Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
41
,V(! •
f
u
N:o 43.
Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1892, kl. 6 e. m.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om tillägg dels
till § 70 i såväl förordningen om kommunalstyr dse på lan¬
det den 21 mars 1862 som förordningen om kommunal¬
styrelse i stad samma dag, dels ock till § 11 i förordnin¬
gen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862.
i • ; | i f ; ' ' \ , f< . *' ! ' '' 1 , j ■ ) "■ » ty | / >]yj * t } j | . i J ty T i \ ; {1 ( ; y [
Enligt § 70 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalsty¬
relse på landet, sådan denna paragraf tyder genom kongl. kungörelsen
den 29 juni 1866, skall öfver de skattskyldige, som sina kommunalutskyl-
der vid uppbördsstämma ej betalt och för hvilka kommunalstämman ej
beviljat afskrifning, af kommunalnämnden upprättas restlängd, som inom
två månader efter uppbördsstämmans afsilande till kronofogden i or¬
ten öfverlemnas, och åligger kronofogden att de resterande utskylderna
i vederbörlig ordning indrifva och till nämnden redovisa. Vid indrif-
vandet af dessa medel eger kronofogden att såsom uppbördsprovision
jemväl uttaga hos den restskyldige 3 procent af det resterande beloppet.
Samma paragraf i förordningen om kommunalstyrelse i stad har
enligt kongl. kungörelsen den 8 september 1868 följande lydelse:
»Efter slutad uppbördsstämma ingifver drätselkammaren till magi¬
straten berättelse, huru uppbörden utfallit, och fogar dervid restlängd
öfver oguldna stadsutskylder.
Magistraten låter de oguldne utskylderne i laga ordning uttaga
Bill. till Riksd. Prat. 1892. 7 Sand. 23 Höft. 6
42 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
och till drätselkammaren aflemna. Vid indrifvandet af sådana medel
må derutöfver hos den restskyldige uttagas tre procent af det reste¬
rande beloppet.»
§ 11 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets
inkomster den 11 juli 1862 lyder för närvarande:
»Mom. 1. För uppbörden af församlingens afgifter till prester-
skapet eger den utse en eller flera personer, hvilka, mot ersättning af
församlingen, upptaga och under dess gemensamma ansvar till prester-
skapet aflemna och redovisa dessa afgifter.
Mom. 2. Uppbörden af de afgifter, som blifvit bestämda i pen¬
ningar, verkställes senast den 1 oktober, men af de afgifter, hvilka äro
bestämda i persedlar att utgå efter medelmarkegång, senast den 1 mars;
kommande å alla, som inom utsatt tid sina afgifter icke inbetalt, rest-
längd att genast upprättas, å kyrkostämma granskas och, sedan den
blifvit godkänd, tillställas vederbörande kronofogde på landet eller under-
exekutor i stad, hvilka lemna omedelbar handräckning till resternas
indrifvande.»
Med dessa stadganden må jemföras dels § 12 i förordningen an¬
gående förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommn-
nalutskylder, allmänna afgifter m. m. den 12 juli 1878, så lydande:
»För indrifning af kronoutskylder, de för särskilda inrättningar
eller ändamål bestämda afgifter, hvilka enligt gifna stadganden skola
af kronofogde eller städernas uppbördsmän uppbäras och redovisas,
kommunalutskylder eller församlings afgifter till presterskapet njute ej
kronofogde, stadsfogde eller magistrat annan ersättning än den andel i
stämmoböter eller andra afgifter för underlåten liqvid, som kan vara
medgifven.
Vid utmätning för annan afgift, som i denna förordnihg afses,
eger utmätningsförrättaren att hos den, som undergår utmätningen, ut¬
taga enahanda ersättning, som för utmätningsförrättningar i enskilda
mål är stadgad.»
dels och föreskriften i stadgan angående fjerdingsmän den 1 juni
1850 § 6 mom. 4, sådan nämnda paragraf lyder enligt kongl. kungö¬
relsen den 19 maj 1876, att det åligger fjerdingsman, när han derom
anlitas, att biträda kronans uppbördsmän vid indrifning af oliqviderade
kommunalutskylder mot rättighet att åtnjuta hälften af den uppbörds-
mannen medgifna uppbördsprovision å sålunda indrifna medel.
