Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
1
N:o 7.
Ank. till Riksd. kansli den 29 mars 1892, kl. 1 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af § 16 regeringsformen äfvensom motion
om tillägg till samma § och till § 86 regeringsformen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottets behandling öfver¬
lemna,d motion, n:o 158, hafva herr V. Väldin och herr P. Andersson i
Högkil återupptagit sitt vid 1890 års riksdag väckta förslag om införande
i grundlagen af bestämmelse till församlingsfrihetens betryggande.
Motionärerna föreslå, att Riksdagen måtte besluta, följande förändrade
lydelse af 16 § regeringsformen:
»Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och
orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta, till Rf, ära,
personlig frihet och välfärd, utan lian lagligen förvunnen och dömd är,
och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ran¬
sakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva;
ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan för¬
visa,; ingens samvete tvinga, eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid
eu fri utöfning a,f sin religion, såvidt han icke derigenom störer samhällets
lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen läte en hvar blifva
dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.
Ej må det förmenas svenske medborgare att sammankomma för öfver¬
läggning i allmänt eller enskildt ärende. Ide föreskrifter, som erfordras
till förekommande af missbruk af denna församlingsrätt, meddelas i lag,
som stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt.»
Till stöd för detta förslag anföra motionärerna:
»I de förslag till strafflag, som af Kongl. Maj:t förelädes rikets ständer
vid 1844 och 1847 års riksdagar, finnas intagna bestämmelser, a.f enahanda
Bih. till Riksd. Prot. 1832. 3 Sami. 7 Håft. (N:o 7). 1
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
lydelse i begge, rörande församlingsrätten. Ur det senare af dessa lag¬
förslag, som i sin helhet icke af Riksdagen slutbehandlades, utbrötos emel¬
lertid, jemte andra, dessa bestämmelser, hvilka Riksdagen för sin del,
endast med en obetydlig förändring af deri stipulerade bötesbelopp, beslöt
att utfärda. Till detta beslut lemnade Kong!. Maj:t genom utfärdandet,
»på rikets ständers underdåniga förslag», af förordningen af den 6 februari
1849 sin sanktion; och i sammanhang härmed upphäfdes äfven förordningen
af den 1 juli 1743, angående budkaflar, äfvensom kongl. kungörelsen af
den 26 november 1816 angående sammankomster. I det förslag till straff¬
lag, som af Kongl. Maj:t å nyo framlades för 1863 års Riksdag, återfinnas,
endast med en obetydlig förändring af böteslatituden, samma bestämmelser
rörande församlingsrätten, som i 1849 års förordning intagits. Riksdagen
vägrade emellertid nu, genom de fyra ståndens samstämmiga beslut, sitt
godkännande så väl åt den tvetydiga redaktionen af det uttryck, hvari¬
genom församlingsrätten, hvilken Riksdagen för sin del antog såsom gifven,
erkändes; liksom den äfven uteslöt den, enligt dess förmenande, obehöfliga
inskränkning deri, som skyldigheten att anmäla sammankomst medför; men
tilläde deremot böstesbestämmelser för mötesdeltagare, som vägra att åt¬
skiljas. Denna Riksdagens uppfattning vann äfven Kongl. Maj:ts god¬
kännande, och återfinnas derför de för församlingsrättens så skyddande som
begränsande af Riksdagen för behöfliga och tillräckliga ansedda bestäm¬
melser i kap. 10 § 15 af nu gällande strafflag.
Af hvad nu anförts synes osökt framgå, att lagstiftningen rörande
församlingsrätten af begge statsmagterna erkänts såsom fallande under det
lagstiftningsområde, som angifves af § 87 regeringsformen, och att derför
äfven bestämmelserna vidkommande densamma icke heller bort på annat
sätt ändras, än det, på hvilket de tillkommit.
Emellertid har, hvad Riksdagen svårligen kunnat förutse eller för¬
vänta, en dylik ändring på annan väg blifvit bragt till stånd, då icke
endast anförda bestämmelse om anmälan redan år 1868, utan derutöfver
äfven andra, gående än längre i strid med Riksdagens uttalade och beaktade
mening, tid efter annan intagits i ordningsstadgan för rikets städer.
