Riksdagens Skrifvelse N:o 10.
1
'fv;;
N:o 10.
.. t i i i i i) ’ : l c
I
»i vf.TiTd
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 mars 1892.
— —o -i- — Andra Kammaren den 8 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt fram¬
ställning angående formen för vissa vexelmål behandling.
(Lagutskottets utlåtande n:o 14.)
Till Konungen.
I sin till sistlidne Riksdag afgifna embetsberättelse omförmälde
justitieombudsmannen, hurusom han iakttagit, att i fråga om sådana
från öfverexekutorer fullföljda skuldfordringsmål, der lagsökningen
grundades på vexelfordran, helt olika meningar gjort sig gällande inom
rikets hofrätter. Genom redogörelse för åtskilliga af hofrätterna med¬
delade utslag visades, att flera divisioner i svea hofrätt och de båda
divisioner, af hvilka hofrätten öfver Skåne och Blekinge bestode, an-
såge öfverexekutorerne vara behörige att upptaga och pröfva mål af
nämnda beskaffenhet, men att deremot en division af svea hofrätt samt
do flesta divisioner inom göta hofrätt förklarade, att öfverexekutorerne
icke vore behörige att handlägga dessa mål och förty undanröjde
öfverexekutorernes beslut.
B'h till Riksd. Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 2 Hlift. (Näs 10—15.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 10.
I nämnda berättelse framlades också de skäl, som efter justitie¬
ombudsmannens förmenande talade för, att enligt nu gällande lag
öfverexekutorerne borde anses ega att till pröfning- upptaga lagsök¬
ningar, grundade på vexlar. Vidare erinrades om de olägenheter,
hvilka i följd af berörda helt olika praxis redan uppkommit och sannolikt
skulle ökas i den mån praxis hos öfverexekutorerne blefve lika ojemn
som hos hofrätterna. Då genom 192 § utsökningslagen stadgats, att
hofrätts utslag i skuldfordringsmål ej finge öfverklagas, och något pre¬
judikat från högsta domstolen således ej vore att förvänta för bringande
af enhet i behandlingen af mål af nämnda slag, ansåge justitie¬
ombudsmannen, att enhet ej stode att vinna på annat sätt än genom
en lagförklaring.
Af sådan anledning och då 12 § utsökningslagen bestämde i
fråga om hvilka fordringar lagsökning finge ega rum hos öfverexeku-
tor, hemstälde justitieombudsmannen, att Riksdagen måtte antaga ett
förslag till lagförklaring derom, att 12 § utsökningslagen egde tillämp¬
ning jemväl på fordran, som grundade sig på vexel.
Denna framställning lyckades emellertid icke i den form, hvari
densamma då förelåg, tillvinna sig Riksdagens bifall.
Under diskussionen i ämnet visade sig meningarne inom Riks¬
dagen ganska delade. De allra fleste talarne omfattade dock den åsigt,
att öfverexekutor egde pröfva lagsökningsmål, der fordran grundades
på vexel. Huruvida sådan pröfning kunde afse kraf, rigtadt mot hvil¬
ken vexelgäldenär som helst eller allenast mot acceptant, var emellertid
äfven föremål för meningsskiljaktigheter. Talare uppträdde till förmån
för båda meningarna, men det synes såsom skulle flertalet anslutit sig
till den åsigt, att hos öfverexekutor lagsökning på grund af vexel ej
borde ega rum mot annan gäldenär än acceptanten. Frågor om öfriga
vexelgäldenärers betalningsskyldighet skulle uteslutande tillhöra domstol.
I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse erinrar
justitieombudsmannen till en början om sin ofvanberörda, vid sistlidne
riksdag gjorda framställning och den behandling, som inom Riksdagen
kom densamma till del.
Härefter fortsätter justitieombudsmannen: »Erfarenheter från min
embetsresa år 1891 bestyrka än mera, att praxis i fråga om nämnda
mål är särdeles olika. Så t. ex. inhemtade jag, att Konungens befall¬
ningshafvande i Malmöhus län städse upptager lagsökningar mot
acceptant, ej mot andra vexelgäldenärer, men att, enligt hvad mig
sades, både öfverexekutor i Malmö och öfverexekutor i Lund anse sig
ej vara behörige att pröfva vexelkraf ens mot acceptant. 1 likhet med
Riksdagens Skrifvelse N:o 10.