43
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
Till lagutskottets handläggning har nu Andra Kammaren hänvisat
fyra särskilda, inom nämnda kammare väckta motioner, n:is 51, 52, 36
och 73, af hvilka de båda förra, afgifna af herr Anders Olsson i Orna-
kärr, afse fullständigande, den ena af bestämmelserna i ofvan anförda
§ 70 i förordningen om kommunalstyrelse på landet rörande fördelning
af den vederbörande vid indrifning af resterande kommunalutskylder
tillkommande provision och den andra af motsvai-ande bestämmelser i
förordningen om kommunalstyrelse i stad, samt de båda sistnämnda
motionerna, af hvilka den med n:o 36 betecknade afgifvits af-herr A. G.
Jönsson i Mårarp och motionen n:o 73 af herr Cad Hj. Wittsell, åsyfta
förhållandena vid indrifning af församlings afgifter till presterskapet,
sådana dessa förhållanden ordnats genom bestämmelserna i ofvan cite¬
rade 11 § i förordningen den 11 juli 1862.
I motionen n:o 51 erinrar sålunda efter en redogörelse för gällande
föreskrifter i ämnet herr Anders Olsson, att tydlig bestämmelse sakna¬
des, huruvida i de fall, då kronofogde uppdroge åt länsman att verk¬
ställa indrifning af oguldna kommunalutskylder eller i afseende å till
andra orter bortflyttade skattskyldiga personer för dem påförda ut-
skylders utfående hos vederbörande myndigheter påkallade handräck¬
ning, kronofogde skall vara berättigad att ensam tillgodonjuta provi¬
sionen, eller densamma i sin helhet eller till någon del skall tillfalla de
personer, som verkställa indrifningen.
I förevarande afseende hade vid olika tillfällen tvistigheter före¬
kommit emellan vederbörande tjenstemän, vid hvilkas afgörande skilj¬
aktiga meningar gjort sig gällande. Till upplysning härom meddelar
motionären två rättsfall, för hvilka redogörelse jemväl lemnas i två vid
motionen aftryckta bilagor, i det ena af de båda fallen, anmärkt un¬
der »bil. 2», hade länsman, som efter uppdrag af kronofogde indrifvit
kommunalutskylder, förklarats berättigad att tillgodonjuta den krono¬
fogden i lag tillerkända provision. 1 det andra, under »bil. 1» an¬
förda fallet, hade i tvist emellan kronofogde och stadsfogde om bättre
rätt till provision å genom stadsfogde handräckningsvis indrifna kom¬
munalutskylder den förstnämnde förklarats berättigad att ensam till¬
godonjuta provisionen å samma utskylder.
Enligt motionärens förmenande vore nu ett förtydligande af de i
förevarande ämne gällande föreskrifter af behof påkalladt, och motio¬
nären ville i sådant syfte fästa uppmärksamhet på innehållet af 6 § uti
kongl. kungörelsen angående uppbörd af afgifter till vissa på ömse-
dighet grundade försäkringsanstalter den 22 oktober 1886, enligt hvil¬
ken paragraf ersättningen för indrifning af dessa afgifter skulle, i de
44
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
fall, då indrifningen icke verkstäldes af kronofogden, lika fördelas emel¬
lan kronofogden och den, som verkstälde indrifningen. Denna bestäm¬
melse syntes lämpligen kunna läggas till grund för ett förändradt stad¬
gande beträffande fördelning äfven af provision för indrifning af koin-
munalutskylder. Då likväl billigheten torde kräfva, att i de fall, då
kronofogde till utmätningsman för uttagande af oguldna kommunalut-
skylder satt underlydande kronolänsman, äfven denne berättigades till¬
godonjuta provision, men det tillika borde tagas i öfvervägande, att
ki-onofogden i alla hänseenden vore ansvarig för medlens indrifning och
redovisning, hvarför också någon de! af den ersättning för besväret här¬
med, som i form af provision utginge, borde i hvarje fall tillkomma
kronofogden, ville motionären föreslå, att till § 70 af ifrågavarande
förordning den 21 mars 1862 fogades ett tillägg af ungefärligen föl¬
jande lydelse:
Denna provision skall, i de fall då indrifningen icke verkställes
af kronofogden, lika fördelas emellan kronofogden och den, som verk¬
ställer indrifningen; dock att, der kronofogden sätter länsman eller an¬
nan man, som af Konungens befallningshafvande antagen är, till utmät¬
ningsman, denne tager hälften af kronofogdens andel.