Det sätt, som här blifvit begagnadt för att till Kongl. Maj:ts eko¬
nomiska lagstiftning återbörda, hvad derifrån enligt gängse grundlagstolk-
ning blifvit bestämdt frånskildt, torde ensamt vara af tillräcklig innebörd,
för att icke af en representation, som allt mer lärt uppskatta vigten af
konstitutionella formers noggranna iakttagande, böra allt fortfarande lemnas
oanmärkt; men äfven derutöfver lär frågan om församlingsrätten för ett
folk, som är medvetet och ömtåligt om sin rätt och frihet, ega den stora
betydelse, att dess tillitsmän icke böra underlåta att, i hvad på dem vid¬
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
3
kommer, söka åt denna rätt tillförsäkra den plats inom lagstiftningen, som
af dess så natur som betydelse angifves.
Så väl sjelfva innehållet af flera i ordningsstadgan tillagda bestäm¬
melser rörande församlingsrätten, som än mer administrativa myndigheters
uppfattning deraf, visar, att dessa bestämmelser icke ä ro af natur att,
äfven med den vidsträcktaste tolkning af det i regeringsformens § 89 före¬
kommande uttrycket »lagar och författningar, som rikets allmänna hushåll¬
ning röra», kunna derunder inbegripas.
Bestämmelserna i fråga synas vara afsedda, icke att förekomma
hinder i samfärdsel, tillfälliga oordningar och dylikt, utan att, hvad en
ovis tillämpning af dem än tydligare lagt i dagen, inskränka eller upphäfva
yttrandefriheten.
Då yttandefriheten, vid begagnandet af det tryckta ordet, ansetts
vara af en så vigtig betydelse för vårt folk, att bestämmelserna derför
tillerkänts grundlags helgd, synes i analogi härmed rätten för hvarje med¬
borgare att öppet inför andra, som vilja höra honom, uttala sina åsigter
äfven hos oss böra tillmätas en annan och högre betydelse, än att i lag¬
stiftning likställas med lindansning, kägelslagning, gatsopning och mer dylikt.
För huru vigtig andra kulturfolk anse denna rätt, och hvilket skydd
den hos dem erhållit, hafva vi i den af oss år 1890 afgifna motion n:o
205 redogjort.
Att denna rätt icke redan förut i likhet med tryckfriheten blifvit
på ett mer tillfredsställande sätt så skyddad som begränsad, torde kunna
förklaras deraf, att församlingsrätten icke förut för vårt folk egt den stora
betydelse, som den för närvarande eger; och hvilken betydelse måste för¬
väntas än mer tillväxa i mån af det allt lidigare intresse för kulturfrågor
och behofvet af ett fritt meningsutbyte derom, som åter framträder såsom
en nödvändig följd af en stigande upplysning hos ett folk.
Förhållandena äro derför väsentligt förändrade, sedan Riksdagen
senast deltog i lagstiftningen rörande församlingsrätten; den har vunnit
ökad betydelse på samma gång ingrepp deri så i strid mot som med stöd
af ordningsstadgans föreskrifter upprepadt, förekommit.
Då det för ett folks lugna utveckling och framåtskridande är en af
de allra vigtigaste faktorer, huru och på hvad sätt yttrandefriheten be¬
gränsas — i synnerhet så, att icke en oskälig rädsla för öppet uttalade
tankar för till eu vida farligare och betydelsefullare tystnad — torde
svenska Riksdagen icke längre böra underkänna sin så rätt som pligt att
deltaga i stiftandet af de lagar, som röra församlingsrätten, med hvilken
rätt yttrandefriheten står i ett så nära och oskiljaktigt sammanhang och
beroende.»
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
I enahanda syfte har herr J. Manicell i en likaledes inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 173, framstält förslag. Med anledning af
anmärkningar, som vid behandlingen af ofvan omförmälta, år 1890 väckta
förslag blifvit såväl af konstitutionsutskottet som ock inom kamrarna mot
samma förslag framstälda, föreslår herr Mankell, att Riksdagen ville för sin
del till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling besluta:
dels att mellan de i § 16 regeringsformen förekommande orden »ingen
från ort till annan förvisa» och »ingens samvete tvinga» måtte införas föl¬
jande tillägg: ingen hindra i församlingsfrihetens utöfvande,
dels ock att till församlingsfrihetens ytterligare betryggande måtte i
§86 regeringsformen införas detta tillägg:
Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet att utan före¬
gående anmälan eller tillstånd sammankomma för öfverläggning om all¬
mänt eller enskildt ärende samt att med öfverläggningen fortfara, så långe
intet mot lag stridande förekommer. Närmare bestämmelser i afseende på
denna rätts utöfvande meddelas genom lag, som stiftas i den ordning § 87'
mom. 1 regeringsformen föreskrifver.
