16
Riksdagens Skrifvelse N:o 23.
N:o 23.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 april 1892.
— — — — Andra Kammaren den 4 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om afskaffande af jus patronatus.
(Lagutskottets utlåtande n:o 24).
Till Konungen.
Under erinran hurusom patronatsrätten numera vore att anse som
en föråldrad institution, hvilken skadligt inverkade på församlingslifvet,
har enskild motionär inom Riksdagen hemstält om patronatsrättens af¬
skaffande och i sådant hänseende föreslagit upphäfvande af hvad kyrko¬
lagen med dithörande författningar, bland annat § 7 i adeliga privile¬
gierna den 16 oktober 1723, innehålla rörande ifrågavarande rättighet,
vilkoren och formerna för densamma.
Riksdagen, som inhemta!, att vid 1891 års början 135 patronella
pastorat funnos i riket, deraf 53 i Lunds stift, har icke kunnat undgå att
finna, att det från den kanoniska rätten ursprungligen härstammande kyrko-
patronatet blifvit en institution, som för en nutida rättsuppfattning ter
sig föråldrad och föga egnad att befrämja ett sundt församlingslif. I
vårt land införd under en tid, då ofta nog hela församlingar lydde under
något der beläget herresäte och församlingsborna i allmänhet vore under¬
17
Biksdagens Skrifvelse N:o 23.
lydande till de store godsegarne, har berörda institution i mån af en
fortgående utjemning af förhållandena beträffande eganderätten till jord
alltmera undandragits det naturliga stöd, som en gången tids för¬
hållanden kunde skänka densamma. Skäl lära icke heller saknas för
det missnöje, som för närvarande temligen allmänt råder beträffande
kyrkopatronatet och dess utöfvande, och i hvarje fall ligger i sjelfva
tillvaron af en dylik företrädesrätt att kunna utan hänsyn till öfriga
församlingsboars önskningar ensam bestämma i fråga om valet af själa¬
sörjare ett frö till misshälligheter emellan så väl patronus och försam¬
lingen som denna senare och den af patronus utsedde presten, hvilket
lagstiftaren bör låta sig angeläget vara att så vidt möjligt undanrödja.
Frågan har icke heller af lagstiftningen lemnats obeaktad. Sedan nem¬
ligen Rikets Ständer, i anledning af en vid 1853—54 årens riksdag
väckt framställning i ämnet, i skrifvelse den 18 oktober sistnämnda år
anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville låta undersöka och derefter med¬
dela ständerna framställning rörande de grunder, på hvilka överens¬
kommelser emellan innehafvare af patronatsrätt samt Eders Kongl.
Maj:t och kronan jemte vederbörande församlingar måtte kunna upp¬
göras om patronatsrättens upphörande, äfvensom då utländingar vunne
tillstånd att i riket besitta fast egendom, med hvilken sådan rätt vore
förenad, dervid fästa det vilkor, att samma rätt icke finge till dem öfvergå,
utfärdades den 23 november 1855 dels ett cirkulär, innefattande för¬
ständigande för domkapitlen i riket att genom vederbörande presterskap
underrätta de inom hvarje stift befintliga patronella församlingar, att
de af dem, som önskade patronatsrättens upphörande, skulle, efter före¬
gången öfverläggning med patronus angående vilkoren, hos Eders Kongl.
Maj:t derom göra underdånig anmälan och tillika afgifva förslag till
verkställande deraf, då Eders Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande
ville beslut för hvarje särskilt fall meddela, dels ock en kungörelse,
hvarigenom stadgades, bland annat, att då utländsk man erhölle nådig
tillåtelse att i riket förvärfva och besitta fast egendom, med hvilken
jus patronatus vore förenadt, skulle kallelserätt till ecklesiastika beställ¬
ningar icke till honom öfvergå, utan förblifva hvilande, intill dess egen¬
domen åter tillfallit svensk undersåte.
Frågan, som af den i anledning af Rikets Ständers skrifvelse den
18 juni 1866 och en af 1868 års kyrkomöte gjord framställning tillsatta
komité för utarbetande, bland annat, af förslag till förändringar i då
gällande presterliga befordringslag lemnades helt och hållet åsido under
förklaring att patronatsrätten, sådan den faktiskt bestode och utöfvades,
måste anses vara af privaträttslig natur, bragtes vidare å bane vid 1870
Bih. till Biksd. Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Haft. 3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 23.
års riksdag. Vid nämnda riksdag förelåg nemligen till behandling en
inom Andra Kammaren väckt motion om skrifvelse till Eders Kong].
