Lagutskottets Utlåtande N.o 26.
1
/!
N:o 26.
Ank. till Riksd. kansli den 18 mars 1892, kl. 2 e. m.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om revision
af lagen angående lösdrifvares behandling.
2 och 3 §§ samt sista stycket i 6 § af lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885 hafva för närvarande följande lydelse:
2 § 1 mom: »Den som beträdes med lösdrifveri må anhållas af
krono- eller polisbetjent eller tillsyningsman, och varde den anhållne
ofördröjligen instäld till förhör å landet inför ortens kronofogde eller
länsman och i stad inför stadsfiskal.
Befinnes, vid förhöret sådant fall vara för handen, som i 1 § af-
ses, må den som håller förhöret meddela den anhållne varning samt
för honom uppläsa och till honom öfverlemna skriftligt besked angående
varningens meddelande och skälen derför.
T händelse varning meddelas, skall protokoll upprättas öfver för¬
höret, upptagande anledningen till detsamma och hvad den anhållne
till sin ursäkt forebragt, äfvensom redogörelse för hans lefnadsomstän-
digheter samt beskrifning öfver hans utseende, så ock intyg derom,
att. beskedet blifvit honom tillstäldt; skolande afskrift af protokollet till
Konungens befallningshafvande i länet insändas så tidigt, att det inom
den i nästföljande mom. omförmälda tid kan vara för Konungens be¬
fallningshafvande tillgängligt.»
2 mom: »Vill den, som erhåller varning, varda i saken vidare
hörd, ege han hos Konungens befallningshafvande i länet antingen
personligen anmäla sig till förhör eller ock inkomma med skriftliga på-
Bih. till Riksd. Prof. 1892. 7 Sund.. 17 Uäft. (N:o 26). 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
minnelser inom tre dagar, om den varnade anhållits i stad, der Konungens
befallningshafvande har sitt säte, men eljest inom fjorton dagar från
varningens meddelande; och skall den varnade, hvilken det ej är be¬
taget att med posten insända påminnelserna, om hvad sålunda står
honom öppet erhålla underrättelse, som jemväl intages i beskedet.»
3 mom: »Sedan förhör hållits eller påminnelser afgifvits, som i
nästföregående mom. sägs, eller ock den derför bestämda tid tillända-
gått, utan att den varnade låtit sig afhöra, skall Konungens befallnings¬
hafvande taga den meddelade varningen under ompröfning och, om han
finner den befogad, kungöra den för rikets polismyndigheter.» och
4 mom: »År anhållen lösdrifvare okänd och undandrager han
sig att uppgifva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning
att hans uppgift derom är osann, och kan rätta förhållandet ej af be-
tyg, som af lösdrifvaren innehafvas, eller annorledes genast utredas,
skall han häktas och sändas till Konungens befallningshafvande i länet,
och må Konungens befallningshafvande antingen hålla honom i häkte,
till dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden vunnits, eller sända
honom till Konungens befallningshafvande i annat län, der anledning
är att sådan upplysning lättare står att vinna. I fall, som nu är nämndt,
ankomme på Konungens befallningshafvande att meddela varning och
densamma kungöra såsom förr är sagdt.»
3 § 1 mom: »Varder någon, innan två år förflutit sedan honom
meddelad varning blifvit kungjord, beträdd med lösdrifveri, må han,
efter det förhör, på sätt i 2 § 1 mom. sägs, med honom hållits, häktas
och sändas till Konungens befallningshafvande i länet, dit jemväl af¬
skrift af förhörsprotokollet skall insändas.»
2 mom: »Konungens befallningshafvande hålle ytterligare förhör
med den häktade och läte i protokoll öfver förhöret anteckna hans
lefnadsomständigheter samt införa prestbetyg och läkarebetyg för den
häktade jemte beskrifning öfver hans utseende och uppgift å den ort, som
efter ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort anses. Finnes den häk¬
tade hafva gjort sig skyldig till lösdrifveri å tid, som i 1 mom. sägs,
må Konungens befallningshafvande döma honom till tvångsarbete från
och med en månad till och med ett år. Har han förut undergått dy¬
likt tvångsarbete eller straffarbete, eller förekomma eljest försvårande
omständigheter, må tvångsarbetstiden utsträckas till högst tre år.»
