Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
1
N:o 25.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökning slag en;
gifven Stockholms slott den 10 februari 1893.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga följande
Lag
angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 12 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skulde¬
bref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos
öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist eller
någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes
der han finnes, eller, om han utrikes är, der han inom riket senast var
boende. År gäldenären utländsk man eller grundas fordran å löpande
förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.
Hvad nu är sagdt ege icke tillämpning i fråga om fordran, som
grundar sig å vexel.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR
Aug. Östergren.
Bill. till Riksd. Pi-ot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft. (J9:is 25-91.)
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fre¬
dagen den 2 december 1892,
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: herr friherre von Otter,
friherre y;oN Essen,
friherre Akerhielm,
Östergren,
Groll,
WlKBLAD,
Gill jam,
friherre Rappe.
Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:
Riksdagens skrifvelse den 8 mars innevarande år, innefattande an¬
hållan att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelse derom, att hvad i förordningen om nya vexel-
lagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7 maj
1880 är stadgadt angående rättegång i vexelmål ej utgjorde hinder för
öfverexekutor att upptaga mål, hvari på grund af vexelfordran lagsök¬
ning anstäldes mot godkännare af vexel.
Departementschefen yttrade: Då den af Riksdagen anmärkta ojemn¬
het i behandlingen af mål rörande lagsökning på grund af vexel medför
betydande olägenheter samt, vid det förhållande att klagan ej må föras
mot hofrätts utslag i dylikt mål, ej kan förväntas varda afhjelpt genom
uttalanden af högsta domstolen, är det utan tvifvel af nöden att genom
3
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 25.
meddelande af en lagbestämmelse söka vinna den enhet i lagtillämp¬
ningen, som i förevarande hänseende brister. Innan jag uttalar mig om
det sätt, hvarpå jag anser detta lämpligen kunna ske, anhåller jag att
få i korthet redogöra för den nuvarande lagstiftningen i ämnet.
I 5 § af förordningen om nya vexellagens införande stadgas:
i 1 mom. att rådstufvurätt är domstol i vexelmål;
i 2 mom. att vexelinnehafvare må för hela sin fordran stämma en
af vexelgäldenärerna och att det skall stå i vexelinnehafvarens fria val
hvilken af dem han först stämma vill; samt
i 6 mom. att verkställighet af rådstufvurätts dom i vexelmål, som
icke tagit åt sig laga kraft, kan ega rum i viss angifven ordning, som,
om den jemföres med de motsvarande bestämmelserna i utsökningslagen,
befinnes innebära vida större garantier för den vinnande än som raed-
gifvas honom i fråga om verkställighet å annan af rådstufvurätt med¬
delad icke laga kraftvunnen dom eller å icke laga kraft egande utslag
af exekutiv myndighet.
De i 1 och 2 mom. meddelade stadgandena återfinnas i den äldre
vexellagens 83 och 84 §§ och bestämmelsen i 6 mom. i samma lags
88 §, sådant detta lagrum lydde enligt 21 § af förordningen om nya
utsökningslagens införande. Beträffande berörda förändring af 88 §:s
lydelse torde ock böra erinras, att den föranleddes af stadgandet i 44 §
utsökningslagen, hvarest, i fråga om verkställighet af dom i vexelmål
utan hinder af ändringssökande, hänvisning meddelas till vexellagen.
I 80 § nya vexellagen föreskrifves att preskription af vexelfordran
afbrytes genom stämnings delgifvande eller fordringens bevakning i
gäldenärens konkurs, utan att något motsvarande stadgande finnes i
fråga om lagsökning hos exekutiv myndighet; och i 93 § samma lag
förklaras att, då vexelfordran är preskriberad eller vexelrätten gått för¬
lorad genom försummelse att företaga någon för dess bevarande före-
skrifven handling, det dock skall stå vexelinnehafvaren öppet att, såsom
i vanligt skuldfordringsmål, hos vexelgäldenär utsöka hvad denne till
fordringsegarens skada skulle vinna, der fordringen förfölle. Mot båda
dessa stadganden finnas delvis svarande föreskrifter i den äldre vexel¬
lagen (76 och 96 §§).