I fråga om rättighet för fjerdingsman att af kommunalutskylder,
som genom fjerdingsman indrifvas, tillgodonjuta viss andel af uppbörds-
provisionen, gälle hvad derom särskildt är stadgadt.
I motionen n:o 52 erinrar samme motionär, hurusom de 3 procent
af restbeloppet, Indika enligt § 70 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad må vid detsammas indrifvande derutöfver uttagas hos den rest-
skyldige, disponeras på olika sätt af städernas styrelser, i det att de
antingen ingå till stadskassan eller också anslås att utgå såsom ersätt¬
ning till den eller de stadens tjensteman, som verkställa indrifningen.
Deraf hade ansetts följa, att äfven för sådana personer, hvilka
från stad utflytta till annan ort, utan att hafva erlagt sina utsk3’lder,
stadsmyndigheten, då den påkallat handräckning hos vederbörande i de
bortflyttades nya vistelseort, för att utfå dem påförda utskylder, infor¬
drat jemte utskylderna äfven de 3 procent derutöfver, som den rest-
skyldige författningsenligt skolat erlägga. Denna åtgärd, såvidt derun¬
der innefattades anspråk jemväl på förhöjningen, har emellertid funnits
vara än rigtig och än stridande emot författningens innehåll och orda¬
förstånd.
Härefter lemnar motionären en redogörelse för två rättsfall, deraf
45
Lagutskottets Utlåtande N:o 43-
det ena finnes refereradt under n:o 129 i nytt juridiskt arkiv, årg. 1890. I
sistnämnda fall, afseende uppkommen fråga emellan drätselkammaren i en
stad och stadsfogden i en annan stad om bättre rätt till de 3 procent, som
stadsfogden vid indrifning af resterande i förstberörda stad påförda kom-
munalutskylder utöfver oguldna beloppet uttagit hos den restskyldige, hade
Kong], Maj:t genom utslag den 21 oktober 1890 förklarat, att hvad i
den stad, der utskylderna blifvit debiterade, kunde gälla om stadens
rätt till de 3 procent, som vid indrifning derstädes af resterande kom-
munalutskylder utöfver oguldna beloppet hos den restskyldige uttoges,
icke föranledde dertill, att samma tre procent skulle tillfalla stadskassan
i nämnda stad, när indrifningen skett genom stadsfogde i annan stad,
hvadan stadsfogden i den stad, der indrifningen skett och hvilken inne¬
hållit provisionen, förklarades icke hafva derigenom felaktigt förfarit.
I det andra, i administrativ väg afgjorda målet afseende frågan
om rätt för kronofogde att tillgodoföra sig uppbördsprovision å af ho¬
nom indrifna kommunalutskylder, påförda i stad, vore deremot förkla¬
rad^ att kronofogden ej vore berättigad tillgodonjuta ifrågavarande pro¬
vision, hvadan honom blifvit ålagdt att densamma till drätselkammaren
i den stad, der utskylderna påförts, genast inleverera.
Då det, fortsätter nu motionären, syntes vara af vigt, att någon
af de genom åberopade utslag uttalade åsigter blefve gällande och att
författningen i enlighet dermed rättades, eller i motsatt fall, att deruti
infördes så tydliga bestämmelser, att det tvifvelsmål om författningens
rätta tillämpning, som uppstått, blefve vederbörligen undanröjdt, hade
motionären ansett sig böra derpå fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Dervid åsjdtade motionären ej att åstadkomma någon ändring uti
stads rätt eller befogenhet att besluta om användande af den förhöjning
å kommunalutskylderna, som vore densamma medgifven, såvidt nemli¬
gen utskylderna indrefvos af stadens egna tjensteman och inom stadens
eget territorium, men i fråga om sådana utskylder, som blifvit påförda
personer, hvilka flyttat till orter utom stadssamhället och i afseende på
Indika handräckning hos annan vederbörande myndighet måste påkallas,
torde, efter hvad sålunda förekommit, ett tillägg till ifrågavarande 70 §
vara nödvändigt, helst man ej kunde antaga, att först omförmälda ut¬
slag, derest detta finge anses skola lända till efterrättelse, kunde för
alla, som saken närmast anginge, vara kändt, och det i allt fall torde vara
lämpligt, att ett stadgande rörande ärenden, sådana som detta, hvilka
ständigt förekomme hos landets exekutiva myndigheter, erhölle sin plats
i en allmän författning.
