Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 1) Utlåtande N:o It).
1
N:o 19.
Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1892, kl. 6 e m.
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, med
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Magi
med begäran om utredning och förslag rörande statens med¬
verkan för ordnande af döfstumundervisningen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt ock till utskottet remitterad
motion, n:o 183, föreslår herr E. A. Zotterman,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru och i hvad mån det af herr
statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet till statsråds¬
protokollet den 22 mars 1889 gjorda uttalandet, att staten bör åtaga
sig att på ett särskildt sätt medverka för de tecknande döfstummas
undervisning och att anstalterna för öfveråriga döfstumma skulle kunna
dertill användas, måtte med det snaraste kunna förverkligas, samt,
så fort ske kan, till Riksdagen inkomma med sådant förslag, hvartill
denna utredning kan föranleda».
Motionären lemnar till en början en historik öfver döfstumunder-
visningsmetoderna och deras utbredning i de olika länderna. Af denna
historik framgår, att man numera vid döfstumundervisningen har att beakta
tre olika metoder, nemligen fa/metoden, skri/- eller handalfabetsmetodexi
och fecAewmetoden, samt att tal metoden numera i alla länder intagit
första rummet.
Bill. till Riksd. Prot. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Höft. (N:o 19). 1
2 Andra Kammarms Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.
Vidare synes af denna historik, att man för att kunna vinna det
största möjliga resultat af talundervisningen indelat de döfstumma efter
begåfning i tre å fyra grupper: a, b, c och d samt undervisat hvardera
gruppen för sig i särskild anstalt, äfvensom att man sökt inrätta
anstalterna såsom inter-externat; att förmånen att praktiskt kunna
tillämpa såväl delningsprincipen som inter-externatformen varit förbe¬
hållet Schleswig-Holstein-Lauenberg och Danmark; att man i Schleswig
indelar de döfstumma efter begåfning i a-, b- och c-grupper samt under¬
visar alla i tal: grupperna a och b efter två års vistande i intagnings-
anstalten, som är internat, i en externatsanstalt; gruppen c i intagnings-
anstalten; att man i Danmark först delar de döfstumma i oegentligt
och egentligt döfstumma och afskiljer de sinnesslöa, livilka undervisas
i för dem särskilt inrättad anstalt; att de egentligt döfstumma åter
indelas i grupper efter begåfningen och att samtliga dessa under ett
års tid pröfvas i talet, hvarefter grupperna a och b undervisas i tal i
skilda skolor men c-gruppen efter skrift- eller handalfabetsmetoden
också uti särskild skola; att de oegentligt döfstumma undervisas medelst
tal särskilt för sig.°)
Äfven i vårt land har en liflig sträfvan gått ut på att få saken
så ordnad, att också vi kunde få dela eleverna efter begåfningen, och
att man skulle kunna få undervisa hvardera gruppen för sig i särskild
anstalt. En första åtgärd att söka skilja teckeulinien från tallinien var
den, då anstalterna för öfveråriga döfstumma inrättades.
Döfstumskolekomitén uttalade också i sitt betänkande af den 15
augusti 1878, att de barn, som icke kunna lära tala, undervisas medelst
skrift och handalfabet uti särskild för dem inrättad skola samt att dessa
båda metoder icke skulle få användas i en och samma anstalt. Huru
mycket mindre då, säger motionären, skulle d-gruppen kunna få föras
tillsammans med någon af dem, som undervisas efter de öfriga under¬
visningsmetoderna. Den i Stockholm år 1876 församlade andra nordiska
abnormskolekongressen uttalade sig enigt för ett skiljande af tal- och
*) Vidkommande döfstumundervisningen i Norge har motionären, med anledning af en nyligen
från Kristiania till honom ingången skrifvelse, anhållit få nämna, att lagen af den 8 juni 1881
om abnorma barns undervisning genom Stortingets beslut år 1890 erhållit den förändring eller
tillägg, att Norges samtliga a-, b- och c-döfstumma skola lära tala och att endast d-eleverna, eller
de sinnesslöa, på hvilka föreliggande motion syftar, skola undervisas efter den metod, som för
dem kan befinnas vara mest praktisk; att den ändring vis å vis distriktsindelningen vidtagits, att
de Nordanfjeldska döfstumma intagas i statsanstalten i Trondhjem, derifrån efter ett år a-gruppen
sändes till en annan anstalt i staden och c-gruppen sändes till Håmär, under det att b-gruppen
stannar qvar i intagningsanstalten. En liknande anordning lär vara tillämnad i Kristiania för
det Sunnanfjeldska Norge. D-gruppen skall så småningom från hela landet också samlas i Håmär.
