.
Nu har hans excellens genom sitt svar på interpellationer
så vidt jag kunnat finna, förklarat, att han icke ansett sig kunna
meddela regeringens uppfattning i föreliggande fråga, enär enligt
regeringens mening icke tillräcklig utredning föreligger.
För min del måste jag beklaga — och detta beklagande vill
jag här uttala — att icke redan till denna riksdag initiativ från
regeringens sida i rösträttsfrågan blifvit taget.
1 detta yttrande instämde herrar Hedin, Hammarlund, Gustaf
Ericsson, John Olsson, O. Olsson från Stockholm, Wallis, Wavrinsky,
Anderson i Hasselbol, Olson i Stensdalen, Halm, Persson från Ar¬
boga, Norman, Väldin, Halvar Eriksson, Bromée, Hammarström och
Truedsson.
Vidare yttrades ej.
§ 4.
Herr Lilienberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Med
anledning af mängden af de arbeten, som vid denna riksdag före¬
ligga för lagutskottet, har utskottet beslutat att hålla sammanträden
äfven under nästa vecka. Emellertid måste flere af utskottets
såväl ordinarie ledamöter som suppleanter resa hem för angelägna
ärenden. Det är derför att befara, att utskottsarbetet mke kan
under nämnda tid uppehållas, om icke utskottet får någon för¬
stärkning.
Jag tillåter mig derför föreslå att, i likhet med hvad redan
beslutats i Första Kammaren, denna kammare måtte besluta att
förstärka suppleanternas i lagutskottet antal med fyra, och att
kammaren ville företaga val af dessa suppleanter senast nästa
fredag.
Det af herr Lilienberg sålunda framstälda förslaget begärdes
på bordet och bordlädes.
§ 5.
Föredrogos, hvar efter annan, och hänvisades till konstitutions
utskottet herr A. Hedins i senaste sammanträdet bordlagda mo
tioner, n:is 220, 221 och 222.
N:o 22. 6
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
§6.
Ang ändring Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets
^utlåtande n:o 22, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition med
ningabaiken. förslag till lag angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6 och
7 §§ byggningabalken.
I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen, med
förklarande att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunde
oförändrad antagas, måtte för sin del besluta följande
Lag
angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6 och 7 §§ byggninga¬
balken.
Härigenom varder, med ändring af hvad 22 kap. 6 och 7 §§
byggningabalken innehålla mot denna lag stridande, förordnadt
som följer:
Okynnes hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara; an¬
träffas sådan hund å område, hvaröfver hundens egare eller annan,
som har hunden i vård, ej eger förfoga, må den af en hvar dödas.
Gör hund skada å hemdjur, skall skadan af egaren fullt
gäldas.
Häremot hade reservationer anmälts:
dels af herrar Hasselrot och Wester, hvilka ansett, att åt sista
punkten i lagförslaget bort gifvas följande lydelse: Gör hund skada
å hemdjnr, skall skadan af hundens egare eller innehafvare fullt
gäldas;
dels och af herrar Claeson och Bruzelius, hvilka afstyrkt bifall
till propositionen.
Efter föredragning af ärendet anförde nu:
Herr Bruzelius: För min del har jag icke kunnat biträda
den mening, som i denna fråga omfattats af lagutskottets flertal.
Jag vill nu angifva skälen dertill.
Då detta lagförslag undergick granskning af högsta domstolen,
gjordes anmärkningar mot detsamma redan i formelt hänseende.
Genom antagande af detta lagförslag skall, såsom förslaget inne¬
håller, upphäfvas hvad 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken inne¬
hålla mot detta lagförslag stridande. Det framhölls inom högsta
domstolen, och detta med rätta, att om denna lag antoges, skulle
det blifva ganska svårt att veta, hvad som vore upphäfdt och
hvad som gälde. Genom lagens antagande kommer man, enligt
mitt förmenande, att, såsom en lagfaren ledamot af Första Kam-
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
7 N:o 22.
maren yttrade vid denna frågas behandling i fjol, endast sätta en Ang -ändring
ny klut på det gamla kläde, som heter 22 kap. byggninga-*
balken.
ningabalken.
i till.
Ser man vidare på innehållet af sjelfva lagen, så är detta (Forts.)
lika kort som kraftigt. Det stadgas här att, om en hund, som
anses hafva för vana att bitas, anträffas å _ område, _ hvaröfver
hundens egare eller annan, som har hunden i vård, ej egen för¬
foga, så må den af en hvar dödas. Detta stadgande kan låta
försvara sig i vissa fall, men omständigheter kunna gifvas, då detta
bitande eller denna vana att bita, långt ifrån bör^ straffas, utan
snarare bör prisas. Jag tänker mig bo i en stuga på landsbygden,
långt aflägsen från andra menniskoboningar. En hvar vet, huru
fåtalig polispersonalen på landsbygden är, och med bästa vilja
kan denna icke vara till hands öfver allt, der fara hotar. Min
enda vakt, mitt enda värn är min trogna, starka hund. Vid
q vallens inbrott löser jag hunden och går till hvila i medvetande
att lag i hunden har mitt säkra skydd. Emellertid nalkas några
stigmän min gård i de ondaste afsigter, att bestjäla, eventuel
att döda mig. Hunden anfaller dem, kanske redan på ett område,
som icke är mitt. Han lyckas drifva bort dem, men de återkomma
försedda med vapen, hvarmed de döda hunden. Det kan visser¬
ligen sägas, att sådant kan ske redan under nuvarande förhållanden.
Ja väl, men genom antagande af denna lag legaliserar man en
dylik gerning. v
Om jag vidare tänker mig förhållandena i städerna, sa blir
för dessa ifrågavarande lag ganska svår. Att hundvännernas
antal i städerna är stort framgår redan deraf, att allenast i eu
stad, Stockholm, de till skatt anmälda hundarne uppgå till ett
antal af bortåt 3,000. Alla, som i städerna hyra sina bostäder,
ega icke något område, hvaröfver de hafva förfogande rätt utom
sjelfva bostaden. Hvar gång min hund går ut i det fria, är han
sålunda underkastad denna lags stadganden. Om t. ex. min hund
på gatan biter t. ex. en kyckling, skall hunden icke blott få dödas,
utan exekutionen får verkställas af hvem som helst. Jag hem¬
ställer, om i detta fall brott och straff stå i rimligt förhållande
till hvarandra. . . .
På grund af hvad jag nu anfört må ingen tro, att jag icke
vill vara med om skärpta bestämmelser i detta ämne; men jag
hade förestält mig, att i följd af Riksdagens skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fjol skulle till Riksdagen hafva framkommit ett förslag,
som innebure en fullständig omarbetning af hela 22 kap. bygg-
ningabalken. Deri borde enligt mitt förmenande hafva inrymts en
paragrafs enligt hvilken icke blott egaren åt hund, utan också af
hvarje djur gjordes fullt ansvarig för den skada, djuret kan för¬
orsaka, och tillika skulle det fått ligga i hvarje ortmyndighets
skön att besluta och få vederbörligen faststälda ordningsföreskrifter,
som vore särskildt lämpade för den ort, hvarför de vore afsedda.
Jag stöder denna min uppfattning på de i § 5 af ordmngsstadgan
för rikets städer befintliga föreskrifter, att magistraten eger till
förekommande af olägenheter meddela de påbud beträffande ute-
N:o 22. 8 . Onsdagen den 22 Mars, f. m.
A'l3' ändrin9 löpände hundar, som kunna för staden anses erforderliga, och der-
? iffiygg' j’e“te föreskrifva äfventyr af böter samt hundens upptagande och
ningalalken. dödande derest påbuden ej efterlefvas. Lika visst som det torde
(Forts.) behöfvas olika föreskrifter beträffande hundar i Stockholm och
t. ex. i.Skanör eller Falsterbo, lika visst torde likartade bestäm¬
melser icke vara lämpliga för alla provinser i landsorten. Jag
hade derför trött, att om ett sådant stadgande, som jag nu antyda
funnes i civillagen infördt, skulle landstingen eller kommunalmyn¬
digheterna kunnat föreslå och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
fastställa sådana ordningsstadgar i detta ämne, som för hvarje ort
vore lämpligast. Jag kan icke underlåta att påpeka, hurusom i
1734 års lag i just en af de paragrafer som nu äro afsedda att
upphäfvas.— helt eller delvis, jag vet icke hvilketdera — inrym¬
mas särskilda bestämmelser till skydd för hund, och stadgas tillika
att, om hundens tillstånd vore sådant, att han borde dödas, skulle
egaren föreläggas att låta döda hunden. Anledningen till detta
stadgande i den gamla lagen är naturligtvis den, att af alla djur,
som äro skapade till menniskans nytta, knappast något har gjort
henne större tjenster än hunden. Hvar helst menniskan gått fram
öfver verlden har hunden troget följt henne i spåren; han har gjort
detta oafsedt om hans herre burit de granuaste kläder eller varit
höljd i trasor, oafsedt om hunden fått till föda de läckraste rätter
eller allenast de smulor, som fallit från armodets bord. Nu tyckes
uppfattningen om detta ädla, kloka djur hafva blifvit en annan;
hunden anses nu nästan såsom ett skadedjur, hvilket bör utrotas.
En sådan uppfattning kan jag för min del icke dela — jag kan
ej understödja detta lagförslag såsom jurist, ännu mindre såsom
djurvän.
Herr talman! Jag yrkar afslag på utskottets förslag.
Herr Petersson i Runtorp: I motsats till den föregående
talaren skall jag för min del anhålla om bifall till utskottets för¬
slag. Jag tror verkligen icke. det är skäl i att dröja längre med
vidtagande af en förändring i ifrågavarande lagstadgande, än man
redan gjort. Jag anser, att det för länge sedan bort finnas strän¬
gare bestämmelser i afseende på okynnes hund än lagen nu stadgar.
Den ärade talaren på kristianstadsbänken talade blott om hundar,
som äro snälla; men dem är det nu alls icke fråga om, ty de göra
ju ingen skada. _ Nu är det endast fråga om okynnes hundar, och
den, som varit i tillfälle att se, huru dessa hundar grassera, i syn¬
nerhet sådana hundar, som bita får, måste ovilkorligen inse be-
hofvet af. en lagstiftning, sådan som den nu ifrågavarande. Jag
har varit i tillfälle att se sådana hundar, som farit fram värre än
vargai-. På vargen har man satt skottpenningar, och jag tror för
min del, att det icke skulle vara olämpligt, om man ginge så långt
i lagstiftningen, att man till och med satte skottpenningar på sådana
ilskna hundar, som bita får och andra hemdjur. Detta synes mig
åtminstone lämpligare än att kurtisera dem. Har man sådana
odjur, kan man väl binda dem, men att de skola ega rätt att gå
lösa omkring, när de bita både folk och fä, det har berott af en
9 K:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
brist
förr dess
i vår lagstiftning, hvilken sålunda behöfver kompletteras ]uAn9- ändring
° 122 kap. 6 och
•tre- _ 7 §§ bygg-
Jag yrkar såsom sagdt bifall till utskottets förslag. ningabaiken.
(Forts.)
Herr Nydahl: Jag skall endast uttala den förhoppning, att
Andra Kammaren vid det beslut, den går att fatta i denna fråga,
icke låter sig påverkas af hvad som nyss anfördes från kristianstads-
bänken. Denne ärade talare är uppenbarligen en mycket varm
hundvän, och det må nu vara hans ensak. Det vill emellertid före¬
falla mig, som om denna omständighet icke borde utgöra något
absolut hinder för honom att inse och erkänna.behofvet och önsk¬
värdheten af en mera effektiv lagstiftning uti ifrågavarande afse¬
ende, än den vi för närvarande hafva. Det är sant att han, såsom
varande stadsbo och tillhörande en provins, der de olägenheter,
som gifvit anledning till detta lagförslag, endast i ringa mån torde
förefinnas, antagligen icke har någon personlig erfarenhet af dessa
olägenheter, men det synes mig som han ändå bort kunna sätta
tro till hvad som i detta afseende anförts såväl i afgifna motioner
som, efter hvad jag förmodar, äfven inom lagutskottet vid frågans
förberedande behandling af personer, som hafva denna erfarenhet,
samt att han på grund deraf såsom lagstiftare bort kunna se bort
från sin svaghet för hundar och biträda detta lagförslag, som är
egnadt att åtminstone i någon mån minska de ifrågavarande olä¬
genheterna, hvilka äro -— det kan jag försäkra — mycket känbara
inom vidsträckta områden af vårt land, i synnerhet i norra Sverige.
Det kan ju icke nekas, att hunden, oaktadt sina många goda
egenskaper, numera endast är ett lyxdjur, och det kan icke heller
bestridas, att af dessa djur underhållas i vårt land ett långt större
antal, än som vore önskvärdt. Om det nu också skulle blifva en
följd af detta lagförslags antagande att — såsom den ärade talaren
befarar — ett eller annat hundkräk utan sak eller så till sägandes
på lösa misstankar finge bita i gräset, tycker jag att man redan
från djursky dds vänlig synpunkt snarare borde kunna förlika sig
vid denna tanke än vid den, att fårhjordarna allt framgent såsom
hittills skola vara prisgifna åt kringströfvande hundars förföljelser
och härjningar.
Det föreliggande lagförslaget är enligt mitt förmenande mycket
moderat, ja till och med allt för moderat. Jag skulle gerna sett,
att deri funnes betydligt mera skärpta bestämmelser angående
behandlingen af herr Bruzelius’ älsklingsdjur. Men då Första
Kammaren redan godkänt lagförslaget och det åtminstone för när¬
varande icke torde finnas någon utsigt att fa till stånd en mera
effektiv lag i detta hänseende, skulle äfven jag anhålla om bifall
till utskottets förslag.
Jag har såsom motionär ansett mig böra säga detta och slutar,
såsom jag börjat, med att uttala den förhoppning, att Andra Kam¬
maren icke skall förkasta lagförslaget.
Häruti instämde herrar Halvar Eriksson och Wikstén.
N:o 22. 10
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
^22 i,ändrin^ . Herr Truedsson: Herr talman, mine herrar! Jag har kom-
* 7 §§Pbygg- till_ samma slutsats som den siste ärade talaren, nemligen att
ningabaiken. yrka bifall till utskottets förslag. Men hvad som föranledt mig
att begära ordet var ett yttrande af samme ärade talare, som an¬
tydde, att man i Kristianstads län måhända icke skulle vara utsatt
för skada eller olägenheter af okynnes hundar; men jag kan intyga,
att det ofta inträffar, att våra herrar jägare hafva 7 ä 8 hundar,
som. de svälta förskräckligt, under den tid de icke hafva dem ute
på jagt. De gå då lösa, ströfva land och rike omkring och jaga
Tam, kycklingar, gäss och allt möjligt och bita i hjel den ene efter
den andre.
Jag har blott velat tillägga detta och yrkar, som sagdt, bifall
till utskottets hemställan.
Herr Wester: Herr talman! Såsom af betänkandet synes,
har jag i en viss del reserverat mig mot det föreliggande lag¬
förslaget. Detta förslag stadgar som ovilkorlig regel, att hund-
egaren skall gälda den skada, som hunden gör å annans kreatur.
Det må vara fullkomligt rigtigt, att en sådan ersättningsskyldighet
ålägges egaren, då han har hunden i sin vård eller till och med
om annan har hunden i vård för egarens räkning. Men det finnes
andra förhållanden. Det kan nemligen hända, att egaren lemnat
hunden till begagnande åt en annan person, till exempel genom
lån eller lega; och då torde det vara föga öfverensstämmande med
de allmänna grunderna för utgörande af skadestånd, att egaren
skall ersätta den skada, som hunden gör, då egaren icke har i sin
magt att hålla vård om hunden eller förekomma skadan. Med
anledning häraf har jag yrkat på ett tillägg till sista momentet af
det innehåll, att ersättningsskyldigheten skulle åläggas antingen
egaren eller innehafvaren af hunden. Men då Första Kammaren
redan antagit utskottets förslag, och sålunda en återremiss i den
syftning, som jag skulle önska, icke tjenar någonting till, så har
jag icke ansett mig böra framställa något yrkande.
Herr Restadius förklarade sig instämma med herr Wester.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kam¬
maren utskottets hemställan.
§ 7.
Ang. utred- Härefter föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
lämpligaste * båtande n:o 10, om skrifvelse till Kong! Maj:t med begäran om
sättet för utredning rörande lämpligaste sättet för åstadkommande genom
åstadkomman- statens försorg af en svensk arbetsstatistik m. m.
de genom sta-
*1™svensk9ar- Hed tillstyrkande af en utaf herr E. Beckman inom Andra
betsstatistik Kammaren väckt motion, n:o 3, hemstälde utskottet i föreliggande
m. m. utlåtande:
11 N:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
att Riksdagen genom skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla An9■ Mod¬
ern utredning rörande lämpligaste sättet för samlande, bearbetande
och publicerande genom statens försorg af en svensk “arbetssta- sättet för
tistik* samt om framläggande för Riksdagen af de förslag, som åstadkomman-
med anledning häraf må synas vara påkallade. de gwm sta-
° ° tens försorg af
en svensk ar-
I fråga Härom anförde: betsstatistik
Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, rnine herrar! (Forts.)
Jag kan icke låta denna stora fråga afgöras utan att i densamma
yttra några ord. Såsom herrarne torde finna, framskymtar här en
ganska betydlig statsutgift, om denna statistik skall komma till
stånd och bearbetas på sätt, som utskottet och motionären tänkt
sig. Då kommer det måhända att gälla hundratusental kronor om
året, ty herrarne se, att det skulle blifva en hel massa menniskor,
som skulle komma att sysselsätta sig med denna statistik. För¬
slaget afser som bekant att utskicka en mängd personer i hela
landet för att på ort och ställe göra sina undersökningar om de
förhållanden, som denna statistik afser att upptaga. Att dessa
personers resor omkring hela landet skulle komma att blifva ganska
dyra, är ju gifvet, likasom att de personer, som sedermera skola
bearbeta dessa uppgifter, komma att fordra en skälig lön för sitt
arbete. Det är således fråga om icke mindre än inrättande, af ett
helt embetsverk, som skulle få i uppdrag att bearbeta den ifråga¬
varande särskilda statistiken.
