16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
I förestående motions
|
syfte instämma:
|
|
Emil Hammarlund.
|
Anton Halm.
|
J. Bromée.
|
J. P. Jansson.
|
N. Nilsson
i Vrängebol.
|
Adolf Aulin.
|
J. Nordin.
|
J. Persson.
|
S. J. Kardell.
|
J. A. Fjällbäck.
|
Fridtjuv Berg.
|
Olof Olsson.
|
J. Mankell.
|
Magnus Höjer.
|
V. Vahlin.
|
E. Norman.
|
D. Persson.
John Olsson.
N:o 158.
|
Joh. Johansson
i Stockholm.
|
Af herr M. Dalin, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till bankväsendets omorgani¬
sation.
Det har länge varit ett önskningsmål, att vårt bankväsende borde
omorganiseras så, att riksbanken blefve ett verkligt centrum för detsamma
och öfvertoge hela sedelutgifningsrätten; men de enskilda sedelbankerna,
hvilkas storartade och i allmänhet gagnande verksamhet man ej må för¬
neka, hafva egt så starka försänkningar i de inflytelserika samhällslagren,
att man ej hittills kunnat komma till någon uppgörelse om samarbete eller
fördelning af bankverksamheten mellan dem och riksbanken. Tydligt är,
att de enskilda bankerna med de djupa rötter, de hafva i vår national¬
ekonomiska utveckling och de insatser, de dagligen göra i densamma, ej
Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.
11
utan vidare kunna slopas, lika litet som riksbanken är i stånd att öfver¬
taga deras verksamhet på de omkring 200 platser, der allmänhetens behof
framkallat sådan. Man måste derföre, enligt min uppfattning, först och
främst se till, huru med riksbankens öfvertagande af hela sedelutgifnings-
rätten ett samarbete mellan nämnda bank och de privata bankinrättnin-
garne kan ordnas, så att allmänheten icke blir lidande. Möjligheten för
de enskilda bankerna att till denna allmänhets beqvämlighet hafva kunnat
inrätta afdelningskontor på äfven jemförelsevis mindre platser beror natur¬
ligtvis på, att bankerna i sin obegagnade sedelutgifningsrätt eg a en kassa¬
reserv, som medgifver det. Skulle nu dessa banker mista sin sedelutgif¬
ningsrätt, måste nämnda medel för afdelningskontörens upprätthållande er¬
sättas på annat sätt, så vida ej flertalet af dem, till skada för den allmänna
i*örelsen, skall komma att indragas. (Riksbanken bör ej lämpligen inrätta
mer än ett afdelningskontor i hvarje län). Det har derför förut inom
Riksdagen varit föreslaget, att, till förekommande af svårare rubbningar
inom affärslifvet, i fall den enskilda sedelutgifningen indroges, de enskilda
bankerna då skulle få i riksbanken ^diskontera af dem öfvertagna vexlar,
genom hvilken procedurs ständiga förnyande de före förfallotiden kunde
förvandla en del af sina inneliggande vexlar i kontanter och derigenom er¬
hålla en säker och stabel kassareserv. Denna lösning af frågan om sedel¬
utgifningen såsom ett riksbankens monopol synes äfven mig som den lättast
realiserbara och för alla parter möjligast fördelaktigaste. Riksbanken skulle i
de privata bankinrättningarne finna spridare af sina sedlar, på samma gång
den i sin vexelportfölj finge de lämpligaste papper med privatbankens an¬
svarighet och dessutom kornme den, så att säga, att — vara med. De en¬
skilda bankerna blefve qvitt deras solidariska ansvarighet, med detsamma
de gingo förlustiga sedelutgifningsrätten, men genom rätten att ^diskontera
i riksbanken sattes de i stånd att upprätthålla sina afdelningskontor och
hela det nuvarande privata bankmaskineriet; och allmänheten: ja, den skulle
i lyckligaste fall hela reformen gå obemärkt förbi, tills den fann, att de
många brokiga papperslappar, som i vårt land representera mynt, försvunnit
och lemnat rum för endast riksbankens sedlar. De enskilda bankernas re-
diskonteringsrätt finge naturligtvis bestämmas till så väl omfång som be¬
träffande diskontot, framför allt under öfvergångstiden, då det förra borde
vara mera begränsadt och det sednare jemförelsevis lägre. Sedan riks¬
banken så väl som de enskilda bankerna hunnit växa in i de nya förhål¬
landena, föreställer jag mig, att deraf blefve en naturlig följd, att den förra
diskonterade och de senare rediskonterade, utan andra bestämmelser än
det gemensamma intresset, som naturligtvis äfven då från riksbankens sida
borde medföra ett lägre diskonto för så stora och säkra kunder, som privat-
Bih. till Riksd. Prot. 1 Sami. 2 Band. 2 Afd. 24 Höft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren. N:o 159.
bankerna och deras gelikar. Jag anser nemligen, att riksbanken borde ut¬
sträcka sitt lägre diskonto äfven till större affärshus och exportfirmor, hvar¬
igenom banken kunde hoppas få de utländska vexlarne i sin portfölj i god
tid; något som (med minne af senhösten 1890) torde vara af synnerlig vigt.
