Motionär i Andra Kammaren, N:o 188.
1
Ko 188.
Af herr E. Themiaöllius, om nedsättning i portot för lokal-
brefkort.
Då jag nu går att å nyo för Riksdagen framlägga min under n:o 150
i Andra Kammaren förlidet år väckta motion om nedsättning i portot
för lokalbrefkort, sker detta hufvudsakligen af det skäl, att Riksdagen
då icke blef i tillfälle uttala sin mening om densamma. Bevillnings¬
utskottets betänkande n:o 11 behandlades nemligen icke i Andra
Kammaren förr än den 17 maj. Inom nämnda utskott röstade 9 af dess
ledamöter för bifall till densamma. Den afdelning, som förberedde
ärendet till plenibebandling, både tillstyrkt detta bifall, och med anled¬
ning deraf inkom också till utskottet ett i enlighet dermed affattadt
betänkande. Utskottet afslog visserligen sedermera motionen med den
ringa röstöfvervigt, jag nyss antydt; men då dess egen afslagsmotive-
ring vitsordar motionens teoretiska rigtighet och dess slutmotiv endast
uttalar, att Riksdagen för närvarande, d. v. s. år 1892, icke måtte bi¬
falla densamma, anser jag mig så mycket hellre böra upptaga frågan,
som utskottsafdelningens motivering för motionen — i hufvudsak inta¬
gen i den då vid betänkandet fogade reservationen — må hända skulle
hafva gifvit Riksdagen anledning bifalla densamma, derest icke den vid
dess föredragning långt framskridna riksdagstiden förbjudit att draga
den jemförelsevis ringa frågan under diskussion och omröstning.
Efter dessa förberedande uttalanden öfvergår jag till sjelfva saken.
Min förlidet år framstälda motivering för förslaget upptager jag endast
så till vida, att jag hänvisar till densamma. Deremot vill jag såsom
förstärkning af dessa motiv anföra och belysa dels dåvarande bevill-
Bih. till Riksd. Prot.1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 30 Höft. (N:isl88—194.) 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 188.
ningsutskotts resonnement för dess afslagshemställan, dels afdelningens
skäl för bifall, sådana de äro förvarade i den här ofvan omnämnda
reservationen.
Till en början vill jag då erinra om, att den af 1891 års Riksdag
beslutade nedsättningen i portoafgifterna för lokala korsbandsförsändel-
ser hade till yttersta föranledande orsak afskaffande! af den uppblom¬
strande stadspostinrättningen. Denna inrättniag befordrade dock icke
blott korsbandsförsändelser utan också brefkort till billigare pris än
postverket. Då all postbefordran monopoliserades, och staten i samman¬
hang dermed åtog sig lokalbefordran af alla andra försändelser mot
hälften af den minimiafgift, som vid annan befordran inrikes orter
emellan utgår för enahanda försändelser, är det, såsom det heter i 1892
års bevillningsutskotts betänkande, »ur teoretisk synpunkt sedt, otvifvel¬
aktigt en oegentlighet, att portot för lokalbrefkort är bestämdt till
samma belopp som portot för brefkort inrikes orter emellan».
Af andra länder, hvilka taxera lokalbref efter andra grunder än
vanliga bref, är det endast Danmark och Norge, som infört lägre porto
för lokalbrefkort än för brefkort mellan inrikes orter i allmänhet.
»Införandet af särskildt porto för lokalbrefkorten i Danmark var
dock», säger förenämnda utskott, »helt enkelt en nödvändighet, för så
vidt sådana brefkort der skulle finna någon användning.» — I Danmark
utgår nemligen portot för lokalbref med 4 öre. — »Under sådana om¬
ständigheter», fortsätter utskottet, »var det naturligtvis af nöden att för
lokalbrefkorten fastställa ett särskildt porto, lägre än detta sistnämnda.»
Det är väl värdt att taga fasta på dessa yttranden, att för så vidt
lokalbrefkorten skola finna någon användning, är det naturligtvis af nöden
att för dessa fastställa ett särskildt porto lägre än för lokalbrefven. De
argument, som rättfärdiga portosatsernas inbördes förhållande i Danmark,
lämpa sig äfven utan tvifvel såsom skäl för en liknande justering af porto¬
satserna i Sverige. Att dessa skäl blifvit anförda af ett utskott, som
ämnade tillstyrka Riksdagen att låta portosatserna för lokalbref och
lokalbrefkort fortfarande förblifva lika höga, det är nog egnadt att väcka
någon förundran.