3 mom: »Pröfvar Konungens befallningshafvande sådana mildrande
omständigheter vara för handen, att den häktade, ändå att han befun¬
nits skyldig till lösdrifveri, icke skäligen bör till tvångsarbete dömas,
eger Konungens befallningshafvande meddela honom förnyad varning
Lagutskottets Utlåtande Ar:o 26. 3
samt ställa honom på fri fot; börande varningen kungöras såsom i 2 §
sägs.»
samt sista stycket i 6 §: »Konungens befallningshafvandes be¬
slut angående varning må ej öfverklagas utan i sammanhang med be¬
svär öfver utslag, hvarigenom tvångsarbete blifvit ådömdt.»
Vidare bestämmes i 16 § af samma lag, att i stad, der polis¬
kammare tinnes, poliskammaren i fråga om lösdrifvares behandling
skall utöfva den myndighet, som enligt lagens föreskrifter i öfrigt till¬
kommer Konungens befallningshafvande, dock att poliskammare icke
eger att förordna om sådan frigifning af en till tvångsarbete dömd
person, som i 13 § af ifrågavarande lag omförmäles. Likaledes med-
gifver nyss berörda 16 § rätt för polismästare eller i stad, der sådan
ej finnes, Konungens befallningshafvande att åt poliskommissarie eller
annan polisman uppdraga fullgörandet af de åligganden beträffande
lösdrifvare, som i regel tillkomma stadsfiskal.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 145, hvilken
blifvit till behandling af utskottet hänvisad, erinrar nu herr Hedin,
huru som lagstiftarens främsta uppgift vid utarbetande af gällande lag
angående lösdrifvares behandling allmänt erkändes vara att med från¬
trädande af anspråket på laga försvar i försvarslöshetsstadgans mening,
enligt hvilken blotta arbetslösheten, äfven den oförvållade, gjordes till
föremål för straff, inskränka lagens verksamhet till dem, från hvilka
fara syntes omedelbart hota samhället. Denna grundsats, hvilken klart
uttalades i det anförande, hvarmed dåvarande chefen för justitiedeparte¬
mentet i statsrådet framlade komiterades förslag till lag i ämnet, vore
också, fortsätter motionären, tillämpad i gällande lagstiftning på ett
sätt, som onekligen utmärkte ett betydande framsteg i jemförelse med
de grundsatser, hvarpå 1846 års försvarslöshetsstadga hvilat. Men det
hade dess värre befunnits, att lagskipning en lyckats förvända lagens
både bokstaf och anda derhän, att man hölle på att glida tillbaka till
det förra eländet, som vore eu den svåraste skamfläck för vårt lands
rättstillstånd. Att detta varit möjligt, syntes bero af det enligt nu
vunnen erfarenhet delvis olämpliga valet af myndigheter, åt hvilka
lagens handhafvande blifvit anförtrodt.
Sedan motionäron härefter lemnat en redogörelse för två af polis¬
kammaren i Stockholm i början af innevarande år behandlade ärenden
4 Lagutskottets Utlåtande 1Y:o 26.
rörande för lösdrifveri anhållna personer, till hvilken redogörelse —
deraf enligt motionärens förmenande skulle framgå, att poliskammaren
i båda de anmärkta fallen förfarit olagligt — utskottet tillåter sig hän¬
visa, anför motionären vidare:
»Inför dessa erfarenheter, om hvad lösdrifverilagen förvandlats till
i polishänder, måste det första yrkandet blifva, att allmän underdomstol
ege att döma till den frihets förlust, som kallas tvångsarbete.
Jag föreställer mig, att i landsorten rådstufvurätten i länsresidens¬
staden lämpligen kunde träda i Konungens befallningshafvandes ställe.
All polismakt synes i följd af sjelfva sin natur tendera till god¬
tycke, och vanan vid utöfning af en sådan makt förvillar både de
juridiska begreppen och känslan för laglighet. Må lagstiftaren undvika
att lemna fritt spelrum åt frestelsen att låta den vrångt uttydda lagen
träda i den personliga förargelsens tjenst, att näpsa en misshaglig
person för något annat, än det man föregifver att han förbrutit.
