Motioner i Första Kammaren, N:o 17.
1
N:o 17.
Af friherre VOI1 Krsenier, med förslag till förtydligande
ändringar i bevillningsförordning en.
Det finnes i Tyskland källor, hvilkas vatten har den egenskapen, att
om något föremål, om än af lösaste beskaffenhet, nedsänkes deri och
der får qvarligga någon tid, så förvandlas det till sten.
En snarliknande egenskap tyckes tillhöra den svenska jorden. Om
någon gärd af än så tillfällig beskaffenhet lägges på densamma och der
får qvarligga något antal år, så förvandlas den till sten och fryser fast
vid jorden.
På så sätt komma att häfta vid jorden de, åtminstone hvad de allra
flesta af dem angår, alldeles tillfälliga gärder och pålagor af allehanda
slag, som förvandlade sig till dessa grundskatter, hvilka nu, sent om¬
sider, äro stälda på lösbrytning och afskrifning.
Men ej nog med dessa forntidsminnen; en alldeles dylik förvandling
är i färd med att försiggå inför våra ögon.
Den bevillning, som utgår af fastighet, håller på att i allmänna
föreställningen öfvergå till en afgift för rättigheten att ega fastighet, i
stället för att den till sitt ursprung intet annat är än en bevillning för
inkomsten af fastigheten!
I komiténs för upprättande af förslag till ny författning angående
utgörande af allmänna bevillningen till Kongl. Maj:t den 2 juli 1859
afgifna, underdåniga betänkande, heter det, sid. 83:
»Art. II.
Under denna artikel äro hänförda alla de afgifter, hvilka skulle blifva föremål för
taxering och hvilka utgå med enahanda procent utaf inkomst af egendom eller kapital
och af arbete eller rörelse, yrke, tjenst, m. m.
Bih. till Riksd. Prot. J 893. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Häft. (Nös 11—20)
1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 17,
Afgiften, beroende naturligtvis af bevillningssumman, beräknas, såsom ofvan nämudt
är, om denna blifver två millioner riksdaler, till en procent af behållna eller netto¬
inkomsten.
För fast egendom skulle ock rätteligen lika afgift tagas af behållna inkomsten.
Men i anseende dertill, att de fleste fastighetsegare icke begagna sådan bokföring,
att deras behållna afkomst ens af dem sjelfve med säkerhet kan beräknas, antaga komiterade,
likasom hittills skett, behållna afkomsten i allmänhet vara fyra procent af det uppskattade
verkliga eller gångbara värdet. När således en fastighet anses vara värd t. ex. 1,000
riksdaler, antages den beskattbara årliga inkomsten å fyra procent vara 40 riksdaler,
hvarå bevillningen å en procent utgör 40 öre.»
Detta koraitébetänkande blef, som bekant, grundläggande för 1859
—60 års riksdags beslut i ämnet, endast med den förändringen att, på
af Riksdagen anförda skäl, inkomsten af jordbruksfastighet antogs vara
tre procent och af annan fastighet fem procent eller såsom det heter
i riksdagsbeslutets § 27:
»Under sådana förhållanden hafve Vi, jemte det Vi i allmänhet nedsatt de för be-
villningens utgörande hittills stadgade procentberäkningar, beslutat att bevillningen efter den
nya stadgan skall utgå af jordbruksfastighet med 3 öre för hvarje fulla 100:de riksdaler af
uppskattningsvärdet och för all annan fastighet med 5 öre för hvarje fulla 100:de riksdaler
af uppskattningsvärdet. — Efter beräkning, att jordbruksfastighet lemnar i årlig behållning
3 procent samt annan fastighet 5 procent af uppskattningsvärdet, öfverensstämmer den
för fasta egendomen sålunda stadgade bevillningsprocenten med den afgiftsberäkning, som
för all annan inkomst, vare sig af kapital eller arbete, skall i afseende på bevillningens
utgörande följas, eller en procent af behållna inkomstbeloppet.»