Sjelfva skrifvelseförslaget tyckes nu visserligen icke vara så
synnerligen farligt, men de motiv, som föreligga såväl i utskottets
betänkande som i motionen, synas mig icke hvila på en rättvis
uppfattning. Om man nemligen skall bearbeta de statistiska upp¬
gifter, som komma att upptaga de förhållanden som här afses,
nemligen arbetstiden, arbetslönerna och deras fördelning med mera
dylikt, och sedan på grund häraf söka bilda sig en uppfattning
rörande arbetarnes lefnadsförhållanden beträffande mat, kläder och
bostäder eller med ett ord hela deras ekonomi, så tror jag icke,
att dessa uppgifter äro tillräckliga för att man skall få en full¬
komlig kännedom om hithörande förhållanden, så vida man icke
har något annat att jemföra med. Tv det finnes ju tusentals men¬
niskor i vårt land, som lefva lika torftigt, ja mycket torftigare än
dessa arbetare; och hvarför skall icke denna arbetsstatistik om¬
fatta äfven dem, så att man kan se om de hafva det sämre än
arbetarne eller icke? Såsom herrarne veta, finnes det i vårt land,
enligt 1890 års officiella statistik, en befolkning af 4,784,981 in¬
vånare. Af dessa äro, såsom jag har mig bekant på grund af sär¬
skilda statistika uppgifter, som stått mig till buds, omkring 700,000
att hänföra till arbetarebefolkningen, om man nemligen medräknar
tjenstehjon, men frånräknar torpare och dylika, d. v. s. att, om
man jemväl frånräknar tjenstebjonen, som lågt beräknade utgöra
omkring 300,000, så skulle de återstående, som denna statistik-
skulle omfatta, vara högst 400,000. Då man nu vet, att i hela
riket finnes omkring 4,700,000 invånare, och man kan bortse från
N:o 22. 12 Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Ang. utred- omkring 500,000, som äro mera burgna, tillhörande tjenstemanna-
”lämJlZasV l^asseJ1 och de mera förmögna samhällsklasserna, så skulle det
sättet för återstå omkring 3,800,000 personer, hvilkas förhållanden i afseende
åstadkomman-& mat, kläder och ekonomi icke skulle blifva föremål för denna
de genom sto-statistik, som blott skulle gälla detta fåtal, dessa 400,000 eller
en svensk9. en .niondede! af dem> hvilkas lefnadsförhållanden enligt
betsstatistik m*n åsigt äro likstälda med de egentliga arbetarnes: och då är
m. m. det tydligt, att denna statistik, när den kommer fram, icke kan
(.Forts.) vara till någon nytta vid bedömandet af de sociala frågorna, då
man icke kan jemföra arbetarnes lefnadsförhållanden med deras,
som lefva i kanske ännu sämre omständigheter än arbetarne. Skall
en sådan statistik vara af någon betydelse, måste den äfven gälla
den stora klassen af mindre hemmansegare, torpare och tjenstehjon.
Hvad kan det annars vara för gagn af en dylik statistik? Jag
tror, att det hade varit bättre, om utskottet hade i samma mån
som. det visat sig vara vän af de egentliga arbetarne, äfven visat
sig intresseradt af arbetarebefolkningen i dess helhet, i stället för
att släppa fram frågan i ett skick, som, om utskottets förslag bi-
falles, kan leda till resultat, hvilka vi aldrig anat och som kunna
komma att ligga till grund för skefva uppfattningar af vårt lands
arbetareförhållanden. Jag kan således icke vara med om det
ifrågavarande förslaget i det skick, som det nu föreligger; men
skulle kammaren vilja återremittera ärendet till utskottet med det
uttalande, att kammaren anser frågan böra tagas i hela dess om¬
fattning, så att den.afsedda statistiken skall komma att omfatta
icke blott de egentliga arbetarne, utan äfven de arbetande klas¬
serna i allmänhet, som lefva under väsentligen samma förhållanden
som arbetarne, då skulle jag kunna vara med om förslaget och då
tror jag att frågan kommit på sin rätta plats. Men skulle kam¬
maren. deremot icke anse motionen gifva anledning till en sådan
statistik, så kan jag icke vara med om att bifalla denna motion.
Ty jaS tror, att det resultat, som skulle vinnas af den statistik
som motionären afser, skulle dels blifva alltför dyrt, dels för en¬
sidigt.
Det är dessa i korthet angifna skäl, som gorå, att jag har mina
betänkligheter mot det ifrågasatta skrifvelseförslaget. Jag skall
derför taga mig friheten yrka afslag å utskottets hemställan, derest
under öfverläggningen den uppfattningen skulle göra sig gällande,
att utskottet icke på grund af den i ämnet väckta motionen kan
taga sig anledning att göra ett bestämdt uttalande i den rigtning,
som jag nu antydt, nemligen om önskvärdheten af en statistik,
omfattande hela den del af vårt folk, som af arbetet har sin egent¬
liga näring, och icke ensidigt blott tar hänsyn till det fåtal som
har fabriksmessigt arbete, ty det kan jag icke anse för rättvist.
Det är derför jag skulle vilja hemställa till kammaren, om
den icke skulle vilja återremittera frågan till utskottet, för att
detta måtte blifva i tillfälle att, sedan det upptagit frågan från
de synpunkter, hvarur jag nu sett densamma, framkomma med ett
förslag, bygdt på tydliga och bestämda grunder, så att man kan
se hvart det bär, ett förslag om en allmän arbetsstatistik.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
13 N:o 22.
Det är under sådana förutsättningar, som jag ber att få yrka Ån3- lltred_
ning rörande
lämpligaste
återremiss till utskottet.
sättet för
Häruti instämde berrar Petersson i Boestad och Odell.
åstadkomman¬
de genom sta¬
tens försorg af
Herr Sjö yttrade: Herr talman, mine herrar! Kunde jag af™ svensk ar¬
betänkandet blifva förvissad om, att det verkligen skulle blifva bets£at™tik
till fördel, om kammaren och sedermera Riksdagen i dess helhet (Forts")
bifölle det föreliggande förslaget, så skulle jag vara den förste att
biträda detsamma. Men af hela detta långa betänkande, som kostat
icke så litet arbete, kan jag icke finna något, som föranleder mig
att vara med om utskottets förslag. Det enda skäl, som utskottet
anför för sitt förslag, är, att man skulle hafva denna statistik för
att bemöta agitatorer. Tro berrarne verkligen, att, om man än
finge fullskrifna böcker med sådan statistik och man deraf finge
se, huru gamla arbetarne äro, huru vida deras hustrur deltaga i
arbetet eller icke, om de äta den eller den maten, och om de hafva
sparkassor eller icke, det kan hjelpa att hindra agitationer? Nej,
visst icke; om vi än få siffror, aldrig så många, rörande dessa
förhållanden, kan det icke hjelpa i det fallet. Här har motionären
anfört exempel från Amerika, Frankrike, England och Tyskland,
utvisande att der finnas tillsatta sådana kommissioner eller byråer,
som han nu vill påbörda oss, för uppsamlandet af statistiska upp¬
gifter icke blott genom resor i landet, utan äfven genom hållandet
af vittnesförhör. Jag kan icke neka till, att det skulle blifva syn¬
nerligen obehagligt för såväl arbetsgifvare som arbetare att ställas
inför en dylik kommission och förhöras såsom brottslingar. För
min del tror jag att det är lyckligast, så länge det är stilla och
lugnt i landet, så länge man slipper sådana kommissioner och
sådana byråer, som här nu är ordadt och taladt så mycket om.
och hvarom man nu vill lagstifta. Man må taga exempel från
hvithet land som helst, så tror jag icke det är lämpligt, att man
kommer in i ett skede, som icke öfverensstämmer med våra för¬
hållanden. Helt annorlunda är det i de stora länderna med mång¬
dubbelt större icke allenast invånareantal utan naturliga resurser
och förbindelser, och der således de sociala frågorna ställa sig på
ett helt olika sätt i såväl ett som annat afseende mot hvad de
göra det hos oss. Lugnast och fredligast skall det väl gå, om en ar¬
betare, när han är missnöjd med en arbetsgifvare, får skaffa sig
en annan arbetsgifvare, och tvärtom med arbetarne. Inga skäl
tala emellertid för att bifalla detta förslag, och jag kan derför icke
ens instämma i vice talmannens yrkande om återremiss. Ty jag
tror icke att frågan föreligger i det skick nu, att utskottet kan
taga hand om den, såsom han påpekade, hvarför jag tager mig
friheten att yrka afslag.
Med herr Sjö förenade sig herrar Peterson i Hasselstad, Jönsson
i Gammalstorp, Sjöherr/, Prickson i Bjersby, Petersson i Dänninge-
landa, Lyttkens och Larsson från Upsala.
Ji:o 22. 14
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Ang. utred- Herr Beckman: Herr talman! Innan jag ingår något mera
nläm Yiaste ^Sans allmänna betydelse, skall jag tillåta mig att i korthet
"säftefför besvara några af de anmärkningar, som blifvit gjorda mot förslaget.
åstadkom- De vittna, redan de, delvis om att man icke fullt inser innebörden
mande genom af detsamma. Hvad särskildt den ärade siste talaren beträffar, så
^aTen^-censk yttrade han, att han icke fann något som helst skäl, som talade
årbetlstatistik^öv en. åtgärd sådan som denna. — Jag tror icke att någon annan
m. m. bär vill gå så långt som han. Säkerligen ville icke den ärade
(Forts) vice talmannen göra det. Ty han erkände, att saken var mycket
berättigad och att det fans många skäl, hvarför ett sådant stati¬
stiskt arbete borde upprättas. Han för sin del ansåg blott, att det
borde gå mycket längre, än han ansåg detta förslag gorå.
Den ärade talaren på smålandsbänken åter målade en tafla,
som åtminstone icke jag kan igenkänna. Han talade om att det
vore meningen att inrätta kommissioner, som skulle resa landet
kring och anställa vittnesförhör med medborgarne såsom med
brottslingar och mera dylikt. Hvar han fått detta ifrån, det vet
jag icke. Ty hvad betyder det för vårt beslut i denna fråga, om
utskottet i sin redogörelse för förhållandena i främmande länder
omnämnt det sakförhållande, att t. ex. sådana kommissioner i Eng¬
land, som motsvara arbetareförsäkringskomitén hos oss, inkalla
personer för att af dem såsom ett slags vittnen erhålla upplys¬
ningar? Icke betyder det, att man i Sverige måste inrätta något
sådant, om också utskottet ansett sig skyldigt — och det med rätta
— att erinra om detta förfaringssätt i andra länder.
Samme talare sade, att i stora länder kan det vara skäl, och
der kan det vara möjligt att göra något i den af mig föreslagna
rigtningen. — Jag vill tvärt om påstå att just i ett land, der arbe¬
tarebefolkningen är jemförelsevis ringa, der, mine herrar, kan det
vara skäl, och der kan det vara möjligt ännu mer än i de stora
länderna.
När jag sagt detta ledes jag öfver till den hufvudanmärkning,
som den ärade vice talmannen gjorde. Han sade, att, om denna
statistik skulle komma till stånd och bearbetas på det sätt ut¬
skottet och motionären tänkt sig, här skulle fordras ett storartadt
embetsverk, som skulle kosta 100,000-tals kronor om året. — Huru
kan man egentligen få den uppfattningen af det här framlagda
förslaget? Det är ju tvärt om betonadt, att det med våra små
förhållanden skulle kunna genomföras ganska billigt och i jem¬
förelse med de stora länderna på ett enkelt sätt. Det är bland
annat just därför, som det i ett sådant land som vårt är lättare
att ordna saken än i de flesta andra länder.
Herr vice talmannen framhöll också en annan sak, som jag,
ifrån hans synpunkt sedt, anser synnerligen vigtig; han trodde att
mitt förslag icke ville utsträcka undersökningen till jordbruks-
arbetarne och med dem jemförliga personer. — Men det finnes in¬
genting i hela betänkandet, som ger honom anledning till en sådan
uppfattning. Der uttalas tvärt om, att man måste låta undersök¬
ningen småningom utsträckas, försiggå bit för bit rörande vissa
grupper af arbetare, rörande vissa delar af deras lefnadsförhållanden
15 N:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, £. m.
o. s. v. Detta just emedan man icke tänkt sig något väldigt em- Ang. utred-
betsverk, som skulle på en gång verkställa stora utredningar; och pliart?
jag betonar uttryckligen, att det ligger i sjelfva arbetsstatistikens Sätte7för
natur — i motsatts mot den allmänna statistiken — att man icke åstadkom-
vänder sig till landet i sin helhet, utan väljer ut vissa speciella om-mande genom
råden, som man i stället söker att så mycket djupare genomtränga. staaJe^{°vre^f
I utskottsbetänkandet bar omnämts det sätt, hvarpå man i all- arbeta statistik
mänhet går till väga vid sådana arbetsstatistiska utredningar. Jag m. m.
skall med anledning häraf be att med några få ord få erinra om (Forts.)
de tre olika vägar, hvilka man har att välja vid företagandet af
social-statistiska undersökningar.
Den första — den rent byråkratiska —■ består deri, att man
sitter på sitt embetsrum och skickar ut tabell- och frågeformulär
till vederbörande korporationer eller enskilde, af hvilka man önskar
upplysningar. Vill det sig då så väi, att mottagaren är en sam¬
vetsgrann person och som läser rätt innantill, då får man ett
ganska ordentligt svar, åtminstone om han har förstått hvari kärn¬
punkten af undersökningen ligger. Vill det sig deremot illa, får
man, hvilket vi speciel veta af de stora komitéundersökningar,
som företagits i vårt land gång efter annan, ganska felaktiga upp¬
gifter. Och tredskas den tillfrågade och nekar att lemna upp¬
gifter, huru skall man då bete sig? Man kan vanligen icke
tillgripa den utvägen att anlita lagens arm, och att skrifva till
en stor mängd försumliga vållar dröjsmål, en tidspillan, som ofta
nog kan vara oersättlig. För det ändamål, hvarom här är fråga
— när det icke gäller att så att säga skumma hela landet för utar¬
betande af eu allmän befolkningsstatistik — är denna metod med
tabell- och frågeformulär allt annat än tillräcklig.
Sedan kommer den metod, som den ärade talaren på smålands-
bänken åsyftade, och hvilken framför allt begagnas i England. Der
går det så till, att man inför kommissionerna förekallar sakkun¬
niga personer, hvilka underkastas vittnesförhör, hvarvid svaren
stenograferas. Men produkten blir en sådan otymplig massa af
olikartade uppgifter, att det är omöjligt för komitéledamöterna
sjelfva — mycket mindre för någon annan — att så reda dem,
att man kan statistiskt framlägga resultaten af undersökningarna.
Dessa voluminösa blå böcker innehålla en hel mängd förträffliga
enskilda upplysningar och värdefulla vinkar åt både lagstiftaren
och enskilde. Men de äro ej af den beskaffenhet, att man derpå
kan grunda en verklig statistisk bearbetning.
Följer så den tredje metoden, som man här sagt skulle blifva
så kostsam och storartad. Den består deruti, att man vänder sig
till enskilda sakkunniga personer, som under sakkunnig ledning
— ty någon chef måste finnas som leder det hela, och det synes
böra vara en statistiker —• söka genomtränga vissa särskilda de¬
lar af arbetsstatistiken. Man utväljer exempelvis ett visst yrke
för att derom göra undersökningar i fråga om arbetslön, arbetstid,
lokalernas beskaffenhet o. s. v. Man kan för visso ha godt hopp
att lyckas finna dugliga mer eller mindre tillfälliga biträden, som
äro villiga att åtaga sig det arbetet. Yrkesinspektörerna äro ju
N:o 22. 16
Onsdagen den 2‘2 Mars, f. m.
Ang. utred- också ständigt att påräkna som förträffliga hjelpare på det om-
niZ fläste rådet-
smet för o Huru vigtigt det är att hafva eu sådan statistik — huru många
åstadkom- svårigheter som kunna undvikas derigenom — vill jag visa genom
mande genom ett enda exempel från en af de komitéer, uti hviska jag arbetat. I
*af‘rn svensk arbetareskyddskomitén hade vi bland annat i uppdrag att söka om-
arbetsstatistik arbeta lagstiftningen rörande minderåriges användande i arbete. Jag
m. m. hyste för min del den uppfattningen, att det vore alldeles omöjligt
(Ports.) att stifta en gemensam lag för alla de olika näringarna. — Det
är t. ex. en helt annan sak att arbeta i ett sågverk än i en to¬
baksfabrik. — Jag framlade derför inom komitén den åsigten, att
man borde gå en annan väg; man borde ordna yrkena gruppvis
för att på detta sätt få en mot båda parterna — här arbetsgifvaren
och barnen — så rättvis lagstiftning som möjligt. Men för att
kunna styrka denna min uppfattning hade jag naturligtvis behöft
ett statistiskt material, hvilket uppvisade icke så mycket likheterna
emellan de skilda yrkena och fabrikerna, utan just olikheterna
emellan dem. En sådan särskild undersökning fans — naturligtvis -—
icke. Hade vi här i Sverige haft en fortlöpande arbetsstatistik,
liknande den som finnes i många andra länder, så hade detta ma¬
terial icke saknats, enär just frågan om barns användande i fabrik
tillhöra de frågor, som med allt skäl tidigast och noggrannast
pläga af arbetsstatistiker utredas — och måhända hade då komité-
förslaget gått i en annan rigtning och icke gjort det fåvitska för¬
söket att söka gömma hela slägten under samma kappa.
Jag har erinrat om dessa olika metoder för att betona, att
hvad man nu vill är, att försök måtte göras med den sista af
dessa. — Af utskottet, likasom af mig i min motion, har det fram¬
hållits, att dessa statistiska områden i mycket gå öfver på hvar¬
andras områden. Yi hafva således i statistiska byråns publika¬
tioner allmänna uppgifter rörande åtskilliga yrken. Men här åsyftas
speciella enquéter, för hvilka man oundgängligen behöfver en sådan
särskild statistisk metod, som den hvilken jag här särskildt
framhållit.
Hela denna fråga, mine herrar, går ju icke ut på något annat,
än att man skall veta hvad man gör. Vi tillsätta gång efter an¬
nan dyrbara komitéer för lagstiftningen i den sociala frågan Men
den sociala frågan består af så många, särskilda problem, att den
icke kan lösas genom att helt simpelt ordinera efter det senaste utländ¬
ska receptet, det må vara hemtadt från Tyskland eller från hvilket
annat håll som helst. Den ärade vice talmannen, som sjelf verk¬
samt deltagit just i dessa arbeten och med hvilken jag haft för¬
månen att samarbeta, kan intyga, att när man söker öfverflytta ut¬
ländska metoder till Sveriges mark, möta förhållanden här, så olika
dem der ute, att man alldeles icke kan utan vidare göra det. Här
gäller det gamla ordspråket: hvad som hjelper skräddaren, kan
stjelpa skomakaren. Man måste vid den sociala lagstiftningen ovil¬
korligen taga hänsyn till olika historisk utveckling, till olika klimat,
till olika lokala och sociala förhållanden. Det går icke för sig att
skära allt sammans öfver en kam. Nu har jag förestält mig, att
Onsdagen den 22 Mars. f. m.
