NYA LAGBEREDNINGENS
FÖRSLAG
TILL
I, A G
ANGÅENDE
BEVISNING INFÖR RÄTTA
ÄFVENSOM TILL ANDRÅ DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR.
STOCKHOLM 1890.
KONG!,. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT i SÖNER.
y. t f
’rr / <i i j j / \ ■ ? vy i 7 >■ | ' f 7
' i ! / >, ?I . .i /i l
TILL KONUNGEN.
Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådiga brefvet den 28 Oktober
1887 anbefalt Nya Lagberedningen att, efter det revisionen af straff¬
lagens straffbestämmelser blifvit afslutad, med hufvudsaklig ledning af
4
de grundsatser, som omfattats af Förstärkta Lagberedningens flertal,
utarbeta förslag till Lag angående bevisning inför Rätta, har Bered¬
ningen på grund häraf utarbetat förslag till:
l:o) Lag angående bevisning inför Rätta;
2:o) Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § Ärfdabalk en;
3:o) Lag angående ändring i 14 kap. Jordabalken, samt
4:o) Lag angående ändring i Förordningen angående handels-
böcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855;
och får Beredningen härmed i underdånighet öfverlemna dessa förslag
med motiv dertill äfvensom af undertecknade Annerstedt, Carlson,
Afzelius och Wold afgifna särskilda yttranden.
Derjemte får Beredningen anmäla, att Presidenten m. m. Herr
K. J. Berg jemlikt nådiga brefven den 26 Februari 1883 och den 1
Februari 1889 deltagit såväl i Beredningens gemensamma öfverlägg-
ningar angående förenämnda förslag som ock i förslagens granskning,
och har Presidenten Berg i ämnet uttalat de åsigter, som hans här¬
vid bilagda särskilda yttrande~utvisar.
Underdånigst
L. ANNERSTEDT.
K. G. Carlson. Ivar Afzelius. Johan Wold.
J. G. Horney.
Stockholm den 14 December 1889.
Förslag
till
Lag
angående bevisning inför Rätta.
I KAP.
Om bevis i allmänhet så ock om parts erkännande.
1 §•
I rättegång må ej annat gälla såsom bevisadt, än det, hvarom
Rätten vid noggrant öfvervägande af allt, som i målet förekommit,
finner sig öfvertygad; dock lände till efterrättelse hvad angående
verkan af visst slag af bevis är i lag särskildt stadgadt.
2 §•
Finner Rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill be¬
rättigad, men är ej angående skadans omfång fullständig utredning
förebragt; ege Rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som
med afseende å upplysta eller eljest af Rätten kända förhållanden
pröfvas skäligt.
3 §•
Har i tvistemål, som kan genom förlikning mellan parterna af-
slutas, part inför Rätten erkänt viss omständighet, vare vidare bevis¬
ning derom emot honom ej erforderlig.
6
Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missupp¬
fattning, eller att det tillkommit genom tvång eller förledande,' skall
erkännandet vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkän¬
nande, pröfve Rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen
åberopas, och öfriga omständigheter i saken, om och i hvad mån
verkan af erkännandet genom återkallelsen förringas. Finnes erkän¬
nandet uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende, ehvad det
återkallas eller icke.
4 §•
I brottmål, så ock i tvistemål af annan beskaffenhet, än i 3 §
sägs, ege Rätten, med hänsyn till hvad i öfrig! förekommit i målet,
pröfva, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas parts erkännande.
II KAP.
Om vittnen.
5 §•
Vill part fästa sin talan med vittne, nämne vid Rätten, der målet
handlägges, den han till vittne åberopar; och pröfve Rätten, huruvida
förhöret må tillåtas.
6 §•
Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller
saknar förståndets bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.
År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve Rätten efter om¬
ständigheterna, huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.
7 §• -
Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej
förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.
7
Har i brottmål målsegande afsagt sig rätt till talan, må han än¬
dock ej höras såsom vittne, utan så är, att Rätten finner full upp¬
lysning i målet icke kunna annorledes vinnas; har han fört talan om
ansvar eller skadestånd, eller har han i fall, der allmän åklagare ej
utan angifvelse eger tala å brottet, angifvit detta till åtal, må hans
hörande ej' till städj as.
Embete- eller tjensteman eller den, som är förordnad eller vald
att förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan allmän befatt¬
ning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning, vare ej i
egenskap af målsegande jäfvig att vittna om brott, som blifvit emot
honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller uppdraget.
Ej heller vare i fråga om brott, som blifvit föröfvadt emot två eller
flera, den ene af dem jäfvig att vittna om det, som händt den andre.
8 §•
Den, som med part eller med någon, hvilken jemlikt 7 § är jäf¬
vig i målet, är eller varit förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller
är i rätt ned- eller uppstigande skyldskap eller svågerlag, eller är
syskon, vare i det mål jäfvig att vittna. Huruvida fosterföräldrar
eller fosterbarn till part eller till någon, hvilken jemlikt 7 § är jäfvig,
må vittna i målet, pröfve Rätten efter omständigheterna i hvarje sär-
skildt fall.
Ej skall det räknas för jäf, att vittne är i det förhållande här
är nämndt till någon, som väl å tj enstens vägnar eller i egenskap af
förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening
förer talan i målet, men sjelf icke eger sådan del i saken, som enligt
7 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig nytta
eller skada.
9 §•
Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 7 eller 8 § är
jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt
förtroende, må han såsom vittne höras, der Rätten finner det lämp¬
8
ligt; dock må ej någon, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, mot sitt
bestridande förpligtas att aflägga vittnesmål.
10 §.
Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet
står i det förhållande, 8 § omförmäler, för åtal eller annat synnerligt
men. Framställes till vittnet fråga angående sådan omständighet, ege
vittnet förty vägra att besvara frågan.
11 §•
År genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att
ej uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan be¬
fattning får sig bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne,
med mindre han blifvit i laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej
heller må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller
deri honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom
vittne om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.
12 §.
År den, som till vittne åberopas, vid Rätten tillstädes, vare han
pligtig att strax aflägga vittnesmål, der Rätten så förordnar.
Vill part kalla någon att aflägga vittnesmål, begäre hos Domaren
stämning å vittnet. Allmän åklagare, som å tjenstens vägnar förer
talan vid Underrätt, ege dock sjelf utfärda stämning å vittne, som
han vill der åberopa.
13' §•
I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet
äfvensom tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift
eller besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan be¬
qvämligen infinna sig vid Rätten å tid, som i stämningen är utsatt.
9
14 §.
Innan vittne höres, efterfråge Rättens ordförande, om jäf mot
vittnet finnes.
Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer
anledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 6 § omförmäles; före-
lägge Rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående
vittnet förebringa den upplysning, Rätten finner nödig. Ej må vittnet
höras innan sådan upplysning vunnits.
Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning att
jäfvet är lagligen grundadt, ändå att det ej kan strax fullt.ygas; läte
Rätten med förhöret anstå till annan dag, då parten har att styrka
jäfvet, vid äfventyr att vidare rådrum för sådant ändamål ej medgifves.
Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, har Rätten
att derå fästa afseende då verkan af vittnesmålet bedömes.
15 §.
I Rättens protokoll skall anteckning ske angående vittnes ålder,
yrke och hemvist. Förekommer omständighet, hvilken Rätten finner
vara af särskild betydelse för bedömande af vittnets trovärdighet,
varde sådant ock i protokollet anmärkt.
16 §.
Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet aflägga denna
ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans heliga evangelium,
att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag vet i denna
sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller
förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»
17 §•
Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, varde vittnet hördt
utan ed, om Rätten finner det kunna tillåtas.
2
10
18 §.
Sedan vittne aflagt ed, erinre Rättens ordförande vittnet om
edens vigt och betydelse. År eden eftergifven, varde vittnet erinradt,
att derigenom vittnets förpligtelse och ansvar icke förringas.
Förekommer anledning att vittne till följd af bristande religions¬
kunskap ickei rätt förstår edens vigt, ege Rätten hänvisa vittnet till
dess själasörjare att af honom erhålla nödig undervisning.
19 §.
Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin be¬
rättelse. Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor,
som erfordras för vinnande af säker och fullständig upplysning om
hvad vittnet har sig bekant i målet. Part vare berättigad att genom
Rättens ordförande till vittnet framställa frågor angående sådant, som
hörer till saken.
Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas innan
vittnet muntligen afgifvit sin utsaga.
20 §.
Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.
Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess ut¬
saga är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt.
Påminner sig vittnet sedan, innan sakens slut, något mera, som kan
tjena till upplysning, gifve det utan dröjsmål tillkänna för den domstol,
der målet då är anhängigt.
21 §.
Förekommer anledning att vittne i parts närvaro af rädsla eller
annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i
dess berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege
Rätten förordna, att parten ej må vara tillstädes medan vittnet
höres.
IL
Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas
för parten; och ege han derefter att genom Rättens, ordförande till
vittnet framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.
22 §.
Åro vittnen flera, skola de hvar för sig aflägga ed och särskild!
höras. Ej må under förhör med vittne vara tillstädes annat vittne,
som senare skall höras.
23 §.
Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må Rätten ställa
vittnena till förhör emot hvarandra.
Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege
Rätten förordna om vittnets inkallande.
24 §.
Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna
å förut aflagd ed; och varde han om den ed af Rättens ordförande
erinrad.
25 §.
År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet
företages till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter
från och med fem till och med ett hundra kronor; och förelägge
Rätten vittnet vid vite att inställa sig å annan tid. Kommer ej vitt¬
net ändå, må vittnet till Rätten hemtas. I brottmål, deri den till¬
talade hålles häktad, må Rätten genast låta hemta vittne, som ej
kommit tillstädes.
Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran om vittnets
hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet
sedan för uteblifvande dömas till böter eller fällas att utgifva vite.
Vittne, som blifvit dömdt till böter eller fiäldt att utgifva vite,
ege söka ändring i beslutet genom besvär.
\
12
26 §.
Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäf
fråga, pröfve Rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag
deröfver. Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men
tredskas vittnet ändå; ege Rätten förordna, att vittnet skall hållas i
häkte till dess det fullgör sin skyldighet. Ej må af anledning, som
nu är sagd, någon i samma mål hållas i häkte längre tid än sex
månader. Vittne, som blifvit i häkte insatt, skall åter för Rätten
inställas i stad inom fjorton dagar och å landet inom sex veckor;
erfordras för den skull urtima ting, gälle derom hvad om urtima
ting för ransakning med häktad finnes stadgadt.
Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets
hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; förordne Rätten,
att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.
27 §.
I beslut, hvarigenom Rätten förklarat vittnes vägran att aflägga
vittnesmål eller att besvara framstäld fråga icke vara lagligen grun¬
dad, ege vittnet söka ändring i den ordning, som om klagan öfver
beslut rörande häktning är för brottmål stadgad. Utan hinder af
klagan må vittnet insättas i häkte, der Rätten finner omständigheterna
dertill föranleda och förbud från högre Rätt ej kommer. Vill vittnet
klaga öfver Rättens beslut om vittnets hållande i häkte, gälle ock derom
hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är för brottmål stadgadt.
28 §.
Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppe¬
hälle och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge Rätten dem
emellan efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt Rättens beslut
blifvit hemtadt, skall sjelf vidkännas hemtningskostnaden.
Kallas någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den
Underrätt, inom hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta
I
13
beläget på längre afstånd än femtio kilometer från det ställe, der
förhöret skall hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig att
förskjuta vittnets resekostnad med skjutspenningar för en häst fram
och åter eller, der jernvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller
någon del deraf begagnas, afgift för billigaste plats å bantåg eller
ångbåt.
Angående ersättning af allmänna medel till vittne i brottmål är
särskild! stadgadt.
29 §.
1 Rättens beslut angående ersättning, hvarom i 28 § sägs, ege
såväl vittnet som den, hvilken dömts att utgifva ersättningen, söka
ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.
30 §.
Vistas vittne, som vid Underrätt åberopas, utom Rättens dom-
värjo, och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att
inställa sig vid Rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kost¬
nad; ege Rätten uppdraga åt annan Underrätt att hålla vittnes¬
förhöret.
Förordnar öfverrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme
tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.
31 §.
Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret
hålles af Häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än
två sitta i Rätten.
32 §. -
Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid Rätten, och
söker att få vittne hördt: visar parten, att i följd af vittnets sjuk¬
dom eller af annan orsak det icke utan våda kan anstå med vitt¬
14
nets hörande; ege Rätten, ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver
ansökningen, % förordna om vittnesförhöret. Handlägges målet vid
Häradsrätt, och kan ej dess beslut afvaktas, ege Rättens ordförande
meddela förordnande, som nu är sagdt.
33 §.
Har Rätten jemlikt 30 eller 31 § förordnat om vittnes hörande
vid annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt-
dag för förhöret, eller har i fall, som 32 § omförmäler, Rätten eller
dess ordförande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat-
vittnet, att underrätta vederparten om dagen för förhöret. Sker det
ej, och visas icke giltig ursäkt, varde förhöret instäldt, der ej veder¬
parten är tillstädes.
Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att
vittne höres vid annan domstol än den, der ransakningen hålles, eller
skall i sådant mål Rätten hålla vittnesförhör i fall, som 31 eller 32 §
afser; åligge den domstol, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej
mindre att den tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske,
varder vid förhöret instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas
åklagaren i målet.
34 §.
Gör part, när vittne skall höras vid annan domstol än den, der
vittnet åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvat-s, eller vägrar
vittnet att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och
finner domstolen anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundad!,
eller att vittnet eger skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt
och parten hänvisad att vid den domstol, der vittnet åberopats, påkalla
pröfning af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran.
*. 35 §.
Vistas vittne utom Riket, och begär förty part, att vittnet höres
å utrikes ort, må Rätten det tillåta, der giltiga skäl visas. Förhöret
15
må ega rum vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför
svensk konsul, som enligt lag eller Konungens bemyndigande eger
anställa sådant förhör.
Har vederpart^ uppgifva ombud å den ort, der förhöret skall
hållas, bör ombudet underrättas om förhöret.
36 §.
I mål angående brott, hvarå straffarbete enligt lag kan följa,
må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning är,
att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och Rätten finner
det lämpligt.
Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis
höras, Rättens bud, ege Rätten förordna, att han skall till Rätten
hemtas; dock må ej någon, som till den tilltalade är i det förhållande,
som i 8 § sägs, tvingas att komma tillstädes.
1 fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplys¬
ningsvis höres, enahanda rätt som vittne.
37 §.
Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående
omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve domstolen,
huruvida sökandens rätt kan bero deraf, att vittnet höres. Finnes
det, och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott
eller skamlig gerning, varde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas.
Finner domstolen tillfälle böra lemnas annan, hvars rätt kan vara be¬
roende af vittnesförhöret, att dervid närvara, läte domstolen genom sö¬
kandens försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen
skälig ersättning.
Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som
här är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den Underrätt, inom
hvars domvärjo han har sitt hemvist.
16
III KAP.
Om sakkunnige.
38 §.
Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta
yttrande af sakkunnig; höre Rätten öfver frågan myndighet, embets-
eller tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande
i det ämne, frågan rörer, eller närmre en eller flera för redbarhet och
för skicklighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.
39 §.
Vid val af sakkunnig har Rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas
någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhål¬
lande, att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.
40 §.
Nämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete,
tjenst eller annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan;
förordne Rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt
utlåtande eller skall muntligen vid Rätten meddela upplysning.
41 §.
Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund
af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin
vilja dertill forpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan
ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han,
ege Rätten hålla honom dertill medelst vite.
Sakkunnig, som blifvit fald att utgifva vite, ege söka ändring i
beslutet genom besvär.
17
42 §.
Sakkunnig, hvars yttrande ej afgifves å embetets vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag, skall, der Rätten så förordnar,
aflägga.ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det
uppdrag, som honom i målet lemnats.
Eden skall inledas och afslutas så, som i 16 § angående ed af
vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,
varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden aflägga^ vid den
Underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.
43 §.
Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty
Rätten bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetets
vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva ytt¬
rande, gälle hvad särskildt stadgas.
Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre
rätt fullfölj dt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut
Rätten finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjen-
stens vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af all¬
männa medel.
I Rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige
som den, hvilken dömts att utgifva ersättningen, söka ändring genom
besvär; dock må beslutet genast verkställas.
44 §.
Hvad i detta kapitel är stadgadt skall ock ega tillämpning i fall,
då Rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af visst
föremål anlita biträde af sakkunnig.
45 §.
År i allmän lag eller särskild författning meddelad föreskrift an¬
gående sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.
3
18
46 §.
Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af Rätten, hörd an¬
gående omständighet i målet, hvilken den sakkunnige vid besigtning
eller undersökning eller annorledes iakttagit, gälle om sådant sak¬
kunnigt vittne hvad i II Kap. om vittne är stadgadt.
Åberopar part eljest uppgifven person såsom sakkunnig, må Rätten
tillåta, att han i sådan egenskap höres, der ej på grund af jäf, som i
II Kap. sägs, hinder skulle möta att höra honom såsom vittne i målet.
Beträffande sådan sakkunnig skall lända till efterrättelse hvad ofvan i
41, 42 och 43 §§ sägs; dock med iakttagande deraf, att den sak¬
kunnige skall aflägga ed, der någon af parterna det yrkar, och att
ersättningen till den sakkunnige skall förskjutas af den, som påkallat
hans hörande.
IV KAP.
Om skriftliga bevis.
47 §.
Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve
Rätten handlingens beskaffenhet och rigtighet, så ock hvad vitsord
och verkan den i målet eger.
48 §.
Finnes handling, som part åberopar, i motpartens värjo, och är
anledning att af handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest
ej är att tillgå; vare den part, som innehar handlingen, skyldig att
den på Rättens anmaning förete. Undandrager han sig det, pröfve
Rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas denna underlåtenhet.
Rätten ege ock, der sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den
part, som innehar handlingen, att den vid Rätten förete; dock må ej
i brottmål vite föreläggas den tilltalade.
19
49 §.
Nu finnes handling, som af part åberopas, hos annan än mot¬
parten: pröfvas partens rätt väsentligen bero deraf, att handlingen
företes, och är den ej annorledes att tillgå; ege Rätten medelst vite
tillhålla den, som innehar handlingen, att den vid Rätten förete. År
anledning att handlingens företeende kan lända innehafvaren eller någon,
som till honom står i det förhållande, 8 § omförmäler, till skada eller
synnerlig olägenhet; må ej honom åläggas att förete handlingen.
Hvad nu är sagdt ege ej tillämpning å den, som å embetets
vägnar innehar handling, hvilken till bevis i målet åberopas.
50 §.
Har någon, som ej är part i målet, blifvit jemlikt 49 § fäld att
utgifva vite, ege han söka ändring i beslutet genom besvär.
51 §.
Den, som jemlikt 48 eller 49 § skall förete handling, ingifve den
i hufvudskrift, der ej Rätten finner afskrift eller utdrag af handlingen
vara för ändamålet tillfyllest.
Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken och
som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, skall Rätten tillse, att af
handlingen ej uppenbaras mera än nödigt är.
52 §.
Den, hvilken jemlikt 49 § skall förete handling, njute för besvär
och kostnad, som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning,
efter ty Rätten pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens
företeende. Nöjes endera ej åt Rättens beslut, ege deri söka ändring
genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.
53 §.
Huru i brottmål handling, som kan tjena till bevis, må tagas i
beslag, derom gälle hvad särskildt stadgas.
20
V KAP.
Om syn.
54 §.
Finnes i mål, som är anhängig! vid Underrätt, för sakens ut¬
redning eller pröfning nödigt, att Rätten besigtigar föremål, som ej
kan till Rätten flyttas; träde Rätten samman å stället, der föremålet
finnes, att hålla syn.
55 §.
Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängig! vid Öfverrätt, ege
Rätten hålla synen eller, der det finnes lämpligare, uppdraga åt Under¬
rätten i orten att den förrätta.
56 §.
Finner Konungen mål, som dragits under Dess pröfning, ej kunna
afgöras utan syn, förordne Konungen, huru synen skall hållas.
57 §.
Skall syn hållas af Häradsrätt, ege Rättens ordförande, der bi¬
träde af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet,
som jemlikt 44 § tillkommer Rätten.
58 §.
Kostnad för syn skall gäldas såsom i 43 § föreskrifves beträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.
21
59 §.
År i allmän lag eller särskild författning för visst fall meddelad
föreskrift angående syn, lände den till efterrättelse.
60 §•
Hvad i IV Kap. stadgas angående skyldighet för den, som inne¬
har skriftlig handling, att den vid Rätten förete, skall i tillämpliga
delar gälla i fråga om annat föremål, som Rätten aktar nödigt att för
målets utredning eller pröfning taga under skärskådande.
VI KAP.
Om parts ed.
61 §.
Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning,
att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik; ege Rätten till
sanningens utrönande förelägga vederparten att, om han det förmår,
med ed sig värja och förneka uppgiftens sanning.
I brottmål må ock, der till stöd för åtalet förekommit sådan be¬
visning, som nyss är sagd, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock
må det ej ske, när å brottet enligt lag kan följa straffarbete.
62 §.
Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af
annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upp¬
lysning sökes; må ej till värjemålsed dömas.
22
63 §.
Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år
eller saknar sundt förstånd eller för mened är förlustig medborgerligt
förtroende ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig
våda anförtros.
64 §.
Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund
af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes,
eller att sådant hinder möter, som i 62 eller 63 § sägs: pröfvas till¬
förlitlig upplysning kunna vinnas derigenom, att andre parten med ed
bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege Rätten åt honom upp¬
draga att, om han det förmår, aflägga sådan fyllnadsed; dock må det
ej ske i brottmål.
65 §.
Då till ed dömes, sätte Rätten i domen ut hvad under eden skall
förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet der¬
till föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet
eller bekräftandet till en del af det, eden angår. Rätten bestämme
ock, i den mån det lämpligen kan ske, huru edens afläggande eller
bristande åt eden kommer att i hufvudsaken verka; dock må i brott¬
mål ej utsättas det straff, hvartill den tilltalade, derest han brister åt
eden, skall vara förfallen.
Åro i målet flera påståenden, och kan ett eller flera af dem slut¬
ligen pröfvas utan ed, skall Rätten när till ed dömes tillika meddela
hufvudsakligt utlåtande i nämnda delar af målet.
66 §.
Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom blifvit dömdt till ed, lände
beträffande fullföljd af talan till efterrättelse hvad i sådant hänseende
gäller om Rättens slutliga utslag i målet.
23
67 §.
Ed skall af part afläggas vid den Underrätt, der målet blifvit anhän-
giggjordt. Vistas parten utom den Rätts domvärjo, och hindras han af
sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid Rätten eller finnes
inställelsen medföra oskälig kostnad; ege Rätten tillåta, att eden af-
lägges vid annan Underrätt. År i mål, som blifvit anhängiggjordt
vid Öfverrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förordne Öfverrätten
eller Konungen, hvar eden skall afläggas.
Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, gälle hvad angående vittne är för dylikt fall i 31 §
stadgadt.
68 §.
År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan
i högre rätt, må beslutet ej vinna tillämpning innan det visats ega
laga kraft. År viss dag för edgången i beslutet utsatt, och visas ej
å den dag, att beslutet vunnit laga kraft, läte Rätten målet hvila.
Kommer part sedan och visar, att beslutet vunnit laga kraft, sätte
Rätten ut ny dag för edgången.
69 §.
Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid
Gud och hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran:
»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ».
70 §.
Innan ed aflägges, förklare Rättens ordförande för parten det, som
skall med ed fastas, och erinre honom om edens vigt och betydelse.
Förekommer anledning att parten till följd af bristande religions¬
kunskap ej rätt förstår edens vigt, ege Rätten hänvisa parten till hans
själasörjare att erhålla nödig undervisning.
24
71 §•
Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har att
fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå
eden, der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat
Rätten det kungöra.
72 §.
Är till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men har,
förr än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller
eljest blifvit satt ur stånd att aflägga eden; vare edgångsbeslutet utan
verkan, och den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet
ånyo under pröfning.
Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt
förtroende och sådant yppas innan tid för edgångens fullgörande är
inne.
År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för
mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå till dess öfver
åtalet blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.
73 §.
Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden
eller deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den dom¬
stol der målet blifvit anhängiggjordt.
74 §.
Varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, full¬
följd i högre rätt, och finner Rätten edgång ej böra ega rum; döme
då i hufvudsaken, der målet är i det skick, att det kan ske.
75 §.
Finner Rätten, der fråga är om skadestånd, upplysning angående
skadans belopp icke kunna annorledes vinnas; må det tillåtas den
25
part, som bör njuta skadestånd, att edligen bekräfta hvad han till
ledning för skadans mätande uppgifvit; och pröfve Rätten sedan till¬
förlitligheten af hvad parten sålunda bekräftat.
Ej må öfver beslut om sådan ed särskild klagan föras.
76 §.
Åro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense
att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande,
hvad sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner Rätten
den omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets
utgång deraf beror; läte Rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden
är, aflägga eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden,
är för mened förlustig medborgerligt förtroende eller Rätten eljest
finner ed icke utan synnerlig våda kunna honom anförtros.
VII KAP.
Särskilda bestämmelser.
77 §.
År vittne eller annan, som till upplysning i rättegång skall höras,
icke mägtig svenska språket, ege Rätten tillkalla någon, som kan så¬
som tolk biträda vid förhöret.
År den, som skall höras, döf eller stum, må förhöret ske medelst
skriftligen affattade frågor eller svar. Kan ej lämpligen så förfaras, må
såsom tolk tillkallas någon, som förstår att meddela sig med den, som
skall höras.
Hvad i III Kap. stadgas om sakkunnig, som af Rätten förordnas,
skall i tillämpliga delar gälla om tolk; dock att ersättning för biträde
vid vittnesförhör skall utgifvas af den, som har att gälda ersättning
till vittnet.
4
26
78 §.
År den, som enligt denna lag skall aflägga ed, jude, bör edsför-
pligtelsen ske vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främmande
trossamfund, hvars lära ej tillstädj er honom att aflägga ed, eller är
han af annan icke kristen lära än den mosaiska; förordne Konungen,
huru förfaras bör.
79 §.
Förstår ej den, som skall aflägga ed, svenska språket, må eden
afläggas å språk, som han förstår.
Den som är stum skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på det
sätt, att han inför Rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.
80 §.
Angående tid och ordning för fullfölljd af talan, som jemlikt 25,
29, 41, 43, 50 eller 52 § må genom besvär fullföljas, gälle hvad i
fråga om klagan öfver slutligt utslag i brottmål är stadgadt.
81 §.
Genom denna lag upphäfvas:
9 och 10 §§ i 14 Kap. samt 1 §, 3 till och med 11 §§, 13 till
och med 31 §§, första punkten af 32 § och 33 till och med 37 §§ i
17 Kap. Rättegångsbalken tillika med de särskilda stadganden, som
utgöra förklaring eller ändring af nämnda lagram eller tillägg deri;
samt
hvad 4 och 5 inom. i 16 § af Förordningen om nya Strafflagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari
1864 stadga angående skyldighet för part att i visst fall göra sig
urtjufva.
27
82 §.
Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som jemlikt 81 § upphört att gälla, skall motsvarande be¬
stämmelse i denna lag tillämpas.
83 §.
Genom hvad här ofvan i 81 § blifvit förordnadt skola ej anses
upphäfda:
3 § i Förordningen angående stämningsmän den 10 Augusti
1877, samt
34 8 i Förordningen om krigsdomstolar och rättegången deri
den 11 Juni 1868.
84 §.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari
............; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,
behandlas efter äldre lag.
«
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse af 5 Kap. I § Ärfdabaiken.
Härigenom förordnas, att 5 Kap. 1 § Ärfdabaiken skall erhålla
följande förändrade lydelse:
Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes
fränder, att det var dödt födt, men visar modren, eller hennes arfvingar,
att det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt och
hennes arfvingar henne. Faller annat arf medan barnet ännu i moder-
lifvet är, och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modren i
födseln, och barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och
barnets arfvingar barnet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari ............; dock skall
i mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Förslag
till
Lag
angående ändring i 14 Kap. Jordabalken.
Härigenom förordnas, att 4 § 14 Kap. Jordabalken skall upphöra
att gälla, samt att 3 § samma Kap. skall erhålla följande förändrade
lydelse:
Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja; vädje då under
Hofrätt, som i Rättegångsbalken sägs.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari
............; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,
behandlas efter äldre lag.
Förslag
till
Lag
angående ändring i Förordningen angående handelsböcker och handels¬
räkningar den 4 Maj 1855.
Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 24 och
25 §§ i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 Maj 1855, 12 och 24 §§ sådana de lyda enligt Förordningen
den 12 September 1868, skola upphöra ätt gälla, samt att 23 § i
förstnämnda förordning skall erhålla följande ändrade lydelse:
Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,
skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter
utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,
der ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit. År räkningen gälde¬
nären vederbörligen tillstäld, och har han ej inom tre månader, sedan
han den emottog, bevisligen tillsagt fordringsegaren, att räkningen ej
godkänues, eller ock till Rätten, hvarunder gäldenären lyder, klander
derå instämt; vare då räkningen lika utmätningsgild som förfallet
skuldebref. Har gäldenären genom sin påskrift räkningen godkänt;
vare lag samma.
Uenna lag skall träda i kraft den 1 Januari ............; dock skall
i mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Särskild! förslag
till
VI Kap.
i
Lag angående bevisning inför Rätta.
VI KAP.
Om parts ed.
61 §.
Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning,
att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och begär parten
att till upplysning om förhållandet få vederparten derom på ed hörd;
ege Rätten förordna om sådant förhör. Begär parten att sjelf varda
hörd, och medgifves det af vederparten eller möter mot dennes hörande
hinder, som i 63 eller 64 § sägs; då må edligt förhör anställas med den
part, som åberopat omständigheten, så vida Rätten finner tillförlitlig
upplysning kunna derigenom vinnas.
62 §.
I brottmål må edligt förhör anställas med den tilltalade, der
åklagaren eller målseganden det äskar och till stöd för åtalet före¬
kommit sådan bevisning, som i 61 § sägs; dock må det ej ske när å
brottet enligt lag kan följa straffarbete.
32
63 §.
Edligt förhör må ej anställas med part, som är yngre än femton
år eller saknar sundt förstånd eller för mened är förlustig medborgerligt
förtroende, ej heller med part, hvilken ed eljest icke kan utan syn¬
nerlig våda anförtros.
64 §.
Angående omständighet, hvarom part icke kan antagas ega säker
kännedom, må han ej höras på ed.
. 65 §.
Finnes anledning att den, som äskat edligt förhör, kunnat på
annat sätt utan oskälig kostnad eller svårighet åstadkomma upplysning
om det förhållande, förhöret skulle angå, må icke mot vederpartens
bestridande förhöret tillåtas.
66 §.
I beslut, hvarigenom Rätten förordnar om edligt förhör med part,
bör tydligt angifvas den omständighet, hvarom parten skall höras.
67 §.
Edligt förhör skall, om målet är anhängig*, vid Underrätt, hållas
vid den Rätt, så framt ej tvingande omständigheter det hindra; i ty
fall ege Rätten uppdraga åt annan Underrätt att hålla förhöret. År
målet anhängigt vid Öfverrätt eller hos Konungen, förordne Öfver-
rätten eller Konungen, hvar förhöret skall ega rum.
Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej in¬
ställa sig vid domstol, gälle hvad angående vittne är för dylikt fall i
31 § stadgadt.
33
68 §.
Förekommer anledning att part, som skall på ed höras, till följd
af bristande religionskunskap ej rätt förstår edens vigt, ege Rätten
hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.
69 §.
Då edligt förhör med part skall hållas, erinre Rättens ordförande,
parten, att hvad han vid förhöret uppgifver skall af honom till rigtig-
heten med ed bekräftas; och varde derefter med parten anstäldt för¬
hör angående den omständighet, som i edgångsbeslutet angifves.
Sedan partens utsaga blifvit upptecknad, skall det upptecknade för
parten uppläsas och denne tillfrågas, om hans utsaga blifvit rätteligen
fattad.
Innan eden aflägges, bör Rättens ordförande erinra parten om
edens vigt och betydelse samt uppmana honom att, der hans utsaga
i något afseende afviker från sanningen, deri göra rättelse. Sedan
bekräfte parten med ed, att hans utsaga, sådan den blifvit af honom
vidkänd, är sann.
Parts ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar
vid Gud och hans heliga evangelium)) och afslutas med denna för¬
säkran: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ».
70 §.
Kommer ej parten tillstädes å den för förhöret utsatta dag, och
visas ej giltig ursäkt, må hans utevaro ej hindra målets afgörande.
n §■
Rätten ege fritt bedöma, hvilken verkan bör tilläggas den om¬
ständighet, att part beedigat viss uppgift, eller att han undandragit
sig edligt förhör eller vid sådant förhör vägrat att besvara viss fråga.
5
34
72 §.
Ej må parterna höras på ed mot hvarandra angående samma om¬
ständighet.
Visar sig vid förhör med part, att han till följd af minnessvaghet,
bristande uppfattningsförmåga eller af annan orsak ej kan meddela
bestämd uppgift om förhållandet; vare det med honom anstälda för¬
höret ej hinder för andre partens hörande på ed.
)
73 §.
Finner Rätten, der fråga är om skadestånd, upplysning angående
skadans belopp icke kunna annorledes vinnas, ege Rätten tillåta den
part, som bör njuta skadestånd, att edligen bekräfta hvad han till
ledning för skadans mätande uppgifvit.
74 §.
Öfver Rättens beslut angående parts hörande på ed må ej klagan
särskildt föras.
Yppas, innan parten blifvit på ed hörd, omständighet, som utgör
laga hinder för förhöret eller föranleder, att förhöret finnes icke vidare
vara nödigt eller lämpligt, ege Rätten sjelf återkalla beslutet.
75 §.
Har part, som undandragit sig edligt förhör, fört klagan i hufvud-
saken, och finner högre rätt heslutet om hans hörande på ed lagligen
grundadt; ege Rätten, der parten det yrkar och laga hinder ej möter,
tillåta, att han varder på ed hörd.
76 §.
Åro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense,
att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande,
35
hvad sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner Rätten
den omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets
utgång deraf beror; läte Rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden
är, aflägga eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden,
är för mened förlustig medborgerligt förtroende eller Rätten eljest
finner ed icke utan synnerlig våda kunna honom anförtros.
t
j ! > i li; I i i •• • r i i i i ii im .> i / ■ »i' ■. j i. i i i / itj.in ;!!i. ■ Mitt! « .'i -i A-' i S • 1111 • v i».. ic
I :)(•.(« till ,! Vill i1',, UhU Ii; in. !! 11:1n »t.»*.! . I t|l'af !»Ui:tfcili< • it "I
IT-.iill j*l clilinilV. (|‘I ilijÅii/A ,! ii,< j li.)!i ilMiit:'.! IjiVIii mHj.mIIi
il i i;<j ‘ilh.iA i !■<■■■■: »no ^Uiillii i i ' ;!■ ■•fn in.,!, n 4, ' i< Nr . n:
!■: ,1 • ,J nli.Ii 'In!:'. 4"! |i-| ■! I »j!' i' • i-iri r jnj It:
• >'l i t • >1 ■'» : ii i,i' 'i i ......in-'. i i );.. • 7 . 111 i' > . .i‘n 11', • iiitnf
MOTIV.
.71101/
Genom Kongl. Brefvet den 28 Oktober 1887 har Nya Lagbered¬
ningen erhållit uppdrag att, med hufvudsaklig ledning af de grund¬
satser, som omfattats af Förstärkta Lagberedningens flertal, utarbeta
förslag till lag angående bevisning inför rätta, dervid Beredningen
hade att utgå från den förutsättning, att bevispröfning fortfarande
skulle ega rum i alla tre instanserna. På de i Förstärkta Lagbered¬
ningens betänkande uttalade grunder beträffande ifrågavarande del af
rättegångsordningen är följaktligen förslaget hufvudsakligen bygdt;
för de afvikelser, Beredningen funnit påkallade, äfvensom för skälen
dertill skall i det följande redogöras.
I det af Nya Lagberedningen den 6 Juni 1884 afgifna betän¬
kande angående rättegångsväsendets ombildning — hvilket betän¬
kande i det följande benämnes principbetänkandet — äro förfarandet
i tvistemål och förfarandet i brottmål behandlade såsom särskilda
hufvudafdelningar af rättegångsordningen, i följd hvaraf bestämmelserna
om »bevis i tvistemål» och om »bevis i brottmål» deri upptagas hvar för
sig. Ehuru principbetänkandet häri öfverensstämmer med den af Lag-
komitén och äldre Lagberedningen följda anordning, har likväl Be¬
redningen vid utarbetande af förevarande förslag funnit de afvikelser
från bestämmelserna angående tvistemålen, som med afseende å brott¬
målen äro af nöden, icke vara af den genomgripande beskaffenhet
eller så talrika, att en sådan sönderdelning är behöflig så länge med
afseende å förfarandet i öfrigt en dylik anordning icke är genomförd.
Fastmer synes det i frågans nuvarande skede vida lämpligare att i
ett sammanhang upptaga alla de bestämmelser, som angå bevisning
inför rätta, och dervid på sina ställen angifva de skiljaktigheter, som
40
af målens olika natur betingas. Följaktligen hafva i en författning,
gemensam för tvistemål och brottmål, upptagits bestämmelserna an¬
gående bevisning inför rätta.
Att vid en reform af bevisningsrätten lagstiftaren har att utgå
från den s. k. fria bevispröfningens grundsats, derom lära meningarne
i vårt land knappt vara delade. Till rigtigheten erkänd af Lagkomitén
och äldre Lagberedningen, har denna grundsats antagits i princip¬
betänkandet. och jemväl af Förstärkta Lagberedningen förordats. I
praxis har den äfven, oaktadt bestämmelserna i 17 Kap. Rättegångs¬
balken, gjort sig allt mer gällande. Lämpligheten af eu lagförändring
i den rigtning, nämnda grundsats anvisar, torde derföre ega äfven
erfarenhetens bestämda vitsord.
Men om ock således sjelfva grundsatsens rigtighet torde få anses
vara utom tvist och lämpligheten af dess införande i lagstiftningen
lärer få anses gifven, förtjenar det dock att tagas i allvarligt öfver¬
vägande, i hvilken utsträckning samma grundsats bör vinna tillämp¬
ning. Särskild! gäller detta, när endast en partiel förändring af
rättegångsordningen är å bane. Rättegångsordningen utgör nemligen
i framstående grad ett sammanhängande helt, hvars anordnande i en
del nödvändigt betingas af anordningen i en annan. Genomförandet
af en i sig rigtig grundsats på ett område kan derföre möta hinder
i bestämmelser, hvilka gälla för ett annat och hvilka i sin ordning
icke utan än mer omfattande förändringar kunna rubbas.
Grundsatsen om bevispröfningens frihet har Förstärkta Lagbered¬
ningen i sitt betänkande uttryckt så, att »domaren vid pröfning af
förebragt bevisning skall ega full frihet att efter bästa förstånd och
samvete, men utan godtycke, för sig fastställa bevisets verkan i saken».
Närmast innefattar sålunda denna grundsats, att de regler, hvilka den
äldre lagstiftningen i allmänhet uppstälde angående hvad för »fullt
bevis» skulle räknas och hvad såsom sådant icke finge gälla, måste
förfalla; och upptagandet af nämnda grundsats i vår rättegångsordning
41
måste derföre föranleda upphäfvande af de bestämmelser i omför-
mälda hänseende, hvilka innehållas i 17 Kap. Rättegångsbalken.
Motsatsen mellan ifrågavarande grundsats och den s. k. legala
bevisteorien är emellertid vida djupare och mer omfattande; den be¬
tecknas icke blott af en olikhet i fråga om domarens ställning till
sjelfva pröfningen af beviset, utan dermed sammanhänger ock en vä¬
sentligt olika ståndpunkt med afseende å frågan, hvad parten eger
till bevis åberopa och domaren må såsom sådant beakta. En lag¬
stiftning, som sätter sig före att bestämma hvad för fullt bevis skall
räknas, måste, om den icke skall vid den aritmetiska graderingen af
bevisvärdet nödgas ingå i alldeles ohållbara detaljbestämmelser, från¬
känna vissa bevismedel allt sådant värde. Uppgiften att i lagen
regelbinda bevispröfningen måste föra till en legal begränsning af
det material, hvilket öfver hufvud må användas såsom bevis. Annor¬
lunda ställer sig äfven i detta afseende en lagstiftning, som åt domaren
sjelf öfverlemna!' att i hvarje särskildt fall efter fri pröfning för sig
fastställa den verkan, förebragt bevisning är egnad att utöfva på hans
öfvertygelse. För denna finnes icke nämnda skäl att från beaktande
utesluta någon källa till upplysning, något medel att finna sanningen
i saken. I allmänhet antager man derföre ock, att med de lagbe¬
stämda reglerna om sjelfva bevispröfningen de legala inskränknin-
garne i afseende å bevismaterialet måste falla.
Af största praktiska betydelse är i detta afseende den nya grund¬
satsens inflytande på vittnesbevisningen och de s. k. vittnesjäfven.
»Utgående från den uppfattning», heter det i principbetänkandet, II
Del., sid. 291, »att allt bör gälla hvad det kan och att till domarens
förstånd och skarpsinne måste öfverlemnas att urskilja det dugliga
från det odugliga, det verksamma från det kraftlösa, bör lagstiftaren
ej från vittnesmål utesluta någon på grund af presumerad mindre
trovärdighet». Principbetänkandet uttalar derföre, i öfverensstämmelse
med de nyare utländska lagstiftningar, hvilka antagit den fria bevis-
pröfningens grundsats, att »det finnes ingen annan utväg än att följd-
6
42
rigtigt ur lagstiftningen utesluta alla de jäf, som eg a sin grund i en
presumerad mindre trovärdighet hos personen».
Ehuru Beredningen för sin del ingalunda vill bestrida rigtigheten
af hvad i principbetänkandet sålunda anförts, finner Beredningen dock,
af ofvan antydt skäl, hinder möta att nu genomföra den fria bevis-
pröfningens grundsats i nämnda utsträckning. För att med lyckligt
resultat kunna i rättegången såsom bevis tillgodogöra sig sådana
upplysningar, hvilkas tillförlitlighet enligt sakens natur måste vara
underkastad berättigadt tvifvel, erfordras en uttömmande belysning
af alla på frågan inverkande omständigheter och en kritisk pröfning
af hvarje, äfven skenbart obetydlig detalj. Men eu sådan belysning
och skärskådan kan med vårt nuvarande rättegångsförfarande svårligen
ernås. Äfven om underrätten, hvilken omedelbart förhandlar med
parterna eller dessas ombud och i regeln sjelf upptager beviset, skulle
kunna anses, utan väsentlig ändring i förfarandet, vara i stånd att
rigtigt uppskatta betydelsen af dessa upplysningar, kan en sådan
pröfning icke med lika säkerhet verkställas af en öfverrätt, som der¬
vid är hänvisad till eu skriftlig uppteckning af hvad vid underrätten
förekommit. Att denna uppteckning ensam icke kan utgöra ett tillfreds¬
ställande underlag för en pröfning af så grannlaga art, som den hvarom
här är-fråga, synes Beredningen vara otvifvelaktigt; i hvarje fall er¬
fordras, att detta material belyses och fullständigas genom eu muntlig
förhandling under insigtsfull ledning. I de länder, der man sökt till-
lämpa den fria bevispröfningens grundsats i dess fulla utsträckning,
har man antingen inskränkt bevispröfningen till första instansen eller
ock, der en förnyad bevispröfning medgifvits, satt denna i samband
med en förnyad muntlig förhandling af saken under ledning af rätts-
bildade advokater. Också principbetänkandet innefattar förslag till
sådan förändring af öfverrättsförfarandet, att äfven i öfverrätt muntlig
förhandling af saken skulle ega rum. Då Beredningen emellertid nu
icke lärer böra ingå i pröfning, huruvida sålunda föreslagna genom¬
gripande förändringar af öfverrättsförfarandet kunna och böra genom¬
föras, eller har att i sådant afseende sjelf framställa något förslag,
43
har Beredningen beträffande bevisning inför rätta icke kunnat fram¬
lägga förslag till lagbestämmelser, som endast under förutsättning af
ett förändradt öfverrättsförfarande kunna med framgång tillämpas.
Den fria bevispröfningen är icke ändamål, utan medel; der denna
grundsats icke med bevarande af rättskipningens säkerhet kan fullt
genomföras, måste den i tillämpningen jemkas efter hvad hänsyn till
gifna förhållanden kräfver.
Betydelsen af den ståndpunkt, Beredningen sålunda ansett sig
böra intaga i denna fråga, visar sig helt naturligt i främsta rummet med
afseende å vittnesbevisningen. Beredningen har icke trott sig böra
föreslå fullständigt upphäfvande af de på bristande trovärdighet grun¬
dade vittnesjäfven, utan ansett lagen fortfarande som hittills böra af
sådan anledning utestänga vissa personer från vittnesmål. Men deraf
följer icke, att nu gällande lags begränsning i detta afseende bör bibe¬
hållas. Lagstiftningens uppgift är icke längre att så begränsa vittnes-
kompetensen, att åt de personer, hvilka det tillätes att vittna, kan,
med uteslutande af domarens pröfning, tilläggas ett visst i lagen
bestämdt vitsord; utan lagstiftaren har blott att utmärka de fall, der
bristen på tillförlitlighet, vare sig i allmänhet eller i ett särskilt för¬
hållande, uppnår en grad, som med hänsyn till gällande rättegångs¬
förfarande gör pröfningen af bevisvärdet så svår och vansklig, att en
person i dylik ställning bör utestängas från inflytande på målets ut¬
gång. En väsentlig inskränkning af vittnesj äfven är derföre från
angifna ståndpunkt möjlig och befogad. Hvar gränsen rätteligen bör
dragas, kan naturligtvis vara föremål för olika meningar. För hvad
Beredningen i detta afseende föreslagit skall på sitt ställe närmare
redogöras.