Vidare synes mig varning sr ätten böra flyttas från de i lagens § 2
nämnda underordnade tjensteman — hos en del af hvilka det är påtagligt
att man ej kan påräkna det omdöme, som utöfningen af denna ytterst
grannlaga befogenhet kräfver — till Konungens befallningshafvande. Med
varningsrätten lagd i, till en del, för denna uppgift ytterst dåligt qvali-
ficerade personers händer, med ett stadgande sådant som det i § 3
och det i sista stycket af § 6, med en sådan vårdslöshet i förfarandet
som i de här ofvan omtalade tvenne målen förekommit, är en misshaglig
persons frihet prisgifven åt enskild hämnd eller politiskt hat, när han
ej är omgifven af det vidtförgrenade inbördes skydd, som den sociala
öfverklass-ställningen förlänar.
Jag kan derför ock ej annat än ytterligare yrka, att varning
mätte fä omedelbart och särskilt för sig öfverklagas.
Jag vågar anhålla, att lagutskottet måtte antingen utarbeta de
ändringar i lagtexten, som de af mig framstälda förslag påkalla, eller
ock föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om framläggande
för nästa Riksdag af en i enlighet med dessa förslag verkstäld revision
af nu gällande lag angående lösdrifvares behandling.»
De ändringar i gällande lagstiftning rörande behandlingen af lös¬
drifvare, som motionären härofvan förordat, synes utskottet ingalunda
önskvärda.
5
Lagutskottds Utlåtande N:o 20.
Hvad sålunda först angår förslaget att till allmän underdomstol
— rådstufvurätten — öfverflytta den befogenhet att döma till tvångs¬
arbete, som för närvarande tillkommer Konungens befallningshafvande
eller, i stad der poliskammare finnes, sistnämnda myndighet, så möta
mot samma förslag flera betänkligheter af vigt. Äfven om, hvilket
dock lärer med fog kunna ifrågasättas, eu dylik anordning kunde an¬
tagas medföra större garantier för en tillfredsställande behandling af
ärenden utaf ifrågavarande art, än om dessa fortfarande i sitt tidigare
stadium handläggas af myndigheter, hvilka i öfrigt hafva tillämpningen
af slika ärenden sig anförtrodd och sålunda måste vara mera förtrogna
med dessas natur, torde den föreslagna anordningen i allt fall icke stå
rätt väl öfverens med tvångsarbetets karakter att utgöra, icke ett verk¬
ligt straff, utan en af omsorgen för allmänt väl påkallad skyddsåtgärd
från samhällets sida. Denna dess karakter kräfver nemligen med nöd¬
vändighet för lagtillämpningeu ett större mått af frihet vid bedömandet
af samtliga på det konkreta fallet inverkande omständigheter, än som
enligt gällande processystem är domstol tillmätt. Fullt följdrigtigt har
också den gällande lagstiftningen (se 2 och särskilt 3 mom. i ofvan
citerade 3 §) lemna!, vederbörande myndighet fritt att med ett af om¬
ständigheterna i målet påkalladt åsidosättande af den stränga rättens
kraf låta bero vid eu förnyad varning för påföljden af fortsatt lösdrifveri.
Jemte det lagstiftaren sålunda egnat tillbörlig uppmärksamhet åt den
säregna beskaffenheten af den förseelse mot samhällsordningen, som
ligger i ett fortsatt lösdrifveri, har den, å andra sidan, genom att
bereda den till tvångsarbete dömde tillfälle att få sin talan pröfvad af
landets högsta domstolsmyndighet. förstått att skapa ett enligt utskottets
uppfattning tillfyllestgörande korrektiv mot godtyckligheter från myn¬
digheternas sida. Att nu, på sätt motionären förordat, utbyta denna,
såsom utskottet sökt visa i sakens natur väl grundade anordning af
ett blandadt administrativt-judicielt förfarande mot ett rent domstols-
förfarande, har vidare den betänklighet med sig att, oafsedt det ökade
antal instanser, som af en dylik åtgärd blefve en följd, afgörande! af
ett ärende, som framför allt påkallar en skyndsam behandling, skulle
rätt väsentligt fördröjas. Slutligen må anmärkas, att i motsats till hvad
motionären synes vilja göra gällande, erfarenheten gifver vid handen,
att behandlingen af lösdrifvare är ganska mild, och att Konungens befall¬
ningshafvande ej sällan söka att efter förmåga bereda de för lösdrif¬
veri häktade anställning i tjenst hos arbetsgivare.
