RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1892. Första Kammaren. N:o8.
Tisdagen den 16 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.
Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:
År 1892 den 13 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter val¬
förrättningens slut, rösterna hafva utfallit sålunda:
herr assessoren i Kongl. Maj:ts och rikets Svea hofrätt Nils Ludvig
Alfred Claeson.................................................... 48 röster,
i, följd hvaraf herr assessoren Nils Ludvig Alfred Claeson blifvit
till Riksdagens justitieombudsman utsedd.
O. M. Björnstjerna. Hans Andersson.
Gottfrid Billing. Hugo E. G. Haniilton.
År 1892 den 13 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse Riksdagens justitieombudsmans efterträdare; och befunnos,
efter valsedlarnes öppnande, rösterna hafva utfallit sålunda:
herr häradshöfdingen Daniel G-ottlieb Restadius____________ 24 röster,
herr häradshöfdingen Albert Alexander Lilienberg ....... 24 röster.
Da således ingen af förenämnde personer erhållit stadgad röst-
pluralitet, blef, sedan genom lottning mellan dem bestämts den
ordningsföljd, hvari hvardera af dem borde komma under förnyad
omröstning, votering anstäld öfver följande proposition:
Den, som vill, att herr häradshöfdingen A. A. Lilienberg skall
vara Riksdagens justitieombudsmans efterträdare, röstar
3, j
Den, det ej vill, röstar
Nej.
N:0 8.
Första Kammarens Prof. 1892.
1
N:o 6.
2
Tisdagen den 16 Februari.
Erhåller icke Ja mer än hälften af rösterna, kommer ny om¬
röstning att anställas, huruvida herr häradshöfdingen D. G. Restadius
skall vara Riksdagens justitieombudsmans efterträdare.
Efter voteringssedlarnes öppnande befnnnos rösterna hafva ut¬
fallit sålunda:
Ja — 25,
Nej — 23.
I följd häraf hade herr häradshöfdingen Albert Alexander
Lilienberg blifvit till justitieombudsmannens efterträdare utsedd.
O. M. Björnstjerna. Hans Andersson.
Gottfrid Billing. Hugo E. G. Hamilton.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de nu upplästa
protokollen skulle läggas till handlingarna äfvensom att Riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarne ingifva
förslag dels till förordnanden för de valde, dels till skrifvelse till
Konungen med anmälan om de verkstälda valen, dels ock till den
paragraf derom, som borde i riksdagsbeslutet införas.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
N:o 2, i anledning af Kong! Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 6 § giftermålshalken; och
N:o 3, i anledning af Kong! Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 53 § i stadgan om skiftesverket i
riket den 9 november 1866.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 13 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 2—4
och lagutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 9.
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2.3 7 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Onsdagen den 17 Februari.
3
N:o 8.
Onsdagen den 17 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Grefve Lagerbjelke samt herrar Hallenborg och von Post, Victor,
anmälde att de infunnit sig vid riksdagen.
Justerades protokollet för den 10 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
N:o 10, i anledning af väckt motion angående utvidgad rätt
för medlemmar af svenska kyrkan att ingå äktenskap inför borgerlig
myndighet; och
N:o 11, i anledning af väckt motion angående inrättande af
häradsstyrelser.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 13 och 16 inne¬
varande månad bordlagda utlåtande n:o 2, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen
till kongl. hof- och slottsstaterna, biföll kammaren utskottets i detta
utlåtande gjorda hemställan.
Föredrogs å ny o och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 13 och 16 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 3,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvud¬
titel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
1 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
2 punkten.
Mom. a).
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. b).
Herr Wieselgren: Som kammaren behagade finna, har vid
mom. b) af punkt 2 i detta betänkande reservation blifvit anförd
af större delen af denna kammares ledamöter i statsutskottet, hvilken
ansett att utskottet bort hemställa att Kongl. Maj:ts förslag blefve
Jodkändt. Vid jemförelse mellan Kongl. Maj:ts aflöningsstat och
en af utskottet föreslagna staten befinnes, att ändringen träffar
det arfvode, som är föreslaget för predikanten vid Svartsjö tvångs-
Aflöning »utåt
för tj ens te¬
männen vid
tvångsarbets-
anstalten å
Svartsjö.
N:o 8.
4
Onsdagen den 17 Februari.
Aflöningsstat
för tjenste-
männen vid
tv ängs ar bets-
anstalten a
Svartsjö.