Jemte det Beredningen sålunda beträffande vittnesbevisningen
funnit sig böra intaga en ståndpunkt, som icke innefattar en obe¬
gränsad och i alla delar genomförd tillämpning af den fria bevis-
pröfningens grundsats, bär Beredningen i fråga om parts ed lika¬
ledes afvikit från denna grundsats. Af anledning, för hvilken i annat
sammanhang skall lemnas närmare utredning, har nemligen Bered¬
44
ningen i denna del ansett sig böra hufvudsakligen bibehålla gällande
rätt med dess normerade ed, hvilken för visso icke öfverensstämmer
med den fria bevispröfningen.
Slutligen har Beredningen vidkommande parts erkännande inför
rätta i förslaget upptagit vissa bestämmelser, livilka, formelt sedt, i
viss mån begränsa det fria utrymmet för domarens bevispröfning.
Med de inskränkningar och undantag, hvilka sålunda angifvits,
lägger förslaget bevispröfningen uteslutande i domarens hand; det är
i regeln han ensam, som bestämmer, huruvida ett sakförhållande, som
inverkar på målets utgång, skall anses styrkt eller icke. Lagen be¬
stämmer icke, att den visshet, som erfordras, skall anses vara vunnen
genom ett visst mått af bevis, eller att sådan visshet icke skall anses
vara för handen, der detta mått icke uppnåtts; begreppet »fullt bevis»
bestämmes i regeln icke vidare af lagen, och ett aritmetiskt »hälft
bevis» är icke längre möjligt. Men ehuru vid sanningspröfningen
stort utrymme lemnas åt domarens frihet, får denna icke urarta till
godtycke. Den öfvertygelse, domaren skall lägga till grund för sin
dom, får ej förblandas med ett obestämdt menande, som är omed¬
vetet om sina grunder, eller med ett försanthållande, som endast
hvilar på en känslostämning; den får icke vara allenast en på sub¬
jektiva skäl grundad »moralisk öfvertygelse» eller en sådan, som från
straffprocessen är bekant under benämningen »conviction intime».
Domaren måste för sin öfvertygelse kunna angifva objektiva grun¬
der eller sådana, som äro egnade att utöfva enahanda verkan på
andra tänkande menniskor; och de regler på. detta område, hvilka
utgöra en frukt af århundradens erfarenhet, förlora icke sin giltighet
derföre, att domaren icke längre är pligtig eller berättigad att meka¬
niskt följa dem. Skall icke rättskipningens säkerhet allvarsamt rub¬
bas, måste bevispröfningen blifva lika objektiv som förr, lika fri från
lösa hugskott. Att i lagen intaga ett stadgande, som förbjuder god¬
tycket, har emellertid icke synts nödigt, då godtycket måste vara
uteslutet från hvarje embetsutöfning.
45
Deremot har Beredningen öfvervägt, huruvida icke lämpligen
borde i lagen införas något stadgande, som kunde innebära verksam
kontroll öfver bevispröfningens objektivitet. Främmande lagar inne¬
hålla i sådant syfte föreskrift, att bevispröfningens resultat skall i
domen noggrant motiveras. Det lider intet tvifvel, att en sådan före¬
skrift är af väsentligt gagn. Erfarenheten bestyrker nogsamt, att ett
intryck, som förefaller välgrundad!, icke alltid visar sig bestående,
när. dess grunder skola angifvas och sammanbindas. Det yttre tvånget
att angifva dessa grunder på ett sådant sätt, att de kunna verka
öfvertygande äfven på andra än den dömande sjelf, är derföre för
denne ett godt medel att pröfva omdömets giltighet. Och äfven om
man anser detta tvång icke vara för domaren erforderligt, har parten
rätt att få kunskap om de skäl, som för domaren varit bestämmande.
Endast sålunda blifver parten i tillfälle att genom anskaffande af nya
upplysningar söka aflägsna anledningar till missuppfattning och der¬
igenom vinna rättelse i domslutet. Domens motivering är derföre af
synnerlig vigt, särskilt hvad angår bevisfrågan, och dess behöflighet
framträder i samma mån starkare, som bevispröfningen är fri.
Beredningen har emellertid icke funnit sig böra nu föreslå något
stadgande i berörda syfte. Ett sådant stadgande finnes nemligen
redan i 24 Kap. 3 § Rättegångsbalken, som bjuder, att »i domen
skola tydligen utsättas de hufvudskäl och den lag, derå slutet grundas».
Yäl har detta stadgande under senare tid visat sig icke kunna före¬
komma en stundom nog knapphändig affattning af domsluten, särskildt
såvidt angår bevisfrågan; men i väsentlig mån torde detta förhållande
finna sin förklaring deri, att praxis i allt större utsträckning aflägsna!
sig från de lagbestämda reglerna för bevispröfningen och det i följd
deraf också mött svårighet att bringa bevispröfningens resultat i yttre
öfverensstämmelse med lagens föreskrifter. Denna anledning att
underlåta lagstadgad motivering kommer med antagandet af nu före¬
slagna lagstiftning att bortfalla. Att ställa krafvet på fullständighet
högre än anförda stadgande angifver har synts Beredningen icke
vara möjligt, särskildt i betraktande af den dryga arbetsbörda, som
redan hvilar på domstolarne å landet. Varder stadgandet verkligen
följdt och upprätthållet, torde dermed ock det praktiska behofvet vara
väsentligen tillgodosedt.
I KAP.
Om bevis i allmänhet, så ock om parts erkännande.
Såsom allmän grundsats uppställes här bevispröfningens frihet,
dock under erinran, att för vissa bevismedel afvikande bestämmelser
äro meddelade.
Hvad den fria bevispröfningen innebär är i det föregående huf¬
vudsakligen angifvet. Lika litet som lagen i allmänhet kan eller bör
bestämma värdet af något slag af bevis, lika litet kan den uttöm¬
mande bestämma hvad domaren bar att såsom bevis beakta. Fast
mer måste regeln vara den, att allt, som är egnadt att utgöra en
tillförlitlig grundval för domarens öfvertygelse, bör af honom beaktas.
Det är derföre icke endast från de särskilda i rättegången framlagda
bevismedlen af ena eller andra slaget han skall hemta ledning för
sitt omdöme. Han skall öfverväga saken i dess inre sammanhang
och fästa afseende vid partens hela förhållande under rättegången.
Ur ett sådant allsidigt öfvervägande af hvarje omständighet skall
domarens öfvertygelse framgå, och härom är en antydan i 1 § lemnad.
Att detta icke innebär, att domaren får låta sig ledas af ett obestämdt
»allmänt intryck», är redan i det föregående framhållet.
Det torde knappt behöfva anmärkas, att den nya grundsatsen om
bevispröfningens frihet, icke omedelbart berör de föreskrifter, som i
lag äro gifna angående vissa rättshandlingars form. Der en sådan
form stadgas — upprättande af skriftlig handling, tillkallande af vittnen
o. d. — saknar rättshandlingen, så vida denna form icke iakttagits,
giltighet såsom sådan. Dylika stadganden tillhöra privaträtten och
kunna icke rubbas deraf, att i processlagen införas ändrade regler
47
för bevispröfningen. Icke heller upphäfvas genom de nya stadgan¬
de^ sådana föreskrifter, hvilka fordra ett visst förfarande såsom vilkor
för åtnjutande af någon rättighet. Så t. ex. måste fortfarande såsom
hittills hållande af syn genom gode män utgöra grund för bestäm¬
mandet af jordegares och arrendators ömsesidiga rättsförhållanden i
fråga om husröta. De så kallade prestationsederna, hvilka i stor ut-
•sträckning förekomma i vår rätt — då eu person för åtnjutande af en
förmån eller för att undgå ett visst äfventyr edligen bekräftar ett
visst uppgifvet förhållande — beröras icke af nu föreslagna bestäm¬
melser.
I allmänhet måste den grundsats fasthålla^, att det ankommer
på parten att sjelf förebringa den bevisning, han till styrkande af sin
rätt aktar nödig, och att domaren icke dermed tager befattning. I
hvad mån undantag från denna grundsats böra medgifvas, är en fråga,
hvilkens allmänna lösning icke faller inom gränserna för stadgandena
angående bevisningen, utan tillhör föreskrifterna angående förfarandet
och processledningen dervid. I detta kapitel har derföre ej intagits
något allmänt stadgande i syfte att bestämma förhållandet mellan
parterna och domstolen i nämnda hänseende.
I fråga om uppskattning af skadestånd åberopas principbetän- 2 §.
kandet, deri anföres:
»Bland de särskilda förhållanden, hvilka i fråga om bevisningen
påkalla eu undantagsställning, är, enligt hvad erfarenheten utvisat,
frågan om sättet för fastställande af skadeståndsbelopp af framstående
vigt. Den nuvarande lagstiftningen har ej utan skäl gifvit anledning
till den allvarsamma anmärkning, att domstolarne, fastän de funnit
ådagalagdt, att skada, hvarför ersättning bör gifvas, verkligen egt
rum, dock ansett sig ej kunna tillerkänna den förorättade någon godt-
görelse, emedan bestämd och fullständig bevisning omedelbart i fråga
om sjelfva beloppet ej kunnat åstadkommas. Eu sådan olägenhet
bör undanrödjas, och i domstolarnes praxis har otvifvelaktigt också
allaredan ett väsentligen friare åskådningssätt framträdt. Man har
alltmera kommit till insigt derom, att när skada af materiel natur
48
verkligen är ådagalagd, måste den alltid, om än stundom med svårig¬
het, kunna skattas till ett visst värde, och att skyldigheten att verk¬
ställa denna uppskattning åligger domaren å embetets vägnar».
»I sammanhang med införandet af bevispröfningens frihet och
såsom en konseqvens deraf bör således domaren uttryckligen bemyn¬
digas att, när han funnit skada vara för handen, verkställa uppskatt¬
ningen af skadeståndets belopp enligt egen åsigt om hvad som i det före¬
varande fallet synes honom antagligt, dervid han, om så finnes erforder¬
ligt, eger befogenhet att skaffa sig nödig ledning genom sakkunniges
hörande på sätt i det derom handlande kapitlet närmare angifves.»
Vid pröfning af frågan huruvida skada verkligen uppstått eger
domaren att tillämpa de regler, som följa af den fria bevispröfningen.
Har det enligt dessa blifvit ådagalagdt, att en rättskränkning egt
rum, och är denna sådan, att enligt det naturliga och vanliga för¬
loppet vid en dylik handling skada åstadkommes, eger domaren med
full rätt antaga, att äfven i det förevarande fallet skada af rättskränk-
ningen vållats, der det ej visats att särskild! i detta fall skada ute-
blifvit. Så t. ex. om det blifvit styrkt, att någon försålt patenterad
vara, som honom veterligen utan patenthafvarens tillstånd tillverkats,
är derigenom äfven uppvisad tillvaro af skada för patenthafvaren.
I betraktande häraf lärer det icke vara behöflig! att i fråga om
skadans tillvaro tillämpa samma grunder, som gälla vid fastställandet
af skadeståndets belopp.
3 §. I fråga om betydelsen af eget erkännande förefinnes, såsom be¬
kant, med afseende å civilprocessen två olika grunduppfattningar.
Enligt den ena är erkännandet i civilprocessen lika väl som i brott-
målsprocessen ett bevismedel, hvilken då den sakförklaring, part fri¬
villigt afgifver till sin egen skada, måste ega högsta möjliga grad
af trovärdighet, är af nästan ofelbar verkan på domarens öfvertygelse.
Den andra åsigten åter finner erkännandets hufvudsakliga betydelse
ligga deri, att parten, med användande af den dispositionsrätt, som
i tvistemål tillkommer honom, genom sin förklaring befriar veder-
parten från skyldigheten att bevisa det sakförhållande, hvarå denne
49
grundar sin talan, eller, med andra ord, erkännandet uppfattas enligt
denna åsigt hufvudsakligen såsom eu dispositiv förklaring af parten.
Skiljaktigheten emellan de båda åsigterna kan, på sätt i princip¬
betänkandet blifvit yttradt, kortast angifvas så, att.då den förra åsigten
formulerar sin regel i orden: »erkännandet gör vidare bevisning öfver¬
flödig», uttryckes den andra åter genom ordställningen: »erkännandet
gör all bevisning öfverflödig».
Beredningen har icke funnit giltiga skäl för öfvergifvande af den
hittills hos oss allmännast förekommande uppfattningen, att erkännan¬
det äfven inom civilprocessen bör uppfattas endast såsom ett bevismedel.
Lika litet i civila mål som i brottmål synes nemligen parts erkännande
böra tilläggas karakteren af en disposition, hvarigenom parten sam¬
tycker att blifva behandlad så, som om sakförhållandet vore det han
erkänt, äfven om detta strider mot verkliga förhållandet. Till doma¬
rens uppgift börer icke att afgifva utlåtande om hvad som under vissa
emellan parterna öfverenskomna, måhända oriktiga förutsättningar
skulle vara rätt, utan åligger det honom att fastställa hvad som efter
hans öfvertygelse i det förevarande fallet verkligen är rätt. I de till
domarens afgörande hänskjuta mål lärer således någon dispositions¬
rätt i fråga om sanningen af de deri uppgifva faktiska omständig¬
heterna ej kunna medgifvas parterna. Under intet vilkor kan och
får domaren grunda sin dom på något, som han vet vara osant.
Den svenska processens allmänna beskaffenhet är ock sådan, att
man enligt Beredningens uppfattning endast genom en fiktion kan i
partens yttrade mening om hvad lian i målet anser för sant inlägga
den betydelse, att parten afsäger sig rättigheten att fordra bevis. Eu
part i den svenska civilprocessen har, då han aflägger sin berättelse
om sakförhållandet, i allmänhet helt visst icke någon tanke derpå,
att han derunder utöfvar någon disposition. Han betraktar sig sjelf
och betraktas af domaren såsom dervid fullgörande den pligt att
tala sanning, honom såsom part åligger.
Visserligen förefinnes i fråga om verkan af erkännandet emellan
civilprocessen och brottmålsprocessen en skiljaktighet i så måtto, att
7
50
vid den förra vidare bevisning icke erfordras om hvad part inför rätta
erkänt, under det att vid den senare domstolen eger fritt bedöma,
hvilken verkan såsom bevis må tilläggas parts erkännande; men
denna skiljaktighet kan enligt Beredningens uppfattning erhålla en
fullt giltig förklaring, utan att man derföre behöfver antaga erkän¬
nandet inom civilprocessen såsom någon disposition af parten.
På sätt redan blifvit antydt, måste en af parten frivilligt af-
gifven sakförklaring af sådan beskaffenhet, att den för honom sjelf
medför skada, enligt förhållandenas egen natur hafva den inverkan
på domarens öfvertygelse, att han i alla de fall, der han ej vet, att
den afgifna förklaringen är osann, endast efter en ytterligare nog¬
grann undersökning af sakförhållandet kan anse sig vara berättigad
att icke antaga det erkända för sant. Att utan en dylik undersökning
frånkänna erkännandet verkan af tillräckligt bevis skulle nemligen
innebära, att domaren satte sitt subjektiva omdöme öfver de från
erfarenheten hemtade objektiva normer, som äfven vid fri bevispröfning
böra af honom användas; och härtill gifver friheten i pröfning honom
icke någon rättslig befogenhet. Men den ställning, domaren i civil¬
processen intager till parterne med afseende å processledningen, ute¬
sluter för honom befogenheten att vidtaga den undersökning, som
sålunda skulle vara af nöden, för att domaren må kunna anse sig
berättigad att lemna ett erkändt och sålunda parterne emellan ostridigt
sakförhållande utan afseende. Skiljaktigheten emellan processlednin¬
gens omfattning i civilprocessen och brottsmålsprocessen utgör så¬
lunda en tillräcklig förklaring af olikheten i betydelsen af erkännandet
inom de båda processarterna, utan att man behöfver gifva erkännandet
i den förra en annan principiel betydelse än i den senare.
Nu anförda skäl synas Beredningen ega lika tillämplighet i fråga
om ett erkännande, afgifvet af parts rättegångsombud. Äfven i detta
fall synes domaren icke kunna vara berättigad att lemna å sido det
afgifna erkännandet, med mindre han genom en efterföljande under¬
sökning finner giltig anledning att betvifla erkännandets sanning.
51
Vid ofvan angifna förhållanden lärer införandet i lagen af ett stad¬
gande, att i tvistemål ej erfordras vidare bevisning om hvad part
erkänt, äfven vid fri bevispröfning, ej uppställa för domaren någon
annan regel än den, han i afseende å detta bevismedel rätteligen vore
pligtig att följa, derest lagen saknade hvarje bestämmelse i ämnet;
och följaktligen torde upptagandet af ifrågavarande stadgande icke
kunna anses strida mot systemet af fri bevispröfning. Stadgandet ut¬
gör endast en nödvändig begränsning i denna frihet, egnad att före¬
komma det missbruk deraf, som skulle sätta domarens godtycke i
frihetens ställe.
Den uppfattning af parts erkännande, som deri ser ett bevis¬
medel, torde ock naturligast förklara den verkan af återkallelse, som
enligt Beredningens åsigt bäst motsvarar hvad den allmänna rättsupp¬
fattningen hos oss fordrar. Betraktas erkännandet såsom bevismedel,
är nemligen deraf en gifven följd, att, der en part af missförstånd
eller med uppsåt i fråga om sakförhållandet afgifvit ett osannfärdigt
förklarande, det ej bör vara honom förmenadt att återkalla detsamma.
Göres sannolikt, att- erkännandet varit föranledt af missförstånd, eller
att det tillkommit genom tvång eller förledande, bortfaller uppenbar¬
ligen helt och hållet den grund, hvarå erkännandets verkan såsom
bevismedel hvilar, och i sådana fall kan erkännandet icke vidare in¬
verka på domarens öfvertygelse. Återkallar part eljest hvad han er¬
känt, inträder följdrigtigt för domaren skyldighet att med afseende
å de skäl, som för återkallelsen åberopas, och öfriga omständigheter
i saken pröfva, om och i hvad mån verkan af erkännandet genom
återkallelsen förringas. Uppfattas åter erkännandet i civilprocessen
såsom disposition, synes detta böra leda dertill, att, på sätt jemväl
blifvit stadgadt i tyska civilprocesslagen, återkallelsen af erkännandet
frånkännes all betydelse, der det ej ådagalägges, att erkännandet icke
blott varit osant utan äfven föranledts af en villfarelse. Men ett så¬
dant stadgande skulle föga stå tillsammans med öfriga bestämmelser
i den svenska processen och helt visst icke motsvara den allmänna
rättsuppfattningens fordringar.
52
Hvad hittills blifvit anfördt angående verkan af parts erkännande
i tvistemål har tydligen sin tillämpning endast å de tvistemål, som
kunna genom förlikning emellan parterna afslutas. År åter målet på
grund af något allmänt samfundsintresse undandraget parternas fria
öfverenskommelse, såsom fallet t. ex. är med äktenskapsskilnadsmålen,
ligger det i sakens natur, att domaren är pligtig efterforska, huruvida
någon anledning förefinnes att ifrågasätta erkännandets trovärdighet,
och med hänsyn härtill efter sitt bästa förstånd och samvete fritt
pröfva, hvilken verkan på hans öfvertygelse erkännandet må utöfva,
I sistnämnda mål bör derföre parts erkännande i allo likställas med
erkännande i brottmål.
Då det nu afgifna förslaget icke omfattar processen i dess helhet,
har Beredningen ansett sig icke hafva anledning att beträffande
äktenskapsskilnadsmålen föreslå förändrade bestämmelser i de afseen¬
de^ som äro föremål för stadgandena i Kongl. kungörelsen den 5
December 1798. Hvilka föreskrifter i nämnda hänseenden kunna fin¬
nas erforderliga, torde nemligen lämpligast bedömas i sammanhang
med frågan om ordnandet i dess helhet af förfarandet i äktenskapsskil-
nads- och dermed likstälda mål. Af den lydelse 81 § i förslaget
erhållit framgår, att genom de i detta förslag intagna bestämmelser
ändring i nyssnämnda Kongl. kungörelse icke skett i hvad den afser
domarens pligt att noga undersöka allt, som leder till en fullkomlig
och säker upplysning i saken.
4 §■ Att i brottmål erkännandet utgör ett bevismedel, derom äro me-
ningame icke delade. Men äfven såsom bevismedel kan det icke i
allo tillmätas samma verkan och betydelse, som ett erkännande af
part i tvistemål. Från det allmännas sida är det af yttersta vigt, att
ej någon må ens med sin egen vilja sakfällas för ett brott, som han
ej verkligen begått. Den tilltalades erkännande af det åtalade brottet
eller någon för honom besvärande omständighet må således ej af
domaren tagas för godt, med mindre han på grund af detsamma jemte
öfriga omständigheter finner sig öfvertygad om sanningen af det er¬
kända. Vid ransakningen åligger det derföre domaren såsom en pligt
53
att tillse, huruvida någon anledning förefinnes att ifrågasätta erkän¬
nandets trovärdighet. Med hänsyn till hvad härvid blifvit utredt eger
domaren fritt pröfva, hvilken verkan på hans öfvertygelse erkännandet
må utöfva.
Deraf att domarens verksamhet vid processledningen framträder
i olika omfattning vid ransakningen angående grafva brott och vid
undersökningen om ringare förbrytelser följer dock, att vid de grafva
brottmålen krafvet på efterforskning, huruvida ett afgifvet erkännande
är sant, framställer sig med vida större styrka än vid de ringare
brotten. Endast ' i fråga om de förra fordra domarens ledning af
ransakningen och hans pligt att tillse, att denna erhåller nödig full¬
ständighet, att han särskildt efterforskar, huruvida ett afgifvet er¬
kännande är med sanningen öfverensstämmande äfven i det fall, att
hvad i målet förekommit icke gifvit någon direkt anledning till en
sådan undersökning. Vid de ringare brotten åter blir undersökningen
i detta afseende beroende derpå, att någon i målet förekommande
omständighet gifver honom anledning till dess företagande. Före¬
kommer ej någon som helst dylik omständighet i målet, saknar do¬
maren giltig anledning att företaga särskild undersökning angående
erkännandets sanning.
I öfverensstämmelse med ofvan angifna grundsatser har i 4 § blifvit
upptagen den föreskrift, att i brottmål Rätten eger pröfva, hvilken
verkan såsom bevis må tilläggas parts erkännande. Beredningen har
härvid icke ansett det vara erforderligt att tillfoga något uttryckligt
stadgande om domarens pligt att tillse, huruvida någon anledning före¬
finnes att ifrågasätta erkännandets sanningsenlighet. En sådan före¬
skrift har nemligen sin rätta plats vid bestämmelserna angående för¬
farandet och domarens verksamhet dervid, och någon tvekan lärer
icke kunna uppstå derom, att enligt nu gällande brottmålsprocess do¬
maren är pligtig såväl i allmänhet att tillse, huruvida anledning må
finnas att ifrågasätta erkännandets tillförlitlighet, som ock särskildt
beträffande de grafva brottmålen att efterforska, huruvida ett afgifvet
erkännande är med sanningen öfverensstämmande. I fråga om de grafva
54
brottmålen synes ock domarens skyldighet i förevarande afseende med
tillräcklig tydlighet framgå af Kongl. brefvet den 13 Oktober 1820,
i hvilken författning, såsom hörande till en annan del af processen,
icke åstadkommes någon ändring genom den nya lagstiftningen an¬
gående bevisning inför rätta.
På sätt redan vid 3 § blifvit anmärkt, äro de tvistemål, hvilka
icke kunna genom förlikning emellan parterna afslutas, i fråga om
verkan af parts erkännande i allo likstälda med brottmål.
Beredningen har icke ansett det vara erforderligt att gifva någon
bestämmelse om verkan af parts erkännande utom Rätten, enär äfven
utan någon särskild föreskrift derom tvekan icke lärer kunna upp¬
komma, huru ett sådant erkännande bör af domaren behandlas. Up¬
penbart är nemligen, att den i 1 § upptagna regeln om fri bevis-
pröfning derför gifver tillräcklig ledning.
Icke heller hafva några bestämmelser angående verkan af så
kalladt qvalificeradt erkännande blifvit i förslaget intagna, då enligt
Beredningens uppfattning de i detta kapitel gifna allmänna regler för
bevispröfningen äro tillräckliga för bedömandet af ett dylikt erkännande.
I fråga om betydelsen af parts tystnad och af undvikande eller
obestämda förklaringar från hans sida angifvas i principbetänkandet,
II Del. XIV kap. 5 och 6 §§, med afseende å tvistemålen följande
grundsatser:
att der part, af domstolen tillspord om sanningen af viss om¬
ständighet, som är af beskaffenhet, att han ej kan sakna kännedom
derom, utan giltigt skäl undandragit sig att afgifva svar å frågan,
sådant må antagas innebära erkännande, att omständigheten är sann;
att om part i andra fall underlåtit att afgifva förklaring, huruvida
någon omständighet, som honom veterligen blifvit af vederparten i
saken åberopad, är med sanna förhållandet enlig eller icke, och af
förhandlingarne i dess helhet ej framgår, att den förklaringsskyldige
55
medelbart bestridt eller haft för afsigt att bestrida sanningen af veder-
partens uppgift eller saknat anledning att yttra sig derom, domstolen
eger att, efter skärskådande af sakens sammanhang i öfrigt, bedöma,
om och i hvad mån underlåtenheten att afgifva förklaring må anses
innefatta erkännande af uppgiftens sanningsenlighet, samt
att om part afgifver undvikande eller obestämd förklaring angående
uppgifvet sakförhållande eller säger sig icke vidare minnas omstän¬
dighet, hvarom han antages hafva egt kännedom, domstolen har att
pröfva, huruvida sådant förfarande bör anses såsom afsigtlig under¬
låtenhet att afgifva förklaring.
Med afseende å brottmålen innehåller principbetänkandet, III Del.
XVI kap. 7 §, i detta ämne, att der den tilltalade, af domstolen till¬
spord om sanningen af viss omständighet, hvarom han ej kan sakna
kännedom, undandrager sig att afgifva svar å frågan eller lemnar und¬
vikande eller obestämda svar derå eller säger sig icke vidare minnas
omständighet, hvarom han antages hafva egt kännedom, sådant ej
må i och för sig anses innebära, att omständigheten är sann, men
att om bevisning i samma hänseende eljest är förebragt, det dock
må på domstolens pröfning i hvarje särskild! fall bero, om och i hvad
mån dylikt förfarande af den tilltalade bör anses gifva ökad tillför¬
litlighet åt den förebragta bevisningen.
Då förslaget i 1 § uppställer den grundsats, att domaren med
fäst afseende å allt hvad i målet förekommit eger att afgöra, huru¬
vida ett åberopadt sakförhållande skall anses styrkt eller icke, är
deraf en gifven följd, att der en part, tillfrågad om viss omständig¬
het, så beskaffad, att han derom icke kan sakna kännedom, utan gil¬
tigt skäl vägrar att svara å frågan, domaren kan antaga denna om¬
ständighet såsom styrkt just på grund af partens vägran att derom
lemna något yttrande. Af nämnda grundsats följer ock, ej mindre
att parts underlåtenhet i andra fall att bestrida sanningen af en upp¬
gift från vederpartens sida kan utöfva inverkan på domarens öfver¬
tygelse om sanningen af ifrågavarande uppgift, än ock att domaren,
när han skall bestämma hvilken verkan bör tilläggas ett dylikt för¬
56
hållande, måste taga hänsyn till sakens hela sammanhang i öfrig! och
särskild! dertill, om parten saknat anledning att yttra sig.
Då sålunda verkan af parts vägran eller underlåtenhet i föreva¬
rande afseende bör af domaren pröfvas och afgöras i full öfverens¬
stämmelse med den i 1 § uttalade grundsats, och Beredningen ansett,
att lapptagandet af särskilda bestämmelser angående verkan af ett
sådant tillvägagående från partens sida skulle hvarken bidraga till
ett tydligare uttalande af den allmänna grundsatsen eller vara er¬
forderligt för en rigtig tillämpning deraf, hafva några särskilda be¬
stämmelser angående betydelsen af parts tredska eller underlåtenhet
att afgifva yttrande angående viss af vederparten åberopad omstän¬
dighet icke blifvit i förslaget intagna.
I främmande lagar upptagas stundom i sammanhang med de
allmänna stadgandena angående bevis jemväl föreskrifter beträf¬
fande bevisning om främmande lag och om sedvanerätt. Då emeller¬
tid dylika föreskrifter icke falla inom det egentliga området för bevis
i den betydelse, som detta begrepp hittills haft inom vår lagstiftning,
har Beredningen ansett sig icke böra i nu förevarande förslag upp¬
taga några bestämmelser i dessa ämnen.
>
57
II KAP.
Om vittnen.
Enligt förelaget kan, likasom efter nu gällande rätt, vittnesförhör 5 §■
ega rum ej blott angående sådant, som redan är föremål för rätte¬
gång, utan också »till framtida säkerhet», utan omedelbart samband
med rättegång. År rättegång redan anhängig, kan det icke, såsom
vid vittnesförhör till framtida säkerhet, lemnas den, som har intresse
af att förhöret hålles, frihet att derom göra framställning hos den dom¬
stol, han finner för sig lägligast. Det måste i detta fall ankomma på
den domstol, som handlägger målet och skall pröfva verkan af ett
dylikt vittnesmål, att bestämma ej blott huruvida hinder möter för
vittnesförhöret utan ock i hvilken ordning förhöret skall ega rum.
Part, som äskar förhör med vittne, måste derföre begära Rättens till¬
stånd till förhöret och ställa sig dess anordningar i sådant afseende
till efterrättelse.
Den ståndpunkt, Beredningen beträffande vittnesjäfven ansett sig 6,7o.8§§.
böra intaga vid utarbetandet af föreliggande förslag, är i det före¬
gående hufvudsakligen angifven. Den utgör eu förmedling mellan nu
gällande rätt, med dess legala bevisteori, och den fria bevispröfningens
grundsats. Å ena sidan är väl pröfningen af förebragt vittnesbevis-
ning utan all legal inskränkning öfverlemnad åt domaren, och bemö¬
dandet att från vittnesmål utesluta en hvar, som af en eller annan
anledning icke kan anses fullt tillförlitlig, är uppgifvet; men å andra
sidan har det ansetts vådligt att, med bibehållande af nu gällande rätte¬
gångsordning i öfrigt, tillåta en hvar, som kan hafva något att upp¬
lysa i saken — han må nu vara huru föga trovärdig som helst —
att uppträda såsom vittne. Beredningen har trott sig böra stanna vid
8
58
en inskränkning af nu gällande vittnesjäf, så att endast de personer
uteslutas från vittnesmål, hvilka' kunna anses i synnerlig grad otill¬
förlitliga. Det är gifvet, att med denna ståndpunkt tillämpningen af
de i förevarande hänseende gifna allmänna regler kan föranleda, att i
särskilda fall en person, som i sjelfva verket kan vara ganska tillför¬
litlig, ändock icke blifver hörd såsom vittne, likasom det ock ligger i
sakens natur, att olika meningar kunna gifvas, huruvida den i för¬
slaget stadgade begränsning af vittneskompetensen i hvarje hänseende
är den lämpligaste.
De i 17 Kap. 7 § Rättegångsbalken upptagna jäf äro dels sådana,
som öfver hufvud utesluta en person från vittnesmål, dels sådana, som
endast i vissa fall utgöra hinder för hans hörande. Till den förra
gruppen af jäf hänför lagen sådana omständigheter, som i allmänhet
göra en person otillförlitlig, till den senare sådana förhållanden, som
skäligen kunna föranleda det antagande, attjen eljest trovärdig person
i ett visst mål icke kan eller icke vill tala sanning.
I allmänhet jäfvig att vittna är enligt 17 Kap. 7 § Rättegångs¬
balken den som är menedare, ärelös dömd eller för sådant brott an¬
klagad, den som är vettlös, den som ej fyllt femton år äfvensom
»okristen eller den, som af sådan lära är, att han om vittneseden en falsk
och skadlig mening häfver»; och har efter nya Strafflagens införande
hvad i nyssnämnda lagrum är stadgadt angående den ärelöse tilläm¬
pats å den som är förlustig medborgerligt förtroende. Beträffande
dessa jäf har Beredningen i sak icke föreslagit någon mera väsentlig
ändring. De förhållanden, hvilka här äro i fråga, måste i allmänhet
anses i hög grad förringa den personliga trovärdigheten. I de flesta
fall utgöra de tillika hinder för att med upprätthållande af edens helgd
låta en person aflägga vittnesed. Och om den personliga trovärdig¬
heten är ringa, måste vittnesutsagans tillförlitlighet blifva i ännu högre
grad tvifvelaktig, när det i eden liggande medlet att framkalla med¬
vetande om pligten att tala sanning icke kan användas. Med de
grunder, på hvilka föreliggande förslag hvilar, öfverensstämmer det
derföre icke att såsom vittne afhöra en person, åt hvilken man icke
59
vågar anförtro ed. Endast undantagsvis kan, såsom nedan skall när¬
mare angifvas, en sådan person komma att höras inför rätta.
Ehuru Beredningen således på detta område icke ansett någon
väsentligare ändring i sak påkallad, innefattar förslaget några mindre
afvikelser från gällande rätt. Att förslaget såsom hinder för att vittna
uppställer förlust af medborgerligt förtroende eller saknad af förstån¬
dets bruk, i stället för motsvarande bestämmelser i 7 § af 17 Kap.
Rättegångsbalken, lärer endast i formen innefatta en förändring. Vig-
tigare är den afvikelse, att förslaget icke innehåller någon bestäm¬
melse, som på grund af en persons religionsbekännelse utestänger
honom från vittnesmål. Att äfven den, som icke bekänner sig till
kristna läran, kan vara en trovärdig man, lärer icke kunna förnekas,
och äfven för sådana personer behöfver en lämplig edsform ej saknas.
Genom Förordningen den 6 Februari 1849 är ock jude i detta afseende
likstäld med kristen. Hvad angår vittnesjäfvet för den, som är af
sådan lära, att han om vittneseden har en »falsk och skadlig mening,»
så lärer det numera hafva förlorat sin praktiska betydelse. Deremot
kunde det visserligen sättas i fråga, huruvida icke den, som på grund
af sin personliga åsigt icke tillägger eden dess rätta betydelse, borde
afstängas från ed. Principbetänkandet tillägger ock domaren rätt att
så förfara, när han med hänsyn till vittnets »sinnesart, uppfattning af
edens betydelse eller andra personliga förhållanden finner vådligt eller
olämpligt att edgång anförtros vittnet». Vittnet skulle i sådant fall
höras utan ed men under särskildt ansvar för osanning, hvarom be¬
stämmelse borde införas i 13 Kap. Strafflagen. Beredningen har
emellertid funnit en sådan anordning betänklig. Att genom ett straff-
hot fullt ersätta det sanningstvång, eden innefattar, är ej möjligt;
det är vid vittneseden ingalunda straffet för mened, som är det enda
eller hufvudsakliga medlet att framkalla medvetandet om sannings-
pligten. Men för öfrigt är det betänkligt att åt domarens subjektiva
omdöme öfverlemna att afgöra, huruvida en person tillägger eden
betydelse eller icke. Äfven den, som förklarat sig icke akta eden
eller uttalat meningar, hvilka icke stå tillsammans med en rätt upp-
60
fattning af eden, kan i sjelfva verket vara ganska känslig för den
förpligtelse, eden ålägger. Beredningen har derföre icke ansett sig
böra föreslå någon särskild bestämmelse för ifrågavarande fall, och
detta så mycket mindre som lagstiftaren icke lärer kunna från vitt¬
nesed befria den, hvilken af samvetsömhet finner betänkligt att aflägga
en dylik ed.
Att göra den ovilkorligt jäfvig, hvilken är under tilltal för brott
af beskaffenhet att kunna medföra förlust af medborgerligt förtroende,
synes mindre lämpligt, då derigenom öppnas utväg att genom ett
obehörigt åtal göra ett besvärligt vittne oskadligt. Beredningen har
derföre föreslagit, att det må ankomma på domarens pröfning, huru¬
vida åtalet bör utgöra hinder för den tilltalades hörande.
1 fråga om de jäfsanledningar, hvilka endast i särskilda fall ute¬
sluta från vittnesmål, hafva mera betydande förändringar ansetts på¬
kallade. Dessa jäfsanledningar kunna hänföras under två hufvudsak-
liga synpunkter: dels eget intresse af målets utgång, dels ett person¬
ligt förhållande till någon, som är part i målet eller eljest intresserad
af dess utgång.
Enligt gällande lag äro af denna anledning uteslutna dels par¬
terr i målet och de, som eljest »ega del» i saken eller af dess ut¬
gång kunna vänta nytta eller skada, samt särskildt i brottmål den,
som angifvit brottet eller utspridt rykte derom, dels också den, som
är i viss skyldskap eller i visst svågerlag med part eller annan i
målet intresserad eller står i tjenstehjonsförhållande till part eller är
parts »vederdeloman eller uppenbare ovän». Alla dessa förhållanden
äro utan tvifvel af beskaffenhet att kunna inverka på en persons
uppfattning och hans vilja att tala sanning eller göra honom partisk
för eller mot en viss person. De böra derföre utan tvifvel tagas
i noggrant öfvervägande, när det gäller att bedöma trovärdigheten
af den utsaga, en person i denna ställning afgifver. Men i flera af
nyss angifna fall synes farhågan för partiskhet icke vara af sådan
betydenhet, att den bör utgöra skäl att alldeles utestänga från vitt¬
nesmål.
61
Hvad först angår det egna intresset, så är det uppenbart, att i
samma mån som detta intresse är obetydligt dess magt att förrycka
uppfattningen och afleda från pligtens väg förringas. Det synes der¬
före vara i sin ordning att uppställa detta intresse såsom vittnesjäf
endast i fall, då den nytta eller skada, den intresserade personen
kan förvänta af målets utgång, är för honom af större betydelse.
Beredningen har derföre, i öfverensstämmelse med hvad 13 Kap. 1 §
Rättegångsbalken stadgar i fråga om jäf mot domare, uppstält den
fordran, att den förväntade nyttan eller skadan, för att utgöra jäf,
skall vara »synnerlig». Dermed torde en verksam och lämplig be¬
gränsning af detta så ofta åberopade jäf vara gifven. Emellertid är
denna beteckning af intressejäfvet icke uttömmande. I afseende å den,
som står utom rättegången, är det i sin ordning att bestämma jäfvet
med hänsyn till intressets betydenhet, men för den, som sjelf upp¬
träder såsom handlande person i målet, är intresset af utgången så
omedelbart och derföre så lifligt,, att det kan inverka bestämmande
utan afseende å dess större eller mindre materiella betydenhet. Egen¬
skapen af part och af vittne är derföre oförenlig. Parten kan väl
komma att aflägga ed i målet men under alldeles särskilda förutsätt¬
ningar och former. Skall emellertid denna grundsats kunna upprätt¬
hållas, måste från vittnesmål uteslutas ej blott den, som faktiskt är
part i målet, utan äfven den, som står i sådant förhållande till saken,
att han när som helst kan deri indragas såsom part. Det är detta
förhållande, vår lag betecknar med uttrycket »ega del i saken», hvilket,
uttryck Beredningen derföre ansett lämpligen kunna bibehållas. År
en person icke i den ställning till målet, att han kan komma att deri
uppträda såsom part, då är det uteslutande betydenheten af hans in¬
tresse, som bestämmer, huruvida han är jäfvig eller icke.
Att afgöra, när en person bör anses vara i nämnda ställning till
saken, tillhör uppenbarligen icke förevarande del af lagstiftningen.
Särskildt torde dock böra anmärkas, att beträffande mål, som angå
kommuner, bolag, föreningar eller andra samfälligheter, egenskapen
af medföra eller delegare i samfälligheten icke i och för sig innefattar
62
jäfsanledning, såvida samtalligheten är den verkliga parten i målet —
den om hvars rättigheter eller förpligtelser det i rättegången skall
dömas — men att deremot samma egenskap utgör ovilkorlig! jäf, när
medlemmarne eller delegame omedelbart förpligtas genom rättegången,
äfven om de i denna företrädas af en styrelse eller en syssloman.
Endast en undersökning af de särskilda samfällighetemas natur kan
afgöra, huruvida i ett gifvet fall endast samfälligheten såsom sådan
eller jemväl de särskilda delegame äro parter i målet. De ledande
grunderna i detta afseende äro att hemta från civilrätten.
Af det anförda följer, att om den, som eger del i saken, på ett
för sig bindande sätt afsäger sig den rätt, som sätter honom i nämnda
ställning, eller om målet, såvidt honom angår, redan är afgjordt genom
dom, som eger laga kraft, han ej vidare af den anledning, att han
haft del i saken, är jäfvig att deri vittna. Häraf skulle ock följa, att
i brottmål, deri allmän åklagare förer talan, målsegande, som afsagt
sig rätt till talan, derefter skulle få höras såsom vittne. Såsom den
genom brottet förnärmade eller representant för den i sin rätt kränkte,
intager dock målseganden en sådan ställning till målet, att hans hö¬
rande deri såsom vittne torde böra inskränkas till de fall, då Rätten
finner full upplysning ej kunna annorledes vinnas. Men utan afseende
härå bör målsegande i allt fall anses jäfvig ej allenast då målet angår
brott, hvarå allmän åklagare ej utan angifvelse eger tala, utan också
när i andra mål talan om ansvar eller skadestånd förts af målseganden.
I mål af förstnämnda beskaffenhet har målseganden påkallat åtalet,
och det är egentligen hans talan, som utföres af åklagaren; och då i
mål af senare slaget målseganden uppträdt med ett yrkande om an¬
svar eller skadestånd, har han derigenom ådagalagt ett så bestämdt
intresse af den tilltalades sakfällande, att, äfven om han frånträder sin
talan, hans hörande såsom vittne i målet måste anses olämpligt.
I öfverensstämmelse med principbetänkandet har Beredningen an¬
sett hvad gällande lag innehåller om rättighet för vissa tjenstemän,
vakter, rätts- och polisbetjente att vittna om hvad dem i tjensten
händer böra utsträckas till embets- och tjenstemän i allmänhet äfven-
63
som till dem, hvilka blifvit förordnade eller valde att förrätta offent¬
ligt tjensteärende eller utöfva annan allmän befattning eller kallade
att tillhandagå vid offentlig förrättning; och har Beredningen dervid
ej funnit skäl bibehålla det för utöfvande af vittnesrättigheten nu
stadgade vilkor, att andra vittnen ej finnas att tillgå. Ifrågavarande
personer skulle sålunda ej i egenskap af målsegande vara jäfviga att
vittna om brott, som blifvit mot dem begånget under deras utöfning
af embetet, tj ensten eller uppdraget. Uppträda de sj elfva tillika såsom
åklagare, eller förekommer mot dem annan jäfsanledning, bör det ej
tillåtas dem att vittna.
Det i sista punkten af 7 § införda stadgande, att i fråga om
brott, som blifvit föröfvadt mot två eller flere, den ene af dem ej
är jäfvig att vittna om det, som händt den andre, är hemtadt från
principbetänkandet och de äldre lagförslagen samt innefattar en ut¬
vidgad tillämpning af den grundsats, som enligt Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807 gäller för det fall, då klagan föres af menighet
eller allmoge i en socken öfver kronobetjentes felaktigheter i tjensten.
Det nu gällande jäfvet mot angifvare eller ryktesutspridare är i
förslaget icke särskildt omförmäldt. Redan den omständigheten, att
begreppet angifvare icke är i vår lagstiftning närmare bestämdt och
svårligen utan ändrade bestämmelser i fråga om grunderna för brott-
målsförfarandet låter sig fastställas, gör detta jäf praktiskt olämpligt.
I sakens natur synes det icke heller grundadt, att ifrågavarande för¬
hållande skall utgöra en särskild jäfsanledning. Sedan allmän åkla¬
gare tagit målet om hand, har angifvaren ej något sjelfständigt an¬
språk att deri göra gällande. Om åklagaren nedlägger åtalet, kan
angifvaren ej fullfölja det. Han kan derföre ej anses såsom part eller
sakegare i målet mot den tilltalade. År den andel i böter eller annan
förmån, angifvaren kan hafva att förvänta, af synnerlig betydenhet,
eller hotas angifvaren med straff för falsk angifvelse, då är visserligen,
enligt de allmänna reglerna om vittnesjäf, hans hörande såsom vittne
obehörigt ; men der intet sådant förhållande förekommer, synes det icke
finnas skäl att utesluta honom från vittnesmål.