Till stöd för detta senare förslag anför herr Mankell, att fastän tryck¬
friheten vore genom särskild grundlag betryggad, hade dock ansetts nöd¬
vändigt att i regeringsformens § 86 närmare bestämma dess omfång och
begränsning. Då för församlingsfriheten, äfven om nyssnämnda tillägg i
§16 infördes, skulle saknas en dylik bestämmelse, syntes så mycket mera
skäligt att i regeringsformen införa eu sådan, som det föreslagna tillägget
till § 16 utan närmare bestämning kunde gifva anledning till misstydning.
I afseende på innebörden af det föreslagna tillägget till § 86 rege¬
ringsformen vore att bemärka, att då förslag till ny strafflag af regeringen
vid 1862—1863 års riksdag förelädes rikets ständer, innehöll detsamma i
fråga om församlingsrätten, att det ej skulle vara menighet förment att
sammankomma till öfverläggning om mål eller ärende, som den gemensamt
anginge; ej heller finge sådan sammankomst af offentlig myndighet upp¬
lösas, der ej dervid företoges något, som mot lag stridande var eller eljest
allmän ordning störde. Om tid och ställe för sådan sammankomst skulle
dock offentliga myndigheten i orten eller staden så långt förut underrättas,
att den kunde dervid tillstädes vara, om så nödigt ansåges.
I det betänkande, som rörande detta regeringens förslag af lag¬
utskottet afgafs, anfördes att de i förslaget förekommande inskränkningar i
församlingsrätten icke vore af förhållandena hos oss betingade; de strede
mot svenska folkets urgamla frihet samt vore öfverflödiga med afseende på
den sans, hvaraf folket vid dess utöfning visat sig mägtigt. Offentliga sam¬
mankomster för hvarjehanda ändamål föranstaltades öfver allt i riket, utan
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
5
att ordningen deraf stördes. De vore tvärt om ett bland vilkoren för denna
ordning, såsom utgörande luftrör, hvarigenom den allmänna meningen finge
andas ut o. s. v.
På grund af detta lagutskottets yttrande beslöt Riksdagen att bort¬
taga de vigtigaste inskränkningarna, särdeles anmälningspligten; och dermed
syntes i lag och lagenligt fastslaget, att några i förväg lagda hinder för
svenske medborgares rätt att sammankomma till öfverläggning icke ens i
form af anmälningspligt skulle förekomma.
Detta skedde i en tid, som var lifligt upprörd genom agitationen för
representationsförändringen; då talrika möten med anledning deraf egde
rum, ocli då i öfrigt hela landet var uppfyldt af väpnade skaror, nemligen
skarpskyttarne, Indika så godt som dagligen samlades till öfning i vapnens
bruk för fosterlandets försvar, utan att anmälningsskyldighet i någon form
förefans eller ordningen dervid i någon män stördes. Och sedan dess hade,
motionären veterligen, icke något inträffat, som skulle utvisa, att svenska
folket nu mera vore mindre värdigt den obegränsade församlingsfriheten
än vid nämnda tid.
Vid sådant förhållande vore, enligt motionärens förmenande, både
anmälningsskyldighet och tillstånds inhemtande obehöflig^. Då båda de-
larne likväl på administrativ väg skulle kunna stadgas, om uttrycket för¬
samlingsfrihet »utan i förväg lagda hinder» begagnades ensamt, torde ett
förtydligande tillägg vara behöflig! Nämnda uttryck kunde vara tillfyllest¬
görande i afseende på tryckfriheten, hvars beskaffenhet närmare angåfves
genom särskild lag, men skulle i förevarande fall kunna gifva anledning-
till misstydning.