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.o 19.
teckenlinierna. Den tredje nordiska abnormskolekongressen i Kristiania
uttalade sig också enigt derom, att de döfstumma skola delas i tre sär¬
skilda afdelningar eller skolor, sedan de sinnesslöa döfstumma frånskilts,
och att de bildbara sinnesslöa döfstumma böra undervisas i en särskild
anstalt, som inordnas under döfstumundervisningen. Till samma resultat
kom svenska döfstumläraresällskapet vid sitt sammanträde den 17 juli 1886.
1 samma syfte, säger motionären, gå föreskrifterna i lagen an¬
gående döfstumundervisningen den 31 maj 1889, i hvars 13 § 5 mom.
det beter: »Skolans skilda linier äfvensom intagningsklassen må för¬
läggas till olika platser. Särskildt bör tillses, att icke undervisningen å
tallinien blir lidande derigenom, att dess lärjungar obehörigen samman¬
föras med lärjungarne å de öfriga linierim.» Och i öfverensstämmelse
härmed lyder § 4 sålunda: »För hvarje skoldistrikt skall finnas en skol¬
styrelse, som har sitt säte, der skolan eller dess hufvudafdelning är
belägen». Samma tankegång finner också motionären uti yttrandena till
statsrådsprotokollet den 22 mars 1889 samt uti diskussionen öfver
i kamrarne.
På grund deraf att lagen angående döfstumundervisningen lemnar
möjlighet till anordningar efter olika tycke och smak hafva distrikten
vid tillämpningen af lagen tillvägagått på olika sätt. Så till exempel
hafva första, andx-a, fjerde och sjunde distrikten beslutat sammanföra
samtliga grupperna till en enda anstalt inom hvardera distriktet, under
det att tredje, femte och sjette distrikten dela dem på två anstalter i
hvardera distriktet.
Genom denna anordning har, enligt motionärens uppfattning, vårt
döfstumundervisningsväsen kommit in i ett vida mindre fördelaktigt
läge än de tre länders, från hvilka han anfört några fakta, i mindre
fördelaktigt läge än enligt uttalandena i de resolutioner han anfört; ja,
till och med än lagens syfte är.
Eu väsentlig förbättring anser dock motionären skola kunna åstad¬
kommas i anordningarna till fromma för undervisningen, om de sinnes¬
slöa döfstumma helt och hållet omhändertagas af staten och om anstal¬
terna för öfveråriga döfstumma finge i uppdrag att meddela undervis¬
ning och vård åt dessa svagt utrustade barn.
Kostnaden för döfstumundervisningen blefve derigenom jemnare
fördelad och man befriade genom en sådan åtgärd döfstumundervis¬
ningen i vårt land från möjligheten af att teckeneleverna »obehörigen
sammanföras med lärjungarna å de öfriga linierna», hvarjemte man
komme in i ett förhållande, som vore enligt ej blott med hvad förhål¬
landet är i Danmark och Norge samt fackmäns enstämmiga uttalanden,
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utsliotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.
utan också med gällande lag. Man komme äfven genom en sådan
åtgärd till ett fortfarande nyttigt användande af anstalterna för öfver-
åriga döfstumma och de vid dessa anstalter verkande lärarekrafterna.