(Forts.)
arbetsanstalt, åt hvilken Kongl. Maj:t föreslagit 1,500 kronor, men
utskottet 1,200 kronor såsom arfvode.
Det är svårt att ingå i någon bevisning, om att rättvisan
skulle kräfva det förra beloppet och att det vore orättvist att be¬
vilja blott 1,200 kronor, men deremot är det så enkelt, så obestrid¬
ligt, att något bevis derför icke behöfves, det påståendet, att billig¬
heten kräfver bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Klart är att den
jemförelse utskottet anstalt till förmån för sitt förslag är ganska
haltande. Man måste taga den noggrannaste hänsyn till de per¬
sonliga krafter, som kunna för fångvårdsanstalterna erhållas. Den
mycket goda presterliga kraft, som står till fångvårdens förfogande
vid denna anstalt, har mottagit förordnande å platsen under den
förutsättning och den tro, att det af Kongl. Maj:t provisoriskt be¬
stämda arfvodet skulle allt fortfarande bibehållas. Innan den af
Riksdagen behandlade staten skulle träda i kraft, har han mer än
halftannat år på ett förtjenstfullt sätt skött sin befattning. Att
då efter halftannat år för honom skulle komma att inträda en
minskning i inkomster, som, af försvinnande betydelse i fråga, om
riksstaten, för honom måste vara af ganska stor betydelse, kan icke
annat än förefalla obilligt.
För min del ber jag att på det lifligaste få instämma i reservan¬
ternas yrkande. Jag tror, att den vinst, staten gör genom att icke
för knappt beräkna en lön sådan som denna, icke bör lemnas ur
räkningen. Den enda lön, som vid någon central fångvårds anstalt
för tjenst af här ifrågavarande slag utgår med 1,200 kronor, Su¬
den för predikanten vid Tjurkö. Han har emellertid för någon tid
sedan meddelat mig att, sedan han gift sig, det icke vore honom
möjligt att lefva på sina små inkomster vid stationen, utan att
han måste söka sig bort, — ett förhållande hvithet jag djupt be¬
klagar. För att förekomma en dylik eventualitet äfven i detta
fall, ber jag att få lägga kammaren på hjertat vigten af att hvad
Kongl. Maj:t i förevarande afseende begärt måtte vinna kammarens
Herr Tamm: Då jag icke står bland reservanterna, skall
jag anföra några skäl, hvarför utskottets beslut blifvit det före¬
liggande. Det enkla skälet är, att man icke ville gifva mera.
Då var frågan: skulle man för denna aflöningsfråga sätta sig i
bestämd opposition mot flertalet? Jag för min del ansåg, att frågan
icke borde drifvas derhän, ty först och främst är det af den före¬
gående talaren anmärkta förliållandet, att den person, som innehar
platsen, särskildt förtienar att bibehållas, en personlig fråga, och
den personliga frågan bör vid regleringen af en stat icke våga allt
för mycket, och dessutom har anmärkts en annan sak, nemligen att
det alltid är svårt att få en person som är lämplig, om han icke
på lönen kan lefva gift. Jag tager för gifvet att, äfven om lönen
sättes till 1,500 kronor, så kan man svårligen påräkna att få bi¬
behålla en mera framstående person, om denne, vill slå sig ned på
platsen och lefva gift. Det har derför synts mig icke vara så stor
Onsdagen den 17 Februari.
5
N:o 8.
skilnad mellan 1,200 och 1,500 kronor, att jag ansett mig böra göra
motstånd i denna punkt mot en stat, som på ett annat håll torde
gifva anledning till ännu mera motstånd. Det är på dessa grunder
jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Friherre von Kr sem er: Då jag i motsats till den siste ärade
talaren antecknat mig såsom reservant i denna punkt, kan jag icke
underlåta att här uttala min öfvertygelse, att den förste talaren
hade fullkomligt rätt. När frågan är att besörja själavården för
och inverka på sinnesstämningen hos trehundra brottslingar, kan
det icke ifrågakomma att dertill använda hvilken prestman som
helst. Men blott den, som är oerfaren och yngre till åren, kan nöja
sig med den föreslagna aflöningen.