17 K:o 22.
för svenska Riksdagen, som visat så stort och lefvande intresse An9■ “Ned¬
för dessa arbetarefrågor, det också skulle vara vigtigt att veta
hvad Riksdagen gör. Jag har förestält mig, att man borde försöka ttetfor
att i någon mån åstadkomma, om jag får kalla det, den sociala åstadkom-
sjelfkännedom, utan hvilken hvarje sådan lagstiftning är ett språng mande genom
i mörkret. Särskilt är- denna 'sjelfkännedom af stor betydelse statens försorg
derför, att man annars kan inbilla sig att det är ofarligt att göra arbets statistik
utlandets erfarenhet till ett hyende för beqvämligheten. Detta är m m
ett misstag. Man kan icke använda utlandets erfarenhet såsom (Forts.)
ledstjerna på egna farvatten, utan man måste beqväma sig till det
mödosamma arbetet att sjelf i detalj undersöka de särskilda frå¬
gorna. Man talar så mycket, och med rätta, om att vårt land
eger fördelar framför utlandet genom sitt afskilda läge. Jag er¬
känner, att det ligger en sanning i det. De stora strömningarna
på det politiska och ekonomiska området nå först sent till våra
stränder.
Vi kunna, så att säga, bygga dammar för att, när de stora
vattuflödena komma, leda dem och få dem att helt beskedligt
vattna åkerfälten. Men för att vinna målet, måste man verkligen
bygga, dessa dammar och noga undersöka, hvar de skola läggas,
så att icke strömmen löper en förbi. Och lika angelägen som jag
är, att man icke här vid lag endast på grund af erfarenhet från ut¬
landet låser fast omfattande sociala lagstiftningsåtgärder, lika viss
är jag, att det fins en punkt, der man ej bör tveka att begagna
sig af utlandets erfarenhet; och det är, när det gäller samlandet
af sjelfva kunskapsmaterialet. Metoden härvid bör vara lika för
alla länder. Och det är en försummelse att icke i detta hänseende
begagna sig utaf den erfarenhet, som man i utlandet efter många
famlande försök har vunnit.
Jag ber att få påpeka ännu en sak. Denna fråga, mine herrar,
är, om någon, en fråga öfver partierna, en fråga, som alls icke
har något med parti att göra. Det är precis af lika vigt, hvilken
uppfattning man än har om rätta sättet att lösa de sociala pro¬
blemen, att man vet hvad man gör, att man verkligen känner
förhållandena. Jag betviflar icke, att mycket utaf den fruktan,
som, så att såga, ligger likt ett moln öfver oss, när vi se framför
oss denna sociala fråga, som ovilkorligen kräfver en lösning, att,
säger jag, mycket af denna fruktan skall försvinna, om man blott
lyckas genomtränga dimman och få klart för sig hvad saken verk¬
ligen gäller.
En engelsk minister har nyligen yttrat: “jag tror, att halfparten
af vår tids tvister mellan arbetare och arbetsgivare beror på
missförstånd. Vårt industriella kif är i mycket resultatet af okun¬
nighet å båda sidor". Jag tror verkligen, att man är berättigad
att säga detta. Man må aldrig glömma, att afsigten med arbets-
statistiken alldeles icke är att arbeta i något visst partiintresse,
utan tvärtom endast, att den skall vara ett nationelt uppfostrings-
arbete, hvarigenom man bringar ljus i frågan. Arbetsstatistiken
uppfostrar äfven till varmare intresse för dessa frågor, ej blott
Andra Kammarens Prot. 1803. N:o 22. 2
N:o 22. 18
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Ang. utred- när det galler lagstiftningen, utan äfven vid reformatoriska åtgär-
Uiäm ^aste ^er> ^ör enskilde träda i spetsen.
“sattet för .1 afseende på en del af de frågor, som falla under arbets*
åstadkom- statistikens område, ha enskilde börjat att samla material. Detta
mande genom ådagalägger, att ett behof af en dylik utredning gör sig kändt.
svensk -^er min uppfattning visa dock resultaten af dessa försök, att
arietssTaHstik^ endast är staten, som är mägtig att gifva denna undersökning
m. m. den breda bas, som kan göra den verkligen fruktbärande. Men
(Forts.) staten är också den enda magt, som kan åstadkomma, att en sådan
undersökning icke ledes i partisyfte. Det är således äfven för att
motarbeta, att denna vigtiga statistik ledes i något som helst partis
syfte, utan tvärtom endast framlägger den klara, vetenskapliga
sanningen, som jag yrkat på dess införande.
Jag vill också, såsom ett bevis på huru litet denna fråga af
utlandets statsmän fattats som ett partiintresse, erinra derom, att
i Förenta staterna, eller det land, der man tidigast började upp¬
rättandet af en sådan social statistik, senaten och representan¬
ternas hus, som eljest i öfriga frågor voro delade i bittra partier,
enhälligt antogo förslaget om inrättande af en byrå för arbets-
statistik.
Jag beklagar, att den högt ärade vice talmannen i fråga om
kostnaden gifvit hela denna sak så fruktansvärda dimensioner; men
jag hoppas, att jag lyckats i någon mån reducera desamma.
Jag vill, herr talman, tillägga ännu ett ord. Jag anser det
icke förmätet af mig, om jag upprepar hvad jag en gång förut
här yttrat, nemligen att efter min tanke samhället begår en för¬
summelse, som i framtiden kan komma att dyrt hämna sig, om
det icke söker på allt sätt tränga fram till den verkliga innebörden
af den sociala frågan. Och jag skall beträffande den plats, som
denna fråga numera bör intaga äfven i vårt land, erinra om Louis
De Geers ord: “den vigtigaste fråga, vår statskonst har att lösa,
är frågan om förbättrande af arbetareklassens vilkor". Men en
förbättring af arbetsklassens vilkor är icke en klassfråga; det är
en allmän samhällsfråga: det är endast till namnet, mine herrar,
men icke i verkligheten, som arbetarefrågan är en klassfråga.
På grund af hvad jag nu anfört, skall jag anhålla om bifall
till min motion och utskottets förslag.
Herrar Falk, Lilienberg och Aulin instämde häruti.
Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Den
siste ärade talaren yttrade, bland annat, att han beklagade, det
kammarens ärade vice talman gifvit denna fråga så fruktansvärda
dimensioner. Jag undrar, om han icke här gjorde den ärade vice
talmannen en smula orätt. Den ärade vice talmannen framhöll
visserligen åtskilliga svårigheter och betänkligheter, hvilka syntes
honom förknippade med det föreliggande förslaget, men det slut,
hvartill han kom, tycktes mig häntyda på, att han sjelf ej till¬
mäter dessa svårigheter och betänkligheter synnerlig betydelse.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
19 N:o 22.
Herr vice talmannen har tillsammans med motionären och mig Ang. utred-
under så många år sysselsatt sig med arbete på ett fält, som lig- nin9 rörande
ger mycket nära det nu ifrågavarande, att det ingalunda förvånade ^ttetfdr
mig, att han till fullo insett vigten af det förslag, som här före- ästadkiZ-
ligger. Men det gladde mig i alla fall att höra, att hau verkligen mande genom
är så genomträngd af detta förslags betydelse, att han i sak icke statens försorg
hade något annat att anmärka deremot/än att det icke vore nog
omfattande. Jag hoppas, att dessa herr vice talmannens ord skola nr *
väga tyngre än. de skräckbilder — ty här kan man sannerligen (Forts.)
tala om skräckbilder — som den ärade representanten för Konga
härad målade och som för visso icke äro framkallade af annat,
än att han icke till fullo satt sig in i det ämne, hvarom fråga är.
Jag begärde emellertid ordet med anledning af herr vice tal¬
mannens anförande, derför att han i detta åberopade några siffror,
hvilka antagligen föreföllo kammarens ledamöter något underliga
och främmande. Jag tror, att jag icke misstager mig, då jag an¬
tager, att dessa siffror äro hemtade ur ett arbete, som herr vice
talmannen och jag samt några andra personer just för närvarande
äro sysselsatta med att afsluta. Herr vice talmannen anmärkte
mot motionarens förslag — om jag fattade honom rätt — icke, att
från den ifrågasatta undersökningen jordbruksarbetarne skulle
komma att uteslutas — ty det finnes ingenting, som antyder att
detta skulle blifva händelsen — utan han gjorde den anmärkningen,
att det finnes många sjelfständiga yrkesidkare i vårt land, hvilka
lefva under alldeles likartade förhållanden med de egentliga arbe-
tarne, och att man, för att få ett rigtigt omdöme om hela denna
samhällsklass’ lefnadsförhållanden, måste hafva upplysningar äfven
om dessa; och då han med hänsyn till de upplysningar, hvilka
motionären ansett böra inhemtas, förmenade, att dessa smärre
yrkesidkare här icke skulle komma i betraktande, så yrkade han
på grund häraf återremiss. För att nu visa, huru inskränkt det
område vore, som afsåges i motionärens förslag, framhöll han, om
jag fattade honom rätt, att detta förslag endast skulle beröra cirka
700.000 personer, af hvilka 300,000 vore tjenstehjon och endast
400.000 egentliga arbetare. Endast för 400,000 personer, menade
han, vore sålunda förslaget af egentlig betydelse. Men då Sveriges
befolkning går upp till fem millioner, af hvilka flertalet icke har
det bättre stäldt än dessa arbetare, vore det enligt herr vice tal¬
mannens förmenande ej skäl att endast med hänsyn till dessa
senare sätta i gång en så betydande och kostsam apparat. Jag
tror dock, att den ärade vice talmannen här begick’ ett misstag,
ty denna siffra, 700,000, angifver ingalunda antalet arbetare och
tjenstehjon, utan detta är antalet af dem, som hafva fast anställ¬
ning. Hela antalet arbetare är betydligt större. För öfrigt, om
man talar om de lager af folket, som beröres af den ifrågasatta
statistiken, måste man komma i håg, att äfven hustrur och barn
här böra inberäknas, och att det icke går an att uppföra dem på
den motsatta sidan.
Herr vice talmannen erinrar sig nog också en annan siffra,
som återfinnes i ett annat arbete, i hvars utarbetande jag jemväl
1:0 22. 20
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Ant), utred- haft äran att med herr vice talmannen deltaga. Af svenska folket
"läm Yraste nittio procent, som äro kroppsarbetare eller med dem
“sättet får jemnstälda personer, och om man också afräknar dessa med kropps-
åstadkom- arbetare jemnstälda personer, så är dock hufvudgruppen arbetare.
mande genom Jag skulle nu för min del gerna instämma i herr vice tal-
Staf‘en^svemk mannens yrkande, om jag trodde, att man främjade saken genom
arbétlstatistik en återremiss. Jag är emellertid något tveksam, huruvida ett till-
m. m. fälligt utskott kan föreslå något mera än hvad motionären ifråga-
(Forts.) satt. Jag tror icke, att detta går för sig, och anser det derför
vara bättre att nu bifalla motionen. Denna fråga är sannerligen
icke så hastigt eller så lätt utredd, att man icke sedermera kan
få rättelse i det syfte, som herr vice talmannen afsåg, om sådant
befinnes lämpligt.
Jag hemställer till herr vice talmannen, om det verkligen kan
vara skäl att förkasta ett sådant förslag som detta endast derför,
att det ej redan från början gjorts så omfattande, som en och
annan önskar. Herr vice talmannen nämnde något om att försla¬
gets antagande skulle föranleda åtskillig kostnad. Ja, just med
hänsjm härtill är det ju skäl att icke genast gifva frågan allt för
stor utsträckning, utan att börja så småningom, så att man kan
vinna någon erfarenhet om de resultat, som på denna väg kunna
vinnas, innan man derpå nedlägger ännu större kostnader.
Om herr vice talmannens anförande gladde mig, så kan jag
icke säga detsamma om det anförande, som hölls af den ärade
representanten för Konga härad. Jag har förut framhållit, att
detta hans anförande icke torde hafva någon annan grund, än att
han icke tänkt sig in i förhållandena, och detta kan ju också för¬
klara, att han här sökte gifva denna fråga sken af att beröra ett
partiintresse. Han talade om att man icke bör störa det lugn
och den frid, hvari vi för närvarande lefva. Men det är ju icke
alls fråga om något dylikt: hvilket parti vi än tillhöra, måtte vi
val alla vara ense derom, att den s. k. arbetarefrågan icke låter
sig afvisa. Jag och den ärade representanten för Konga härad
och vi alla inom kammaren kunna hysa olika meningar om, huru
denna fråga bör lösas; men ett äro vi väl alla ense om, och det
är, att det för oss är gagneligt att kunna fota våra omdömen på
opartiska, grundliga utredningar och icke på lösa hugskott af en
eller annan folkledare, och det är just detta, mine herrar, som
motionärens förslag åsyftar. Jag ber att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
I detta yttrande instämde herrar Loven och Elis Nilson.
Herr Lasse Jönsson: Herr talman! Det var de två senaste
talarnes försäkran, att detta icke är en partifråga, som gaf mig
anledning att här uppträda, ty eljest vet jag, hvad man riskerar,
om man uppträder mot denna rörelse, som är så väl upparbetad.
Men efter som vi nu äro på neutral mark och man får uttala sig
i lugn och icke alls behöfver taga hänsyn till partiställningen, så
tager jag mig friheten fråga: hvad vinner kammaren och Riksdagen
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
21 N:o 22.
m. m.
(Forts.)
med denna skrifvelse? Är den icke den mest ofullständiga, man Ang. utred-
kan tänka sig? Den afser ett uttalande till regeringen om “utred- n"ZPUgaltT
ning rörande lämpligaste sättet för samlande, bearbetande och sättet för
publicerande genom statens försorg af en svensk 'arbetsstatistik dstadkom-
samt om framläggande för Riksdagen af de förslag, som med an- mande genom
ledning häraf må synas vara påkallade11. Säger Riksdagen här-
med hvad den vill, hvad det är för arbetsstatistik den önskar? arbetsstatistik
Nej, det gör den icke. Den anhåller blott, att regeringen ville låta
göra en utredning på det ena eller andra sättet, det må för öfrigt
kosta huru mycket tid och penningar som helst — en utredning,
men om hvilken sak synes ej bestämdt af motionen. Jag väntade
derför, att, när motionären uppträdde, han skulle gifva en anvis¬
ning om hvad han tänkt sig. Men det kunde. han icke göra.
Gent emot den talare, som framhöll de i motionen omnämnda
exemplen från andra länder, förklarade motionären, att, fastän de
voro åberopade, det ej voro meningen att gå den vägen, tvärt om.
Återigen, gent emot herr vice talmannen, som anmärkte, att det
var en brist, att icke jordbruksarbetarne eller hemmansegarne räk¬
nades som arbetare, förklarade motionären, att det ej betydde
något, att de ej omtalats i skrifvelseförslaget; ingenting hindrade
Kongl. Maj:t att taga dem med i beräkning, då Kongl. Maj:t ut¬
arbetade sitt förslag. Således: det som ej är skrifvet, kan rege¬
ringen ändå, i alla fall göra; men det, som ar skrifvet, skall rege¬
ringen icke göra, då det är något att anmärka deremot. Jag tror
för min del, att dessa utredningar taga för mycken kraft från
nationen; de komma oupphörligt åter och åter tillbaka. För när¬
varande är en komité tillsatt. En har slutat sitt arbete. Utred¬
ning på utredning skall verkställas. Jag anser för öfrigt, att
ganska god ledning kan erhållas genom de arbeten, som omtalas i
motionen: kapten v. Feilitzens om jordbruksarbetarnes ställning i
Östergötland, Småland och Skåne, ett arbete af E. O. Hultgren
m. fl.; ett af Hj. Wallqvist om “Bostadsförhållandena för de mindre
bemedlade i Göteborg11 samt ett af d:r David Bergström med flera
(qvinliga) biträden. Dessa arbeten hafva utgifvits på fnvillig-
hetens grund. Den, som intresserar sig för att studera denna fråga,
bör här kunna hafva tillräcklig lektyr. Och skulle flera arbeten
erfordras, finnas många litterära förmågor, som kunna göra det.
Och är saken förtjent af uppmärksamhet, eger Kong!. Maj:t i sitt
skön att understödja med medel som behöfvas. Men det anser
jag ej vara en lycklig utväg att oupphörligt tillsätta nya koraitcer
— och någon annan möjlighet finnes ju ej för regeringen för att
efterkomma en önskan sådan som motionärens. _ Det förslår icke
med en komité; det bör nästan vara en för hvarje slag af arbets-
rörelse. Det blir komitéer af allt sammans. Den siste talaren upp¬
lyste oss om, att 90 procent af Sveriges befolkning äro arbetare.
Om man nu skall redogöra för alla dessa, huru de lefva, huru
många timmar de arbeta, huru många timmar deras hustrur arbeta,
huru mycket penningar de hafva insatt i sparbank o. s. v.
hvart i all rimlighets namn skall det taga vägen? Det minsta
man kan begära är, att de nu arbetande komiteerna finge fram-
N:0 22. 22
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Ang. utred
ning rörande
lämpligaste
sättet för
åstadkom¬
mande genom
statens försorg
af en svensk
arbetsstatistik
(Forts.)
!SSaDflr-TUltatet af s.in.ax. arbeten, innan man blindvis rusar åstad
och afiater en ny skrifvelse till regeringen — en skrifvelse af
sådan beskaffenhet, att det skulle blifva nästan alldeles omöjligt
for regeringen att göra något deråt. J
Herr talman! Jag yrkar rent afslag.
f.. Herr Hedlund: Det har anmärkts, att klämmen skulle vara
för trångt affattad. Det tror jag icke. Den omfattar utan tvifvel
hela det fält, som har ar i fråga. Och mot denna tolkning af
klämmen strider hvarken utskottets utlåtande eller motionen. Alltså
skulle, sa vidt jag förstår, återremiss till ingenting tjena. Utskottet
både da endast att komma tillbaka med ett skrifvelseförslag, vä-
sentligen lika lydande med det nu föreliggande.
.^an ®ynes på somliga håll hafva uppfattat denna arbets¬
statistik såsom något hittills i vårt land alldeles okändt. Jag vill
a påminna om, att vi redan hafva ett flertal specialundersök-
ungar, utförda af särskilda komitéer, hvilka, såsom vi veta, burit
go i frukta och vant af stor betydelse för vår kunskap om de
sociala frågor, de galt. Vidare hafva vi ock fortlöpande en sta¬
tistik, ehuru mycket bristfällig, i vår officiella statistik. Vi hafva
V ^er ea lönestatistik. Om herrarne slå upp i slutet
åt det natte, som årligen utkommer, rörande iordbruket, skola
herrarne der finna en redogörelse för arbetslönerna inom jord-
ru et, grundad pa rapporter från hushållningssällskapen. Detta
aro vi redan vana vid, och denna statistik har ju icke medfört
någon olägenhet.