Innan utskottet går att afgifva sitt utlåtande i föreliggande fråga,
anser det sig böra i korthet erinra om Riksdagens föregående åtgöran¬
den i döfstummefrågan. Dessa äro följande:
l:o). Med anledning af en år 1875 i Riksdagens Andra Kammare
af herr C. E. Hjelm väckt motion aflät Riksdagen den 23 maj samma
år en skrifvelse, n:o 77, deri Riksdagen anhöll, det Kongl. Magt »täcktes
låta utreda, huruvida de öfveråriga elevernas afgång från döfstumme-
anstalterna lämpligen skulle kunna påskyndas, så att derigenom tillfälle
beredes för alla inom läroåren varande döfstumma barn att komma i
åtnjutande af undervisning, samt i motsatt fall för Riksdagen föreslå de
åtgärder, som kunna leda till nämnda ändamåls vinnande».
2:o). Innan ännu Kongl. Maj:t hann inkomma med begärdt förslag,
beslöt Riksdagen med anledning af en vid 1876 års riksdag af herr
Abraham Rundbäck i Andra Kammaren väckt motion i skrifvelse anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t »låta uppgöra förslag till fullständigt ordnande
af döfstummeundervisningen i riket, så att icke blott lagstadgad under¬
visning kunde beredas alla i undervisningsåldern varande döfstumma
barn inom landet, utan ock ändamålsenliga åtgärder vidtagas för åstad¬
kommande af en för ändamålet fullt nöjaktig lärarebildning».
Dessa båda skrifvelser gåfvo Kongl. Maj:t anledning tillsätta en
komité att utreda frågan. Komitén afgaf sitt betänkande den 15 augusti
1878. Dessförinnan hade dock komitén uttalat sig om förslaget att
inrätta trenne anstalter för öfveråriga döfstumma, i hvilket syfte Kong],
Maj:t inlemnade proposition till 1877 års riksdag, hvaraf följden blef,
att den första af dessa anstalter inrättades i Vadstena år 1878, den
andra i Skara 1879 och den tredje i Bollnäs 1880.
Mot komiténs förslag till ordnande af döfstumundervisningen i
dess helhet hade betydande anmärkningar gjorts dels af ene komité-
ledamoten, dåvarande rektorn på Manilla, kongl. kofpredikanten L. G.
Lindström, i form af reservation, och dels af flertalet fackmän inom
landet. Följden af dessa anmärkningar blef den, att Kongl. Maj:t icke
inkom med något förslag i frågan förr än efter en tredje skrifvelse
från Riksdagen.
3:o). Med anledning af dröjsmålet hemstälde herr Elowson uti
eu år 1888 inom Andra Kammaren under n:o 66 väckt motion, »att
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.
Riksdagen ville besluta aflåtande af en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t, med anhållan att för nästa lagtima riksdag måtte framläggas så¬
dant förslag till ordnande af döfstummeundervisningen i riket, som
Riksdagen år 1876 begärt». Motionen vann Riksdagens godkännande,
derom Kongl. Maj:t genom skrifvelse den 12 maj sagda år erhöll kän¬
nedom.
Denna skrifvelse framkallade det år 1889 för Riksdagen af Kongl.
Maj:t framlagda »förslag till förordning angående döfstumundervisnin-
gen» i riket, hvilket förslag med vissa ändringar af Riksdagen god¬
kändes såsom las: och i samma egenskap erhöll Kongl. Mai:ts sanktion
den 31 maj 1889.
Vid framläggandet af den kongl. propositionen om döfstum-
undervisningens ordnande framhöll statsrådet och chefen för ecklesiastik¬
departementet vigten af att frågan om särskilda anstalter för tecken¬
eleverna »tillsvidare hålles öppen». Han yttrade till statsrådsprotokol¬
let den 22 mars 1889 bland annat följande:
»En följd af sistberörda frågas ännu outredda skick är ock, att
jag åtminstone för närvarande måste motsätta mig de från vissa håll
framstälda anspråken på, att staten ensam skulle åtaga sig ansvaret
för de tecknande barnens undervisning. Jag gör det så mycket mera
som det ofvan, i sammanhang med redogörelsen för de olika undervis¬
ningsmetoderna omtalade, ytterst obestämda procentförhållandet mellan
de talande och de tecknande gör det alldeles omöjligt att beräkna vid¬
den af de uppoffringar, som från det allmännas sida för sådant fall
skulle erfordras. Dervid vill jag ingalunda förneka, att ju icke i en
framtid, om vunnen erfarenhet tydligen visar, att sådant skall vara af
gagn för undervisningen i dess helhet, staten torde böra åtaga sig att
på ett särskilt sätt medverka för de tecknandes undervisning. Jag
föreställer mig, att i så fall anstalterna för öfveråriga döfstumma skulle
— i den mån dessa anstalter fylt sin nuvarande uppgift — kunna der¬
till användas.»
