Riksdagens Skrifvelse N:o 9.
17
N:o 9.
. ;i,f.< i./..'-- !, ..iUr.T- o;-h: . ,i.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 27 februari 1892.
— — — — Andra Kammaren den 27 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt förslag
om upphäfvande af gällande föreskrifter, att vissa domar
eller utslag skola tvefaldt utskrifvas.
(Lagutskottets utlåtande n:o 9.)
Till Konungen.
I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitie¬
ombudsmannen omförmält, huru som styrelsen för Sveriges advokat¬
samfund hos honom gjort en framställning med anledning af det i 10 §
af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883
förekommande stadgande om skyldighet för svarande eller förklarande
i hofrätt eller hos kammarrätten att utlösa dom eller utslag.
Bemälda styrelse hade dervid anfört, att något skäl, hvarför nu¬
mera särskildt hofrätts domar och utslag skulle tvefaldt utskrifvas samt
svarande eller förklarande skulle hafva skyldighet att i hofrätt utlösa
dom eller utslag, verkligen icke funnes. Nämnda föreskrifter innebure
i de flesta fall en orättvisa mot svarande eller förklarande. Om den
Bill. till Riksd. Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Raft. 3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 9.
stämpel, hvarmed hofrättens domar och utslag belädes, vore att anse
såsom en rättegångsafgift, syntes det vara med rätt och billighet för-
enadt, att den part, som sökte rättens biträde, skulle i främsta rummet
vara skyldig att erlägga hela denna afgift. Nu deremot vore förhål¬
landet sådant, att kronan i främsta hand af svaranden eller förklaran¬
de^ hvilken icke sökt domstolens rättsbiträde, uttoge halfva rättegångs-
afgiften, utan afseende derå, att svaranden eller förklaranden ofta icke
kunde utfå ersättning för stämpeln å hofrättens dom eller utslag. Då
ändring i ofvannämnda af många parter med fog öfverklagade förhål¬
lande vore af nöden, torde stadgandet derom, att i hofrätt dom skall
tvefaldt utskrifvas, böra upphäfvas, eller, i fall sådant upphäfvande mot
förmodan icke skulle anses lämpligt, sådan ändring vidtagas i förord¬
ningarna om expeditionslösen och om stämpelafgiften, att det åt sva¬
rande eller förklarande i hofrätt eller kammarrätten utskrifna doms-
exemplar blefve fritt från stämpelpapper, men att deremot det åt kä¬
randen eller sökanden i nämnda domstolar utskrifna doms-eller utslags-
exemplar blefve belagdt med stämpel för såväl kärandens eller klagan¬
dens som svarandens eller förklarande^ exemplar. Styrelsen hade
fördenskull hemstält, att justitieombudsmannen måtte vidtaga åtgärder
för åstadkommande af lagförändringar i det af styrelsen angifna syfte.
Sedan justitieombudsmannen i anledning af ofvan berörda fram¬
ställning lemnat en utförlig redogörelse för innebörden och tillkomsten
af gällande bestämmelser i ämnet, har justitieombudsmannen anmärkt,
huru som svarande- eller förklarandeparten vid underdomstol och hos
högsta domstolen icke vore skyldig att utlösa dom eller utslag. Någon
olägenhet deraf hade icke försports. Den svarande eller förklarande,
som önskade erhålla dessa myndigheters domar eller utslag, egde att
derom framställa särskild begäran, och kongl. förordningen angående
expeditionslösen innehölle i 16 § bestämmelser, på grund af hvilka
sådan part syntes ega att bekomma sitt exemplar af dom eller utslag
samtidigt med kärande eller sökande. Den afgift, som härför erlades,
utginge i vissa fall med lika belopp som för afskrifter enligt sistnämnda
förordning, och afgiften blefve i följd häraf mindre, än om svarande
skolat efter samma grunder som kärande utlösa expeditionen.