Det må väl vara sant, att hvarken stadgandet i vexellagens pro-
mulgationsförordning om forum i vexelmål eller något af öfriga om-
lörmälda bestämmelser i och för sig med nödvändighet måste anses ut¬
märka, att fordringsanspråk på grund af vexel icke kan upptagas af
exekutiv myndighet, men, sammanstälda med hvarandra, synas mig dock
sagda bestämmelser angifva, att nya vexellagen och dithörande pro-
4
Kongl Majcts Nåd. Proposition N:o 25.
mulgationsförordning — liksom ock den äldre vexellagen — hvila på
den förutsättning, att talan, som grundas på vexelrätt, skall, bortsedt
från det fall att gäldenären är försatt i konkurs, efter stämning pröfvas
af domstol.
Vid tiden för utsökningslagens införande medgaf dock praxis, åt¬
minstone i viss mån, vexelfordrans utsökande hos exekutiv myndighet;
och då nu i 12 § utsökningslagen stadgas, att för fordran, som grundar
sig å skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, gäldenären må sökas
hos öfverexekutor, samt vexeln icke torde kunna frånkännas egenskapen
att vara ett skriftligt fordringsbevis, föreligger onekligen en motsägelse
i lagstiftningen — en motsägelse, som dock, enligt mitt förmenande,
hade förekommits, om i berörda paragraf i utsökningslagen hänvisning
meddelats att i fråga om gäldenärs sökande för vexelfordran skulle gälla
hvad i särskild författning — för det dåvarande 1851 års vexellag —
vore stadgadt.
På grund af det nu anförda synes mig den nuvarande lagstiftningen
otvetydigt utvisa, att genom den ifrågasatta lagbestämmelsen i ämnet
bör uttalas, att vexelfordran får utsökas allenast hos domstol. Något
praktiskt behof att gå i annan rigtning synes mig ej heller föreligga, då
vexelinnehafvares anspråk på en snabb och säker rättvisa redan förut
är i lagstiftningen synnerligen väl tillgodosedt. Härförutom torde den
exekutiva processen mindre väl lämpa sig för vexelmål. Riksdagen har
ock utgått från ett sådant antagande, så vidt gälde vexelmål i allmänhet,
men dock ansett att kraf mot godkännare af vexel lämpligen kunde ega
rum hos öfverexekutor. Om än ej kan bestridas, att i fråga om sist
berörda art af vexelmål svårigheten för den exekutiva myndigheten att
på ett tillfredsställande sätt pröfva och afgöra målet är vida mindre än
beträffande öfriga vexelmål, kan dock, enligt min mening, vexel, äfven
då den göres gällande mot godkännare, ej gerna anses vara ett fordrings¬
bevis af den klara och ostridiga natur, som en exekutorisk urkund bör
hafva. Härutinnan torde allenast behöfva erinras hurusom enligt 43 §
nya vexellagen vexelrätten under vissa förutsättningar går förlorad jem¬
väl mot godkännare, der vexelinnehafvaren försummar att protestera. I
öfrigt finner jag det äfven betänkligt att i förevarande hänseende göra
skilnad mellan godkännare och annan vexelgäldenär, redan af det skäl
att en sådan åtskilnad lätteligen kan för den mindre rättskunnige med¬
föra misstag och dermed förbundna kostnader.
I fråga om formen för den ifrågasatta lagbestämmelsen, har jag, i
öfverensstämmelse med den af mig i ämnet uttalade uppfattning, trott det
åsyftade ändamålet enklast kunna nås genom att till 12 § utsökningslagen
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
foga en hänvisning till hvad om vexelmål särskildt är stadgadt; och jag
har derföre låtit inom departementet upprätta följande
Förslag
till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen.
