Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
5
rande påföras efter det belopp, som, derest bevillning
för nämnda fastigheter skulle enligt gällande bevill¬
ningsförordning utgå, på grund af taxeringsvärdet sva¬
rar mot sådan bevillning.
( :I.ti*: It..1)V !'!“*> .tro .<) ! i
Stockholm den 4 april 1892.
På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
tf:o 38.
Auk. till Biksd. kansli den 4 april 1892 kl. 1 e, m.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående
ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld
vid dödsfall betalas skall m. m.
I förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall be¬
talas skall m. in., hafva §§ 6 och 10 för närvarande följande lydelse:
§ 6. Nu äro arfvingar flera, och gör en sig urarfva: bestrider
annan egendomens afträdande; ege denne rätt att egendomen tillträda,
der han borgen för veterlig gäld ställer och derom gör anmälan sist å
tid, som i den offentliga stämningen för inställelse utsatt är: vill i så¬
dant fall sökanden för sin del afträdesansökningen återkalla, och gemen¬
samt med den andra boet öfvertaga, eller vill det annan arfvinge; hafve
der lof till, der jemväl han, inom en vecka derefter, ställer borgen som
sagdt är.
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
Har någon genom testamente fått sig tillagd viss andel i den dödas
qvarlåtenskap, eller obestämdt öfverskott sedan andra rättsegare sina an¬
delar utfått; hafve ock han den rätt att boet öfvertaga, som i denna
§ arfvinge tillerkänd är.
§ 10. Hafva sterblmsdelegarne å ena sidan afträdt giftorätt, med
eller utan ansökning om sådant undanskiftande, som i 9 § omtalas, och
vill någon å andra sidan den giftorätt tillträda; vare lag som i 6 § sägs:
ställe dock den sterbhusdelegare borgen jemväl för den egendom, om
hvars undanskiftande påstående blifvit gjordt, eller efteråt kan göras, och
njute sedan borgenärernas rätt emot den, som undanskifta vill.
Med dessa' bestämmelser må jemföras stadgandet i första stycket af
§ 5 i nämnda förordning, så lydande: »Vill arfvinge sig urarfva göra;
afträde då den dödas egendom till konkurs, såsom i konkurslagen är
stadgadt: kände han gälden när boet upptecknades; ege tid till urarfva¬
görelse en månad från den dag, bouppteckningen slutades: yppas ny gäld;
hafve han lika tid ifrån det han den gäld veta fick.» Slutligen bestäm¬
mer § 19 af ifrågavarande förordning, att urarfvagörelse af en sterbhus¬
delegare gäller till förmån för annan sterbhusdelegare, som ej dessförinnan
försutit tid till egendomsafträde.
Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 16, erinrar nu herr Ölandet', huru som den i ofvan anförda
lagrum arfvinge och efterlefvande make tillerkända rätt att utan öfriga
sterbhusdelegares hörande afträda dödsbo till konkurs kan föranleda miss¬
förhållanden och olägenheter af betänklig art. Det stode visserligen efter¬
lefvande make eller den arfvinge, som ej vill*e afträda egendomen, öppet
att. senast å inställelsedagen i konkursen anmäla sig till öfvertagande af
boet mot skyldighet att ställa borgen för dess veterliga gäld; men boet
hade dock då redan blifvit försatt i konkurs, offentlig stämning utfärdats
och alla de obehag, som dermed vore förenade, inträffat, såsom miss¬
troende till boets affärsställning, rubbning i de af den aflidne påbörjade
och af hans arfvingar fortsatta företag, svårighet att på det mest vinst¬
gifvande sätt realisera boets egendom och afveckla dess affärer och slut¬
ligen måhända till och med en viss skugga på den aflidnes minne. Der¬
till komme, att ett dylikt egendomsafträde kunde ske långt efter döds¬
fallet och sedan all egendom redan blifvit mellan arfvingarne skiftad,
Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 7
allenast någon bland dem erhölle underrättelse om en den aflidnes skuld,
hvarom han förut varit okunnig. Och denna rätt vore, besynnerligt nog,
äfven medgifven den eller de arfvingar, som vore från all delaktighet i
boet uteslutna, som ej närvarit vid bouppteckningen, som ej tagit någon
befattning med boet och som icke af arfvet njutit någon förmån, ehuru
sådana arfvingar, enligt § 20 i ofvan åberopade förordning, äfven utan
urarfvagörelse vore fria från ansvarighet för den aflidnes gäld. Till
hvilka missbruk och orimligheter ifrågavarande rättighet kunde leda,
borde lätt kunna inses. Till belysning deraf ville motionären anföra ett
exempel, som inträffat i den honom anförtrodda domsaga. En person,
som dref en större affärsrörelse, afled och efterlemnade arfvingar på olika
ställen i riket. Enligt ett af den aflidne i lifstiden upprättadt testamente
egde dock endast några af arfvingarna rätt till del i arfvet, medan de
öfriga voro derifrån uteslutna. Affärsrörelsen fortsattes med framgång af
dem bland arfvingarne, hvilka boets egendom sålunda genom testamente
tillfallit, och bedrefs, likasom af den aflidne, i stor skala och med dennes
namn såsom firma. Men efter någon tids förlopp erhöll en af de från
arfvet uteslutna arfvingarna kännedom om en den aflidnes skuld. Ehuru
han enligt det sist åberopade stadgandet icke var betalningsskyldig för
nämnda gäld, ansåg han dock säkrast att bereda sig urarfvaförmån och
afträdde, till allt annat än angenäm öfverraskning för de öfriga arfvingarna,
den aflidnes bo till konkurs. Att de öfriga arfvingarna inom föreskrifven
tid anmälde sig till boets öfvertagande och äfven emot stadgad borgen
fingo tillträda detsamma, kunde naturligtvis ej hindra, att offentlig stäm¬
ning utfärdades och att boet faktiskt försattes i konkurs. Hvilket hinder
i affärsrörelsen, hvilken rubbning i dess fortsatta verksamhet, hvilket
misstroende till det eljest fullt solida företaget härigenom åstadkommits,
vore lättare att tänka sig än beskrifva.