Man har anmärkt, att den ifrågasatta åtgärden skulle med-
iora nya och störa utgifter. Jag vill svara med att fråga, huru
vida icke möjligen åtminstone en del af de medel, som behöfdes
för att bestrida dessa nya utgifter — kanske alla till en början —
skulle kunna astadkommas genom att från den officiella statistiken
utsöndra flertalet af de embetsberättelse^ som för närvarande före-
omma der och egentligen icke hafva sin plats i ett sådant verk.
.k. ai betsstatistik har sin betydelse också utur det rena stats-
r®ss? s synpunkt. Hvad särskildt vidkommer lönestatistiken,
sÄa \e kek;. kort aH få anföra ett yttrande af den fram-
staende tyske^ nationalekonomen Victor Böhmert. Han säger så:
.hor hvarje ar framstår allt mera nödvändigheten af att skaffa
material för en lönestatistik öfver de olika menskliga närings-
-ri ena s^an bättre kunna bedöma klagomålen
fal61-°i ra?ki?Der.i°1cl1 å an(^ra sidan vinna tekniskt underlag
• i SJaku’ ^yöksfälls-, ålderdoms- och invalidförsäkring. Äfven i
inkomstbeskattningens och finansväsendets intresse behöfver hvarje
stat nu för tiden en pålitlig lönestatistik".
en framför allt är denna arbetsstatistik af vigt i tvenne
enf ^ föFsta ve^a vb aH i våra dagar göras gällande
.... , utvecklingsteorier, på hvilka spådomar om och sträfvanden
lor störa omskapningar af samhället stödja sig. Såväl vänner
- “ motståndare till dessa nya teorier kämpa i afseende på dessa
sjelfva verket i mörkret, så länge man icke vet, huru det verk-
23 N:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
ligen står till. Har man åter fått klarhet om de verkliga för- 4»*- utred'
hållanden, som ligga till grund för dessa teorier, då vet man, hvar ^ZpUgZe
man skall hemta sina vapen och huru man skall bruka dem, pa sättet för
det att de må träffa. Jag vill påminna om ett ganska betecknande åstadkom-
exempel. Yi känna ju socialisternas påstående, att den ekonomiska mande genom
utvecklingen går i den rigtningen, att de mindre bemedlade i sam-
hället allt efter som industrien utvecklas nedsjunka till ett pro- Jbetsstatistik
letariat, som lefver i nöd och elände under det s. k. existensmini- m. m.
mum; att den medelklass, som förut funnits ofvanför arbetsklassen, (Forts.)
allt mer och mer krymper tillsammans, och slutligen att på sam¬
hällspyramidens topp finnes en liten grupp af oerhördt rika men-
niskor, som efter hand tillegnat sig alla samhällets kapital och
under hvilka i sjelfva verket hela den öfriga befolkningen utgör
arbetande slafvar. Jag vet knappast något kraftigare vapen, som
ännu framkommit för att bekämpa denna åskådning, på hvilken
så mägtiga sträfvanden stödja sig, än ett arbete, som nyligen ut¬
kommit i Tyskland af en ung framstående nationalekonom Wolf.
Med begagnande af dels inkomststatistiska, dels arbetsstatistiska
undersökningar, som sedan några årtionden egt rum i Tyskland,
visar han med klara siffror, svart på hvitt, att denna teori är
alldeles osann, att samhällsutvecklingen i mån af industriens ut¬
veckling går åt helt annat håll, nemligen att period efter period
minskas antalet af dem, som lefva under existensminimum, ökas
deremot antalet af dem, som lefva på sitt arbete uti små, men
dock burgna förhållanden. Med en sådan upplysning är ju denna
mägtiga teori, en teori som utöfvat och utöfvar så stort inflytande,
slagen till marken. I samma mån dessa siffror visa sig. allmänt
slå in. i samma mån blir den socialistiska utvecklingsteorien ihjel-
slagen och dermed oek sträfvandet. Der finnes ingenting vidare
att diskutera om.
Alltså: för att bringa dager och ljus i dessa förhållanden, för
att bringa upplysning om, huru samhällsutvecklingen i sjelfva
verket går, för den skull är en arbetsstatistik .nödvändig. ^
Vidare också för att hålla samvetet vaket i afseende.på sociala
reformer. Jag vill likna en sådan statistik vid den ständiga under¬
sökningen af, huru det står till nere i de dunkla djupen af ett
skeppsskrof. Det kan visserligen vara mycket behagligare att
vistas på däck och der styra seglatsen. Man kan dock en vacker
dag blifva öfverraskad af," att det blifvit röta i bottnen. Nu ström¬
mar vattnet in. Skeppet kan icke längre hållas uppe. Arbets-
statistiken håller just reda på, huru det står till i skeppets innan¬
döme, rapporterar, när någon röta der visat sig, och lägger på de
enskildes och samhällets samvete att icke töfva att gripa in och
laga, medan ännu är tid.
Den motvilja mot statistiska undersökningar, som bär och hvar
framträder, tror jag är en lemning ifrån gamla tiders åskådning.
Eu berättigad känsla ligger till grund härför. Man vill vara man
för sig och afvisa inblandning från främmande håll, som man
misstänker komma att inkräkta på ens sjelf bestämmelserätt. Jag
tror emellertid, att denna känsla är en frukt af obestämda far-
N:o 22. 2i
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
urartande råg°r °°h “issjiör.stån.d ?tan grund i verkligheten. Här är icke
iZpUgaste fraf““ inblandning i någons sjelfständighet och frihet. Här är
sättet för endast iraga om att bringa ljus i samhällets mörka vrår — ett
åstadkom- dagsljus, som endast är nyttigt och sundt, ty det hielper icke
mande genom blott andra att se, utan det hielper ock en sjelf att se
af?nfZZ? Jag yrkar bifa11 tin utskottets hemställan.
arbetsstatistik
m-m- TT yferr ^Jö: begärde ordet med anledning af herr grefve
(Forts.) Hamiltons yttrande, att jag skulle hafva sett denna fråga endast
tran partisynpunkt. Såsom bevis för detta påstående åberopade
han mina ord, att man borde få afhandla dessa frågor “i fred och
lugn eller, med andra ord, att man borde låta husbönder, arbets¬
givare och arbetare afgöra sina tvister sins emellan utan ingrepp,
utan några kommissioner, utan några byråer, utan några vittnes¬
förhör och dylikt.
Han säde vidare, att jag icke satt mig in i frågan. Jag får
med anledning deraf säga honom, att jag verkligen gjort det.
Uch icke allenast det, utan jag söker, så långt jag kan, sätta mig
in i alla här förekommande frågor. Och sedan jag detta gjort,
”pdlar jag efter bästa öfvertygelse; och jag tror mig derför hafva
det bästa vittnesbördet vid mina handlingar, nemligen ett fredadt
samvete.
Grefve Hamiltons partiståndpunkt må betraktas från hans
synpunkt sedt, men han eger icke rätt att beskylla mig för, att
jag intagit ett visst partis ståndpunkt; ty jag handlar efter hvad
jag anser rättvisa och pligt bjuda mig i denna såsom i andra
frågor.
Vidare nämnde han, att utgifterna för ifrågavarande under¬
sökningar, som han ansåg vara så nödvändiga för att få en svensk
arbetarestatistik till stånd, icke skulle blifva så stora. Jag skall
icke tillåta mig att vidare ingå i denna del af frågan, men jag
vill endast erinra om, att kostnaderna endast för arbetarekomi-
tens _ statistik uppgingo till 39,000 kronor, oaktadt för anskaffan¬
det ingå resor gjordes. När man nu har statistik i ämnet icke
allenast från arbetarekomitén, utan äfven från andra dermed lik-
nande Homiféers arbeten, skulle man, synes det mig, åtminstone
för tillfället kunna vara något så när nöjd med dessa arbetens
resultat samt afvakta tidsomständigheternas kraf i såväl ena som
andra afseendet.
Då jag fortfarande, oaktadt herrar Beckmans och Hedlunds ut¬
märkta anföranden i denna fråga, icke har kunnat blifva öfver-
fygad om något annat, än hvad jag förut bestämt mig för, nem¬
ligen för afslag å utskottets hemställan, vidhåller jag mitt förut
gjorda yrkande i detta afseende.
. ^lerr -Månsson: Jag kan icke uraktlåta att i denna enligt
*Pin arslg^ istiga fråga säga min mening. Om jag i likhet med
nere föregående talare här kommer att yrka afslag å utskottets
hemställan, så har jag den vissa tillförsigten i alla fall, att jag
25 N:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
icke velat åt arbetarne eller arbetarefrågan bereda annat än det An3- utred-
allra basta. lämpligaste
Man har sagt, att det icke varit ovilja mot arbetarefrågan, sättet för
som gjort, att man här yrkat afslag, och att denna åtgärd endast åstadkom-
afser att sprida ljus och dager öfver den sociala frågan, den s. k .mande genom
arbetarefrågan. — Ja, om vi nu vore öfvertygade om, att så blefve^™5-^’^
fallet, skulle ingen _ tveka att gifva sin röst för förslaget. Men, JbetsstaMik
mine herrar, hvad visshet hafva vi derom, att så skall ske på det m. m.
sätt, som här blifvit föreslaget af utskottet? Det sätt, som ut- (Forts.)
skottet accepterat, om jag så får säga, sedan det behandlat flera
andra olika förslag i den vägen, nemligen att här i Stockholm
skulle upprättas en byrå för det ifrågavarande ändamålet, hvilken
sedan skulle till sitt biträde hafva kringresande personer, som i
sin tur om förhållandena på ort och ställe ingåfve rapporter till
byrån, hvarigenom hela saken skulle belysas och derigenom allt
vara vunnet — ja, till och med det skulle vinnas, säger man, att
man sluppe ifrån alla agitatorer, hvilket ju vore ett utmärkt och
eftersträfvansvärdt mål — detta sätt skulle jag kunna vara med om
att försöka, i fall jag nemligen kunde blifva öfvertygad om, att
dess antagande skulle kunna medföra alla dessa uppräknade för¬
delar. Men, mine herrar, hvad har man väl för säkerhet härför?
När dessa kringresande personer utses af byrån — och dertill
skulle väl väljas sådana, som voro inne i de olika yrkena och
facken, förmodar jag •—■ kan man då också vara fullt förvissad
om, att valen alltid skulle falla på fullt pålitliga, redbara och
sanningsälskande män? Det kunde dessutom lätt inträffa, att de
insända rapporterna strede i sina uppgifter mot hvarandra. Den
ena rapporten kunde uppgifva ett förhållande vara på ett sätt och
den andra samma förhållande på ett annat sätt. Om en person
skulle skildra förhållandena t. ex. i Skåne och en annan förhållan¬
dena i Blekinge, så kunde det lätt hända, att dessa personer in-
komme med stridiga uppgifter, beroende på deras egna olika åsig-
ter om och uppfattning af frågan. Jag undrar på hvad sätt sa.-
ken härigenom blefve klarare? Nej. jag tror icke, att denna sak
är så lätt löst, och allra minst, att den blefve det på det sätt,
som här föreslagits. Äfven om man icke vill gå så långt, som
herr vice talmannen föreslog, nemligen att i den ifrågavarande
statistiken skulle på en gång upptagas allt, hvad som rörer alla
arbetare inom vårt land, så är det min lifligaste öfvertygelse, att
den ändå måste upptaga många af dem som arbeta i de olika fac¬
ken, och så många, att man verkligen deraf kunde draga någon
slutsats. Det förefaller mig dessutom, som om kostnaderna för
dessa resors verkställande och för hela den öfriga dyrbara appa¬
raten omöjligen kunna uppvägas af de fördelar, som man dermed
tror sig vinna. Om man i stället, hvilket jag tror vore det råtta,
ville begagna sig af de personer, som vi för ett snarlikt ändamål
hafva, nemligen yrkesinspektörerna, hvilkas antal man föreslagit
att öka, så är det min lifliga öfvertygelse, att man på detta
sätt kunde vinna målet lika bra som på det andra. Om yrkes¬
inspektörerna ålades att om de nu ifrågavarande förhållandena af-
N:o 22. 26
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Ang. utred¬
ning rörande
lämpligaste
sättet för
åstadkom¬
mande genom
statens försorg
af en svensk
arbetistatistik
m. m.
(Forts.)
gifva berättelser, och dessa sedermera trycktes och utdelades, så
att allmänheten äfven blefve i tillfälle att uttala sig om frågorna,
så tror jag, att man på detta sätt skulle kunna vinna god led¬
ning och ett godt resultat.
På grund af det sätt, på hvilket jag sett denna fråga, är det
sålunda för mig omöjligt att kunna vara med om det framlagda
förslaget. Den apparat, som deri ifrågasatts, blefve enligt mitt
förmenande mymket dyrbar och naturligtvis ännu dyrare, om man
skulle gå den väg, vice talmannen förordnat. Jag kan således
omöjligen vara med om en återremiss i det syfte, vice talmannen
uttalade, i synnerhet som jag icke kan se, att, äfven med de bästa
afsigter för arbetarnes väl, det är möjligt att undvika alla miss¬
förhållanden; ty arbetarne kunde råka ut för personer, som ska¬
dade i stället för att hjelpa dem. Likaledes kunde staten blifva
vilseledd af uppgifterna från de personer, som enligt förslaget
skulle resa ikring för att samla de ifrågavarande uppgifterna. —
Jag tror, som sagdt, att. det på detta sätt blefve omöjligt att kom¬
ma till någon klarhet i frågan. Det sätt, som England har an¬
vända eller de s. k. offentliga vittnesförhören, offentligt bedömande
af flera personers uttalanden, skulle nog bättre kunna belysa sa¬
ken, än det af utskottet här föreslagna sättet.
Jag kan, såsom frågan nu föreligger, icke annat än bestämdt
yrka afslag å det ifrågavarande skrifvelseförslaget.
Herr Wijkander: Om det verkligen vore så, som uppgafs
från smålands- och kristianstadsbänkarna, nemligen att de frågor,
som här föreligga, skulle vara af liten omfattning, vore det icke
värdt att besluta sig för de utgifter, som naturligtvis erfordras
för åstadkommande af sådan arbetarestatistik, som här föresla¬
gits. Men jag tror, att herr vice talmannen kom sanningen myc¬
ket närmare, då han sade, att dessa frågor äro så stora, att de
komma att kräfva mycket stora utgifter. Dessa sociala frågor
tränga sig fram med stor styrka och vinna för hvarje år allt
större betydelse. De äro redan af sådant omfång, att vi icke
kunna öfverse dem, utan måste vidtaga särskilda mått och steg
för att skaffa oss den utredning, som behöfves för att pröfva dem.
Vi veta annars icke huru långt de leda.
Vi hafva redan flera gånger vändt oss till regeringen med
anhållan om tillsättandet af komitéer i och för sådan utredning och
veta, att en sådan komité, arbetareförsäkringskomitén, äfven i denna
stund håller på med afgifvande af ett stort förslag. Med dessa frågor
sammanhänga så stora ekonomiska spörsmål, att det är temligen sä¬
kert, att de utgifter, som här ifrågasatts, i jemförelse med dessa kom¬
ma att blifva alldeles försvinnande. Det är ock temligen säkert, att,
om svenska staten icke tager initiativet ochledningen,kommaenskilda
personer att utföra undersökningarna. Utskottet har framhållit,
att sådan redan med stor framgång blifvit af enskilda personer
utförda. Men det är dervid den skilnaden, att de undersöknin¬
gar, som ledas utaf enskilda intressen, också mycket lätt färg¬
läggas af dessa. Vi skola icke undra på, om den vetenskapliga
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
27 N:o 22.
m. in.
(Forts.)
objektivitet, som erfordras för att de statistiska siffrorna skola
blifva fullt tillförlitliga, i någon man påverka, da enskilda intres- lälynpligaste
sen framkalla dem. Det är just för att afhjelpa denna olägenhet, sättet för
som enligt mitt förmenande staten bör taga initiativet och led- åstadkom-
ningen. Det är visserligen sant, att det är nyttigt och naturligt,
att enskilda undersökningar komma att pågå jemte statens undersok- a^enJsvensk
ningar men man hav uti de senare jemförelsepunkter, med hvilka man orjetsstatistik
kan kontrollera, huruvida de enskilda undersökningarna är o tillför- m. m.
litlicra eller icke. Man får icke tro, att dessa frågor ur ekonomisk
synpunkt, för att icke tänka på andra sidor deraf, äro sa obetyd¬
liga, att svenska staten icke borde sysselsätta sig med dem.
Här har af herr vice talmannen sagts, att de ifrågavarande
utgifterna skulle gå till flera hundratusen kronor. Ja! Enligt
min öfvertygelse komma utgifterna att blifva ganska störa, men
detta beroende derpå, att representationen, särskildt denna kam¬
mare, kommer att inse betydelsen af undersökningarna och med
stort tillmötesgående framdeles snarare vilja öka än minska deras
omfång. Från början måste de dock gå i ganska liten skala. —
Man kan icke framstampa ur marken personer, lämpliga för dy¬
lika undersökningar. Dessa undersökningar måste börja helt oan¬
senligt, och det förefaller mig, som om få områden äro sa lamp¬
liga för en sådan början i smått, hvilken sedan kan utvecklas till
något stort, som just detta. ... .
Herr vice talmannen har klagat öfver, att dessa undersöknin¬
gar skulle omfatta blott arbetarne och icke de mindre hemmans-
egarne samt andra med dem jemnstälda personer. — Ja, det ligger
just i dessa undersökningars natur, att man kan begränsa dem och
sedan småningom bit för bit öfvergå till andra.
Samme talare framhöll likaledes, att torpare och tjenare icke
skulle inbegripas i dessa undersökningar. — Jag tror, att den,
som läst utskottets betänkande, har sett, att utskottet fattat upp¬
giften så vidsträckt, att den mycket väl kan omfatta äfven dessa
kategorier af arbetare. Men det har, som jag tror med full rätt,
framhållit, att man icke får börja med allt på en gång, utan ga
så småningom för att vinna ett godt resultat. ...
Jag tror, att det är ytterst vigtigt, att vid dessa undersök¬
ningar staten tager ledningen af det hela. Det är också för statens
tjensteman betydligt lättare att komma till ett godt resultat, än
för enskilda personer. Genom de undersökningar, som på detta
område göras, har man, som sagdt, jemförelsepunkter och kontroll
äfven för de öfriga undersökningarna. Det kommer att bero pa
Riksdagen att bestämma utgifternas storlek och småningom lämpa
dessa efter undersökningarnas omfång. För min del håller jag
före att de icke i början komma att kräfva mer än lika många
tiotusental kronor, som vice talmannen talade om hundratusental.
Jag ber att fä yrka bifall till utskottets betänkande.
Härtill instämde Herrar Hedin, von Frie sm, O. Olsson från Stock¬
holm, Boiithius, Liljeholm, Zotterman, Sjöholm, Walldén och Alsterlund.