Härigenom förordnas att 12 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skulde¬
bref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos
öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist eller
någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes
der han finnes, eller, om han utrikes är, der han inom riket senast var
boende. Är gäldenären utländsk man eller grundas fordran å löpande
förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.
Huru gäldenär sökes för fordran, som grundar sig å vexel; derom
galle hvad särskildt är stadgadt.
Härefter hemstälde departementschefen att Kongl. Maj:t täcktes för
det ändamål, som i § 87 regeringsformen omförmäles, infordra högsta
domstolens utlåtande öfver berörda förslag.
Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan blef af Hans Maj:t Konungen i nåder bifallen.
Ex protocollo
Carl Boheman.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj :ts
högsta domstol fredagen den 20 januari 1893.
Andra rummet.
N ärvarande:
Justitieråden: Glimstedt,
Herslow,
Skarin,
Lilienberg,
Huss,
Isberg,
Lindbäck.
Sedan, jeinlikt högsta domstolens beslut den 13 sistlidne december,
det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade för¬
slag till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen emellan
högsta domstolens ledamöter cirkulerat, så företogs ärendet nu till slut¬
ligt afgörande; varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.
Justitieråden Herslow, Huss, Isberg och Lindbäck hade icke något
att erinra mot införande i ifrågavarande paragraf af ett tillägg i syfte att der¬
med utmärka, att hvad i samma paragraf efter dess nuvarande lydelse vore
stadgadt ej skulle ega tillämplighet i fråga om fordran, som grundades
å vexel, men hemstälde, att detta tillägg gåfves en affattning, som tyd¬
ligare än den nu föreslagna uttryckte hvad dermed åsyftades.
Justitierådet Lilienberg anförde:
»Att frågan om och i hvad mån vexelfordringar må göras till före¬
mål för lagsökning hos öfverexekutor på ett eller annat sätt bringas till
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
lösning torde vara af tvingande nödvändighet påkalladt, inen lämplig¬
heten af det nu föreslagna sättet synes mig tvifvelaktig. Möjligen kan
det med fog sägas, att den, som vill söka en vexelgäldenär, må lika
gerna kunna göra det hos vederbörande rådstufvurätt som hos öfver-
exekutor, enär en särskild snabbare procedur vid domstol, än den van¬
liga, är föreskrifven för vexelmål; men ett förbud att på vexel lagsöka
hos öfverexekutor har med sig en olägenhet, som synes mig utgöra ett
talande skäl för att frågan löses på sätt Riksdagen föreslagit och icke
så, som nu föreliggande förslag innebär. Ett dylikt förbud skulle nem¬
ligen hafva den verkan, att en person, som hos öfverexekutor lagsökes,
icke kunde såsom genfordran i qvittningsändamål åberopa en vexel-
fordran hos sökanden, vore den än aldrig så klar. Då öfverexekutor
icke egde upptaga en lagsökning, grundad å vexel, följer deraf med
nödvändighet, att han ej heller egde taga någon befattning med en vexel-
fordran, för hvilken qvittning yrkades, och det är dessutom uttryckligen
stadgadt i 29 § utsökningslagen, att, för att qvittning skall kunna med-
gifvas, erfordras, att genfordran är sådan, som i 12 § sägs. Således, om
vexelfordringar uteslutas från 12 §, skulle de äfven blifva uteslutna, då
det gäller qvittning. Häraf skulle åter följa, att den lagsökte, äfven om
han hade eu klar och ostridig vexelaccept af sökanden, icke skulle kunna
erhålla öfverexekutors förordnande att denna skulle qvittningsvis af-
råknas å den utsökta fordran, utan öfverexekutor måste utan afseende
å qvittningsanspråket ålägga betalningsskyldighet för fulla utsökta be¬
loppet med ty åtföljande rätt till utmätning. Lika litet kan qvittning
medgifvas af utmätningsförrättaren, och vexelfordringens innehafvare
måste således, för att värja sig, äfven om denna fordran är aldrig så
ostridig, instämma sin gäldenär till domstol, för att der få en dom, som
i sin ordning gent emot denne kan bringas till verkställighet genom
utmätning.