Rättvisan syntes emellertid fordra, att möjligheten till dylika miss¬
förhållanden undanröjdes, och det förefölle motionären, att den lagändring,
som för sådant ändamål vore erforderlig, borde kunna verkställas, utan
att någon inskränkning derigenom behöfde ske i arfvinges eller efter¬
lefvande makes rätt att bereda sig urarfvaförmån. Ifrågavarande syfte
syntes sålunda kunna uppnås derigenom, att de i förordningen om urarfva¬
görelse in. in. förekommande stadganden ändrades derhän, att, då ansökan
om afträdande af aflidens bo icke vore underskrifven af alla sterbhus-
delegarne, ansökningen skulle kommuniceras med dem, som ej under¬
tecknat densamma, och lemnas desse tillfälle att inom någon viss, af dom-
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
hafvande» eller rätten i kommunikationsresolutionen föreskrifven tid an¬
mäla sig till boets öfvertagande, i hvilket fall konkurs ej skulle ega rum.
De paragrafer i ofvan omförmälda förordning, som genom en dylik lag¬
bestämmelse skulle erhålla en hufvudsakligen förändrad lydelse, vore visser¬
ligen endast den 6:te och den 10:de; men antagligt vore, att mindre re-
daktionsförändringar äfven blefve erforderliga i andra paragrafer af samma
förordning. Motionären tilltrodde sig emellertid icke att vare sig i af¬
seende derå eller i fråga om den ändrade lydelsen i nyss nämnda båda
paragrafer framlägga ett fullständigt redaktionsförslag, och den utredning,
som i frågan kunde vara erforderlig torde dessutom lämpligast kunna af
Kongl. Maj:t verkställas.
Motionären föreslår följaktligen: att Riksdagen ville i underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riks¬
dagen framlägga förslag till sådan ändring i kongl. förordningen, huru
gäld vid dödsfall betalas skall, och om urarfvagörelse, så ock angående
undanskiftande af egendom i död makes bo af den 18 september 1862,
att, då ansökan om afträdande af aflidens bo icke är af alla sterbhus-
delegare underskrifven, densamma skall med öfriga sterbhusdelegare kom¬
municeras med föreläggande för den eller dem af dessa, som ej vilja att
egendomen afträdes, att inom viss tid, med iakttagande i öfrigt af de före¬
skrifter, som till betryggande af fordringsegarnes rätt må vara erforder¬
liga, anmäla sig till öfvertagande af den aflidnes egendom.
Utskottet vill ingalunda förneka att, på sätt motionären anmärkt,
tillämpningen af gällande föreskrifter om afträdande af dödsbo kan vålla
verkliga olägenheter, helst det lärer få antagas att äfven der tillträde af
en afliden persons egendom sker i omedelbart sammanhang med dess af¬
trädande af annan sterbhusdelegare offentlig stämning måste utfärdas.
Först derigenom blifver nemligen tiden, inom hvilken jemväl andre sterb¬
husdelegare ega att tillträda egendomen, fullt bestämd.
På samma gång är utskottet emellertid öfvertygadt, att det af mo¬
tionären anmärkta fall står temligen enstaka och att dylika obehöriga
inblandningar från sterbhusdelegares sida, som icke hafva något med boet
att skaffa och äfven utan urarfvagörelse äro fria från ansvarighet för den
aflidnes gäld, knappast äro att befara.
Det af motionären föreslagna förfarandet har icke heller synts ut¬
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
9
skottet lämpligt. Dels kan det nemligen, der t. ex. en eller flere af sterb-
husdelegarne icke kunnat med kommunikationsresolutionen anträffas, leda
till åtskilliga förvecklingar af mer eller mindre svårlöst natur och dels
skulle deraf kunna vållas ett betydligt afbräck i den skyndsamhet, som
vid utredningen af ett dödsbo är angelägen.
Ett dylikt afbräck måste alltid inverka synnerligen menligt på rätts¬
förhållandet emellan dödsboet och dess borgenärer och bör icke utan
tvingande skäl komma i fråga. Såsom utskottet redan antydt, kan ut¬
skottet emellertid icke tillmäta de skäl, motionären anfört till stöd för sitt
förslag, eu dylik betydelse, och får utskottet följaktligen hemställa,
att herr Öländers ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 april 1892.
På lagutskottets vägnar:
Ö o
A. LILIENBERG.
Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.
Bill. till Riksd. Prof. 18.92. 7 Sand. 21 Häft.