Si:o 22. 28
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Ang. utred- Herr Swartling: Herr talman, mine herrar! Jag skall icke
nlämpligaste g?ra mig skyldig till att återupprepa de skäl, som redan blifvit i
sättet för såväl motionen som utskottsbetänkandet anförda till förmån för
åstadkom- den föreslagna skrifvelsen. Jag ber endast att med åberopande af
mande genom dessa skal få yrka bifall till utskottets hemställan.
statens försorg
äriletsstatistik , Hfmed förklarades öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda
m. rn. yrkandena gaf herr talmannen propositioner: l:o) på bifall till ut-
(Forts.) skottets hemställan; 2:o) på anslag derå; och 3:o) på återremiss;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef,
sedan till kontraproposition antagits yrkandet om afslag, nu upp¬
satt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens tredje tillfälliga ut¬
skott hemstält i utlåtandet n:r 10, röstar
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, är nämnda hemställan af kammaren afslagen.
Omröstningen utföll med 100 ja mot 93 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen; och skulle jemlikt
föreskriften i 63 § 3 mom. riksdagsordningen, detta beslut ge¬
nom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.
, . .... I ordningen förekom härnäst Andra Kammarens tredje till-
degaf1 förlik- fäl]iSa utskotts utlåtande n:o 11, angående förliknings- och skilje-
nings- och nämnder mellan arbetare och arbetsgivare.
skiljenämnder
mellan arie- Herr E. Beckman hade i motion, n:o 143, i Andra Kammaren
ture och ar- föreslagit:
betsgifvare. “att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
utredning rörande lämpligheten af en lagstiftning i fråga om för¬
liknings- och skiljenämnder mellan arbetare och arbetsgifvare
samt om framläggande för Riksdagen af de förslag, som med an¬
ledning häraf må synas påkallade."
• •^>aii anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att motionen
icke måtte föranleda någon kammarens åtgärd.
Häremot hade reservationer anmälts:
af herr Alexanderson mot vissa delar af motiveringen, samt
af herrar. Halm och Hedlund, hvilka ansett, att motionen bort
af utskottet tillstyrkas.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
29 Jf:o 22.
ture och ar-
betsqifvare.
(Forts.)
Herr Alexanderson: Herr talman, mine herrar! Utskottet
säger på sid. 33 i sitt betänkande; “I likhet med motionären anser och
utskottet, att förliknings- och skiljenämnder kunna varai hög grads]iHjenämnder
välsignelsebringande och väsentligen bidraga till det industriella mellan arbe-
arbetets trefnad och lugna utveckling, om de uppbäras af såväl tare och ar
arbetsgifvarnes som arbetarnes förtroende och om den organisation
af arbetsgivare och arbetare finnes, som är förutsättningen för att
nämndens utslag åtlydes“. Då jag för min del ingalunda kan vara
med om en sådan åsigt, som utskottet här uttalat, tiar lag sett
mig nödsakad att anmäla min reservation, och detta ehuru jag
visserligen, i likhet med hvad motionären betonar, måste erkänna,
att den sociala frågan har en ofantlig vigt och betydelse för när¬
varande — ja under alla förhållanden, men kanske mera än van¬
ligt just nu. ,,
Innersta syftet hos den varmhjertade motionaren ar nog att
förbättra arbetarnes ställning och vilkor. Skada blott, att han
misstagit sig och tror, att målet kan vinnas pa det sätt,, som nan
här föreslagit. I längden skulle olägenheterna, enligt mitt förme¬
nande, uppsluka alla de skenbara fördelarna af den metod, han
föreslac-it! Om man vill se saken rätt, måste man- erkänna, att
denna ”motion till sin slutföljd är rigtad mot husbonden, ja, mot
husbondeinstitutionen, vågar jag påstå, i ty att arbetarne, i hän¬
delse Riksdagen nu besluter denna skrifvelse, få en anledning att
tro, det Riksdagen ansett sig föranlåten att inskrida gent emot
husbonden till förmån för arbetaren.
Mine herrar! Redan nu kämpa arbetsgifvame här i Jandet
otvifvelaktigt med stora svårigheter, äfven hvad jordbrukarne be¬
träffar hvilka senare ju representera det största antalet husbönder.
Vi höra emellertid icke så sällan till och med från våra kamrater
i denna kammare det talet, att landtmännen skära guld med talj-
knifvar och äro väl mycket egennyttiga etc. — Nå väl, när sådant
tal föres här, månne icke deruti kan anses ligga en varsel, huru,
när en gång dessa skiljenämnder fått utveckla sig efter liela linien,
innefattande således äfven landtmannanäringen, denna institution
skall komma att vända sig jemväl emot oss landtman. Jag tror
för min del, att det blir svåra förhållanden som då komma att
inträffa. Sanningen torde vara, att kapitalet redan nu skyr att
taga direkt befattning med industrien och jordbruket annat än såsom
en tillfällig finansspekulation. Sjelfva jorden har numera på många
ställen fått så ringa värde, att jag är säker på, att jag icke är den
ende, som fått höra sådana uttalanden som detta. Om jag kunde
få betaldt hvad mina hus äro brandförsäkrade för — således min¬
dre än hvad de kostat att uppföra — och om jag dertill kunde
få kontant ersättning för hvad jag lagt ut för grafvar och (fiken,
ja, då finge åker, äng och skog följa med på köpet gratis . Sa
illa står det till! Nej, till bankerna strömmar kapitalet, och der¬
ifrån kommer det på en omväg, fördyradt, jordbruket och äfven
öfriga arbetsgivare till godo — denne förkättrade arbetsgivare,
som dock enligt mitt förmenande maste anses vara aibetarens
N:o 22. 30
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Ang. inråttan- sannaste vän, om man rätt vill förstå det; ty dessa parter ha verk-
■nin {-och ]iSen samma gemensamma intressen.
skiljenämnder Om nn Riksdagen skulle besluta en skrifvelse i det syfte, som
mellan arbe- motionären föreslagit, låge icke deri otvifvelaktigt, som jag förut
ture och ar- tagit mig friheten antyda, en hänvisning derpå, att Riksdagen
(FortsT’ ansett nådigt att skydda arbetaren gent emot husbonden? Om
det undantagsvis finnes husbönder, som äro orättvisa och icke till¬
räckligt vilja gå sina arbetare till mötes, fins det väl dock, mine
herrar, ännu flere husbönder, som verkligen äro både hyggliga och
humana. År det rättvist, är det billigt, är det klokt att lasta
dessa senare husbönder bara derför, att det finnes undantag ibland
husbönderna? Det är väl dock efter de regelmessiga fallen, man
bör lagstifta och icke efter undantagsfall. Jag tror derför, att det
icke vore klokt att skrifva till Kongl. Maj:t i det syfte, som motio¬
nären begärt. Man bör göra sig klart reda för skrifvelsens inne¬
börd, så att den ej kan förtolkas och derigenom komma att med¬
föra de sorgligaste följder.
Herr talmannen behagade således finna rimligt, att jag måste
söka ingå i ett skärskådande af motionens konseqvenser. Motionären
och de med honom lika tänkande ansågo emellertid vid förra lag¬
tima riksdagen, då denna fråga var före, olämpligt att ingå i pröf-
ningen af konseqvenserna. De framhöllo nemligen, att det ju —
bevars, väl — blott vore fråga om en menlös begäran angående
utredning; — alldeles som en utredning skulle behöfvas derom, att
arbetsgivare och arbetare hafva gemensamma intressen, eller att
tredje persons — här skiljenämnds — ingripande gör mera skada
än gagn i fall som detta. Man vill fastslå, såsom regel, krafvet
på medlare, der ingen sådan bör få förekomma, lika litet som med¬
lare i regel må fördragas mellan föräldrar och barn, mellan hus¬
bonde och enstaka tjenare — eller hvar är gränsen, der antalet
tjenare berättigar till skiljenämnd?
Dessa skiljenämnder måste enligt sakens natur verka störande
på förhållandena mellan arbetare och arbetsgivare samt framkalla
betänkliga rubbningar. Vattendroppen urhålkar, som vi veta, ste¬
nen. Genom att oupphörligt utsättas för skiljenämnd får hus¬
bonden skenet emot sig; och om han också till en början fått rätt,
ändras dock omsider förhållandet, i det, till följd af oupphörligt
vädjande till skiljenämnd, opinionen till sist vänder sig emot hus¬
bonden enligt en regel, som lyder: “ingen rök utan eld“. Det
måste, heter det, vara en obillig husbonde, eftersom (märk den
falska slutledningen) han oupphörligen dragés inför skiljenämnder!
Om en industriidkare har en skara på hundra stycken eller flera
arbetare, så är det väl rimligt att, ibland ett så pass stort antal,
det skall finnas hvarje vecka någon arbetare, som finner sig för¬
anlåten att påkalla skiljenämnd, när arbetarne snart nog tycka sig
inse, hvilket tvångsmedel emot husbonden denna institution kan
skänka, när den hänsynslöst anlitas. Om derför också husbonden
menat aldrig så väl och från början får rätt, blir det ändå på detta
sätt till slut lian som får orätt. Dessa skiljenämnder leda således
icke till förlikning, utan öka tvärtom det svalg, som det ligger i
31 N:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
vissa personers intressen att befästa. Arbetande se icke alltid Ang. inrätta^
klart, hvem som är den bäste och naturligaste bundsförvandten,
utan förledas icke så sällan att lyssna till förföriskt tal af dem, skiljenämnder
som för att vinna en ledande roll öfver arbetarne vädja till en af mellan arbe-
de uslaste lidelserna — afunden —; och så inträffar det omsider, tan och ar¬
att arbetaren mindre tror på sin naturlige bundsförvandt, husbon- be^^r)e'
den, än på agitatorer, som ingenting offra, ingenting vedervåga
annat än — ord! Nå väl, när det gått så långt, hur tror man att
nämnderna då skola blifva sammansatta? Jo naturligtvis från
arbetarnes sida med talföra agitatorer. Det är således dessa, som
skola balansera den sociala freden! Det tyckes åtminstone så, att
döma efter den af mig nyss upplästa mening ur utskottets betän¬
kande, men hvilket hån är ej detta! . . .
Mine herrar, jag vågar försäkra, att jag alltid har vant, fort¬
farande är och alltid vill förblifva en arbetets och arbetarnes hän-
gifne vän, men just som sådan kan jag icke annat än på det allra
lifligaste varna för, att vi skola tro, att den väg, som det nu är
fråga om att slå in uppå, skall leda till målet: den sociala
freden! Om än..de stora kontinentala länderna Tyskland, Belgien,
Frankrike och Österrike hafva i viss mån accepterat dessa skilje¬
nämnder, så visar det sig, om vi gå igenom utskottets betänkande,
att icke ens i bemälda länder dessa nämnder kommit till någon
synnerligen stor användning, och äfven der så skeft, hafva de blott
mycket sällan lyckats ordna förhållandena i de fall här åsyftas.
Den ärade motionären yttrade också under debatten om den i dag
närmast här förut afhandlade frågan (angående arbetarstatistiken)
och med hänsyn till att hemta erfarenheter från utlandet, att hvad
som hjelper skräddaren kan stjelpa skomakaren. Jag vågar påstå,
att just så är förhållandet också i fråga om det spörsmål som nu
föreligger, och derför ber jag att få uppmana eder, mine herrar,
att med stor betänksamhet draga konklusioner af hvad utskottet
anfört såsom lärdomar från utlandet. Jag tror visst icke, att
utländska förhållanden alltid skänka oss ofelbara och direkt tillämp¬
liga lärdomar. Om vi se på de verkliga förhållandena utomlands,
så se vi t. ex. att dessa skiljenämnder i Amerika blifvit en
politisk institution, (mycket ofta åtminstone), och det måste vara i
länder sådana som Amerika och England, der det finnes mycket
stora industriella etablissement, som dessa nämnder kunna hafva
någon betydelse eller berättigande, såsom varande en förtviflan
produkt efter mer än 100 års strider arbetare och arbetsgivare
emellan. Hos 0S3 deremot, med våra jemförelsevis små och lugna
förhållanden, äro de, såsom jag i fjor tillät mig erinra, ingalunda
påkallade af samma betingelser som i utlandet.
Mine herrar, exempel tror jag belysa frågan bättre än torra
ord. Tillåt mig derför gifva er ett stycke verklighetsbild till lifs,
äfven om det endast är min obetydliga person, som dervid på
samma gång måste föras fram. I mer än tio år har jag varit
disponent vid ett af vårt lands större etablissement och borde
således ej anses alldeles främmande för praktisk hänsyn i hit¬
hörande frågor. Under dessa år lyckades jag komma i ett godt
N:o 22. 32
Onsdagen den 22 Mars, f. in.
Ang-inräHan- förhållande till mina arbetare och detta genom ömsesidig tillgif-
nilgsf och rnhet °dl fj3rtroend,e- Om det var något som låg dem på hjerta!,
skiljenämnder . ®mo de förtroendefullt till husbonden, gifvande honom del af
mellan arbe- sina bekymmer och intressen. Så långt jag å min sida kunde
före och ar gick jag dem också härvid till mötes. Tänken eder nu. mine herrar
(Forts) k- ,exj sådant som detta: husbonden ser sig nödsakad att
afsneda en arbetare. Denne senares kamrater känna sig emel¬
lertid oroliga, kanhända sig för den skull till husbonden och säga:
yi veta val, att vår kamrat har felat, men låt honom stanna qvar
så skola vi å vår sida tillhålla honom att icke upprepa sitt fel“!
Husbonden går omsider af vissa bevekande skäl in på deras fram¬
ställning att behålla den felande arbetaren; och så blir då, till alla
parteis belåtenhet, allt åter stäldt på en god fot. — Tänken eder
nu i stället, mine herrar, att denna dissonans skulle hänskjutits
till en skiljenämnds utslag, och latom oss äfven antaga, att denna
domstol skenbart kommit till samma resultat, d. v. s. att arbe-
taren skulle få stanna qvar. Men huru tro ni väl, att i sådant
tall kusbonuen bedömes och hans ställning blir i följd af detta
skiljenämndens utslag? Jo naturligtvis betraktas han då som en
förtryckare, hvars ondska dock ej hade framgång — tack vare
skiljenämnden! Anse herrarne detta vara en sund konklusion, eller
??se nh \^khet med mig, att det förra förhållandet var sundare?
Wa väl, så uppfostra då våra husbönder och tjenare att vilja förstå
hvarandra, och att de böra sjelfva sammanjemka sina små stridig¬
heter,. men ej låta en skiljenämnd vidga klyftan dem emellan!
Lagstiftningen bör väl dock syfta att uppfostra men ej uppegga
menniskorna mot hvarandra.
. Det är, enligt regeln, icke de dugligaste och till sitt åskåd¬
ningssätt sundaste arbetarne, som ropa på skiljenämnder. Dessa
dugliga .arbetare kunna ej ens finna sig vid en schablonmessig
prissättning af värdet a deras arbete, utan de fordra rimligtvis, att
deras större duglighet skall proportionsvis högre belönas, och
deremot blir i sjelfva verket en schablonmessig dagspenning ett
premium åt vare sig den mindre duglige eller den late arbetaren.
Husbönderna måste i detta fall naturligtvis hålla med den duglige
arbetaren och i öfrigt låta det fria aftalet gälla, så att de duglige
arbetarne få den högsta möjliga lön och dessutom medgifvas rätt
att söka plats, hvar helst de önska, men å andra sidan icke tillåtas
utöfva terrorism mot husbönderna.
Jag skall tillåta mig att anföra ytterligare ett par exempel,
som belysa frågan från ett par andra synpunkter. För att än
skarpare dager skall falla öfver frågan, vill jag härvid taga exem¬
pel från specialindustrien. Låtom oss antaga, att en skiljedomstol
skall tillsättas på grund af uppkommen tvist mellan arbetsgivare
och arbetstagare inom specialindustrien angående lön eller dylikt.
I sådant fall, det förstå nog herrarne, komma antingen sakkunnige,
det vill här säga konkurrenter, eller också okunnige — hvilket
här ofta nog blir . detsamma som agitatorer — att ingå i skilje-
domstolen. Men, mine herrar, jag vet sannerligen icke, hvilketdera
må anses svårast för denne arbetsgivare i fråga om skiljenämn-
33 N:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
dens sammansättning, antingen att få sakkunskapen, representerad Ang. inrätta^-
af konkurrenterna, eller okunnigheten, representerad af folkledare,
såsom bisittare i domstolen! Jag ber eder betänka, att, när detskiljenämnder
gäller speeialindustrien, så äro yrkeshemligheterna och affärskäl- mellan arbe-
lorna det dyrbaraste, arbetsgifvaren egen, men han blir det oaktadt fort och ar-
tvimgen att lägga fram båda delarne (kanske således för sina kon-
kurrenter), på det att skiljedomstolen skall kunna bedöma, huru¬
vida han kan och bör betala mer än han gör till arbetare.
Må det slutligen medgifvas mig att anföra ännu ett korttattadt
exempel. Om i allmänhet vid hvilken industrigren som helst och
under en svår konjunktur arbetsgifvaren är förhindrad att med¬
gifva den ökade lön, som arbetarne just då begära, så måste han
för hända svara dem, att han till följd af den bekymmersamma kon¬
junkturen icke kan gå in på deras begäran. Nå väl, han blir kanske
nu, i följd af skiljenämnds tillsättande, tvungen att på den för
honom mest olägliga tid framlägga sina räkenskaper m. m., och
detta oaktadt han nogsamt vet, att dess detaljer måste göra hans
ekonomiska ställning ohållbar, till obotlig skada kanske både för
honom sjelf och hans arbetare — då deremot med en smula för¬
troende och tillmötesgående förbidan från arbetarnes sida allt kun¬
nat aflöpa väl för begge parterna. Om lagstiftningen går ut på
att vädja till arbetarnes bättre känslor; då har den kommit in på
rätt väg; vädjar den icke dertill, blifva resultaten olyckliga. Kläm¬
men i motionen är så evasiv, att den lemnar vidsträckt utrymme
till förtolkning. De konseqvenser, hvilka jag påpekat, komma dock
sannerligen icke att uteblifva, om Riksdagen bifaller den åt motio¬
nären ifrågasatta skrifvelsen.
Till sist ber jag att få uppläsa en del af den mycket ärade
motionärens anförande i fjor till bemötande af hvad jag då anförde.
Anförandet återfinnes i Andra Kammarens protokoll under n:o 34.
sid. 63, och lyder sålunda:
“Det vill förefalla mig, som om den siste ärade talaren" —
denne talare var jag — “icke fullt gjort sig reda för hvad saken
egentligen gäller. Han talade jemt och ständigt om eu tredje
mellankommande part, en utom saken stående part, som skulle
komma och aflägsna arbetaren och arbetsgifvaren från hvarandra
— ja, han nämnde till och med att denna part skulle skilja tjenare
och husbonde åt. Jag frågar: hör detta till denna sak? Hvad är
här fråga om? Jo, endast att arbetare och arbetsgivare skola
gemensamt utse ur sina egna led personer, för hvilka de hafva
fullt förtroende, hvilka skola stå färdiga att, om och när så önskas,
upptaga icke till dömande — åtminstone har icke jag afsett något
sådant med min motion — utan till skiljande eller helst till för¬
likning sådana tvistigheter, som möjligen kunna uppkomma mellan
arbetare och arbetsgivare".