64
Af de jäf, hvilka grunda sig på ett personligt förhållande till
part eller annan, som i målet är intresserad, är slägtskapsjäfvet det
vigtigaste. Att detta jäf utan fara för rättssäkerheten kan tåla en
väsentlig inskränkning, lärer icke vara underkastadt tvifvel. Slägt-
bandet är numera ingalunda af den betydelse, det egde vid tiden för
lagens stiftande. Hvar gränsen rätteligen bör dragas, är emellertid,
särskildt i detta fall, förenadt med svårighet att bestämma. Från
hvad nu gällande rätt i detta hänseende stadgar afviker förslaget der¬
utinnan, att enligt förslaget endast rätt ned- eller uppstigande skyld¬
skap eller svågerlag samt sidoskyldskap i andra led utgör jäf, under
det att svågerlag å sidan icke i något fall såsom jäf betraktas. Att
förslaget nämner såsom jäfvig af ifrågavarande anledning den, som
är eller varit genom giftermål förenad eller är trolofvad med part
eller någon enligt 7 § jäfvig, lärer ej innefatta någon verklig nyhet.
Då förhållandet emellan fosterföräldrar och fosterbarn under vissa för¬
utsättningar kan vara af lika innerlig natur, som de förut omförmälda
slägtskapsbanden, medan det i andra fall är af mera underordnad
betydelse, har det öfverlemnats åt Rätten att efter omständigheterna
i hvarje förekommande fall pröfva, huruvida detta förhållande bör
grundlägga jäf eller ej.
I de fall, då en person förer talan endast i egenskap af repre¬
sentant för det allmänna eller för någon, som icke sjelf kan utföra
sin talan, kan det intresse, han personligen har i saken, icke anses
vara af den betydenhet, att hans anhöriga deraf kunna antagas röna
något väsentligt inflytande, och det synes derföre obehörigt att ute¬
stänga dessa från vittnesmål.
Tjenstehjonsjäfvet likasom jäfvet för »vederdeloman eller uppenbar
ovän» har enligt Beredningens åsigt kunnat alldeles uteslutas. Tjen-
stehjonsförhållandet har under senare tider väsentligen förändrats.
Tjenstehjonet är numera i sin ställning till husbonden icke under¬
kastadt större beroende, än hvad som eger rum i andra förhållanden,
hvilka icke utgöra jäfsanledning.
65
Att en person har rättegång med en annan, synes icke i och för
sig innefatta tillräcklig anledning att utesluta honom från att vittna
om sådant, som icke står i samband med hans egen sak. Ovänskap
torde lika litet som vänskap böra anses i den grad nedsätta den
personliga trovärdigheten, att deraf bör hemtas anledning till vitt-
nesjäf.
Då vittnesjäfven grunda sig på det antagande, att det jäfviga 9 o. 10 §§.
vittnets utsaga icke är egnad att i rättegången användas såsom bevis¬
medel, kan det synas mindre följ drigtigt att inrymma parterna någon
rätt att bestämma, huruvida ett jäfvigt vittne bör höras eller icke.
När jäf föreligger, synes det böra vara domarens pligt att iakttaga
detsamma. Icke desto mindre har Beredningen, i öfverensstämmelse
med nu gällande lag, ansett hinder i allmänhet ej böra möta för ett
jäfvigt vittnes hörande, då parterna äro ense derom. I de fall, då
vittnet alldeles saknar förutsättningarna för att kunna afgifva en redig
och tillförlitlig utsaga, eller när det icke kan tillåtas vittnet att aflägga
ed, bör visperligen dess hörande under intet förhållande medgifvas,
likasom det icke heller'bör tillåtas den att uppträda såsom vittne, hvilken
är part i målet. Men i andra fall, der jäfvet endast grundar sig på
sannolikhet, att vittnet icke förtjenar tilltro, synes man, när den, som
närmast är intresserad att utestänga ett otillförlitligt vittnesbörd, för¬
klarar sig icke hafva något att invända mot vittnets hörande, vara
berättigad antaga, att i föreliggande fall presumtionen icke är grundad.
En sådan förklaring måste i allmänhet anses innefatta ett synnerligen
godt vitsord om vittnets trovärdighet, hvilket väsentligen förringar
betydelsen af jäfsanledningen. Och då domaren ändock eger fritt
pröfva verkan af vittnesmålet, synes någon betänklighet icke vidare
böra finnas emot att höra ett dylikt vittne. Beträffande vissa jäf kan
det sättas i fråga, huruvida en dylik förklaring från begge parterna
erfordras för att vittnet må höras. Grundar sig jäfvet på slägtskap
med ene parten, skulle det kunna synas som borde det icke tillåtas
den part, som är i skyldskap med vittnet, att utestänga vittnet; ty
slägtskapsförhållandet kan ju anses grundlägga partiskhet för släg-
9
66
tingen men ej motsatsen. Och hvad beträffar det jäf, som grundar
sig på vittnets eget intresse af målets utgång, skulle det af liknande
anledning kunna antagas icke vara riktigt att låta det ankomma på
den part, som har samma intresse som vittnet, att hindra vittnets
hörande, när motparten förklarar sig dertill samtycka. I begge dessa
fall kunde det derföre synas som borde samtycke till vittnets hörande
erfordras allenast från den part, hvilkens intresse vore motsatt det,
hvaraf vittnet antages vara beherskadt. Beredningen har emellertid
ansett den grundsats böra gälla, att begge parternas samtycke erfor¬
dras. Slägtskapsjäfvet grundar sig icke uteslutande på farhågan för
partiskhet, utan afser jemväl att upprätthålla det närmaste slägtum-
gängets förtrolighet. Från denna synpunkt är det fullt berättigadt,
att den part, som är beslägtad med vittnet, får bestämma, huruvida
vittnet må höras eller icke. Med större skäl kunde det ifrågasättas att
låta det ankomma endast på ene parten att eftergifva intressejäfvet.
Men i allmänhet är det förenadt med synnerlig svårighet att afgöra,
huruvida vittnets intresse sammanfaller med den ene eller den andre
partens; och Beredningen bär derföre till undvikande af stridigheter
emellan parterna och tidsödande undersökningar härom ansett par¬
terna jemväl i fråga om detta jäf böra vara likstälda.
Hvad angår sist omförmälda begge jäfsanledningar är också en
annan synpunkt, än den nu berörda, förtjent af beaktande. Det kan
för vittnet sjelf vara af vigt att undgå ett vittnesförhör och skyl¬
digheten att meddela upplysningar i saken, när målet rör vittnet
eller vittnets närmaste. Att draga skam eller skada öfver sig sjelf
eller sina närmaste är en tunga, som icke utan den hårdaste nöd¬
vändighet bör någon åläggas. Men sådan kan stundom följden blifva,
om vittnespligten strängt upprätthålles. Striden emellan sjelfuppe-
hållelsedriften eller slägtkänslan å ena sidan och den genom vittnes¬
eden skärpta pligten att säga sanningen å den andra är från mora¬
lisk synpunkt af den betänkligaste art; och lagstiftaren måste derföre
noggrant öfverväga, huruvida han bör framkalla en sådan strid genom
ett ovilkorligt upprätthållande af vittnespligten.
67
é
I vår nu gällande lag finnes icke något uttryckligt stadgande,
som berättigar den, hvilken är jäfvig att vittna, att undandraga sig
vittnesmål; och då parterna ega eftergifva förekommande jäf, kan
vittnet sålunda tvingas att vittna mot sig sjelf eller sina närmaste.
Väl tillägger 14 § i 17 Kap. Rättegångsbalken domaren rätt att —
oaktadt parterna åsämjas om vittnets hörande — »ändå pröfva om
det ske må», men lagen innehåller icke föreskrift, att domarens pröf-
ningsrätt äfven skall afse att häfda någon vittnets rätt att ej behöfva
vittna, och i praxis torde väl icke heller en sådan rätt för vittnet
alltid blifvit upprätthållen. Främmande för vår lagstiftnings anda
är emellertid en hänsyn af denna art visserligen icke. Äfven den,
som är part i saken, tvingas icke, utan under alldeles särskilda för¬
utsättningar, att yttra sig på ed, och, hvad angår slägtskapsförhål-
landet, så hvila bestämmelserna i 3 Kap. 11 § Strafflagen på den
uppfattning, att ingen är pligtig bidraga till sina närmastes ofärd,
äfven om rättvisan kräfver deras bestraffning. Det synes derföre fullt
befogadt att äfven med afseende å nu ifrågavarande förhållande til¬
lämpa nämnda hänsyn. Detta kan endast ske så, att vittnet befrias
från pligten att vittna. Ty att på det sätt beakta vittnets skefva
ställning, att vittnet, om det brjder sin edliga utfästelse att tala san¬
ning, blifver strafflöst, kan visserligen icke anses lämpligt. Derigenom
skulle åt vittnet lemnas tillfälle att angående det förhållande, hvarom
vittnet hade att yttra sig, lemna uppgifter, som kunde vilseleda do¬
maren och blottställa oskyldiga personer. Huruvida nämnda förhål¬
lande bör tillmätas betydelsen af en straffminskningsgrund vid men¬
edsbrott, är en fråga, hvilken faller utom förevarande ämne; men att
icke utan allvarsam våda för rättssäkerheten straffrihet kan i detta
fall medgifvas, lärer icke böra vara föremål för olika meningar. Om
vittnet yttrar sig, måste det fordras, att vittnet talar sanning; och
lagstiftarens bemödande måste derföre gå ut på att befria vittnet
från en pligt, som kan vara onaturligt tryckande.
Af dessa skäl har Beredningen icke tvekat att låta de ifråga¬
varande jäfsanledningarna gälla jemväl till vittnets egen förmån, så
68
t
att vittnets samtycke erfordras för att vittnesförhöret skall ega rum.
Dermed är emellertid icke tillräckligt sörjdt för bevarande af vittnets
rätt. I ett mål, der vittnet icke är jäfvigt, kan erfordras upplysning
angående sådant, som nära rörer vittnet eller dess anhöriga. Att i
sådant fall tala till egen eller anhörigas skada bör af nyss anförda
grund icke åläggas vittnet. Förslaget frikallar derföre vittnet jemväl
i sådant fall från vittnespligten, dock endast när vittnet genom de
upplysningar, vittnet skulle nödgas meddela, kunde komma att ådraga
sig eller sina närmaste åtal eller annat synnerligt men.
Tillämpningen af nu anförda grundsats kan i vissa fall vara för¬
enad med någon svårighet. Der vittnet vill undandraga sig vittnes¬
mål derföre, att vittnet eller någon dess anhörig eger del i saken
utan att deri vara part, kunde en sträng fordran, att vittnet skulle
styrka detta jäf, stundom föranleda, att vittnet nödgades yppa just
det, vittnet lagligen är berättigad! att förtiga; och detsamma gäller
i allmänhet öfriga fall, hvarom 7 § handlar. Att i detta afseende
meddela lagbestämmelser, egnade att å ena sidan fullt betrygga
vittnets rätt och å den andra förekomma obehöriga undanflykter,
lärer icke vara möjligt. Det måste öfverlemnas åt domarens ur¬
skilning och takt att göra rättvisa åt de stridiga intressen, som
här möta.
§. Den tystnadspligt, lagen ålägger utöfvare af viss verksamhet an¬
gående sådant, hvarom han i denna sin verksamhet får kunskap,
måste ock i rättegången respekteras. Det måste derföre åligga do¬
maren att tillse, att icke med en person i denna ställning anställes
ett vittnesförhör, som kommer i strid med vittnets tystnadspligt. Att
emellertid, derest domaren icke desto mindre skulle komma att an¬
ställa ett sådant förhör, vittnet sjelf är både berättigad! och förpligtadt
att vägra upplysning, lärer icke behöfva uttryckligen sägas. Har
i fall, då sådant kan vara medgifvet, öfverordnad myndighet meddelat
frikallelse från tystnadspligten, möter uppenbarligen intet hinder för
vittnets hörande. I hvilka fall en sådan frikallelse må meddelas till¬
hör det icke rättegångsordningen att bestämma.
69
Den pligt till förtegenhet, som ett enskildt förtroende ålägger,
har Beredningen, i öfverensstämmelse med de äldre lagförslagen lika¬
som principbetänkandet, ansett icke i allmänhet vara af den natur,
att den i rättegång bör respekteras. Hvad Kongl. Brefvet den 24
April 1754 i sådant afseende stadgar skulle derföre upphöra att gälla.
Endast i ett särskildt fall har det ansetts vara på sin plats, att ett
sådant förtroende hålles i helgd äfven i rättegång, Hvad den, som
för utförande af rättegång rådför sig med en annan, meddelar denne
bör icke kunna i rättegången begagnas emot honom; och det bör
derföre bero af hufvudmannen ensam att bestämma, huruvida ett dy¬
likt meddelande må uppenbaras eller icke.
För afgifvande af vittnesmål behöfVes i allmänhet ej någon be-12o,13§§.
redelsetid. År den, som till vittne åberopas, tillstädes vid Rätten,
bör han derföre också vara pligtig att strax aflägga sitt vittnesbörd,
der Rätten så förordnar. Skulle han emellertid vara i behof af råd¬
rum för att — t. ex. efter skärskådande af anteckningar eller andra
handlingar — draga sig till minnes hvad han iakttagit, eller för att
leda i bevis något förhållande, som kan berättiga honom att vägra
vittnesmål, bör sådant rådrum kunna honom af Rätten medgifvas.
Enligt förslaget, likasom efter gällande lag, måste part, som vill,
med anlitande af stadgade tvångsmedel, tillhålla vittne att inställa sig,
inkalla vittnet till Rätten genom stämning, uttagen i den ordning,
11 Kap. Rättegångsbalken föreskrifver. För befordrande af enkelhet
och skyndsamhet i afseende å vittnens inkallande i brottmål, deri
allmän åklagare förer talan vid underrätt, har dock Beredningen, i
öfverensstämmelse med hvad mångenstädes nu brukas, funnit rättighet
böra medgifvas åklagaren att sjelf utfärda stämning å de vittnen, han
vill åberopa. Att flera vittnen må kunna inkallas genom samma
stämning, har ansetts följa af sig sjelf och ej behöfva särskildt ut¬
tryckas i lagen.
Då vittnets rätt att erhålla erforderlig och tillförlitlig kännedom
om stämningens innehåll icke torde vara behörigen tillgodosedd
genom stämningens blotta kungörande eller uppläsande för vittnet,
70
har Beredningen ansett nödigt, att stämningen, i hvad den angår
vittnet, tillställes vittnet i hufvudskrift eller besannad afskrift.
Hvad förslaget innehåller beträffande tiden för stämningens del¬
gifvande, öfverensstämmer med allmän praxis.
14 §. Enligt 17 Kap. 13 § Rättegångsbalken skall domaren, när parten
sjelf icke förstår att förete de jäf, hvartill lian kan hafva skäl, efter¬
fråga jäf. Att i detta afseende inskränka domarens verksamhet till
att biträda en hjelpbehöfvande part synes emellertid icke vara rigtigt.
Domaren bör i hvarje fall söka förskaffa sig upplysning, huruvida
någon jäfsanledning förekommer mot vittnet eller icke. Äfven der
parterna ega rätt att uppgifva jäfvet, är denna rätt icke ovilkorlig,
och i hvarje fall är det icke utan sin särskilda betydelse, att de ut¬
tryckligen afgifva en sådan förklaring, likasom också vittnets rätt att
undandraga sig vittnesmål bör beaktas af domaren. I de fall åter,
då jäfvet är ovilkorlig!, måste det uppenbarligen åligga domaren att
förhindra vittnets hörande. Innan förhöret tillätes, måste derföre
domaren, såvidt ske kan, förvissa sig om, att hinder af sistnämnda
natur icke förefinnes. År vittnet okändt, eller förekommer någon an¬
ledning, att dylikt hinder möter för vittnets hörande, måste det åligga
den part, som åberopar vittnet, att i nämnda hänseende förebringa
tillförlitlig upplysning, vid äfventyr att vittnesförhöret icke tillstädjes.
Förekommer åter annan jäfsanledning, måste det ankomma på den,
som vill göra jäfvet gällande, att derom förebringa erforderlig upp¬
ösning; ty att i sådant fall af den, som åberopar vittnet, fordra be¬
vis, att vittnet är ojäfvigt, vore uppenbarligen icke rimligt. Å andra
sidan vore det obilligt att, der motparten, som ofta nog icke på för¬
hand känner, hvilka vittnen komma att åberopas mot honom, ville jäfva
vittne men icke förmådde genast styrka jäfvet, omedelbart tillåta vittnets
hörande. Sådant kan visserligen låta sig göra med en legal bevis-
• teori, som medgifver ett fullständigt underkännande af ett redan af-
lagdt vittnesbörd, när vittnet befinnes vara jäfvigt. Kan vittnet seder¬
mera förklaras för »återgångsvittne», är det af mindre betydelse, om
vittnet höres, oaktadt det är jäfvigt. Men der ett sådant underkännande
71
af vittnesmål icke är möjligt, måste rådrum lemnas part, som vill
göra jäfvet gällande, att leda det i bevis och sålunda förekomma
vittnets hörande. Stadgandet i 17 Kap. 8 § Rättegångsbalken, sådant
detta lagrum lyder enligt Kongl. Kungörelsen den 7 Januari 1830,
har derföre icke kunnat i förslaget bibehållas utan blifvit ersatt med
en i 14 § upptagen föreskrift i nyss angifna rigtning. Då det emel¬
lertid är angeläget, att icke part må genom grundlösa jäfsanmärk-
ningar kunna uppehålla målet, är rättighet att erhålla rådrum för
styrkande af jäf icke ovilkorlig; endast i det fall må sådant rådrum
beviljas, att omständigheterna tala för anmärkningens rigtighet. Be¬
gagnar parten icke det honom lemnade tillfället att styrka jäfvet,
utgör detta ej vidare hinder för vittnets hörande.
Från den legala bevisteoriens ståndpunkt är ett vittne antingen 15 §.
odugligt eller fullgodt; omständigheter, hvilka äro egnade att förringa
vittnets trovärdighet, måste, der de icke falla under någon af de
uppstälda jäfskategorierna, lemnas utan beaktande. Med fri pröfning
af beviset är en sådan ordning oförenlig. Hvarje omständighet, som
kan vara af betydelse vid bedömande af bevisvärdet, bör af domaren
beaktas. Och det har ansetts vara så mycket mera angeläget att
framhålla detta, som den inskränkning af jäfven, förslaget innefattar,
ingalunda får så fattas som skulle de uteslutna jäfven anses sakna
betydelse. I 15 § lemnas derföre den föreskrift, att i protokollet skall
anmärkas sådana omständigheter, hvilka Rätten finner vara af särskild
betydelse för bedömande af vittnets trovärdighet. Å andra sidan får
partens utsträckta rätt att mot vittne åberopa omständigheter till för¬
ringande af vittnets trovärdighet icke missbrukas till försök att i
rättegången indraga personliga förhållanden utan betydelse i angifna
hänseende eller till framställande af nedsättande uppgifter, som icke
kunna styrkas. Det tillhör domaren att tillbakavisa dylika försök och
att äfven här hålla den rätta vägen mellan ytterligheter.
På det att protokollet må gifva någon ledning för bedömandet
af vittnets personliga förhållanden, har föreskrifvits, att vittnets ålder,
yrke och hemvist alltid skola deri antecknas.
72
16 §. Sedan Riksdagen den 2 Juni 1883 aflåtit underdånig skrifvelse
om, bland annat, ändring af nuvarande edsformulär, uppdrog Kong!.
Maj:t åt Beredningen att så fort ske kunde afgifva yttrande, huruvida
skäl förefunnes att förändra lydelsen af de enligt hittills gällande
allmänna rättegångsordning föreskrifna eders begynnelse- och slutord
samt, derest sådan förändring skulle anses erforderlig, inkomma med
förslag dertill. Med anledning häraf afgaf Beredningen förslag till
förändrad lagstiftning rörande ordalagen vid edgångs fullgörande,
enligt hvilket förslag i alla de fall, då enligt allmän lag eller författ¬
ning edgång egde rum, dels eden skulle inledas med orden »Jag N. N.
svär inför Gud den allvetande och allsmägtige», dels ock de nu bruk¬
liga slutorden i eden »så sant mig Gild hjelpe till lif och själ» skulle
uteslutas.
I öfverensstämmelse härmed var ock det reviderade förslag i äm¬
net affattadt, hvilket, efter det Beredningens förslag undergått grund¬
lagsenlig granskning, upprättades i Justitiedepartementet; men på grund
af hvad inom Högsta Domstolen yttrades vid granskningen af det
reviderade förslaget blef i Kongl. proposition, hvilken afläts till 1885
års Riksdag med förslag till lag om förändrade bestämmelser rörande
ordalagen vid edgångs fullgörande, föreslaget, att ifrågavarande eder
skulle inledas med orden »Jag N. N. lofvar och svär» samt afslutas
sålunda: »Detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmägtige».
Det framlagda förslaget blef icke af Riksdagen antaget.
Vid Beredningens öfver läggningar angående nu förevarande för¬
slag har tagits i öfvervägande, huruvida frågan om ändring i begyn¬
nelse- och slutorden i vittneseden, sakkunnigeden och partseden skulle
af Beredningen upptagas till vidare behandling. Då emellertid eu
ändring af begynnelse- och slutorden i förenämnda eder icke lärer
böra ega rum utan att i sammanhang dermed en likartad förändring
vidtages med afseende å öfriga i allmän lag stadgade eder och frågan
sålunda nödvändigt rörer äfven rättsområden, hvilka icke falla inom
gränserna för Beredningens nuvarande uppdrag, har Beredningen
ansett sig böra i förslagets 16 § upptaga begynnelse- och slutorden
73
i vittneseden oförändrade, sådana de i 17 Kap. 16 § Rättegångs¬
balken i 1734 års lag förekomma och i förordningen den 5 November
1867 angående förändrad lydelse af vittneseden blifvit bibehållna.
Beträffande lydelsen i öfrig! af vittneseden har Beredningen an¬
sett sig så mycket mindre ega anledning att föreslå någon ändring,
som under edsfrågans föregående behandling ett förslag till förkortad
lydelse af vittneseden väl blifvit väckt men funnits icke böra full¬
följas. Ofvannämnda inom Justitiedepartementet upprättade förslag
till bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande var nem¬
ligen affattadt sålunda, att vittnet skulle aflägga ed att i sin utsaga
hålla sig till sanningen; men i den Kongl. propositionen till 1885 års
Riksdag blef, på grund af hvad inom Högsta Domstolen anmärkts mot
den föreslagna lydelsen, vittneseden bibehållen utan annan ändring än
den ofvan omförmälda beträffande begynnelse- och slutorden.
Stadgandet i 17 Kap. 17 § Rättegångsbalken, att, om båda par- 17 §.
terna gifva vittnet eden upp, vittnet må höras utan ed, är upptaget i
förslaget, dock med det tillagda förbehåll, att Rätten finner det kunna
tilllåtas. Då det är Rätten, hvilken det tillkommer att pröfva vittnes¬
målets verkan, synes nemligen icke böra tilläggas parterna ovilkorlig
rätt att eftergifva eden och dermed beröfva vittnesmålet den större
grad af trovärdighet, edsförpligtelsen förlänar det. Men om par¬
terna, hvilka närmast äro intresserade. af att förekomma, att en otill¬
förlitlig uppgift framlägges för Rätten, uttryckligen förklara, att vitt¬
net må höras utan ed, ligger deri ett vitsord för vittnets trovärdighet,
hvilket Rätten icke kan lemna obeaktadt. Detta vitsord kan väl
oftast vara af den betydelse, att Rätten deraf finner anledning att
äfven för sin del eftergifva eden; men i sista hand måste Rätten ega
att härom bestämma. På grund af den pröfningsrätt, som i detta
afseende blifvit Rätten tillagd, har Beredningen ansett tillräckliga
skäl saknas för bibehållande af det i nämnda lagrum stadgade undan¬
tag, att »i svåra brottmål bör vittnet ed göra». Det torde kunna förut¬
sättas, särskildt hvad angår grofva brottmål, deri allmän åklagare
förer talan, att vittneseden ej utan synnerligt giltiga skäl eftergifves;
10
74
och om i sådant fall domaren hyser den tillit till vittnets trovärdig¬
het, att han finner edgång ej vara behöflig, torde ej heller lagen
böra genom att ©vilkorligt fordra ed i dylikt mål utesluta möjlig¬
heten för domstolen att låta vittnet höras utan ed.
18—24 §§. Hvad 18—24 §§ innehålla angående erinran om vittnesedens för¬
pligtelse samt i fråga om vittnesförhöret och dess ledning, vittnes-
berättelsens upptecknande och hvad dermed i öfrigt eger samman¬
hang samt vittnens ställande till förhör mot hvarandra och deras
hörande ånyo, öfverensstämmer i hufvudsakliga delar med nu gällande
lag och antagen praxis.
Med samtliga dessa stadganden afses att ordna vittnesförhöret
så, att å ena sidan Rätten skall vinna bestämd öfvertygelse, huru¬
vida vittnet fort]enar tilltro eller icke, och å andra sidan någon tve¬
kan, efter vittnesförhörets slut, ej må uppstå om hvad vittnet på
aflagd ed verkligen upplyst i saken.
Att skriftliga vittnesbörd, äfven om de med ed bekräftas, icke
kunna ersätta en muntligen afgifven berättelse, ligger i sakens natur.
Ej sällan äro dylika attester uppsatta i ett visst syfte, stundom af
den part, som åberopat vittnet, och äfven när de icke innehålla med¬
vetet oriktiga uppgifter, gifva de dock ofta en färglagd eller ofull¬
ständig framställning af sakförhållandet. Det bör derföre icke tillåtas
ett vittne att i stället för att, under ledning af domarens frågor,
muntligen meddela de upplysningar, som kunna vara af betydelse i
målet, blott beediga en vittnesattest. Ingifver vittnet en sådan, bör
derföre vittnet likväl tillhållas att muntligen afgifva sin berättelse.
Af hvad sålunda stadgats följer, att, ehuru i förslaget icke upptagits
den i 17 Kap. 26 § Rättegångsbalken gifna ovilkorliga regeln, att
skriftligt vittnesbörd ej eger vitsord, Rätten i allmänhet icke lärer böra
tillägga ett dylikt skriftligt vittnesbörd något afseende, der icke dess
rigtighet af parterna vitsordas.
Så länge målet är anhängigt vid domstol bör vittne ega rättig¬
het och pligt att göra de tillägg eller rättelser i sitt vittnesmål,
hvartill vittnet kan finna anledning. Beredningen har derföre genom
75
stadgandet i andra punkten af 20 § velat anvisa vittne, att när vittnet,
efter redan aflagdt vittnesmål, erinrar sig någon förut ej omtalad om¬
ständighet, som kan vara af betydelse i målet, gifva denna tillkänna
vid den domstol, der målet är under behandling, då anledning till
sådant tillkännagifvande yppas.
I praxis torde vara vanligt, att när flera vittnen blifvit åberopade
dessa få samtidigt aflägga vittneseden; men då ett sådant förfarande¬
dels för Rätten försvårar tillsynen derå, att eden af hvarje vittne
fullständigt aflägges, och dels icke är egnadt att låta betydelsen af
denna handling i yttre måtto rätt framträda, har Beredningen i för¬
slagets 22 § infört stadgande derom, att eden skall af hvart vittne
särskildt afläggas.
Beträffande böter för förfallolöst uteblifvande och öfriga tvångs- 25 §.
medel mot vittne innehåller förslaget i 25 § hufvudsakligen enahanda
bestämmelser som 17 Kap. 3 § Rättegångsbalken; dock har Bered¬
ningen till förekommande af tidsutdrägt och uppehåll med afgörandet
af brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, ansett domstolen böra
ega magt att, då vittnet försummat inställelse, genast låta det till
Rätten hemtas.
Då den stadgade påföljden af böter och vite har till ändamål att
tvinga vittnet till inställelse, är det uppenbart, att, om vittnets in¬
ställelse icke vidare erfordras, anledning saknas att mot vittnet
tillämpa en påföljd, som Rätten stadgat under förutsättning, att vitt¬
nets hörande skulle blifva nödvändigt. Om derföre vid första rätte-
gångstillfället, då vittnet skulle instält sig, den part, som låtit kalla
vittnet, frånträder sin begäran om vittnets hörande eller det upplyses,
att vittnet är jäfvigt, eller frågan om vittnets hörande af annan an¬
ledning förfaller, bör det icke ifrågakomma att bötfälla vittnet för dess
uteblifvande. Likaledes bör ett förut uteblifvet vittne, som erhållit
föreläggande vid vite att komma tillstädes, ej fällas att utgifva vitet,
om det visar sig, att vittnets inställelse blifvit obehöflig.
Erfarenheten synes hafva tydligt ådagalagt olägenheterna deraf att,
såsom nu är förhållandet, vittnes klagan öfver något Rättens be-
76
slut, som angår vittnet, skall fullföljas i sammanhang med hufvud-
saken. Skall rätten att söka ändring i dylikt beslut för vittnet vara
af verklig betydelse, måste det tillåtas vittnet att fullfölja sin talan
genom särskilda besvär. I hvilka fall rätt till klagan skall medgifvas,
kan möjligen vara föremål för olika meningar. Att vittne, som blifvit
dömdt till böter eller fäldt att utgifva vite, bör ega rätt att deröfver
klaga, torde väl vara uppenbart. Men dermot är det tvifvelaktigt,
huruvida i fråga om beslut, som innefattar endast föreläggande för
vittne vid vite att komma tillstädes eller allenast föreskrift om vittnets
hemtning, rätt till klagan bör vittnet medgifvas. För vittnet synes emel¬
lertid en dylik rätt icke vara af någon egentlig betydelse, under det att
samma rätt, derest den skulle medföra hinder för beslutets verkställande
innan det vunnit laga kraft, lätteligen skulle kunna missbrukas till att
väsentligt uppehålla rättegången. Beredningen har derföre ansett
vittne i sistnämnda fall icke böra eg a rätt till särskild klagan.
Att i öfverensstämmelse med hvad för närvarande gäller beslut,
hvarigenom vittnet vid vite förelägges att iakttaga inställelse, bör del-
gifvas vittnet, lärer vara uppenbart.
26 §. För den händelse att vittne, som är vid Rätten tillstädes, undan¬
drager sig vittnesmål utan laga skäl, medgifves i 17 Kap. 5 §
Rättegångsbalken domaren magt att hålla vittnet dertill genom vite
eller fängelse, der vittnet ej orkar bota. Beredningen har emellertid
ej ansett vite böra bibehållas såsom påföljd för tredska af ifråga¬
varande art. Utgående från den uppfattning, att det äfventyr, för
hvilket vittne utsätter sig i fall af tredska, bör vara af beskaffenhet
att dels i möjligaste mån derifrån afskräcka och dels, derest det kom¬
mer till användning, kunna upphöra i och med detsamma vittnes-
pligten fullgöres, har Beredningen föreslagit, att om vittne, sedan
dess vägran att vittna förklarats obefogad, fortfarande undandrager
sig att aflägga vittnesmål, vittnet skall hållas i häkte till dess
det fullgör sin skyldighet. Derest vittne, sedan det blifvit insatt i
häkte, uppgifver sin tredska, bör det erhålla tillfälle att så snart ske
kan aflägga sitt vittnesmål för att sålunda undgå vidare fängelse.
77
Förslaget innehåller fördenskull, att vittne, som för tredska blifvit
insatt i häkte, skall ånyo inställas för Rätten, i stad inom fjorton
dagar och å landet inom sex veckor. Fullgör vittnet ej heller då
sin vittnespligt, kommer också häktningstvånget att fortfara och vitt¬
net att inom lika tid åter inställas för Rätten. Emellertid är det klart,
att detta tvång mot tredskande vittne icke bör utsträckas utöfver en
viss tid; och har Beredningen ansett vittne icke böra af nu omför-
mälda anledning qvarhållas i häkte längre tid än sex månader.
Om ifrågavarande tvångsmedel bör uppenbarligen gälla hvad be¬
träffande påföljd för utevaro stadgats för det fall, att part återkallar sin
begäran om vittnesförhör eller frågan om vittnets hörande eljest kommer
att förfalla. I sådant fall skall derföre vittnet genast försättas i frihet.
Med afseende å beskaffenheten af det äfventyr, som åtföljer vitt- 27 §.
nets vägran att afgifva vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, har
det ansetts icke böra vara vittnet betaget att medelst klagan öfver
Rättens beslut, hvarigenom sådan vägran förklarats sakna laglig grund,
vinna ändring i beslutet och undgå den påföljd, som är förenad med
obehörig vägran. Skulle emellertid denna vittnets befogenhet utgöra
ovilkorligt hinder för Rätten att omedelbart använda tvång mot vittnet,
är det uppenbart, att en sådan befogenhet skulle kunna vålla obehörigt
uppskof i rättegången. Åt domstolens egen pröfning har det derföre
blifvit öfverlemnadt att efter omständigheterna genast använda tvång
mot vittnet eller låta med vidare åtgärd anstå till dess det visat sig, om
vittnet öfverklagar beslutet och, i sådant fall, hvad Öfverrätten för¬
ordnar. Att bestämma viss klagotid har för detta fall icke ansetts
nödvändigt eller lämpligt. När helst klagan öfver ett dylikt beslut
inkommer till öfverrätten, bör denna taga frågan under pröfning och,
i händelse beslutet finnes obehörigt, meddela inhibition af vidare åt¬
gärder mot vittnet. Vill vittnet klaga särskildt öfver häktnings¬
åtgärden eller deröfver, att vittnet icke blifvit ur häktet lösgifvet,
bör icke heller detta vara förmenadt vittnet. Vare sig vittnet genom
sin klagan vill undgå en hotande häktningspåföljd eller vinna be¬
frielse från en redan ålagd sådan påföljd, synes klagan lämpligen
78
böra fullföljas i samma ordning, som är stadgad för klagan öfver be¬
slut rörande häktning i brottmål.
28 §. I 17 Kap. 5 § Rättegångsbalken stadgas, att den, som påkallat
vittne, skall betala dess resekostnad och täring, efter dess värdighet,
och att, om parterna ej åsämjas angående ersättningsbeloppet, Rätten
skall bestämma detta, efter ty skäligt pröfvas. I öfverensstämmelse
härmed är första stycket i förslagets 28 § affattadt, med tillägg, att vittne,
som blifvit efter Rättens beslut hemtadt, skall sjelf vidkännas hemt-
ningskost-naden. Men omförmälda stadgande i Rättegångsbalken förut¬
sätter, att vittnet skall sjelf i förskott bestrida kostnaderna för in¬
ställelsen vid Rätten. Det torde emellertid inträffa, att den, som från
aflägsen ort inkallas att vittna, saknar tillgångar till bekostande af eu
längre resa; och äfven om vittnet eger derför erforderliga medel,
lärer dock ej rättvisligen kunna begäras, att vittnet skall i annans in¬
tresse underkasta sig — utom olägenheter af annat slag — kost¬
nader, måhända till betydligt belopp, utan säker utsigt att sedermera
få dem ersatta. Det kunde derföre synas som borde vittne i allmän¬
het vara berättigadt att få i förskott af part, som påkallat vittnet,
uppbära de erforderliga medlen för bekostande af inställelsen vid
Rätten. Blefve en sådan rätt utan inskränkning medgifven vittne,
kunde emellertid, så länge den så kallade fattigrätten ej är på ett till¬
fredsställande sätt ordnad, ej sällan komma att inträffa, att parter, hvilka
saknade medel att godtgöra vittnets inställelse, gånge miste om den be¬
visning, som vore nödig för bevarande af deras rätt. Med afseende härå
har Beredningen ansett vittnets rätt att fordra förskott böra inskrän¬
kas till utbekommande allenast af ersättning för resekostnader, och
detta endast i de fall, då för resan erfordras utgifter af någon större
betydenhet. När förhöret eger rum vid den Rätt, inom hvars dom-
värjo vittnet har sitt hemvist, eller vittne, som åberopas vid annan
Rätt, ej har att färdas längre än 50 kilometer, torde i allmänhet
vittnets inställelse vid domstolen ej vara förenad med så betydande
svårigheter eller kostnader, att vittnets skyldighet att inställa sig bort
göras beroende af förskott från partens sida. I enlighet med denna
79
åsigt är andra stycket i 28 § af förslaget affattadt. Då vittne, som så¬
lunda är berättigadt att erhålla förskott, ej har skyldighet att inställa
sig, med mindre förskott blifvit vittnet tillstäldt eller erbjudet, måste
part, då han påkallar förhör med dylikt vittne, styrka, att det erforder¬
liga ersättningsbeloppet blifvit åt vittnet öfverlemnadt eller behörigen
erbjudet. Att åstadkomma sådan bevisning torde icke vara förenadt
med någon svårighet, derest, såsom Beredningen förutsätter, parten, då
stämningen delgifves vittnet, låter genom stämningsmännen tillika öfver¬
lemna ersättningsbeloppet, och dessa i delgifningsbeviset jemväl med¬
dela intyg derom, att samma belopp blifvit till vittnet erlagdt eller —
om vittnet ej vill mottaga beloppet — att detta blifvit vittnet erbjudet.
Att vittne bör ega genom särskilda besvär fullfölja talan emot 29 §.
Rättens beslut angående ersättning till vittnet, torde vara otvifvel¬
aktigt. Till förekommande deraf, att, om den part, som blifvit
dömd att utgifva ersättningen, ej finge öfverklaga beslutet annor¬
lunda än i sammanhang med hufvudsaken, talan emot samma beslut
kunde komma att af vittne och part fullföljas å skilda tider och i olika
ordning, har Beredningen ansett parten böra i detta hänseende ega
enahanda rätt som vittne.
Af det föregående framgår, att i mål, som är anhängigt vid under- 30o.31§§.
domstol, förhör med vittne i regeln bör hållas vid den Rätt, der vittnet
åberopas. Den domstol, som skall bedöma verkan af vittnesmålet
och känner den sak, deri vittnet skall meddela upplysning, bör ock
vara den, som upptager detta bevis. Om än detta bör vara regeln,
ligger det dock i sakens natur, att undantag från densamma måste med-
gifvas, när eljest hinder för vittnets hörande skulle möta eller oskä¬
liga kostnader uppstå. När vittne, som vistas utom processdom¬
stolens domvärjo, är af sjukdom eller annan orsak hindradt att der
infinna sig, eller inställelsen der skulle för parten medföra oskälig
kostnad, bör processdomstolen kunna uppdraga åt annan domstol,
som dertill är lägligast, att anställa vittnesförhöret.
Beträffande vittnesförhör, hvarom Öfverrätt eller Koimngen för¬
ordnar, måste i förevarande hänseende ännu större frihet medgifvas,
80
då i dylika fall äfven andra hänsyn kunna föranleda, att förhöret
bör hållas vid annan domstol; och har det derföre åt Öfverrätten eller
Konungen öfverlemnats att bestämma, hvar vittnet skall höras.
Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet icke in¬
ställa sig vid domstol, bör det kunna få höras i sin bostad. Då
emellertid i det fall, att förhör i vittnets bostad skall hållas af Härads¬
rätt, sådant förhör, om Rätten skulle fulltalig sammanträda, ofta blefve
förenadt med så stora kostnader eller andra olägenheter, att vittnets
hörande derigenom skulle oskäligt försvåras, har Beredningen ansett
lämpligt, att vittnesförhör af ifrågavarande beskaffenhet må hållas af
häradshöfding jemte två nämndemän såsom fulltalig rätt.
32 §. Det torde någon gång inträffa, att under det målet är anhängigt
vid Rätten part till följd af ett vittnes sjukdom eller af annan orsak
behöfver, för att ej gå förlustig den bevisning, som genom vittnes¬
målet skall vinnas, få vittnet hördt förr än målet eljest skulle före¬
komma till behandling vid Rätten. Oaktadt i allmänhet någon hand¬
läggning af målet icke bör ega rum å annan tid än den, då begge par¬
terna hafva att iakttaga inställelse, synes för nu angifna fall undan¬
tag böra göras och Rätten ega befogenhet att, utan andra partens
hörande, förordna om vittnesförhöret. Med afseende å den jemförelse¬
vis långa tid, som förflyter mellan Häradsrätts sammanträden, har det
jemväl ansetts nödigt att tillägga Rättens ordförande enahanda be¬
fogenhet.
33 §. Då det ofta är förenadt med betydande svårighet för part att
gifva motparten del af Rättens beslut, är det utan tvifvel lämpligt,
att, der så ske kan, den domstol, som å tid, då parterna hafva skyl¬
dighet att vara tillstädes, förordnar om vittnesförhör vid annan dom¬
stol eller i vittnets bostad, tillika utsätter dag för förhöret. Men har
detta ej skett eller har i fall, som 32 § omförmäler, Rätten eller
domaren tillåtit vittnets hörande, bör det åligga den part, som åbe¬
ropat vittnet, att underrätta motparten om tiden för förhöret. Endast
såvida giltigt skäl kan anföras för att så ej skett, må det vara till-
låtet att i motpartens frånvaro ändock anställa vittnesförhöret.
81
Att i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, vittne höres vid
annan domstol än den, som ransakar angående brottet, torde i all¬
mänhet böra anses synnerligen olämpligt; och förordnande om sådant
förhör lärer derföre ej böra meddelas utan särdeles vigtiga skäl.
Varder emellertid dylikt förhör nödigt, bör den tilltalade, der sådant
utan synnerlig olägenhet kan ske, inställas vid förhöret. Härom torde
den domstol, som skall hålla förhöret, lämpligast kunna foga anstalt;
likasom ock samma domstol bör meddela åklagaren underrättelse om
tiden för förhöret, när underrättelse derom är för honom nödig.
Att bestämma den pröfningsrätt, som i fråga om vittnesjäf eller 34 §.
vittnes vägran att besvara vissa frågor bör tillkomma den domstol, hvil¬
ken på uppdrag af processdomstolen har att hålla förhör med vittne,
är förenadt med väsentliga svårigheter. A ena sidan kan den dom¬
stol, som håller förhöret, icke lemnas i saknad af hvarje sådan pröf¬
ningsrätt; skulle hvarje der föreburet jäf eller framstäld vägran för¬
anleda vittnesförhörets inställande .och frågans hänvisande till process¬
domstolens pröfning, komme sådant uppenbarligen att föranleda ett
ändamålslöst förhalande af rättegången. A andra sidan kan en obe¬
gränsad dylik pröfningsrätt icke heller medgifvas. Vissa jäf äro af
beskaffenhet att kunna rätt bedömas endast af den domstol, som kän¬
ner målets sammanhang; och med en obegränsad pröfningsrätt för
den domstol, som håller förhöret, skulle för öfrigt kunna inträffa,
att ett vittne hördes, hvilket processdomstolen sedermera funne hafva
bort såsom jäfvigt utestängas från vittnesmål, eller att — när dessa
domstolar vore belägna inom olika öfverrättsjurisdiktioner — den
ena Ofverrätten, på besvär af vittnet, kunde komma att förklara vittnets
vägran vara lagligen grundad, men den andra Ofverrätten, när parten,
i sammanhang med hufvudsaken, droge under dess pröfning samma
fråga, kunde komma till ett motsatt resultat. Beredningen har derföre
ansett den medelväg böra väljas, att vittnesförhöret inställes i hvarje fall,
då den domstol, som fått sig uppdraget att hålla detsamma, finner an¬
ledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt eller att vittnet eger
skäl för sin vägran, men att eljest denna domstol må kunna, utan hinder
u
82
af anmäldt jäf eller vittnets tredska, hålla förhöret och sålunda jem¬
väl använda stadgade tvångsmedel. Finner domstolen dylik anled¬
ning förekomma och vittnesförhöret derföre ej kunna företagas, tillhör
det processdomstolen, om parten fortfarande påkallar vittnets hörande,
att pröfva frågan i hela dess omfång. Klagar vittne öfver beslut, hvari¬
genom vittnet af den domstol, som skall hålla förhöret, förklarats skyl¬
digt att vittna, har Ofverrätten ej vidsträcktare pröfningsrätt än den, som
tillkom Underrätten, och eger sålunda ej att yttra sig öfver annat än
huruvida anledning af omförmälda beskaffenhet förekommer eller icke.
35 §. Skulle part för bevarande af sin rätt hafva af nöden att få
vittne, som vistas utom riket, hördt å utrikes ort, bör sådant kunna
af Rätten medgifvas. Då någon visshet icke finnes, att parten kan
få vittnet hördt vid domstol i det land, der vittnet finnes, har i 35
§ medgifvits, att, utom vid domstol, dylikt förhör må ega rum jem¬
väl inför svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt
lag eller Konungens bemyndigande eger anställa sådant förhör.
36 §. I 17 Kap. 9 § Rättegångsbalken medgifves det, att i saker, som
gå å lif, och andra svåra brottmål domaren må höra den, som är
jäfvad, utan ed, der anledning är att dermed få ljus i saken; och
erfarenheten har nogsamt ådagalagt, att genom jäfviga personers
hörande under ransakningen angående grafva brott upplysningar
kunna vinnas, hvilka i väsentlig mån bidraga till sanningens upp¬
dagande. De upplysningar, hvilka sålunda stå att erhålla, kunna så
mycket mindre af domstolen umbäras som under nuvarande rätte¬
gångsförfarande i brottmål ransakning mången gång måste af dom¬
stolen företagas utan den vägledning för hufvudförhandlingen, som eu
af lämplig myndighet företagen förundersökning eller åtminstone eu
föregående noggrann polisundersökning gifver. Beredningen har
derföre i förslaget infört stadgande, som berättigar domaren att in¬
kalla jäfviga personer till förhör i gröfre brottmål. Genom den vidt-
gående befogenhet, som i dylika mål tillkommer Rätten att sjelf söka
utreda sakförhållandet, sättes Rätten ock i tillfälle att rigtigt upp¬
skatta värdet af de upplysningar, hvilka ur denna källa kunna hemtas.
