Lagutskottets Utlåtande N:o 8.
1
N:o 8.
Ant. till Riksd. kansli den 9 febr. 1892 kl 3 e. m.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i
gällande lagbestämmelser rörande stämning.
I on inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 1, hvilken blifvit
till utskottet hänvisad, anföra herrar 0. Erickson och H. Andersson, huru¬
som vid den granskning, som lagutskottet vid 1891 års riksdag anstälde af
justitieombudsmannens diarium, inhemtats, att kanslibiträdet hos en af
rikets domhafvande, hos hvilken i en ingifven skrift begärts stämning å
dels viss person att i det uti skriften omförmälda målet afgifva svaromål,
dels ock å uppgifven annan person för att i målet vittna, låtit å skriften
teckna två resolutioner med stämning, i den ena resolutionen å svaranden
och i den andra å den till vittne åberopade personen samt derför upp¬
burit lösen med två kronor och stämpelafgift med likaledes två kronor;
att öfver berörda förfarande anmälts klagomål hos justitieombudsmannen,
samt att, efter det domhafvanden med infordrad förklaring inkommit och
påminnelser af klaganden afgifvits, justitieombudsmannen funnit klagomålen
icke till någon åtgärd föranleda.
Af handlingarne i detta ärende, hvilka jemväl hållits lagutskottet
till hända hade vidare inhemtats, att domhafvanden i sin förklaring anfört,
hurusom han alltid brukade i dylika fall utfärda två stämningsresolutioner,
hvaraf dock endast den ena, å svaranden, tecknades å ansökningshand¬
lingen och den andra, å vittne, utfärdades särskildt, samt att domhafvanden
för lagligheten af ett sådant tillvägagående åberopat stadgandena i 11 kap.
3 § och 17 kap. 3 § rättegångsbalken.
Bill. till Riksd. Prof. 1892. 7 Sami. 6 H/lft. (N:o 8.)
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 8.
Det ville dock synas, som om det icke kunde vara med lagens rätta
förstånd och. mening öfverensstämmande, att i de fall, der i en handling
begärdes stämning till samma ting å flera personer att inställa sig såsom
svarande eller vittnen vid behandlingen af samma mål, särskild stämning
utfärdades å svarandepart och särskild å vittnen. Ett dylikt förfaringssätt
torde också, efter hvad motionärerne erfarit, icke användas af alla domare
i landet, icke ens af flertalet utaf dem. Och om också detsamma skulle
kunna med lagens nuvarande stadganden i dessa hänseenden försvaras,
förefölle det dock vara af den opraktiska och för den rättsökande allmän¬
heten oskäligt och onödigt betungande art, att det borde vara lagstiftarens
pligt att vidtaga sådana åtgärder, att ett upprepande deraf ej vidare finge
ega rum.
På grund af hvad sålunda anförts, ansåge sig motionärerne böra
föreslå, att Riksdagen ville för sin del besluta: »att der i eu skrift begäres
stämning i en och samma sak å flere, vare sig i egenskap af svarande
eller vittne, de alla må, om det beqvämligen kan ske, genom eu stämning
inkallas»; och hafva motionärerne åt utskottet öfverlemnat såväl att formu¬
lera den lagförändring, som i deras framställning afsåges, som ock att be¬
stämma det eller de lagrum, der förändringen lämpligast kunde införas.
De lagrum, hvilka af förevarande framställning närmast beröras, äro
11 kap. 3 § och 17 kap. 3 § rättegångsbalken. Dessa lagrum ega
för närvarande följande lydelse, det förra: »Begär någon stämning å flera
i en och samma sak; då må de alle genom en stämning inkallas, och läte
han den stämning hvardera i rättan tid kungöras» samt det senare, i hit¬
hörande delar: »Vill någon sin talan med vittne fästa; tage det sjelf
med sig eller läte det lagligen till rätten stämma. Beropar sig någon å
flera vittnen i samma sak; de må genom en stämning inkallas, om det
beqvämliga ske kan.»
Med dessa allmänna lagens bestämmelser må jemföras det i gällande
expeditionstaxas lösentariff — se 3 § i förordningen den 7 december 1883
angående expeditionslösen — vid rubriken »stämning, annan» begagnade
uttryck: »ehvad den afser eu eller flera personer».
Såvidt utskottet har sig bekant, förekommer det sällan att, der ge¬
mensam stämning å part och vittne i samma sak begäres, sådant förvägras
sökanden, och det af motionärerne anmärkta fall torde sålunda med fog
kunna anses såsom ett undantagsfall. Den hos justitieombudsmannen i det
Lagutskottets Utlåtande N:o 8.
3
anmärkta fallet gjorda anmälan var, såsom motionärerne erinrat, föranledd
af åtgärden att å samma handling teckna två särskilda resolutioner, afse¬
ende den ene instämning af svarandepart och den andra stämning å vittne,
samt härför uppbära dubbel lösen. Detta förfaringssätt förklarade sig or¬
dinarie domhafvanden ogilla, men uttryckte på samma gång såsom sin i
gällande lag grundade åsigt att i föreliggande fall två särskilda stämnin¬
gar bort utfärdas, och det är berörda uttalande som får anses hafva för-
anledt motionärernas ifrågavarande framställning. Enligt utskottets upp¬
fattning behöfver visserligen den omständighet, att i allmänna lagen part¬
stämning afhandlas på ett ställe och vittnesstämning på ett annat, icke tol¬
kas så, att ej gemensam stämning å parter och vittnen i samma mål må
kunna uttagas, men då det onekligen är af vigt, att denna uppfattning
erhåller karakteren af allmängiltighet och ett upprepande af ett enligt ut¬
skottets förmenande olämpligt förfarande förebygges, bär utskottet ansett
den föreliggande framställningen icke böra lemnas obeaktad. Att emel¬
lertid vidtaga eu ändring i gällande lag om stämning i den af motionä¬
rerne angifna rigtning, synes utskottet vara en åtgärd, som ingalunda är
behöflig utan torde syftemålet med motionen bäst vinnas medelst eu lag¬
förklaring.
Utskottet, som på grund af motionens affattning anser sig befogad t
att tillstyrka en dylik åtgärd, får följaktligen hemställa,
att Riksdagen, i anledning af den föreliggande mo¬
tionen, ville för sin del antaga följande:
Förklaring
af allmänna lagens stadganden om stämning.
Härigenom förklaras, att bestämmelserna i 11 kap. 3 § rättegångs¬
balken, att, om någon begär stämning å flera i en och samma sak, de
alle må genom en stämning inkallas, och i 17 kap. 3 § samma balk, att,
der någon beropar sig å flera vittnen i samma sak, de må genom eu
stämning inkallas, om det beqvämligen ske kan, icke äro så att förstå,
som skulle, till följd af samma bestämmelser, den, som begär stämning å
motpart och vittne i samma sak, vara oberättigad att få dem genom eu
stämning inkallade.
Stockholm den 9 februari 1892 .
På lagutskottets vägnar :
AXEL BERGSTRÖM
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 8.
Reseryation
af herr Lilienberg, som ansett, att lagförklaringen bort erhålla föl¬
jande lydelse:
Härigenom förklaras, att hvad lagen i 11 kap. 3 § rättegångsbalken
och i 17 kap. 3 § samma balk stadgar om stämning å parter och vitt¬
nen är att förstå sålunda, att, der det begäres, att i en och samma sak
parter och vittnen i en stämning inkallas, sådant ej må vägras.
Stockholm, P. Palmquists Aktiebolags Boktr. 1892.