Konungens befallningshafvande i Malmöhus län pröfvar Konungens be¬
fallningshafvande i Östergötlands län fordringsanspråk, grundadt på
vexel, då detsamma gäller acceptanten. Men om målet fullföljes till
göta hofrätt, blir Konungens befallningshafvandes utslag af hofrätten
undanröjdt på den grund, att Konungens befallningshafvande ej egt att
befatta sig med fordringsanspråket. I ett sådant från Konungens befall¬
ningshafvande i Östergötlands län under göta hofrätts pröfning draget
mål meddelade hofrätten utslag den 2 oktober 1891 och yttrade deri,
att enär vexel icke vore att hänföra till sådant fordringsbevis, som i
12 § utsökningslagen omförmäldes, förklarade hofrätten, med stöd af
14 § i nämnda lag och med undanrödjande af öfverklagade utslaget, att
Konungens befallningshafvande ej bort till pröfning upptaga den gjorda
ansökan.
Detta utslag går i samma rigtning som de i min förra embets¬
berättelse omförmälda, af göta hofrätt meddelade utslag i dylika mål.
Den olikheten förefinnes dock, att i de äldre utslagen hofrätten van¬
ligen åberopat 5 § 1 mom. i kongl. förordningen om nya vexellagens
införande m. m. den 7 maj 1880, under det att hofrätten i nämnda
utslag af den 2 oktober 1891 åberopat 12 och 14 §§ utsökningslagen.
Alldeles motsatta meningar i fråga om berörda skuldfordrings-
mål göra sig således fortfarande gällande hos skilda myndigheter.
Både med hänseende härtill och i följd af de uppmaningar, som under
nämnda diskussion i kamrarne stäldes till mig, anser jag mig ej böra
underlåta att för Riksdagen å nyo framhålla, att åtgärder torde böra
vidtagas för att bringa enhet i behandlingen af nämnda mål.
I min förra embetsberättelse erinrade jag, att det för allmän¬
heten vore en icke oväsentlig fördel att kunna hos öfverexekutor an¬
ställa lagsökning på grund af vexel. De flesta lagsökningarna i vexel¬
mål hos öfverexekutorerne gälla acceptant^-. Mera sällan lär det in¬
träffa att lagsökningarna afse andra vexelgäldenärer, utan fordrings-
egarne vända sig i dylika fall vanligen till domstolarne. Orsakerna
härtill torde vara dels att, såsom jag nämnt, åtskilliga öfverexekutorer
blott upptaga vexelkraf mot acceptant, dels farhågor, att fordrings¬
anspråk mot andra vexelgäldenärer lätt förklaras tvistig!, dels ock att
lagsökning hos öfverexekutor ej skyddar mot preskription af vexel-
fordran, hvarvid bör bemärkas, att preskriptionstiden i fråga om annan
vexelgäldenär än acceptanten är särdeles kort, blott sex månader från
vexelns förfallodag.
Det angelägnaste för allmänheten torde sålunda vara, att befogen¬
heten för öfverexekutor att pröfva vexelkraf mot acceptant blir oom-
t
Riksdagens Skrifvelse N;o 10.
tvist lig. När detta tur det praktiska lifvet är det vigtigaste, och af
förutnämnda diskussion tycktes framgå, att inom Riksdagen sympatierna
mest luta deråt, att, på samma gång öfverexekutorernes omförmälda
befogenhet blir tydlig, det tillika bestämmes, att öfverexekutorerne icke
ega att upptaga andra vexelkraf, torde åtgärder vidtagas i nämnda
rigtning.»
I betraktande af de vidt skilda meningar, hvilka uttalades inom
Riksdagen, då berörda fråga der förevar, syntes det dock justitieombuds¬
mannen vanskligt att i detta omtvistade ämne framlägga ett formuleradt
lagförslag, helst de brister, hvilka kunde komma att vidlåda detsamma,
möjligen skulle minska utsigterna för sjelfva sakens framgång. För
att emellertid i hvad på honom ankomme söka bidraga till frågans lös¬
ning har justitieombudsmannen nu hemstält om aflåtande till Eders
lvongl. Maj:t af en skrifvelse i ämnet med den begränsning, som det¬
samma i justitieombudsmannens förevarande framställning erhållit.
Såsom redan anförts, afsåg nemligen justitieombudsmannens fram¬
ställning i ämnet vid sistlidne riksdag en lagförklaring af innehåll, att
öfverexekutor icke vore af gällande bestämmelser förhindrad att till
pröfning upptaga på vexel grundade lagsökningar, ehvad dessa rigtades
emot godkännare eller annan vexelgäldenär. Tillika afsåg berörda
framställning att genom ändring af 51 § utsökningslagen, i fråga om
den exekutiva kraften af öfverexekutors utslag i vexelmål, likställa sådant
utslag med rådstufvurätts dom i dylikt mål.