Ja, det sade den ärade motionären i fjor. Jemför man nu
härmed hans motion i år, så är det ganska betecknande, hvad han
nu anser att förliknings- och skiljenämnder skola hafva till mål.
De skola, säger han, “söka åvägabringa öfverenskommelse i godo
och i vissa fall meddela utslag, med eller utan åliggande för par-
Andra Kammarens Prof. 18911. A:o 22. 3
N:o 22. 34
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Ang. inråttan-terna att Tätta sig derefter" och detta “i tvister rörande arbetslön.,
niZl och arl3etsti(i ocJl arbetssätt, personlig behandling, och andra ämnen,
skiljenämndersom kunna göras till föremål för aftal för framtiden". Sålunda
mellan arbe- erkänner nu motionären, att ändamålet med dessa nämnder är att
ture och ar- i vissa fall meddela utslag, och det i sådana grannlaga ämnen som
'Forts*)*’ gående arbetslön, arbetstid, arbetssätt och personlig behandling.
' Ni behagade finna, mine herrar, att jag har skäl att äfven i år fram¬
hålla konseqvenserna. Det stannar nog icke blott vid skrifvelsen
i ämnet, om motionärens syfte kommer rätt till heders!
Inom utskottet har allmänna uppfattningen, enligt min åsigt
alldeles rigtigt, varit den, att fullständig organisation mellan arbetare
och arbetsgifvare vore en nödvändig förutsättning för att nämndens
utslag skall komma att åtlydas. Denna förutsättning finnes icke
ännu. — men fastän den icke finnes, så är utskottets flertal dock
slutligen med om att uttala önskvärdheten af dessa skiljenämnder!
Herr talman, jag ber att få yrka ogillande såväl af motionen
som utskottets motivering; skenbart synes den väl vara rigtad mot
motionärens framställning, men pläderar hela tiden i sjelfva verket
för densamma.
Herr Petersson i Hamra instämde häruti.
Herr Hedlund: Den föregående ärade talaren nämnde, bland
annat, att det icke var de sunda och dugliga arbetarne, som före¬
trädesvis yrkade på skiljenämnders inrättande. Jag tillåter mig
påminna om, att då detta ärende förra året förelåg till behandling,
instämde i motionen så godt som samtliga härvarande industri-
idkande arbetsgifvare. Jag antar, att motionären icke vill be¬
skylla dem för att vara osunda och odugliga, och det skulle så¬
lunda här föreligga en rätt sällsam tankegemenskap, ett underligt
förbund mellan kloka, dugliga arbetsgifvare och osunda, odugliga
arbetare.
I utskottets betänkande förekommer ett mycket beaktansvärdt
uppslag till denna frågas lösning i hänvisningen till vår skilje-
mannainstitution, från hvilken man mycket enkelt och lätt skulle
kunna komma till skiljenämnderna, då anslutningspunkter ju före¬
finnas. Utskottet har emellertid afstyrkt motionen, enär den ej
afser afgörande af rättstvister. För min del har jag varit af
olika mening med utskottet och har ansett, att utskottet icke haft
tillräckliga skäl att på denna grund afstyrka motionen.
För det första torde utskottet tagit denna sak något doktri¬
närt, då det säger, att förutsättningen för förliknings- och skilje¬
nämnder finnes endast, der arbetare och arbetsgifvare organiserat
sig. Men häremot talar erfarenheten, och jag tror att på många
smärre industriorter i vårt land, med få industrigrenar, skulle
utan någon som helst sådan organisation, men på grund af det
ömsesidiga förtroende som råder mellan parterna, sådana förlik¬
nings- och skiljenämnder både kunna bildas och arbeta med stor
fördel. Vidare tror jag, att utskottet har orätt deri, att det lägger
så stor vigt på, att dessa nämnder borde döma äfven i rättstvister.
35 >’:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Jag anser, att, om man fäster för stort afseende härvid, man mer Ang. inrättan-
motverkar än främjar dessa institutioner. Detta derför att i vårt r„'h'
land råder en viss motvilja mot specialdomstolar; man vill, attskiljenämnder
allt hvad rättstvister heter skall hänvisas till de sedvanliga mellan arbe-
domstolarne. Men dessa s. k. näringsdomstolar, från hvilka före- ture och ar-
bilden till den ifrågavarande institutionen skulle hemtas, äro
specialdomstolar, med uppgift att afdöma rättstvister mellan arbetare
och arbetsgifvare. Deremot skulle man vinna samma eller väsent¬
ligen samma mål, utan att utsätta sig för denna betänklighet, ge¬
nom att helt enkelt gifva några bestämmelser, som underlättade
upprättandet af förlikningsnämnder, der parterna å ömse sidor vore
sinnade derför. Dessa nämnder skulle då taga under behandling
s. k. intressetvister; men gifvet är, att eu stor del rättstvister
af båda parterna komme att hänskjutas till sådana nämnder i
stället för till domstolarne med deras långsamma och äfven dyr¬
bara rättskipning. Alltså skulle dessa förliknings- och skilje¬
nämnder af sig sjelft komma att uppfylla en stor del af de värf,
som näringsdomstolarne hafva i andra länder. Naturligtvis skulle
nämnderna icke hafva laglig befogenhet att döma i sådana saker.
Men det förlikningsmoment, som alldeles fattas vid de vanliga
domstolarne, skulle här komma till sin rätt och utöfva sitt väl¬
signelserika inflytande.
Slutligen anser jag, att utskottet borde hafva tillstyrkt mo¬
tionen af den anledning, att staten bör göra hvad på den ankom¬
mer för att underlätta uppgörandet i godo af de allt mer och mer
tilltagande tvisterna mellan arbetare och arbetsgifvare. Det kan
ske genom några helt enkla bestämmelser, som dock gifva åt dessa
nämnder den auktoriteten, att de äro erkända af lagen.
Derigenom skulle staten göra sitt till för att ingifva vana vid
att förhandla och sämjas i stället för att kämpa; en sådan vana,
om den gjorde sig gällande i tid, innan ännu förtroendet mellan
arbetsgifvare och arbetare blifvit aflöst af misstroende och agg,
tror jag skulle komma att minska det industriella inbördeskriget
äfven i vårt land. Staten skulle, så att säga, gräfva en kanal åt
de fredsböjelser, de fredssträfvanden, som möjligen kirnna förefinnas
hos båda parterna.
Det är af dessa skäl jag icke ansett utskottet hafva haft till¬
räcklig anledning att afstyrka motionen.
Den siste talaren framhöll för sin uppfattning, bland annat, ett
ganska sällsamt skäl för utslag, nemligen att förliknings- och skilje¬
nämnder skulle komma att snarare befrämja än förebygga tvister.
Det är ju, som om exempelvis magistraten i en stad skulle sitta och
öfverlägga, huruvida den skulle skaffa staden en brandspruta eller
icke och så till sist komma till den slutsatsen, att det vore bäst
att icke skaffa någon brandspruta; ty om staden får en sådan,
så får den också eldsvådor. För det första kunna natur¬
ligtvis icke förliknings- och skiljenämnder komma till stånd, der
icke såväl arbetsgifvare som arbetare äro eniga derom. För det
andra minskar man icke misstämning och jäsning genom att hindra
arbetare att göra sina klagomål gällande; tvärt om skarpes deri-
N:o 22. 36
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
1i?afnrférUk-g-n0m “edan tillfället att frambära klagomål för förlik¬
ning- och nings- och skiljenämnder — till hvilka båda parterna ega förtroende,
skiljenämnder ty detta ^ är förutsättningen för deras verksamhet — och tillfället
mellan arbe- att der få dem bekvämt och praktiskt afgjorda bör minska anled-
"betsåifvare till missnöje. För den skull ber jag, herr talman, att få
(Forts.) yrka f^l motionärens förslag.
Häruti instämde herr Halm.
Herr Boethius: Jag underslef den motion, som herr Beck¬
man framlade i denna sak förra året, men jag var af illamående
hindrad att närvara vid sakens afgörande. På grund deraf skall
jag be att nu få något angifva min ställning till frågan. Denna
sak är för mig en principfråga och jag må väl säga tillika en
samvetsfråga. Enligt min uppfattning är det statens vigtigaste
uppgift att söka höja de menskliga förhållandena öfver och att
frigöra dem från den strid, som genomgår hela naturen, den strid
som, kallas “kampen för tillvaron" och hvilken innebär, att den
starkare undertrycker den svagare. Väl vet jag, att staten icke
någonsin kan helt. och hållet tillintetgöra denna strid, ty då vi
menniskor jemväl tillhöra naturen, måste vi också underkasta oss
naturens lagar. Denna strid framträder också på det menskliga
området såsom en lifgifvande täflan. Det är just socialismens
störa fel, dess grundfel att tro, att samhället kan alldeles utrota
denna strid. Derigenom blifver dess uppfattning helt enkelt natur¬
vidrig och fäller sin egen dom. Men fastän icke staten kan upp¬
häfva denna strid på det menskliga området, kan den dock mildra
och reglera den, och dertill drifves menniskan af det kärlekens och
rättvisans bud, som ligger i hennes förnuftiga natur. Staten har
också redan lyckats reglera denna strid, hemligen när det är fråga
om rättstvister. Under samhällets barndom voro äfven sådana
underkastade en otyglad kamp. Då herskade med andra ord
näfrätten. Det civiliserade samhället karakteriseras just deraf, att
dessa tvister äro underkastade samhällets skiljedom. Men det
finnes, mine herrar, äfven andra strider än rättstvister; det finnes
intressestrider, och dessa intressestrider kunna vara lika förödande
för enskilde eller för klasser som någonsin rättstvisterna. Der¬
för bör, enligt min uppfattning, staten intervenera äfven på detta
område, ehuru det visserligen måste ske med stor grannlagenhet
för att icke ^stjelpa der man vill hjelpa och icke borttaga denna
frihet, som måste vara drifkraften, särskildt då det gäller de eko¬
nomiska förhållandena. En yttring af dessa intressestrider är nu
arbetarefrågan, som vi, mine herrar, icke kunna komma ifrån; det
är icke värdt att söka blunda och säga att denna fråga icke finnes.
Det kan icke nekas till, att de kroppsarbetande klassernas ställ¬
ning borde höjas i många hänseenden, höjas moraliskt och intel-
lektuelt och, hvad som ofta blir vilkoret härför, äfven materielt.
En sådan utveckling är en fordran, som vår civilisation ställer på
oss; det är sjelfva drifkraften i denna civilisation — den kristna
tron, evangelium, som bjuder oss att älska vår nästa, såsom oss
37 Nso 22.
Onsdagen den 23 Mars, f. m.
sjelfva, det är detta, som ovilkorligen drifver denna fråga framåt Ang. inrättan-
i ett civiliseradt samhälle.. Förut har samhället löst arbetare- en^gl°rJh
frågan man kan säga på, ofrihetens grund, genom lifegenskap, och skiljenämnder
skråordningar. Den lösningen af frågan var i strid med den kristna mellan arle-
personlighetsprincipen, och blef derför föråldrad, men man kan tare och ar-
icke neka till att denna lösning hade vissa företräden framför den
lösning af frågan, som kom från den rena noninterventionsprinci-
pen; ty äfven om arbetarne då voro bundna på platsen eller i
yrket, voro de dock betryggade till sin existens. Kom sedan
roanchesterteorierna, predikande fullkomlig frihet, när det gälde
arbetareförhållanden, och följden blef att arbetarne icke mägtade
bestå i den kamp, som uppstod med kapitalet. .Det kan icke ne¬
kas, att detta vållat ohyggliga missförhållanden i de störa industri¬
länderna. Dessa missförhållanden hafva visserligen icke ännu i
någon högre grad visat sig hos oss, men utvecklingen kan äfven
här gå i en sådan rigtning, och vi böra lära oss af exemplen från
utlandet för att i tid förebygga det onda. Såsom ett.medel mot
dessa missförhållanden uppstod då strejkrörelsen, och jag får, så¬
som min åsigt, förklara, att den kanske var ett nödvändigt vapen
deremot. Strejker måste också anses såsom ett lagligt medel,
nemligen för så vidt som de respektera den princip, som utgör
deras egen förutsättning — principen .om arbetets frihet, så att de
medgifva dem rätt att arbeta som vilja arbeta, och deröfver måste
staten ovilkorligen hålla sin hand. Strejkerna hafva utan tvifvel
varit ett medel till arbetareklassens höjande, till brytande af denna
manchesterteori, som skapat industriproletariatet. Men strejken
är. har man med rätta sagt, ett tveeggadt svärd: den skadar ar¬
betarne både direkt och — genom att skada arbetsgifvarne —
äfven indirekt, och den skadar hela samhällets ekonomiska bestånd.
Derför är den, om något, en nödfallsutväg, och jag. anser att en¬
ligt den kristna civilisatoriska rigtning, hvari samhällsutvecklingen
går, staten bör intervenera för att aflägsna detta för alla parter
så farliga medel.
Fn utväg härtill är nu, så vidt jag kan förstå, att staten vid
strejkanledningar i viss mån uppträder såsom skiljedomare, så
vidt möjligt på frihetens grund. Min ärade vän på södermanlands-
bänken har emellertid ansett detta olämpligt. För det första skulle
en sådan intervenering vara skadlig för husbondemagten. Jag
vill då först anmärka, att vid dessa förliknings- och skiljenämnder
rör icke frågan lagstadda tjenare. Huru tvister mellan dem och
husbonde skola afgöras, finnes förut stadgadt i vår lag. Det gäller
arbetare, som ingått tillfälliga arbetsaftal. Således förfaller den
farhågan, att dessa förliknings- och skiljenämnder skulle innebära
en inblandning mellan t. ex. jordegaren och hans lagstadda tje¬
nare. Men, säger han, eu sådan inblandning skulle vara nedsät¬
tande för husbonden, då det skulle komma att heta, att husbonden
måtte vara obillig, då staten måste träda emellan. Men meningen
är ju, att staten bör träda emellan båda parterna och opartiskt
låta liera få sina anspråk pröfvade. Skiljenämnderna kunna så¬
lunda lika mycket sägas vara rigtade mot arbetarne som mot arbets-
jfho 22. 38
Onsdagen dea 22 Mars, f. m.
Ä"Än'^ifva,rne' Så anförde den ärade talaren ett exempel; han sade:
nings- och jg kar en arbetare, som jag anser mig böra afskeda. Dåkomma
skiljenämnderötriga arbetarne och be att ban skall få stanna qvar. Jag
mellan arbe- medger det och då är saken bjelpt; men skulle deremot en skilie-
tabets°atfvZ n?£n.d blanda sig 1 saken> uPpstode lätt missförhållanden. Så
(Forte ) vJdtÄ kan .förstå- är det i ett sådant fall alls icke behöfligt att
ga till skiljenämnder, ty det är ingenting som hindrar arbetsgivare
och arbetare^ att i godo uppgöra frågan. Först när det ej lyckas,
utan strejk står för dörren, skola dessa förliknings- och skiljenämnder
operera, och den ärade talaren kan väl icke anse strejk vara någon
fördel. Kan^ arbetsgifvaren i godo uppgöra saken med sina ar¬
betare, ja då beböfvas inga förliknings- och skiljenämnder. Men
kan ban det icke och botar strejk att utbryta, är det då icke bättre
att skiljenämnden försöker lugna sinnena? Kanske visar det sig
då vid en opartisk pröfning, att anledningen till missnöje var
obefogad, och så kastas man icke in i strejkens för båda parterna
förderfliga företag.
Jag återkommer till den frågan, att våra förhållanden äro
olika mot utlandets. Ja, men vi kunna icke neka till att strejk¬
rörelsen äfven här står för dörren. Strejker hafva redan före-
kommit, och flera kunna vara att vänta. Kunna vi då icke taga
lärdom af de medel, som utlandet, drifvet af en bitter erfarenhet,
fått tillgripa och som visat sig åtminstone i någon mån vara till
gagn?
Hvad nu ifrågavarande motion angår, får jag säga, att jag
för min del anser utskottets förslag lämpligare. Jag tror det
vore lyckligare, om, när vi skapa en sådan inrättning, vi kunde
utgå från och binda den vid en institution, som vi redan ega.
Jag tror ock, att eu sådan institution skulle erhålla större aukto¬
ritet, om man gåfve den magt att äfven afgöra rättstvister. Då
det emellertid ser ut, som om intet skulle vara att göra för när¬
varande, skall jag tills vidare icke göra något yrkande, utan blott
för mm del taga fasta på utskottets välvilliga motivering, i för¬
hoppning att frågan inom kort må få sin lösning på den väg ut¬
skottet anvisat.
Herr Wijkander: Såsom kammaren behagade finna, hafva
åtskilliga ledamöter af utskottet reserverat sig mot det slut,
hvartill utskottet kommit i denna fråga. En af reservanterna har
ansett, att utskottet gått för långt i sin motivering, och att det
uppskattat förliknings- och skiljenämnderna för högt. De två öf-
riga hafva åter ansett, att utskottet bort gå ännu längre och att
det bort tillstyrka motionärens förslag.
Under så väl den diskussion, som vid 1892 års riksdag egde
rum i kammaren som äfven vid andra tillfällen, då denna fråga
Pa *'ad’ kar de^ v*sa^ aff meningarna varit ganska delade.
Vid det teknikermöte, som år 1891 hölls i Göteborg, var denna
fråga uppstäld såsom diskussionsämne, och diskussionen var der
sådan, ^ att meningarna bröto sig ganska skarpt mot hvarandra.
Till något bestämdt slut kom man icke, utan diskussionen fick
Onsdagen den 22 Mars £. m.
39 >:o 22.
mellan arbe¬
tare och ar¬
betsgivare.
(Forts.)
utgöra svar på frågan. För min del tror jag att detta bevisar,^—-
att frågan ännu knappast är mogen för en fullständig lösning. m-n?s. och
J ag tror, att anledningen till meningsskilj aktigheterna är en skiljenämnder
bristande klar uppfattning om hvad frågan egentligen gäller. Af-
ven tror lag, att, under vissa förutsättningar, alla äro ense om, att
skilienämnder äro nyttiga. Finnes det fullt utbildade föreningar
af arbetare och arbetsgifvare, finnes det sådana föreningar, som
hafva tillräcklig disciplin bland sina medlemmar för att kunna fa
en uttalad skiljedom åtlydd, då tror jag, att alla, som tänkt när¬
mare på denna fråga, böra medgifva, att förliknings- och skilje¬
nämnder mellan arbetare och arbetsgifvare aro icke endast högst
nyttiga, utan äfven nödvändiga. År detta rigtigt,. så^är det också
naturligt, att den föreliggande frågan öfvergår uti frågan, om det
är önskligt eller åtminstone oundvikligt, att sådana föreningar
bildas i landet eller icke. För min del tvekar jag icke att uttala,
att jag anser bildandet af sådana föreningar mellan arbetare och
arbetsgifvare, hvarom här är fråga, vara icke blott nyttigt, utan
till och med nödvändigt. Yi veta, att det under gångna århun¬
draden varit nödvändigt för det industriella lifvet, att mägtiga
skrän bildats, som beherskat både arbetare och arbetsgifvare.