Med detta yttrande till utgångspunkt har motionären föreslagit,
att Kongl. Maj:t måtte låta utreda frågan, i hvad mån staten bör, ut¬
öfver hvad som bestämmes i lagen af den 31 maj 1889, medverka för
de tecknande döfstummas undervisning, och han stöder detta sitt för¬
slag på följande skäl:
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19,
att sträfvandena numera gå ut derpå, att man icke skall under¬
visa efter olika metoder inom samma anstalt, utan att hvardera meto¬
den bör tillämpas i särskilda anstalter;
att vi i vårt land genom inrättandet af anstalterna för öfveråriga
döfstumma vidtagit en första åtgärd att skilja teckenlinien från tallinien;
att den andra nordiska abnormskolekongressen i Stockholm år
1876 enstämmigt uttalade sig för en sådan skilsmessa;
att döfstumskolekomitén i sitt den 15 augusti 1878 afgifna under¬
dåniga betänkande framhåller nödvändigheten af, att de barn, som icke
kunna lära tala, undervisas medelst skrift- och handalfabet uti särskild
för dem inrättad skola och att dessa båda metoder icke skulle få an¬
vändas i samma anstalt samt att reservanten till komité-betänkandet
yrkar, att staten borde åtaga sig de tecknande eleverna;
att döfstummesektionen å den tredje nordiska abnormskolekon¬
gressen i Kristiania år 1884 enhälligt resolverade att »i ett land är
det nödvändigt för uppnående af ett tillfredsställande resultat af under¬
visningen att dela de döfstumma efter begåfning, tal- och språkför¬
måga i tre särskilda afdelningar eller skolor, sedan de sinnesslöa döf¬
stumma frånskilts», och att »denna fördelning bör ske särskildt i hvart-
dera af de nordiska länderna på det för detsamma ändamålsenligaste
sätt» ;
att beträffande frågan om de bildbara sinnesslöa döfstumma samma
kongress enigt uttalade den åsigten, att dessa böra undervisas i en sär¬
skild anstalt, som inordnas under döfstummeundervisningen;
att svenska döfstumläraresällskapet den 17 juli 1886 utan me¬
ningsskiljaktighet anslöt sig till den i Kristiania antagna resolutionen;
att man sedan år 1861 i Danmark undervisat de bildbara sinnes¬
slöa döfstumma uti särskild anstalt, och att man i Norge beslutat samla
dessa alumner från hela landet till en anstalt i Håmär;
att herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
genom ett yttrande till statsrådsprotokollet den 22 mars 1889 stält i
utsigt den möjligheten, att staten skall »på ett särskildt sätt medverka
för de tecknandes undervisning» och »att i sådant fall anstalterna för
öfveråriga döfstumma — i den män dessa anstalter fylt sin nuvarande
uppgift — kunna dertill användas»;
att lagen af den 31 maj 1889 angående döfstumundervisningen i
§ 13 mom. 5 bestämdt föreskrifver, att teckeneleverna icke få »obehöri¬
gen sammanföras med lärjungarne å de öfriga linierna»;
att en väsentlig förbättring i anordningarna för döfstumunder¬
visningen i vårt land till fromma för undervisningen i dess helhet och
7
Andra Kammarens Tillf ulliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.
ett fortfarande nyttigt användande af anstalterna för öfveråriga döf¬
stumma och de vid dessa anstalter verkande lärarekrafterna skulle vinnas,
om de sinnesslöa döfstumma bestämdes skola till undervisning och vård
afskiljas från de öfriga döfstumanstalterna i riket och hänföras till en
eller två af anstalterna för öfveråriga döfstumma; och
att kostnaden för de döfstummas undervisning blefve, derigenom
att staten helt och hållet toge hand om de sinnesslöa döfstumma, jem-
nare fördelad.
