Lagutskottets Utlåtande N:o 22.
1
,f
N:o 22.
>. ■ h! : i; ;>ifjr* nya r jj.»
Ank. till Riksd. kansli den 15 mars 1892, kl. 2 e. m.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till
20 kap. 1 § ärfdabalken.
De båda första paragraferna i 20 kap. ärfdabalken äro af följande
lydelse:
1 §. Fader vare sina barns rätte förmyndare: går han i annat gifte,
tage nästa mödernes fränders råd i de mål, som barnens välfärd angå.
2 §. Dör fader; kåfve då moder rätt att förestå sina barn och deras
gods, med nästa fädernes fränders eller förmyndares råd. Går hon i annat
gifte; träde från förmynderskapet; läte dock sig om barnen vårda, och
kåfve magt, att behålla dem i sitt hus och bröd, om hon så vill, och ej
laga hinder deremot är.
I en vid 1890 års riksdag inom Andra Kammaren väckt motion an¬
förde herr S. F. Norén, att 1 § i 20 kap. ärfdabalken icke syntes lemna
erforderlig ledning för bedömande af rättsförhållandet mellan fader och
medförmyndare, som ofta af ekonomiska skäl stäldes vid faderns sida. Då
2 § ålade moder, som frånträdt förmynderskap, vård om barnen och tilläde
henne magt att behålla dem i sitt hus och bröd, syntes lagens mening
vara, att sådan magt äfven skulle inrymmas åt fader. Emellertid hade det
i flera fall inträffat, att, der fader haft medförmyndare, denne senare äfven
tillvällat sig magten öfver barnen och bestämt öfver deras uppfostran och
vård emot faderns uttryckliga vilja. I sådant fall stode nu fader rättslös
gent emot inedförmyndaren. För att förekomma dylika för det allmänna
rättsmedvetandet ofta rent af upprörande fall, föreslog motionären, att Riks¬
dagen ville besluta ett tillägg till 20 kap. 1 § ärfdabalken så lydande:
Bih. till Riksd. Rot. 1892. 7 Sami. 16 Hiift. (N:is 22-25.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 22.
»Har fader begärt eller af annan anledning erhållit medförmyndare för
sina barn, vare dock fader berättigad ensam besluta i mål, som barnens
uppfostran och vård angår.»
I afgifvet utlåtande n:o 17 i anledning af berörda motion anförde
dåvaran de lagutskott:
»I likhet med motionären anser utskottet lagens mening vara den, att
fader i regel, äfven om medförmyndare blifvit stäld vid hans sida, bibe¬
håller rätt och pligt att närmast bestämma öfver barnens uppfostran och
vård samt följaktligen också att behålla dem i sitt hus. Denna uppfattning
vinner, såsom motionären jemväl erinrat, stöd deraf, att moder, äfven om
hon trädt i nytt gifte och sålunda kommit under en för barnen främmande
mans målmanskap, bibehåller sådan rätt, om hon så vill, och ej laga hin¬
der deremot är; och lagutskottet finner detta så tydligt framgå af de an¬
förda paragrafernas lydelse, att någon tvekan derom näppeligen kan uppstå.
Men visserligen kunna förhållanden inträffa, då faders rätt i detta
afseende lämpligen kan och bör underkastas någon inskränkning. Uppstår
i sådan händelse tvist mellan fader och medförmyndare, kan den ju liän-
skjutas till vederbörlig domstol. Med afseende å den pröfning, som då
tillkommer domstolen, är det vida bättre att lagen, såsom nu är fallet,
endast uppställer en i allmänna ordalag hållen regel, som lemnar dom¬
stolen tillfälle att taga behörig hänsyn till de särskilda omständigheterna,
än om domstolen skulle vara bunden af så deltaljerade föreskrifter som
de af motionären föreslagna. Finner domstolen, att medförmyndaren gjort
obehörigt intrång på faderns rätt såsom barnens naturlige förmyndare,
kan domstolen på faderns anmälan entlediga medförmyndaren och förordna
en annan.
Det förhållande, som i motionen afses, är i sjelfva verket af en så
ömtålig natur, att lagstiftaren endast med den yttersta varsamhet bör in¬
gripa deruti. Äfven må erinras om svårigheten att, på sätt motionären
försökt, uppdraga en bestämd gräns mellan å ena sidan mål, som angå
barnens uppfostran och vård, samt å andra sidan vården af deras ekono¬
miska angelägenheter. Om t. ex. fadern ville på barnens egen bekostnad
gifva dem en dyrbarare uppfostran än deras ekonomiska ställning med-
gåfve, och i anledning häraf tvist uppstode mellan fader och medförmyn¬
dare, så skulle det af motionären föreslagna tillägget till 1 § icke gifva
bättre ledning för afgörandet af tvisten än nu gällande bestämmelser».
På sålunda anförda skäl afstyrkte utskottet bifall till berörda motion,
och båda kamrarne, Andra Kammaren efter ett kort yttrande af motio¬
nären, biföllo nämnda hemställan.
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 22.
Frågan om rättsförhållandet mellan fader och medförmyndare har vid
innevarande riksdag å nyo bragts å bane genom en inom Andra Kam¬
maren väckt motion, n:o 58, deri herr L. F. Odell — efter en kortfattad
redogörelse för innehållet af förenämnda motion och lagutskottets ofvan
anförda utlåtande samt under förklarande att ett tillägg till ifrågavarande
lagrum af det innehåll, motionären vid 1890 års riksdag påyrkat, vore af
nöden, särskildt med hänsyn till den af utskottet i dess berörda utlåtande
framhållna ömtåliga och grannlaga naturen af det rättsförhållande, som
bär vore i fråga — framstäf enahanda förslag angående tillägg till 20
kap. 1 § äiTdabalken, som innehölls i ofvan omförmälda motion.
Utskottet anser hvad detsamma vid 1890 års riksdag i förevarande
ämne anförde fortfarande innebära fullgiltiga skäl för obehöfligheten af en
lagstiftningsåtgärd i motionens syfte, och vill tillika anmärka, att tillvaron
af en bestämmelse sådan som den nu å nyo föreslagna kunde komma att
verka rent af skadligt, i det att medförmyndare, som måhända blifvit till¬
satt jemväl med hänsyn till faders bristande förmåga att rätt handhafva
sina barns uppfostran, derigenom skulle utestängas från utöfning af en
vigtig del af sitt förmyndarevärf. De fall af slitningar i förevarande af¬
seende, som få antagas hafva föranledt motionärens och hans föregångares
framställningar i ämnet, torde ock dess bättre vara alltför sällsynta för
att en lagstiftningsåtgärd af ifrågasatt innehåll, derest densamma eljest
funnes lämplig, må kunna anses vara af något verkligt behof påkallad.
Utskottet hemställer följaktligen,
att herr (Melis ifrågavarande motion icke må af
Riksdagen bifallas.
Stockholm den 15 mars 1892.
På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.