Det är icke heller bra, att eu sådan person ofta ombytes. Han
måste nemligen sätta sig in i fångarnes sinnesstämning och före¬
gåenden. Den föregående talaren yttrade, att skilnaden vore så
obetydlig, att om man icke kunde för 1,200 kronor bibehålla en
predikant, så kunde man det icke heller, om lönen blefve satt till
1,500 kronor. Utan att vilja vara skämtsam, så kan jag dock icke
underlåta att säga, det detta skäl bra mycket påminner om ordspråket:
-Tål du vid det, så tål du vid det också». En skilnad af 300 kronor
är väl icke så litet på 1,500 kronor. Den ledamot i afdelningen,
som dikterade denna nedsättning, anförde såsom hufvudsakligt skal,
att predikanten genom denna nedsättning skulle få aflöning, mot¬
svarande eu komministerlön på landet, men om en komminister också
icke har i kontant eller i kontant uppskattad naturaaflöning mera
än 1,200 kronor, så har han vanligen boställe. Denne predikant
skulle visserligen få bostad men icke boställe, och af ett dylikt kan
komministern alltid draga någon inkomst i form af arrende.
Jag tror således icke, att det skäl, som här verkat på afdel¬
ningen och sedan på utskottet, håller streck.
Jag kan icke heller finna, att Första Kammaren bör af oppor-
tunitetsskäl sluta sig till utskottets förslag. Går denna stat icke
igenom i representationens andra hälft, icke kullkastas den derför,
att vi här höja kostnaderna med 300 kronor. Jag är väl annars
benägen att taga hänsyn till de utom detta rum stående represen¬
tanternas åsigter, men tror icke att denna fråga här verkar af¬
görande. Både billighetsskäl ocli den större nytta predikanten gör,
om lian blir mera stadigvarande, tala således enligt min åsigt för
det högre beloppet, och för min del yrkar jag, att kammaren måtte
bifalla reservanternas framställning i denna punkt. Om detta blir
kammarens beslut, bär också siffran i mom. c) derefter rättas.
Herr Bi 11 ing: Ehuru jag icke tviflar på, att kammaren skall
bifalla reservanternas förslag, ber jag att få dertill yrka bifall.
Den ledamot af statsutskottet, som försvarade utskottets hemställan,
sökte anföra skäl för densamma, men ehuru denne talare annars
icke brukar brista i fråga om göda skäl, så hörde nog enhvar, att
lian nu icke hade något annat skäl, än, om det skall anses såsom
Aflöning 88ta t
för tjenste-
männen vid
tvång s ar bets¬
ans tal ten å
Svartsjö.
(Forts.)
N:o 8.
6
Onsdagen den 17 Februari.
Ajlöningsstat
för tjenste-
männen vid
tvångsarbets-
anstalten å
Svartsjö.
(Forts.)
skal, att, om en person icke kan lefva på 1,200 kronor, så bör han
icke få 300 kronor till, ty han kan icke i alla fall lefva på 1,500
kronor. Utskottet har åberopat, att en komminister på landet icke
skulle hafva mer än 1,200 kronor i lön. Jag beklagar lifligt, att
komministrarne hafva så dåliga aflöningsvilkor som de hafva, men
jag ber att få upplysa, att utskottets nyss anförda uppgift är
origtig. Utskottet har således icke anfört något skäl, som eger
faktisk grund. Icke heller här i debatten har något sådant fram-
stälts. Hvar och en måste medgifva, att en ordinarie prestman
icke bör aflönas med 1,200 kronor, särskild! icke vid en sådan
tjenstebefattning som den här i fråga varande. 1,200 kronor gifvas
åt vice pastorer, som hafva förordnande på ett år, men en ordinarie
prestman bör väl icke afspisas med ett sådant belopp. Jag yrkar
bifall till reservanternas förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen, i
enlighet med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande moment hemstält
och vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda fram¬
ställning, skulle bifalla denna framställning oförändrad; och för¬
klarade herr talmannen sig anse den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.
Herr Tumm begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. b) af 2
punkten i sitt utlåtande N:o 3, röstar
J a,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt den
skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och
bifaller denna framställning oförändrad.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—24;
Nej —77.
Blom. c).
Friherre von Kr se in er: Med anledning af utgången af den
sista voteringen får jag anhålla, att, med afslag å utskottets förslag
å detta moment, Kong!. Majds proposition måtte bifallas.
Onsdagen den 17 Februari.
7
N:o 8.
Sedan öfverläggningen beträffande nu föredragna moment för¬
klarats härmed slutad, afslog kammaren hvad utskottet deri hem¬
stält, så vidt det skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning, och biföll denna framställning oförändrad.
3 punkten.
Mom. a).
Lades till handlingarna.
Mom. b).
Utskottets hemställan bifölls.
4—6 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
7 punkten.