De af motionären sålunda andragna skälen tala onekligen för den
af honom ifrågasatta anordningen.
Utskottet tvekar dock att i frågans nuvarande läge tillstyrka det
föreliggande skrifvelseförslaget.
För det första har ecklesiastikdepartementet af eget initiativ helt
nyligen infordrat noggranna uppgifter rörande antalet ännu befintliga
öfveråriga döfstumma. Detta har naturligtvis skett i afsigt att vinna
upplysning om, huru snart anstalterna för öfveråriga döfstumma kunna
börja afvecklas. Då tidpunkten härför är inne, torde Kongl. Maj:t ej
underlåta att taga frågan om dessa anstalters upphörande eller ombild¬
ning i ena eller andra rigtningen under behörig ompröfning. Till följd
af den nya döfstummelagen komma för öfrigt anstalterna för öfveråriga
döfstumma att taga hand om två åldersklasser (10—11 år), Indika förut
icke varit till dem hänvisade, hvadan det är ganska antagligt, att dessa
anstalter ännu åtskilliga år måste fortfara med sin nuvarande verk¬
samhet.
För det andra Synes det utskottet, som om det vore väl tidigt
att nu skrifva till Kong], Maj:t i föreliggande fråga. Enär döfstum-
lagen af den 31 maj 1889 först instundande höst träder i sin fulla till-
lämpning, har tillräcklig erfarenhet ännu icke kunnat vinnas. Vi stå
än i dag på väsentligen samma punkt, som då chefen för ecklesiastik¬
departementet framhöll, att det »ytterst obestämda procentförhållandet
mellan de talande och de tecknande gör det alldeles omöjligt att be¬
räkna vidden af de uppoffringar, som från det allmännas sida skulle
erfordras», derest staten skulle ensam åtaga sig ansvaret för de teck¬
nande barnens undervisning. Innan tillräcklig erfarenhet vunnits, kan
det icke vara lämpligt, att Riksdagen uttalar sig om, huruvida de sin¬
nesslöa döfstummas undervisning bör i högre grad än de öfriga döf¬
stummas undervisning blifva eu statens angelägenhet.
8
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.
För det tredje anser utskottet, att initiativet i denna fråga må
hända rättast bör utgå icke från Riksdagen utan från styrelserna för
döfstumskoledistrikten. Om erfarenheten gifver vid handen, att döf-
stumdistrikten icke lämpligen kunna omhändeidaga de sinnesslöa döf-
stumma, lära helt visst styrelserna icke underlåta att ingå till Kongl.
Maj:t med framställning i ämnet.
Med allt erkännande af det goda syftet i motionen får alltså ut¬
skottet hemställa,
att motionen för närvarande icke må föranleda
till någon kammarens åtgärd.
Stockholm den 25 april 1892.
På utskottets vägnar:
Emil Hamn!arlimd.
Reservation: ■
af herr E. A. Zotterman, hvilken ansett, att utskottets utlåtande i dess
senare del bort hafva följande lydelse:
»Man skall måhända invända, att frågan är för tidigt väckt. Mot
denna invändning må följande faktiska förhållanden framhållas:
l:o) Kongl. ecklesiastikdepartementet har nyligen genom cir¬
kulär infordrat noggranna uppgifter rörande antalet ännu befintliga
öfveråriga döfstumma. Af dessa uppgifter lär det komma att framgå,
om anstalterna för öfveråriga döfstumma skola anses böra börja af-
vecklas eller ej.
2:o) Så fort intagningsklass anordnats uti två eller flera distrikt, så
framträder behofvet af en gemensam klass eller skola för de sinnes-
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 1) Utlåtande Ko 19.
•slöa. Nu bestämmer lagen i § 50 mom. 2, att »intagningsklass skall
inom hvarje skoldistrikt vara inrättad senast höstterminen 1892».
Tidpunkten för frågans praktiska lösning måste sålunda nu anses
vara synnerligen lämplig.
