u
middag ens Skrifvelse N:o S.
N:o 8.
.r-l ,-fv: >7»>h* : ^ \ ‘ ! !>:-• : :
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 27 februari 1892.
— — — — Andra Kammaren den 27 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändring i gällande lagbestämmelser rörande stämning.
. ,v. .! -U . '■■■
(Lagutskottet^ utlåtande n:o 8.)
i<; ...>; Till Konungen.
‘Jh, :! ,:■. \'-'A *•*. i*'-? 'i * • i.,. ^
Hos Riksdagen har framställning gjorts om sådan ändring af
gällande lagbestämmelser rörande stämning, att, der i en skrift begäres
stämning i en och samma sak å flera, vare sig svarande eller vittnen,
de alla må genom en stämning inkallas. Denna framställning har när¬
mast föranledts af den granskning, som lagutskottet vid 1891 års riks¬
dag anstälde af justitieombudsmannens diarium. Dervid inhemtades
nemligen, att kanslibiträdet hos en af rikets domhafvande, hos hvilken
i en ingifven skrift begärts stämning å dels viss person att i det uti
skriften omförmälda målet afgifva svaromål, dels ock å uppgifven annan
person för att i målet vittna, låtit å skriften teckna två resolutioner med
stämning, i den ena resolutionen å svaranden och i den andra å den
till vittne åberopade personen, samt derför uppburit lösen med två kro¬
nor och stämpelafgift med likaledes två kronor; att öfver berörda för¬
farande anmälts klagomål hos justitieombudsmannen, samt att, efter
Riksdagens Skrifvelse N:o 8.
15
det domhafvanden med infordrad förklaring inkommit och påminnelser
af klaganden afgifvits, justitieombudsmannen funnit klagomålen icke till
någon åtgärd föranleda.
Af handlingarna i detta ärende, hvilka jemväl hållits lagutskottet
till hända, hade vidare inhemtats, att domhafvanden i sin förklaring an¬
fört, hurusom han alltid brukade i dylika fall utfärda två stämnings-
resolutioner, hvaraf dock endast den ena, å svaranden, tecknades å an¬
sökningshandlingen och den andra, å vittne, utfärdades särskild^ samt
att domhafvanden för lagligheten af ett sådant tillvägagående åberopat
stadgandena i 11 kap. 3 § och 17 kap. 3 § rättegångsbalken. .**■■
I den gjorda framställningen har nu erinrats, att det icke gerna
kunde vara med lagens rätta förstånd och mening öfverensstämmande, att
i de fall, der i en handling begärdes stämning till samma ting å flera perso¬
ner att inställa sig såsom svarande eller vittnen vid bohandlingen af samma
mål, särskild stämning utfärdades å svarandepart och särskild å vittnen.
Ett dylikt förfaringssätt torde också icke användas af alla domare i landet,
icke ens af flertalet utaf dem. Och om också detsamma skulle kunna med
lagens nuvarande stadganden i dessa hänseenden försvaras, förefölle det
dock vara af den opraktiska och för den rättsökande allmänheten oskäligt
och onödigt betungande art, att det borde vara lagstiftarens pligt att
vidtaga sådana åtgärder, att ett upprepande deraf ej vidare finge
ega rum.
De lagrum, hvilka af förevarande framställning närmast beröras, äro
11 kap. 3 § och 17 kap. 3 § rättegångsbalken. Dessa lagrum ega
för närvarande följande lydelse, det förra: »Begär någon stämning å
flera i eu och samma sak; då må de alle genom en stämning inkallas,
och läte han den stämning hvardera i rättan tid kungöras», samt det
senare, i hithörande delar: »Vill någon sin talan med vittne fästa; tage
det sjelf med sig eller läte det lagligen till rätten stämma. Beropar
sig någon å flera vittnen i samma sak; de må genom en stämning in¬
kallas, om det beqvämliga ske kan.»
Med dessa allmänna lagens bestämmelser må jemföras det i gäl¬
lande expeditionstaxas lösentariff" — se 3 § i förordningen den 7 de¬
cember 1883 angående expeditionslösen — vid rubriken »stämning, annan»
begagnade uttryck: »ehvad den afser en eller flera personer».
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 8.
Såvidt Riksdagen har sig bekant, förekommer det sällan att, der
gemensam stämning å part och vittne i samma sak begäres, sådant för¬
vägras sökanden, och det anmärkta fallet torde sålunda med fog kunna
anses såsom ett undantagsfall. Den hos justitieombudsmannen gjorda
anmälan var, såsom erinrats, föranledd af åtgärden att å samma hand¬
ling teckna två särskilda resolutioner, afseende den ena instämning af
svarandepart och den andra stämning å vittne, samt härför uppbära
dubbel lösen. Detta förfaringssätt förklarade sig ordinarie domhafvanden
ogilla, men uttryckte på samma gång såsom sin i gällande lag grundade
åsigt, att i föreliggande fall två särskilda stämningar bort utfärdas, och
det är berörda uttalande som får anses hafva föranledt ifrågavarande
framställning. Enligt Riksdagens uppfattning behöfver visserligen den
omständighet, att i allmänna lagen partsstämning afhandlas på ett ställe
och vittnesstämning på ett annat, icke tolkas så, att ej gemensam stäm¬
ning å parter och vittnen i samma mål må kunna uttagas, men då det
onekligen är af vigt, att denna uppfattning erhåller karakteren af all¬
mängiltighet och ett upprepande af ett enligt Riksdagens förmenande
olämpligt förfarande förebygges, har Riksdagen ansett den föreliggande
framställningen icke böra lemnas obeaktad. Då syftemålet med fram¬
ställningen bäst torde vinnas medelst en lagförklaring, har Riksdagen
för siu del antagit följande
Förklaring
af allmänna lagens stadgande! om stämning.
Härigenom förklaras, att bestämmelserna i 11 kap. 3 § rätte¬
gångsbalken, att, om någon begär stämning å flera i eu och samma
sak, de alle må genom en stämning inkallas, och i 17 kap. 3 § samma
balk, att, der någon beropar sig å flera vittnen i samma sak, de må
genom en stämning inkallas, om det beqvämligen ske kan, icke äro så
att förstå, som skulle, till följd af samma bestämmelser, den, som begär
stämning å motpart och vittne i samma sak, vara oberättigad att få
dem genom en stämning inkallade.
Stockholm den 27 februari 1892.
Med undersåtlig vördnad.