För egen del stälde sig motionären på samma ståndpunkt, som
46
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
nyss berörda utslag angåfve, enär det kunde anses billigt, att den i
annan stad eller ort, än der utskylderna blifvit påförda, anstälde tjenste¬
man, som måste med indrifningen taga befattning, blefve derför, i lik¬
het med hvad som funnes bestämdt för å landet debiterade kommunal-
utskylder, till ersättning berättigad, oberoende af hvad i den stad, der
utskylderna påförts, kunde vara om förhöjningens användande beslutadt;
och tilläte sig motionären alltså föreslå,
att till § 70 af förordningen den 21 mars 1862 om kommunal¬
styrelse i stad måtte fogas ett tillägg af ungefär följande lydelse:
Om användande af dessa 3 procent eger stadens styrelse besluta;
dock att å utskylder, som efter sökt handräckning indrifvas å annan
ort, förhöjningen må utgå såsom uppbördsprovision, hvilken tillfaller
den, som verkställer indrifningen.
Motionären har låtit såsom bilagor till förevarande motion af¬
trycka de båda af honom åberopade rättsfallen, till hvilka bilagor —-
likasom till de vid motionen n:o 51 fogade bilagorna — utskottet här¬
med tillåter sig hänvisa.
Efter eu framställning af innehållet, så väl af ofvananförda 11 §
i förordningen den 11 juli 1862 angående ordnande af presterskapets
inkomster, som af § 12 af förordningen den 12 juli 1878 angående ut¬
mätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna afgifter m. in.
anmärker i sin ofvan omförmälda motion herr Jönsson, att sistberörda
författning synes förutsätta att, i likhet med hvad för kommunalutskylder
eger rum, särskild afgift för underlåten liqvid af prestlönemedel skall
drabba den restskyldige, och att denna afgift skall tillfalla vederbörande
utmätningsman såsom ersättning för indrifning af dessa medel. Att så
icke vore förhållandet, framginge dock af förordningen den 11 juli
1862, der icke något stadgande funnes, som berättigade till dylik er¬
sättning. Denna omständighet hade gifvit anledning till olika tolkning
af i ämnet gällande författningar. På somliga ställen, och dessa icke
så få, hade utmätningsman ansett prestlönemedel likstälda med kom¬
munalutskylder och på sådan grund, i likhet med hvad enligt kommunal-
lagarne eger rum för på restlängd uppförda kommunalutskylder, påfört
dem, som underlåtit att i rätt tid betala sina prestlönemedel, provision
med 3 procent å de restförda beloppen och jemte dessa uttagit den
sålunda debiterade provisionen. På andra ställen hade man ansett, att
någon särskild provision ej kunnat uttagas, enär ingen bestämmelse
47
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
derom funnes, hvadan indrifningsåtgärden ej kunnat omfatta något annat
eller mera än de resterande prestlönemedlen. Slutligen skulle någon
hafva tillämpat § 12 i 1878 års förordning på det sätt, att vid indrif¬
ning af prestutskylder, synnerligen då den verkstälts af kronolänsman,
fjerdingsman eller i stad antagen särskild utmätningsförrättare, vanlig
ersättning, såsom för utmätning i enskilda mål vore stadgadt, uttagits
hos den restskyldige. Detta förfaringssätt utmärkte, att en anmärk¬
ningsvärd osäkerhet rörande rätta förståndet af lagbestämmelserna i
dessa afseenden vore rådande, och att de olika uppfat.tningarne af dessas
tillämpning hade sin grund uti ordalydelsen af § 12 i 1878 års förord¬
ning, i det deruti kommit att inflyta ett stadgande, af hvilket ville fram¬
gå, att ersättning för indrifning, af prestlönemedel skulle tillgodokomma
vederbörande utmätningsman, fastän ingen föreskrift om dylik ersätt¬
ning i lag och författning blifvit meddelad. Genom utslag den 30
augusti 1889 i tvist mellan kronofogde och kronolänsman om bättre
rätt till provision af indrifna medel — samma utslag, som i motionen
n:o 51 åberopas — hade sålunda kronolänsmannen förklarats berättigad
tillgodonjuta den provision af exekutivt indrifna kommuualutskylder
och afgifter till pr ester skåpet, som vore kronofogde enligt särskilda för¬
fattningar tillerkänd, hvarigenom således uttalats ett berättigande för
vederbörande tjenstemän att uttaga provision af församlings afgifter
till presterskapet, ehuru ingen författning funnes, som kunnat gifva
direkt stöd åt ett dylikt berättigande.