Hvad som närmast föranledt nedsättningen af lokalbrefkortportot i
Norge, är mig icke bekant. Norska regeringens departement för det
inre har emellertid den 10 mars 1892 aflåtit en skrifvelse till general¬
poststyrelsen, hvaraf framgår hvilken stor praktisk betydelse den i Norge
den 1 juli 1888 införda portonedsättningen från 5 till 3 öre hade
lör ifrågavarande slag af försändelser. Af nämnda skrifvelse inhemtas, huru-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 188. 3
som ; under nedan angifna år i Norge befordrats följande antal lokal-
brefkort:
År
|
1885 ................
|
............... st.
|
74,800,
|
»
|
1886 ................
|
............... »
|
90,100,
|
»
|
1887 ................
|
............... »
|
89,200,
|
»
|
1888 ................
|
»
|
109,200,
|
»
|
1889 ................
|
...... »
|
173,800,
|
»
|
1890 ...............
|
»
|
207,500,
|
»
|
1891 ................
|
............... »
|
249,400.
|
Användningen af lokalbrefkort i Norge efter portonedsättningen
bar således årligen ökats, efter att hafva varit nästan stillastående, och
har under loppet af 4 år nära nog tredubblats. Generalpoststyrelsens utta¬
lande af den 1 mars 1889 angående verkan af portonedsättning för
lokala korsbandsförsändelser, att minskningen i inkomster »komme att
mer än motvägas af den ökning i antalet af dylika försändelser, som
genom nedsättningen i afgift komme att framkallas», visar sig således,
enligt erfarenheten i Norge, vara fullt rigtigt och tillämpligt äfven på
lokalbrefkort.
1892 års bevillningsutskott anförde äfven såsom skäl för afslag å
motionen, att »lokalkortbrefven . . . till en väsentlig del hafva utträngt
lokalbrefkorten». — Om det icke är meningen att helt och hållet ut¬
tränga lokalbrefkorten ur allmänna rörelsen — hvilket jag förmodar det
icke kan vara — är ju portonedsättning för dessa brefkort, sedt ur
utskottets nyssberörda synpunkt, alldeles oafvislig. Kortbrefvet är nem¬
ligen dubbelt så stort som brefkortet, hvarjemte det förra är både perfo-
reradt oeh gummeradt. Emellertid draga lokala kortbref och brefkort
det oaktadt samma porto, eller 5 öre. Här må väl å nyo anföras hvad
redan förut är sagdt efter 1892 års utskott angående portonedsättningen
i Danmark, eller att sådan nedsättning helt enkelt är en nödvändighet, för
så vidt dessa brefkort skola finna någon användning. Man kan här in¬
vända, att en stor tillökning i lokalkorrespondensen må hända skall
tillskynda postverket så stor tillökning i expeditionskostnader, att refor¬
men komme att medföra förlust i stället för vinst; men med det ringa
rymdomfång, som dessa försändelser intaga, synes det vara utom allt
tvifvel, att en sådan farhåga kommer att visa sig ogrundad. Antaget
att korrespondensen skulle växa med 72,000 brefkort per år, så utgör
detta endast 200 per dag, ett antal, som kan sägas vara en obetydlighet
att distribuera till och med af Stockholms brefbärare.
Att en del länder fortfarande bibehålla denna oegentlighet i för¬
hållandet mellan portosatserna, som jag nu vidrört, utgör icke något
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 189.
skal att låta den qvarstå hos oss. Fast mera borde då exemplet från
grannländerna, Norge och Danmark, med hvilka vi i fråga om öfriga
portosatser och i flera andra hänseenden hafva så mycket gemensamt,
mana till att med dem gå i spetsen med hänsyn till genomförande af
en konseqvent likformig portotaxa.
På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag,
att Riksdagen måtte besluta, att portoafgifterna
för lokalbrefkort skola utgå med följande belopp nem¬
ligen :
för lokalbrefkort, enkelt ......................................... 3 öre,
» » åtföljdt af blankett till svar 6 öre.
Stockholm den 27 januari 1893.
Edvard Thenmcenius.
NiO 189.
Af herr E. TherinaBIliuSj om införande af skatt på velocipeder.
Uppsökandet af nya skattekällor är något, som allt mera tager veder-
börandes uppmärksamhet i anspråk. Att dervid träffa de rätta platserna
och, när de äro funna, icke begagna allt för stora öskärl, är i sjelfva
verket ett ganska grannlaga arbete.
Då jag härmed för Riksdagen framlägger förslag om skatt på
velocipeder, är jag fullt medveten om, att jag pekar på en af de små
bäckarne. Men dessa äro ju icke heller att förakta.
Jag vågar också påstå, att man med en sådan skatt träffar dem,
som förmå bära den.