Om ingenting nu från statens sida göres i det syfte motionen an¬
ger utan man väntar några år, så blifva distrikten nödsakade att an¬
skaffa lokaler och särskilda lärarekrafter för de gifvetvis få elever af
d-gruppen, som tillhöra hvarje distrikt, hvarigenom icke blott betydligt
högre kostnader onödigtvis åstadkommas utan äfven, om möjligen i en
framtid anordningar i motionens syfte komme att ega rum, en öfver¬
flödig lärarepersonal måst under tiden anställas inom distriktens skolor.
Eller ock skulle må hända de omhandlade eleverna komma att samman¬
föras i flera årsgrupper under en gemensam lärares ledning och så¬
lunda icke komma i tillfälle att erhålla erforderlig undervisning.
Det lär nog ej kunna förnekas, att undervisningen för de sinnes¬
slöa döfstumma skulle blifva både billigare och vida mer ändamåls¬
enlig, om för dem så anordnades, att till exempel 8 å 10 elever af
samma årsklass kunde undervisas af en lärare, än om dessa elever skola
i distriktskolorna hvar för sig till ett antal af 2 å 3 undervisas af sär¬
skild lärare eller om flera årsgrupper af desamma måste nöja sig med
undervisning af en enda lärare.
Den farhåga, som statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastik¬
departementet uttaiat till statsrådsprotokollet den 22 mars 1889, att det
skulle vara »alldeles omöjligt att beräkna vidden af de uppoffringar,
som från det allmännas sida för sådant fall skulle erfordras», synes ut¬
skottet icke vara af beskaffenhet att nu omöjliggöra åtminstone en ut¬
redning.
Trettioårig erfarenhet i Danmark stämmer öfvei-ens med döfstum-
skolekomiténs på faktiska uppgifter stödda beräkningar samt fackmäns
, af erfarenheten grundade uttalanden, att de sinnesslöas antal utgör om¬
kring 10 procent af samtliga döfstumma. Enligt komiténs uppgift fun-
nos år 1878 omkring 90 sinnesslöa på ett antal af 862 inom skolåldern
varande döfstumma. Antagligen kommer siffran 862 snart att ökas till
1,000 och siffran 90 till 100. Omkring 100 inom skolåldern varande
sinnesslöa döfstumma blir det sålunda fråga om att på ett särskildt sätt
taga hand om.
Utskottet föreställer sig, att saken kan ordnas på följande sätt:
Den ena af de tre anstalterna för öfveråriga döfstumma kan till exem¬
pel från och med år 1893 upphöra att taga in ny klass af öfveråriga
och i stället intaga en klass sinnesslöa. De öfveråriga få då till större
Bih. till Rilcsd. Prof. 1892. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 18 Käft.
o
tO Andra Kammarens TillfäUiga' Utskotts (N:o 1) Utlåtande Nlo"19.
antal än eljest blefve fallet intagas i de två öfriga anstalterna. Dei>
lärarekraft, som förut i den anstalt, dit de sinnessloa nu skickats, under¬
visat öfveråriga döfstumma, finge i stället undervisa de sinnessloa. Så
finge det sedan år efter år fortgå, till dess det hela vore ordnadt så,
att de öfveråriga döfstumma vore undervisade oeh anstalterna för dessa
hade i den mån och till det antal, de ansetts nödvändiga, liksom af sig
sjelfva öfvergått till anstalter för dé sinnessloa döfstumma. Något nämn-
värdt särskilt anslag utöfver anslaget till anstalterna för öfveråriga döf¬
stumma torde för denna anordning icke komma att blifva behöflig!., om
man nemligen tänker sig, att staten af nuvarande anslaget till döfstum-
undervisningen också lemnade de beräknade 250 kronorna per elev
och år;
Utskottet får alltså hemställa,
att kammaren för sin del ville besluta, att Riks¬
dagen i skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, om och i hvad män staten bör åtaga sig
att på ett särskild! sätt medverka för de tecknande-
♦ döfstummas undervisning, samt att Kongl. Maj:t ville,
så fort ske kan, till Riksdagen inkomma med sådant
förslag, hvartill denna utredning kan föranleda.»
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1892.