83
Då dels för ransakningens verksamma bedrifvande skyndsamhet
är af nöden och dels vissa jäfsanledningar äro af beskaffenhet att
utesluta tillämpning af böter och vite, bär såsom påföljd för under¬
låtenhet att hörsamma Rättens bud i detta fall stadgats endast hemt-
ning. Af hänsyn till familjebandets helgd har det emellertid ansetts
obehörigt att använda tvångsmedel för att förmå den tilltalades när¬
maste anhöriga att inställa sig och meddela upplysningar, Indika
kunna lända till dennes fällande.
Såsom redan vid 5 § blifvit antydt, har den i 17 Kap. 23 § .97 §.
Rättegångsbalken medgifna rätt att utan omedelbart samband med
rättegång låta afhöra vittnen till framtida säkerhet blifvit i förslaget bibe¬
hållen. De i 37 § i detta ämne föreslagna stadganden äro i hufvud¬
sak öfverensstämmande med de grunder, som i principbetänkandet,
II Del. XIX Kap., upptagits i fråga om bevis till framtida säkerhet.
För att en begäran om vittnesförhör till framtida säkerhet skall
bifallas uppställer sålunda förslaget i främsta rummet det vilkor, att
sökandens rätt kan deraf bero att vittnet höres; endast i händelse
domstolen pröfvar detta vara förhållandet må sådant vittnesförhör till¬
låtas. Derjemte har tillagts det ytterligare vilkor, att genom förhöret
ej skall afses att vinna upplysning angående brott eller skamlig ger¬
ning. Uppenbart lärer vara, att det icke bör tillåtas någon att utan
sammanhang med åtal låta vjd domstol afhöra vittne angående brotts¬
lig gerning, som annan skulle hafva begått. Men äfven om vittnes- ■
förhöret skulle begäras i afsigt att derigenom åstadkomma bevis, att
den som begärt vittnesförhöret icke begått en brottslig gerning, utan
att likväl dervid någon viss annan person skulle angifvas såsom ger¬
ningsman, synes det icke vara öfverensstämmande med en rätt an¬
ordning af brottm ålsprocessen att tillåta ett dylikt vittnesförhör, så
vidt derigenom skall åstadkommas utredning angående sjelfva brottet.
De afgifna vittnesberättelserna kunna nemligen i sådant fall lätteligen
blifva ofullständiga och vilseledande. För parten kan icke heller
något synnerligt behof förefinnas att på förhand förskaffa sig en dylik
bevisning. Den utredning om hans skuld eller oskuld, hvilken före
84
åtalet kan åstadkommas, tillhör det polisförhöret eller den förbere¬
dande undersökningen att åvägabringa. Den, mot hvilken misstanke
förekommit, saknar icke utväg att föranleda en sådan undersökning, och
vid denna har han tillfälle att få de personer, han vill åberopa, under¬
kastade ett fullständigt förhör. Inom rättegångsordningen i brottmål
kan derföre vittnesförhör till framtida säkerhet icke tillåtas i annat
fall, än då förhöret afser något sådant, som utan att i och för sig
innefatta upplysning angående ett brott, likväl kan vara af betydelse
i en framtida rättegång, t. ex. att en person å en uppgifven tid be¬
funnit sig å ett uppgifvet ställe. För att vittnesförhör till framtida
säkerhet ej skall kunna missbrukas till åstadkommande af förargelse
har tillika intagits en bestämmelse, att förhör ej heller må ega rum,
derest afsigten är att genom förhöret vinna upplysning angående
skamlig gerning.
Innan vittnesförhör till framtida säkerhet må ega rum, skall på
enahanda sätt som vid vittnesförhör angående sådant, som redan är
föremål för rättegång, domstolen efterfråga, om jäf mot vittnet finnes.
Förekommer anledning att vittnesförhöret kan röra jemväl annan per¬
sons rätt, bör i allmänhet denne underrättas om förhöret för att blifva
i tillfälle att, om han så aktar nödigt, vid förhöret iakttaga sitt in¬
tresse. Någon ovilkorlig föreskrift om skyldighet för sökanden att in¬
kalla den, hvars rätt af vittnesförhöret kan beröras, har dock icke
meddelats, enär det kan inträffa, att anledningen till förhöret kräfver
dess verkställande så skyndsamt, att inkallandet icke medhinnes, eller
att sådan åtgärd af någon orsak icke är möjlig att verkställa inom
rimlig tid och med en icke alltför öfverdrifven kostnad. Åt domstolen
har derföre öfverlemnats att bedöma, huruvida ett sådant inkallande
bör anses nödvändigt eller icke. Kommer den sålunda inkallade till¬
städes för att bevaka sin rätt, bör han ock erhålla skälig godtgörelse
för den häraf föranledda kostnaden.
Äfven om den i principbetänkandet upptagna bestämmelsen, att
i sådana fall, der förhöret komrae att ega rum utan att den, hvars
rätt är i fråga, blifvit om förhöret underrättad, domstolen skulle ega
85
att förordna ombud att vid förhöret bevaka den frånvarandes rätt,
vore i och för sig lämplig, skulle en dylik anordning under nuvarande
förhållanden svårligen kunna leda till något verkligt gagn, då personer,
som vore lämpliga för ett dylikt uppdrag, mångenstädes icke skulle
vara att tillgå. Någon sådan bestämmelse har derföre icke upptagits
i förslaget.
På sätt i det föregående redan är anmärkt, är det vid vittnes¬
förhör till framtida säkerhet icke af någon särskild vigt, hvar vittnes¬
förhöret hålles, och det är derföre lemnadt den, som har intresse
deraf, öppet att låta anställa förhöret vid den underrätt, han finner
för sig lägligast. Så till vida är emellertid denna valfrihet underkastad
en inskränkning, att den, som åberopas till vittne, icke är pligtig att
inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars domvärjo
han sjelf har sitt hemvist. Då i förevarande fall vittnesförhöret med
lika fördel för sakens utredning kan hållas vid hvilken domstol som
helst, har det ansetts skäligt att i främsta rummet taga hänsyn till
den, som i annans intresse skall inställa sig vid domstol, och för¬
slaget har derföre på anförda sätt begränsat inställelsepligten.
86
III KAP.
Om sakkunnige.
I detta kapitel af handlas ett bevismedel, h vilket icke i 17 Kap.
Rättegångsbalken särskild! omförmäles. Det är emellertid i verklig¬
heten ingen nyhet, förslaget i denna del innefattar; sjelfva saken har
länge funnits, ehuru under andra former. Länge sökte man repre¬
sentera den speciella sakkunskapen i sjelfva domstolen genom att an¬
ordna särskilda domstolar för vissa slag af mål, der sådan sakkunskap
ansågs särskild! nödvändig. Vetenskapens utveckling och verksam¬
hetsområdenas fortgående specialisering gjorde emellertid småningom
detta bemödande fruktlöst, och med specialdomstolarnes upphörande
måste behofvet på annat sätt tillgodoses. Den form, till hvilken man
då närmast blef hänvisad, var vittnesförhörets. Det är i allmänhet
såsom vittne den sakkunnige uppträder i vår nuvarande rättegång;
dock har för vissa fall funnits nödigt att meddela särskilda bestäm¬
melser angående sakkunnigs anlitande.
Utan tvifvel erbjuder den sakkunniges uppgift i rättegången i
vissa afseenden mycken likhet med vittnets; båda hafva att meddela
upplysningar, hvilka skola tjena domaren till ledning vid målets af¬
görande. Att för dessa upplysningars tillförlitlighet hos den ene for¬
dras en särskild egenskap — sakkunskap — hvilken ej förutsättes hos
den andre, utgör i och för sig ingen anledning till en olika processuel
behandling. I de fall, då den sakkunnige i rättegången tillkallas för
att återgifva redan gjorda iakttagelser beträffande någon omständighet
i målet, bör han derföre höras såsom vittne, äfven om han, likasom
andra vittnen, för att tydliggöra hvad han iakttagit tillika uttalar
omdömen. Han är i detta fall ett sakkunnigt vittne. Men när den
87
sakkunnige tillkallas, icke för att meddela hvad han vet i målet »händt
och sant vara», utan för att sätta domaren i tillfälle att utöfva funk¬
tioner, hvilka tillkomma denne i kraft af hans embete, men hvilka
han i det föreliggande fallet är urståndsatt att rätt utöfva, derföre
att han icke besitter nödig sakkunskap i ett visst ämne, då är den
sakkunniges uppgift väsentligen skild från vittnets, och i sådant fall kan
en särskild ordning för detta slags bevis vara påkallad. Egentligen
ligger betydelsen af denna olikhet deri, att i dessa fall det måste
tilläggas Rätten befogenhet att sjelf tillkalla sakkunnig, och att denne i
följd deraf helt naturligt kommer att i rättegången intaga en annan
ställning, än det af parten inkallade vittnet. De för sakkunnigbeviset
egendomliga bestämmelserna angå derföre väsentligen de fall, då den
sakkunniges biträde påkallas af domaren.
I 38 § behandlas det vanligaste fall, der behofvet att an- 38 §.
lita sakkunnigs biträde gör sig gällande: när för pröfning af en
fråga, som inverkar på målets utgång, erfordras särskilda insigter
i viss vetenskap, konst eller handtering. Af domaren kan icke
fordras, att han — utöfver den för domarekallet erforderliga fack¬
kunskap — skall ega insigter, som icke falla inom den allmänna
bildningens eller lifserfarenhetens område. När derföre dylika insigter
äro nödvändiga för att rätt bedöma betydelsen af de faktiska om¬
ständigheterna i målet, och icke tillfälligtvis domstolen är i besittning
af den sakkunskap, som erfordras, måste förenämnda biträde anlitas.
Att härvid det bör tillkomma Rätten att sjelfständigt handla ligger i
sakens natur. Det kan icke skäligen åläggas domaren att döma om
frågor, som han icke förstår, utan att han sättes i tillfälle att förskaffa
sig en tillförlitlig grundval för sitt omdöme. Det är endast Rätten,
som med full säkerhet kan afgöra, när sakkunnigt biträde verkligen är
nödvändigt, hvilka upplysningar som erfordras, och hvar de lämpligen
böra sökas för att Rätten skall kunna skänka dem tillit. Rätten bör
derföre ega befogenhet att å embetets vägnar besluta om sakkunnigs
tillkallande och sjelf utse den, som skall i sådan egenskap biträda.
Emellertid utesluter icke denna Rättens befogenhet parterna från att
88
39 §.
äfven i detta afseende bevaka sin rätt. Part kan sålunda hemställa
om sakkunnigs tillkallande, der han anser sådant nödigt, och dertill
föreslå den, han anser lämplig; lemnas hans framställning utan afse¬
ende, har parten tillfälle, att på sätt 46 § bestämmer, sjelf inkalla
den sakkunnige, som han vill hafva hörd. Äfven om Rätten inhemta t
yttrande af sakkunnig, bör det icke vara parten förmenadt att få eu
annan sakkunnig hörd. Parternas rätt att sjelfständigt begagna detta
bevismedel lider ingen annan inskränkning än den, som innefattas i
Rättens allmänna befogenhet och pligt att hindra onödigt utdragande
af rättegången. <J
Vid valet af sakkunnig äfvensom vid bestämmandet af antalet af
sakkunnige är åt Rätten lemnad vidsträckt frihet. Det har icke an¬
setts nödigt att i främsta rummet hänvisa den till viss embetsmyn¬
dighet eller till personer med officiel!, vitsordad insigt i ämnet. Det
ligger i sakens natur, att, der tillfälle finnes att inhemta ett officielt
yttrande, Rätten företrädesvis skall anlita denna kunskapskälla; men
utan tvifvel kan stundom upplysning på annat sätt med lika säkerhet
och större lätthet vinnas. Icke heller har det ansetts lämpligt att,
såsom i principbetänkandet, uttryckligen föreskrifva, att Rätten vid
detta bevismedels användande skall taga särskild hänsyn till par¬
ternas intresse att icke öfver höfvan betungas med kostnader. Kan
Rätten icke utan att inhemta upplysningar af denna art rigtigt afgöra
den sak, parterna dragit under dess pröfning, får kostnaden icke i
och för sig utgöra hinder att söka dessa upplysningar der de
tillförlitligen kunna lemnas; en SQrgfallig domare lärer dock icke
underlåta att i valet mellan flere fullt tillfredsställande utvägar välja
den, som för parterna är minst betungande.
De skäl, hvilka föranleda att från vittnesmål utestänga personer
i en viss ställning till saken eller till parterna personligen, göra sig
med ökad styrka gällande i fråga om sakkunnige. Det är i en dylik
ställning, der frestelsen till en partisk uppfattning ligger nära, vida
svårare att afgifva ett fullt tillförlitligt omdöme än att rigtigt. återgifva
en iakttagelse, och faran, att domstolen varder missledd är i fråga
89
om sakkunnige så till vida större, som förutsättningarna för en fullt
verksam kontroll hos Rätten saknas. En större stränghet i fordrin-
garne på opartiskhet är derföre här på sin plats, och den kan utan
synnerlig olägenhet tillämpas, då antalet personer, Indika kunna
lemna den nödiga upplysningen, vanligen icke är allt för begränsadt.
Af dessa skäl hänvisa vissa främmande lagstiftningar i förevarande hän¬
seende icke till vittnesjäfven utan till domarejäfven. Förslaget uppställer
i 39 § härutinnan icke någon ovilkorlig regel, utan innehåller endast en
anvisning för domaren att vid sitt val taga hänsyn till hvarje förhållande,
som kan anses innefatta skälig grund att förutsätta partiskhet i målet.
Skulle något sådant förhållande komma att förbises och till sakkunnig-
utses någon, som icke bort dertill väljas, föranleder detta icke nödvän¬
digt, att yttrandet skall lemnas utan afseende och annan sakkunnig för¬
ordnas; sådant måste blifva beroende deraf, huruvida Rätten, oaktadt
nämnda förhållande, finner yttrandet innefatta tillförlitlig upplysning
i frågan.
Då för den sakkunnige kan vara af vigt att, innan han åtager sig 40 §.
uppdraget, tillfälle lemnas honom att bedöma, i hvilken utsträckning-
hans tid kommer att tagas i anspråk för uppdragets fullgörande, och
sådant i väsentlig mån är beroende af den form, under hvilken han
har att meddela upplysning i saken, har det funnits lämpligt att i 40
§ anvisa Rätten att, när sakkunnig nämnes, tillika förordna, huruvida
endast ett skriftligt utlåtande äskas eller den sakkunnige har att till-
städeskomma vid Rätten och muntligen meddela upplysning. I de
fall, då den sakkunnige har till embetspligt att lemna sådant biträde,
förefinnes icke samma skäl att på förhand angifva uppdragets om¬
fattning, likasom icke heller Rätten i dylikt fall alltid är i tillfälle att
välja den ena eller andra formen, utan i sådant afseende är beroende
af hvad vederbörandes instruktion bestämmer.
I 41 § uttalas den vigtiga grundsatsen, att ingen kan tvingas att 41 §.
såsom sakkunnig biträda i rättegången, derest icke sådant åligger
honom såsom tjenstepligt.
12
90
De skäl, som föranleda, att sakkunnige i detta hänseende icke
likställas med vittnen, äro flera. Vittnet har intet annat åliggande än
att rigtigt återgifva hvad det iakttagit; den sakkunnige måste ofta
verkställa tidsödande förarbeten, innan han är i stånd att afgifva sitt
yttrande, eller han kan sjelf sakna tillit till sin förmåga att rätt be¬
döma det föreliggande fallet. Att afgifva yttrande såsom sakkunnig
kan sålunda innefatta en vida tyngre börda än den, vittnespligten
pålägger. Tvånget skulle också här visa sig föga verksamt att fram¬
kalla det, man vill ernå — ett säkert vägledande yttrande; sådant kan
vinnas endast på frivillighetens väg. Men tvång är här icke heller
behöflig!. Under det att ett .vittne icke kan ersättas af ett annat,
möter i allmänhet ingen synnerlig svårighet att, när en sakkunnig icke
är villig att biträda, finna en annan som är det. Erfarenheten gifver
ock vid handen, att, der nöjaktig ersättning lemnas, sakkunskapen icke
vägrar sitt biträde. Vid sådant förhållande har Beredningen icke
funnit anledning att afvika från en grundsats, som i sig måste anses
vara den rigtiga, ehuru Beredningen visserligen icke förbiser, att an¬
tagandet af nämnda grundsats stundom kan komma att vålla ökad
kostnad för anskaffande af nödigt biträde. Denna olägenhet bör nem¬
ligen, efter Beredningens mening, icke aflägsnas derigenom, att lag¬
stiftaren såsom en medborgerlig pligt uppställer något, som till sin
natur icke är det, utan på det sätt, att staten i den utsträckning, som
behofvet kräfver, förenar en sådan förpligtelse med annat allmänt upp¬
drag.
Ehuru sålunda den sakkunniges värf är fullkomligt frivilligt, kan
det naturligtvis lika litet här som eljest tillåtas någon att godtyckligt
svika ingångna förpligtelser. Tredskas den, som åtagit sig upp¬
draget, att fullgöra detsamma, bör Rätten kunna dertill tvinga honom
medelst användande af vite. Att Rätten i sådant fall också har den
vida verksammare utvägen att i den försumliges ställe förordna annan
sakkunnig, har det ansetts obehöflig! att särskildt påpeka.
42 §. Då det lärer kunna antagas, att Rätten, äfven när den icke är i
tillfälle att inhemta yttrande från en officiel sakkunnig, i allmänhet
91
hänvänder sig till personer, hvilkas yttrande utan hvarje särskild
bekräftelse måste anses förtjena tillit, har det icke, såsom i fråga om
vittnen, ansetts nödigt att uppställa fordran på yttrandets edfästande
såsom allmän regel. Icke heller har det ansetts lämpligt att tillägga
parterna något bestämmande inflytande på frågan, huruvida ed bör
affordras den sakkunnige eller icke. Detta bör ankomma ensamt på
Rätten, till hvars biträde den sakkunnige är kallad, och som sjelf utsett
honom. Att parternas framställningar i sådant afseende icke äro utan
afl betydelse, lärer vara sjelfklart. I enlighet med dessa grundsatser
upptages i 42 § bestämmelsen, att sakkunnig, hvars yttrande ej af-
gifves å embetets vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag,
skall der Rätten så fordrar aflägga ed.
Formen för sakkunnigs edsförpligtelse afviker ej i större mån
från lydelsen af vittneseden, än att ett vittne jemväl bör kunna i sitt
vittnesmål yttra sig såsom sakkunnig å den förut aflagda eden. Har
den sakkunnige att afgifva skriftligt utlåtande, kan eden erhålla formen
af ett efterföljande bekräftande. För att icke onödigtvis betunga den
sakkunnige är i sådant fall honom lemnadt fritt att aflägga eden vid
den underrätt, han finner för sig lägligast.
För det biträde, den sakkunnige lemnar, är han berättigad till 43 §.
ersättning, hvilken på grund af uppdragets natur kan komma att
öfverstiga hvad ett vittne eger åtnjuta.
Då det biträde, den sakkunnige lemnar, är påkalladt af Rätten
för att sätta denne i tillfälle att rätt bedöma målet, bör ock, i huf¬
vudsaklig öfverensstämmelse med hvad nu gäller beträffande syn,
kostnaden för samma biträde i första hand gäldas af den part, som
drifver saken, d. v. s. i första instans käranden, i de högre instan¬
serna klaganden. Skulle båda parterna uppträda såsom klagande, kan
naturligtvis en fördelning af kostnaden dem emellan komma att ega rum.
Vid målets afgörande har Rätten att bestämma, hvem kostnaden slutligen
skall drabba. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar förer
talan, synes emellertid, i öfverensstämmelse med grunderna för lagen
den 4 Juni 1886 angående ersättning till vittnen i brottmål, staten
92
alltid böra i första hand vidkännas kostnaden för det biträde, Rätten
finner nödigt att anlita.
44 §. Utom för det ändamål, 38 § angifver, kan det finnas nödigt att
tillkalla sakkunnig för att vara Rätten behjelplig vid iakttagelser,
hvilka endast eu sakkunnig person kan med full säkerhet göra. När¬
mast är det väl parternas sak att föranstalta om de besigtningar och
undersökningar, hvilka erfordras för att tillvägabringa upplysning om
sakförhållandet i målet, och derefter genom besigtningsmännens af-
hörande låta Rätten få del af deras iakttagelser. Men framlägges
föremålet inför Rätten att der skärskådas, eller beslutar Rätten om
syn å stället, på sätt V Kap. bestämmer, måste också åt Rätten in¬
rymmas befogenhet att förskaffa sig det biträde, utan hvilket en till¬
förlitlig iakttagelse icke är möjlig. I fråga om sakkunnig, som för
dylikt ändamål tillkallas, böra otvifvelaktigt enahanda regler gälla,
som för annan af Rätten förordnad sakkunnig. Härom har i 44 §
intagits uttryckligt stadgande.
45 §. De i detta kapitel gifna allmänna föreskrifter angående sakkunnig-
beviset afse icke att utesluta tillämpning af de stadganden, som för
särskilda fall äro meddelade och hvilka för dessa fall äro särskild!
lämpade. Dylika stadganden gifvas inom flere områden: angående
rättsmedicinska frågor, skiftes- och vattenrättsmål, mål angående
bruksdrift, efterbildning af konstverk m. m. I 45 § har intagits en
erinran, att så vidt nämnda stadganden innefatta afvikelse från livad
förslaget innehåller eller bestämmelser, som deri icke upptagits, de
fortfarande skola lända till efterrättelse.
46 §. På sätt redan i det föregående är anmärkt, bör icke Rättens be¬
fogenhet att tillkalla sakkunnig utesluta parten från att sjelf begagna
detta bevismedel, när han af sitt eget intresse finner sig dertill manad,
och på det sätt, han finner för sig tjenligast. I 46 § hafva upptagits
de afvikelse!- från bestämmelserna angående sakkunnige, nämnda af
Rätten, hvilka funnits nödiga med afseende å sakkunnige, som af
part åberopas. Såsom redan förut framhållits, varder skilnaden mellan
en sakkunnig, som af part åberopas, och ett vittne mindre be¬
93
tydande. Har den sakkunnige, efter partens anmodan, angående
omständighet i målet verkstält besigtning eller undersökning, för
hvars resultat han skall redogöra, eller har han tillfälligtvis iakt¬
tagit sådan omständighet, finnes intet skäl att i något hänseende
afvika från de om vittnen i allmänhet gällande regler; det är i sådant
fall fråga om att återgifva redan gjorda iakttagelser, och den sär¬
skilda hänsyn, som betingas deraf, att Rätten begär den sakkunniges
biträde i en fråga, med hvilken han förut icke befattat sig, gör sig
här icke gällande. Skall åter den sakkunnige, utan att höras öfver
hvad han sjelf iakttagit beträffande målet, afgifva ett omdöme angå¬
ende en sådan fråga, som faller under sakkunskapens domvärjo, är
visserligen hans uppgift i sak likartad med den af Rätten tillkallade
sakkunniges. Men den omständigheten, att han icke af Rätten utan
af parten tillkallats, måste dock äfven i detta fall föranleda vissa af-
vikelser från de i det föregående gifna regler. Sålunda finnes i detta
fall intet behof att i fråga om krafvet på opartiskhet tillämpa strän¬
gare regler än de beträffande vittnen i sådant afseende uppstäda, då
det ju alltid är Rätten obetaget att till kontroll förordna annan sak¬
kunnig. De skäl, som föranleda, att Rätten ensam eger bestämma,
huruvida ed bör affordras den af Rätten inkallade sakkunnige eller
icke, ega ej giltighet, när den sakkunnige tillkallats af parten. I detta
fall bör åt andre parten inrymmas samma ovilkorliga rätt att fordra
ed, som tillkommer honom beträffande vittnen. Slutligen lärer det
vara uppenbart, att den part, som i eget intresse tillkallar en sak¬
kunnig, i hvarje fall bör sjelf utgifva den ersättning, som tillkommer
den sakkunnige.
94
IV KAP.
Om skriftliga bevis.
47 §. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med nu gällande föreskrift i
17 Kap. 1 § Rättegångsbalken har i 47 § intagits ett stadgande af
innehåll, att, då part företer skriftlig handling att dermed styrka sin
talan, Rätten har att pröfva handlingens beskaffenhet och vigtighet
så ock hvad vitsord och verkan, den i målet eger. Såsom jemväl i
principbetänkandet föreslagits, eger domstolen sålunda i regeln att
efter egen fri pröfning bedöma icke blott förutsättningarne för hand¬
lingens bevisduglighet — dess äkthet och beskaffenhet i öfrigf —
utan ock dess beviskraft.
Att en sådan frihet vid pröfningen af det skriftliga beviset bör
åt domstolen inrymmas är i fråga om straffprocessen allmänt er-
kändt. Mot lagbestämda bevisregler kan, såsom ofta framhållits, alltid
göras den anmärkning, att de stadga såsom för alla fall gällande
hvad som visserligen passar för de allra flesta men ej för alla utan
undantag, och att i följd deraf stundom kan inträffa, att domaren
nödgas döma mot sin öfvertygelse. Att den verkliga sanningen i
hvarje fall kommer i dagen är dock inom straffprocessen, särskild!
såvidt angår de gröfre brottmålen, af den vigt, att legala presum-
tioner och andra formella bevisregler der i regeln måste vara ute¬
slutna.
Mera tvifvelaktig kunde saken möjligen synas i fråga om civil¬
processen. På detta område hafva åtskilliga legala bestämmelser
upptagits icke blott i de äldre svenska lagförslagen utan jemväl i
f
95
sådan nyare utländsk lagstiftning, som i öfrigt stält sig på den fria
bevispröfningens ståndpunkt. Då emellertid svårigheten att lämpligt
afväga dessa bestämmelser, om än i någon mån mindre än i fråga
om andra bevismedel, dock ingalunda låter sig fullt öfvervinnas,
skulle deras upptagande i lag endast under den förutsättning vara
befogadt, att öfvervägande praktiska skäl talade derför. Såsom ett
sådant skäl har anförts, att det för den enskilde vore af vigt, att
lagen gåfve honom anvisning, huru han vid aftals träffande och dylikt
skulle inrätta sig för att på förhand förvissa sig om bevismedel, som
vid blifvande rättegång kunde anses betryggande. Häremot kan
emellertid anmärkas, att. lagen redan nu på flera ställen mer eller
mindre direkt lemnar dylika anvisningar. För att det åsyftade ända¬
målet skulle kunna i någon nämnvärd högre grad uppnås, erfordrades
en ordnad notariatsinrättning, hvilken skulle utgöra det faktiska under¬
laget för bestämmelser i förevarande hänseende. För domstolarne kunna
ifrågavarande bestämmelser icke anses nödiga; att dessa kunna antagas
eg a vilja och förmåga att rätt fatta och fullgöra sin uppgift i denna
del, är ju öfver hufvud en nödvändig förutsättning för införandet af ett
friare bevissystem. Af den omständigheten, att dylika bevisregler
funnits umbärliga i straffprocessen, torde man kunna sluta till deras
umbärlighet jemväl inom civilprocessen; och erfarenheten inom vårt
land har äfven gifvit vid handen, att domstolarne, oaktadt lagens
knapphändiga stadgande!! på detta område, ganska väl löst sin
uppgift.
En kort öfversigt af de stadgande^ som i fråga om den skrift¬
liga handlingens äkthet och beviskraft vanligast i lagstiftningen upp¬
tagas, torde ådagalägga, att dessa stadganden till en del så otvunget
framgå af sakens egen natur, att deras upptagande i lag måste anses
öfverflödigt, och att, beträffande de öfriga, det icke är utan fara att
gifva ovilkorliga bestämmelser.
Det lärer sålunda icke vara erforderligt att i lagen utsäga, att
den, som till bevis åberopat en skriftlig handling, har att styrka dess
äkthet, om denna bestrides, eller att detta bevis vanligen kan liemtas
96
från sjelfva handlingen i det fall, då denna är en offentlig handling,
d. v. s. då dess form och innehåll utmärka, att den är af offentlig
myndighet eller särskild embets- eller tjensteman å embetets vägnar
upprättad. Genom blotta granskningen af en sådan handling kan
man i de flesta fall lätt öfvertyga sig, om den är äkta eller ejr
och erfarenheten visar, att förfalskning af dylika dokument sällan
förekommer. Att göra den presumtion, som sålunda grundas å för¬
hållandets natur, så ovilkorlig, att den, som ifrågasätter handlingens
äkthet, alltid måste bevisa, att den är falsk, skulle utan tvifvel i
vissa fall vara för strängt. Då praxis hos oss icke tvekat att äfven
i tvistemål tillerkänna domaren rätt att, om han anser äktheten af en
företedd offentlig handling tvifvelaktig, från vederbörande myndighet
eller tjensteman infordra upplysning angående äktheten, torde sär¬
skilt stadgande derom icke erfordras, likasom det ej heller bör anses
vara af nöden att i lagen påpeka, att i fråga om sådan utländsk
offentlig handling, hvars äkthet domaren icke är i tillfälle att bedöma
på grund af handlingens form och innehåll, tillfyllestgörande bevis
om äktheten kan föras genom intyg af svensk beskickning eller
konsul.
I fråga om den privata handlingens äkthet torde det, utan att
lagen derom innehåller uttrycklig bestämmelse, vara uppenbart, att
den bevisskyldiges motpart har att förklara sig angående handlingens
äkthet eller, om handlingen är försedd med namnunderskrift, angående
dennas äkthet; att, om sådan förklaring icke afgifves, domaren är
oförhindrad att utan vidare bevis anse handlingen för äkta; att,
om underskriften befunnits äkta, en naturlig presumtion talar för
jemväl den derofvan stående textens äkthet, samt att bevisning an¬
gående äktheten kan föras äfven genom skriftjemförelse, för hvilket
ändamål edition af handlingar kan påfordras och biträde af sakkunnig-
anlitas. Å andra sidan vore det säkerligen mindre ändamålsenligt
att, såsom stundom sker, stadga, att den handling, hvars äkthet icke
blifvit af motparten bestridd, skall anses såsom erkänd, likasom att
upphöja nyss anförda naturliga presumtion för textens äkthet till
97
legal. Att för öfrigt fullgiltigt bevis jemväl för en privat handlings
äkthet någon gång, ehuru undantagsvis, kan hemtas från sjelfva hand¬
lingen, torde icke behöfva uttryckligen utsägas, än mindre de derför
erforderliga förutsättningarne, såsom viss ålder och dylikt, genom lag
regleras.
Står en underskrifven handlings äkthet fast, finnes i allmänhet
ingen anledning att betvifla, att handlingen verkligen är en förklaring
af utfärdaren, d. v. s. icke allenast ett utkast eller dylikt, Härom,
likasom om textens äkthet, innefattar i allmänhet redan beviset om
underskriftens äkthet tillräckligt bevis. Att i lagen erinra om detta
i sakens natur grundade förhållande, hvilket gäller såväl för den
offentliga som för den privata handlingen, torde ej vara erforderligt;
än mindre är det lämpligt att deraf skapa en legal bevisregel och’ att
helt och hållet utesluta motbevisning, äfven om sådant för de flesta
fall vore temligen ofarligt.
De regler, som för en handlings materielt-rättsliga verkan eller
förbindande förmåga äro bestämmande, har man att söka i privat¬
rätten. År enligt lag skrift föreskrifven såsom form för en rättshand¬
ling, kan denna senares tillvaro uppenbarligen ej uppvisas utan att
det t ådagalägges, att skrift upprättats; och skriften blifver derföre i
sådana fall i regeln det enda bevismedlet. Att genom ett stadgande
i lag påminna härom torde dock ej vara af behofvet påkalladt.
Hvad åter angår den betydelse, som i bevisningsafseende bör
tilläggas handlingens innehåll, så är detta i sjelfva verket intet annat
än ett skriftligt vittnesbörd af part eller tredje man; och dess be¬
visande förmåga beror följaktligen i främsta rummet på utfärdarens
trovärdighet, Kan nu ej ens den beedigade utsagan‘af ojäfvig tredje
man lämpligen tillerkännas ett bestämdt legalt vitsord, måste detta
tydligen i allmänhet i ännu högre grad vara fallet med den obeedigade
utsaga, som i den skriftliga handlingen innehålles. Den legala bevis¬
teorien har dock sökt uttaga vissa grupper af handlingar och tilldelat
dem en bestämd beviskraft såsom helt eller hälft bevis, och några af
dessa bestämmelser hafva jemväl upptagits af den nyare lagstiftningen.
13
98
En särskild ställning intaga i förevarande afseende de offentliga
handlingarne. Den urskilning, som användes vid valet af offentliga
funktionärer, och det ansvar, desse äro underkastade för sina embets-
åtgärder, gifva i allmänhet en viss garanti för rigtigheten af det,
som de å embetets vägnar intyga. Det förtroende, som sålunda helt
naturligt tillkommer den offentliga handlingen, måste dock enligt sa¬
kens natur vara af ganska vexlande styrka, beroende af en mångfald
olika förhållanden. Skulle nu en gemensam, för alla offentliga hand¬
lingar gällande bestämmelse angående beviskraften i lag upptagas,
kunde åt dessa handlingar uppenbarligen ej gifvas starkare bevis¬
kraft än den, som bör tillerkännas de minst tillförlitliga bland dem;
och den bestämmelse, som i sådant afseende skulle i lagen upptagas,
komme säkerligen att åt de offentliga handlingarne gifva ett vitsord,
som för flertalet af dem blefve allt för ringa. Att söka klassificera
de offentliga handlingarne och åt de Särskilda klasserna gifva olika
beviskraft skulle föranleda ett olämpligt ingående i detaljer, och i
allt fall måste dock åt domarens fria profning öfverlemnas icke blott
att bedöma, huruvida det motbevis, som för de särskilda fallen komme
att tillåtas, blifvit lyckligen fördt, utan äfven att afgöra, om och i
hvad mån en handlings beviskraft i följd af raderingar, öfversti^k-
ningar eller andra yttre brister minskas eller helt och hållet upp-
häfves.
Ehuru af ofvan anförda skäl allmänna bestämmelser om den
offentliga handlingens beviskraft icke blifvit i förslaget upptagna, har
Beredningen dock ansett vissa nu i lag intagna föreskrifter af nämnda
beskaffenhet böra fortfarande bibehållas; och har, till undvikande af
missuppfattning, »derom i 83 § intagits en uttrycklig bestämmelse.
Öfvervägande praktiska skäl tala för nämnda föreskrifters bibehållande.
Att i fråga om privata handlingars beviskraft i lag upptaga
allmänna bevisregler är tydligen förenadt med ännu större svårig¬
heter än beträffande de offentliga. Den legala bevisteorien, som helt
och hållet frånkände vissa privata handlingar allt vitsord, särskildt
då fråga var om bevis till förmån för utställaren, kunde dock icke
99
undgå att härvid göra ett undantag för handelsböcker. För affärs-
lifvet skulle det hafva verkat allt för hämmande, om köpmannen varit
hänvisad att för hvarje särskild uppgörelse förskaffa sig ett bevis,
som enligt lagens stränga fordringar kunde anses för fullt; och det
särskilda sätt, hvarpå bokföringen var ordnad, måste enligt sakens
natur förläna åt dessa böcker en viss naturlig beviskraft,, som derföre
vanligen af lagen fixerades till hälft bevis, hvarjemte särskilda före¬
skrifter gåfvos angående edgång af den ene eller andre parten. Dessa
bevisregler, som jemväl upptagits i den svenska rätten, men numera
hos oss gälla endast i fråga om handelstvister emellan köpmän in¬
bördes, kunna emellertid utan tvekan betecknas såsom oförenliga med
ett i öfrigt fritt bevissystem; och de förändringar, lagstiftningen rö¬
rande detta ämne tid efter annan undergått, ådagalägga i sin mån
på ett betecknande sätt, huru vanskligt det är att genom formella
bevisregler lägga inskränkande band på domarens fria pröfningsrätt.
Beredningen har derföre i ett särskildt förslag till författning hem¬
stält, att de angående handelsboks vitsord nu gällande bestämmel¬
serna i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 Maj 1855 skola upphöra att gälla.
Det skriftliga bevisets framläggande erbjuder i allmänhet inga 48—53§§.
svårigheter i det fall, då handlingen finnes i partens egen värjo. Han
har då blott att till Rätten ingifva handlingen, och särskild föreskrift
härom i lag synes ej erforderlig. Af stadgandet i 14 Kap. 4 § Rätte¬
gångsbalken framgår, att, om handlingen företetts i afskrift, parten
är pligtig att på Rättens eller motpartens uppmaning uppvisa huf-
vudskriften.
Innehafves handlingen åter af motparten eller tredje man, och
vägrar innehafvaren att godvilligt utlemna eller uppvisa den, fram¬
ställer sig den frågan, huruvida parten kan genom processdomstolens
mellankomst tvinga innehafvaren att vid Rätten förete handlingen eller,
med andra ord, om någon editionspligt åligger innehafvaren. Såsom
bekant, innehåller vår nu gällande lag rörande denna fråga ytterst
knapphändiga bestämmelser, och inom såväl teori som praxis råda
100
derföre mycket olika meningar angående omfattningen af denna skyl¬
dighet och det förfarande, som vid dess utkräfvande bör användas.
Bestämmelser, egnade att afhjelpa detta missförhållande, måste alltså
anses vara af behofvet synnerligen påkallade.
År handlingens innehafvare enligt privaträttsliga grunder pligtig
att till parten utlemna eller för honom tillhandahålla handlingen, står
det alltid parten öppet att genom särskild talan tilltvinga sig denna
sin rätt, och frågan, huruvida rådrum för sådan åtgärds vidtagande
må parten beviljas, afgöres af processdomstolen enligt de vanliga
reglerna om uppskof i rättegång. För undvikande af den omgång,
som med ett sådant förfarande är förenad, upptages dock vanligen i
processlagarne särskilda stadganden om skyldighet för handlingens
innehafvare att omedelbart vid processdomstolen förete handlingen,
om denna der af part till bevis åberopas; och en lika skyldighet före-
skrifves allmänt, i större eller mindre utsträckning, jemväl i fråga
om handlingar, till hvilka parten alldeles icke eger någon sådan rätt,
som ofvan angifvits.
Inom straffprocessen gifves det emellertid i vissa fall äfven en
annan utväg att få i rättegången infördt bevismaterial, som finnes i
annans värjo. Man finner nemligen i straffprocesslagarne allmänt,
dock vanligen med undantag för de ringare brottmålen, stadgad skyl¬
dighet för hvarje innehafvare af skriftliga handlingar och andra före¬
mål, som kunna tjena till bevis om begånget brott, att på anmaning
af domaren eller annan behörig myndighet utlemna dessa föremål,
med rätt för myndigheten, under vissa förutsättningar, att för upp¬
täckande af dylika bevismedel använda hus- och kroppsransakan
äfvensom att genom beslag sätta sig i besittning af desamma. De
regler, som härvid böra gälla, upptagas dock lämpligast i samman¬
hang med föreskrifterna om den förberedande undersökningen i brott¬
mål; och i detta sammanhang hafva de ock behandlats i det af Be¬
redningen förut afgifna förslag till Lag angående vissa bestämmelser
om rättegången i brottmål. De i 2 Kap. 17 o. f. §§ af nämnda förslag
gifna föreskrifter afse väl endast den förberedande undersökningen,
101
men ungefär enahanda regler böra tydligen komma till användning
i fall, då åtal redan blifvit anhängiggjordt,. De bestämmelser, hvilka
i sistnämnda fall erfordras, torde emellertid lämpligast gifvas genom
en hänvisning till de lagstadganden, som i fråga om den förberedande
undersökningen framdeles kunna varda faststälda. Tills vidare har i
53 § en allmän hänvisning lemnats till hvad rörande dessa frågor
finnes särskildt stadgadt.
Reglerna angående den egentliga editionspligten eller den skyl¬
dighet, som åligger handlingens innehafvare att vid processdomstolen
förete handlingen, hafva deremot upptagits till behandling i 48—52
§§ af förevarande förslag. Denna editionspligt innebär i sjelfva ver¬
ket en förbindelse för innehafvaren att i sanningens intresse med¬
verka vid rättskipningen och är alltså af processuel natur. Detta er-
kännes väl allmänt i fråga om straffprocessen, men förnekas stundom
beträffande civilprocessen under antagande, att editionspligten der
endast finnes till såsom en privaträttslig förpligtelse. Det torde dock
vara tydligt, att äfven i de fall, då handlingens innehafvare är privat^
rättsligen förbunden att till parten utlemna eller för honom tillhanda¬
hålla handlingen, det som processdomstolen ålägger honom att full¬
göra icke är endast ett uppfyllande af den privaträttsliga förbindelsen.
Grunden för den processuella editionspligten måste sökas i dess nöd¬
vändighet för rättssamhället och är alltså densamma som grunden för
partens sanningspligt och tredje mans vittnespligt. Häraf har man att
hemta den norm, som vid reglerandet af dess omfattning bör följas.
Det processuella behofvet af handlingens företeende, å ena, samt inne-
hafvarens berättigade intresse att ej onödigtvis besväras eller oskä¬
ligt betungas, å andra sidan, måste härvid blifva bestämmande. Lika
litet i fråga om parts som om tredje mans editionspligt har härvid
skilnad lämpligen kunnat uppdragas mellan de skrifter, till hvilka edi-
tionssökanden har en privaträttslig rätt, och andra handlingar. En
sådan skilnad betingas nemligen ej af det processuella ändamålet med
handlingens företeende, och en undersökning i berörda afseende skulle
oftast verka ganska hinderligt för hufvudprocessen. Att för öfrigt
102
i viss mån olika regler uppställas för parts och för tredje mans edi-
tionspligt beror af deras olika ställning i processen.
I 48 § upptagas bestämmelserna angående partens editionspligt.
Såsom allmänt vilkor för denna skyldighets utkräfvande uppställes
den fordran, att anledning är att antaga, att af handlingen kan i
målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå. Att handlingen
verkligen finnes i partens värjo måste, om sådant förnekas, styrkas
af editionssökanden, som härvid har att använda de vanliga bevis¬
medlen. Att efter mönstret af främmande lagar i förslaget upptaga
en särskild editionsed bör enligt Beredningens åsigt icke ifrågakomma.
Med den allmänna rättsuppfattningen i vårt land torde det icke be¬
finnas öfverensstämmande att införa ett nytt, för vår rätt hittills
främmande användande af ed, och den praktiska betydelsen af rättig¬
heten för domaren att ålägga en sådan ed synes Beredningen icke
kunna uppskattas synnerligen högt. Parfens underlåtenhet att hörsamma
uppmaningen måste enligt sakens natur för domaren framstå såsom eu
omständighet, hvilken mer eller mindre kraftigt talar emot den för¬
sumlige. En erinran härom i lagen har dock varit erforderlig, helst
särskild bestämmelse måst gifvas för sådana fall, då nämnda påföljds
inträdande icke gör handlingens företeende öfverflödigt, såsom då
editionssökandens uppgift om handlingens innehåll lider af ofullstän¬
dighet eller otydlighet eller en granskning af sjelfva handlingen eljest
finnes för målets utredning erforderlig. Med afseende å dylika fall
har åt domaren tillerkänts rätt att, om han finner sådant nödigt, före¬
lägga innehafvaren vid vite att fullgöra sin skyldighet. Sådant tvång
har dock af lätt förklarliga skäl ansetts icke kunna i brottmål an¬
vändas mot den tilltalade.
I fråga om tredje mans editionspligt har icke samma stränghet
ansetts berättigad. Endast i fall, der sökandens rätt pröfvas vara af
handlingens företeende väsentligen beroende och handlingen ej
annorledes är att tillgå, är enligt 49 § tredje man underkastad
denna skyldighet.' Någon begränsning till vissa slag af handlingar
har väl ej kunnat göras; men då enskilda bref, som ej afse under-
103
handling om något rättsärende, och andra rent privata anteckningar
sällan lära kunna anses vara af nämnda betydelse, bör uppenbarligen
edition af sådana handlingar endast undantagsvis ifrågakomma. Der¬
jemte har undantag stadgats för det fall, då anledning finnes att an¬
taga, att handlingens företeende kan lända innehafvaren eller någon,
som till honom står i sådant förhållande, som i 8 § omförmäles, till
skada eller synnerlig olägenhet. Frågan, huruvida den uppgifne inne¬
hafvaren verkligen har handlingen i sin värjo, torde i de flesta fall
enklast lösas på det sätt, att han på vittnesed höres derom. Såsom
tvångsmedel har vite ansetts vara tillräckligt verksamt.
Bestämmelsen i 49 § angående den, som å embetets vägnar <
innehar handling, finner sin förklaring af de särskilda föreskrifter,
som härom gälla.
I 50 § har föreskrift meddelats angående klagorätt för tredje
man, som jemlikt 49 § blifvit fäld att utgifva vite. Talan mot sjelfva
föreläggandet har icke kunnat tillstädjas af det skäl, att sjelfva edi-
tionspligten derigenom lätt skulle kunna göras betydelselös.
De i 51 § gifna, för part och tredje man gemensamma bestäm¬
melserna om sättet för handlingens företeende och om skyldighet för
Rätten att på innehafvarens begäran tillse, att ej mera af handlingen
uppenbaras än nödigt är, torde ej tarfva vidare belysning.
Att tredje man bör för besvär och kostnad, som genom hand¬
lingens företeende honom tillskyndas, njuta skälig godtgörelse af
editionssökanden, torde vara obestridligt. Bestämmelse härom har
införts i 52 §, som tillika lemnar anvisning, huru ändring i Rättens
beslut må sökas.