Skyldigheten att lösa expedition torde egentligen hvila derpå, att
den, som anlitat offentlig myndighet om någon åtgärd, borde i viss
grad godtgöra deraf föranledda utgifter och besvär. Så vore dock icke
förhållandet med svarande eller förklarande. De, som intoge en sådan
partställning hos hofrätt eller kammarrätten, hade ej i målet påkallat
Riksdagens Skrifvelse N:o 9. 19
någon åtgärd af nämnda myndighet och borde följaktligen ej drabbas
af någon afgift.
Det vore möjligt, att nämnda stadganden om utskrift af dom
eller utslag i två exemplar och om skyldighet för svarande eller för¬
klarande att lösa det åt honom utfärdade exemplar hade sin grund deri,
att det ansetts nödigt för sådan part att erhålla ett exemplar af domen
eller utslaget. Om detta varit grunden för berörda stadganden, torde
densamma väsentligen förlorat i betydelse, sedan det visat sig, att
Sveriges advokatsamfund, hvilket bland sina ledamöter räknade många
af landets dugligaste och mest betrodda advokater, funnit, att den
obligatoriska utskriften till svarande eller förklarande ej längre vore
behöflig. Denna meningsyttring af dem, som oupphörligt stode i be¬
röring med både allmänheten och domstolarna, syntes särskildt be-
aktansvärd.
Talrika fall funnes, då svarande eller förklarande icke för någon
sin rätts utfående eller bevakande hade behof af ifrågavarande expedi¬
tioner samt svarande eller förklarande antingen icke förklarats berätti¬
gad till ersättning för lösen af dom eller utslag eller ock hade en fattig
motpart, som icke kunde fullgöra den honom ålagda skyldighet att
ersätta svaranden eller förklaranden. I dessa fall syntes ifrågavarande
skyldighet innebära en obillighet.
i Äfven om svarande eller förklarande för denna lösen tillerkänts
godtgörelse och han kunde af motparten utfå dylik godtgörelse, vore
han likväl ganska oförskyldt lätt utsatt för flerahanda obehag och andra
utgifter, för hvilka han ej kunde utfå ersättning. När t. ex. en sva¬
rande vid underrätt friats från ett käromål och käranden i besvärsväg
fullföljde talan hos hofrätt, torde sådant i de flesta fall icke blifva
kunnigt för svaranden, derest icke besvären kommuniceras honom.
Skedde icke så, inträffade det helt naturligt, att svaranden icke komme
att hos hofrätten utlösa sitt exemplar af dess utelag. Lösen uttoges då
hos honom genom exekutiv myndighet. För den exekutionskostnad,
svaranden härför finge vidkännas, kunde han, ehuru han vunnit i målet
och ersättning för utslagslösen jemväl blifvit honom tillerkänd, icke
bereda sig godtgörelse af motparten. I dylika händelser komme nämnda
domar och utslag dessa parter till banda först långt efter det tiden för
öfverklagande af desamma lupit till ända, hvadan, äfven om dom eller
utslag gått svarande eller förklarande emot, han icke hade tillfälle att
deri söka ändring.
De sålunda framlagda skäl torde ådagalägga, att hittills gällande
bestämmelser derom, att vissa domar och utslag ovilkorligen skulle i
20
Riksdagens Skrifvelse N:o 9.
två exemplar utskrifvas samt att svarande eller förklarande vore skyl¬
dig att lösa det för honom utskrida exemplar, ej längre borde bibe¬
hållas, utan att det i stället finge på sådan part bero, om han ville
förskaffa sig något exemplar af domen eller utslaget. I ett särskild!
fall syntes det dock vara nödvändigt, att två exemplar af dom eller
utslag fortfarande utskrefves, nemligen när åklagare på grund af sin
tjenst eller annan å det allmännas vägnar vore förklarande eller sva¬
rande. Denne kunde icke anses pligtig att hos hofrätt eller kammar¬
rätten bekosta något ombud för att efterhöra målets utgång. Åt honom
borde ett exemplar af domen eller utslaget utskrifvas och genast efter
målets afgörande honom tillsändas. Föreskrift härom torde dock ej
höra till allmänna lagen, utan i likhet med en del andra bestämmelser
rörande expeditioner lämpligen hafva sin plats i förordningen angående
expeditionslösen.