Maj:t med anhållan om utredning, på hvad sätt jus patronatus måtte
kunna afskaffas och församlingarna i dittills varande patronella pastorat
berättigas att sjelfva välja sina själasörjare. I afgifvet utlåtande erin¬
rade dåvarande lagutskott, huru som, då patronatsrätten, hvilken i all¬
mänhet förvärfvats genom enskildes uppoffringar för kyrkorna eller
församlingarna, i de flesta fall vore förenad med besittningsrätten till
viss egendom och sålunda stode i nära samband med eganderätten,
densamma icke heller kunde frånhändas dåvarande innehafvare annor¬
ledes än på öfverenskommelsens väg. Ep sådan utväg vore försam-
lingarne redan anvisad genom ofvan berörda cirkulär, och då ett mera
lämpligt sätt för ändamålets vinnande icke stode att finna, ansåge sig
utskottet böra afstyrka bifall till ifrågavarande motion. Denna hem¬
ställan blef utan nämnvärd meningsskiljaktighet af Riksdagen bifallen.
Sedan dess hvilade frågan, tills densamma, likväl under en annan
form, vid sistlidne riksdag återupptogs i en jemväl inom Andra Kam¬
maren väckt motion, deri, under framhållande af den godtycklighet, som
icke sällan röjde sig i patronatsrättens utöfvande, å nyo påyrkades en
skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t i syfte att vinna skärpt tillsyn derå,
att innehafvarne af patronatsrätt stälde sig gällande föreskrifter till
efterrättelse. Motionen, som af kammaren remitterades till tillfälligt
utskott, blef emellertid af nämnda utskott afstyrkt hufvudsakligen af
det skäl, att rättelse i de af motionären anmärkta missförhållanden
syntes kunna ske utan Riksdagens medverkan, allenast de utvägar, som
gällande föreskrifter i sådant syfte erbjöde, tillräckligt beaktades. Be¬
rörda utskotts i enlighet härmed gjorda hemställan blef okså af kam¬
maren bifallen, hvadan frågan förföll.
Riksdagen vill ingalunda bestrida, att i de fall, der innehafvare
af patronatsrätt uppenbarligen åsidosätter uppfyllandet af författnings¬
enliga skyldigheter, rättelse härutinnan icke skulle stå att vinna på
laglig väg. Denna omständighet bör emellertid enligt Riksdagens för¬
menande icke verka derhän, att då, enligt hvad Riksdagen ofvan antydt,
det ingrepp i de kyrkliga kommunernas sjelfständighet, som patronats¬
rätten, äfven der den lojalt utöfvas, onekligen innebär, icke kan undgå
att öfva en menlig inverkan på församlingslifvet eller vålla allehanda
olägenheter, för hvilkas afhjelpande gällande lag icke kan lemna bot,
lagstiftaren skulle vara förhindrad att, såvidt möjligt, gå till roten af
det onda. På sätt redan blifvit anfördt, är genom 1855 års cirkulär
tillfälle beredt vederbörande församlingar i patronella pastorat att efter
19
Riksdagens Skrifvelse N:o 23.
öfverenskommelse med innehafvarne af patronatsrätten få denna upp-
häfd, och lika som 1870 finner Riksdagen, att, då patronatsrätten har
en öfvervägande privaträttslig karakter, någon annan utväg för upp¬
nående af det mål, som Riksdagen finner eftersträfvansvärdt, näppeligen
kan anlitas än den, som genom berörda cirkulär redan blifvit anvisad.
Deremot håller Riksdagen före, att åtgärder både kunna och böra vid¬
tagas i syfte att göra det sålunda anvisade medlet mera verksamt, än
det hittills visat sig. Enligt hvad Riksdagen inhemtat, är det endast
ett fåtal församlingar — till 1887 års slut åtta — som lyckats träffa
uppgörelse med vederbörande patroni om patronatsrättens upphäfvande.
I ett par fall hafva försök visserligen gjorts, men strandat på svårig¬
heten att enas om vilkoren för öfverenskommelsen. Äfven om det icke
kan antagas, att 1855 års cirkulär råkat i glömska och en erinran om
dess tillvaro således redan ur denna synpunkt kunde vare oneklig, antager
Riksdagen, såsom nyss antyddes, möjligheten af åtgärder, hvarigenom
tillkomsten af en giltig öfverenskommelse skulle kunna underlättas och
syftemålet med förevarande framställning sålunda i väsentlig mån främjas.
Riksdagen föreställer sig t. ex., att domkapitlen lämpligen skulle kunna
förständigas att vid inträffande ledighet i patronella pastorat städse
infordra församlingens utlåtande, huru vida densamma icke ville begagna
sig af den utväg ofta nämnda cirkulär anvisar för patronatsrättens af¬
skaffande, äfvensom att, der svårighet yppats att träffa godvillig öfverens¬
kommelse om vilkoren för en dylik åtgärd, staten skulle kunna träda
emellan till svårighetens afhjelpande.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad mån
de i cirkuläret den 23 november 1855 meddelade bestämmelser i fråga
om sättet för patronatsrättens afskaffande kunna göras mera verksamma
för främjande af syftet med nämnda cirkulär.
Stockholm den 4 april 1892.
Med undersåtlig vördnad.