Härefter fortsätter motionären:
»Enligt mitt förmenande eger utmätningsman för närvarande ingen
lagbestämd rätt att påföra personer, som restera med prestutskylder,
någon särskild deraf utgående provision, och något berättigande att en
sådan i sammanhang med dessa utskylder uttaga finnes således icke
heller, hvadan restförd person, som häftar för dylika medel, icke kan
drabbas af någon särskild kostnad eller utgift, härledande sig från hans
försummelse att i rätt tid inbetala utskylderna. Å andra sidan anser
jag dock billigheten kräfva, att de tjenstemän eller betjente, som skola
taga befattning med indrifning af resterande afgifter till församlingens
presterskap och för sådant ändamål måste på landsbygden färdas jem¬
förelsevis långa vägsträckor, undfå något slags godtgörelse för det besvär
och de kostnader, som af sagda indrifningsåtgärder måste blifva en
följd. Då skattskyldig, som underlåter betala sina krono- eller kom¬
munalskatter, är underkastad en särskild indrifningsafgift, synes det
vara lämpligt, att enahanda påföljd drabbar den, som underlåter betala
sina prestlönemedol, hvilka äro i sjelfva verket af enskild natur, men
48
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
utmätningsgilda i likhet med hvad som gäller för krono- och kommunal-
utskylder. Stadgandet om indrifniugsafgift för prestlönemedel skulle
derjemte innebära i viss mån en sporre-för den skattskyldige att i rätt
tid afbörda sig dessa afgifter, hvilket han nu icke behöfver bemöda
sig om att göra, då han vet att utmätningsförrättaren är förbunden
hemta medlen hemma hos den restskyldige, utan att denne är pligtig
vidkänna derutöfver någon särskild utgift.
Men då det icke är det väsentliga i denna sak, huru vida de
tjensteman, som äro skyldiga taga befattning med indrifning af reste¬
rande afgifter till presterskapet, må derför erhålla ersättning, helst dessa
i de flesta fall äro i åtnjutande af åt dem anslagna löner för deras
tjensteåligganden, utan vida större vigt ligger deruppå, att otydlig¬
heterna i författningarna varda borttagna, och att följaktligen enhet i
förfaringssättet vid indrifvande af resterande prestlönemedel måtte komma
till stånd,
vågar jag vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte för sin del be¬
sluta ettdera
att vid indrifning af församlings afgifter till presterskapet må hos
den restskyldige jemväl uttagas uppbördsprovision 3 procent af det
resterande "beloppet, hvilken provision i stad tillkommer den, som verk¬
ställer indrifningen, och å landet tillkommer vederbörande, på sätt om
resterande kommunalutskylder blifvit stadgadt,
eller ock
att sådan förändring eller sådant tillägg till vare sig kongl. för¬
ordningen den 11 juli 1862 eller kongl. förordningen den 12 juli 1878
vidtages, att författningarnas mening må blifva tydlig derutinnan, huru
vida tjensteman, som äro skyldiga att indrifva resterande prestlöne-
medel, ega rätt att derför uppbära provision eller icke.
Medan sålunda herr Jönsson i sin framställning lägger hufvud-
vigten derpå, att hvarje tvekan om rätta tillämpningen af de i föreva¬
rande ämne gällande föreskrifter måtte undanrödjas och i enlighet här¬
med allenast alternativt föreslagit införandet af uppbördsprovision vid
indrifning af oguldna afgifter till presterskapet äfvensom meddelandet
af föreskrifter rörande fördelningen af berörda provision, fäster sig
deremot herr Wittsell allenast vid saknaden i förordningen den 11 juli
1862 af någon bestämmelse om rättighet att påföra restskyldig upp¬
bördsprovision. Motionären, hvilken finner det rättvist, att de rest-
skvldige sjelfve under någon form vidkännas kostnaderna för det besvär,
49
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
de genom sin försumlighet förorsaka, föreslår derför ett tillägg till § 11
af förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande afprestei-
skapets inkomster, enligt hvilket tillägg uppbördsprovision må påföras
och vid indrifning af oguldna afgifter till presterskapet uttagas hos
restskyldig.