Hans excellens herr statsministern Boström: Uti denna punkt
har statsutskottet föreslagit nedsättning af hvad Kongl. Maj:t äskat.
Då justitieministern för närvarande är af förhandlingarne i Andra
Kammaren hindrad att här närvara, anhåller jag att få meddela,
att när arfvodet för samtliga ledamöter i lagberedningen uppgår
till sammanlagdt 35,000 kronor, så tinnes, om anslaget sättes till
detta belopp, icke någon tillgång för öfriga utgifter såsom för till¬
fälliga biträden, lokal, vaktmästare och öfriga expenser. Det är
dock gifvet att tilläfventyrs några besparingar kunna uppstå deri-
fenom, att ledamöterna icke äro fulltaliga under hela året, men
ammaren behagade finna, att en nedsättning med så stort belopp,
som föreslagits, icke låter sig göra med det arbetssätt, som nu
finnes. Å andra sidan måste erkännas att, när besparingar till
belopp af 5,000 kronor nu finnas, det icke kommer att för år 1893
uppstå någon svårighet, om beloppet för det året sättes till det af
utskottet föreslagna. Men det är också endast under den förut¬
sättning, att Riksdagen åter nästa år höjer beloppet, som justitie¬
ministern kan acceptera den nedsättning, hvarom utskottet hemstält.
Herr Annerstedt: Visserligen har, till följd af tillkänna-
gifvandet från statsrådsbänken, en af de anledningar, som för mig
förefunnits att här begära ordet, bortfallit, men tillräckligt många
qvarstå för att jag skall våga taga kammarens uppmärksamhet för
en stund i anspråk. Det är nemligen vid detta tillfälle första
gången i denna kammare en af nya lagberedningens ledamöter är
i tillfälle att inlägga några ord till försvar för lagberedningens
verksamhet. Det är visserligen sant, att i detta betänkande icke
finnes med uttryckliga ord uttaladt något klander mot lagbered¬
ningens sätt att arbeta. Icke heller har, såvidt jag känner, något
Anslag till
nya lagbered¬
ningen.
N:o 8.
8
Onsdagen den 17 Februari.
Anslag till
nya lagbered¬
ningen.
(Forts.)
sådant klander i denna kammare framkommit, men så mycket högre
har det låtit sig afhöra på andra ställen, stödjande sig på upp¬
gifter, som varit origtiga eller ofullständiga. Vid sådant förhållande
torde det vara af nöden att, om icke för fattandet af beslutet här
i dag, så dock för framtiden, en kortfattad redogörelse lemnas för
de principer, hvarefter anslagets belopp blifvit bestämdt, för den
organisation lagberedningen på Riksdagens begäran för snart sjutton
ar sedan erhållit, och för de fördelar, som enligt mitt förmenande
äro förenade med denna organisation, och hvilka fördelar det icke
synes mig klokt att Riksdagen bortkastar, af skäl, som med lag¬
beredningens organisation icke hafva något egentligt sammanhang.
Det är redan från statsrådsbänken påpekadt, att arfvodena till
lagberedningens sa att säga mera stadigvarande ledamöter uppgå
till jemt det belopp, hvartill det blifvit ifrågasatt att anslaget vid
denna riksdag skulle bestämmas, och att således detta anslag icke
skulle lemna någon tillgång till expenser i vidsträcktare mening,
d. v. s. hyra för lokal, vaktmästare, renskrifning m. m. Men här¬
till kommer att i lagberedningens organisation ingår såsom ett
väsentligt moment, att då frågor äro under behandling inom bered¬
ningen, hvilka äro af sådan beskaffenhet, att de för sin lyckliga
lösning erfordra en större mångfald af erfarenhet än den, som kan
finnas inom en af fyra ä fem ledamöter bestående komité, Kongl.
Maj:t skall vara i tillfälle att förstärka lagberedningen med sär¬
skilda ledamöter i och för denna frågas behandling, hvilka leda¬
möter således icke erhålla förordnande tills vidare. Ett sådant till-
vägagående har, för att endast anföra ett par exempel, hemtade från
senaste tider, med godt resultat följts vid behandlingen af förslaget
till ändring i strafflagens straffbestämmelser samt förslaget, till
domsagas kansli. Det torde nemligen icke vara rigtigt att be¬
teckna sistnämnda förslag såsom ett förslag, hvilket »blifvit neder-
gjordt af kritiken», då det är ett ovedersägligt faktum att det
öfvervägande flertalet af landets häradshöfdingar, hvilka haft tillfälle
yttra sig deröfver, tillstyrkt detsamma. Med den organisation,
lagberedningen sålunda erhållit, är det uppenbart, att ett anslag
af 35,000 kronor för framtiden är alldeles otillräckligt.