Emellertid vore det för församlingsfriheten icke tillräckligt, att me¬
nighet finge samlas, utan äfven nödigt, att yttrandefriheten, som vore för¬
samlingsrättens egentliga mål, dervid upprätthölles. Ty eljest kunde offentlig
myndighet genast efter samlingen utan tillfyllestgörande anledning upplösa
sammankomsten. I följd deraf syntes behöflig!, att sådant genom en sär¬
skild mening i grundlagsstadgandet förekommes i andra fall än nödigt
vore. Hvilka dessa fall vore, stadgades för närvarande i strafflagens 10
kap. §§ 14 och 15.
1 det betänkande, utskottet afgaf i anledning af herrar Vahlins och
Anderssons vid 1890 års riksdag väckta motion, anförde utskottet:
»Bland de i § 15 regeringsformen genom uttryckligt stadgande be¬
kräftade allmänt medborgerliga rättigheterna finnes ej församlingsrätten upp¬
tagen. Detta oaktadt liar det aldrig satts i fråga, att ej svenske med¬
borgare egde att sammankomma för öfverläggning i allmänt eller enskildt
fi
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
ärende. Denna rätt har alltid ansetts såsom i sakens natur gifven, och
denna uppfattning kom, såsom motionärerna erinrat, till ett synnerligen
tydligt uttryck under förarbetena till den nu gällande strafflagen. Enligt
det åt Konungen framstftlda förslaget skulle kap. 10 § 14 strafflagen hafva
erhållit följande lydelse: »Ej vare menighet å landet eller i stad förment
att sammankomma till öfverläggning om mål eller ärende, som menigheten
rörer; ej heller må sådan sammankomst af offentlig myndighet upplösas, så
framt dervid ej företages något, som emot lag stridande är eller eljest all¬
män ordning störer. Om tid och ställe för sammankomsten, der den ej
redan, genom lag eller särskild! stadgande, bestämd är, skall dock anmälan
göras hos offentliga myndigheten i orten eller staden så långt förut, att
den kan dervid tillstädes vara, om så nödigt finnes. Sker sammankomst
utan sådan anmälan, vare den, som sammankomsten föranstaltade, förfallen
till böter från och med tjugo till och med tvåhundra riksdaler.» — Rikets
Ständer, som ansågo, att det sålunda föreslagna stadgandet skulle kunna
föranleda den slutsats, att offentliga sammankomster af personer, som icke
representerade eu i judicielt-administrativt hänseende redan bildad kommun,
skulle vara förbjudna, föreslogo i stället för samma paragraf en ny redak¬
tion, som, enligt hvad ständerna anförde i sin skrifvelse till Konungen an¬
gående förevarande fråga, »förutsätter församlingsfriheten såsom gifven.»
I öfverensstämmelse med hvad ständerna föreslagit erhöll berörda stadgande
sin nuvarande lydelse.
Äfven om lagstiftaren emellertid ansett nödigt att i grundlagen ut¬
tryckligen garantera församlingsrätten och för den skull i § 16 regerings¬
formen upptagit densamma bland de öfriga derstädes berörda allmänt med¬
borgerliga rättigheterna, skulle detta i och för sig ej hafva lagt något hin¬
der i vägen för att församlingsfriheten kunnat blifva närmare bestämd ge¬
nom föreskrifter, meddelade af Konungen på grund af den honom enligt
§ 89 regeringsformen tillkommande lagstiftningsmagt. Regeringsformens
16 §, som förutsätter att der omnämnda rättigheter kunna begränsas, med¬
delar nemligen ingen bestämmelse om, huru sådana begränsningar skola
fastställas. Huruvida dessa kunna bestämmas af Konungen ensam eller äro
underkastade Konungens och Riksdagens gemensamma beslutanderätt, detta
beror på förhållanden, som ej beröras i denna §, hvilken alls icke afser att
uppdraga någon gräns mellan Konungens och Riksdagens magt. För den
skull kan ej heller saknaden i grundlagen af ett allmänt erkännande af för¬
samlingsfriheten i något som helst afseende betraktas såsom orsak till, att,
enligt motionärernas förmenande, genom Konungens lagstiftning vissa in¬
skränkningar i densammas utöfning blifvit gjorda.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
7
Motionärerna föreslå emellertid, att i § 16 regeringsformen skall in¬
tagas ett uttryckligt stadgande derom, att de föreskrifter, som erfordras till
förekommande af missbruk af församlingsrätten, skola meddelas i lag, som
stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt. Derigenom skulle således
beträffande församlingsfriheten i § 16 upptagas eu bestämmelse, som, enligt
hvad ofvan visats, innebure ett för paragrafen i öfrigt främmande regle¬
rande af Konungens och Riksdagens inbördes magtställning. Behofvet af
en dylik grundlagsändring kan utskottet ej anse vara ådagalagdt. Motio¬
närerna hafva icke på något sätt visat, att de af Konungen meddelade ord¬
ningsföreskrifter i förevarande ämne öfverskridit hvad som erfordras för upp¬
rätthållande af allmän ordning och för förekommande af församlingsfrihetens
missbruk. Men äfven om hithörande stadganden i vissa afseenden skulle
kräfva en ny lagstiftning, så är det genom ändring af dessa stadganden,
rättelse bör åstadkommas, och en förändring i grundlagen för detta ända¬
mål kan ej anses nödvändig.»