Sedan dessa skrän så småningom urartat och då till slut endast
deras lyten qvarstodo, var det naturligt, att de skulle gå under.
Ur den brytningstid, som nu är, är det min öfvertygelse,_ att
en ny sakernas ordning skall utbilda sig, hvarunder det industriella
lifvet äfvenledes kräfver föreningar, men föreningar bildade pa en
annan basis än den, på hvilken de gamla skråen voro bildade.
Andra faktorer, som för århundraden sedan icke funnos, såsom
våra lätta kommunikationer och goda maskinella resurser, inverka
på dessa föreningar och måste derför tagas med i beräkningen
vid deras sammansättning. För min del anser jag det vara eu
för industriens utveckling vigtig företeelse, att sådana föreningar,
hvarom här är fråga, verkligen bildats. o
Man må hafva olika uppfattning om denna fråga, men sa
mycket tror jag mig dock kunna uttala, att hvar och en måste
inse, att dessa föreningar komma att med hvarje år vinna, i be¬
tydelse, och att vi måste taga dem med i räkningen, då. vi vilja
se huru det industriella lifvet skall komma att gestalta sig undei
den kommande tiden. Under sådana förhållanden synes det inig
vara påtagligt, att vi måste skatta förliknings- och skiljenämnder
såsom något i högsta grad önskvärdt, och jag tror mig derför
också kunna uttala, att utskottet så godt som enhälligt ansett sa-
dana nämnder vara gagneliga. . , .
Anledningen, hvarför utskottet icke föreslagit en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, är hufvudsakligen af formel natur. Såsom redan
är framhållet, måste man skilja mellan rättstvister och. så kallade
intressetvister. Rättstvister äro sådana, som grunda sig på förut
ingångna aftal, aftal, som kunna falla under domstols afgörande.
Intressetvister äro deremot sådana, som beröra frågor, der det
gäller framtida överenskommelser. Motionären har nu uttryck¬
ligen förklarat sig i den rigtningen, att lian icke vill, att förliknings-
Jf:o 22. 40
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Ad7afnf!rul- rCh 1skilj'fä“ndfr ?k?la komma att omfatta äfven rättsakter.
nings- och J?g kan forsta de ska1, som föranledt honom härtill, och den tanke-
skiljenämnder S^Ilg han härvid följt.
mellan arbe- Utskottet har åter varit af en annan uppfattning. Utskottet
tutare' kai\nemkSeD. ansett, att staten icke bör ordna frågan om intresse-
(Forts.) ' tvister utan i sammanhang med frågan om rättsakter. Utskottet
nar framhållit, att vi hafva en lag af år 1887, som lämpar si0- för
en utveckling i denna rigtning, nemligen lagen om skiljemän. Dem
som last ocn begrundat denna lag, kan intyga, att det behöfves
endast små förändringar i densamma för att göra den tillämplig
pa de förhållanden, hvarom här är fråga, icke blott för rätts-
tvister, utan äfven för intressetvister. Hvar och en, som har med
det industriella lifvet att gorå, vet, att denna lag redan nu ganska
otta användes, om den ock icke är tillämplig på de fall, som här
närmast föreligga, eller frågor, som röra förhållandet mellan ar-
betare och arbetsgivare. Förändringen för att göra lagen an¬
vändbar i detta fall är så obetydlig, att det icke bör möta några
svårigheter, och utskottet har varit enhälligt i denna sin uppfatt¬
ning. Frågan har då stält sig sålunda: är det möjligt eller åt¬
minstone lämpligt, att utskottet skulle med anledning af motionen
begära en sådan bearbetning af denna lag om skiljemän? För
min del anser jag, att detta hade varit olämpligt. Det hade varit
att pa grund af en motion, som uteslutande rör intressetvister,
nos Kongl. Maj:t begära en ändring i en lag, som nu uteslutande
berör lättstvister. Det är möjligt, att man skulle kunnat formulera
klämmen sa vidsträckt, att man skulle kunnat hoppas, att, när
Kong!. Maj:t finge denna skrifvelse, Kong]. Maj:t af eget initiativ
skulle fatta den såsom utskottet motiverat densamma, och icke
såsom motionären velat ha den. Men jag hemställer till kamma¬
ren, om det är lämpligt att aflemna en skrifvelse till Kongl. Makt,
som är sådan, att den icke klart säger hvad Riksdagen önskar,
och om det är lämpligt. att göra det i den förhoppning, att
ivongj. Maj:t skall med sitt högre omdöme inse Indika modifika¬
tioner och ändringar, som skulle behöfvas för att lagen skulle gå
1 rat£ JUgtnmg. Mig synes ett sådant förfaringssätt inkonseqvent.
skulle emellertid kammaren vara så ifrig att få frågan om
förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare och arbetsgifvare
redan nu under Kong]. Maj:ts utredning, att den vill, låt vara på
något sökt sätt, afsända en sådan skrifvelse, skall jag visserligen
icke sörja, men jag trorej, att det behöfves en sådan brådska, så
fånge det visat sig, att icke en enda permanent förlikningsdomstol
oildats, och så länge det visat sig, att det frivilliga initiativet i
detta afseende icke kunnat uträtta något nämnvärdt. Så länge
anser jag frågan så omogen, att det icke är någon förlust att ett
e.fer annat ar vänta, innan beslut härom fattas.
Det är min öfvertygelse, att om staten här ingriper för mycket
och gar för hastigt utöfver de enskilda initiativen, följden blifver
den, att dessa förliknings- och skiljenämnder, långt ifrån att blifva
uyttiga, tvärtom blifva till skada för den i och för sig goda sak,
hvilken de skola afse att gagna. Jag skulle från utlandet kunna
41 N:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
anföra exempel, som visa att statens ingripande bär varit till ”Man¬
skada. Anordnar deremot staten en sådan omarbetning af lagen
om skiljemän, som utskottet ansett, tror jag, att det hela kommer skiljenämnder
att utveckla sig så lugnt och stilla, att man kan vänta ett godt mellan arbe-
resultat. Jag ber särskildt få framhålla, att vi då skulle närma iare ar-
oss den engelska lagstiftningen, som af alla erkännes på detta betrp^^r‘'
område stå synnerligen högt. Yi skulle då komma in på en väg,
som jag för min del tror är för saken nyttig och för svenska folket
mest passande.
Herr talman! Under sådana förhållanden kan jag icke annat
än, under uttalande af min varma sympati för att förliknings- och
skiljenämnder snart måtte komma till stånd, äfven om staten der¬
vid icke mellankommer, likvisst endast nu hemställa om bifall till
utskottets framställning.
Häruti instämde herrar Johansson i Esset och Petersson i Boestad.
Herr Westerberg: Denna fråga skulle väl kunna anses
hafva blifvit så mycket diskuterad, att man redan nu borde känna,
hvarthän kammarens önskningar i afseende på densamma komma
att leda. Men likväl är den en framtidsfråga. Jag anser att
hvarenda faktor, som nu inlägges i diskussionen, kommer att drifva
frågan framåt till sin slutliga lösning. Jag får bekänna, att, då
jag började läsa detta utskottsutlåtande, jag begagnade mig af
det gamla orientaliska sättet att läsa baklänges. Jag tror att det
är flere än jag, som bruka detta sätt, då det är fråga om att
taga del af långa utskottsbetänkanden. Jag såg då, att utskottets
kläm innehöll: “att motionen icke måtte föranleda till någon kam¬
marens åtgärd". Jaså, tänkte jag, utskottet hemställer, att mo¬
tionen icke måtte föranleda till någon kammarens åtgärd, och så
läste jag betänkandet från början. Jag förundrade mig då öfver,
att utskottet, oaktadt den vänskap och kärlek, som andades från
dess sida och oaktadt den stora sympati för motionens syfte, som
det uttalade, kommit till det slut, som jag nämnt. Nu hör jag af
den ärade utskottsordföranden, att det är af formella skäl, som
utskottet kommit till detta resultat, och att man, vid en slutlig
lösning af frågan, vill taga England till föredöme. Mine herrar!
Om I känden hvilka agitationer och hvilken nöd som ligga bakom
det resultat, till hvilket England i afseende på denna lagstiftning
kommit, är jag förvissad om, att I, hellre än att vänta tills sådana
omständigheter inträffa, som förmått England att lösa denna
fråga, redan nu skullen vilja lösa densamma. Det var nöd i dess
förfärligaste gestalt, förtryck, som jag hoppas att vi ganska
litet känna till i vårt fädernesland, som förmådde England att
lösa denna fråga. Skola vi vänta tills dessa spöken uppträda,
innan vi ordna denna lagstiftningsfråga, då tror jag, att vi vänta
för länge.
Här har uttalats, att man behöfde samla material, innan man
sökte lösa frågan. Jag tror, att det finnes ett material, som man
icke behöfver läsa sig till i böcker, nemligen erfarenhetens. Detta
N:o 22. 42 Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Ang. inråttan- material kunna vi finna, om vi lefva bland arbetarne. Jag har
‘nings-och sJ*e^ un(^er trettiotal af år varit arbetsgivare, men jag bär
skiljenämnder derunder aldrig varit så utskuren från arbetarne, att jag icke känt
mellan arbe- till hvilka känslor, som rört sig i deras bröst, och hvilka önsk-
tare och av- ningar de haft. Då jag läste utskottets utlåtande, fann jag. att
(Förn.)6 man. der särskil<lt ville påpeka, att det redan funnes ett medel,
hvarigenom man skulle kunna lösa denna fråga, ett medel, som
visserligen för närvarande vore sådant, att det icke kunde användas,
men som med några små förändringar skulle kunna blifva brukbart’
Detta medel vore nemligen lagen af den 28 oktober 1887 om
skiljemän; denna lag skulle endast behöfva några nödtorftiga
förbättringar, så vore saken klar. Men äfven med dessa förbättringar
anser man, att man skulle kunna vänta några år. Jag tror likväl,
att framtiden icke står i vår magt, och anser derför, att det är
hvars och ens skyldighet att verka medan dagen är; att redan i
dag göra, hvad vi anse rätt och icke uppskjuta frågan till en
oviss framtid.
Med anledning af de anvisningar, som framgå af den utred¬
ning af frågan, utskottet vidtagit, tänkte jag, att jag också skulle
gå från så att säga det lefvande lifvet och se efter, huru frågan
ter sig i de digra volymer, som på detta område finnas samlade i
det kungliga biblioteket. Egendomligt nog fann jag der en ofantligt
stor litteratur i denna fråga, och jag kunde icke underlåta att
bland andra arbeten fästa mig vid en liten pamflett med titel:
Socialistische Hobelspäne eines philosophischen Tislilergesellen. Bern
1878 eller på svenska “socialistiska hyfvelspån af en filosofisk
snickaregesäll11. Det påminner verkligen om en berättelse, som vi
för någon tid sedan här hörde, om en landtbrukare, som hade
ondt om gräs på sin egendom, men som gjort den uppfinningen,
att om man satte gröna glasögon på getterna, åto de hyfvelspån
i stället för gräs. Men den socialistiska frågans lösning på det
viset går nu icke längre för sig; vi kunna icke, när det gäller den
socialistiska frågan, låna ut gröna glasögon och säga, att det är
gräs, när det i sjelfva verket är hyfvelspån. Det går icke längre;
vi hafva för mycken lifskraft bland arbetarne, för att de skulle
låta lura sig på det sättet.
I utskottets synnerligen omsorgsfullt utarbetade framställning
har jag fäst mig vid några ord, som jag nästan skulle velat leka
med litet grand. Vi hafva ju kasernblommor och katederblommor,
men jag tror att vi äfven här kunna få tag i utskottsblommor i de
uttryck, utskottet använder om svenska folket. Det står nemligen
i betänkandet: “Det svenska folket, med sin gamla sjelfständighet
och med sin genom den historiska utvecklingen inärfda vana att
i juridiska ting bruka eget initiativ och med anmärkningsvärd mo¬
genhet pröfva för handen varande förhållanden, torde ock helt
naturligt vid förliknings- och skiljenämndernas bildande snarast
söka sina förbilder uti England, der man likaledes af gammalt är
van att lita på sjelfverksamhet och egen kraft". Hvilken del af
det svenska folket afser här utskottet? Är det den förtryckta
arbetaren — och förtryck har funnits och torde ännu i dag finnas
43 N:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
i Sverige — är det han, som skall hafva en sådan vana att i Ang. inråttan-
juridiska ting bruka eget initiativ och som känner till förhållan- en^Jm^h
dena i England? Eller är det meningen, att man skall vänta ^skiljenämnder
att agitatorer skola tala om för honom, huru han skall bära sig mellan arbe-
åt? Nej! Jag tror att det är bättre, att man med en något min- ture och ar-
dre långt gående, men till mera praktiska, resultat ledande utred-
ning söker gifva arbetarfrågan någon lösning. Det synes mig, att
det varit godt om utskottet, i trots af de formella betänkligheterna,
fullföljt sin åsigt om en skrifvelse till Kongl. Maj:t för att få för¬
ändring i den ofvannämnda lagen om skiljemän, att man fått denna
lag så modifierad och förändrad, att den varit lämplig att begagna,
då det gäller sådana tvister mellan arbetsgifvare och arbetare,
hvarom här är fråga. Sedan skulle jag gerna sett, om denna lag
såsom ett appendix till svenska almanackan blifvit spridd öfver
hela Sverige. För närvarande handlar följetongen i almanackan om
emigrationen från Sverige, hvilken det således tyckes vara veten¬
skapsakademiens åsigt att låta svenska folket få reda pa. Men jag
tror, att arbetsfrågan är lika vigtig som denna emigrationsfråga, och
att den derför mycket väl skulle kunna inrymmas i almanackan.
Jag tror också, att denna lag om skiljemän med förändringar icke
skulle upptaga mer än hälften så stort utrymme som denna artikel
om emigrantfrågan, så att utrymmet ej skulle behöfva lägga något
hinder i vägen. Såsom frågan nu står, kan jag dock icke gorå
något annat än yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
motionärens begäran om skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Herr Erikson i Rydboholm: Den föregående talaren an¬
förde, att det varit nöden hos de arbetande klasserna, som i Eng¬
land framkallat inrättandet af förliknings- och skiljenämnder, och
det tror jag också är sanning. "Utskottet säger: “I England har
“förliknings- och skiljenämndsinrättningen för biläggande af arbets¬
tvister nått sin högsta fulländning, och härifrån hafva .öflaga
“land, der liknande anstalter upprättats, hemtat sina förebilder.11
Det är mycket bra, att så har skett. Men för närvarande pagår
en strejk i England, som varat i 4 månader — hvarunder många
tusen menniskor gå utan arbete och söka efter något att göra —
och hela frågan som det gäller mellan arbetstagare och arbets¬
gifvare är endast 5 procent af lönen. Oaktadt man nu här har
förliknings- och skiljenämnder, har man likväl ej kunnat komma
till någon öfverenskommelse. Skulle det — när man ser sådant
kunna anses så klokt, att staten öfvertoge inrättandet af sådana
nämnder? Att sådana förlikningsnämnder upprättas på .enskild
väg, det tror jag är rigtigt, men att staten skall blanda sig deri,
anser jag vara olämpligt, och derför yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.
Herr Bengtsson: Jag är fullt ense med dem, som anse
det önskvärdt, om man på något sätt skulle kunna bilägga de
tvister, som uppstå mellan arbetare och arbetsgifvare, men för
N:o 22. 44
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Ä'nS'+“1i,n/111it1r0l f8’ at,t den ärad? “otionären ännu icke hunnit
ntngi och *lU ful1,k]fhet om huru man skulle gå till väga för att i detta
skiljenämnder ^^^seende KOmnitl till ett tillfredsställande resultat.
mellan arbe- Såsom af motionen framgår äro de stridigheter, som kunna
inre och ar- uppstå, mellan arbetsgivare och arbetare i arbetsförhållandet, af
^Ärts) olika» slag, nemligen vättstvister och s. k, intressetvister. Ser man
då efter, hvad som räknas till intressetvister, skall man finna af
utskottets betänkande, att dit höra; frågor om löneförhöjning eller
lönenedsättning för framtiden; om förlängning eller förkortning af
arbetstid; om ändring af lönesystem; om ändringar i fabrikens
eller verkstadens inredning, som arbetarne kräfva, eller som, före¬
tagna af arbetsgivaren, väcka de förres missnöje, men som i
intetdera fallet beröra gällande fabrikslagstiftning; om arbetares
avskedande af anledning, som väcker kamraternas ogillande- om
kitslighet samt hänsynslös och hård behandling från förmäns 'sida
af den art, att beteendet ej är enligt lag straffbart.
Jag medgiver, att många af dessa uppräknade slag af tvister
borde kunna vara föremål för afdömande af sådana skiljenämnder, som
motionären föreslagit; men jag undrar likväl, om man bör gå så
långt, att en fabrikant icke skulle få lof att göra en förändring i
sm fabriks eller verkstads inredning — äfven om förändringen
icke vore stridande mot gällande fabrikslagstiftning eller sådan,
att arbetarne kunde lida någon risk af densamma — utan att han
först hört arbetarne, om de godkände förändringen eller icke
hvarefter frågan skulle, om arbetarne uttalade sitt missnöje, under¬
kastas skiljedom. Kan det väl vara lämpligt? Jag tror för min
del, att det vore att gå för långt.
Jag skal] icke vara emot, om man kan fundera ut något sätt
hvarpå man kan bilägga tvister mellan arbetsgivare och arbetare’
men jag tror, att man bör tänka sig för, innan man går så lånet
som motionären föreslagit. Jag har icke något yrkande att gorå.
Herr Beckman: Jag har, herr talman, begärt ordet med
anledning af de invändningar, som gjorts emot min motion, särskildt
af den siste talaren. Meningen är visserligen icke, att man skulle
tvinga arbetsgifvarne så, att de icke skulle få efter godtfinnande
företaga sådana förändringar, som han åsyftade, utan blott att i fall
arbetsgifvaren och arbetarne gemensamt öfverenskommit att hän¬
skjuta en tvist till en förlikningsnämnd, så skall tvisten först
dragas inför denna nämnd, innan arbetet inställes. Då är det
också oftast ganska sannolikt, att tvisten blir bilagd, utan an¬
litande af strejkens — såsom man med rätt kallat det — tveeggade
vapen.