Det belopp, hvarmed arfvodet till ledamöterna utgår, eller i
medeltal 7,000 kronor till dem, som icke innehafva ordinarie härads-
höfdingebestälkling, hoppas jag kammarens ledamöter skola erkänna
icke vara för högt tilltaget, såvida man skall kunna påräkna, att
jurister med tillräcklig erfarenhet skola vara villiga att qvarstanna
i lagberedningen en icke allt för kort tid.
Icke heller torde antalet af de lagberedningens ledamöter, som
erhålla förordnande tills vidare, kunna anses vara större än be-
hofvet krafvel-. För att bevisa detta torde jag kunna inskränka
mig till att åberopa den skrifvelse från 1874 års Riksdag, i anled¬
ning hvaraf lagberedningens tillsättande beslöts. I denna skrifvelse
säges det, att Riksdagen beviljat 40,000 kronor — dubbelt så mycket
som Kongl. Maj:t begärt — för tillsättande af eu lagkomité eller
lagberedning, bestående af flere ledamöter än den förutvarande lag-
Onsdagen den 17 Februari.
9
N:o 8.
byrån. En liknande uppfattning var uttryckt äfven i den Kongl. Anslag till
propositionen i ämnet till samma års Riksdag. I denna proposition nya la'Jbere(l'
yttrades af dåvarande justitiestatsminister^ att den vigt och be-
lydelse, som lagförslag, utarbetade inom justitiedepartementet, hemta or 9 '
deraf att de kunna anses i viss män såsom uttryck för regeringens
åsigt, denna vigt och betydelse måste man skaffa förslagen af en
fristående lagberedning derigenom att denna besättes med ett icke
allt för ringa antal ledamöter.
Sedan lagberedningen nu varat i snart 20 år, bör man under¬
stundom uttalas den åsigten, att det vore vida bättre, om man, i
stället för att behålla denna stadigvarande institution, återginge
till de tillfälliga komitéerna. För att uppvisa det origtiga i ett
sådant påstående kan man först och främst vädja till erfarenheten
från det decennium, som föregick den stadigvarande institutionens
inrättande. Under denna tid fortgick arbetet på lagstiftningens
område, sedan förberedelserna till den nya strafflagen blifvit af¬
skräde, på det sätt, att särskilda komitéer erhöllo i uppdrag att
utarbeta hvar och en sitt särskilda lagförslag. Resultatet af denna
tioåriga komitéverksamhet var, att Kongl. Maj:t i proposition till
Riksdagen framlade förslag om inrättande af eu mera permanent
institution för lagstiftningsarbetets främjande och beledsagade detta
förslag med det uttalande, att den tioåriga erfarenheten af komité-
arbetet utvisade, att man icke kommit ett steg framåt. Detta på
den grund att, sedan en komité afslutat sitt arbete, komitéledamöterna
åtskildes och inga funnos, hvilka i det af komiterade afgifna för¬
slaget kunde vidtaga de ändringar eller omarbetningar, som visat
sig vara oundgängliga för att förslaget skulle blifva af den be¬
skaffenhet, att regeringen skulle kunna tänka på att framlägga
förslaget för Riksdagen, och ännu mera för att förslaget, eu gäng
framlagdt, skulle hafva någon utsigt att varda af Riksdagen
antaget.
Det ligger också i förhållandenas egen natur, att lagstiftnings¬
arbetets fortgång i högre grad befrämjas, om personer sättas i till¬
fälle att ej blott under loppet af några månader eller högst ett
eller två ar, utan under en längre tid sysselsätta sig med upp¬
görandet af lagförslag, hvilket arbete i likhet med hvarje annat
ovilkorligen fördrar en viss vana och erfarenhet för att icke draga
längre ut på tiden än nödigt eljest kunde vara. Dertill kommer
jemväl att ett arbete för uppgörande af lagförslag väsentligen
underlättas deraf, att de ledamöter, som deri deltaga, under någon
tid få vänja sig att arbeta tillsammans. Hvar och en förstår, att
om man sätter fem jurister tillsammans för att gemensamt uppgöra
ett lagförslag, en viss tid måste förgå, innan de hinna sammanjemka
sina olika uppfattningar om det lämpligaste sättet att åvägabringa
resultatet af deras arbete — det förslag, som gemensamt afgifves.