Gifvet är, att riksbanken ej finge diskontera andra vexlar, än af den be¬
skaffenhet, lag och reglemente bestämma. Med afseende på riksbankens
lånerörelse i öfrigt synes mig, att något direkt förbud för banken att lemna
räntegodtgörelse på inlånta medel ej bör (lika litet som i Nationalbanken
och Norges bank) bestämmas, utan omsorgen härom öfverlemnas åt banko-
fullmägtige, liksom naturligtvis den traditionella, från bankens öfriga till¬
gångar afsöndrade fonden för afbetalningslån bör bibehållas för sitt ändamål.
Hvad metalliska kassan och sedelstocken beträffar, tyckes 1889 års
komitéförslag vara väl afpassadt, helst om man tänker sig utbildandet äfven
hos oss af ett s. k. checksystem och qvittningsförfarande, då sedelbehofvet
minskas. Hvad riksbankssedelns egenskap af betalningsmedel angår, anser
jag, att den bör under hvarje förhållande vara lagligt betalningsmedel,
d. v. s. liksom för närvarande hafva tvångskurs. Att upphäfva tvångs¬
kursen vore till platt intet gagn under lugna förhållanden, men deremot
till oberäknelig olycka under svårare tider, såsom vid krigstillfällen, då värdet
på sedlarne skulle sjunka mycket hastigare, än om tvångskurs funnes. Dess¬
utom blefve tvångskursens påbjudande vid sådana tillfällen en nödvändighet,
och man skulle då förorsaka mera oro, än om den existerade förut. Då
den således under vanliga förhållanden är hvarken till gagn eller skada,
men i nödens stund måste införas, synes mig vara bäst att behålla den¬
samma, då den redan finnes. Frankrike har ej upphäft den tvångskurs,
det pålade franska bankens sedlar i juli 1870, oaktadt dessa nästan hafva
fullständig metallisk betäckning.
Beträffande riksbanksstyrelsen tyckes det inom Riksdagen vara en
allmän uppfattning, att den, så att säga, hvilar på alltför lösa boliner för
att kunna utveckla den handlingskraft, som stundom kräfves. Också här¬
under senare åren en hel hop förslag framkommit för att åstadkomma för¬
bättring i detta hänseende, men alla blifvit af Riksdagen förkastade, hufvud¬
sakligen derför, att man väntat från regeringen ett fullständigt förslag till
omorganisation af vårt bankväsende i hvad det rör riksbanken och de en¬
skilda sedelbankerna. Emellertid vill jag här endast antydningsvis uttrycka
den önskan, att en större, lagbestämd kontinuitet måtte snart komma att
ega rum inom riksbankens styrelse; och vågar jag härmed vördsamt föreslå,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes, hufvudsakligen på de grunder,
Motioner i Andra Kammaren, N:o löd.
19
som i ofvanstående motivering äro framhållna, till nästa
riksdag framlägga förslag till omorganisation af vårt bank¬
väsende med afseende på riksbanken och de enskilda
sedelutgifvande bankerna.
Stockholm den 27 januari 1893.
M. Dahn.
I motionens syfte instämma:
Lasse Jönsson. J• Bengtsson. Axel Vilh. Ljungnian.
N:o 159.
Af herr A. Hedin, om afslag ä Kongl. Maj:ts proposition angående
beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsan-
läggningar.
Medan i andra konstitutionella stater beviljandet af koncession å jern-
vägsanläggningar antingen är beroende af folkrepresentationens beslut
vare sig så, att koncessionen i hvarje fall beviljas genom lag (Belgien),
eller så, att expropriationsrätt för jernvägsbolag kan meddelas först efter
det representationen förklarat ett ifrågasatt jernvägsföretag för »allmän¬
nyttigt» (Italien), eller så, att koncessionens meddelande beror af repre¬
sentationens bifall till det monopol (»Eneret»), som den förutsätter (Dan¬
mark), o. s. v. — eller ock af regeringen endast kan beslutas med iakt¬
tagande af en allmän koncessionslags föreskrifter (såsom förhållandet är i
Norge, der regeringen icke dess mindre fann sig föranlåten att till stor¬
tingets pröfning hänskjuta begärd koncession å Ofotenbanan), har deremot
i Sverige Kongl. Maj:t tillegnat sig befogenhet att meddela koncession med