Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
3
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jord¬
bruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande tre¬
tusen kronor, eller ock erlägger till staten bevillning för
en till minst femhundra kronor uppskattad årlig inkomst.
Stockholm den 19 januari 1893.
Nils Nilsson
från Färs härad.
I motionens syfte instämma
Elis Nilson. Anders Olsson
från Ornakärr.
N:o 2.
Af herr E. A. Zotterman, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af förslag till vissa ändringar i giftermålsbalken rn. m.
»Likhet inför lagen» det bör icke blott vara en samhällsindivids rätt¬
mätiga önskemål, utan fastmer hans oafvisliga och högsta rätt. Men man
behöfver icke allt för länge bläddra i nu gällande lag, ej heller vara allt
för mycket skarpsynt för att finna, att anförda grundsats på långt när
ännu icke är tillämpad i dess konseqvens. Denna anmärkning gäller i
synnerhet om qvinnan. Man vore neridigen frestad att uttala den satsen,
att man tydligen skönjer »det täcka könets» frånvaro från lagstiftnings-
området, och att spåren der efter »skapelsens herrar» äro så tydliga, att de
ligga i öppen dag. Jag tänker nu närmast på lagbestämmelserna om gifto¬
man och giftomannarätt.
Uti kap. 1 § 1 giftermålsbalken stadgas nemligen följande: »vill
man hjonelag bygga; då skall han mö af hennes giftoman begära, och ej
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
med våld taga, eller hemligen till sig locka». Och sedan följer i §§ 2, 3
och 4 en ganska, vidlyftig beskrifning på, hvem som är giftoman. I kap.
2 § 4 stadgas dessutom, att »Ej må den, som mö lägrat häfver, få henne
till äkta; utan fader och moder gifva der ja, och samtycke till, eller domaren
pröfvar, att goda skäl dertill styrka»; och i kap. 3 § 10 heter det: »Häfdar
man qvinna under äktenskapslöfte; då skall han taga henne till äkta, om
hon det påstår, och hennes fader och moder dertill samtycka».
Här finner man sålunda en betydlig inskränkning uti qvinnans frihet,
en inskränkning, som icke alls till sin motsvarighet träffar mannen. Med
skäl må man derför kunna, framställa, den frågan: kan denna i lagen
gjorda inskränkning för qvinnan vara öfverensstämmande med satsen: »lik¬
het inför lagen»? Och svaret måste lika naturligt blifva, detta,: omöjligt.
Man kan förstå inskränkningens innebörd från en tid, då qvinnan
saknade medborgarrätt i det samhälle, åt hvilket hon skulle föda och fostra,
dugliga män och qvinnor, från en tid, då hon ej blott förklarades oför¬
mögen att råda öfver sig och sitt gods, utan man äfven dristade sig att
räkna henne bland husets lösören; men det stämmer icke alls öfverens med
andan i en tid, då syster äxdver lika med broder och då qvinnan såväl
som mannen genom lag berättigats blifva, myndig vid 21 års ålder.
Det är också icke' så litet glädjande att finna den nyare tidens åskåd¬
ningssätt i detta fall: kongl. förordningen om ändring i lagens stadganden
angående giftomannarätt den 8 november 1872 stadgar nemligen i § 1 så
som följer: »Mö, som myndig är, stånde ej under giftoman»; och i § 2
heter det: »Hvad i 2 kap. 10 § och 3 kap. 10 § giftermålsbalken är före-
skrifvet angående faders och moders samtycke såsom vilkor för äktenskapet,
galle ej i afseende på mö, som myndig är». Frågar man så, när en mö
är myndig, så får man genom lagen, angående ogift qvinnas rätt att vid
viss ålder vara myndig, den 5 juli 1884 § 1 följande svar: »Ogift qvinna,
som fylt, tjuguett år, vare myndig att sig och sin egendom sjelf råda och
förestå». Det goda, uti dessa båda lagbestämmelserna erkännes; det återstår
nu att ta steget fullt ut.
Mot syftet i min motion väntar jag två invändningar. Den ena, in¬
vändningen är denna: då § 5 kap. 1 giftermålsbalken bestämmer, att »Ej
må någon till giftermål tvingas; utan bör så qvinnans som mannens fri¬
villiga ja och samtycke giftermålet fästa», så är ej något otillbörligt in¬
flytande på den omyndiga, qvinnans frivilliga, rätt att ingå äktenskap att
befara. Så mycket mindre menar man detta, kunna vara fallet, som kap.