Detta är enligt min mening eu onödig omgång, åtminstone då gen-
fordringen rigtas mot eu acceptant. Icke heller kan jag för min del
finna att giltiga skäl tala för att ett förbud mot lagsökning på vexel
utsträckes längre än Riksdagen föreslagit. Den återgångstalan, som an-
ställes mot utgifvare eller indossent, i händelse godkännande vägras eller
acceptanten ej betalar, är af helt annat slag än påståendet att accep-
tanten på grund af sin accept skall betala. Egentligen är hans förbin¬
delse den enda, som uttryckligen innefattas i den accepterade vexeln,
hvilken i detta afseende är fullt jemförlig med de skriftliga fordrings-
bevis, som vid utsökningslagens antagande ansågos vara nödvändiga
vilkor för att lagsökningsförfarandet skulle kunna medgifvas. Ofrige
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Preposition N:o 25.
ofvannämnda vexelgäldenärers ansvarsskyldighet följer deremot icke af
vexelns ordalydelse, utan af lagens stadganden, och förutsätter dessutom
en utredning om vissa förhållanden, hvilken icke erfordras för kraf mot
en acceptant, så att äfven ur denna synpunkt borde icke något hinder
finnas för att medgifva lagsökning hos öfverexekutor mot acceptant, men
deremot förbjuda sådan emot de öfrige. Det har såsom en oegentlighet
anmärkts, att då vexelpreskription afbrytes endast genom stämnings del¬
gifvande eller vexelfordringens bevakning i gäldenärs till konkurs af-
trädda bo, lagsökning hos öfverexekutor icke skulle komma att afbryta
preskriptionen; men en vexelfordrans preskription afbrytes icke heller
genom enskildt kraf, såsom en vanlig fordrans preskription, och det
torde derföre kunna försvaras, om lagen fortfarande för afbrott i vexel¬
preskription uppställer det nu gällande vilkoret, att stämning delgifvits
eller att bevakning skett, helst dessa sätt för fordringens utkräfvande
äro de enda, som medföra ett definitivt afgörande. Om, såsom jag der¬
för skulle vilja förorda, lagsökning hos öfverexekutor tillätes mot vexels
godkännare, bör dock erinras, att dermed möjligen torde böra likställas
lagsökning mot vissa andra vexelgäldenärer, som äro i allo jemförliga
med en godkännare, nemligen dels den, som utgifvit en vexel, stäld att
inlösas af vexelgifvaren sjelf (»egen vexel»), ty för en sådan häftar enligt
95 § vexellagen vexelgifvaren såsom vore han godkännare och särskilt
godkännande af sådan vexel erfordras icke, och dels den, som för god¬
kännare eller sådan vexelgifvare, som nyss är nämndt, tecknat borgen,
enär denne enligt 87 § är med de förre solidariskt ansvarig. Äfven
om man inskränker rättigheten att lagsöka för vexel till nyssnämnda
fall, kan visserligen öfverexekutorn nödsakas verkställa en på vexellagens
föreskrifter grundad undersökning af vissa förhållanden, på hvilka sökan¬
dens rätt är beroende. Så måste han tillse, om denne legitimerat sig
på sätt 39 § angifver, och, för att nämna ett annat exempel, enär den,
som efter nödfallsadress eller till heder godkänt vexel — i strid mot
hvad som är förhållandet med en vanlig acceptant — icke är skyldig
att betala, så framt icke vexeln med förut verkstäld protest förevisats
honom till betalning inom den i 62 § stadgade tid, måste sökanden
styrka, att detta skett. Men eu dylik undersökning af vilkor, som be¬
tinga en sökandes betalningsrätt, kan förekomma äfven i vanliga skuld-
fordringsmål, och likasom i dessa har öfverexekutor alltid den utväg
öppen att hänvisa målet såsom tvistigt till domstol, om han dertill
finner skäl.