I fi-åga om beloppet af provisionen gör motionären icke något
bestämdt förslag, men anmärker i motiveringen, att nämnda belopp
lämpligen bör sättas lika stort som vid indrifning af oguldna kommunal-
utskylder eller till 3 procent af det resterande beloppet.
Deremot uttalar sig motionären icke om grunderna för provisio¬
nens fördelning.
Utskottet, som ansett lämpligt att i ett gemensamt utlåtande af¬
gifva yttrande öfver samtliga de framställningar, för hvilka redogörelse
här ofvan blifvit lemnad, får i sådant hänseende anföra, att utskottet
lika med herrar Jönsson och Wittsell finner det billigt, att den för¬
samlingsmedlem, som försummat att i rätt tid erlägga den afgift till
församlingens presterskap, som å honom belöper, får i enahanda Glöd¬
ning och med samma belopp, som då fråga är om kommunalutskylder,
ersätta det besvär, han genom sill försumlighet vållar. Eu dylik an¬
ordning torde ock vara med författningens anda öfverensstämmande,
ehuru uttrycklig föreskrift derom saknas i 1862 års förordning.
Den ene af motionärerne, herr Jönsson, har också visat, hurusom
ofvan anförda bestämmelser i 1878 års förordning om förändrade före¬
skrifter rörande utmätning för krono- eller kommunalutskylder m. m.
hvila på denna förutsättning och tillika — dervid motionären emeller¬
tid för sin del lemnat oafgjordt, hvilketdera förfaringssättet under när¬
varande förhållanden må anses hafva varit det rätta — framhållit önsk¬
värdheten af att den vacklande praxis, som för närvarande förklarligt
nog gör sig gällande i förevarande afseende, måtte för framtiden undan-
rödjas.
Beträffande härefter det ämne, som närmast utgör föremål för de
af herr A. Olsson väckta två motionerna, nemligen grunderna för för¬
delningen af den provision, som vid indrifning af resterande utskylder
till lands- och stadskommuner får uttagas hos restskyldig medlem af
kommunen, kan det icke förnekas, att jemväl på detta område en viss
osäkerhet vid tillämpningen af gällande föreskrifter synes hafva gjort
sig gällande, och att ett fullständigande af berörda föreskrifter lärer
vara af nöden till undanrödjande af en slik osäkerhet. Då emellertid
Bill. till Riksd. Prof. 1892. 7 Sand. 23 Höft. 7
50
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
förevarande ämne är af öfvervägande förvaltningsrättslig natur såsom
afseende förhållandet mellan myndigheter inbördes, bör detsamma också
enligt utskottets åsigt vara föremål, icke för bestämmelser, meddelade
af Konung och Riksdag gemensamt, utan för administrativt förfogande.
Den allmänna lagstiftningen bör på detta område inskränka sig till att
fastslå skyldigheten för den försumlige kommunmedlemmen att ersätta
de särskilda, kostnader och besvär, som vållas af hans uraktlåtenhet
att i rätt tid betala sina utskylder till kommunen, äfvensom att be¬
stämma formen och beloppet af denna ersättning.
Hvad utskottet sålunda närmast med hänsyn till förhållandet vid
indrifning af oguldna kommunalutskylder erinrat lärer finnas giltigt
jemväl i fråga om. de med dylika utskylder i viss mån likartade af-
gifterna till församlings presterskap.
Utskottet, som i öfverensstämmelse med dessa erinringar håller
töre, att kommunalförfattningarne och förordningen om ordnande af
presterskapets inkomster icke böra innehålla några bestämmelser rörande
fördelningen af uppbördsprovision, men tillika anser önskligt att grun¬
derna för en sådan fördelning vinna erforderlig fasthet, får följaktligen
hemställa,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motio¬
ner, måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
dels låta utarbeta och för Riksdagen framlägga för¬
slag till lagbestämmelse, hvarigenom stadgas skyl¬
dighet för dem, hvilka icke inom utsatt tid inbetalt
dem påförda afgifter till presterskapets aflöning, att,
vid indrifningen af dessa, derutöfver gälda enahanda
uppbördsprovision, som vid indrifning af oguldna kom¬
munalutskylder är bestämd, dels ock, derest föreskrifter
anses nödiga rörande fördelning i vissa fall emellan
särskilde tjenstemän af denna provision äfvensom af
den provison som enligt kommunallagarne må upp¬
bäras, meddela sådana föreskrifter.
Stockholm den 11 april 1892.
På lagutskottets vägnar:
Axel Bergström.