En halffördold men genom jemförelse framträdande påminnelse om
att fastighetsbevillningen, till sin uppkomst, är bevillning för inkomsten
af fastigheten har också alltid qvarstått i våra sedan dess gällande
bevillningsförordningar och qvarstår än i Kongl. Majrts nådiga kungörelse
af den 2 december 1892 angående viss ändring i bevillningsförordningen.
Det heter nemligen der:
»§ 1 i förordningen.
För all inom riket belägen fast egendom — — — — — — — — — — —
»Denna bevillning utgår:
a) för jordbruksfastighet med sex öre» (förut tre öre) »för hvarje fulla etthundra
kronor, samt
b) för all annan fastighet
med fem öre för hvarje fulla etthundra kronor af uppskattningsvärdet.»
Vidare heter det:
Ȥ 17 i instruktionen.
Motioner i Första Kammaren, N:o IT.
3
Vid tillämpning----hvarvid i fråga om fast egendom iakttages, att inkomst
af jordbruksfastighet beräknas till 6 procent» (förut 3 procent) »och inkomst af annan
fastighet till 5 procent af taxeringsvärdet.»-------------
Genom det anförda torde få anses styrkt, att fastighetsbevillningen,
som sagdt, intet annat är än en bevillning för beräknade behållna inkomsten
af fastigheten. Hos många är dock uppfattningen af förhållandet numera
en helt annan.
Så afgafs t. ex. vid nyssförflutna urtima riksdag till särskilda ut¬
skottets utlåtande n:o 7 en reservation, hvars genomgående tankegång
är att när då utskottet föreslog den sedan af Riksdagen beslutade för¬
höjningen af bevillningen för jordbruksfastighet från tre öre till sex öre,
så var endast det sjette öret att anse som bevillning för inkomst, nemligen
för det i jordbruksrörelsen använda kapital och arbete, och hela åtgärden:
»eu genväg att genom en förhöjning i fastighetsbevillningen söka ersättning för ute-
blifven inkomstbevillning för ett visst slag af rörelse».
Reservanten kommer derigenom till det resultatet (sid. 4 reserva¬
tionen) att den bevillning för »inkomst», som af jordbruket i vårt land
kommer att erläggas, »inskränker sig till 220,000 kronor, som sålunda
utgöra omkring V14 af den bevillning, som för inkomst af kapital och
arbete utgöres, och understiger hvad som i bevillning utgöres af dem,
hvilkas inkomster icke hinna upp till 800-kronors-strecket» — en samman¬
ställning väl egnad att uppegga den del af nationen, hvars bevillning
kallas bevillning för inkomst, mot den del af nationen, hvars bevillning
kallas bevillning för jordbruksfastighet.
Reservantens föreställning finner dock lätt sin förklaring.
I skatteregleringskomiténs betänkande af 1881, sid. 71, läses nemligen
följande ofta citerade yttrande:
»Det får ej förbises, att vid sidan af jordens alstrande förmåga förefinnas vid en
ordnad jordbruksrörelse åtskilliga andra beskattningsbara faktorer, såsom dels det för
rörelsens drifvande erforderliga, i inventarier och kreatursstock nedlagda eller eljest använda
kapital, dels ock produkten af jordbrukarens personliga arbete samt de af honom i hans
egenskap af jordegare eller arrendator åtnjutna, sällan i penningvärde uttryckta och derför
vanligen förbisedda förmåner af allehanda slag.»
Om man håller sig till allenast denna del af komiténs berörda
yttrande, så vore således bevillningen af jordbruksfastighet att anse
såsom en bevillning för ett abstrakt begrepp »jordens alstrande förmåga»,
men ej för det »för rörelsens drifvande erforderliga kapital» och ej heller
för »produkten af jordbrukarens personliga arbete», m. in.
Strax förut säger dock komitén, att:
v Jordbruk s i d k aren bör beskattas för sin genom yrkets utöfning förvärfvade be¬
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 17.
hållna inkomst, det vill säga, för det belopp, hvarmed egendomens afkastning möjligen
öfverskjuter hvad som redan genom» (af jordens eg are erlagd) »fastighetsbevillning blifvit
beskattadt.»