104
V KAP.
Om syn.
Under benämningen »syn» sammanfattar vårt vanliga lagspråk
åtgärder af temligen olika natur och betydelse. Dels betecknas så
en i administrativ väg hållen besigtning och undersökning för bestäm¬
mande af vissa rättsförhållanden, hvilka angå det allmänna — syner
å kronans domäner och med vissa tjänster förenade boställen, väg-
syner m. m. Dels benämnes sålunda en på enskild persons initiativ
vidtagen åtgärd, afsedd att genom tillkallade besigtningsmän konsta¬
tera vissa förhållanden, vare sig lagen fordrar en sådan åtgärd såsom
vilkor för åtnjutande af en rätt, såsom t. ex. fallet är med af- och
tillträdessyn mellan jordegare och landbo, eller enskild part finner en
sådan åtgärd för sin rätts tryggande behöflig. Slutligen hänför sig
denna beteckning till en viss af domstol företagen åtgärd, afseende
att genom iakttagelser å ett visst föremål bereda en tillförlitlig
grundval för bedömandet af en Rätten förelagd tvistefråga.
Endast sistnämnda art af syn är af beskaffenhet att i samband
med reglerna om bevisning inför rätta böra särskildt beaktas. Den
syneförrättning, som i administrativt syfte är påbjuden, beröres icke
af den allmänna processlagens bestämmelser och eger i processuelt
hänseende ingen särskild betydelse, utom såvidt uppdraget att hålla
synen blifvit lagdt å judiciel myndighet — såsom fallet är med vissa
syner å en del fastigheter af publik natur — och i följd deraf sär¬
skilda former stadgats för behandlingen af tvister, som med synen
stå i samband. Men att ingå på frågan om lämpligheten af sistnämnda
anordning eller de dermed sammanhängande processuella föreskrifter
tillhör uppenbarligen icke nu förevarande lagstiftningsområde. Hvad
105
åter angår den syn, hvarom enskild part föranstaltar, så företer denna,
såsom bevismedel betraktad, intet egendomligt. Besigtningsmännens
vid synen gjorda iakttagelser framkomma i rättegången under de för
återgifvande af enskilda personers iakttagelser eljest vanliga former.
Hvad 1734 års lag innehåller angående syn af det slag, här afses,
har icke upptagits i 17 Kap. Rättegångsbalken, utan på de särskilda
ställen i lagen, hvilka afhandla ämnen, der denna bevisningsmetod
synts företrädesvis vara på sin plats. En dylik af Rätten vidtagen
åtgärd betraktas af lagen mindre såsom ett sätt att åstadkomma bevis,
hvilket i mål af hvarje slag kan användas, utan såsom ett särskildt
för vissa mål afpassadt rättegångssätt. »Syn» är icke hvarje af Rätten
företagen besigtning å ett föremål, utan endast en sådan, som försiggår
å annat ställe än det, der Rätten vanligen utöfvar sin verksamhet.
När domstolen sålunda håller syn, konstituerar den sig till en särskild
domstol, Synerätt, och rättegångsförfarandet erhåller i det hela en från
det vanliga afvikande karakter. Detta visar sig påtagligt af stadgan-
dena om syn i jordatvist enligt 14 Kap. Jordabalken, sådana dessa stad-
ganden voro affattade, innan Förordningen den 18 April 1849 deri gjorde
ändring. Enligt 14 Kap. 3 § i dess ursprungliga lydelse gälde för
dylika mål en särskild instansordning. Hofrätt och Konungen dömde
icke i sådana mål, utan hade part, som icke nöjdes åt Lagmansrättens
synedom, att söka Konungen om Riddaresyn, hvilken, om den bevil¬
jades, skulle hållas af en särskild Riddaresynerätt, åt hvilken målets
afgörande i sista instans var öfverlemnadt. På samma uppfattning af
synen såsom ett särskildt rättegångssätt hvilar ock den sammanbland¬
ning ,af administrativa och dömande funktioner, hvilken framträder i
det judiciella myndigheter i vissa fall pålagda bestyret med syneför¬
rättning å fastigheter af publik natur. Vid sidan af dessa särskildt i
lagen omförmälda syner kände man dock utan tvifvel äfven en befo¬
genhet för Rätten att under rättegång verkställa besigtning å fastig¬
heter och andra föremål, som icke af parterna förelädes Rätten, utan
att den derföre konstituerade sig till synerätt, ehuru för sådant fall
inga särskilda bestämmelser i lagen upptagits; och Förordningen den
14
106
26 Oktober 1743 sökte beträffande Lagmansrätterna uppdraga en be¬
stämd skilnad mellan »besigtning» och syn.
Den uppfattning, som sålunda ligger till grund för lagens stad-
ganden angående syn, förändrades, såvidt angår jordasyner, väsent¬
ligen genom ofvan nämnda Förordning den 18 April 1849, i det att
syn, hvarom öfverrätt eller Konungen förordnar, enligt samma förord¬
ning icke är annat än en för upptagande af bevis vidtagen åtgärd.
Senare tiders lagstiftning har ock i allt vidsträcktare mån befriat
domstolarne från uppgiften att med fastighetssyners hållande betjena
det allmänna. Om den äldre uppfattningen vittna emellertid ännu
qvarstående bestämmelser i skilda delar af lagen, t. ex. vissa stad-
ganden i 14 Kap. Jordabalken, 27 Kap. 2 § Bvggningabalken, 2 Kap.
6 §, 12 Kap. 7 §, 23 Kap. 1 §. 24 Kap. 8 § och 25 Kap. 1 § Rätte¬
gångsbalken äfvensom särskilda i principbetänkandet, I Del. sid. 216 tf.,
närmare angifna författningar, hvilka göra Underrätt eller domare
med nämnd till syneförrättare å vissa fastigheter af publik natur.
Förslaget ansluter sig till den uppfattning, som sålunda i den
senare lagstiftningen gjort sig gällande, men tillämpar den i vidsträck¬
tare omfång. Att genom egen åskådning af ett föremål, som för
Rätten är tillgängligt, h'emta upplysning i saken är en utväg, som i
hvarje slag af mål står Rätten öppen. År föremålet, som skall skär¬
skådas, icke af beskaffenhet att kunna i den för bevisnings förebrin¬
gande vanliga ordningen föreläggas Rätten, inträder behofvet af en
särskild åtgärd för ändamålet; antingen måste Rätten sjelf begifva sig
till det ställe, der föremålet finnes, eller ock måste åt annan upp¬
dragas att besigtiga föremålet. Det är detta, som i förslaget benämnes
»syn». Hålles synen af Rätten sjelf, föranleder detta i och för sig
ingen förändring i Rättens sammansättning eller i rättegångsättet;
synen är endast en del af målets handläggning. Kan Rätten icke
sjelf förrätta synen, utan måste åt annan uppdragas att hålla den,
innefattar detta uppdrag — vare sig att det lemnas åt en annan dom¬
stol eller åt särskildt förordnade synemän — intet annat än att genom
iakttagelse å föremålet tillvägabringa upplysningar i målet, men gifver
107
icke åt syneförrättaren någon befogenhet att afgöra målet. De stad-
ganden i lagen, hvilka, såsom ofvan antydts, sammanhänga med den
äldre uppfattningen, har Beredningen emellertid vid förevarande lag¬
stiftning ansett kunna och böra lemnas orubbade.
Hvad förslaget beträffande syn innehåller afviker i sak icke vä¬
sentligt från! hvad i principbetänkandet, I Del. VII Kap., föreslagits,
ehuru principbetänkandet, anknytande sig till den äldre uppfattningen,
upptagit bestämmelserna i ämnet under rubriken »Om synerätt» i
sammanhang med stadgandena om domstolsorganisationen.
Att Rätten genom egen iakttagelse å ett föremål hemtar upplys- 54 §.
ning i en föreliggande rättegång, är i och för sig intet annat än ut¬
öfvande af en domaren i allmänhet åliggande pligt; han får vid målets
handläggning icke försumma något tillfälle som erbjudes att af före¬
liggande bevismaterial hemta upplysning. Härom har lika litet i
förslaget som i nu gällande rätt någon särskild erinran funnits
nödig. Men icke lika sjelfklart är det, att Rätten för att göra
den nödiga iakttagelsen eger förfoga sig till annan ort, när sådant
för ändamålet erfordras; dertill behöfver den uttrycklig hemul i
lag. För sådana fall gifves derföre här åt Underrätt befogenhet
att så förfara. Denna befogenhet är icke inskränkt till något
visst slag af mål och afser icke endast fastighet såsom föremål
för syn.
Under hvilka förutsättningar Rätten eger skrida till denna åtgärd,
är här icke platsen att närmare bestämma. Att Rätten icke må vid¬
taga åtgärden utan att sådant för målets utredning eller pröfning är
nödvändigt, är genom stadgandets affattning angifvet. Utan domsto-
larnes obehöriga betungande kan icke åt parterna inrymmas rätt att
på detta sätt få utredning i målet åvägabragt, när andra utvägar i
sådant afseende stå dem öppna.
Enligt 14 Kap. 3 § Jordabalken, sådant detta lagrum numera 55o. 56 §§.
lyder, hålles i jordatvist, när Hofrätt i dit fullföljdt mål finner syn
erfordras, synen icke i något fall af Rätten sjelf utan af särskild! för¬
ordnade synemän eller af Underrätt, när denna icke förut hållit syn
108
i målet; och samma förfarande iakttages, när Konungen finner nödigt
förordna om syn i dylik tvist. Någon bestämmelse gifves icke i lagen,
huru det skall förfaras, när i andra mål Öfverrätt eller Konungen
aktar nödigt att föremål, som finnas å annan ort, der synas.
Beredningen har icke funnit den ordning, som för syner i jorda-
tvister sålunda är stadgad, böra bibehållas. Den fördel, som ligger
deri, att den domstol, som skall döma i målet, också sjelf gör de iaktta¬
gelser, hvilka vid målets afdömande skola tjena till ledning, är af så
påtaglig betydelse, att den icke utan tvingande skäl bör uppgifvas.
Men vidare är det af skäl, som ofvan vid 34 § närmare utvecklats,
icke med förslagets ståndpunkt i fråga om bevispröfningen förenligt
att höra vittnen, mot hvilka jäf förekommer, och öfverlemna åt den
domstol, som skall döma i målet, att pröfva j äfven. Frågan om vittnets
ojäfvighet måste, der den i någon män kan anses tvifvelaktig, af-
göras innan vittnet höres. Såvida derföre vid syn tillfälle bör lemnas
parterna att få vittnen hörda — och sådant lärer icke utan väsentlig
olägenhet kunna alldeles uteslutas — kan syneförrättningen icke, åt¬
minstone icke i regeln, uppdragas åt synemän, åt hvilka någon befo¬
genhet att pröfva vittnesjäf icke kan inrymmas.
Då det icke alltid lärer vara förenad! med allt för betydande svå¬
righeter, att Hofrätt sjelf håller syn å annan ort än den, der Rätten
har sitt säte, likställer förslaget i detta afseende Öfverrätt och
Underrätt. Skulle emellertid en syn af Öfverrätten sjelf vara förenad
med allt för dryga kostnader eller det af annat skäl anses olämpligt,
att synen hålles af Öfverrätten, eger denna åt Underrätten i orten
uppdraga att förrätta synen. I sådant fall intager Underrätten samma
ställning, som när åt densamma öfverlemnats att hålla vittnesförhör i ett
vid annan domstol anhängig! mål; den har icke att döma i målet utan
endast att upptaga bevisning; den har beträffande jäf mot åberopade
vittnen eller vägran att aflägga vittnesmål ingen annan pröfningsrätt-,
än den i 34 § omförmälda. Att uttryckligen påpeka detta förhållande
har med den grunduppfattning, på hvilken förslaget i denna del är
bygdt, icke ansetts nödigt.
109
Då det icke lärer kunna ifrågasättas, att Högsta Domstolen skulle
sjelf hålla syn, kunna de beträffande Öfverrätt gifna föreskrifter icke
tillämpas i fråga om syn, som Konungen finner nödig. Det har för
sådant fall ansetts lämpligast att, såsom jemväl i 135 § Skiftesstadgan
föreskrifves, åt Högsta Domstolen öfverlemna att välja den utväg, som
för hvarje särskildt fall finnes tjenligast.
Hvad sålunda beträffande Öfverrätt och Konungen stadgats gäller
alla slag af mål, der syn finnes erforderlig.
Det torde knappt behöfva anmärkas, att det i hvarje fall står så
väl Öfverrätt som Konungen öppet att i sammanhang med beslut om
syn återförvisa målet till Underrätt och sålunda bringa saken i hela
dess vidd under dess pröfning.
Att Rätten vid syn eger tillkalla sakkunnigt biträde, är i 44 § 57 §.
antydt. Då det emellertid, så vidt angår Häradsrätt, skulle vålla vä¬
sentlig omgång och tidsutdrägt, derest sådan befogenhet endast skulle
tillkomma Rätten och dess beslut sålunda i hvarje fall behöfva in-
hemtas, har det ansetts lämpligt att, på sätt redan i särskilda för¬
fattningar för vissa fall är stadgadt, lemna samma befogenhet åt
Rättens ordförande. Härom har i 57 § upptagits stadgande.
Angående synekostnads gäldande innehåller 14 Kap. 4 § Jorda- 58 §.
balken stadgande såvidt angår häradssyn i jordatvist. Den der ut¬
talade grundsats har Beredningen trott böra finna tillämpning jemväl
i fråga om andra syneförrättningar; och då Beredningen, på sätt i det
föregående anmärkts, upptagit samma grundsats med afseende å
kostnad för sakkunnigs biträde, har det här funnits tillräckligt att
hänvisa till hvad förslagets 43 § i sistnämnda hänseende föreskrifver.
Att i följd häraf synekostnad i vissa brottmål kommer att utgå af
allmänna medel, lärer finnas grundadt på enahanda skäl, som åbero¬
pats till stöd för samma bestämmelse i fråga om kostnad för sak¬
kunnigs hörande i dylika mål.
Med bestämmelserna i detta kapitel afses icke att upphäfva alla de 59 §.
särskilda föreskrifter angående syn, hvilka för vissa fall äro meddelade
i särskilda författningar och hvilka för samma fall äro särskildt läm-
no
pade. Sålunda innehålla 54 § i Lagen om dikning den 20 Juni 1879
samt 10 och 19 §§ i Lagen om jordegares rätt öfver vattnet å hans
grund den 30 December 1880 särskilda föreskrifter, hvilka fortfarande
böra tillämpas. Likaså har Beredningen ansett någon ändring i de
stadganden, hvilka ålägga domstol eller domare med nämnd att för¬
rätta syner å vissa fastigheter, nu icke böra i fråga komma, då nämnda
stadganden tillhöra ett område, som icke är föremål för behandling.
Genom förbehåll i 59 § är åt samtliga dessa föreskrifter fortfarande
giltighet bevarad.
60 §. Såsom i det föregående framhållits, afse bestämmelserna angående
syn endast de fall, då det föremål, genom hvars besigtigande upp¬
lysning i målet skall hemtas, icke är af beskaffenhet att kunna i vanlig
ordning under rättegången föreläggas Rätten och i följd deraf en sär¬
skild åtgärd från Rättens sida erfordras. År emellertid parten icke
sjelf i besittning af det föremål, han vill förelägga Rätten, uppstår
fråga, huruvida han är berättigad att af innehafvaren fordra föremålets
framläggande och i hvad mån han mot denne eger för ändamålet på¬
kalla Rättens tvångsmagt. De grunder, som för Beredningen varit
bestämmande i fråga om skyldigheten att i rättegång på anfordran
tillhandahålla skriftliga bevis, synas ega full giltighet jemväl beträf¬
fande andra föremål, hvilka kunna tjena till upplysning i en rättegång.
Den skriftliga handlingen, hvars innehåll åberopas till bevis i målet,
är för öfrigt intet annat än ett föremål, genom hvars skärskådande upp¬
lysning skall hemtas, och de bestämmelser angående editionspligten,
hvilka i 4 Kap. gifvits beträffande dessa de vanligaste bland bevis-
ningsföremålen, synas derföre böra i tillämpliga delar gälla äfven om
andra dylika föremål. I sammanhang med föreskrifterna om syn har
derföre i 60 § intagits ett stadgande af. nu angifna innehåll, afseende
»syneobjekt» i vidsträcktaste mening.
in
VI KAP.
Om parts ed.
I principbetänkandet uttalas dep mening, att, derest vissa i be¬
tänkandet föreslagna anordningar blefve genomförda och särskildt
derest fri bevispröfning blefve införd, användande af parts ed i all¬
mänhet skulle befinnas obehöfligt. Hvad angår brottmål föreslås der¬
före i betänkandet partsedens afskaffande. I tvistemål skulle visser¬
ligen, med anledning af det för närvarande rådande föreställnings¬
sättet, partseden bibehållas, men i betänkandet yttras, att partsedens
afskaffande jemväl i tvistemål vore endast en tidsfråga.
Denna mening angående partsedens umbärlighet i en rättegångs¬
ordning, som vore grundad på fri bevispröfning och derefter jemväl
i öfrigt inrättad, kan Beredningen för sin del icke biträda. Det gifves
intet sätt att så anordna rättegången, att domaren alltid vinner full
visshet om sanning och osanning. Om än den fria bevispröfningens
tillämpning bereder domaren ökadt material för hans sanningspröfning
och befriar honom från nödvändigheten att såsom otillräcklig behandla
en bevisning, som enligt hans mening är öfvertygande, måste dock
alltjemt fall komma att inträffa, då domaren väl icke är viss, att en
åberopad omständighet är sann, men å andra sidan icke heller är
öfvertygad, att den är osann. Beskaffenheten af det bevismaterial,
som den fria bevispröfningen inför i rättegången, är jemväl i sin mån
egnad att framkalla ett sådant läge. I dylika fall synes behofvet att
under den mest tillförlitliga form tillgodogöra sig partens kunskap om
saken icke kunna afvisas. Och detta behof är enligt sakens natur i
ingen mån ringare i brottmål än i tvistemål. Vid sådant förhållande
har Beredningen, som icke funnit partseds användande vara från
112
någon synpunkt ovilkorlig! förkastlig, icke kunnat ifrågasätta parts¬
edens fullständiga • afskaffande, och detta så mycket mindre, som Be¬
redningen, på sätt förut anförts, icke ansett sig nu böra föreslå den
fria bevispröfningens fullständiga tillämpning. Beredningen har der¬
före nu endast haft att öfverväga, på hvad sätt partens edliga hörande
bör lämpligast eg a rum.
Enligt gällande rätt är för partseden i allmänhet utmärkande:
att endast ene parten, i regeln den icke bevisskyldige, höres
på ed;
att parts ed användes endast när »half bevisning» blifvit af den
bevisskyldige parten förebragt angående viss af honom åberopad om¬
ständighet;
att föremålet för edgången är på förhand bestämdt, så att parten,
om han vill gå eden, har att utan tillägg eller förändring bekräfta det
faststälda edstemat, samt
att verkan af edens afläggande eller bristande deråt är i lagen
bestämd.
Partseden är, kort sagdt, enligt vår rätt en subsidiär, normerad
värjemålsed, med lagbestämd verkan å bevisningen i målet.
Att partseden i denna form icke öfverensstämmer med grund¬
satsen om domarens fria bevispröfning, ligger för öppen dag. Denna
grundsats fordrar främst, att domaren skall ega fritt bedöma tillför¬
litligheten af hvad parten under ed yttrar och bestämma verkan på
sin öfvertygelse af partens vägran eller underlåtenhet att underkasta
sig edligt förhör. Men för sådant ändamål erfordras ock, att partens
utsaga afgifves under en form, som verkligen tillåter en efterföljande
pröfning af utsagans tillförlitlighet. Från sådan synpunkt skulle alltså
icke blott hvarje lagbestämmelse om verkan af edens afläggande eller
bristande deråt uteslutas, utan ock sättet för partens edliga affarande
bringas i väsentlig öfverensstämmelse med hvad som gäller om förhör
med vittne. Endast ett dylikt fritt förhör bereder domaren utväg att
bedöma den större eller mindre tillförlitligheten af partens under eden
lemnade uppgifter och betydelsen af hans förhållande i öfrigt vid för-
113
höret. Principbetänkandet innehåller ett på sådana grunder bygdt
försök till lösning af frågan.
Enligt Beredningens åsigt fordrar emellertid en sådan anordning,
om den skall kunna med verklig fördel genomföras, att tillfälle lem-
nas begge parterna att edligen yttra sig i saken. Endast under för¬
utsättning, att båda i allmänhet ega lika rätt att edligen bekräfta sin
utsaga, till den kraft och verkan en sådan bekräftelse förmår, kan
det sägas, att båda äro i rättegången likstälda; får endast den ene
tillfälle att på detta sätt till sin fördel inverka på domarens öfver¬
tygelse, innefattar sådant ett företräde för denne, ett tillbakasättande
af den andre. Men om lagstiftaren finner sig kunna tillåta edligt
förhör allenast med ene parten, måste företrädet till eden alltid be¬
stämmas efter vissa i lagen angifna grunder. Hvilka grunder än
härvid komma att gälla, varder det alltid en fråga af högsta vigt,
huruvida det beslut, som i ett gifvet fall tillämpar dessa och åt
ene parten lemnar tillfälle att ensam yttra sig under ed, är lagligen
grundadt eller icke. Enkel rättvisa fordrar då, att åt den, som är
utestängd från eden, lemnas tillfälle att genom klagan i högre rätt
få den frågan på förhand afgjord, huruvida eden rätteligen blifvit åt
hans motpart anförtrodd. Ty sedan den edliga utsagan afgifvits, kom¬
mer klagan öfver beslutet för sent; betydelsen af den beedigade ut¬
sagan häfves ingalunda derföre, att Öfverrätten finner andre parten
rätteligen vara den, som bort höras, och den antagna utgångspunkten
förbjuder att höra den, som obehörigen utestängts från eden. Och
för öfrigt kan det för den part, som ej skall höras, vara af vigt att
förekomma motpartens hörande, äfven om han sjelf icke har utsigt att
i hans ställe blifva hörd. Alldeles uppenbart är detta fallet med den
icke bevisskyldige parten, till hvars fördel saken måste utfalla, om
hans motpart icke får tillfälle att genom sitt edliga vittnesbörd åstad¬
komma bevisning emot honom. Men äfven för den bevisskyldige
parten kan det vara af vigt att få saken pröfvad i förefintligt skick,
när'han anser bevisningen vara afgörande, ehuru domaren underskattat
dess betydelse.
15
114
Hvad sålunda anförts eger lika giltighet vare sig lagen princi¬
piell gifver företrädet till eden åt den bevisskyldige eller lemnar det
åt den icke bevisskyldige parten; alltid är det för den part, som icke
höres, angeläget att kunna söka rättelse i edgångsbeslutet, innan
motparten blifvit hörd. Men om detta företräde af lagen lemnas åt
den icke bevisskyldige parten, och om tillika fasthålles, att ed skall
användas endast i det fall, att den bevisskyldige parten förebragt en
viss grad af sannolikhet för sin uppgift — om sålunda »värjemåls-
eden» principielt bibehålies — tillkommer ett annat skäl att medgifva
klagan öfver edgångsbeslutet innan det tillämpats. Den, hvilken det
ålägges att yttra sig på ed, har sannolikheten bestämdt emot sig;
omständigheterna tala för, att han svikit sanningspligten, och man vill
försöka, om han dristar på ed vidhålla hvad han sagt. Det är vis¬
serligen för honom en förmån, att, om ed skall användas, den anför¬
tros åt honom sjelf, icke åt den bevisskyldige parten; men sjelfva
förutsättningen för, att eds användande skall vara påkalladt, maste
göra det för honom tungt att gå eden. Det kan derföre för den, som
dömts till ed, vara angeläget att få edgångsbeslutet undanröjdt och
sålunda vinna befrielse från valet mellan att besvärja hvad som bär
skenet emot sig eller att ytterligare stärka detta intryck genom att
undandraga sig förhöret samt först derefter söka åstadkomm en för
sig fördelaktigare uppfattning hos domstolarne.
Om sålunda rätt att på förhand öfverklaga edgångsbeslutet icke
skäligen kan parterna förnekas, synes man svårligen kunna undgå att
normera eden. Åtminstone om, såsom hittills, partsed skall användas
endast i det fall, att någon, men icke öfvertygande bevisning före¬
kommit, och företrädet till eden skall bestämmas med afseende å
bevisskyldigheten, måste edgångsbeslutet hänföra sig till ett bestämdt
sakförhållande, med afseende å hvilket graden af förebragt bevisning
och frågan om bevisskyldigheten kan med säkerhet bedömas. Utan
föregående normering af edstemat är detta icke gerna möjligt;
hvarje osäkerhet i fråga om föremålet för eden är egnad att förlama
115
pröfningen af edgångsbeslutets behörighet och betaga denna pröfning
dess verkan vid tillämpningen.
Af dessa principiella skäl har Beredningen trott annat val knappt
gifvas än att antingen låta begge parterna höras å ed eller ock bi¬
behålla den normerade eden. Hvad den förra utvägen beträffar torde,
på sätt i principbetänkandet framhållits, ett edligt förhör med begge
parterna vara en för vårt folks föreställningssätt så främmande och
stötande anordning, att dess införande redan af detta skäl icke kunnat
nu ifrågasättas. Vid en reform, som allenast omfattar stadgandena
angående bevisningen, möter, såsom i det föregående framhållits,
en sådan utväg hinder i den svårighet, hvarmed vid nuvarande rätte¬
gångsförfarande i öfrigt pröfningen af detta slags bevis skulle vara
förenad. Begge parternas hörande på ed förutsätter för öfrigt för att
detta bevismedel ej skall blifva vilseledande, att rättegångsförfarandet
erbjuder tillräckliga garantier, att parterna, då de höras på ed, blifva
underkastade ett synnerligen noggrant och i de minsta detaljer in¬
gående förhör — garantier som för närvarande hos oss saknas. Be¬
redningen har derföre icke trott sig kunna föreslå borttagandet af den
normerade eden. Men med dennas bibehållande finnes, såsom redan
förut antydts, intet utrymme för fri bevispröfning efter det eden aflagts
eller parten deråt brustit. Vare sig det ena eller andra inträffar, er¬
håller domaren icke något underlag för sin pröfning, hvilket han icke
lika väl kan på förhand till dess värde och verkan uppskatta. Fast-
liålles grundsatsen, att eden skall vara en sista utväg att finna san¬
ningen, har domaren, innan han dömer till ed, att för sig fastställa,
huruvida genom detta medel kan vinnas ett bestämdt resultat i fråga
om bevisningen eller icke. Kan genom eden ett sådant resultat icke
ernås, bör icke till ed dömas, ty onödig ed är eds missbruk. Bevis-
pröfningen måste derföre föregå edgångsbeslutet, och genom detta
beslut är afgjordt, att domarens öfvertygelse i fråga om den punkt,
eden angår, skall bestämmas deraf, huruvida parten aflägger eden
eller icke. Skulle eu sådan slutsats vara obehörig, må parten söka
rättelse i edgångsbeslutet innan det skall tillämpas och då anföra sina
116
skäl. Försummar han det, kan han visserligen komma att drabbas
af en rättsförlust, men dervid händer honom intet annat, än hvad
som alltid kan blifva följden af en försummelse i rättegången.
Ehuru Beredningen sålunda ansett förslaget i denna del böra
väsentligen byggas på det beståendes grund, kan den icke förneka,
att med den normerade eden vissa olägenheter äro oskiljaktligt för¬
enade. Då några af dessa skulle undanrödjas genom en anordning af
partseden enligt de grundsatser, pricipbetänkandet innefattar, och
nämnda grundsatser under frågans föregående behandling vunnit
icke obetydlig anslutning, har Beredningen ansett sig böra enligt
samma grunder med vissa jemkningar utarbeta ett alternativt förslag
i ämnet. En jemförelse mellan dessa förslag torde bäst vara egnad
att ådagalägga, med hvilkendera anordningen de största olägenheterna
och svårigheterna äro förenade.
61 §. Då allenast ene parten må höras å ed, är af ofvan antydt skäl
den fråga af framstående vigt, åt hvilkendera eden bör anförtros.
I öfverensstämmelse med principbetänkandet har Beredningen ansett
företrädet fortfarande böra lemnas den icke bevisskyldige parten.
Den gamla regeln: »med ed må man svara men ej kära» har så djupa
rötter i folkets rättsmedvetande, att det ej vore rådligt eller lämpligt
att föreslå ett motsatt stadgande. Att man genom eden afvärjer ett
obevisadt anspråk förefaller mindre stötande, än att man svär sig till
en rättighet, som man ej kan på annat sätt visa sig ega. Värjemåls-
eden är derföre bibehållen såsom regel. Att ovilkorligt utesluta den
bevisskyldige parten från ed har Beredningen emellertid ansett icke
vara lämpligt eller nödigt; möter hinder att anförtro eden åt den icke
bevisskyldige parten, bör det icke vara domaren betaget att genom
ed af motparten kunna få upplysning i saken. I olikhet med nu
gällande rätt, men i öfverensstämmelse med de äldre lagförslagen,
medgifver derföre förslaget, såsom här nedan närmare omförmäles,
undantagsvis användande af fyllnadsed.
Att parts ed såsom medel att finna sanningen endast i nödfall
bör anlitas, finner Beredningen vara en grundsats, som är påkallad
117
af behörig hänsyn till edens helgd och derföre alltid bör såsom
rättesnöre fasthållas. Faran för eds missbruk är här så stegrad, att
medlet icke bör tillgripas utan behof eller utan möjlighet att der¬
igenom ernå ett afgörande resultat. Behöflig är eden icke, när do¬
maren finner den bevisskyldige partens uppgift blottad på sannolikhet
eller redan behörigen styrkt; endast i det fall, att samma uppgift har
någon sannolikhet för sig, men denna ej uppnår en grad, som kan
betecknas såsom visshet, är eds användande påkalladt. Hvad angår
möjligheten att genom användande af ed åstadkomma visshet, kan,
såsom förut antydts, denna möjlighet vid den normerade eden på
förhand bedömas; det gifves icke mer än ett sätt, på hvilket den
sannolikhet, som redan föreligger, kan genom edens användande ökas,
och domaren är derföre i tillfälle att bedöma, huruvida på detta sätt
sannolikheten kan ökas till visshet. Sättet är vid de båda formerna
af partsed alldeles motsatt; vid värjemålsed^} är det bristandet åt
eden, som styrker den förut åvägabragta sannolikheten, vid fyllnads-
eden är det edens afläggande, som gör det. Men hvilkendera formen
än användes, kan det på förhand beräknas, huruvida redan förelig¬
gande bevisning är tillräcklig att i förening med det bevis, som
på ena eller andra sättet kan vinnas, åstadkomma visshet. År detta
fallet, bör möjligheten begagnas, men eljest icke. Att bedöma denna
fråga måste öfverlemnas åt domarens fria pröfning, och förslaget
innehåller derföre endast en antydan i sådant syfte.
Utom fordran på »hälft bevis» innehåller 17 Kap, Rättegångs¬
balken vidare, att partsed ej må användas »utan i nödfall och der sanning
ej annars utletas kan». Att Beredningen delar den uppfattning, som
i detta stadgande uttalas, är ofvan antydt, men det har synts obe-
höfligt att i förslaget intaga något särskildt stadgande i sådant syfte.
Såvidt deri innefattas, att domaren icke må, med åsidosättande af er¬
bjuden bevisning, tillgripa partsed, lärer sådant otvetydigt följa af
förslagets föreskrift, att edgångsbeslutet skall vara ett slutligt utslag,
hvilket alltså icke må meddelas förr än tillfälle lenmats parterna att
andraga allt hvad de i saken hafva att åberopa. Så vidt åter ifråga-
118
varande stadgande innebär, att der den bevisskyldige parten under¬
låtit att begagna bevismedel, som stått till hans förfogande, han går
förlustig utvägen att genom eds användande få sin talan styrkt, torde
sådan underlåtenhet, derest den icke kan nöjaktigt ursäktas, vara
egnad att i så väsentlig mån försvaga betydelsen af redan förebragta
upplysningar, att domaren kommer att lemna dessa utan vidare af¬
seende. Domarens fria pröfning gifver i sådant hänseende den bästa
trygghet mot missbruk, och någon särskild föreskrift är derföre icke
erforderlig.
När omständigheterna i saken innefatta tillräckligt edgångsskäl,
eger domaren använda ed, äfven om ingen af parterna sådant äskat.
I principbetänkandet, II. Del sid. 323, uttalas väl den mening, att »då
bevisningens framskaffande i detta fall likasom i allmänhet bör vara
parternas angelägenhet, ej domarens, bör ej heller denne ega magt
att å embetets vägnar förordna om edligt förhör», och i öfverens¬
stämmelse härmed är ock principbetänkandets förslag affattadt. Denna
mening kan Beredningen icke dela. Då domaren är oförhindrad att
anställa förhör med part utan ed, synes det icke finnas giltigt skäl,
hvarföre domaren skulle vara förhindrad att ålägga honom att yttra sig
å ed. Bevismedlet är i begge fallen likartadt, ehuru i senare fallet
eden gör det mer verksamt. Beredningen har derföre icke funnit an¬
ledning att afvika från den i förevarande hänseende hos oss alltid
hyllade grundsats.
Behofvet att höra part å ed är, såsom ofvan antydts, i ingen
män ringare i brottmål än i tvistemål, och det synes derföre icke
vara rådligt att alldeles afskaffa partseden i brottmålen, derest sådant
icke är af tvingande skäl påkalladt. Men detta är enligt Berednin¬
gens åsigt icke fallet. Hvad särskildt angår värjemålseden, innefattar
denna visserligen ett tvång mot den tilltalade, men med grunderna
för vår brottmålsprocess kan detta icke anses oförenligt. Deremot
kan frestelsen att genom en falsk ed undgå en fallande dom i brott¬
mål stundom blifva så stark, att af hänsyn till edens helgd denna
utväg icke bör användas. Af sådan anledning är eu begränsning
119
nödvändig, och Beredningen har derföre uteslutit värjemålseden' i
fråga om brott, hvarå enligt lag kan följa straffarbete.
Då genom värjemålseden det ålägges parten att bestämdt för-G2o.63§§.
neka en viss uppgifts sanning, måste föremålet för edgången uppen¬
barligen vara af beskaffenhet, att parten icke kan vara okunnig, huru¬
vida uppgiften är sann eller icke. Men äfven om eden angår sådant,
som måste hafva utgjort föremål för partens egen iakttagelse, kan
af särskilda anledningar hågkomsten af samma iakttagelse vara i den
grad grumlad, att parten icke längre är i stånd att derom gifva sä¬
kert besked. I dylika fall skulle edstvånget iunefatta en obillighet,
och af bristandet åt eden skulle icke skäligen kunna slutas, att den
uppgift, som bort förnekas, vore sann. Af dessa skäl är i 62 § in¬
taget förbud att döma till värjemålsed, då parten till följd af sjuk¬
dom eller ålderdomssvaghet eller af annan orsak icke kan antagas
ega säker hågkomst af det, -hvarom upplysning sökes.
Tager man uteslutande hänsyn till möjligheten att genom ary
vändande af värjemålsed åstadkomma bevisning, skulle intet hinder
finnas att ålägga sådan ed äfven i de fall, då parten saknar de per¬
sonliga förutsättningarne för trovärdighet. Ty det är icke edens af¬
läggande, som skall åstadkomma bevis, utan tvärt om bristandet åt
eden; och så snart möjligheten, att parten kan finna sig af sitt sam¬
vete manad att underlåta en falsk ed, icke är alldeles utesluten, är
det följaktligen icke omöjligt att på denna väg åstadkomma bevis¬
ning. Men denna synpunkt är icke den enda, som här kräfver be¬
aktande. Domaren måste tillse, att edens helgd icke kränkes; och
eu sådan kränkning skulle det innebära, om ed anförtroddes någon,
som icke kan antagas förstå edens vigt- eller som visat sig missakta
den eller hvars personliga förhållande eljest innefattar synnerlig an¬
ledning att antaga, att han i valet mellan att förlora rättegången
och att aflägga en falsk ed skall föredraga det senare. I 63 § har
derföre intagits förbud att döma till värjemålsed, när den, som skulle
gå eden, är yngre än femton år eller saknar sundt förstånd eller
120
för mened är förlustig medborgerligt förtroende, så ock när ed eljest
icke utan synnerlig våda kan honom anförtros.
64 §. Såsom ofvan framhållits, har Beredningen ansett den icke bevis¬
skyldige parten väl böra ega företräde till eden, men afgörande be¬
tänklighet icke möta att, när värjemålsed icke kan användas, i stället
låta den bevisskyldige parten aflägga fyllnadsed. Uppenbart är, att
sådant icke bör ovilkorligt tillåtas. Domaren skall pröfva, huruvida
visshet om den ifrågavarande uppgiftens sanning kan genom dess
edliga bekräftande vinnas. Häri innefattas ock en pröfning af partens
personliga trovärdighet; på denna måste vid fyllnadseden ställas vida
högre fordringar, än som i fråga om värjemålseden äro berättigade.
Vid fyllnadseden måste partens person erbjuda positivt stöd för hans
tillförlitlighet, medan det vid värjemålseden är nog, att icke särskild
anledning förekommer, att parten skall hellre svärja falskt än förlora
saken. Att i fråga om fyllnadseden särskild! upptaga de inskränkande
bestämmelser, som i 63 § blifvit föreslagna med afseende å värje¬
målseden, synes derföre icke vara behöflig!. Hvad åter angår före¬
skriften i 62 § lärer det ligga i sakens natur, att en edlig bekräf¬
telse af den, som saknar säker hågkomst af hvad han gjort eller iakt¬
tagit, icke är egnad att utgöra något tillförlitligt bevismedel, hvadan
någon anvisning i sådant syfte icke synts erforderlig. I alla dessa
hänseenden är domarens fria pröfning af bekräftelsens bevisvärde det
bästa medlet att förekomma missbruk.
Det undantag, Beredningen sålunda ansett böra medgifvas från
regeln, att eden bör vara å svarandens sida, ej å kärandens, gäller
endast tvistemål. I brottmålen har en afvikelse från nämnda regel
ansetts vara alltför stridande mot rådande rättsuppfattning, och be-
hofvet af ett sådant undantag är här mindre känbart, då, på sätt
7 § i förslaget utvisar, Beredningen ansett vittnesjäfvet mot måls¬
egande kunna i någon mån inskränkas.
65 §. Såsom förut framhållits, måste edgångsbeslutet grunda sig på
den förutsättning, att bevisningen angående en omständighet, hvaraf
målets utgång beror, icke är öfvertygande, men genom användande af
121
ed kan blifva det; likasom det äfven alltid innefattar ett yttrande an¬
gående bevisskyldigheten i fråga om samma omständighet. Af skäl,
som förut anförts, måste det stå parterna öppet att innan edgångs-
beslutet tillämpas få den frågan pröfvad, huruvida edgångsbeslutet i
angifna hänseenden är lagligen grundadt eller icke; part måste ega
rätt att i vanlig ordning öfverklaga beslutet. Men om rätt att klaga
medgifves, synes deraf böra följa, att, när klagan ej föres eller edgångs¬
beslutet efter klagan fastställes, dermed ock de nödvändiga förutsätt-
ningarne för edgångsbeslutets giltighet fastslås: edstemat måste anses
inverka på saken, bevisningen måste anses vara otillräcklig, men kunna
genom användande af ed blifva afgörande till fördel för den ene eller
andre parten. Förhåller det sig så, bör ock i edgångsbeslutet klart
utmärkas, huru edens afläggande eller partens underlåtenhet att gå
den kommer att inverka på målets utgång. I annat fall äro parterna
lätteligen utsatta för att misstaga sig om den verkliga betydelsen af
edgångsbeslutet, och när målet skall slutligen pröfvas af annan domare
än den, som dömt till ed, kan det inträffa, att han icke biträder de
förutsättningar, på hvilka edgångsbeslutet grundas, samt vid sådant
förhållande tvekar, huru vidt han är bunden vid dessa förutsättningar
eller eger följa sin egen uppfattning. Lika oegentlig! i sist anförda
hänseende varder förhållandet, när edgångsbeslutet efter klagan un-
danrödjes och målet återförvisas till ny pröfning i lägre instans. Den
domare, som skall pröfva målet i sådant skick, kan uppenbarligen
komma i det läge, att han antingen måste döma på ett sätt, som
strider mot hans öfvertygelse, eller ock sätta sig öfver innehållet af
öfverrättens utslag i edgångsfrågan.
Oafsedt nu anförda olägenheter af edgångsbeslutets formella sär¬
skiljande från sakpröfningen, föranledes deraf väsentligt uppehåll i
rättegången. Sedan nemligen edgångsbeslutet efter klagan pröfvats
i alla instanserna, kan också det slutliga afgörandet i sin ordning
göras till föremål för sådan pröfning; och då beslutet icke uttalar, i
hvad mån det binder i hufvudsaken, är det naturligt, att parten gerna
anlitar denna utväg att få sin talan ytterligare pröfvad, äfven om
16
122
♦ utsigten att vinna ändring i sjelfva verket redan är afskuren. Parten
är derom okunnig och har derföre anledning att öfverklaga beslutet.
Ådömandet af ed i ett mål kommer för den skull ofta nog att föranleda
dubbelt så lång tidsutdrägt, som erfordrats, derest pröfningen äfven
formelt omfattat hufvudsaken och målet i hela sitt omfång kunnat på
en gång dragas under högre rätts skärskådande.
Nu rådande bruk att i beslut, hvarigenom dömes till ed, icke
meddela vidare yttrande i saken har först under senare årtionden
blifvit allmänt. Vid tiden för lagens stiftande gälde såsom rättsbruk,
att i edgångsbeslutet saken vilkorligt och alternativt afgjordes, så
vida icke edgången angick ett gröfre brott, då straffet gemenligen
icke utsattes. Och ehuru detta rättsbruk icke uttryckligen lagfästes,
torde lagstiftaren hafva menat, att det fortfarande skulle iakttagas.
Deraf förklaras, att i 25 Kap. 5 § Rättegångsbalken förutsättes såsom
gifvet, att i tvistemål vad är rättsmedel mot edgångsbeslut, oaktadt
detta icke såsom sådant är ett utslag i hufvudsaken och derföre icke
innefattas under stadgandet i 1 § af samma kapitel, likasom ock att
det beträffande brottmålen funnits nödigt uttryckligen omförmäla, att
den, som dömts till värjemålsed, eger deröfver anföra besvär. De
äldre lagförslagen innehålla icke någon uttrycklig bestämmelse i frå¬
gan; men vid granskningen af Lagkomiténs förslag yttrade Högsta
Domstolen, att »till förekommande af onödig omgång och deraf, att i
en och samma sak skulle hos underrätt meddelas flere domar, som
kunde dragas under Ofverdomstols pröfning, Högsta Domstolen trodde,
att på sätt också nu i tvistemål merendels plägade ske, Rätten, som dömde
till edgång, borde i sammanhang dermed, så ofta sakens beskaffen¬
het det medgåfve, utsätta påföljden för så väl den händelsen att eden
fullgjordes som att parten deråt bruste;» och tillstyrkte Högsta Dom¬
stolen, att föreskrift härom måtte tilläggas. Äfven enligt norsk, dansk
och tysk rätt gäller, att edgångsbeslut skall innefatta ett vilkorligt
afgörande af saken.
Då erfarenheten från så väl vårt eget land som andra länder
sålunda synes gifva vid handen, att en anordning, som skulle afhjelpa
123
ofvan anförda olägenheter, låter sig praktiskt genomföra, har Bered¬
ningen icke tvekat att i förslaget meddela föreskrift i sådant syfte.
Det ökade besvär med utslagens affattande, denna anordning kommer
att föranleda, är icke af den betydelse, att man af sådan anledning
bort afstå från de med anordningen förenade fördelar. Att utslaget
icke alltid kan blifva uttömmande, är emellertid uppenbart. Stundom
kan edgången angå en fråga, af hvars afgörande det beror, huru¬
vida äfven andra frågor hora upptagas till pröfning, och vid sådant
förhållande kan det, när saken är vidlyftig eller invecklad, vara min¬
dre lämpligt att samtidigt verkställa en sådan pröfning. Stundom kan
edgången vara af den art, att tillfälle måste lemnas parten att gå
eden till en del, och i sådant fall kan naturligtvis påföljden icke all¬
tid på förhand bestämdt angifvas. I hvarje fall måste Rätten senare
utlåta sig i saken och fastställa, hvilketdera af de i edgångsbeslutet
angifna alternativen skall tillämpas.
Att genom edgångsbeslutets formella affattning bringa saken på
en gång till definitivt slut är sålunda omöjligt. Men då anledningen
till det dubbla ändringssökandet i samma mån förringas, som edgångs¬
beslutet innefattar fullständig pröfning af saken, är den största möj¬
liga grad af fullständighet i sakpröfningen önskvärd. Att i ett före¬
liggande fall träffa den rätta gränsen måste öfverlemnas åt domarens
urskilning; i intet fall synes hinder böra möta att åt edgångs¬
beslutet gifva en sådan affattning, att derigenom upplyses, på hvad
sätt edens afläggande eller underlåtenhet att gå den kommer att
verka. Hvad särskildt angår brottmålen har det funnits vara mindre
lämpligt att i edgångsbeslutet vilkorligt bestämma straffet, och då
sådant icke för det ändamål, som med den föreslagna anordningen
närmast afsetts, är nödvändigt, har i förslaget intagits förbud att i
edgångsbeslutet utsätta det straff, hvartill den tilltalade kan blifva
förfallen.