Det är ett stort nöje för mig att kunna i hufvudsak instämma
i motiveringen af det utskott, som dock funnit lämpligt afstyrka
mm motion. Det är endast en utskottsledamot, den ärade repre¬
sentanten för Villåttinge härad, som hyllar en så afvikande mening,
a.tt .lag icke ens kan följa hans tankegång. Han vill flytta oss
tillbaka till ett patriarkaliskt oskyldighetstillstånd, som — åt¬
minstone när det gäller de arbetare, om hvilka här närmast är
45 S:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
fråga, eller fabriksarbetare — faktiskt icke längre existerar. Det Äng. inrätta*
är slut med den tiden, om den funnits. . . ning!-och
Utskottet har likväl, i trots af sin uppfattning om nyttan åt skiljenämnder
sådana skiljenämnder som jag föreslagit, af formella skäl afstyrkt mellan arbe-
motionen. Utskottet bar gjort det, emedan det hufvudsakligen fäst ture och ar-
sig vid rättstvister, då jag deremot med min motion närmast afsett
intressetvister. Utskottet synes mera ifra för inrättande af dom¬
stolar, då jag deremot i hufvudsak fäst vigten vid förlikning. Det
är nemligen det, som för mig utgjort hufvudsaken, att de tvistande
parterna komma öfverens om att, innan de bryta med hvarandra,
söka bilägga tvisterna inför en förlikningsnämnd. Af de mång¬
faldiga exempel på tvister, som jag tagit del af både i in- och
utlandet, visar det sig, att det långt större antalet icke beror på
verkliga kontraktsbrott mot redan träffade aftal, utan vanligtvis
afse s. k. intressetvister. Jag vill exempelvis erinra, om fördelen
af sådana förlikningsnämnder, när under svåra konjunkturer ar-
betarne komma och fordra högre aflöning. Det är för att då
undvika strejk, som det är önskligt att hafva sådana nämnder,
som kunna ådagalägga för arbetarne, att det till följd af nedgående
konjunktur är omöjligt att bevilja löneförhöjning.
Så till vida står denna motion på sätt och vis i nära .sam¬
band med den nyss behandlade. Den vill främja upplysningen
om verkliga förhållanden. Om man lyckas förmå arbetsgivare
och arbetare att se saken sådan den verkligen är, så skall ett
mycket stort antal af de tvistigheter, som nu uppröra samhället,
kunna aldeles undvikas.
Jag vill anföra ett exempel, som rinner mig i hågen. Vid en
strejk i Norrland för många år sedan uppgafs det, att orsaken
till densamma varit ett yttrande af en förvaltare. Han skulle
sagt till arbetarne: att om de icke gjorde som han ville, “så skulle
han tage paa dem med jernhandskerne". Mannen var nemligen
norrman. Folket antog, att detta skulle betyda att han ville
skicka länsmannen på dem, för att sätta handklofvar på dem.
Detta retade dem och de lemnade arbetet. Hade de nu kunnat i
en förlikningsnämnd samråda med sin arbetsgivare, skulle han
kunnat förklara, att han endast menade hvad vi kalla “att taga i
med hårdhandskarna". Då är det sannolikt, att strejken aldrig
utbrutit.
Emellertid säger nu utskottets ärade ordförande, att sådana
nämnder mycket väl kunna upprättas på frivillighetens väg, utan
statens sanktion. Det är sant. Men jag har dock önskat, att
staten skulle lemna sådan sanktion — och detta af åtskilliga skäl.
Först derför att staten då kan gifva en normerande anvisning
huru sådana nämnder bäst böra inrättas. Man får derigenom till¬
fälle att tillgodogöra sig den dyrköpta erfarenhet, som man måst
kämpa sig till i andra länder. Det är t. ex. bland annat en sak,
som tyckes obetydlig, men hvilken är hela institutionens hörnsten.
Det är frågan, huruvida en sådan nämnd skall väljas på förhand,
innan en tvist hunnit utbryta, eller väljas först efteråt. Sent
omsider har man lärt sig, att det måste ske förut. När passionerna
N:o 22. 46
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
*S„ffS'r,eda?.. kommit i rörelse och bragt elden att flamma upp, då är
nings- och för sent att välja dessa personer, hvilka skola stå så mycket
skiljenämnder löjligt opartiska och bevaka å ena sidan arbetsgifvarnes
mellan arbe- och å andra sidan arbetarnes intressen. Detta erkännes numera
inre och ar- af alla.
letsgifvare. V r „
(Forts.) Äfven från en annan synpunkt är det lämpligt, om staten
anger huru. en sådan nämnd bör vara beskaffad, såsom det nu
sker vid vissa kommunala uppdrag. Härigenom gifves nemligen
åt de utsedda personerna ett särskilt anseende, som de icke er¬
hålla, om icke staten ger dem sin sanktion.
Men dertill kommer ännu en annan sak, den vigtigaste: om
staten inlåter sig på en sådan lagstiftning, och om så arbetsgifvare
och arbetare på förhand kommit öfverens om att hänskjuta upp¬
kommande tvistigheter till skiljenämnden, så skulle denna öfverens¬
kommelse kunna göras lagligen bindande. Det blefve i sådant
fall mot lagen att tillita stängning eller strejk utan att hafva
hänskjuta frågan till skiljenämnden.
Man kunde sedan, om arbetare och arbetsgifvare så önskade,
gå längre på den vägen genom kontraktsenlig öfverenskommelse
derom, att parterna måste för en tid af vissa dagar eller af vissa
veckor åtnöjas med en sådan skiljenämnds utslag.
Däremot hyser jag betänkligheter mot skiljedomstolar med
laglig, exekutiv magt. Det är eu farlig sak, väl också en oprak¬
tisk sak; ty icke kan man tvinga en arbetsgifvare att mot sin
vilja bibehålla arbetare vid en viss aflöning, lika litet som man
kan nödga arbetare att icke nedlägga arbetet, i fall de icke vilja
fortfara dermed, så vida icke en löneförhöjning beviljas.
Men emedan utskottet hyst den uppfattningen, att sådana skilje¬
nämnder lämpligen borde inrättas i anslutning till nu gällande
lag angående skiljemän, så har utskottet — säger man — af for¬
mella skäl icke kunnat tillstyrka min motion. Jag kan mycket
väl sätta mig in i den tankegången: utskottet eger icke motionsrätt
och fruktar således att öfverskrida gränserna för sin rätt genom att
tillstyrka motionen, sedan det i motiveringen uttalat åt hvilken sida
dess sympatier luta. Men jag finner detta alldeles för grannlaga
af utskottet. Min hemställan är ju helt allmän. Jag begär att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning
rörande lämpligheten af en lagstiftning i fråga om förliknings- och
skiljenämnder mellan arbetare och arbetsgifvare, samt om fram¬
läggande för Riksdagen af de förslag, som med anledning häraf
må synas påkallade. Icke bör det väl då vara en absolut nöd¬
vändighet för utskottets flertal att afstyrka motionen, äfven om
det hyser den uppfattning,. att saken lämpligast bör ordnas i
samband med den nu befintliga skiljemannainstitutionen. Nog lärer
val Kongl. Maj:t vid Riksdagens hemställan om en sådan lag¬
stiftning finna sig oförhindrad att vända sina blickar åt hvilken
sida han behagar, och äfven att noga undersöka den väg, som af
utskottet föreslagits, utan att deraf skulle följa, att han med nöd¬
vändighet är bunden vid densamma.
47 N:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
Jag är så mycket angelägnare om att kammaren bifaller min Ang. inrätta^
motion, som jag, såsom nyss nämndt, fruktar den utväg, som af enings.°roch
utskottet föreslås, nemligen inrättande åt verkliga domstolar lör SHijenämnder
dessa tvister. Meningen med mitt förslag är att genom förlikning emellan arbe-
undanrödja uppkomsten af sönderslitande tvister emellan arbetare
och arbetsgivare, och på den grund, herr talman, anhåller jag ”
om afslag å utskottets hemställan och bifall till min motion.
Herr Aulin förenade sig med herr Beckman.
Herr vice talmannen Daniels on: Jag hav begärt ordet föi
att få till protokollet antecknadt, att jag i år hyser samma upp¬
fattning i den föreliggaude frågan som i fjor.
Såsom herrarne veta, hade denna kammare enahanda förslag
till pröfning förra året, och kammaren afböjde då den föreliggande
motionen. Jag vill hoppas, att kammaren äfven nu skall göra
det, ty något nytt skäl för bifall har icke framkommit, och det
löfte, som motionären gifvit oss, samt den uppfattning, han utta¬
lade, nemligen att ett bifall till hans motion skulle lända till all¬
mänt gagn, det tror jag icke på. Jag tror, att det vore lugnast
och bäst att afböja sådana skiljenämnder och låta tvister^ emellan
arbetare och arbetsgivare så långt man kan behandlas såsom all-
män lag föreskrifver. Jag har velat säga dessa ord för att dermed
hafva förklarat, att, om utskottets förslag, såsom jag hoppas, bi-
falles, jag derför icke gillar hvarken den motivering, som utskottet
uttalat, utan den må stå för de herrars räkning, som sknfvit den¬
samma, ej heller hvad en eller annan talare yttrat, ty jag tror,
att mångt och mycket härvid kunde sägas, som bevisar raka mot¬
satsen. Det är derför jag icke kan gilla den motivering, som
utskottet anfört, men väl det slut, hvartill detsamma.kommit. Jag
har således, som sagdt, i år samma uppfattning som i fjor, hvarför
jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Erickson i Bjersby förklarade sig' instämma med herr
vice talmannen.
Herr Larsson i Mörtlösa: Då, såvidt jag vet, icke någon
allmännare önskan uttalats att få lagstadgade skiljenämnder in¬
förda i vårt land, och då något hinder icke möter att på. enskild
väg få skiljenämnder till stånd, så ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan oförändrad; 2:o) bifall till samma hem¬
ställan, men med ogillande af utskottets motivering; och 3:o) afslag
å utskottets hemställan och bifall i stället till. den i ämnet väckta
motionen. Herr talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
bifall till det förstnämnda yrkandet. Votering begärdes. Med
anledning häraf upptog herr talmannen, för bestämmande af kontra-
N:o 22. 18
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
P£0P0sit!0nen>. å ny°. de återstående yrkandena, af hvilka det, som
afsåg bifall till motionen, nu förklarades hafva de flesta rösterna
för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen äskades vote-
rion§i J- följd hvaraf nu först uppsattes, justerades och anslogs en
sa lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts hemställan i utlåtan¬
de P:0 I* etager yrkandet om afslag å utskottets hemställan och
bifall till den i ämnet väckta motion, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till nämnda hemställan, men
med ogillande af utskottets motivering.
I den votering, som anstäldes enligt denna voteringsproposition,
röstade 84 ledamöter ja, men 101 nej; och erhöll sålunda propo-
sitionen för hufvudvoteringen följande lydelse:
Den, som bifaller i oförändradt skick Andra Kammarens tredje
tillfälliga utskotts hemställan i utlåtandet n:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda hemställan, men
med ogillande af motiveringen.
Hufvudvoteringen visade 93 ja, men 94 nej; hvadan kamma¬
ren fattat sitt beslut enligt nej-propositionens innehåll.
Emot kammarens sålunda fattade beslut anmäldes reservation
af herr Fr. Berg.
§ 9.
Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets ut¬
låtanden:
^n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ändring i meddelade bestämmelser om uppförande vid
Dunds hospital för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt för
sinnessjuke; (
✓
49 N:o 22.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afsöndring af jord från indragna kronofogdebostället Stommen
n:o 1 om 1 mantal i Elfsborgs län; och
n:o 35, i anledning af väckt motion i fråga om förvaltning
och användning af den Längmanska donationsfonden.
§ 10.
Föredrogs vidare bevillningsutskottets memorial n:o 10, an¬
gående kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa delar af punkten
2:o) i bevillningsutskottets betänkande n:o 3, med anledning af
Kongl. Haj:ts proposition n:o 2 med förslag till ny förordning om
beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket.
Under uttalande af den åsigt, att någon sammanjemkning af
kamrarnes ifrågavarande beslut icke kunde ske, hade utskottet
i föreliggande memorial framstält förslag till voteringsproposition
för frågans afgörande genom gemensam votering.
Reservation emot utskottets beslut hade afgifvits af herrar
friherre JBarnekow, Fock, Almström, Cavalli, Philipson, Johansson i
Noraskog, friherre von Schwerin, Jansson i Krakerud och Olsson i
Sörnäs, hvilka ansett, att utskottet bort framlägga förslag till
sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut i denna fråga.
1 fråga härom anförde nu:
Herr Johansson i Noraskog:. På sätt af en anteckning vid
detta betänkande synes, har jag i likhet med några andra af ut-
skottsledamöterna ansett, att utskottet bort framlägga förslag till
sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut i denna fråga.
Då så är förhållandet, tillåter jag mig hemställa, att kammaren
måtte återremittera det ifrågavarande betänkandet till utskottet,
och jag gör det så mycket hellre, som Första Kammaren för sin
del redan beslutat en dylik återremiss. Det blir sedan utskottets
sak att söka åstadkomma en sådan sammanjemkning.
Häruti instämde herr Jonsson i Hof.
Herr Bokström: Inom utskottet hafva försök gjorts att åstad¬
komma den sammanjemkning, som grundlagen påbjuder, då kam-
rarne stannat i olika beslut, men utskottet har icke lyckats att
få till stånd ett dylikt sammanjemkningsförslag. Det har inom
utskottet framhållits, att de olika beslut, som här skulle samman-
jemkas, äro af allt för heterogen beskaffenhet, för att en dylik
sammanjemkning skulle kunna åstadkommas. Man kan icke sam¬
manjemka plus och minus och ej heller med hvarandra inkom¬
mensurabla storheter.
Jag förstår icke rigtigt, hvad meningen med en återremiss kan
vara. Skall meningen möjligen vara den, att de ledamöter af
utskottet, som uttalat sin åsigt i denna sak, nu skulle vara för¬
andra Kammarens Prof. 181)3. N:o 22. 4
N:o 22. 50
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
pligtade att frånträda sin öfvertygelse? Det kan endast vara under
sådan förutsättning, som utskottet skulle kunna komma till annat
resultat. Som jag likväl antager, att utskottets ledamöter, innan
de inom utskottet afgafvo sitt votum, tagit denna sak i noggrant
öfvervägande, så betviflar jag för min del, att de skola vid an¬
fordran ändra åsigt.
På dessa skäl anhåller jag för min del, att voteringsproposi-
tionen måtte varda gillad, och gemensam votering ega rum, ty
detta är, enligt mitt förmenande, den enda utvägen att slita den
här föreliggande meningsskiljaktigheten.
Herr Svanberg instämde häruti.
Herr Jonsson i Hof: Jag kan icke fatta den siste talarens
farhåga för att en sammanjemkning här icke skulle kunna låta sig
gorå. Den förefaller mig i stället vara ganska lätt, ty här är det
icke mindre än två utgångspunkter att välja på. Det har sagts
att det vore fråga om en sammanjemkning mellan intet å ena sidan
och något å den andra; men så är icke fallet. Andra Kammaren
har beslutat att icke antaga något öfvergångsförslag, hvadan den
nya skatten skulle komma att tillämpas redan i år. Första Kam¬
maren åter har bestämt, att detta skulle ske under en viss öfver-
gångstid. Man har sålunda att jemka emellan frågan, huruvida den
högre beskattningen skall tillämpas tidigare eller senare, och sam-
manjemkningen beträffande denna öfvergångstid skulle t. ex. kunna
afse två år i stället för fyra, hvilket ju alltid blir en samman¬
jemkning. Ett annat sätt skulle ju möjligen kunna låta tänka sig,
bestående deri, att man låter Första Kammarens beslut stå qvar
i ena hälften beträffande öfvergångstiden och tager bort tilläggs¬
bestämmelsen rörande Grotland. Detta kan ju också sägas vara
en sammanjemkning, och således finnes det ju flere olika sätt att
välja på. Om nu ledamöterna inom utskottet icke kunnat ena sig
om ett sammanjemkningsförslag, så är detta en sida af saken; men
om kammaren beslutar att återremittera frågan i syfte att sam¬
manjemkning skall ske, så måste utskottets ledamöter underordna
sig och framlägga förslag till sammanjemkning, oberoende af
sin afvikande subjektiva uppfattning. Jag tror derför, att alla
skäl tala för återremiss. Förutsatt att Första Kammarens beslut
blefve gällande, vore det ju dock, synes det mig, teraligen oform¬
ligt att man i ett tilläggsstadgande skulle få inflickad denna be¬
stämmelse beträffande Grotland, hvilken bort inrymmas i 2:a mom.
af 2:a paragrafen, och icke här. Vid en sammanjemkning deremot
har man utvägar för att kunna få bort en dylik oformlighet och
jemka ihop innehållet, så att det komme att te sig bättre ur flera
synpunkter.
Jag skall således instämma i yrkandet om återremiss.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, beslöt
kammaren återförvisa ärendet till utskottet för förnyad behandling.
Onsdagen den 22 Mars, f. m.
61 N:o 22.
§ U.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Baaz under 13 dagar fr. o. m. den 23 dennes,
„ N. Jönsson i Gammalstorp „ 14 „ „ „ 23 „
„ O. Larsson i Mörtlösa „ 10 ,, „ ,, 27 „
„ J. Bromée ,, 10 ,, » » 27 ,,
„ A. G. Anderson i Himmelsby „ 10 „ „ ,, 27 „
„ E. Svensson från Karlskrona „ 12 „ „ ,, 25 „
„ G. Thestrup ,, 10 „ „ » 24 „
„ A. Olsson i Mårdäng „ 14 ,, „ „ 23 „
„ L. JDahlstedt „ 13 „ „ ,, 24 „
„ A. E. Petersson i Hamra ,, 6 „ „ „ 24 „
„ friherre W. G. von Schwerin „ 10 ,, ,, ,, 27 ,,
„ A. Johansson i Löfåsen „ 14 „ „ ,, 23 „
„ E. A. Edelstam ,, 10 „ „ „ 27 „
„ P. A. H. Stjernspetz .. „ 14 „ „ „ 23 „
„ A. Th. Pettersson i Oster-
haninge „ 12 „ „ >• 25 „
„ C. A. Andersson från Malmö „ 12 „ „ „ 24 „
„ C. A. Kumlin „ 12 „ „ „ 24 „
„ A. Svenson i Edum „ 14 „ „ „ 23 „
„ J. Jonson i Fröstorp „ 10 „ „ „ 23 „
„ J. A. Johansson i Bastholmen „ 10 „ „ „ 23 „
„ J. Eklund i Högemåla „ 14 „ „ „ 23 „
och herr J. A. Sjö „ 14 „ „ „ 27 „
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,u e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.