I denna moderatare del af yttrandet är således fastighetsbevillningen
erkänd vara en bevillning för »inkomst» (»afkastning»), ehuru komitén
antager, att den ej är tillräcklig för att motsvara (1 procent å) hela
inkomsten. Detta kunde ju kanske sägas om då utgående bevillning af
tre öre för 100 kronors taxeringsvärde, men säkert ej om nu beslutade
bevillning af sex öre för 100 kronors taxeringsvärde. — Det är dock
tyvärr den här först anförda delen af komiténs sagda yttrande, som
mest fäst sig i sinnena.
Kraftigast nästan af allt torde slutligen till förändringen af, så att
säga, tankeinnehållet, i uttrycket: »bevillning af fast egendom» bidragit
den för öfrigt måhända nödvändiga föreskriften i bevillningsförordningen:
»Bevillning för fast egendom erlägges af egaren---»
Häraf har tillskapats den uti dagligt tal öfverallt gängse och äfven
i skrift både förr och nu förekommande benämningen: eganderätts-
bevillning. Bevillningen af fastighet så benämnd är ej längre i ringaste
mån en bevillning för inkomst af fastigheten, utan den är en afgift, som
erlägges för eganderätten, en afgift, som erlägges till staten, derför
att staten tillåter en enskild person att besitta en del af rikets jordyta
(jemte det derå befintliga). — Försteningen är fullständig!
Att håfva denna förvandling och återupplifva den på den historiska
uppkomsten grundade och enda rigtiga föreställningen om fastighets-
bevillningens natur anser jag ytterligt vigtigt, på det att ej, såsom
medel att reta den ena samhällsklassen mot den andra, längre måtte
kunna anföras det grundlösa påståendet att för fastighet icke betalas
bevillning för inkomst, utan att sådan bevillning blott drabbar dem,
som betala bevillning för kapital eller arbete.
En sådan högst nödig påminnelse kan särdeles lätt officiel! gifvas
genom en liten förändring i bevillningsförordningens titel, så att för¬
ordningen får blifva en förordning angående bevillning af inkomst. — Jag
påminner om motsvarande afgifters namn i England: »Income tax». —
Vidare torde några ord behöfva tilläggas i förordningens § 1.
På grund af hvad jag här andragit får jag föreslå,
l:o. Att titeln å bevillningsförordningen ändras till:
Förordning angående bevillning för inkomst af
fastighet, af kapital och af arbete.
Motioner i Första Kammaren, N:o IT. 5
2:o. Att öfverskriften öfver § 1 samt § 1 i för¬
ordningen måtte få följande lydelse:
Bevillning af fastighet.
§ 1.
Af all inom riket belägen fastighet, hvartill ock
räknas frälseränta, skall, med de undantag, som i § 4
upptagas, bevillning utgöras med 1 procent af behållen
inkomst, hvarvid denna för jordbruksfastighet, natura¬
förmåner inberäknade, anses vara 6 procent, för all
annan fastighet och frälseränta 5 procent — allt å fulla
hundradetal af uppskattningsvärdet.
Denna bevillning utgår derföre:
a) af jordbruksfastighet med sex öre för hvarje
fulla ett hundra kronor,
b) af all annan fastighet och frälseränta med fem
öre för hvarje fulla ett hundra kronor af uppskattnings¬
värdet.
Slutligen tillåter jag mig anhålla, att, om utskottet finner syftningen
af här af mig^framstälda förslag rigtig, men ej i allo gillar ordalagen,
utskottet då ville i dessa vidtaga af förhållandena möjligen påkallade
förändringar; endast att ändamålet vinnes, nemligen att skingra den
allt mer sig rotfästande, i socialt hänseende farliga förvillelsen, att be-
villningen af fastighet icke är en bevillning för inkomst.
Om remiss af denna motion till bevillningsutskottet får jag anhålla.
Stockholm den 28 januari 1893.
R. von Krcemer.
Häruti instämmer:
Carl Klingspor.