Hvad angår 93 § vexellagen, torde det vara ett missförstånd, om
man af denna paragrafs ordalydelse låter förmå sig till antagande att lag-
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
stiftaren här uttryckligen tillåtit lagsökning hos exekutor. Så kan icke
vara förhållandet, då en talan på grund af 93 § förutsätter utredning
om och i hvad mån vexelgäldenären till fordringsegarens skada skulle
göra en vinst, der fordringen förfölle. En sådan utredning ligger utom
området för öfverexekutors befogenhet, och, om det befinnes att vexel-
fordran skulle vara preskriberad eller vexelrätten förlorad såsom i 93
§ sägs, bör derför öfverexekutor under inga förhållanden bifalla på¬
ståendet. Men deraf följer icke, att ett stadgande, som medgifver lag¬
sökning mot godkännare af vexel, behöfver derifrån göra undantag för
nyssnämnda fall eller med andra ord föreskrifva, att öfverexekutor då
skall vägra att till pröfning upptaga påståendet; ty deraf skulle följa
att, i strid mot hvad eljest är förhållandet, sökanden, för att få sitt
påstående upptaget, måste styrka, att vexelfordringen icke är preskriberad
eller prejudicierad. Det bör enligt min åsigt bero af den lagsökte att
göra invändning härom, innan sökandens påstående afvisas, och således
ingen afvikelse ega rum från hvad som gäller i andra skuldfordringsmål.
I förordningen om nya vexellagens införande § 5 mom. 7 stadgas,
att vexelgäldenär eger begagna endast sådana jäf eller invändningar,
som äro grundade på vexelns beskaffenhet och i sjelfva vexelrätten,
eller till hvilka han kan vara befogad på grund af sitt omedelbara för¬
hållande till käranden. Det kan ifrågasättas huruvida, under förutsätt¬
ning att lagsökning å vexel i den af Riksdagen föreslagna omfattning
skulle medgifvas, detta efter orden till efterrättelse för domstolarne
vid rättegång i vexelmål meddelade, men i verkligheten i vexel-
rättens natur grundade stadgande möjligen borde införas jemväl i ut-
sökningslagen till öfverexekutors efterrättelse. Jag tror dock icke att
detta är af nöden, då det svårligen kan antagas, att öfverexekutor skulle
fästa afseende å invändningar, som domstol måste lemna å sido. Vid
utsökningslagens antagande öfverfördes från gamla utsökningsbalken till
10 § af förordningen om utsökningslagens införande vissa egentligen till
den konstitutiva rätten hörande bestämmelser, till en del af enahanda
art som nu ifrågavarande, och hvilka öfverexekutor i lagsökningsmål
måste ställa sig till efterrättelse, ehuru de icke finnas införda i utsök-
ningslagen, och af sådana exempel kunna anföras flera. Ej heller torde
vara nödvändigt att, såsom det blifvit ifrågasatt, meddela några undan¬
tagsbestämmelser angående verkställighet af öfverexekutors utslag mot
vexelgäldenär, helst sådant kunde leda till praktiska svårigheter för den
händelse, som lätt kan inträffa, att en person genom samma utslag ålagts
betalningsskyldighet så väl på grund af vexel som på grund af vanligt
skuldebref.
Bih. till Itiksd. Prat. isdn. 1 Sand. 1 Afd. U Haft.
u
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
Slutligen vill jag anmärka, att åt ett stadgande, sådant Riksdagen
åsyftat, torde kunna gifvas en sådan lydelse, att en ändring derjemte
af 29 § utsökningslagen undvikes, men ändock tydligt framgår, att qvitt¬
ning må medgifvas för ifrågavarande och ej för andra vexelfordringar.»