På dessa skäl synes mig organisationen af en permanent in¬
stitution utan tvifvel vara den rigtigaste.
Innan jag slutar, torde det tillåtas mig att i största korthet
bemöta några anmärkningar, som framstälts emot nya lagbered-
N:o 8.
Anslag till
nya lagbered¬
ningen.
(Forts.)
10 Onsdagen den 17 Februari.
ningen, och hvilka skulle ådagalägga, att denna institutions verk-
' samhet varit af den beskaffenhet, att Riksdagen icke vidare bör
bevilja anslag dertill.
Man har sagt, att det vore felaktigt att i beredningen utarbetas
icke endast stora lagförslag utan äfven smärre, och att häri läge
en misshushållning med tid och krafter, som Riksdagen icke borde
uppmuntra. Men vid beslutandet om nya lagberedningens inrät¬
tande förutsåg Riksdagen emellertid, att ej blott lagförslag af
större omfattning skulle blifva föremål för beredningens arbete, då
det nemligen i Riksdagens skrifvelse heter, att den nya lagbered¬
ningen skulle företrädesvis sysselsätta sig med lagförslag af större
omfattning. Betraktar man hvad lagberedningen under sin aderton-
åriga verksamhet sysselsatt sig med, skall ei heller någon kunna
förneka, att den företrädesvis och hufvudsakligen sysselsatt sig
med större lagförslag. Man får nemligen ej förbise, att de smärre
förslag inom rättegångsbalkens område, med hvilka nya lagbered¬
ningen varit sysselsatt, utgjort delar af ett större helt, vårt rätte¬
gångsväsen omarbetande. Och anledningen, hvarför denna fråga
behandlats delvis, har alldeles icke varit den, att lagberedningen
för den lämpliga anordningen af dess arbete icke skulle önskat att
i ett sammanhang behandla hela rättegångslagen, utan anledningen
har varit, att regeringen af mångårig erfarenhet vetat, att om den
skulle för Riksdagens båda kamrar framlägga ett förslag till en hel
ny rättegångsordning, detta förslag skulle mötas af ett ovilkorligt
af slag antagligen af begge.
Bästa beviset härför kan hemtas från strafflagens behandling.
Denna lag framlades först för Riksdagen såsom ett helt, men af-
slogs. Sedermera sönderstyckades den i flere särskilda förslag, hvilka
antogos hvar för sig, hvarefter en kodifikation af lagen kunde ega
rum, som blef af Riksdagen antagen. Jemför man nu strafflagen
med rättegångsbalken, kan man icke vara tveksam derom, att i fall
såsom ett helt framlades förslag till ny rättegångsordning, hvilken
skulle i så mycket högre grad ingripa i allmänhetens vana, före¬
ställningar och tillvägagående, än hvad händelsen var med de
ändringar, hvilka genomfördes i och genom nya strafflagen, svårig¬
heterna att få ett sådant förslag i dess helhet antaget skulle varit
oöfverstigliga. Men med det nuvarande arbetssättet skall den tid
komma — jag vill ej uttala någon profetia om hur pass aflägsen
den må vara — då rättegångsbalken till alla sina delar blifvit
genomgången, och dä blir det eu ganska lätt sak att i en gemensam
balk eller lag sammanföra alla de särskilda delarne.
Det är gifvet att bland jurister olika meningar kunna upp¬
komma, huruvida den ena eller andra mindre lagen, som till lag¬
beredningen hänvisats, icke lika lämpligt skulle kunnat behandlas
inom justitiedepartementet, men den omständighet, att i denna del
under loppet af 15 år olika meningar kunnat uppstå i fråga om ett
eller annat lagförslag, torde ej kunna tjena såsom bevis för att nya
lagberedningens organisation är felaktig. Och det torde förtjena
att framhållas att hänvisandet af smärre lagförslag till lagbered-
Onsdagen den 17 Februari.