Det finge slutligen icke alldeles lemnas ur sigte, att, om ifråga¬
varande förändring genomfördes och följaktligen blott ett exemplar af
åtskilliga domar och utslag komme att utlösas, sådant för statsverket
skulle medföra minskad inkomst af stämpelpapper. Denna minskning,
hvilken ej torde vara särdeles afsevärd, borde likväl icke utgöra något
hinder mot förändringen. Skulle det anses erforderligt, att något ve¬
derlag bereddes statsverket, kunde ju sådant ske derigenom, att, såsom
advokatsamfundet ifrågasatt, stämpelafgiften för kärandes eller kla¬
gandes exemplar af dom eller utslag förhöjdes.
På grund af hvad sålunda anförts, har justitieombudsmannen
hemstält, att Riksdagen måtte för sin del antaga eu lag, hvarigenom,
med ändring af hvad 24 kap. 7 § rättegångsbalken samt brefvet till
samtliga hof- och öfverrätter den 19 augusti 1761 innehölle derom,
att vissa domar eller utslag skola tvefaldt till delomännen utskrifvas,
förordnades, att något exemplar af sådana domar eller utslag ej vidare
finge utskrifvas till svarande eller förklarande utan af denne derom
framstäld begäran; dock att Eders Kongl. Maj:t skulle ega att för¬
ordna, att i mål, der åklagare å tjenstens vägnar eller annan för kro¬
nans räkning vore svarande eller förklarande, dom eller utslag fort¬
farande skulle åt honom utskrifvas.
Det lärer, enligt Riksdagens åsigt, icke kunna förnekas, att den
skyldighet, som justitieombudsmannens förevarande framställning afsett
att få upphäfd, i de flesta fall måste för svarande- eller förklarandepart
kännas såsom eu temligen både obillig och onödig börda, och, på sätt
justitieombudsmannen jemväl anmärkt, torde samma skyldighet icke
heller vara betingad af några i egentlig mening processuella hänsyn.
21
Riksdagens Skrifvelse N:o 9.
Om sålunda Riksdagen, i likhet med justitieombudsmannen, anser, att
ifrågavarande skyldighet bör och utan olägenhet äfven kan bortfalla,
har likväl justitieombudsmannens förslag i sin nuvarande form synts
Riksdagen icke vara antagligt. Särskildt har Riksdagen funnit mindre
lämpligt att, ehuru t. ex. för en å tjenstens vägnar svarande åklagare
enahanda behof att få kännedom om utgången af ett mål torde före¬
finnas, när målet afgjorts i högsta instans, som då hofrätt deri dömt,
likväl meddela bestämmelser i fråga allenast om det senare fallet.
Härjemte är det enligt Riksdagens uppfattning icke heller fullt lämp¬
ligt att i en förordning, som skall upphäfva ett stadgande af allmän
lags natur, tillika meddela förklaring om ett förhållande, hvilket —
såsom det nu ifrågavarande eller skyldigheten' att tillhandahålla expe¬
ditioner i tjenstemål, der åklagare är svarandepart, eller annat mål,
der ombud för kronan är svarande- eller förklarandepart — helt och
hållet utgör föremål för administrativt förfogande.
Vid nu anmärkta förhållanden och då berörda framställning i
hvarje fall förutsätter förändring i förordningen om expeditionslösen,
om hvilken förändring Eders Kongl. Maj:t ensam eger att föranstalta,
samt det framlagda lagförslaget i öfrigt torde tarfva jemkningar, har
Riksdagen ansett detsamma lämpligast böra föranleda en skrifvelse i
ämnet till Eders Kongl. Maj:t. Riksdagen får följaktligen anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag om upphäfvande af den för svarande- eller förklarande¬
part i hofrätt och kammarrätten stadgade skyldighet att lösa dom
eller utslag.
Stockholm den 27 februari 1892.
Med undersåtlig vördnad.
Bill. till Riksd. Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Haft.
4