Justitierådet Skärm yttrade: »Meningen med det föreslagna till¬
lägget, att vexelfordran må endast på det sätt, som i 5 § af kongl. för¬
ordningen om nya vexellagens införande m. in. den 7 maj 1880 angifves,
lagliges utkräfvas, synes mig kunna och böra tydligare uttryckas; hvar¬
jemte, till förekommande af tvekan huruvida öfverexekutor må ega i ett
lagsökningsmål medgifva qvittning för en klar vexelfordran, en omredi¬
gering af 29 § utsökningslagen torde, i händelse ett lagstadgande i nu
angifvet syfte utfärdas, blifva behöflig.»
Justitierådet Glimstedt yttrade: »I gällande lag finnes icke något
stadgande, på grund hvaraf, efter min uppfattning, det må anses vara
vexelborgenär betaget att, i likhet med innehafvare af annat skriftligt
fordringsbevis, söka gäldenären vid forum exsecutivum, och något giltigt
skäl till en lagändring, hvarigenom, såsom i nu föreliggande förslag
åsyftas, vexeln i detta afseende försattes i sämre ställning än annat
skriftligt fordringsbevis, synes mig icke förefinnas.
I allt fall kan ej lemnas oanmärkt, att då den i förslaget förekom¬
mande hänvisning till hvad särskilt är stadgadt icke i sig innefattar
något stadgande eller någon förklaring af det särskilda stadgande, som
hänvisningen må afse, frågan huruvida lagsökning på grund af vexel må
eller icke må hos exekutiv myndighet anställas synes icke vara genom
förslaget, sådant detsamma är affattadt, med någon grad af bestämdhet
besvarad.»
Ex protoeollo
C. P. Hagbergli.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
11
tf
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 10 februari 1893,
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: Friherre von Essen,
Friherre Åkerhielm,
Östergren,
Groll,
Wikblad,
Gilljam,
Friherre Rappe,
Christerson,
Justitieråden: Herslow,
Claéson.
Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:
4:o.
Högsta domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet öfver
justitiedepartementsärenden den 2 december 1892 till högsta domstolen
remitterade förslag till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsöknings-
lagen.
Efter att hafva redogjort för ofvanberörda förslag samt högsta dom¬
stolens deröfver afgifna utlåtande yttrade departementschefen:
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
»Hvad justitierådet Lilienberg vid förslagets granskning inom högsta
domstolen anfört torde visserligen ådagalägga, att ett stadgande, enligt
hvilket öfverexekutor tilldelas befogenhet att upptaga och handlägga
vexelfordran mot godkännare, ur vissa synpunkter låter försvara sig,
men samma anförande lärer ock tydligen utmärka, huru nära ett ej
ringa antal af vexelrättens bestämmelser skulle af ett sådant stadgande
beröra3. Bemälde justitieråd har sjelf ifrågasatt, huru vida icke, för den
händelse lagstiftaren bestämde sig för en dylik lösning af frågan, med
lagsökning mot godkännare borde likställas lagsökning mot vissa andra
vexelgäldenärer, som i allo vore jemförliga med en godkännare, nem¬
ligen dels den, som utgifvit vexel, stäld att inlösas af vexelgifvaren sjelf
(95 § vexellagen), och dels den, som för sådan vexelgifvare eller för
godkännare tecknat borgen (87 § vexellagen). För min del tror jag ock,
att en dylik utsträckning af stadgandet svårligen kunde efterlåtas; men
jag håller dessutom före, att eu lagändring i förenämnda rigtning ej
skulle kunna undgå att föranleda jemkningar i åtskilliga andra i justitie-
rådets anförande berörda lagrum, bland hvilka jag särskildt tillåter mig
erinra om 80 § vexellagen och 51 § utsökningslagen. Och redan af