Med grunderna för vår rättegångsordning öfverensstämmer att
ej medelst särskilda utslag afgöra delar af samma mål, äfven om
dessa äro af hvarandra oberoende, och det ligger derföre i sakens
124
natur, att, när en del af målet vilkorligt afgöres, slutligt yttrande
beträffande öfriga delar bör i samma utslag meddelas.
66 §. I 66 § bestämmes, huru klagan öfver edgångsbeslutet må föras.
Att detta bör ske i den ordning, som för Överklagande af slutligt
utslag i målet är stadgad, är från förslagets ståndpunkt naturligt.
67 §. Angående den domstol, vid hvilken parts ed aflägges, gifvas i
67 § föreskrifter, i hufvudsak likartade med dem, som i 30 och 31 §§
lemnats med afseende å vittnen.
68 §. Rätten att öfverklaga edgångsbeslutet måste, om den för parten
skall vara af verklig betydelse, också innebära, att någon tillämpning
af edgångsbeslutet ej må ega rum, så länge parten har sin rätt öppen
att öfverklaga beslutet, och att, derest beslutet dragée under högre
rätts pröfning, frågan om edgången skall hållas öppen, till dess
Ofverrätten dömt. Häiaf följer, att i ingen händelse tillämpning af
edgångsbeslutet må ega rum, innan tid för erläggande af vad eller
revisionsskilling eller för ingifvande af besvär gått till ända, men att,
sedan denna tid förlupit, frågan om beslutet skall tillämpas måste
blifva beroende deraf, huruvida talan mot beslutet behörigen full¬
följts eller icke. Huru härmed förhåller sig är emellertid den domstol,
der eden skall afläggas, endast undantagsvis i tillfälle att sjelf afgöra;
och i allmänhet måste det derföre ankomma på parterna att i detta
afseende tillhandahålla domstolen erforderlig upplysning. Men skall
detta ordnas så, att den part, som vill hafva edgångsbeslutet tilläm-
padt, skall ådagalägga, att det eger laga kraft, eller så att den, som
vill förekomma edgångsbeslutets tillämpning, har att visa, att så icke
är förhållandet? För närvarande iakttages beträffande vademålen, att
tillämpning af edgångsbeslutet ej eger rum, när vad erlagts, äfven
om vadet ej visas vara fullföljdt, under det att beträffande besvärs¬
mål ej sällan edgångsbeslutet tillämpas, såvida det icke visas vara
öfverklagadt. Med det sistnämnda förfaringssättet äro emellertid för¬
enade högst väsentliga olägenheter. Det kan sålunda lätt nog komma
att inträffa, att målet samtidigt pröfvas i två instanser och att den
ena tillämpar ett beslut, som den andre ungefär samtidigt undan-
I
125
rödjer. Redan detta är en väsentlig olägenhet, men härtill kommer
det för rättskänslan stötande deri, att, oaktadt edgångsbeslutet af
Öfverrättcn upphäfts, Underrättens deremot stridande utslag kan varda
gällande, om nemligen parten, okunnig som han ofta är om dess
tillvaro, försummar att öfverklaga detsamma. I betraktande af dessa,
af erfarenheten nogsamt bestyrkta olägenheter af nu rådande praxis
har Beredningen i 68 § upptagit bestämmelsen, att tillämpning af
edgångsbeslutet ej må ega rum, så vida icke tillförlitlig upplysning
förebragts derom, att laga kraft åkommit beslutet.
Att i edgångsbeslutet utsätta eu viss dag för edgången förer
visserligen med sig, att, derest icke å nämnda dag visas att beslutet
eger laga kraft, Rätten måste afstå från vidare handläggning af målet
å samma dag. Nämnda sätt att förfara medför emellertid den fördel,
att, derest edgångsbeslutet eger laga kraft, målet kan utan vidare om¬
gång handläggas å den utsatta dagen. Erhåller icke domstolen å
edgångsdagen tillförlitlig upplysning, att edgångsbeslutet eger laga
kraft, måste Rätten antingen uppskjuta den vidare handläggningen
till annan dag eller ock låta målets återupptagande blifva beroende
på anmälan.
Såsom eu väsentlig brist vid den normerade eden har ofta fram- 70 §.
hållits, att den icke lemnar domaren tillfälle att bedöma, huruvida
parten, när han edligen bekräftar edstemat, deri verkligen inlägger
den mening, som vederbör. Äfven i god tro kan parten aflägga eu
origtig ed, utan att det är möjligt att derutinnan utöfva någon kon¬
troll. Att gifva edstemat en sådan affattning, att deri innefattas en¬
dast rena faktiska uppgifter, hvilkas betydelse icke kan omtvistas
eller missförstås, är omöjligt. Af sådan anledning har det synts
nödigt, att domaren före edens afläggande söker genom att för parten
framställa betydelsen af edstemat undanrödja hvarje anledning till en
origtig uppfattning. Något missbruk från domarens sida af den före¬
skrift i sådant hänseende, som blifvit intagen i 70 §, synes Bered¬
ningen icke vara att befara.
126
71 §. Bestämmelsen i 71 § angående verkan af parts uteblifvande å
edgångsdagen öfverensstämmer hufvudsakligen med gällande rätt.
Hindras part af laga förfall att möta å edgångsdagen, bör dock till
förekommande af oreda och tidsutdrägt det åligga honom att å ed¬
gångsdagen derom göra anmälan. Endast när sådant varit honom
omöjligt eger han senare göra sådan anmälan.
72 §. Kan till följd af förhållanden, som inträffat eller yppats efter det
edgångsbeslutet meddelats, men innan dess tillämpande ifrågakommer,
edgång icke eg a rum, har den förutsättning, hvarå edgångsbeslutet
grundar sig, förfallit; och det synes vid sådant förhållande lämpligast
att låta den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, ånyo taga det
under pröfning. En bestämmelse i sådant syfte har i 71 § upptagits
för de fall, då part, som blifvit dömd till ed, aflidit eller eljest blifvit
urståndsatt att aflägga eden eller ock är för mened förlustig med¬
borgerligt förtroende och sådant yppas innan tid för edgångens full¬
görande infaller. Af enahanda anledning bör det ock tillåtas Rätten
att när parten tilltalas för brott, hvilket, derest han finnes saker, ute¬
sluter honom från ed, afvakta brottmålets utgång innan edgångs¬
beslutet tillämpas.
73 §. Att genom edgångsbeslutet Rätten icke definitivt skiljer målet
från sig, är förut anmärkt; i hvarje fall erfordras ett slutligt yttrande,
sedan det visat sig, huru parten förhåller sig i fråga om edgången.
74 §. Till förekommande af onödig omgång och tidsutdrägt har i 74 §
intagits föreskrift, att högre rätt, som vid förd klagan öfver ed-
gångsbeslut finner edgång ej böra ega rum, skall döma i hufvud-
saken, der målet är i sådant skick, att det kan ske.
75 §. Den i 17 Kap. 35 § Rättegångsbalken omförmälda ed skiljer sig
från den allmänna partseden derutinnan, att för edens användande icke
erfordras half eller ens någon bevisning, och att eden aflägges af den
bevisskyldige parten; denne eger, när utredning eljest icke kan åstad¬
kommas, sjelf utan domarens medverkan bestämma omfånget af den
förlust, han lidit, och det skadestånd, honom bör tillkomma. En sådan
rätt kan naturligtvis icke medgifvas en hvar, som har anspråk på
127
skadestånd, och edens användning är derföre också begränsad till vissa
i lagen angifna fall. Att denna edsform icke bör bibehållas, torde
ligga för öppen dag; å ena sidan gifver den i vissa fall parten en
rätt, som är obillig mot vederparten och icke står tillsammans med
domarens pröfningsrätt; å andra sidan vägrar den sin tjenst i flere
fall, der utredning angående skadans omfång eljest icke kan åstad¬
kommas. Att utan vidare afskaffa den synes emellertid betänkligt.
Den allmänna partseden kan i de fall, hvarom här är fråga, sällan
komma till användning, och den rätt, 2 § i förslaget tillägger domaren,
der fråga är om skadestånd, gör det visserligen icke för honom öfver¬
flödigt att af parten erhålla fullt tillförlitliga upplysningar till grund
för sin uppskattning. Om således en särskild uppskattnings- eller
värderingsed för sådana fall, der utredning eljest icke står att vinna,
svårligen torde kunna umbäras, återstår att afgöra, hvilken form derför
är den lämpligaste. De äldre lagförslagen hafva, efter mönstret af
tysk och fransk rätt, gifvit eden den form, att det tillåtes den part,
som fordrar ersättning, att inom en af Rätten bestämd gräns edligen
fastställa, huru mycket han förlorat. Ehuru denna anordning inrymmer
domaren en viss pröfningsrätt, är det uppenbart, att i de fall, då eden
verkligen är behöflig, denna pröfning måste blifva högst osäker och
famlande. Enda utvägen att bereda domaren verkligt underlag för
en sådan pröfning är att af den part, som lidit skadan, erhålla ed¬
ligen bekräftade uppgifter angående de omständigheter, hvilka skola
tjena till ledning vid skadans mätande, och derefter låta domaren fritt
bestämma skadeståndets belopp. Ehuru Beredningen ansett ett dylikt
edligt partförhör icke kunna i allmänhet träda i stället för den nor¬
merade eden, bär Beredningen för detta fall icke funnit sådant be¬
tänkligt. I detta fall kan nemligen enligt sakens natur endast den
part, som lidit skadan, meddela den upplysning, som erfordras, och
skall förhör ega rum, måste det derföre vara han, som höres. Då
fordran å en viss grad af bevisning icke kan uppställas såsom vilkor
för partens edliga hörande, saknas skäl att inrymma vederparten rätt
att genom klagan söka hindra förhöret. Det måste för honom vara
128
vida gynsammare, att domaren till deras rätta betydelse pröfvar de
uppgifter, käranden lemnar, än att han åt denne fullständigt eller
med en godtycklig begränsning öfverlåter att taga sig sjelf rätt.
På dessa grunder hvilar Beredningens förslag i 75 § angående
denna form af ed. Någon bestämd verkan kan icke på förhand till-
läggas eden, och edgångsbeslutet innehåller derom intet uttalande.
Det tillkommer domaren att fritt bedöma värdet af de upplysningar,
han sålunda erhåller; bedömer han det origtigt, må rättelse sökas, när
saken dragés under högre rätts pröfning.
76 §. Den bjudna eden är i vår rätt icke af samma praktiska betydelse
som i vissa främmande lagstiftningar, i det att dessa tillägga eds-
anbudet en viss tvingande verkan, så att den part, hvilken ed bjudes,
endast har valet mellan att sjelf gå eden eller ock tillåta, att mot¬
parten å sin sida aflägger en annan ed, alltid med afgörande verkan
i saken. Om än detta edstvång i väsentlig grad länder till rättegångens
förenkling och förkortande, är denna anordning behäftad med olägen¬
heter, som utesluta all tanke på dess införande i ett land, der den
förut varit okänd. I sin nuvarande form innefattar den bjudna eden
en art frivillig förlikning, hvars berättigande i de mål, der förlikning
öfverhufvud är tillåten, icke skäligen kan sättas i fråga; och då här¬
igenom erbjudes parterna en utväg att utan omgången af ett bevis¬
förfarande få tvisten afgjord, har Beredningen funnit sig sakna skäl
att föreslå denna eds afskaffande. Hvad förslagets 76 § innehåller
angående denna ed öfverensstämmer väsentligen med 17 Kap. 34 §
Rättegångsbalken. Af hänsyn till edens helgd synes dock den in¬
skränkning i partemes afbalsfrihet böra göras, att den, som för mened
är förlustig medborgerligt förtroende, äfven i detta fall bör vara ute¬
stängd från ed. Deremot torde den omständighet, att eden i detta
fall beror af motpartens erbjudande, böra föranleda att samma sträng¬
het i nämnda hänseende, som i fråga om värjemålseden funnits be¬
fogad, icke i förevarande fall påkallas.
129
7 KAP.
Särskilda bestämmelser.
I 77 § hafva bestämmelser upptagits dels för det fall, att vittne 77 §.
eller annan, som till upplysning i rättegång skall höras, icke är mägtig
svenska språket, och dels för det fall, att den, som skall höras, är
döf eller stum. I intetdera fallet har föreskriften om tillkallande af
tolk synts böra göras ovilkorlig. Då den, som skall höras och icke
är mägtig svenska språket, talar ett språk, hvilket såväl domaren som
parterna förstå, såsom fallet i allmänhet torde vara med norska och
danska, är tydligen tillkallande af tolk öfverflödigt. År åter den, som
skall höras, döf eller stum, torde förhöret i många fall kunna lämpligen
ske genom skriftliga frågor eller svar. Hvad i III Kap. stadgas om
sakkunnig, som af Rätten förordnas, har ansetts böra i tillämpliga
delar gälla äfven om tolk, dock med den jemkning, att ersättning till
tolk, hvilken tillkallats för biträde vid vittnesförhör, skall utgifvas af
den, som har att gälda ersättning till vittnet.
I öfverensstämmelse med föreskriften i Lagen angående lydelsen 78 §.
af judes edliga förpligtelse den 30 Oktober 1885 har i 78 § upptagits
en bestämmelse derom, att då den, som enligt förevarande lag skall
aflägga ed, är jude, edsförpligtelsen bör ske vid »Gud och hans heliga
lag». Derjemte har här från 16 § i Förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873 upp¬
tagits en föreskrift af innehåll, att om den, som skall aflägga ed,
tillhör främmande trossamfund, hvars lära ej tillstädj er honom att
aflägga ed, Konungen har att förordna, huru förfaras bör; hvilket
stadgande här utsträckts att gälla äfven i fråga om den, som är af
annan icke kristen lära än den mosaiska.
17
130
80 §. I fråga om tid och ordning för fullföljd af talan emot beslut,
som enligt 25, 29, 41, 43, 50 eller 52 § må öfverklagas genom sär¬
skilda besvär, synes lämpligen kunna gälla hvad i fråga om klagan
öfver slutligt- utslag i brottmål är stadgadt; och har en bestämmelse
härom blifvit i 80 § intagen.
81 §. I 81 § angifvas de lagrum, hvilka skulle upphöra att gälla, derest
förslaget blefve lag. I särskilda författningsförslag hafva dessutom
upptagits de förändringar i vissa lagrum, hvilka funnits påkallade af
den nya lagstiftningen om bevisning.
Att den del af 1734 års lag, hvilken handlar om bevisning inför
rätta, företrädesvis skall beröras af den nu föreslagna lagstiftningen,
är naturligt; 17 kap. Rättegångsbalken skulle i allt hufvudsakligt af-
lösas af den nya lagens bestämmelser. Nämnda kapitel innefattar
emellertid tillika bestämmelser, hvilka icke stå i nödvändigt samband
med förevarande ämne. Sålunda innehåller 12 § en föreskrift, som, på
samma gång den berättigar part att få domaren hörd såsom vittne,
ålägger denne att derefter hålla sig från saken; och Kongl. Förklaringen
den 22 Februari 1770 anknyter härtill vissa närmare bestämmelser för
samma sak. Att gifva föreskrifter huru skall förhållas, när domaren på¬
kallas såsom vittne i målet, tillhör emellertid närmast den del af rätte¬
gångsordningen, som afhandlar domst-olsorganisationen, och Bered¬
ningen har derföre ansett något stadgande i detta ämne icke böra
upptagas i förevarande lagförslag. Likaså tillhöra föreskrifterna i 32
§, sådana dessa lyda enligt Förordningen den 20 Januari 1779 angå¬
ende verkan af brottmålsutslags laga kraft och om preskription af
åtalsrätten, uppenbarligen ett annat område än det, som nu är föremål
för behandling.
Detsamma kunde synas i viss mån gälla äfven om första punkten
i 32 §, hvilken dock enligt förslaget skulle upphöra att gälla. Här
föreskrifves, att, när i svårare brottmål mer än hälft bevis före¬
kommer mot den tilltalade, men denne ändock nekar till gemingen
och domaren finner värjemålsed icke utan fara för mened kunna an¬
vändas, saken bör lemnas till framtiden, då den kan uppenbar varda.
131
Detta — en tilltalad persons »ställande under framtiden» — innebär,
att ransakning om brottet kan när som helst ånyo företagas, likasom
det ock för den tilltalade medför vissa i medborgerligt hänseende
menliga påföljder. Att detta stadgande icke kunnat qvarstå i sin nu¬
varande form, följer otvetydigt deraf, att begreppet »hälft bevis» genom
den nya lagen skulle förlora sin betydelse. En omarbetning af stad¬
gandet skulle derföre vara nödvändig, derest man ville bibehålla den
processuella anordning, hvarom det handlar. Beredningen tvekar
emellertid icke att såsom sin mening uttala, att nämnda anordning icke
förtjenar att bevaras. Den utgör en qvarlefva af det äldre inqvisito-
riska brottmålsförfarandet, med dess allt för ringa hänsyn till den an¬
klagades rätt. Redan Lagkomitén och äldre Lagberedningen föreslogo
dess borttagande ur vår rättegångsordning, och i principbetänkandet är
enahanda förslag framstäldt. »Der domstolen», heter det i motiven, III
Del. sid. 225, »med fri bevispröfning ej kan fälla den tilltalade, bör ej
heller å honom likasom häftas ett brännmärke, genom domens orda¬
lydelse tydande på misstankens fortvaro.» Vid sådant förhållande
har Beredningen, äfven om för stadgandet kunde finnas en form, som
fullt lämpade sig efter den ändrade lagstiftningen om bevisning, an¬
sett detsamma hellre böra redan nu ur lagen utmönstras. Att i allt
fall, hvad de gröfre brotten angår, ett befrielseutslag icke utgör hin¬
der för målets återupptagande, der nya skäl och omständigheter mot
den tilltalade förekomma, följer af de qvarstående bestämmelserna i
32 §.
Den bestämmelse, 33 § innehåller angående bevisskyldigheten, har
Beredningen föreslagit skola upphäfvas, utan att den blifvit ersatt
genom annan bestämmelse i förslaget. Att reglera detta förhållande
tillhör enligt Beredningens mening icke förevarande del af lagstift¬
ningen. Vore det möjligt att genom formella, för alla slag af rätts¬
förhållanden lämpade föreskrifter bestämma, huru nämnda skyldighet
bör mellan parterna fördelas, vore det visserligen på sin plats att i
samband med de processuella reglerna om bevisning upptaga stad¬
gande i detta ämne. Sådant är emellertid icke möjligt. Grunden för
132
bevisskyldighetens fördelning kan icke, såsom 33 § antyder, sökas i
partens ställning såsom kärande eller svarande i målet; det är icke
denna egenskap, utan beskaffenheten af det yrkande, parten i hvarje
särskilt skede af rättegången framställer, som i sådant hänseende
är afgörande. Den som begär förändring i ett förhållande, hvilket fak¬
tiskt består eller hvars behöriga tillkomst är ådagalagd,'får icke samma
yrkande bifallet, med mindre de rättsliga förutsättningarne för den
påyrkade förändringen äro för handen. Hvilka dessa förutsättningar äro,
derom gifver den materiella rätten upplysning. Att fordra, det samt¬
liga dessa förutsättningar skola inför domstolen styrkas, vore i många
fall detsamma, som att vägra rätten erkännande; det är endast vissa
af dessa förutsättningar, hvilkas tillvaro parten behöfver ådagalägga,
under det att, beträffande andra, det måste åliggannotparten att styrka
att de saknas, om han påstår det. Hvilka förutsättningar nu äro af
ena eller andra slaget, kan endast en undersökning af de särskilda
rättsförhållandenas natur ådagalägga; först ur en sådan kan en rigtig
reglering af bevisskyldigheten framgå. För processrätten är en sådan
undersökning främmande, och rättegångslagen kan i detta afseende
icke gifva annat än en i bästa fall intetsägande, men möjligen miss¬
ledande regel. I betraktande häraf har Beredningen ansett 33 § böra
uteslutas, oaktadt den icke genom någon bestämmelse i förslaget
blifvit ersatt.
Såsom förut anmärkts, afser förslaget icke att upphäfva de s. k.
prestationsederna eller en persons skyldighet att på anfordran af en
annan, utan hänsyn till föregående bevisning, med ed bekräfta eller
förneka ett visst uppgifvet förhållande. Lika litet har det funnits
lämpligt att vidtaga ändring i stadganden, hvilka, såsom 12 Kap. 3
§ Handelsbalken, 34 § i Förordningen om stängselskyldighet den 21
December 1857 m. fl., å ena sidan ålägga part skyldighet att styrka
ett visst förhållande, men å andra sidan tillåta honom att föra denna
bevisning genom egen ed; utan att väsentligt förändra den praktiska
betydelsen af bevisskyldigheten i dylika fall, kan nemligen rätten att
med egen ed fullgöra den icke fråntagas parten. Af dessa skäl hafva
133
flere, å särskilda ställen i lagen förekommande stadganden om ed,
ehuru visserligen icke, från bevisningens synpunkt sedt, öfverens¬
stämmande med de grunder, på hvilka förslaget är bygdt, ansetts
böra lemnas orubbade. Endast i fråga om den i 14 Kap. Rättegångs¬
balken omförmälda »vrångoeden» och den i 16 § 4 och 5 mom. Pro-
mulgationslagen till Strafflagen föreskrifna »urtjufva eden» har undan¬
tag skett, enär dessa eder redan längesedan kommit fullständigt
ur bruk och derföre icke synts böra ens till bokstafven qvarstå i
lagen. I och med borttagandet af urtjufva eden har det emellertid
varit nödigt att borttaga sjelfva skyldigheten för parten att göra sig
urtjufva, emedan eljest samma skyldighet skolat blifva obehörigt be¬
tungande.
Med föranledande af och i sammanhang med förslaget till Lag
angående bevisning inför rätta hafva utarbetats tre andra författnings-
förslag, angående dels ändrad lydelse af 5 Kap. 1 § Årfdabalken,
dels ändring i 14 Kap. Jordabalken, dels ock ändring i Förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855.
De i förstnämnda lagrum gifna föreskrifter i fråga om sättet att i en
arfstvist bevisa, huruvida ett barn varit födt med lif eller icke, stå ej
väl tillsamman med fri bevispröfning; och då numera genom en af
läkare verkstäld undersökning i allmänhet torde kunna bäst utrönas,
huruvida barnet framfödts med lif, synes något egentligt »behof icke
längre förefinnas att i det fall, som i 5 kap. 1 § Årfdabalken afses,
tillåta afförande af eljest jäfviga vittnen eller användande af partsed
i annan ordning än den eljest medgifna. Beredningen har derföre
ansett de i nämnda lagrum stadgade särskilda bevisregler kunna
uteslutas.
Då 5 Kap. i förslaget till Lag angående bevisning inför Rätta
innefattar föreskrifter, bland annat, för det fall, att Hofrätt eller Konun¬
gen finner syn nödig äfvensom angående synekostnad, böra de be¬
stämmelser, som i dessa ämnen förekomma i 14 Kap. Jordabalken,
1
134
upphöra att gälla, och följaktligen i detta kapitel dels 4 § upphäfvas,
dels ock 3 § erhålla en så förändrad lydelse, att endast första punkten
deri bibehålies.
De i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 Maj 1855 upptagna bestämmelser angående handelsboks vitsord
i handelstvister emellan köpmän stå, såsom i det föregående framhållits,
icke väl tillsamman med ett i öfrigt fritt bevissystem, och stadgandena
i samma förordning om åliggande för part att i dylika tvister förete sin
handelsbok blifva till fullo ersatta genom föreskrifterna i IV Kap. i för¬
slaget till Lag angående bevisning inför Rätta. Vid sådant förhållande
har Beredningen ansett 12—19 §§ samt 25 § i denna Förordning böra
upphäfvas. Då en hänvisning till sistnämnda paragraf förekommer i
23 § har deri vidtagits nödig ändring, hvarvid Beredningen ansett
23 och 24 §§ kunna till en paragraf sammanslås.
135
*
Särskildt förslag till VI Kap. i Lag angående bevisning inför Rätta.
Om parts ed.
De skäl, som föranledt Beredningen att framlägga ett alternativt
förslag till bestämmelser angående parts ed, äro i det föregående an¬
förda. Det syfte, man med förevarande anordning velat vinna, är
dels att i fråga om parts hörande på ed bereda större utrymme åt
domarens fria pröfning, dels ock att undanrödja den anledning till om¬
gång och tidsutdrägt, som rätten att öfverklaga edgångsbeslutet
innebär. Hvad förslaget innehåller är väsentligen hemtadt från prin¬
cipbetänkandet, II Del. XVIII Kap., och Beredningen hänvisar derföre
till detta beträffande grunderna för de föreslagna bestämmelserna.
Endast såvidt dessa bestämmelser afvika från nämnda betänkande torde
erfordras en antydan om skälen till sådan afvikelse.
Enligt XVIII Kap. 3 § i principbetänkandet kan förordnande om
parts hörande på ed meddelas — utom i det fall att båda parterna äro
derom ense — då endera parten äskar det och den omständighet, hvar¬
om upplysning sökes, väl synes sannolik, men ej utan vidare bevisning
kan hållas för sann; och sedan yrkande i sådan syftning af någondera
parten blifvit framstäldt, har enligt 4 § Rätten att, med ledning af
angifna grunder, icke blott pröfva, om edligt förhör bör ega rum eller
icke, utan äfven, i förstnämnda fall, meddela förordnande hvilken¬
dera parten skall höras. Åt detta stadgande synes kunna gifvas
den tydning, att Rätten vore oförhindrad att på yrkande af den ej
bevisskjddige parten tillåta denne att blifva på ed hörd äfven mot
vederpartens vilja, likasom samma stadgande icke synes innefatta
hinder för Rätten att, sedan den bevisskyldige begärt partsed, men
136
yrkat att sjelf blifva hörd, på grund af detta yrkande förordna om
vederpartens hörande på ed.
Enligt 1 § i förslaget är det deremot endast den bevispligtige
parten eller den part, som till bestyrkande af sin uppgift angående
viss omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sannolika
skäl, hvilken eger att äska edligt partsförhör, och han har dervid att
uppgifva, huruvida det begärda förhöret skall anställas med honom
sjelf eller med vederparten, hvarefter Rätten endast har att tillse,
huruvida yrkandet må bifallas eller icke. Utan den bevispligtiges
yrkande eller medgifvande kan således Rätten ej tillåta edligt förhör
med vederparten.
Den afvikelse från principbetänkandet, hvilken förslaget sålunda
i denna del, åtminstone formelt, innefattar, afser väsentligen att aflägsna
de betänkligheter, som, på sätt i principbetänkandet framhålles, synas
möta mot parts afstångande från rätt till särskild klagan öfver beslut,
hvarigenom vederpartens hörande på ed tillåtits.
En annan afvikelse från principbetänkandet är uteslutandet ur
förslaget af det i XVIII Kap. 4 § 3 mom. intagna stadgande, att
der på samma sida äro två eller flere parter, mot hvilkas hörande
på ed hinder ej möter, det ankommer på domstolen att bestämma,
huruvida en eller flere af dem skola höras. Denna uteslutning står
i full öfverensstämmelse med de i förslaget tillämpade grunder för
användande af parts ed. Då detta bevismedel ej får anlitas annor¬
ledes än på den bevisskyldige partens begäran, bör det ej heller till¬
komma Rätten att förordna om edligt förhör med någon annan än
den, hvars hörande sålunda blifvit äskadt. Om den bevisskyldige har
flere vederparter, må det på honom ankomma, om han vill, att vare
sig en eller annan af dessa eller möjligen alla blifva hörda, hvarefter
Rätten blott har att tillse, huruvida hans begäran må bifallas, utan
att kunna tillåta förhör med någon, hvars hörande ej ifrågasatts, och
om å den sida, der bevispligten ligger, flere parter finnas, bör edligt
förhör med någon af dem ej ega rum, med mindre denne sjelf derom
framstält begäran.
Den i 6 § 1 mom. i principbetänkandet förekommande bestäm¬
melsen, att frågan, huruvida part skall höras på sanningsed, i regeln
ej bör af domstolen tagas under ompröfning förr än saken blifvit
vederbörligen slutbehandlad, har icke upptagits i förslaget, enär af
65 § torde tydligt framgå bevismedlets subsidiära karakter. Ej heller
innehåller förslaget någon föreskrift angående verkan af parts väg¬
ran att underkasta sig edligt förhör eller att besvara viss fråga;
bestämmelserna i principbetänkandets 8 § och 12 § 2 mom. äro ej
upptagna i förslaget. Det torde nemligen icke vara lämpligt att
i detta hänseende uppställa andra regler, än sakens natur och en
rigtig tillämpning af den allmänna föreskriften i förslagets I Kap. 1 §
föranleda. Att 13 § icke upptagits i förslaget innefattar i sak ingen
afvikelse, då nämnda § endast för ett särskildt fall hänvisar till den
allmänna regeln om bevispröfningen och en sådan hänvisning icke
torde finnas behöflig.
Då frågan, huruvida edligt förhör skall ega rum och hvilkendera
parten bör höras, jemväl enligt förslaget skall afgöras med afseende
å redan förebragt bevisning samt bevisskyldigheten i det föreliggande
fallet, måste förhöret komma att angå en eller flera omständigheter,
med afseende å hvilka graden af förebragt bevisning samt bevisskyl¬
digheten kunna bedömas. Vid sådant förhållande synes det mindre
följdrigtigt att, på sätt principbetänkandets 12 § medgifver, låta för¬
höret sträcka sig jemväl till andra omständigheter, som vid för¬
höret yppas och med afseende hvarå förenämnda synpunkter kunna
föranleda ett helt annat bedömande af frågan, om edligt förhör är
påkalladt och hvilkendera parten bör höras. Nämnda stadgande är
derföre ur förslaget uteslutet.
Hvad angår formen för parts hörande å ed, afviker förslaget der¬
utinnan från principbetänkandet, att det ansetts lämpligt låta eden
följa efter förhöret, icke föregå detsamma. Mellan ett vittne och en
part, som höres, är nemligen så till vida en skilnad, att å ena sidan
parten icke, i likhet med vittnet, kan vara berättigad att undandraga
sig att meddela upplysning angående sådant, som rörer saken, men
138
hvars uppenbarande kan lända parten till skada, samt att å andra
sidan något tvång att vittna icke är på sin plats eller behöflig!, då
domaren af partens underlåtenhet att tala kan draga den slutsats i
afseende på sakens sammanhang, som vederbör. Häraf följer, att lika
litet som de mot vittne föreskrifna yttre tvångsmedel böra mot part
användas, lika litet bör det åläggas honom en edgång, hvarigenom
han vid menedsstraff förbinder sig att meddela allt hvad han känner
i målet eller hvarom domaren begär upplysning. Skulle parten i sin
berättelse komma att vidröra annan omständighet än den, förhöret
angår, bör parten icke tillåtas att med ed bekräfta berättelsen i
denna del. Och om på grund af de upplysningar, som vunnits vid
förhöret, eller på grund af den sväfvande eller osäkra beskaffenheten
af partens uttalande domaren finner det obehöflig! eller olämpligt att
låta parten med ed bekräfta sin utsaga, bör någon edgång icke
eg a rum.
Slutligen bör anmärkas, att förslaget icke upptagit den i princip¬
betänkandet 16 § 1 mom. innefattade föreskrift, att om högre rätt
finner part hafva blifvit utan laga skäl hörd å ed, den lägre rättens
beslut derom skall undanrödjas och hvad parten under eden anfört ej
anses annorlunda, än såsom vore det yttradt utan ed. En regel af
sådant innehåll är enligt Beredningens mening mindre förenlig med
den fria bevispröfningens grundsats och skulle helt visst komma att
sakna all verklig betydelse.
Enligt principbetänkandet skulle i brottmål parts ed icke före¬
komma. Förstärkta Lagberedningen uttalade deremot, att från syn¬
punkten af fri bevispröfning hinder icke mötte att jemväl i brottmål
tillämpa de för tvistemål antagna grunder för partens edliga afhörande;
och vore enligt Förstärkta Lagberedningens uppfattning behofvet att
till sanningens utforskande använda parts ed i brottmål icke ringare
än i tvistemålen. Då en tillämpning af nämnda grunder skulle för¬
anleda, att det i allmänhet blefve svaranden, som underkastades det
edliga förhöret, men frestelsen att genom en falsk ed undgå straff
måste anses alltför stark, när brottet vore belagd! med svårare straff,
139
ansåg emellertid Förstärkta Lagberedningen parts afförande på san¬
ningsed i brottmål icke böra ega rum i fråga om gröfre brott. I
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de sålunda af Förstärkta Lag¬
beredningen uttalade grundsatser har i förslaget jemväl intagits en
bestämmelse, att i brottmål edligt förhör må anställas med den tillta¬
lade, der åklagaren eller målseganden det äskar och mot den tilltalade
förekommit sådan bevisning, som enligt förslaget skulle i andra fall
berättiga till användande af parts ed; dock att det ej må ske i fråga
om brott, hvarå enligt lag kan följa straffarbete.
I händelse det alternativa förslaget skulle godkännas, synes en
ändring i lydelsen af 21 Kap. 3 § och 25 Kap. 5 § Rättegångsbalken
blifva af nöden, hvilken ändring lämpligen torde kunna ske sålunda, att
i den förstnämnda paragrafen orden »eller häfver man sin vederpart
på edgång kommit» och i den senare ordet »värjemålsed» uteslutas.
140
Särskild! yttrande
af
Justitierådet Annerstedt.
I principbetänkandet upptages bland stadgandena angående vittnes-
jäfven följande bestämmelse:
Den, som eger del i saken allenast på den grund att han är lott-
egare i aktiebolag eller medlem i kommunal samfällighet, korpora¬
tion eller annan gemensamhet, för hvars förbindelse han ej omedel¬
bart och personligen står i ansvar, må dock höras såsom vittne, om det
af part yrkas och af domstolen pröfvas nödigt.
En uttrycklig föreskrift i detta ämne är enligt min uppfattning
synnerligen af behofvet påkallad. Mycken skiljaktighet i åsigter råder
nemligen för närvarande derom, huruvida kommunalmedlemmar, lott-
egare i aktiebolag, ledamöter i föreningar o. d. skola anses hafva del
i rättstvister, hvari kommunen, aktiebolaget eller föreningen är part.
Då frågan, huruvida en domare, som egde lotter i ett aktiebolag, kunde
anses hafva del i en sak, hvari bolaget var part, och följaktligen på
sådan grund jäfvig i saken, den 16 Januari 1878 förekom till af¬
görande af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!, omfattade
visserligen åtta ledamöter den mening, att nämnda förhållande icke
innebure, att domaren, på sätt i 13 Kap. 1 § Rättegångsbalken sägs,
egde del i den sak, hvari aktiebolaget var part. Men af sju leda¬
möter uttalades, att då aktieegare på grund af aktiebrefvet hade del-
egarerätt i bolaget och följaktligen hade del i den sak, hvaruti aktie¬
bolaget var part, han vore jäfvig i saken. Oeh ej sällan förekomma
141
fall, då en underdomare förklarar sig jäfvig att handlägga mål, i
hvilka den kommun, han tillhör, är part, under åberopande af del
i saken såsom jafsanledning.
Den olikhet i uppfattning, som sålunda i frågan är rådande, här¬
flyter utan tvifvel från skiljaktighet i uppfattningen af begreppet
juridisk person. Vid detta förhållande kan man efter min åsigt icke
vänta, att genom den förbättrade lagstiftningen angående bolag, som för
närvarande förberedes, eller eljest genom något stadgande i civillag
enhet i lagtillämpningen med hänseende till nämnda fråga skall åstad¬
kommas. Ty föga antagligt är, att man vid stiftandet af en ny bolags¬
lag skall finnas benägen att genom en positiv bestämmelse deri af¬
göra, huru begreppet juridisk person skall fattas; och den tidpunkt
torde vara aflägsen, då å annat ställe i allmän lag upptages någon
definition på detta begrepp, hvars bestämmande otvifvelaktigt till¬
hör rättsvetenskapen.
För vinnande af en likartad rättstillämpning, hvilken med af¬
seende å den praktiska betydelsen af denna jäfsfråga måste vara
synnerligen önskvärd, bör derföre enligt min uppfattning lagstiftningen
angående vittnesjäfven besvara frågan, och detta svar torde lämp¬
ligen kunna gå i den riktning, som i principbetänkandet blifvit före¬
slagen.
I öfverensstämmelse härmed har jag ansett, att 8 § i förslaget
borde erhålla följande lydelse:
8 §•
Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att lian ej
förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.
I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare delägare i
sådan samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna, der han icke
är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens
förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af målets ut¬
gång.
142
Har — — — — — — — — — — — — — — — frånträdt.
Embets- eller tjensteman— —--— — — —--andre.
I fråga om den omfattning, i Hvilken syn å stället må användas
af Rätten, hyser jag jemväl en från förslaget afvikande mening. En¬
ligt gällande lag medgifves det Rätten att hålla syn allenast i vissa
slag af mål, för hvilka särskilda bestämmelser äro gifha. Att der¬
utöfver utsträcka befogenheten för Rätten att hålla syn är enligt min
uppfattning icke påkalladt af något verkligt behof, men kan lätteligen
komma att leda till ett obehörigt uppskof med målets afgörande och
till parternas oskäliga betungande med kostnader. Rätten saknar nem¬
ligen icke utväg att i sådana mål, med afseende å hvilka för när¬
varande icke är medgifvet att hålla syn, på annat sätt — genom
kartor, planritningar, yttrande af sakkunnige, o. s. v. — förskaffa sig
de upplysningar, som genom synen skulle vinnas, och målets utsät¬
tande till syn medför enligt regeln uppskof deri till påföljande sommar
samt parternas betungande med synekostnader, hvilka uppgå till ett
för flertalet rättsökande afsevärdt belopp.
Ej heller är det enligt min uppfattning lämpligt att, med bibe¬
hållande af förfarandet Aud Hofrätt i öfrigt oförändradt, medgifva Hof-
rätten befogenhet att sjelf hålla syn, enär derigenom ökade synekost¬
nader förorsakas utan att någon visshet förefinnes, att de öfverrätts-
ledamöter, som hållit synen, komma att deltaga i målets afgörande.
Af dessa skäl böra enligt min åsigt de i förslagets V Kap. upp¬
tagna bestämmelser utbytas mot en hänvisning till hittills gällande
stadgande!! angående syn samt annan ändring i 14 Kap. Jordabalken
ej vidtagas än den, som är af nöden för att med afseende å vittnes¬
förhör, som eger rum vid syneförrättning, förekomma, så vidt ske kan,
att vittnen blifva afbörda, hvilka sedermera befinnas jäfviga.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har jag ansett,
dels att i stället för V Kap. i förslaget bör deri införas en para¬
graf af följande lydelse:
143
§•
Huru syn skall af Bätten hållas och hvad dervid eljest skall iakt¬
tagas, derom galle hvad i lag och särskilda författningar är stadgadt;
dels ock att i stället för författningsförslaget angående ändring i
14 Kap. Jordabalken endast bort upprättas förslag till ändrad lydelse
af 3 § i samma kapitel af följande innehåll:
3 §•
Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja; vädje då under Hof-
Rätt, som i Rättegångsbalken sägs. Fullföljes vadet och finner Hof-
Rätten ny syn tarfvas; utnämne Hof-Rätten en af sine ledamöter att
synen hålla, och kalle två underdomare i orten att honom biträda. Det
protokoll, som vid synen föres, gifve han till Hof-Rätten in, och Hof-
Rätten döme sedan i saken. Dragés saken under Konungen och finnes
den ej tillräckligen utredd, ändå att syn föregått; då må ytterligare
syn hållas, och nämne Konungen i Högsta Domstolen dertill en af
dess ledamöter; läte ock genom Hof-Rätten kalla två underdomare,
att vid synen biträda. Öfver denna syn skall protokoll till Konungen
ingifvas, på sätt om den syn, som Hof-Rätt förordnat, sagdt är. Vid
dessa syner må ock vittnen höras, der någon af parterna det äskar och
vittnet är tillstädes. Göres jäf mot vittne och förekommer anledning att
jäfvet är lagligen grundadt, må ej vittnet höras. Finner Hof-Rätten
eller Konungen syn nödig, och är den ej af Under-Rätt hållen; då
må Hof-Rätten eller Konungen låta synen af Underrätten verkställas
och pröfve sedan saken.
144
Särskild! yttrande
af
Justitierådet Carlson.
II Kap.
På hufvudsakligen samma skäl, som åberopas i Assessoren Wolds
särskilda yttrande, anser jag, att åt 6 § bör gifvas det innehåll, As¬
sessoren Wold föreslagit, samt att 7 § 2 mom. bör erhålla ungefär
följande lydelse:
I mål, deri allmän åklagare talar å brott, som hörer under allmänt
åtal och hvarå straffarbete enligt lag kan följa, må målseganden, ändå
att han sjelf för er talan i målet, höras såsom vittne, om Rätten finner
det lämpligt.
Om dessa ändringar i förslaget vidtagas, torde lydelsen af 8 §
1 mom. och 9 § böra derefter lämpas; och föreslår jag derför föl¬
jande affattning af
8 § 1 mom. andra punkten:
Huruvida i mål, som i 7 § 2 mom. afses, den, hvilken till måls¬
eganden står i det förhållande, nu är sagdt, må höras såsom vittne, så
ock huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn till part eller till någon,
hvilken enligt 7 § är jäfvig, må vittna, pröfve Rätten efter omständig¬
heterna i hvarje särskilt fall.
9 §•
Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 7 eller 8 § är
jäfvig, må han såsom vittne höras, om han sjelf dertill samtycker och
Rätten finner det lämpligt.
145
I fråga om 36 §, hvilken handlar om personers hörande upp¬
lysningsvis utan ed i grafva brottmål, kan jag icke heller biträda
pluralitetens mening. Vigten af, att sådana.mål hastigt afgöras, synes
mig fordra, att part bör ega, utan att förut inhemta Rättens sam¬
tycke, låta inkalla den, han åberopar att upplysningsvis höras. Vi¬
dare torde det vara nödvändigt, att tvångsmedel mot den, som obe¬
hörigen vägrar att lemna upplysning, då han åberopas att höras utan
ed, stå Rätten till buds. I båda dessa afseenden bör, enligt min upp¬
fattning, om personer, hvilka skola upplysningsvis höras, gälla det¬
samma som om vittnen, naturligtvis med den inskränkning, som följer
deraf, att upplysningsvis kunna höras äfven minderåriga och andra
kriminelt otillräkneliga personer. Slutligen anser jag, att, då fråga
är om brott af gröfsta slag, den tilltalades anförvandter icke böra
ega undandraga sig förhör. I följd häraf hemställer jag, att denna §
gifves ungefär följande lydelse:
I mål angående brott, hvarå straffarbete enligt lag kan följa, må
den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning är att hans
hörande kan lända till upplysning i målet och Rätten finner det lämpligt.
Ben, som till den tilltalade är i sådant förhållande, att han jemnlikt 8 §
är jäfvig, må dock ej höras utan sitt samtycke, der ej straffarbete i tio
år eller svårare straff enligt lag kan följa å brottet.
Då någon åberopas att sålunda upplysningsvis höras, gälle om hans
inkallande och hörande samt om påföljden för uteblifvande och för
vägran att lemna upplysning i tillämpliga delar hvad om vittne är sagdt.
I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis
höres, enahanda rätt som vittne.
III Kap.
Hvad angår III kap., om sakkunnige, är jag ense med Assessoren
Wold i fråga om kapitlets uppställning. Likaledes delar jag hans
mening, att beträffande sakkunnig, som af part åberopas, bör gälla
detsamma som om vittne. Då emellertid ett af part åberopadt skriftligt
19
146
utlåtande från sakkunnig kan vara af stor betydelse, äfven om det
icke blifvit edfäst, torde i detta kapitel böra intagas en erinran
derom, att, då part företer ett sådant utlåtande, Rätten har att enligt
47 § pröfva hvad vitsord bör detsamma tillerkännas.
För närvarande lärer icke vara brukligt, att utlåtanden, som af-
gifvas af sakkunnige på grund af domstols förordnande, edfastas.
Någon föreskrift härom torde icke heller vara erforderlig, då domstol
icke bör anlita annan såsom sakkunnig än den, om hvilkens redbarhet
och opartiskhet domstolen är fullt öfvertygad.
Skyldigheten att såsom sakkunnig tillhandagå domstol synes utan
fara kunna utsträckas derhän, att ingen eger undandraga sig att, då
han derom af domstol anmodas, inställa sig vid Rätten och lemna den
upplysning, han genast kan meddela.
I enlighet med hvad jag nu yttrat, hemställer jag, att åt ifråga¬
varande kapitel gifves följande innehåll:
38 §.
Vill part för utredning af fråga, som icke utan särskild insigt i
viss vetenskap, konst eller handtering kan bedömas; åberopa yttrande af
sakkunnig, läte höra honom såsom vittne i målet, efter ty i II kap. sägs.
Företer part skriftligt utlåtande från sakkunnig, gälle hvad i 47 §
stadgas.
39 §.
Finner Bätten för målets pröfning nödigt att angående viss fråga
inhemta yttrande af sakkunnig; höre Bätten myndighet, embets- eller
tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det
ämne, frågan rörer, eller nämne en eller flera för redbarhet och för
skicklighet i ämnet kände personer att afgifva skriftligt utlåtande eller
muntligen vid Bätten meddela upplysning i frågan.