Vidkommande härefter förslaget att i Konungens befallningshaf-
vandes hand lägga utöfvandet af den varningsrätt. i första hand, som
6 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
för närvarande tillkommer, å landet kronofogde eller länsman samt i
stad^ stadsfiskal eller med tillämpning af bestämmelsen i ofvan anförda
16 § poliskommissarie eller annan polisman, må till en början erinras,
att — hvad motionären synes icke tillräckligt hafva beaktat — polis¬
kammare, i stad der sådan finnes, med allenast ett undantag är lik-
stäld med Konungens befallningshafvande och att sålunda, då motionä¬
rens framställning icke emot dess uttryckliga hänvisande till de tjenste-
män, som i lagens 2 § omförmälas, får antagas åsyfta jemväl polis¬
kammare, förslaget, derest detsamma bifölles, i hvarje fall, komme att
gälla allenast de städer, som sakna poliskammare.
Såsom utskottet redan antydt, finner sig utskottet emellertid icke
kunna tillstyrka ett dylikt bifall. Genom förslagets antagande skulle
nemligen eu af de väsentligaste fördelarno af den gällande lagstiftnin¬
gen i ämnet helt och hållet gifvas till spillo och ett betänkligt steg
tillbaka till den forna försvarslöshetsregimen tagas. En af dennas er-
kändt största olägenheter bestod, som bekant, i de talrika häktuingar
och fångtransporter, som voro en nödvändig följd af föreskriften om
den försvarslöses inställande inför Konungens befallningshafvande.
Uppenbart torde nu vara, att dessa med rätta öfverklagade missförhål¬
lande å nyo skulle kallas till lif, derest varningsrätten lades omedel¬
bart i Konungens befallningshafvandes hand. För öfrigt kan anmärkas
att, då det i hvarje fall tillkommer Konungens befallningshafvande att
pröfva befogenheten af en meddelad varning och att medelst varnin¬
gens kungörande gifva densamma betydelsen af något annat och mera
än en blott privat förhandling mellan den för lösdrifveri anhållne och
myndigheterna, lösdrifvaren, noga sedt, icke kan sägas hafva erhållit
en verklig varning, förr än varningsåtgärden blifvit af Konungens be¬
fallningshafvande pröfvad och, om den godkännes, kungjord. Att nu
de tjensteman, hvilka för närvarande hafva sig anförtrodd den omedel¬
bara uppsigten öfver lösdrifvare och i sådant afseende eg a att med¬
dela varning för påföljden af lösdrifveri, i allmänhet icke skulle vara
lämplige att handhafva detta onekligen grannlaga värf, lärer icke kunna
med fog påstås. Utskottet, som grundlagsenligt saknat befogenhet att
ingå i någon slags pröfning af eller uttala sig rörande det sätt, hvar¬
på varningsrätten i det ena af de båda utaf motionären anmärkta fallen
utöfvats, vill i förevarande hänseende allenast erinra att med den
anordning af varningsförfarandet, för hvilken utskottet ofvan redogjort,
vederbörande myndighet städse är i tillfälle att, der någon gång ett
missförstådt tjenstenit fått göra sig gällande, undanrödja de menliga
Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 7
verkningarna deraf äfvensom att i allmänhet öfva tillsyn derå, att för¬
fattningens bestämmelser behörigen efterlefvas.
I fråga slutligen om motionärens förslag, att rätt till särskild
klagan öfver en i behörig ordning meddelad varning måtte medgifvas
den varnade, tillåter sig utskottet erinra, huru som mot detta förslag
möter den redan under förarbetena till gällande lagstiftning i ämnet
framhållna betänklighet, att då klagan öfver ifrågavarande, af admini¬
strativ myndighet vidtagna åtgärd icke lärer kunna ske annorledes än
i administrativ väg, förvecklingar lätteligen kunna uppstå emellan de
administrativa och judiciella myndigheterna, i det att frågan om tvångs¬
arbetes ådömande ofta nog kan varda beroende af utgången i admini¬
strativ väg af den klagan, som förts öfver en meddelad varning. Vid
närmare eftersinnande torde den föreslagna klagorätten icke heller
finnas behöflig. Såsom redan blifvit framhållet, har en meddelad var¬
ning derutinnan eu allenast vilkorlig betydelse, att dess effektivitet
stäke i beroende af den varnades uppförande under en viss längre
tidrymd efter varningens kungörande; och torde vid sådant förhållande
behofvet af ett rättsmedel först då blifva ur praktisk synpunkt känbart,
när i anslutning till och på grundvalen af den en gång meddelade
varningen tvångsarbete blifvit den vaimade ådömdt.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt föranlåtes utskottet
hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 mars 1892.