I enlighet med den utaf utskottet sålunda uttalade uppfattning hem-
stälde utskottet, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda; och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.
Hvad uti förevarande båda motioner blifvit anfördt har icke kunnat
rubba utskottets åsigt om obehöfligheten af att i afseende på en rätt, som
aldrig blifvit bestridd utan alltid ansetts såsom i sakens natur gifven och
hvars fria utöfning icke, såvidt kändt är eller visadt blifvit, i någon mån
är hotad, i grundlagen införa bestämmelse till densammas bekräftande.
Emellertid synes herrar Vahlins och Anderssons förslag vara föran¬
leda icke så mycket af insigten om den föreslagna bestämmelsens behöflig¬
het med hänsyn till församlingsrättens betryggande, som fast mera af den
uppfattning, att Kongl. Maj:t genom de i ordningsstadgan för rikets städer
meddelade föreskrifter, i hvad de angå denna rätt, gjort ett ingrepp i den
lagstiftningsmagt, som rätteligen skulle tillkomma Konung och Riksdag gemen¬
samt, och att på den grund Riksdagen genom förslagets antagande borde
häfda sin rätt att deltaga i lagstiftningen på detta område. Denna upp¬
fattning kan utskottet icke dela. Då Rikets Ständer togo del uti bestäm¬
mandet af det stadgande, som nu återfinnes i 10 kap. 15 § strafflagen, nt-
öfvade de härvid icke någon annan befogenhet än den, som enligt 87 §
regeringsformen tillkom ständerna att gemensamt med Konungen stifta all¬
män kriminallag. Men deraf att Riksdagen deltagit i denna kriminella lag¬
stiftning följer alldeles icke, att föreskrifter, som blott hafva till ändamål
att i sin utöfning ordna församlingsfriheten och således icke hafva sin plats
vare sig i strafflag eller allmän civillag, falla inom området för Kongl. Maj:ts
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
och Riksdagens gemensamma lagstiftning; och derföre, om än Kong! Maj:t
i likhet med Riksdagen ansett att strafflagen ej borde stadga anmälnings¬
skyldighet för rättigheten att sammankomma till offentlig öfverläggning,
har Kongl. Maj:t icke inkräktat på Riksdagens inagtbefogenhet, då Kongl.
Maj:t i afseende på församlingsrättens utöfvande i städerna och vissa andra
orter med sammanträngd befolkning föreskrift sådan anmälningsskyldighet
och utfärdat föreskrifter i öfrigt, förutan hvilka det icke ansetts möjligt att
der upprätthålla allmän ordning samt förekomma missbruk af församlings¬
friheten. Att berörda ordningsföreskrifter skulle innehålla något till in¬
skränkande eller upphäfvande af yttrandefriheten, hafva motionärerna väl
påstått men ej förmått visa; enligt utskottets uppfattning är församlings¬
friheten genom samma föreskrifter blott ordnad och begränsad.