15 § 21 straff lagen stadgar, att »fader och moder, som med våld eller hot
tvingar dotter till giftermål, straffes med fängelse i högst sex månader
eller straffarbete i högst två år. Gör det annan giftoman; dö mes till straff¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
5
arbete från och med två till och med sex år», och som § 4 kap. 6 gifter¬
målsbalken innehåller följande stadgande: »Nu kan så hända, att fader, eller
moder, eller, efter deras död, rätte giftoman hindrar det giftermål, som
lagligen sökes; pröfve då domaren, om skal dertill är. Gör giftoman det
för egen nytta, eller annan sådan orsak; böte femtio daler, och rätte upp
all skada och kostnad» etc. Och dessutom är det enligt adeliga privilegi¬
erna den 16 oktober 1723 § 29 Kong]. Maj:t förbehållet att, om föräldrar eller
giftoman oskäligen sätta sig emot adeliga personers giftermål, i nåder för¬
ordna derom efter som dertill skal finnas kan.
Mot denna invändning må till en början göras den erinran, att det
icke är gifvet, att det stora, flertalet af gift!svuxna flickor känner till de
der lagbestämmelserna,, likasom det torde med skal som gifvet få antagas,
att, om också lagens bestämmelser äro kända, obehaget att genom laga
beifran skaffa sig rätt emot en ©medgörlig giftoman förefaller den unga
flickan så afskräckande, att hon hellre underkastar sig giftomannens vilja
än hon på laglig väg tilltvinga]' sig rätt. För det andra må påpekas, att
det der lagliga, skyddet i betydlig mån minskas genom det tillägg, som
förekommer l:o) i § 21 kap. 15 strafflagen, deri det heter; »Brott,, som nu
sagdt är, må ej till bestraffning åtalas, der ej för det våld eller hot, som
mot qvinnan föröfvadt, är, till giftermålets återgång dömdt blifvit», och 2:o)
i slutet a,f § 4 kap. 6 giftermålsbalken, der det heter: »men af föräldrar
må barn hvarken böter eller skadestånd i tv mål söka»; och 3:o) genom att
i § 1 sist anförda ka,p. följande stadgande förefinnes: »Gifter sig mö mot
faders vilja, eller moders; hafve fader, eller moder, våld att göra henne
arflös». Väl är detta sist anförda lagrum genom kongl. förordningen om än¬
dring i lagens stadgande angående giftomannarätt den 8 november 1872
§ 3 ändra,dt sålunda: »Stadgandet i 6 kap. 1 § giftermålsbalken om faders
och moders rätt att göra, mö arflös ege ej tillämpning, der hon vid äkten¬
skapets ingående myndig är, utom i de fall', som i 2 § a,f samma kap. om-
förmälas.» Men detta, förhållande hindrar dock icke, att de tre här straxt
ofvan framhållna, stadga,ndena äro af beskaffenhet att neutralisera de tre
derförut anförda, stadgandena om det fria valet.
Hvad angår inskränkningen i det fria valet för myndig qvinna, som
stadgas uti § 2 kap. 6 giftermålsbalken, nemligen denna: »Gifter sig son,
eller dotter som är enka, mot, föräldrars vilja, medan han, eller hon, i deras
hus vistas och bröd deras äter: sker det, af förakt och sidvördnad, eller
med den, som ej häfver godt namn och rykte; vare lag samma» (d. v. s.
att den felande kan göras arflös), så har jag intet skal att deremot göra
någon anmärkning, enär bestämmelsen der är afsedd att, träffa son eller
dotter lika.
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
Den andra invändningen, som jag väntar mig mot min motion, skulle
vara den, att, under sådant förhållande, att bestämmelserna om giftoman
och giftomannarätt icke gälla, qvinna, som är myndig, och då qvinnan så¬
väl som mannen blir myndig vid 21 års ålder, något egentligt skäl till
anmärkning mot, än mindre till ändring af nu gällande giftermålsbalk icke
föreligger. Först och främst må mot denna invändning svaras, att det väl
vid ett hastigt påseende kan förefalla så, men tränger man något aldrig så
litet in i frågan, så skall man tydligt finna, att invändningen alls icke
håller streck. Genom § 6 kap. 1 giftermålsbalken, sådan dess lydelse är
uti kongl. förordningen den 1 april 1892, och hvilken bestämmelse trädde
i kraft den 1 januari detta år, stadgas: »Man eller qvinna må ej förr i
äktenskap träda, än han fyllt tjuguett år och hon sjutton, utan Konungen
pröfvar skäligt att lof dertill gifva. Lappman må dock kunna ingå äkten¬
skap, då han fyllt sjutton år, och lappqvinna vid fyllda femton år.» In¬
skränkningen uti friheten att ingå äktenskap gäller sålunda icke mindre än
fyra årsklasser af unga flickor, eller de i 17, 18, 19 och 20 års ålder.