40 § — 39 § i Beredningens förslag.
147
41 §.
Ej må sakkunnig undandraga sig att, då lian derom af Rätten
anmodas, inställa sig vid Rätten och lemna upplysning, som han genast
kan meddela. Tredskas han att det fullgöra, ege Rätten hålla honom
dertill medelst vite. Sakkunnig, som blifva fäld att utgifva vite, må
i beslutet söka ändring genom besvär.
I öfrigt vare ej någon skyldig att åt Rätten lemna biträde såsom
sakkunnig, der ej en sådan skyldighet åligger honom på grund af embete,
tjenst eller annat allmänt uppdrag.
42 §.
Sakkunnig, som af Rätten förordnats, njute för sitt biträde skälig
godtgörelse efter ty Rätten bestämmer. Om ersättning till sakkunnig,
som å embetets vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag har att
afgifva yttrande, gälle hvad särskildt stadgas.
Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre
rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut
Rätten finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens
vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna
medel.
43 § — 45 § i Beredningens förslag.
Yl Kap.
I fråga om partseden åberopar jag Beredningens särskilda förslag
till VI kap. utom i följande delar.
Uppställer man såsom vilkor för partsedens användning, att den
bevisskyldige parten derom gjort yrkande, torde de fall icke blifva
få, då parten genom försummelse i detta afseende antingen går miste
om sin rätt eller, för bevarande af densamma, nödgas fullfölja talan
i högre domstol. Då det för öfrigt ofta kan vara tvifvelaktigt, dels
huruvida den part, som yrkat edgång, är bevisskyldig eller icke, och
148
dels huruvida en af part gjord framställning verkligen innefattar ett
yrkande om edgång, skulle det med nämnda vilkor afsedda ändamål
icke alltid vinnas. På grund häraf och med hänsyn jemväl till den
ändring i 72 §, som nedan föreslås, anser jag ifrågavarande vilkor
böra bortfalla.
I följd häraf synes det i principbetänkandet föreslagna stadgande
för det fall, att å samma sida äro flera parter, mot hvilkas hörande
på ed hinder ej möter, böra i förevarande förslag upptagas.
Förbudet i 72 § att höra parterna på ed emot hvarandra an¬
gående samma omständighet synes mig vara för strängt. Derest
domstol, i följd af felaktig uppfattning om bevisskyldigheten eller om
parts skicklighet att aflägga partsed, hört ena parten på ed i fall, då
andra parten rätteligen bort höras, skulle detta förbud kunna med¬
föra en verklig kränkning af ena partens rätt, enär han genom dom¬
stolens misstag blefve beröfvad ett bevismedel, som enligt lag stått
honom till buds. I sådant fall bör derföre, enligt min uppfattning,
högre domstol, dit målet fullföljes, ega att, om det för sanningens
upplysning finnes nödigt, förordna om edligt förhör med den part,
åt hvilken eden rätteligen bort anförtros. Har genom det redan hållna
förhöret så tillförlitlig upplysning vunnits, att något tvifvel angående
den ifrågavarande omständigheten ej vidare förefinnes, bör naturligtvis
förhör på ed med andra parten ej tillåtas.
Med stöd af hvad jag nu anfört hemställer jag, att nedannämnde
paragrafer i Beredningens särskilda förslag till VI kap. erhålla ungefär
följande lydelse:
61 §.
Hav i tvistemål part till bestyrkande af sin Uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att
uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik; ege Rätten förordna,
att andra parten skall höras på ed angående den omständighet. Möter
mot hans hörande sådant hinder, som i 63 eller 64 § sägs, eller äro par¬
terna ense, att, derest edligt förhör skall ega rum, förhöre bort ske med
149
den part, som åberopat omständigheten, må sistnämnde part höras på ed,
så vida Rätten finner tillförlitlig upplysning kunna derigenom vinnas.
Äro å samma sida flera parter, mot hvilkas hörande på ed hinder
ej möter, prof ve Rätten, huruvida det må anses nödigt, att de alla höras,
eller om förhör bör anställas med allenast någon eller någre af dem.
62 §.
I brottmål må edligt förhör anställas med den tilltalade, om till stöd
för åtalet förekommit sådan bevisning, som i 61 § sägs; dock må det ej
ske, när å brottet enligt lag kan följa straffarbete.
72 §.
Ej må parterna höras på ed emot hvarandra angående samma om¬
ständighet. Har endera parten blifvit hörd på ed angående viss om¬
ständighet, men finner högre rätt, dit målet fullföljes, att eden bort
anförtros andra parten, ege dock den Rätt, om det till sanningens upp¬
lysning finnes nödigt, förordna, att sistnämnde part skall höras på ed
angående samma omständighet.
Visar sig vid förhör med part, att han till följd af minnessvaghet,
bristande uppfattningsförmåga eller af annan orsak ej kan meddela be¬
stämd uppgift om förhållandet; vare det med honom anstälda förhöret
ej hinder för andra partens hörande på ed.
Då stadgandet i 76 § angående bjuden ed torde vara af ringa
praktisk betydelse och icke står väl tillsamman med kapitlets öfriga
bestämmelser, hvilka äro bygda på grundsatsen om domarens rätt att
fritt pröfva verkan af parts edliga utsaga, anser jag denna § böra ur
förslaget utgå.
150
Särskild! yttrande
af
Revisionssekreteraren Afzelius.
I Kap. 3 och 4 §§.
Ense med Beredningens flertal derom, att erkännande inför rätta
har en olika processuel betydelse, allt efter som målet är af beskaf¬
fenhet, att parterna ega råda öfver tvisteföremålet eller icke, kan
jag ej dela flertalets uppfattning af grunden till denna olikhet och i
följd deraf icke heller biträda den formulering, samma uppfattning i
förslaget erhållit. Hvad Beredningen anför derom, att »den ställning,
domaren i civilprocessen intager till parterna med afseende å process¬
ledningen, utesluter för honom befogenheten att vidtaga den under¬
sökning, som skulle vara af. nöden för att domaren må kunna anse
sig berättigad att lemna ett erkändt sakförhållande utan afseende»
ådagalägger väl ändamålsenligheten af en regel, som i mål af nämnda
beskaffenhet undandrager erkännandet domarens bevispröfning, men
innebär icke, enligt min mening, någon förklaring, hvarföre erkän¬
nandet såsom bevismedel skall utöfva denna verkan. I sistnämnda
hänseende synes mig målets beskaffenhet vara utan betydelse; med-
gifver man, att ett erkännande i brottmål icke alltid öfvertygar do¬
maren, måste detsamma gälla äfven i tvistemål, och uppställer man
för sistnämnda slag af mål en annan regel om erkännandets bevis¬
verkan, är detta en legal bevisregel, likartad med den som finnes i
17 kap. 36 § Rättegångsbalken. Att denna speciella bevisregel fått
plats i den afdelning af förslaget, som handlar om »bevisning i all¬
151
mänhet» synes emellertid häntyda på, att här i sjelfva verket icke är
fråga om ett särskildt bevismedels verkan, utan om ett fall, der be¬
visning icke alls erfordras och som derföre med rätta omförmäles i
de inledande bestämmelserna. För min del antager jag, att erkän¬
nandets undantagsställning i civilprocessen kan förklaras, utan att
man behöfver taga sin tillflykt till lagstiftarens magt att dekretera
legala bevisregler. Grunden till denna undantagsställning bör natur¬
ligtvis sökas i målets beskaffenhet. Och för ifrågavarande mål är
parternas dispositionsrätt det utmärkande. Ur samma dispositionsrätt
bör derföre denna erkännandets verkan härledas. Dispositionsrätten
innebär befogenhet för parten icke blott att uppgifva den rätt, hvar¬
om tvistas, utan äfven att eftergifva rätten att fordra bevis. I civil¬
processen är parten ensam berättigad att fordra eller eftergifva beviset ;
domaren har icke någon pligt eller rätt att å embetets vägnar fordra
bevis, när parten sjelf icke gör det. Från denna ståndpunkt borde
visserligen partens rent passiva underlåtenhet att fordra bevis med¬
föra hufvudsakligen samma verkan som ett uttryckligt erkännande;
och principielt är detta enligt min mening också det rätta. Men så
länge rättegångsordningen bibehåller den regel, att vid svarandens
utevaro käranden ändock skall bevisa sitt käromål, lärer den anförda
grundsatsen icke kunna i hela sin utsträckning genomföras. Då någon
förändring af det s. k. »kontumacialförfarandet» nu icke kan ifråga¬
sättas, kan grundsatsen endast vinna tillämpning å erkännandet. Par¬
tens tystnad kan visserligen stundom innefatta ett lika godt erkän¬
nande, som ett uttryckligt sådant — och får då äfven samma verkan
— men i allmänhet kan deråt icke gifvas annan betydelse än af ett
bevisdatum, af större eller mindre värde.
I fråga om erkännandet inom civilprocessen bör sålunda, efter
min mening, icke såsom i straffprocessen fastas afseende vid dess
större eller mindre förmåga att öfvertyga domaren; det befriar mot¬
parten från skyldigheten att bevisa den erkända uppgiftens sanning.
Derföre verkar erkännandet, äfven om det icke såsom bevismedel är
fullgiltig! — äfven om den erkännande sjelf icke eger säker kunskap
152
om det, lian erkänner, äfven om det icke är parten sjelf, utan hans
rättegångsombud, som afgifver det.
Af det anförda följer icke, att erkännandet får gälla äfven om
det är osant. Att domaren skall taga för godt något, som han icke
vet vara sant, är ingalunda detsamma som att han skall låta det
gälla, livilket han vet vara osant. Efter min mening kan det icke
utan förryckande af domarens ställning tillåtas parterna att på god¬
tyckligt uppkonstruerade fakta grunda begäran om rättegång och
dom. Sådant är icke rättskipning och faller derföre icke under do¬
marens embetsutöfning. Ett uppenbarligen osant erkännande skall
denne tillbakavisa.
Anförda uppfattning af erkännandet föranleder icke heller, att en
återkallelse af erkännandet skall vara betydelselös med mindre det
visas både att erkännandet varit till innehållet osant och att det för-
anledts af ett misstag. Ettdera är nog.
Att ett erkännande, som innefattar en osanning, icke bör få gälla,
är nyss sagdt. Och hvad angår återkallelse på grund af villfarelse,
så synes det icke ens vara nödigt, att ett fullt öfvertygande bevis
derom föreligger, för att erkännandet skall förlora sin afgörande be¬
tydelse. Det är mycket möjligt, att parten icke afgifvit sitt erkän¬
nande för att definitivt befria sin motpart från skyldigheten att bevisa,
utan endast velat uttala, att han ansåg hvad motparten uppgifvit
öfverensstämma med verkliga förhållandet och derföre aktat all be¬
visning derom öfverflödig. Så länge han vidhåller sitt erkännande,
är det utan betydelse, huruvida han menat det ena eller andra. Men
återkallar han det, kan han icke vara bunden af ett erkännande, som
endast afsåg att uttala en subjektiv öfvertygelse. Det nedsjunker då
till ett bevisdatum, som är underkastadt domarens fria pröfning. Visar
han att de grunder, från hvilka han utgått, varit felaktiga, föreligger
visserligen icke en villfarelse, som är af beskaffenhet att göra en
disposition ogiltig, men detta förhållande innefattar oftast tillräckligt
skäl att antaga, att han icke velat definitivt binda sig genom erkän¬
nandet. Att härom i lagen gifva bestämda föreskrifter synes mig icke
153
nödigt; åt domarens urskiljning kan utan fara öfverlemnas att efter
omständigheterna i hvarje särskilt fall bedöma, huruvida erkän¬
nandet genom återkallelse förlorar sin betydelse eller icke.
Hvad slutligen angår brottmålen kan erkännandet der icke eg a
annan betydelse än af ett bevismedel, hvilket är underkastadt do¬
marens fria pröfning. Att genom uttryckligt lagbud häfda giltigheten
af denna allmänna grundsats i detta fall lärer icke vara behöfligt.
Detsamma gäller naturligtvis ock för sådana tvistemål, der parternas
dispositionsrätt är utesluten.
I detta sammanhang torde böra erinras att i mål, som angår
allenast skadestånd på grund af brottsligt förhållande, erkännandet
rätteligen bör ega samma betydelse som i vanliga tvistemål. Till
sin natur är skadeståndsanspråket rent civilt. Om än denna uppfatt¬
ning icke är den i vår rätt nu gällande, saknas dock icke i den
senare lagstiftningen spår af densamma, och det hade utan tvifvel
varit önskligt, om den kunnat nu med full klarhet tillämpas. Härtill
erfordras dock, enligt min mening, en sådan anordning af förfarandet,
att straff- och skadeståndsfrågan i processuelt afseende ställes i ett
visst samband, så att särskild behandling af skadeståndsfrågan icke
medgifves innan straffrågan förekommit eller bör anses förfallen.
Då emellertid den Beredningen nu anvisade uppgift icke medgifver
att i så vidsträckt omfång taga frågan under behandling, har jag
funnit mig i denna del icke böra framställa något särskildt förslag.
På grund af hvad jag sålunda anfört har jag ansett förslaget, i
stället för 3 och 4 §§, hafva bort upptaga en paragraf af denna lydelse:
I tvistemål, som kan genom förlikning mellan parterna af slutas,
skall livad part inför Rätten erkänner gälla emot honom, der ej Rätten
finner uppenbart, att saken förhåller sig annorlunda. Återkallar parten
sedan hvad han erkänt, pr öfre Rätten med afseende å de skäl, som för
återkallelsen anföras och öfriga omständigheter i målet, huruvida i följd
deraf verkan af erkännandet hör förfalla.
20
154
IT Kap.
Då den påföljd, förslaget fäster vid underlåtenhet att fullgöra
stadgad editionspligt, förutsätter bevis derom, att den, mot hvilken
editionsyrkandet riktas, innehar den ifrågavarande handlingen, men
ett sådant bevis endast sällan lärer kunna i vanlig väg förebringas,
synes det mig vara nödigt att, efter föredömet af främmande lag¬
stiftning och de äldre svenska lagförslagen, införa en särskild edi¬
tionsed. Om än, på sätt Beredningen antager, det icke är omöjligt,
att när editionsyrkandet riktas mot tredje man, höra denne såsom
vittne, lärer det vara otvifvelaktigt, att den nu föreslagna partseden
icke kan komma till användning i förevarande hänseende. Editions¬
eden, hvilken icke synes böra användas utan att anledning förekommer
att den uppgifne innehafvaren undanhåller handlingen, torde böra
efter omständigheterna erhålla ett sådant innehåll, att den edspligtige
tvingas att gifva erforderlig upplysning, ej blott när han sjelf innehar
handlingen utan ock när han lemnat den ifrån sig. Med afseende å
beskaffenheten af denna ed synes särskild klagan öfver edgångs-
beslutet icke böra medgifvas.
På grund häraf anser jag i detta kapitel böra, närmast efter 49
§, upptagas ett stadgande af följande innehåll:
Förekommer anledning att handling, som till bevis i målet åberopas,
undanhålles af någon, hvilken jemlikt 48 eller 49 § år pligtig att förete
handlingen, ege Rätten till sanningens utrönande förelägga honom ed.
Öfver beslut, hvarigenom sådan ed ålagts, må ej särskild klagan
föras.
VI Kap.
I fråga om formen för parts edliga af hörande vidhåller jag prin-
c-ipielt den mening, jag förut och senast inom Förstärkta Lagbered¬
ningen härom uttalat. Lika med Beredningen finner jag en fullt
155
lämplig användning af partsförliöret, såsom medel att tillvägabringa
upplysning i rättegången, icke kunna annorledes vinnas, än att båda
parterna erhålla lika tillfälle att till sin fördel inverka på domarens
öfvertygelse. Då emellertid; den uppfattning, hvilken i begge par¬
ternas edfästande ser något för edens helgd nedsättande och för den
religiösa känslan sårande, torde vara hos vårt folk så djupt rotad,
att den icke bör lemnas utan beaktande af lagstiftaren, har jag för
min del trott en sådan modifikation i anförda grundsats kunna vid¬
tagas att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Beredningens
alternativa förslag angående parts ed innefattar, edfästandet icke
föreginge utan efterföljde partsförliöret, så att partema hördes mot
hvarandra utan ed, men med rätt för domaren att, sedan en hvar
afgifvit sin utsaga, förelägga en af dem att edligen bekräfta utsagans
riktighet. Det skulle sålunda lemnas beroende af hvad vid förhöret
förekomme, huruvida edlig bekräftelse borde ega rum eller icke och,
i förstnämnda fall, åt hvilkendera parten eden skulle anförtros.
Under sådan form kunde, efter min mening, partseden lämpligast
finna användning i ett på fri bevispröfning grundadt bevissystem.
På de skäl, Beredningen anfört mot full tillämpning af den fria
bevispröfningens grundsats, finner jag mig emellertid nu förhindrad
att föreslå något sådant och har jag ansett den normerade eden
böra bibehållas. Jag har dock ansett något större frihet i afseende
på edens användande kunna åt domaren inrymmas, än i förslaget
skett. Detta icke endast i fråga om det mått. af bevisning, som bör
anses utgöra edgångsskäl, utan i synnerhet i fråga om hvilkendera
parten bör utses att aflägga eden.
I sistnämnda hänseende har Beredningen hufvudsakligen anslutit
sig till nu gällande rätt, som gifver den icke bevisskyldiga parten
ovilkorligt. företräde till eden, ehuru Beredningen för de fall, der
hinder möter för värjemålsedens användande, tillåter fyllnadsed.
Den ståndpunkt, Beredningen sålunda intagit, kan jag icke finna
tillfredsställande. Vill man afgöra företrädet mellan ifrågavarande
begge slag af ed med hänseende dertill, huruvida en edlig utsaga i
156
ena eller i andra fallet innefattar större sannolikhet för att samma
utsaga är riktig, så lärer det vara otvifvelaktigt, att en bekräftelse,
som öfverensstämmer med redan föreliggande bevisdata, snarare bör
antagas vara sanningsenlig, än en dylik i strid med nämnda bevis¬
grunder. Värjemålseden kan i regeln aldrig vederlägga de bevisan¬
ledningar, som föranledt dess användande; aflägges den, länder detta
visserligen den edspligtiga parten till fördel, men icke derföre att
domaren antager det edligen förnekade faktum vara osant, utan der¬
före att det icke bevisats vara sant och nämnda part icke behöfver
bevisa, att det är osant. Det torde vara sällsynt att en med fullt
skäl ålagd värjemålsed aflägges, utan att en misstanke om mened
låder vid den, som går eden. Alldeles motsatt är förhållandet vid
fyllnadseden; genom denna bekräftas en uppgift, hvars riktighet den
föregående förhandlingen redan gjort sannolik och bekräftelsen står i
god harmoni med hvad förut i saken förekommit. Brister parten åt
värjemålseden, är visserligen från nu berörda synpunkt intet att an¬
märka; hans nekande anses då ogrundadt och det faktum, han icke
gittat edligen förneka, anses styrkt. I detta fall — men också en¬
dast i detta — åstadkommes genom värjemålseden ett verksamt be¬
vis. Men det torde icke kunna förnekas, att detta bristande åt ed
är ett sämre bevismedel, än den edliga bekräftelse som fyllnadseden
lemnar. Att med skenet emot sig aflägga ed är en situation, för
hvilken en person, äfven med sanningen på sin sida, väl kan rygga
tillbaka; betänkligheter, som förtjena att respekteras, kunna afhålla
från edens afläggande och såmedelst fälla en oskyldig. Bristandet
åt värjemålsed innefattar derföre icke nödvändigt bevis derom, att
nekandet varit ogrundadt. Fyllnadseden deremot, om den aflägges,
innebär otvifvelaktigt att parten, såvida han ej begår mened, vet att
det är sant, som lian edligen bekräftar. Häri ligger efter min upp¬
fattning en vida kraftigare bevisgrund, än bristandet åt en ed någonsin
kan innebära. Äfven den part, som skall aflägga fyllnadsed, kan
väl, ehuru icke med lika skäl som den till värjemålsed dömde, hysa
betänkligheter vid att aflägga eden, oaktadt han är i sin goda rätt, och
157
i följd deraf blifva lidande. Men skadan träffar i sådant fall den, som
varit pligtig att föra bevis, ej den part som varit derifrån fritagen.
I vår nu gällande rättegångsordning saknar icke den regeln, att
»med ed kan man svara, men ej kära», ett visst berättigande. I ett
legalt bevissystem, der ed skall användas, när ett formelt »hälft bevis»
föreligger, kan den uppfattningen hafva skäl för sig, att eden bör
tillkomma den part, hvilken rätteligen bort frias utan vidare — att
åtminstone det bör åt honom sjelf, icke åt motparten, öfverlemnas att
afgöra sakens utgång. Redan det att parten icke omedelbart frias
innefattar ett ingrepp i hans rätt och detta ingrepp bör icke sträckas
utöfver en viss gräns. Detta åskådningssätt förlorar deremot fotfäste
i en på fri bevispröfning grundad rättegångsordning; der har den
icke bevisskyldiga parten ingen som helst rätt att fordra ett legalt
fullvigtigt bevis, utan endast att icke dömas på bevis, som ej äro för
domaren öfvertygande. Finner sig nu domaren kunna genom en edlig
bekräftelse af motparten vinna denna öfvertygelse, kränkes derigenom
icke den andres rätt. Hela denna synpunkt är derföre icke tillämplig
å ett bevissystem, som omfattar den fria bevispröfhingens grundsats.
Att omförmälda regel skulle bero af en i vårt folks rättsmedvetande
grundad uppfattning, synes för öfrigt minst sagdt tvifvelaktigt, då
intill senare tid i praxis ed ålagts svaranden, äfven då denne varit
bevisskyldig och eden sålunda verkligen varit en fyllnadsed.
Att det gamla åskådningssättet icke passar i det nu föreslagna
bevissystemet synes mig Beredningen hafva indirekt erkänt, då den
från regeln medgifver undantag, hvilka från den af Beredningen in¬
tagna ståndpunkten ingalunda synas mig eg a berättigande. Skall
företrädet till eden bestämmas af hänsyn till bevisskyldigheten, synes
mig detta företräde icke rättvisligen kunna fråntagas den icke bevis¬
skyldiga parten, utan att han genom något sitt förhållande under
rättegången förverkat detsamma. Innefattar det en orättvisa att låta
den bevisskyldige A aflägga eden framför den icke bevisskyldige B,
när båda äro lika kunnige om sakförhållandet, så blifver det äfven
en orättvisa att lemna eden åt A, derföre att det icke kan åläggas
158
B. att edligen förneka hvad han icke personligen erfarit. Och hvar¬
före skall en minderårig eller en vanfrejdad utsättas för att hans
motpart »svärjer sig penningar till»? Från den antagna ståndpunkten
synes man, i likhet med vår gällande lag, följdrigtigt icke kunna
komma längre, än att der hinder för värjemålseds användande möter,
der måste saken afgöras utan ed, på redan föreliggande bevisning.
Om sålunda det icke kan anses finnas någon rätt för den icke
bevisskyldiga parten att ega företräde till ed och om, från ren bevis¬
synpunkt, fyllnadseden erbjuder bestämda fördelar framför värjemåls-
eden, synes det obehörigt att fortfarande bibehålla värjemålseden
såsom regel. Fastmer synes det naturligt, att åt domaren inrymmes
frihet att i hvarje särskildt fall afgöra, genom hvilket medel sanningen
bäst kan utrönas. Det ligger icke någon bristande konseqvens deri,
att värjemålseden användes i stället för fyllnadsed, när denna icke
är lämplig; kan ej det bättre medlet göra tjenst, återstår att tillgripa
det mindre goda.
På grund af hvad sålunda anförts har jag ansett de fyra första
paragraferna i VI Kap. lämpligen kunna ersättas genom följande be¬
stämmelser:
§•
*
Prof vas i tvistemål tillförlitlig upplysning angående viss omstän¬
dighet icke hunna annorledes vinnas, ege Rätten till sanningens utrönande
förelägga endera parten ed angående samma omständighet. I brottmål
må och, i fall som nyss är sagdt, ed åläggas den tilltalade; dock må
det ej ske, när å brottet enligt lag kan följa straffarbete.
§•
Ej må ed någon åläggas angående annat än hvad han sjelf gjort
eller iakttagit. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet
eller af annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom
upplysning sökes: då må ed ej honom åläggas.
159
§•
Ed må ej åläggas den, som är yngre än femton år eller saknar
sundt förstånd eller för mened är förlustig medborgerligt förtroende;
ej heller den, hvilken eljest ed icke kan utan synnerlig våda anförtros.
160
Särskild! yttrande
af
Assessoren Wold.
Det legala bevissj^stem, som upptagits i 1734 års lag, utmär¬
ker sig, såsom bekant, dels genom formella regler beträffande be-
vispröfningen, från hvilka regler dock praxis numera i ganska stor
utsträckning frigjort sig, och dels genom inskränkande bestämmelser
i fråga om sjelfva bevisföringen. Ehuru Beredningen i princip brutit
med det legala bevissystemet och stält sig på den fria bevispröfnin-
gens ståndpunkt, hafva dock till förslaget från] den gällande rätten
öfverflyttats icke blott några af dennas formella bevisregler utan ock
åtskilliga af nyssnämnda inskränkande bestämmelser. För min del är
jag emellertid af den åsigt, att om man vågar gå så långt, som nu
föreslagits — och det är ju ej stort längre, än praxis redan hunnit —
man lika väl kunnat och bort taga steget fullt ut. Ett följ dugtigt
genomfördt fritt bevissystem torde nemligen ej nödvändiggöra väsent¬
liga ändringar vare sig i vår nuvarande domstolsorganisation eller i
hittills använda rättegångsförfarande vid underrätterna; och de för¬
ändringar i fråga om förfarandet i öfverinstanserna, som måste vid¬
tagas för att detta bevissystem skall kunna på ett fullt tillfredsstäl¬
lande sätt lösa sin uppgift, torde med nu föreslagna anordning vara
ungefär lika nödvändiga. Sistnämnda reform lärer för öfrigt fa anses
såsom oafvislig redan med det bevissystem, som nu enligt praxis är
hos oss rådande. Att några af de bestämmelser, som för ett konse¬
qvent genomförande af den antagna principen äro erforderliga, till en
161
början möjligen kunna förefalla något stötande för en rättsuppfattning,
som utbildats under den legala bevisteoriens herravälde, torde icke
böra tillerkännas allt för stor betydelse; ty att bygga ett rättsinstitut
på olika principer måste leda till mindre tillfredsställande resultat. Jag
har derföre ansett, att Beredningen, hellre än att stanna vid en an¬
ordning, som i allt fall icke bör få blifva annat än provisorisk, bort
föreslå ett konseqvent genomfördt fritt bevissystem. För min afvi¬
kande mening i denna och andra frågor lemnas här nedan i korthet
en närmare redogörelse.
1 Kap.
I 1 § af Beredningens förslag till Lag angående bevisning inför i §.
Rätta har upptagits den allmänna regeln om bevispröfningens frihet.
I följd af den negativa affattningen af denna § synes den dock icke
fullständigt och tydligt uttrycka det, som dermed åsyftas. Ett förslag-
till ändrad lydelse af detta lagrum bifogas här nedan.
Den i 3 § af förslaget upptagna formella bevisregel angående 3 §.
parts erkännande i tvistemål hvilar på en uppfattning, som jag icke
kan dela. Om man medgifver, att fall kunna förekomma, då erkän¬
nandet är notoriskt osant, så lärer det icke kunna bestridas, att i ci¬
vilprocessen, lika väl som i straffprocessen, fall jemväl kunna inträffa,
då domaren väl icke är fullt öfvertygad om erkännandets osanning,
men dock har sannolika skäl att betvifla dess rigtighet; och den om¬
ständigheten, att domaren i tvistemål icke eget- att ex officio forska
-efter bevis, kan enligt mitt förmenande icke leda dertill, att do¬
maren varder fullt öfvertygad om rigtigheten af det, som han eljest
både sannolika skäl att anse såsom osant. Derom äro emellertid alla
ense, att inom civilprocessen åtminstone det erkännande, som icke åter¬
kallats och som icke är notoriskt osant, måste af domaren tagas
för godt; men ett lagbud af sådant innehåll synes vid ofvan an-
gifna förhållande icke kunna grundas på erkännandets naturliga be¬
viskraft.
21
162
Icke heller synes mig förenämnda lagbud kunna rättfärdigas ge¬
nom den s. k. dispositionsteorien. Om det nemligen ej kan förnekas,
att parten i åtskilliga fall icke har den ringaste afsigt att genom sitt
erkännande disponera vare sig indirekt öfver föremålet för tvisten eller
direkt öfver bevisskyldigheteh — parten vet ju ofta nog icke, hvem
denna skyldighet åligger, ja stundom icke ens, om målet är civilt
eller kriminelt — så torde man svårligen kunna från dispositions-
teoriens ståndpunkt nöjaktigt förklara, hvarför jemväl i nyssnämnda
fall det erkännande, som vidhålles, måste af domaren tagas för godt.
Att i fråga om partens dispositiva afsigt uppställa en legal presum-
tion, som icke får motbevisas, är visserligen ett beqvämt sätt att
komma ifrån svårigheten; men en sådan utväg kan väl näppeligen an¬
ses såsom tillfredsställande. För öfrigt synes dispositionsteorien följd-
rigtigt leda till förnekande af parts sanningspligt; ty enligt vanligt
språkbruk plägar man ej såsom disposition beteckna, att en person
fullgör eller underlåter att fullgöra sin juridiska pligt.
Det torde ej vara af nöden att här upprepa de många anmärk¬
ningar, som i öfrigt blifvit framstälda mot de båda ofvan anförda teo¬
rierna. En hvar, som sökt bilda sig ett omdöme i frågan, har utan
tvifvel funnit afsevärda svårigheter möta från hvardera sidan. Det
torde vid sådant förhållande förtjena undersökas, huruvida icke grun¬
den för erkännandets verkan i civilprocessen möjligen kan vara något
annat, d. v. s. hvarken dess beviskraft eller dess dispositiva natur.
Dessa båda vanligen anförda grunder bilda ju icke sins emellan kon-
tradiktoriska motsatser. Deraf, att grunden för erkännandets verkan
funnits icke kunna vara det ena, följer ej med nödvändighet, att den
måste vara det andra.
Redan vid en flyktig blick på de särskilda processarterna finner
man i fråga om den processuella behandlingen en påfallande skilnad
mellan brottmålen och tvistemålen. För rättssamhället är det uppen¬
barligen af synnerlig vigt, att den brottslige icke undgår sitt straff
och att ingen annan än den verkligt brottslige varder straffad; och
brottmålsprocessen måste derföre ordnas så, att den materiella sannin¬
163
gen, så vidt möjligt är, i hvaije fall kommer i dagen. Åt parterna
gifves följaktligen endast föga utrymme^att verka bestämmande på
rättegången, som antager karakteren af en utaf domaren ledd under¬
sökning. Detta förfarande, som dock väsentligt modifieras i fråga
om de ringare brottmålen, särskildt de af enskild part utförda, vin¬
ner i viss mån tillämpning jemväl på de s. k. indispositiva tviste¬
målen, såsom frågor om skilnad i äktenskap, upplösning af äktenskap
af nullitetsgrunder och dylika, beträffande hvilka Staten ock har ett
vigtigt intresse att bevaka.
I de öfriga tvistemålen finner man deremot ett helt olika förfa¬
rande. Icke blott rättegångens inledande öfverlemnas åt parternas
eget initiativ, utan åt dem gifves ock en ganska vidsträckt befogen¬
het att verka bestämmande i fråga om rättegångens utförande. Grun¬
den för denna parternas bestämningsrätt är att söka i processända¬
målet såsom bestämdt af den parterna tillkommande dispositionsrätt
öfver tvisteföremålet, hvilken just för ifrågavarande mål är utmärkande.
Parternas processuella handlingar respekteras icke derföre, att de
äro rättsliga dispositioner, utan derföre, att rättegångens uppgift så
fordrar.
I detta sålunda bestämda processändamål — hvilket, tänkt såsom
vägledande vid civilprocesslagstiftningen, brukar benämnas förhand-
lingsprincipen — har man nu enligt min mening att söka grunden
jemväl för erkännandets verkan i civilprocessen. Rättssamhället måste
visserligen tillse, att en hvar, som vill hafva sin rätt, sättes i tillfälle
att komma i åtnjutande deraf; men det har icke något tillräckligt starkt
intresse att söka förhindra, att part genom ett osannfärdigt erkännan¬
de går miste om en rättighet, hvaröfver han eger fritt förfoga. I sin
instruktion erhåller domaren derföre befallning, att han i det fall, att
en sakuppgift i följd af ett erkännande är parterna emellan ostridig,
har att, utan att ingå i materiel sanningspröfning, taga det erkända
för godt, vare sig att han är öfvertygad om dess sanning eller icke
och vare sig att parten haft för afsigt att genom erkännandet på nå¬
got sätt utöfva en disposition eller icke. Denna erkännandets verkan
164
innebär uppenbarligen icke någon inskränkning i domarens fria bevis-
pröfningsrätt. Då i förevarande fall någon bevispröfning icke förekom¬
mer, kunna de bevismoment, som ingå i erkännandet, icke komma i
beaktande. Af skäl, som af Revisionssekreteraren Afzelius framhållits,
synes emellertid ett erkännande, som är notoriskt osant, böra lem-
nas utan afseende.
Frågan om verkan af erkännandets återkallande måste ock besva¬
ras med hänsyn till hvad processens ändamål kräfver. Har parten
genom att återkalla erkännandet visat sig vilja bevaka sin rätt, synes
Staten böra i sanningens intresse tillåta, att det faktum, som genom
återkallelsen blifvit emellan parterna stridigt, underkastas domarens
sanningspröfning. Från den angifna utgångspunkten skulle man vis¬
serligen kunna såsom vilkor för en sådan tillåtelse uppställa, att
parten åtminstone gjort sannolikt, att erkännandet varit osant eller
att det föranledts af missuppfattning eller tillkommit genom tvång
eller förledande; men sådant torde dock icke vara af nöden. Ehuru
nemligen erkännandets naturliga beviskraft icke är så ovilkorlig, att
den kan rättfärdiga en legal bevisregel, är den dock i de ojemförligt
flesta fall så stor, att domaren icke bör blifva rubbad i sin öfverty¬
gelse genom en enkel återkallelse af erkännandet. Den verkan, som
för det icke återkallade erkännandet uppstäldes — nemligen att do¬
maren skulle, utan att ingå i materiel sanningspröfning, taga det er¬
kända för godt — synes alltså böra till följd af återkallelsen helt och
hållet förfalla; den kan tydligen icke förminskas eller förringas. De
bevismoment, som i erkännandet innehållas, komma nu i stället till
användning, och någon legal bevisregel behöfver här, lika litet som i
straffprocessen, uppställas i ändamål att förhindra, att domaren under¬
skattar denna erkännandets naturliga beviskraft.
Med nu framstälda åsigt erhåller man en naturlig och tillfreds¬
ställande lösning af de omtvistade frågorna om betydelsen och verkan
af erkännande, afgifvet af ombud eller af en bland flera parter med
gemensam talan, äfvensom af qvalificeradt erkännande och af godkän¬
nande. Att i lagen uttömmande behandla ämnet skulle leda till allt
165
för stor vidlyftighet. Desto angelägnare är det, att de regler, som
upptagas, blifva byggda på en rigtig princip.
Af det ofvan anförda följer, att domaren i fråga om brottmålen 4 §.
och de indispositiva tvistemålen bör ega att jemlikt 1 § pröfva, hvil¬
ken verkan såsom bevis må parts erkännande tilläggas, vare sig detta
återkallas eller icke. Beträffande beloppet af skadestånd, som skall
till part utgifvas, synes dock regeln i 3 § böra komma till använd¬
ning. Enligt 20 kap. 4 § Rättegångsbalken eger målseganden träffa
förlikning om skadestånd, och enligt 1 § i Lagen om skiljemän den
28 Oktober 1887 kan dylik fråga hänskjutas till afgörande af skilje¬
män. Har domaren för straffrågans bedömande ex officio företagit en
uppskattning af skadans storlek, kommer ett erkännande, som strider
mot denna uppskattning, att jemlikt 3 § såsom uppenbart osant lem-
nas utan afseende.
2 Kap.
Såsom i förslagets motiv framhålles, är det särskildt i fråga om 6—9 o
vittnesbevisningen, som Beredningen funnit sig böra afvika från det 36 §§.
fria bevissystemets fordringar.
Då enligt den legala bevisteorien ett vittnes intyg gälde såsom
hälft bevis samt menniskors väl och ve sålunda gjordes beroende af
två vittnens sammanstämmande berättelser, var det helt naturligt, att
man med ängslig försigtighet sökte att från vittnesmål utestänga en
hvar, som icke kunde anses vara fullt trovärdig. En mängd jäf upp-
stäldes; och enär bevis, hvilka icke på förhand kunde beräknas fylla
ett visst mått, egnadt att användas vid bevispröfningens addition och
subtraktion, i regeln helt och hållet uteslötos från användning, kunde
de jäfviga vittnena i allmänhet icke heller blifva i rättegången hörda
upplysningsvis, utan ed.
Det fria bevissystemet, som åt domaren öfverlemnar att pröfva
vittnesutsagans bevisvärde i hvarje särskildt fall, känner inga jäf,
166
grundade blott på presumerad mindre trovärdighet. Det söker till¬
godogöra sig allt tillgängligt bevismaterial, huru ringa än dess bevis¬
värde i och för sig kan vara. Vissa inskränkningar i fråga om vittnes-
bevisningen förekomma dock äfven enligt detta system, särskildt sådant
det genomförts i Europas kontinentala länder. Så blifva med hänsyn till
faran för edens missbruk vissa personer uteslutna från vittnesmål på
ed; men de ega dock ej undandraga sig att utan ed meddela upplys¬
ning i rättegången. Vidare visas nödig grannlagenhet mot personer,
hvilka på grund af sin egen eller sina närmaste anhörigas ställning
till saken befinna sig i ett synnerligen ömtåligt läge. Dessa personer
befrias från vittnespligten; men förklara de sig icke göra anspråk på
någon konsideration, blifva de i målet hörda, dervid åt domaren öfver-
låtes att med hänsyn till faran för edens missbruk afgöra, huruvida
de skola höras på ed eller icke. Inskränkningarna göras sålunda i
intetdera fallet större än behofvet kräfver. Man söker så vidt möjligt
undvika, att den i sin rätt kränkte förhindras att göra gällande de
naturliga hjelpmedel, som finnas att tillgå och genom hvilkas anlitande
han af domstolarne kan återförhjelpas till sin rätt.
Ehuru förslaget lemnar domaren full frihet vid pröfningen af
vittnesbeviset, qvarstår detsamma dock i fråga om vittnesjäfven huf¬
vudsakligen på den legala bevisteoriens ståndpunkt. De väsentligaste
afvikelserna från det fria bevissystemets fordringar finner man i för¬
slagets 7, 9 och 36 §§.
De i 6 § upptagna jäf synas kunna förklaras af hänsyn till faran för
edens missbruk. Då man emellertid icke torde kunna antaga, att sådan
fara alltid förefinnes i fråga om personer, hvilka för annat brott än
mened äro förlustiga medborgerligt förtroende, synes åt domaren böra
öfverlemnas att i hvarje fall efter omständigheterna afgöra, huruvida
dylik person må såsom vittne höras.
Att målseganden i brottmål af det äldre bevissystemet förklarades
jäfvig är helt naturligt. Enligt den nyare uppfattningen skulle väl
målseganden af grannlagenhetsskäl befrias från vittnespligt, men åt¬
minstone i de fall, då han ej uppträdde såsom part, kunna såsom
167
vittne höras, om han sjelf det medgåfve och domaren icke an-
såge någon fara för edens missbruk förefinnas. Här tillkom¬
mer emellertid en annan synpunkt. Målseganden och dennes an¬
höriga äro ofta nog de enda personer, som, jemte brottslingen,
varit tillstädes vid brottets föröfvande; att förklara dem ovilkor¬
ligen jäfviga är alltså detsamma" som att bortkasta det i många fall
enda bevismedlet. Att den brottslige icke må undgå sitt straff, derför
är nu rättssamhället, särskildt i fråga om de gröfre brottmålen, der det¬
samma uppträder såsom den hufvudsakliga kärandeparten, så lifligt
intresseradt, att förenämnda konsiderationsskäl måste falla. Denna
synpunkt har i den nyare utländska lagstiftningen i allmänhet ledt
derhän, att målsegandejäfvet helt och hållet uteslutits. Detta synes
mig visserligen vara att gå längre, än ändamålet krafvel" men å andra
sidan, torde de stadganden, som i förslagets 7 § om målsegandejäfvet
intagits, icke kunna anses tillfredsställande. För min del anser jag
målseganden böra vara vittnespligtig i de af allmän åklagare utförda
åtal för brott, som höra under allmänt åtal och hvarå straffarbete
enligt lag kan följa; dock med rätt för domaren att afgöra, huru¬
vida hans hörande på ed kan anses lämpligt. I andra fall torde
målseganden böra vara jäfvig, men kunna med eget och doma¬
rens begifvande på ed höras, såsom part likväl endast subsidiärt
och under de vilkor i öfrigt, som för parts hörande på ed uppställas.
Någon rätt att undandraga sig förhör utan ed synes i intet fall böra
honom tillerkännas.
Enligt förslagets 7 § torde hinder ej möta att i brottmål höra
den såsom vittne, hvilken redan dömts såsom skyldig till brottet eller
delaktig deri, eller mot hvilken skälig misstanke om dylik brottslighet
förekommer. Utländska straffprocesslagar förklara deremot i allmänhet
en sådan person jäfvig; och som goda skäl synas tala härför, torde
ett stadgande af sådant innehåll böra i lagen intagas.
Hvar gränsen för de i 8 § omnämnda jäf bör uppdragas kan af
naturligå skäl vara föremål för olika meningar. Med anledning af
förslagets angifna allmänna ståndpunkt kunde man vänta att finna
168
denna gräns ej allt för snäft uppdragen. Genom att upptaga många
jäf kunde man ju göra sig qvitt åtskilligt opålitligt och derföre svår-
pröfvadt bevismaterial. Man finner emellertid motsatsen. Förslaget
har följt principbetänkandet, som dock tillika innehöll förslag till ett
väsentligen ändradt rättegångsförfarande i öfverinstanserna. För min
del anser jag, att bland ifrågavarande jäf bör upptagas jemväl första svå¬
gerlaget i andra led å sidan (partens makas syskon, partens syskons
maka), hvilket förhållande medför befrielse från vittnespligten icke
blott enligt de tyska processlagarne utan äfven enligt så avancerade
bevissystem, som det senaste österrikiska civilprocessförslagets (1881)
och den nya norska straffprocesslagens (1887). Sådant svågerlag
jemställes ock i 3 kap. 11 § Strafflagen med den allra närmaste skyld-
skapen. Enligt de tyska processlagarne medför äfven skyldskap å
sidan i tredje led (partens föräldrars syskon, partens syskons barn)
befrielse från vittnespligten; och om än detta kan anses vara att gå
för långt i grannlagenhet, torde det dock kunna ifrågasättas, om icke
åt domaren bör öfverlemnas att i hvarje fall pröfva, huruvida dylik
skyldskap bör utgöra hinder för vittnes'hörande. Det kan icke anses-
önskligt, att så nära skylda allmänt blifva använda såsom vittnen vid
testamentariska förordnanden, rättsaftal, stämningar och dylikt. Till
denna klass af vilkorligt jäf torde trolofning kunna nedflyttas.
I 9 § af förslaget har intagits en bestämmelse af innehåll, att
den, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig men förklarar sig villig att
vittna, kan blifva såsom vittne hörd under förutsättning, att Rätten
finner det lämpligt och parterna äro derom ense. Härigenom har nu,
i strid mot det fria bevissystemets fordringar, vid domarens sida upp-
stälts en faktor, det ensidiga partintresset, som uppenbarligen verkar
i motsatt rigtning mot den förre. Ju mera trovärdig och pålitlig den
ifrågavarande personen framställe]' sig, desto lifligare är vanligen den
ene partens intresse att förhindra denna persons hörande såsom vittne.
Då förslaget genom att upptaga bestämmelsen om vittnets vägrings-
rätt faktiskt brutit mot nu gällande lags uppfattning och låtit reglerna
i 7 och 8 §§ framstå såsom verkliga inskränkningar i den allmänna
169
vittnespligten, synes mig förslaget ock hafva bort låta parternas god¬
tyckliga vetorätt falla och nöja sig med den garanti, som ligger i
domarens pröfning — en garanti, som ju äfven i fråga om partens
hörande på ed ansetts tillräckligt betryggande med hänsyn till faran
för edens missbruk. Visserligen torde dessa vittnen underlåta att göra
bruk af sin vägringsrätt företrädesvis i sådana fall, då de hafva något
att meddela, som för dem sjelfva eller deras anhöriga är gynsamt —
motsatta fall kunna dock äfven förekomma — men detta kan ju .ej
vara någon anledning att beröfva parten ett bevismedel, som doma¬
ren finner vara användbart. Af vittnet, som höres på vanlig vittnes¬
ed, måste man fordra, att det yttrar sig om saken i hela dess sam¬
manhang och icke inskränker sig till de delar, som för vittnet eller
dess anhöriga kunna vara gynsamma.