På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
Reservationer:
dels af herrar Lilienberg, F. Andersson, H. Andersson och Näslund,
hvilka ansett, att utskottets hemställan bort hafva följande lydelse:
»Huruvida Konungens befallningshafvande och poliskammare skulle
ega att till pröfning upptaga och afgöra frågor rörande lösdrifvares
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
dömande till allmänt arbete, eller om detta borde öfverlemnas åt dom¬
stol, var föremål för öfverläggning inom den komité, som uppgjorde
förslag till nu gällande lag angående lösdrifvares behandling. Det
hufvndsakliga skäl, som anfördes emot öfverlemnandet till domstolarne,
var att underdomstolarne på landet icke äro permanenta. Att, såsom
i nämnda lag är stadgadt, låta mål i första instans behandlas af admi¬
nistrativ myndighet och derefter af domstol är enligt utskottets åsigt
allt annat än lämpligt. Väl finnes ett exempel på en dylik anordning
i lattigvårdsförordningen, men innan förslaget härom upphöjdes till lag,
mötte det skarpa gensägelser, och det gifna exemplet manar sanner¬
ligen icke till efterföljd. Emellertid kan tvekan uppstå, huruvida den
discretionära befogenhet, Konungens befallningshafvande eger, nemligen
att, då en person gjort sig skyldig till tvångsarbete, låta det stanna
vid varning, lämpligen bör åt domstolarne öfverlemnas. Hvad angår
förslaget, att varning, som bör föregå lösdrifvares dömande till tvångs¬
arbete, borde öfverflyttas till Konungens befallningshafvande, så lärer
det icke kunna förnekas, att genom nu gällande lagbestämmelse eu af
de största olägenheterna af den forna lagstiftningen, bestående i tal¬
rika häktningar och fångtransporter, föranledda af den försvarslöses
inställande inför Konungens befallningshafvande, upphört, men å andra
sidan måste det, såsom redan blifvit anmärkt i det utlåtande, fångvårds¬
styrelsen afgaf öfver förslaget till lagen om lösdrifvare, förefalla betänk¬
ligt att lägga pröfningen, huruvida omständigheter äro för handen,
som föranleda dertill, att eu person bör behandlas såsom lösdrifvare, i
en underordnad tjenstemans hand. Endast undantagsvis och hufvud¬
sakligen endast då förhör blifvit begärdt, lärer det kunna antagas, att
Konungens befallningshafvande, öfverhopad som denna myndighet ofta
är af andra göromål, skulle ingå i pröfning af berörda omständigheter.
Beträffande slutligen motionärens förslag, att varning måtte få omedel¬
bart. och särskildt för sig öfverklagas, har utskottet ansett denna
preliminära åtgärd, som är af den betydelse, att den, mot hvilken den
vidtagits, kan, så snart han derefter beträdes med lösdrifveri, dömas
till tvångsarbete, vara af beskaffenhet, att klagan öfver densamma borde
få särskildt föras.
Af det ofvan anförda framgår, att utskottet funnit motionen i flera
hänseenden beaktansvärd, men då de i densamma framstälda förslag
äro af så genomgripande art, att de efter utskottets mening kräfva, för
att kunna genomföras, en revision af lagen angående lösdrifvares behand¬
ling i dess helhet, och utskottet tvekar att tillstyrka eu sådan revision,
som hufvudsakligen skulle grundas på principiella skäl, så snart efter
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
det genom båda statsmagternas samverkan lagen kommit till stånd,
föranlåtes utskottet hemställa etc.»
dels af herrar J. Anderson och O. Erickson emot vissa delar af
motiveringen;
samt dels af herr Mankell, som ansett, att utskottet i anledning
af motionen bort tillstyrka en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran,
att Kongl. Maj:t täcktes låta underkasta lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885 en revision, hvarigenom de vådor för den
personliga friheten, som genom dess nuvarande tillämpning visat sig
kunna uppstå, måtte undanrödjas, samt derom till nästkommande Riks¬
dag framlägga förslag.
Härjemte har herr Wester begärt få antecknadt, att han icke del¬
tagit i detta ärendes slutliga behandling inom utskottet.
Bih. till lldcsd. Prot. 1892.
7 Sami. 17 Höft.
2