Detta vore väl i och för sig icke så fasligt orimligt, om dessa åldersklasser
på samma gång helt enkelt förbjödos ingå äktenskap. Men det lär väl
icke med skäl kunna försvaras, att, då qvinnan tillätes att vid sjutton års
ålder ingå äktenskap, och då hon således vid denna ålder icke blott af
lagen förklarats vara mogen för äktenskaps ingående, utan äfven att hon
redan vid denna ålder kan för sitt hela återstående lif bindas vid en man,
som hon kanske icke älskar, hon ock icke på samma gång bör vara fullt
fri att säga sitt, hela hennes lif afgörande, ja eller nej.
Sådan frihet har ju mannen, ynglingen! Men den friheten skall be¬
tagas qvinnan! Hon är för ung att lemnas åt sig sjelf, menar man. Lik¬
som den 21-årige ynglingen vore mera mogen för sjelfbestämmandet än
den 17- ä 20-åriga flickan!? Det är för mig omöjligt att fatta hållbar¬
heten af ett sådant resonnement. Man kan knappast frigöra sig från den
föreställningen, att, då den unga flickan förklaras giftasvuxen vid 17 års
ålder, men att hon ända till myndighetsåldern skall stå under giftoman,
hon under dessa fyra år i viss mening blir en handelsvara. Denna före¬
ställning blir för den tänkande lika upprörande som den för flickan sjelf
är kränkande; så mycket mer som det icke ligger inom omöjlighetens om¬
råde, men fastmer lagen förutsätter, att den stackars flickan kan komma i
egennyttiga, och illvilliga giftomannahänder. Bättre då, att qvinnan för¬
klaras giftasvuxen först vid myndighetsåldern, än att det skall få vara
stadgadt så som det nu är stadgadt.
Den nuvarande bestämmelsen om giftoman och giftomannarätt blir
så mycket mer orimlig, då vi anställa en jemförelse mellan en mö på 17
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
7
år och en enka på också 17 år. I kap. 19 § 3 ärfdabalken heter det:
»enka råde sig och gods sitt sjelf». Låtom oss antaga, att en mö blir med
giftoinans vilja gift vid 17 års ålder. Det ligger inom möjlighetens om¬
råde skäl antaga, att denna unga hustru kan bli enka om några veckor,
ja, om några dagar. Men då är hon genast myndig. Då råder hon strax
öfver sig och sitt gods. Huru är det möjligt, att denna enka så i hast
kunnat bli så förståndig, så klok på några få veckor, några få dagar?!
Så klok och förståndig, att hon öfverträffar alla flickors i åldern 17—20
år klokhet och förstånd?! Skulle mannens inflytande hafva åstadkommit
en så kraftig verkan?! Bort det! Här framstår ovedersägligen en oegent¬
lighet, som ju förr dess hellre bör undanrödjas.
Men då jag är fullt öfvertygad om, att den unga enkan besitter fullt
ut lika god förmåga som den 21-årige ynglingen att till sitt bästa råda
öfver sig och sitt gods, så vill jag ingalunda påyrka någon inskränkning
uti denna hennes rätt. Och då jag dessutom är viss på, att den 17—20-
åriga flickan är fullt ut lika mogen att bestämma öfver sig sjelf som den
21-årige ynglingen, anser jag mig böra påyrka hennes likställighet med
denne och hennes frigörande från det obehagliga, nedsättande oket af s. k.
giftoman, en befrielse, som synes mig vara fullt öfverensstämmande med
billighet och rättvisa samt i enlighet med tidens kraf på likhet inför lag.
På grund af det sålunda anförda tager jag mig friheten hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj: t
anhålla, det Kongl. Maj:t behagade låta utarbeta och så
fort ske kan för Riksdagen framlägga, förslag till än¬
dringar i giftermålsbalken och andra dermed i samman¬
hang stående lagrum i det syfte, att stadgandena om
giftoman och giftomannarätt med alla deraf följande be¬
stämmelser måtte ur lagen utgå.
Om remiss till lagutskottet anhålles.
Stockholm den 19 januari 1893.
E. A. Zotterman.