11
N:o 8.
ningen icke är en sed, som uppkommit på senaste tiden eller under Anal°3 t,n
den nuvarande justitieministerns tid, ty sex .månader etter det lag- nyani“3(^e
beredningen inrättats, ansåg dåvarande justitiestatsministern nödigt ^Fortg >
att till beredningen öfverlemna ett förslag om ny liäfdelag. Om
man blott fäster sig vid storleken af den i ämnet utarbetade för¬
fattningen, om man vill göra en sådan jemförelse med andra lagar,
att man mäter de olika lagarne med ett längdmått, skall man
finna, att häfdelagen i en vanlig lagbok icke upptager mera rum än
omkring en half sida. Men en hvar, som vet hvad detta lagförslag
innebar, måste dock inse, att regeringen handlade riktigt, då den
till följd af de med frågans lösning förenade svårigheterna hän¬
visade förslaget till lagberedningen. Den till det yttre så ringa
lagen — jag kan så mycket friare yttra mig i ämnet, som jag vid
den tiden icke tillhörde lagberedningen — kräfde ock för sitt, ut¬
arbetande ett hälft års tid. Detta kan synas som en lång tid, men
jag vädjar till en och hvar, som haft att tillämpa 1805 års för¬
klaring, om ej det å den nya lagen nedlagda arbete och den derpå
använda tid varit väl använda, då genom densamma skapats reda i
dessa förhållanden.
Man har äfven velat lägga nya lagberedningen till last, att
densamma under åtskilliga, man skulle kunna säga ett tiotal, år
sysslat med rättegångsbalkens omarbetande utan att ärendet ännu
blifvit bragt till slut. Men om man undersöker hvad första och
förnämsta anledningen till detta förhållande varit, torde man finna
— derest man rättvist bedömer saken — att anledningen icke är
att söka i nya lagberedningens organisation, utan i helt andra om¬
ständigheter.
De af kammarens ledamöter, hvilka under 1860- och 1870-talen
sysselsatte sig med frågan om en förbättrad lagstiftning i landet,
torde kunna vitsorda, att på den tiden det allmänt uttalades, och
detta icke blott af enskilde ledamöter i Riksdagen, att vår gamla
rättegångsordning vore föråldrad och att å densamma behöfde in¬
ympas nya former. Det är då icke underligt, att, när nya^ lag¬
beredningen började sysselsätta. sig med^ frågan om rättegångs¬
väsendets omarbetande, den ingick till Kongl. Maj:t med begäran
att först få upprätta ett så kalladt principbetänkande, d. v. s. en
redogörelse för de grunder, som borde följas vid utarbetandet i
detalj af de ifrågasatta mera genomgripande förändringarne af vår
rättegångsordning, — grunder, som till en del redan voro använda
i andra länder och hvilka man här vid tal om rättegångsreformen
man och man emellan ansett böra göras gällande äfven i vårt rätte¬
gångsväsen. Denna hemställan bifölls af Kongl. Maj.t, och lag¬
beredningen aflemnade efter fyra års arbete ett sådant princip¬
betänkande. Enligt den uppgjorda planen skulle nu öfver detta
principbetänkande inhemtas ett uttalande af ett större antal per¬
soner, utsedde ej blott bland Riksdagens ledamöter utan äfven bland
framstående jurister utanför Riksdagen. Detta skedde äfven, och
efter två år afgaf den så kallade förstärkta lagberedningen sätt
betänkande, hvaraf framgick att de ytterst moderata förslag till
N:o 8.
12
Onsdagen den 17 Februari.
Anslag till införande af. nya principer i vårt rättegångsförfarande, som inne-
nyaninlen.6 f^ades i principbetänkandet, möttes i allmänhet af ett långt öfver-
(Forts.) vägande antal nej från förstärkta lagberedningens ledamöters sida.
Och genomgår man den förstärkta lagberedningens betänkande, skall
man finna, att motståndet mot de i principbetänkandet uttalade nya
grundsatserna var starkast bland de ledamöter i förstärkta bered¬
ningen, som tillika voro ledamöter i Riksdagen.
Den naturliga följden häraf var, att det för regeringen icke
kunde råda någon tvekan derom, att fortsättningen af arbetet
måste rigtas endast på att, med bibehållande af vår domstols-
organisation och de i vår process hittills antagna grundsatser i
allmänhet oförändrade, aflägsna de olägenheter och missförhållanden,
hvilka i vissa * detaljer uppkommit under de 150 år, som förflutit
sedan rättegångsbalken i 1734 års lag hos oss blef gällande rätt.
Med detta arbete har lagberedningen sedan dess sysselsatt sig, och
har den redan aflemnat bland andra två vidlyftigare förslag till
ändringar i rättegångsväsendet, af hvilka för närvarande det ena
är under granskning i högsta domstolen och det andra ligger under
tryckning.