I nära sammanhang med bestämmelserna om vittnesjäfven står
det i 36 § intagna stadgande, hvaraf framgår, att personer, som äro
jäfviga att såsom vittnen höras på ed, icke heller få i målet höras
upplysningsvis utan ed utom i det fall, som i denna § angifves.
Detta gäller icke blott dem, som enligt 6 § äro jäfviga, utan äfven
sådana enligt 7 eller 8 § jäfviga personer, som förklarat sig villiga
att vittna, men hvilkas hörande på ed af domaren anses olämpligt.
Såsom skäl för stadgandet uppgifves våra domstolars oförmåga att
under nuvarande processförfarande, särskildt i öfverinstanserna, rätt
tillgodogöra sig dessa bevismedel.
Vore nödvändigheten af ifrågavarande lagbuds upptagande upp¬
visad, torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida öfver hufvud någon
reform, afseende bevispröfningens frigifvande, för närvarande kan hos
oss genomföras. Om nemligen domstolarne icke äro i stånd att till
deras rätta värde uppskatta jäfviga personers utan ed afgifna berät¬
telser, hvilka från början mottagas med misstänksamhet och knappast
vinna någon annan tilltro än den, som af deras eget inre sammanhang
och reda skänkes dem, huru skall man väl då kunna antaga, att
domstolarne hafva förmåga att rätt bedöma verkan af edfästa vittnes¬
börd icke blott af personer af så tvifvelaktig pålitlighet som partens
22
170
uppenbara ovänner och andra, hvilka enligt förslaget, mot nu gällande
lag, förklarats ojäfviga, utan äfven af andra personer, i fråga om
hvilka icke något så tydligt »gif akt» till försigtighet förekommer?
Och alla dessa till utseendet ofta obetydliga bevismoment, som kunna
hemtas af parternas anföranden och uppträdande i målet samt af
andra, mer eller mindre tydliga indicier, huru skulle man väl kunna
anse våra domstolar vuxna att rätt tillgodogöra sig dem? Enligt
gällande lag, likasom enligt förslaget, få i gröfre brottmål jäfviga per¬
soner höras utan ed, utan att domstolarne försmå att tillgodogöra sig
de bevismoment, som deraf framgå, och utan att klagan försports
deröfver, att dessa bevis icke blifvit rigtigt bedömda. Visserligen
eger domaren i dylika mål en större befogenhet att ingripa för sakens
utredning; men det är icke min mening, att man i fråga om andra
mål skulle påtvinga domaren ett bevismaterial, som han sjelf icke
tilltror sig att rätt uppskatta. Det är blott fråga om att gifva honom
en rättighet att upptaga sådan bevisning, när han sjelf finner det
lämpligt. I alla händelser måste ju de jäfviga personernas muntligen
afgifna berättelser i fråga om bevisvärde anses vara betydligt bättre
än de af dem underskrift^ attester, mot hvilkas ingifvande till Rätten
hinder enligt förslaget ej möter. Hos våra domstolar kan ock spåras
en alldeles tydlig tendens att i den materiella sanningens intresse
söka få sådana personer upplysningsvis hörda, hvilka äro jäfviga men
antagas ega kännedom om saken. Sådant har låtit sig göra under en
i många stycken antiqverad bevislag, men blifver omöjligt, om för¬
slaget upphöjes till lag och, såsom man då måste fordra, noggrant
efterlefves. Ja, det kan ifrågasättas, huruvida i mindre brottmål ens
målegande och angifvare, hvilka icke uppträda såsom parter men äro
jäfviga såsom vittnen, få enligt förslaget höras upplysningsvis.
Personer, som enligt 7 eller 8 § äro jäfviga i målet men ej
deri äro målsegande eller angifvare, torde böra ega rätt att undan¬
draga sig ifrågavarande förhör, der ej målet angår brott, hvarå straff¬
arbete enligt lag kan följa. I sistnämnda mål torde denna grann-
lagenhetshänsyn böra få vika, dock med undantag för den tilltalades
171
närmaste anhöriga, hvilka synas böra förskonas från att mot sin vilja
förhöras, der ej fråga är om synnerligen grofva brott.
Om de personer, som upplysningsvis höras, torde böra i tillämp¬
liga delar gälla hvad om vittne är stadgadt. Det torde derjemte
förtjena tagas i öfvervägande, huruvida icke i vår strafflag, såsom
redan skett i t. ex. den österrikiska, borde införas ett stadgande,
enligt hvilket den, som vid dylikt förhör mot bättre vetande talar
osanning, blefve underkastad straff.
I några detaljfrågor i 2 kap. har jag icke kunnat dela den af
pluraliteten omfattade mening.
Att Rätten har att på saklig grund pröfva, huruvida begärdt 5 §.
vittnesförhör må tillåtas, torde icke vara erforderligt att i lagen uttala;
och att Rätten pröfvar jäf, framgår af de följande §§. Det synes mig
derföre, som om slutmeningen i 5 §, hvilken möjligen kan blifva
missledande i fråga om tidpunkten för nämnda pröfning, icke borde i
förslaget upptagas.
Den i 13 § omförmälda vittnesstämning synes mig böra, i öfver- 13 §.
ensstämmelse med hvad allmänt i processlagarne föreskrifves, innehålla
jemväl en erinran om det i lag stadgade ansvar för uteblifvande.
Närmast efter 13 § bör enligt min åsigt innehållet i förslagets 25 §
erhålla sin plats.
Då föreskriften i 15 § möjligen skulle kunna misstydas så, att 15 §.
vittnets egen uppgift angående ålder m. m. icke vore i allmänhet
tillräcklig, synes mig denna § böra gifvas en sådan lydelse, att något
missförstånd i nämnda afseende icke kan förekomma.
Hvad 2 mom. i 18 § innehåller angående rättighet för domaren 18 §.
att under viss förutsättning hänvisa vittne till dess själasörjare torde,
likasom motsvarande stadgande!! i fråga om part, böra uteslutas.
Den i 32 § af förslaget intagna bestämmelse, enligt hvilken Rät- 32 §.
ten under viss förutsättning kan äfven å tid, då målet icke är före,
172
meddela tillstånd till vittnesförhör, synes mig böra för närvarande
begränsas att gälla blott för underrätterna.
3 Kap.
Åt förevarande kapitel bör enligt min mening gifvas icke blott
en annan uppställning utaf? äfven ett i flera afseenden väsentligen
annat innehåll.
Sålunda anser jag det egentliga sakkunnigbeviset, som ju närmast
vinnes genom de af parterna åberopade sakkunnige, böra först upptagas
till behandling och derefter lemnas föreskrifter om de af Rätten till¬
kallade. I fråga om de sistnämnde torde bär blott erfordras bestäm¬
melser för det fall, då Rätten för målets pröfning finner nödigt att in¬
hemta yttrande af sakkunnig. Enahanda bestämmelser, som för detta
fall gifvas, skola nemligen komma till användning äfven i det fall, då
Rätten för upptagande af annan bevisning eller för vinnande af ut¬
redning i brottmål finner nödigt att anlita sakkunnigs biträde; och från
vederbörande ställen i processlagen kan alltså hänvisning ske till
förstnämnda bestämmelser.
Enligt min åsigt saknas skäl att, såsom i 46 § af förslaget skett,
uppställa olika föreskrifter för de i 1 och 2 mom. af nämnda § om-
förmälde sakkunnige; och en sådan anordning torde jemväl medföra
praktiska svårigheter. Om båda dessa grupper synes en enkel hän¬
visning kunna gifvas till de om vittnen gällande föreskrifter.
Att parten lika litet bör kunna tvinga en sakkunnig som ett
vittne att såsom förberedelse till sin utsaga vidtaga besigtning eller
undersökning af visst föremål eller att uppsätta skriftligt utlåtande, är
visserligen obestridligt. Men med de af Rätten förordnade sakkunnige
torde förhållandet böra vara annorlunda. Det är Statens pligt att
tillse, att domstolarne icke till följd af brist på sakkunskap äro ur¬
ståndsätta att rätt upptaga och pröfva den af parterna förebragta be¬
173
visningen. Kan sakkunskapen ej representeras i sjelfva domstolen,
måste man derföre vara betänkt på medel att utifrån förskaffa sig
densamma. Att sådant biträde icke alltid kan vinnas på frivillighetens
väg — helst om den sakkunnige, såsom enligt förslaget, saknar hvarje
garanti för utbekommande af den honom tillerkända godtgörelse —
torde framgå af erfarenheten från andra länder, der man funnit sig
icke kunna undvara sakkunnigtvång; och behofvet af sådant tvång
lärer hos oss åtminstone icke vara mindre än i de stora kulturlän¬
derna. Om någon af de särskilda samhällsklasserna, t. ex. handels-
ståndet, tillfrågades, huruvida denna klass vore villig att underkasta sig
ifrågavarande tunga, skulle man utan tvifvel erhålla det svar, att den
så mycket mindre ville undandraga sig detta, som den vore villig att
utan ersättning lemna sakkunnige bisittare till specialdomstolar, om
sådane kunde erhållas; men, sådant oaktadt, torde dock, i saknad af
en lagbestämd skjddighet, ofta nog komma att inträffa, att enskilde
medlemmar af ståndet skulle söka att undandraga sig besväret.
Ett stadgande, hvarigenom den enskilde förpligtas att på domstols
anmaning lemna biträde såsom sakkunnig, synes i sjelfva verket vara
lika berättigadt som en anordning, hvarigenom lekmän tvingas att i
egenskap af nämndemän, jurymän o. d. medverka vid rättskipningen.
Genom särskilda bestämmelser kan för öfrigt förebyggas, att denna
förpligtelse blifver för den enskilde allt för betungande.
Att Statens egna embete- och tjenstemän företrädesvis böra vara
pligtige att lemna sådant biträde, hvarom här är fråga, torde vara
påtagligt; och de komma utan tvifvel att, framför andra, i sådan egen¬
skap af domstolarne anlitas, särskildt i sådana fall, då den sakkunnige
måste såsom förberedelse till utsagan verkställa besigtning eller un¬
dersökning eller uppsätta skriftligt utlåtande. Då emellertid härvid
måste tillses, att uppdraget icke kommer att verka menligt på deras
egentliga tjensteåligganden, samt särskilda föreskrifter i fråga om dem
jemväl i andra afseenden äro erforderliga, synes åt Konungen böra
öfverlemnas att bestämma, på hvad sätt och i hvilken ordning dessa
offentliga funktionärer må såsom sakkunnige anlitas.
174
Har den sakkunnige förut i målet aflagt vittnesed, synes det ej
vara erforderligt, att han aflägger särskild sakkunniged.
Att sakkunnig, som af Rätten förordnats, rätteligen bör, likasom
de af domstolen inkallade vittnen i vissa brottmål, förskottsvis af all¬
männa medel undfå godtgörelse för sitt biträde, torde ej vara tvifvel¬
aktigt. En bestämmelse af sådant innehåll synes mig derföre böra
i lagen upptagas. De närmare föreskrifter, som härom äro erforder¬
liga, torde böra gifvas i en särskild författning.
4 Kap.
47 §■ Den i 47 § intagna bestämmelse, att Rätten har att pröfva en
såsom bevis åberopad handlings beskaffenhet, rigtighet, vitsord och
verkan, synes mig böra uteslutas. Om nemligen denna § icke afser
att uttala något annat än hvad redan föreskrifvits i 1 §, torde den,
likaväl som liknande bevisregler i fråga om vittnen och sakkunnige,
vara öfverflödig, helst som domaren i allt fall måste gå tillbaka till 1
§ för att finna, att pröfningen är fri, der ej annorledes i lag särskildt
stadgas. Förstår man med ordet »verkan» handlingens förbindande
förmåga i motsats mot dess beviskraft, har stadgandet i denna del
icke sin rätta plats härstädes; ty denna verkan skall visserligen af
domaren pröfvas, men icke enligt bevislagen, utan enligt den konstitu¬
tiva rätten. Stadgandet skulle för öfrigt genom att öfverflyttas till
den nya lagen kunna komma att misstydas derhän, att domaren hade
att äfven i tvistemål ex officio ingå i pröfning af en handlings äkt¬
het, äfven om denna ej blifvit af part bestridd. År en § nödig såsom
inledning till kapitlet, synes denna blott böra innehålla, att den, hvilken
såsom bevis åberopar skriftlig handling, har att ingifva den till Rätten
i hufvudskrift, der ej Rätten finner afskrift eller utdrag af handlingen
vara för ändamålet tillfyllest.
48 §. Då enligt min åsigt vite är såsom medel att tvinga part att förete
bevis otjenligt icke blott i kriminella utan äfven i civila mål, anser jag,
175
att sista punkten af 48 § bör utgå. Stadgandet kunde möjligen försvaras,
om det inskränktes att gälla endast beträffande handlingar, till hvilka
editionssökanden egde en civilrättslig rätt; men för utfående af dylika
handlingar, hvilkas företeende är i rättegången nödigt, kan editions¬
sökanden af processdomstolen hänvisas att utföra särskild talan.
Med Revisionssekreteraren Afzelius är jag, under förutsättning att 49 §.
obligatorisk partsed bibehålies, ense derom, att en editionsed i fråga
om part bort i förslaget upptagas. Skulle emellertid den tvungna
partseden, såsom jag för min del tror, kunna afskaffas, torde ock
frågan om partens editionsed böra få förfalla.
I fråga åter om tredje man, som nekar, att han innehar en af
part såsom bevis åberopad handling, torde i hvarje händelse ett stad¬
gande böra upptagas. Om än hinder ej möter att såsom vittne an¬
gående innehafvet höra tredje man i det fall, då vittnesförhöret begäres
innan editionsansökningen blifvit framstäld, torde det deremot, i saknad
af ett uttryckligt stadgande, vara tvifvelaktigt, huruvida sådant förhör
må medgifvas i motsatt fall, då den uppgifne innehafvaren kan komma
att betraktas såsom part i incidenstvisten; och den åsigten, att vittnes¬
förhör i sistnämnda fall ej må tillåtas, saknar, såsom bekant, ej måls¬
män inom vår juridiska litteratur. Det erforderliga stadgandet torde
kunna intagas såsom ett moment i 49 §.
5 Kap.
Här likasom i 3 kap. synes mig i främsta rummet böra upptagas 54 §
det fall, då part begär åtgärden, och först i andra rummet det fall, då
Rätten eljest för målets pröfning finner den nödig. Denna ordning
iakttages ock i nu gällande vattenrättsförfattningar. I uteslutande syfte
att anskaffa bevis torde Rätten i tvistemål icke böra ex officio förordna
om syn, lika litet som den för dylikt ändamål bör inkalla vittnen eller
sakkunnige.
En ändring i 57 § betingas af den föreslagna ändringen i 3 Kap. 57 §
176
58 §. Kostnad för syn torde böra, der synen påkallats af enskild part,
utgifvas af denne, men i annat fall af käranden eller, der målet är i
högre rätt fullföljdt af klaganden.
Enskild part, som begär syn, torde böra vara pligtig att, der Rätten
eller Domaren så förordnar, utgifva lämpligt förskott å synekostnaden.
6 Kap.
Med Beredningens flertal är jag, under förutsättning att obligato¬
risk partsed skall bibehållas, ense derom, att sådan ed icke lämpligen
kan anordnas annorlunda än såsom normerad ed i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med det af Beredningen framlagda förslag; och jag har
äfven såsom ledamot i Förstärkta Lagberedningen uttalat mig i sådan
rigtning. Då emellertid meningarne icke torde vara delade derom, att
den normerade eden är förenad med synnerligen stora olägenheter och
att edstvång mot part icke kan försvaras med mindre sådant finnes
vara för rättsordningen oundgängligen nödvändigt, torde det vid öfver-
gången till ett friare bevissystem böra tagas i allvarligt öfvervägande,
huruvida icke nämnda edstvång skulle kunna helt och hållet afskaffas.
Hos mig har ock under arbetets fortgång allt mera stadgats den öfver¬
tygelse, att en sådan i'eform kan i fråga om såväl civila som krimi¬
nella mål utan väsentlig olägenhet genomföras under förutsättning att
vittnesjäfven och den frivilliga partseden anordnas i det fria bevis¬
systemets anda.
Att väijemålseden under nämnda förutsättning kan utan fara för
rättsordningen undvaras i fråga om de mindre brottmålen, der den
nu hos oss har sin största användning, torde otvetydigt framgå af
erfarenheten från utlandet, der denna ed allmänt blifvit ur straffpro¬
cessen utmönstrad. I fråga åter om civilprocessen kunde saken
möjligen synas tvifvelaktig; men då man besinnar, att värjemålsed
i civila mål mindre ofta användes och att i flertalet fall, då
sådan ed ålägges, frivillig partsed, om sådan vore tillåten, skulle
177
kunna komina till användning, torde man finna, att den tvungna parts¬
eden äfven här kan utan väsentlig olägenhet undvaras.
Hvad den frivilliga partseden beträffar, vore det utan tvifvel, från
rent juridisk synpunkt sedt, lämpligast, om denna ordnades så, att
båda parterna kunde med eget begifvande blifva såsom vittnen i må¬
let hörda. Parterna skulle härigenom erhålla en ställning, motsvaran¬
de den, som enligt min åsigt bör gifvas vittnen, livilka enligt 7 eller
8 § äro jäfviga, d. v. s. de skulle ega rätt att undandraga sig vitt¬
nesmål, men kunna bli hörda, om de sjelfva förklarade sig dertill vil¬
liga och domaren ansåge fara för edens missbruk ej vara för handen.
Då emellertid med en sådan anordning ed stundom kunde komma att
onödigtvis användas samt det onekligen ligger något stötande deri,
att den ene partens ed, såsom någon gång kunde blifva fallet, komme
att stå emot den andres, torde åt eden böra gifvas endast eu subsi-
diär användning och ed i regeln anförtros endast endera parten. Då
sålunda i allmänhet endast den bevisskyldige parten har något intresse
af eden, synes den blott på dennes begäran böra komma i fråga.
Denna processuella fördel å angreppets sida torde dock böra motvägas
af en annan sådan å försvarets. Begära nemligen parterna å ömse
sidor att blifva på ed hörda och finnas de båda dertill skickliga, synes
åt den icke bevisskyldige böra gifvas företräde till eden.
Den frivilliga partseden torde böra komma till användning icke
blott i civila utan ock i kriminella mål, dock så, att i de senare ed
ej må uppdragas åt den tilltalade, när å brottet enligt lag kan följa
straffarbete.
Reglerna angående sjelfva förhöret torde för öfrigt i hufvudsak
kunna uppställas i enlighet med det af Beredningen framlagda sär¬
skilda förslag till fi Kap. Rätt till klagan öfver domstolens beslut an¬
gående begärdt edligt förhör synes dock böra medgifvas för det fall,
då parterna å ömse sidor begärt sådant förhör och ej kunnat enas om,
hvilkendera skulle få gå eden; och torde klagan öfver dylikt, af Un¬
derrätt meddeladt beslut icke böra få dragas längre än till Hofrätten.
Med anledning af innehållet, i det Beredningen lemnade uppdrag bär
23
178
jag emellertid ansett mig icke böra framställa något formuleradt för¬
slag till ifrågavarande ed.
7 Kap.
78 §. Den i 17 Kap. 16 § Rättegångsbalken intagna bestämmelse, en¬
ligt hvilken vittne skall aflägga ed »med hand å bok», synes mig icke
lämpligen kunna uteslutas, utan att ersättas med ett stadgande, som
utmärker, att nämnda symboliska handling fortfarande skall vid ed¬
gång iakttagas.
I 78 § synes mig ock en bestämmelse böra gifvas för det fall, då
något allmänt förordnande, som der sägs, icke blifvit i fråga om främ¬
mande trosbekännare af Konungen meddeladt; och torde i sådant fall
en försäkran på heder och samvete böra få träda i stället för ed.
80 §. Har Underrätts beslut rörande fråga, som i 80 § sägs, blifvit af
Öfverrätt pröfvadt, synes mig talan mot ()fverrättens beslut icke böra
få lios Konungen fullföljas. Detsamma torde böra gälla jemväl i fråga
om fullföljd af talan mot Rättens beslut i fall, hvarom i 26 och 27 §§
förmäles, dock med rätt för vittne att hos Konungen fullfölja besvär
öfver beslut, hvarigenom vittne förklarats skola i häkte insättas eller
der qvarh äflas.
På de hufvudsakliga skäl, som blifvit ofvan anförda, anser jag,
att åt nedannämnde delar af Beredningens förslag till Lag angående
bevisning inför Rätta bort gifvas ungefär följande lydelse:
179
Förslag
till
Lag
angående bevis i rättegång.
1 KAP.
Om bevis i allmänhet.
1 §•
Rätten har att efter sorgfälligt öfvervägande af allt, som i målet
förekommit, enligt egen öfvertygelse afgöra, huruvida en sak, som på
målets utgång inverkar, skall anses styrkt eller icke; dock lände till
efterrättelse hvad angående verkan af visst slag af bevis är i lag sär-
skildt stadgadt.
3 §•
I tvistemål, som kan genom förlikning mellan parterna afslutas,
skall hvad part inför Rätten erkänner gälla emot honom, der ej Rät¬
ten finner uppenbart, att saken förhåller sig annorlunda.
Återkallar parten hvad han erkänt, har Rätten att, med afseende
å de skäl, som för återkallelse!! anföras, och öfriga omständigheter i
i målet, jemlikt 1 § pröfva, hvilken verkan såsom bevis må erkännan¬
det tilläggas.
4 §•
1 brottmål, så ock i tvistemål af annan beskaffenhet, än i 3 §
sägs, pröfve Rätten jemlikt 1 §, hvilken verkan såsom bevis må till¬
läggas parts erkännande; dock lände i fråga om skadestånd till efter¬
rättelse hvad i 3 § är stadgadt.
180
2 KAP.
5 §•
Vill part fasta, sin talan med vittne, namne vid Rätten den lian
till vittne åberopar. f
6 §•
Den är jäfvig att vittna, som är yngre än femton år eller saknar
förståndets bruk eller för mened är förlustig medborgerligt förtroende.
År den, som till vittne åberopas, för annat brott än mened för¬
lustig medborgerligt förtroende, eller står han under tilltal för brott,
som kan medföra sådan påföljd; pröfve Rätten efter omständigheterna,
huruvida han må såsom vittne höras.
7 §•
År den, som till vittne åberopas, part i målet, eller eger han del
i saken, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta eller
skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.
Talar allmän åklagare å brott, som hörer under allmänt åtal och
hvarå straffarbete enligt lag kan följa; må målsegande, ändå att han
sjelf förer talan i målet, höras såsom vittne, om Rätten finner det
lämpligt.
Har mot embets- eller tjensteman eller mot den, som är förord¬
nad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan
allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning,
brott blifvit begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller upp¬
draget; vare han ej i sin egenskap af målsegande jäfvig att vittna om
brottet.
77, §•
I bi*ottmål vare äfven den jäfvig att vittna, som redan blifvit
dömd såsom skyldig till brottet eller delaktig deri, så ock den, mot
hvilken skälig misstanke om sådan brottslighet förekommer.
181
8 §•
Den, som med någon, hvilken jemlikt 7 § är jäfvig i målet, är
eller varit gift, eller är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller
i skyldskap å sidan i andra led, eller är i första svågerlag lika nära
förenad, vare i det mål jäfvig att vittna. År den, som till vittne åbe¬
ropas, i skyldskap å sidan i tredje led med någon, som enligt 7 §
är jäfvig i målet, eller är den ene af dem trolofvad med eller foster¬
barn till den andre; pröfve Rätten efter omständigheterna, huruvida
sådant förhållande bör utgöra hinder för vittnets hörande. På Rättens
pröfning ankom me ock, huruvida i fall, som i 7 § 2 mom. afses,
den, hvilken till målseganden står i det förhållande, nu är sagdt, må
såsom vittne höras.
Ej skall det räknas för jäf, att vittne står i det förhållande, nu är
sagd!, till någon, som å tj enstens vägnar eller i egenskap af för¬
myndare eller god man eller såsom ställföreträdare för kommun, bolag
eller annan samfällighet förer talan i målet, men sjelf icke är på annan
grund enligt 7 § jäfvig att deri vittna.
i
9 §•
Åberopas den till vittne, som, utan att vara part i målet, är jäf¬
vig enligt 7 eller 8 §, och förklarar han sig villig att vittna; pröfve
Rätten efter omständigheterna, om förhöret må tillstädjas. Dessför¬
innan skall dock vittnet af Rättens ordförande erinras om sin rätt att
undandraga sig förhöret; och varde sådant i protokollet antecknadt.
13 §.
Vittnesstämning skall innehålla uppgift å parterna samt å tid och
ort för inställelsen äfvensom en erinran om det i lag stadgade ansvar
för uteblifvande. Stämningen skall — — — utsatt.
182
15 §.
Sedan vittne förekallats, tillfråge Rättens ordförande vittnet om
dess namn, ålder, yrke och hemvist; och varde vittnets uppgift i
protokollet intagen. Förekommer — — — anmärkt.
18 §.
Sedan vittne — — — icke förringas.
32 §.
Nu kommer i mål, som är anhängig! vid Underrätt, part å tid,
då målet icke är före, och söker att få vittne hördt: visar parten —
--nu är sagdt.
36 §.
Den, som, Titan att vara part i målet, är jäfvig att deri vittna,
må höras upplysningsvis utan ed, om Rätten finner det lämpligt. I
mål angående brott, hvarå straffarbete enligt lag kan följa, vare ej
någon berättigad att undandraga sig sådant förhör; dock må den, som
till den tilltalade står i sådant förhållande, att han jemlik! 8 § är jäf¬
vig, ej utan sitt samtycke höras, der ej straffarbete i tio år eller svå¬
rare straff enligt lag kan följa å brottet. I andra mål vare den, som
enligt 7 eller 8 § är jäfvig, berättigad att undandraga sig förhöret,
der han ej är målsegande eller angifvare.
Om den, som sålunda upplysningsvis höres, gälle i tillämpliga
delar hvad ofvan om vittne är stadgadt.
3 KAP.
38 §.
Vill part för utredning af fråga, som icke utan särskild insigt
i viss vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, hafva sak¬
183
kunnig i målet hord, namne vid Rätten den han i sådant afseende
åberopar; och galle om sådan sakkunnig hvad i 2 kap. om vittne är
stadgadt.
39 §.
Finner Rätten för målets pröfning nödigt att angående viss fråga
inhemta yttrande af sakkunnig, ege Rätten att om sådant biträde an¬
lita en eller flera personer, som ega derför erforderlig skicklighet.
Der ej skriftligt utlåtande finnes för ändamålet tillfyllest, ege
Rätten låta inkalla den sakkunnige att i målet höras.
40 § = 39 § i Beredningens förslag.
41 §.
Ej må sakkunnig undandraga sig att fullgöra det uppdrag, som
honom af Rätten gifves, äfven om för sådant fullgörande erfordras,
att han verkställer besigtning eller undersökning af visst föremål eller
uppsätter skriftligt utlåtande. Den, som enligt 7 eller 8 §§ är jäfvig
att vittna i målet, vare ej pligtig att biträda såsom sakkunnig; och
skall befrielse från uppdraget jemväl lemnas den, som icke kan utan
väsentlig olägenhet fullgöra detsamma.
Uteblifver sakkunnig, som Rätten låtit kalla till inställelse, och
visas ej laga förfall, dömes till böter från och med fem till och med
ett hundra kronor; och förelägge Rätten den sakkunnige vid vite att
inställa sig å annan tid. Vägrar sakkunnig att fullgöra det uppdrag,
som honom af Rätten gifvits, ege Rätten medelst vite tillhålla honom
att fullgöra sin skyldighet.
Sakkunnig, som blifvit dömd till böter eller fald att utgifva vite,
ege söka ändring i beslutet genom besvär.
42 §.
Har sakkunnig, som af Rätten förordnats, ej förut i målet aflagt
vittnesed, skall han, der ej Rätten annorlunda förordnar, med ed be¬
184
tyga) att han efter bästa förstånd och samvete skall fullgöra det upp¬
drag, som honom i målet lemnats.
Eden skall inledas och afslutas så, som i 16 § angående ed af
vittne är stadgadt. År skriftligt utlåtande af den sakkunnige afgifvet,
varde eden derefter lämpad; och må i ty fall Rätten tillåta, att eden
nflägges vid den Underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.
43 §.
Sakkunnig, som af Rätten förordnats, njute för sitt biträde skälig
godtgörélse, hvilken skall förskottsvis utgå af allmänna medel, efter ty
derom särskildt stadgas, men stanna å den part, som Rätten vid sa¬
kens slut finner dertill skyldig.
44 §.
Huru offentlig myndighet samt embets- och tjenstemän må såsom
sakkunnige anlitas, derom förordnar Konungen.
45 § — 45 § i Beredningens förslag.
4 KAP.
47 §.
Åberopar part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, gifve
den in till Rätten i hufvudskrift, der ej Rätten finner afskrift eller ut¬
drag al handlingen vara för ändamålet tillfyllest.
48 §.
Finnes — — — anmaning förete. Undandrager han sig det,
pröfve Rätten jemlikt 1 §, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas
denna underlåtenhet.
185
49 §.
Nu finnes — — — förete handlingen.
Nekar den, som uppgifves innehafva handlingen, att den finnes i
hans värjo, och är han ojäfvig att i målet vittna, varde han i frågan
på vittnesed hörd.
Hvad nu — — — åberopas.
5 KAP.
54 §.
Begär part i mål, som är anhängigt vid Underrätt, att Rätten
besigtigar fastighet eller annat föremål, som ej kan till Rätten flyttas,
eller finner Rätten eljest för målets pröfning sådan besigtning nödig;
träde Rätten samman till syn å stället.
57 §.
Till biträde vid syn ege den domstol, som skall hålla synen, att
tillkalla en eller flere sakkunnige, der sådant pröfvas nödigt. Kan
ej lämpligen domstolens beslut afvaktas, ege dess ordförande att för¬
anstalta om den eller de sakkunniges inkallande.
Om sakkunnig, som här sägs, gälle hvad i 3 kap. stadgas om
sakkunnig, som af Rätten tillkallas.
58 §.
Kostnad för syn skall, der synen af enskild part påkallats, utgif-
vas af denne, men i annat fall af käranden eller, der målet är i
högre rätt fullföljdt, af klaganden; och skall kostnaden sedan stanna
å den, som Rätten vid sakens slut fmjier dertill skyldig. I brottmål,
der allmän åklagare å tjenstens vägnar förer talan, skall ersättningen
förskottsvis utgå af allmänna medel, efter ty derom särskilt stadgas.
24
186
Enskild part, som begär syn, vare pligtig att, der Rätten eller
Domaren derom förordnar, utgifva lämpligt förskott å synekostnaden.
7 KAP.
78 §.
Den, som enligt denna lag aflägger ed, skall dervid med tu fin¬
ger vidröra den heliga skrift.
År den, som skall aflägga eden, jude, bör edsförpligtelse!! ske
vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främmande trossamfund,
hvars lära ej tillstädjer honom att aflägga ed, eller är han af annan
icke kristen lära än den mosaiska, skall han, der ej annorlunda blifvit
af Konungen förordnadt, i stället för ed afgifva en försäkran på heder
och samvete.
80 §.
Angående tid — — — 41, 50 eller 52 §§ — — — är stadgadt.
Ej må hos Konungen ändring sökas i öfverrätts beslut, hvari¬
genom dit fullföljd talan mot Underrätts beslut i fråga, som ofvan
sägs, blifvit afgjord. Lag samma vare om fullföljd af talan mot
Rättens beslut i fall, hvarom i 26 och 27 §§ sägs; dock ege vittne
att hos Konungen fullfölja besvär emot Öfverrätts beslut, hvarigenom
vittne förklarats skola i häkte insättas eller der qvarhållas.
187
Särskild! yttrande
af
Presidenten Berg.
Ehuru jag, lika med Beredningen, ansett tvenne särskilda förslag
till stadganden om parts ed lämpligen böra utarbetas, är jag dock i
så måtto från Beredningen skiljaktig, att jag för min del anser det
såsom alternativ framlagda förslaget med allenast en mindre modifika¬
tion, hvarom här nedan förmäles, ega företräde framför det i texten
upptagna. Den i detta senare förslag bibehållna normerade edens
brister hafva nemligen särdeles på senare tider blifvit framhållna och
torde numera kunna antagas vara allmänt erkända. Att den står i
väsentlig strid med den frihet vid bevispröfningen, som eljest enligt
förslaget blifvit domaren medgifven, lärer ej heller kunna förnekas.
När domaren förordnar om edligt förhör med någondera parten, öfver-
låtes nemligen i sjelfva verket åt denne att afgöra målet, och utgången
göres helt och hållet bei'oende deraf, huruvida parten tilltror sig kunna
med ed bekräfta det af domaren faststälda edstemat eller icke. Att
så noggrant och fullständigt formulera ett dylikt tema, att det hvar¬
ken i något afseende göres för trångt eller för vidt eller eljest lemnar
ram för misstydning eller missuppfattning, är mången gång synnerligt
svårt, och det kan således hända, att parten deri inlägger en annan,
inskränktare eller vidsträcktare, betydelse än domaren åsyftat och att
dylikt missförstånd kan utöfva ett bestämmande inflytande på partens
beslut att underkasta sig det edliga förhöret eller derifrån afstå, Vis¬
serligen har till förekommande häraf Rättens ordförande enligt 70 §
188
fått sig ålagdt att för parten förklara det som skall med ed fästas.
Men att genom en sådan förklaring, vid hvars afgifvande stor var¬
samhet måste för undvikande af förvecklingar iakttagas, möjligen be¬
fintliga brister i det skriftliga edstemat skola kunna fullständigt ut-
jemnas vågar jag emellertid ingalunda hoppas. Den kommer ej heller
den part till godo som, kanske just till följd af edstemats tvetydighet,
afhållit sig från förhöret. Och då dessutom partens underlåtenhet att
inställa sig stundom kan hafva sin grund allenast i missuppfattning
om den derför bestämda tid eller annan dermed jemförlig försummelse,
synes den normerade partseden utgöra ett särdeles ofullkomligt sätt
att begagna parten sjelf såsom medel att utröna sanningen; hvarjemte
genom dess användande domaren förhindras att tillgodogöra sig andra
upplysningar, som möjligen efter edgångsbeslutet kunna framkomma
och genom hvilka en mera tillförlitlig utredning af sakförhållandet
tilläfventyrs kunnat vinnas.
Vill man emellertid fortfarande bibehålla partens hörande på ed
såsom ett bevismedel i rättegången, anser jag ändamålet dermed vida
bättre och lämpligare vinnas genom förhörets anordnande i öfverens¬
stämmelse med det alternativa förslaget, enligt hvilket parten, utan
att vara bunden af något på förhand faststäldt edstema, lemnas tillfälle
att under domarens ledning redogöra för det förhållande, hvarom
upplysning sökes, med rättighet för domaren att icke allenast fritt
bedöma hvad verkan på hans öfvertygelse såväl de af parten med¬
delade uppgifter som hans underlåtenhet att inställa sig vid förhöret
eller att besvara framstälda frågor må medföra, utan äfven att dervid
taga hänsyn till andra omständigheter i målet, äfven om de först efter
förhöret förekommit. Ehuru nemligen äfven enligt nämnda förslag
parts hörande på ed betraktas såsom ett endast subsidiärt bevismedel,
som ej må användas så länge andra sådana medel stå till buds, afskär
det dock icke ovilkorligen vidare förhandlingar i saken, och om nya
upplysningar stå att vinna lägger förhöret således ej något hinder i
vägen vare sig för parterna att förebringa eller för domaren att till¬
godogöra sig dem.
189
. Att ett partförhör, ordnadt på nu antydda sätt, eger företräde
framför afläggande! af en normerad ed, synes också Beredningen i
sina motiv medgifva, men förutsätter likväl dervid såsom vilkor att
båda parterna lemnas tillfälle att edligen yttra sig i saken. Såvida
deremot lagstiftningen finner sig kunna tillåta edligt förhör allenast
med en af parterna och företrädet till eden bestämmes efter vissa i
lagen angifna grunder, måste nemligen, enligt Beredningens åsigt, par¬
terna lemnas tillfälle att innan förhöret eger rum få genom talans
fullföljd i högre rätt afgjordt, huruvida nämnda grunder blifvit rätte¬
ligen tillämpade; och då, åtminstone om, såsom hittills, parts ed skall
användas endast i det fall, att någon men icke öfvertygande bevisning
förekommit, och företrädet till eden skall bestämmas med afseende å
bevisskyldigheten, det måste vara af vigt att edgångsbeslutet hänför
sig till ett bestämdt sakförhållande, med afseende å hvilket graden af
förebragt bevisning och frågan om bevisskyldigheten kan med säker¬
het bedömas, anser Beredningen det desto hellre vara nödigt att eds-
temat normeras, som hvarje osäkerhet i fråga om föremålet för eden
•är egnad att förlama pröfningen af edgångsbeslutets behörighet och
betaga denna pröfning dess verkan vid tillämpningen.
Dessa af Beredningen anförda skäl, hvilka onekligen ega stor
betydelse, då, såsom Beredningen förutsatt, domaren har att proprio
motu förordna om den ena eller andra partens hörande på ed och
derigenom lägga sakens afgörande i dennes hand, synas deremot icke
ega tillämpning å det alternativa förslaget, enligt hvilket parts ed endast
på den bevisskyldige partens begäran eger rum och hvad parten under
ed uppgifver icke tillmätes något ovilkorligt på förhand bestämdt in¬
flytande på målets utgång. Då nemligen parts hörande på ed ej får
medgifvas i andra föll, än då någon relevant omständighet i målet,
på grund af förebragt bevisning, väl finnes sannolik, men ej styrkt,
samt någon på målets utgång inverkande förändring i det sålunda
befintliga sakläget ej kan genom förhöret vara att emotse, med mindre
anledning är att derigenom den förut otillräckliga bevisningen må
kunna fyllas, synes det också lämpligen böra vara den bevispligtiges
190
ensak, om han vill begagna detta ytterligare bevismedel eller icke,
och när således ej, utan att han derom framstält bestämdt yrkande,
ed hvarken kan honom sjelf ålägggas eller åt vederparten anförtros,
samt, hvad denne senare angår, han, i fall han ej åtnöjes med beslut,
hvarigenom blifvit förordnadt om hans hörande på ed, kan, om lian
vill, såsom i principbetänkandet erinras, undandraga sig förhöret med
bibehållen rätt att, derest vid sakens fullföljd den högre rätten finner
beslutet lagligen grundadt., derefter blifva på ed hörd och således har
tillfälle att, innan han inställer sig, få frågan om edgångsbeslutets lag¬
lighet pröfvad, förefinnes i allmänhet ej vidare något oundgängligt be¬
hof att tillåta parterna att särskildt klaga öfver nämnda beslut; vid hvil-
ket förhållande de af Beredningen från sådan särskild klagorätt hem-
tade skäl för den normerade edens bibehållande till sin verkan för¬
falla och de dubbla rättegångar med deraf följande tidsutdrägt och
andra processuella olägenheter, som af den nuvarande värjemålseden
vanligen föranledas, kunna förebyggas.
Mot det ■ alternativa förslagets stadgande i det afseende, hvarom
fråga är, kan emellertid erinras, att då enligt detsamma den bevisplig- •
tige parten kan, utan vederpartens medgifvande, tillåtas att sjelf blifva
hörd på ed om hinder mot vederpartens edliga hörande möter; och då
såsom sådana hinder upptagas ej blott att vederparten är minderårig,
saknar sundt förstånd eller blifvit dömd för mened, utan äfven att
Rätten finner anledning antaga, att han ej eger säker kännedom om
det, hvarom upplysning sökes, eller att ed icke utan våda kan honom
anförtros, synes i de fall, då Rätten på sådan grund medgifver edligt
förhör med den bevispligtige, ett förbud för vederparten att särskildt
deröfver klaga svårligen låta sig med rättvisa och billighet förena. Får
nemligen talan mot edgångsbeslutet af honom ej fullföljas förr än i sam¬
manhang med hufvudsaken, kommer den i allmänhet för sent. Äfven om
den högre rätten finner de skäl, som ansetts utgöra hinder mot den
klagandes hörande på ed, sakna giltig grund, kan i allt fall verkan af
den andra partens edliga utsaga ej helt och hållet tillintetgöras, och
med grunderna i förslaget synes ej heller låta sig förena, att äfven den
191
klagande får edligen yttra sig i saken. För min del anser jag derföre,
att för nämnda undantagsfall särskild klagorätt må medgifvas; men då
dylika fall endast högst sällan lära i fråga komma samt den talan,
som då kan komma att fullföljas mot edgångsbeslutet, vanligen endast
torde beröra frågan, om hinder mot klagandens hörande på ed vei'kli-
gen förefunnits eller icke, synes mig denna sålunda undantagsvis
medgifna klagorätt icke innefatta giltigt skäl för den normerade edens
bibehållande.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med åberopande
derjemte af hvad principbetänkandet i ämnet innehåller, tillåter jag
mig till antagande förorda ofvan nämnda alternativa förslag, dock un¬
der förutsättning att 74 § deri måtte erhålla en förändrad lydelse af
ungefär följande innehåll:
»Har Rätten enligt 61 § meddelat förordnande om ene partens hö¬
rande på ed, utan att andre parten sådant förhör äskat eller medgif-
vit, ege denne senare i beslutet söka ändring genom besvär; och må
beslutet ej tillämpas förr än det vunnit laga kraft eller blifvit slutligen
faststäldt.
I annat fall än nu sagdt är må beslut angående parts hörande
på ed ej öfverklagas annorledes än i sammanhang med hufvudsaken.
Yppas, innan part blifvit på ed hörd, omständighet, som utgör
laga hinder för förhöret eller föranleder att det icke vidare finnes nö¬
digt eller lämpligt, eger Rätten sjelf återkalla beslutet.»
För den händelse detta mitt förslag skulle vinna afseende, lärer
den §, hvari det sålunda i fråga satta stadgandet intages, äfven höra
i 80 § jemte der åberopade lagrum citeras.
För öfrigt bär jag i allt hufvudsakligt biträdt förslaget. Angåen¬
de vissa detaljer har jag väl under öfverläggningarne påyrkat ändrin¬
gar; men af dessa, hvilka alla varit af underordnad vigt, har jag an¬
sett endast följande här böra omnämnas.
I hvad Beredningens ordförande vid 7 § yttrat angående behof-
vet af närmare föreskrifter i fråga om delegares i kommun, bolag eller
förening behörighet att vittna i mål, som samfälligheten angå, har jag
192
för min del instämt; hvarjemte jag, på det parterna ej må lemnas i
okunnighet om det äfventyr, hvartill underlåtenhet att förklara sig
öfver de mot dem åberopade sakuppgifter må kunna föranleda, uttalat
önskan att någon antydan derom, på sätt i principbetänkandet 2 Del.
XIII Kap. §§ 5 och 6 skett, måtte i förslagets 1 kap. intagas.
I 41 och 50 §§ af förslaget har jag i fråga satt den ändring, att
sakkunnig, som vid vite förelägges att afgifva utlåtande, samt tredje
man, som vid sådant äfventyr tillhålles att förete honom tillhörig hand¬
ling, må tillåtas att öfver beslutet föra klagan redan innan detsamma
tillämpats och han blifvit till vitet fäld.
I fråga om verkan och betydelsen af parts erkännande i de s. k.
dispositiva tvistemålen delar jag hufvudsakligen de af Assessoren Wold
uttalade åsigter. Lika med honom anser jag det vitsord, som i dessa
mål enligt såväl hans som Beredningens förslag tillägges parts erkän¬
nande, icke hafva sin grund i dettas öfvertygande beviskraft eller i
någon dess dispositiva natur, utan vara en naturlig följd af de för ci¬
vilprocessen i allmänhet gällande förhandlingsregler. Då nemligen en¬
ligt dessa det väsentligen ankommer på parterna att bestämma och be¬
gränsa tvistens omfång och innehåll, saknar således domaren, som ej
eger befogenhet att ingripa i undersökningen, både anledning och ut¬
väg att sträcka sin materiella sanningsforskning till sådana fakta,
hvilka, såsom emellan parterna ostridiga, de ej aktat nödigt att när¬
mare utreda eller styrka, och vid sådant förhållande kan och bör do¬
maren ej heller underlåta att hålla dessa fakta för goda, så vida de
icke, på grund af kända eller eljest upplysta förhållanden, uppenbarli¬
gen finnas vara uppdiktade och osanna. Detta gäller dock endast un¬
der förutsättning att erkännandet vidhålles. Varder det deremot åter-
kalladt och upphör således det förut erkända förhållandet att vara ostri¬
digt, kan det ej läggas till grund för domslutet, med mindre domaren
finner sig öfvertygad om dess sanning, och erkännandet antager här¬
vid uteslutande karakteren af ett bevismedel, hvars verkan såsom så¬
dant domaren, med hänsyn till de omständigheter, hvarunder det blifvit
afgifvet, och de skäl, som för återkallelsen anföras, eger att fritt uppskatta.
193
Dessa af mig sålunda antydda åsigter synas mig emellertid väl
låta subsumera sig under det af Beredningen i ämnet föreslagna
stadgandet, och till följd häraf har jag, lika litet i detta fall som i
några andra, der, såsom särskildt i fråga om de på slägtskap eller in¬
tresse af sakens utgång grundade vittnesjäfven, jag väl i sak varit ense
med Beredningen men ej i allo kunnat instämma i de anförda moti¬
ven, ansett nödigt att framlägga något särskildt från Beredningens re¬
daktion afvikande förslag.
25