Hvad åter angår herr Mankells förslag att i grundlagen införa en
bestämmelse, hvarigenom skulle stadgas rättighet för menighet såväl i stad
som på landsbygden att sammankomma utan föregående anmälan eller till¬
stånd, så är detta förslag grundadt på en åsigt om svenska menigheters
sans och laglydnad, som, då den sammanställes med det af motionären
sjelf förutsedda förhållande, att vid dylika sammankomster lagstridiga hand¬
lingar kunna förekomma, synes lida af en inre motsägelse. Nödvändig¬
heten af att i stad göres anmälan hos ordningsmagten om offentlig sam¬
mankomst, och att i vissa fall rättigheten att der sammankomma varder
beroende af ordningsmagtens tillstånd ligger så i öppen dag och är så. allmänt
erkänd, att utskottet icke anser behöflig! att derom vidare orda. Men då herr
Mankell såsom skäl, hvarför Rikets Ständer vid 1862—1863 års riksdag
ansågo att det i Kongl. Maj:ts då framlagda förslag till ny strafflag intagna
och då ännu gällande stadgande, att sammankomst skulle hos den offentliga
myndigheten förut anmälas, borde utgå ur förslaget, anfört något, som
hvarken utaf lagutskottet ej heller utaf Rikets Ständer blifvit till stöd för
samma åsigt åberopa dt, anser utskottet sig böra omförmäla den verkliga
orsaken. Denna var, såsom framgår af Rikets Ständers underdåniga skrif¬
velse, att klagan försports öfver den omgång och den tidsutdrägt, som
genom skyldighet att anmäla sammankomst å landet ofta förorsakades, då
den offentliga myndighetens representant vore boende på långt afstånd
eller ej kunde anträffas, samt att Rikets Ständer ansågo att det ej skäligen
kunde befaras att, med den utsträckning, offentligheten hos oss vunnit, sådan
sammankomst skulle kunna hållas hemlig. Då emellertid, enligt herr Man¬
kells förslag, hvarken anmälningsskyldighet eller tillstånds inhemtande
skulle få ifrågakomma, borde motionären hafva gjort åtminstone en an¬
tydan om, hvad de bestämmelser i afseende på församlingsrättens utöfvande
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
9
till äfventyra skulle komma att innehålla, hvilka jemlikt samma förslag
skulle af Konung och Riksdag gemensamt stiftas.
På grund af hvad utskottet nu och vid 1890 års riksdag i ämnet
anfört, får utskottet hemställa:
l:o) att herrar Vahlins och Anderssons motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
2:o) att icke heller herr Mankells motion måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 mars 1892.
På utskottets vägnar:
O. BERGRIS.
Reservationer:
af herrar Ljungman, Bengtsson, Björkman, Boström, Dahn, Johnsson,
Wikstén och Valilin, som ansett att utskottet bort med anledning af mo¬
tionerna hemställa,
det Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag
till ändrad lydelse af § 86 regeringsformen att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling:
§ 86.
1. Med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans
rättighet att, utan några af den offentliga magten i för¬
väg lagda hinder, utgifva skrifter, att sedermera endast
inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll,
och att icke i annat fall kunna derför straffas, än om
Bill. till Likså. Prat. 1892. 3 Sand. 7 Höft. 2
10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
detta innehåll strider emot tydlig lag, gifven att bevara
allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla
handlingar och protokoll i hvad mål som helst, de proto¬
koll undantagna, som uti statsrådet och hos Konungen i
ministeriella ärenden och kommandomål föras, må ovil¬
korligen genom trycket kunna utgifvas. Ej må tryckas
banko- och riksgäldsverkens protokoll och handlingar rö¬
rande ärenden, hvilka böra hemliga hållas.
2. Med församlingsfrihet förstås svenshe mäns
rättighet att sammankomma för öfverläggning om allmänt
eller enskildt ärende samt att med öfverläggningen fort¬
fara, så länge intet mot lag stridande förekommer. När¬
mare bestämmelser i afseende på denna rätts utöfvande
meddelas genom lag, som stiftas i den ordning, 87 §
1 mom. stadgar;
af herr Eloivson;
samt af herr Hedin, som ansett att utskottet med anledning af herr
Mankells motion bort tillstyrka ett tillägg till § 86 regeringsformen, dock
med den skiljaktighet från motionärens förslag, att i grundlagen ej komme
att införas något ovilkorligt förbud mot bestämmande i eventuel lag om
församlingsrätten af anmälnings-$ky\å\g\xet i vissa fall, hvadan tillägget
borde erhålla följande lydelse:
»Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet att utan före¬
gående tillstånd sammankomma» (o. s. v. lika med motionärens förslag).
Stockholm 1892. Kungl Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.