detta skäl synes mig frågans lösning i det syfte, förslaget angifver, vara
att föredraga. — Hvad angår det anmärkta förhållandet, att, om förslaget
antoges, en person, som hos öfverexekutor lagsöktes, icke skulle kunna
såsom genfordran i qvittningsändamål åberopa en vexelfordran hos sökan¬
den, torde härigenom icke uppstå någon nämnvärd olägenhet. Antingen
är nemligen vexelfordringen klar och förfallen eller är den det icke. I
senare händelsen finge sökandens fordran, äfven om qvittningsanspråket
kunde af öfverexekutor upptagas till pröfning, ej uppehålla sökandens
fordran; i förra fallet åter saknar sökanden all anledning att icke god¬
villigt medgifva afdrag för vexelfordringen, enär i afseende å densamma
alltid bör kunna vinnas dom och exekution tidigare än i fråga om sökan¬
dens fordran, samt sökanden således genom en dylik vägran allenast
skulle ådraga sig kostnad och besvär. De fall, då lagsökt person kan
framställa qvittningsanspråk på grund af vexel, torde för öfrigt utgöra
ett alltför försvinnande fåtal för att ur förevarande synpunkt några all¬
varliga betänkligheter mot förslagets antagande borde ifrågakomma.
Ej heller i anledning af hvad i öfrigt inom högsta domstolen an¬
märkts anser jag mig kunna förorda någon afvikelse i sak från förslaget;
men jag har deremot, med föranledande af eu härutinnan inom högsta
domstolen gjord erinran, åt förslaget i formelt hänseende gifvit en ändrad
lydelse, som torde förekomma hvarje tvekan om dess rätta innebörd.
Jag hemställer i underdånighet, att det sålunda ändrade förslaget
Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25. 13
måtte, jemlikt 87 § regeringsformen, för Riksdagen till antagande före¬
läggas.»
Justitierådet Claeson yttrade: »Det nu anmälda lagförslaget är för-
anledt af Riksdagens skrifvelse i ämnet. Vid ärendets behandling hos
Riksdagen har jag i de af mig såsom dåvarande justitieombudsman af¬
gifva embetsberättelser sökt framhålla, att det vore lämpligt att genom
lagstiftningen gifva helgd åt den långvariga och efter mitt omdöme
rigtiga praxis att öfverexekutorer upptaga och pröfva äfven sådana lag-
sökningsmål, der fordran grundas på vexel. Jag vidhåller fortfarande
denna mening. Förevarande lagförslag går i motsatt rigtning, nemligen
att frånkänna öfverexekutorerne en sådan befogenhet. Den vigtigaste
frågan i detta ämne är likväl ej den, huruvida fordringsanspråk af
nämnda art böra få handläggas af såväl öfverexekutorer som domstolar
eller af domstolar allena. Långt angelägnare är att genom tydlig lag
få bestämdt, om öfverexekutorer ega befogenhet att handlägga nämnda
mål eller icke, så att de olika uppfattningar, som härutinnan råda i
landet och hos skilda myndigheter föranledt de mest olikartade beslut,
må försvinna och ett enhetligt förfaringssätt göra sig gällande.
Då lagförslaget klart angifver, att öfverexekutorerne ej vidare få
befatta sig med lagsökningsmål rörande vexelfordringar, har förslaget
genom* sin tydlighet ett bestämdt företräde framför nuvarande, mindre
tydliga stadganden, och då genom redan gällande föreskrifter är sörjdt
för att vexelmål blifva af domstolarne med all skyndsamhet afgjorda,
anser jag mig ej böra afstyrka Eders Kong]. Maj:t att beträffande lag¬
förslaget aflåta nådig proposition till Riksdagen.»
Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens
hemställan.
Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle pro¬
position till Riksdagen aflåtas af det innehåll bilagan
litt. D vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
C. P. Haghergh.