I sin nu föreliggande framställning bär justitieombudsmannen
deremot af praktiska hänsyn velat tillförsäkra öfverexekutor ifrågava¬
rande pröfningsrätt, allenast der lagsökning på grund af vexel rigtas
emot godkännare, och på samma gång hemstält, att andra på vexel
grundade fordringsanspråk må anhängiggöras endast vid domstol.
Riksdagen kan icke undgå att dela justitieombudsmannens upp¬
fattning om behöfligheten af en lagstiftningsåtgärd, hvarigenom den
osäkerhet och brist på enhet, som för närvarande vidlåda rättstillämp¬
ningen på ifrågavarande område, må kunna häfvas. Likaledes anser
Riksdagen det vara ur praktisk synpunkt vigtigast, att öfverexekutors
rätt att pröfva vexelkraf mot godkännaren varder oomtvistlig.
Hvad särskilt beträffar det fall, som i 93 § af gällande vexellag
afhandlas, nemligen att vexelfordran preskriberats eller att vexelrätten
gått förlorad genom försummelse att företaga någon för dess bevarande
föreskrifven handling (s. k. prejudicerad vexel), innefattar bestämmelsen
i nämnda lagrum derom, att det står vexelinnehafvaren öppet att, såsom
i vanligt skuldfordringsmål, hos vexelgäldenär utsöka hvad denne till
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 10.
fordringsegarens skada skulle vinna, der fordringen förfölle, el t enligt
Riksdagens förmenande otvetydigt uttalande i den rigtning, att öfver-
exekutor enligt gällande lag eger handlägga lagsökning på grund af
sådan fordran, hvilken ju icke är att betrakta såsom vexelfordran i
egentlig mening.
Riksdagen — som jemväl i likhet med justitieombudsmannen
anser lämpligast, att frågan öfverlemnas till Eders Kong!. Maj:t, som
dervid äfven får tillfälle taga i öfvervägande, huruvida enahanda verk¬
ställighet bör komma öfverexekufors utslag i vexelmål till del, som för
närvarande tillkommer rådstufvurätts dom — får för den skull anhålla,
det Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelse derom, att hvad i förordningen om nya
vexellagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7
maj 1880 är stadgadt angående rättegång i vexelmål ej utgör hinder
för öfverexekutor att upptaga mål, hvari på grund af vexelfordran lag¬
sökning anställes mot godkännare af vexel. . y*.\
Stockholm don 8 mars 1892.
oHlii Hl 4>V'*> V‘ VkiV), %\ \.\yV'.uö \j;
■i.-J: Med undersåtlig vördnad.
O 3'r il 11 ■ > /I i
\ it-
‘1 K i'
M i "•
*
i > . ivj o i!r ■ f *i i å .( i»* i o iif n j i gi-ji’ /i- *b-n*ib'*uj i-obii <
gt>.baduu ur o 1 ..i--'ir**j • u <*.> _0’'re- >t r'i g »brio 1 i.iiKnppc
i-^r!Tjv'iu /»Lind jorfitvxnbv.l ./dribTöd in-.- .14 u,/ ti /tij ’
!: UfB'I. .-g! U il 11.0 »do! «-l j; j 9 i O >i iJl • fl of-, il; tds-iud i [it gid>nöt
bly 'isil n-i'Hi’1 l-abuii .'g if.v av, t iiogi;! -: .i[!i ».tu y» nui
rån OU8J mdmovon i'- nyi- zvyi/A Itc u.teb ubitr-gKv
l..t;r •n;^nin'Iiit> .m•"! r.g’d!i>bj>: u 'gntu}>«lna horn itc ut'mod in* tf;
itfiäjaedt-gts.' ! d v i i biin bil y. b-iot al-i'; a: t o nogebc; dill (bo i-y-.n
.mur m XijiulliiJKiiliiil ob ;i.-. vyu,'* i i*-; .rgfUauö ;
i r •gtih«ili;l hl/d jgti.ty MtwtMitob Min:: lum, b bvi-mö. '
,|V| i It; bo, u • Tf; bf!f d .itiiKi it; J>b>ffc,)fc7,f»Si! to! . IMi./IuU
- 't' i J: .d Ilit ».! •tydtuojtjoa 0 I ;;'1 i > a *Jönio>[ ■'■/.; oiatnroa it; trdfi /
d b-i-r' ant o? V/uidr *b*mrft oh tbiuac»! HO de- sutbl ; j • '