Motioner i Andra Kammaren, N:o 107.
15
N:o 107.
Af herr J, Nydahl, om ändring af § 37 regeringsformen.
Med fästadt afseende på vigten af att rikets grundlagar alltid
utgöra ett fullt uttryck för tidsmedvetandet, vill det synas magtpålig-
gande, ej blott att i dem införas de nya stadganden, som ett i utveck¬
ling stadt samhällslif kan göra af behofvet påkallade, utan äfven att
från dem utsofras hvarje till äfventyra befintligt, som ej längre uppbäres
af den allmänna meningen.
De i 37 § regeringsformen förekommande bestämmelserna om
adelskapsinrättningen hafva synts mig i vissa delar vara af sistnämda
beskaffenhet.
Ändamålen med adelskapsinrättningen kunna icke — yttrades i
1812 års konstitutionsutskott — vara flera än följande två: »det ena,
att lemna en utmärkt förtjenst en belöning genom ett anseende i opi¬
nionen, och det andra, att bibehålla ett tillräckligt antal medlemmar
inom det med en konstitutionell rätt begåfvade riksstånd, som bär
namn af ridderskapet och adeln.»
Af dessa adelskapsinrättningens tvenne ändamål hade det sista
onekligen i realiteten den största betydelsen, men deraf följer ock, att
det hufvudsakliga skälet för adelskapsinrättningens upprätthållande
försvann, i samma stund ridderskapet och adeln upphörde att vara ett
riksstånd. Det, återstående mindre vigtiga ändamålet, det enda, som
adelskapsinrättningen nu har att fylla, inskränker sig sålunda, till »att
lemna en utmärkt förtjenst en belöning genom ett anseende i opinionen».
Vid tiden för grundläggandet af vårt nuvarande statsskick och
sedermera allt framgent, så länge ridderskapet och adeln egde tillvaro
såsom riksstånd, var detta anseende grundadt delvis, och måhända till
8törsta delen, på adelns dåvarande politiska magtställning, samt delvis
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 107.
på adelns historiska föregåenden. Efter representationsförändringens
genomförande kan emellertid intet »anseende» beredas eu nyskapad
adelsman . på förstnämda grundval, och lika litet torde det för honom
varda möjligt att tillgodogöra sig någon del af adelns under ståndstiden
förvärfvade fond af anseende, emedan denna tillhör en historiskt afslutad
epok, med hvilken han ej står i något traditionelt samband. Några
andra än nu omnämnda grunder för med adelskapet förknippadt anseende
torde svårligen från tiden för vårt statsskicks grundläggande kunna
anföras. Men äfven om detta skulle låta sig göra, hvad en längesedan
förfluten tid beträffar, så torde likväl det sedan dess alltjemt pågående
utjpmnandet af fördomar hafva beröfvat dem allt stöd i folkmedvetandet,
hvilket nu uppställer helt andra vilkor för att förvärfva anseende i
opinionen.
Då således med förlänandet af adelsvärdighet ej vidare kan upp¬
nås något af adelskapsinrättningens två ändamål, enär det ena upp¬
hört att finnas till och det andra ej vidare kan af någon nyadlad vinnas,
så saknas anledning att bibehålla ett grundlagsstadgande om huru adlig
värdighet förlänas skall, såsom under sådana förhållanden varande utan
betydelse. . Redan detta synes mig utgöra skäl nog för upphörandet
med allt vidare adlande, men om möjligt vinner skälet i ökad styrka,
om det kan befaras, att genom stadgandets bibehållande fördomar hållas
vid lif, hvilka det för samhällsutvecklingens skull vore önskligast, om
de alldeles försvunno.
Beträffande öfriga i nu om handlade grundlagsparagraf förekom¬
mande bestämmelser, så synas mig vidare de, som afse adelskaps öfver-
gående från en till annan af adelns medlemmar genom arf eller annor¬
ledes, ej vara af natur att fortfarande böra bibehållas i rikets grundlag,
sedan ridderskapet och adeln längesedan upphört att vara ett af rikets
stånd. För ridderskapet och adelns medlemmar, de enda, för hvilka
dessa bestämmelser nu hafva någon betydelse, skulle det medföra lika
stor trygghet, om de upptogos i riddarhusordningen, eftersom denna
skall fastställas af Konungen samt ridderskapet och adeln gemensamt.
Vore det antagligt, att ökad trygghet derigenom vunnes, så kunde ju
i 37 §:s sista stycke göras det tillägg, att riddarhusordningen icke
allenast skall, såsom nu, bestämma, huru ridderskapet och adeln sam¬
manträda må, utan äfven huru adelskap genom arf, eller då någon för¬
klarats sitt adelskap förlustig, skall till annan öfvergå.
På angifna grunder får jag sålunda vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1Ö7. 17
upphäfva första stycket i 37 § regeringsformen, som
börjar med orden: »Konungen eger att i adeligt stånd
upphöja män» — —------— — —,
och som slutar med orden — —------
»närmast berättigad är», samt att i samband dermed
vidtaga de grundlagsändringar, särskildt hvad 39 §
regeringsformen beträffar, hvartill ett sådant beslut
kan föranleda.
Om remiss till konstitutionsutskottet anhåller
«
Stockholm den 27 januari 1893.
Joll. Ny däld.
Bih. till Riksd. Vrot. 1893. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 18 Höft.
3