Eu slutlig erinran torde icke vara obefogad. Det bör vara
uppenbart, att de anmärkningar rörande långsamhet i arbetet och
oförmåga att gifva korrekt uttryck åt lagstadganden, hvilka till¬
vitas den närvarande lagberedningen, icke rättvisligen kunna anföras
såsom skäl för behofvet af eu förändrad organisation deraf. Bered¬
ningens organisation är nemligen sådan, att det icke möter det
ringaste hinder att när helst man finner personer, bättre skickade
att sysselsätta sig. med lagstiftningsarbetet än de, som nu i bered¬
ningen taga del i detta arbete, sådane personer kunna få intaga
platserna derstädes, blott de sjelfve äro villige att syssla med ar¬
betet i beredningen, för hvilket mycket oberättigadt klander och
litet rättvist bedömande är att vänta.
Det är gifvet, att på grund af hvad jag sålunda yttrat jag
eljest skulle sluta med att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
men på grund af yttrandet från stadsrådsbänken får jag yrka bifall
till utskottets hemställan.
•»
Friherre von Kr se in er: Min pligt likmätigt har jag, då jag
af kammaren åter fått förtroendet att sitta i statsutskottet, alltid
lifligt haft i minnet 39 §:s af riksdagsordningen föreskrift derom, att
statsutskottet skall föreslå de för statsverket behöfliga anslag, sedan
nödiga besparingar blifvit iakttagna. Om derför denna besparing,
som af utskottet föreslagits, vore nödig och, jag kan tillägga, nyt¬
tig, skulle jag icke reserverat mig mot utskottets beslut, men lag
kan icke finna att så är förhållandet. Först och främst får jag
påpeka, att nya lagberedningen och de före densamma gående in¬
stitutioner alltsedan 1875 haft detta anslag af 40,000 kronor, hvar¬
för jag tycker att det, med en juridisk term, borde kunna anses
hafva »gammal häfd». Jag återgår till frågan, huruvida den före¬
slagna minskningen verkligen är nyttig och nödig. Om vi gå till
Onsdagen den 17 Februari. 13 N*0 8.
10 punkten af det föreliggande utlåtandet finna vi, att Kong]. Maj:t Anslag till
till bestridande af nödiga kostnaderna för en lagberedningen under- nya Jagbered-
ordnad komité föreslår, att medel må tagas från besparingar på
anslaget till lagberedningen. Om således det inträffar, att bespa- or s'
ringar uppkomma på detta anslag af 40,000 kronor, så se vi, att
de så att säga icke komma bort, utan af Kongl. Maj:t disponeras
icke på eget bevåg, utan först efter anmälan till Riksdagen samt
för ändamål, likartade med det från början afsedda. Jag tror så¬
ledes, att det hvarken är nyttigt eller nödigt att göra denna ned¬
sättning. Visserligen har hans excellens statsministern så att säga
accepterat utskottets förslag härom, men det skedde dock icke
ovilkorligen, så vidt jag hörde rätt, utan »under förutsättning att
anslaget vid nästa riksdag komme att återigen sättas upp till
40,000 kronor.» Om jag icke allt för mycket misstager mig på
temperaturförhållandena, har jag icke särskild anledning att tro,
att anslaget, en gång nedsatt, skulle af nästa Riksdag uppsättas.
Jag kan således icke anse annat, än att herr statsministern ac¬
cepterat utskottets förslag om nedsättning under eu osannolik för¬
utsättning. Jag hoppas derför, att han ursäktar, att jag i denna
punkt gör en lindrig opposition, derigenom att jag håller mig till
Kongl. Maj:ts ursprungliga förslag.
Jag kan således, då detta anslag i många år utgått med oför¬
ändrad? belopp, då det till öfverflöd af den siste talaren visats, att
det blifvit väl användt, då besparingarna, i fall sådana uppstå,
användas till samma ändamål, som med anslaget ursprungligen _af-
setts, samt, om sådana icke funnes, det skulle blifva nödvändigt
att begära särskilda anslag, icke finna annat, än att alla dessa
omständigheter tala för att, med afslag på utskottets förslag i
denna punkt, bifalla Kongl. Maj:ts proposition om anslag för nya
lagberedningen af 40,000 kronor, hvarom jag anhåller om proposition.
Herr Lundeberg: Jag skall bedja att i korthet få angifva
skälet hvarför jag icke finnes upptagen bland reservanterna.
Såsom framgår af utskottets utredning hafva omkostnaderna
för nya lagberedningens arbeten under år 1889 utgjort 32,953 kr.
7 öre, under år 1890 34,696 kr. 32 öre och under år 1891 32,896 kr.
71 öre, medan anslaget för ifrågavarande ändamål utgjort 40,000
kr. pr år. Det må nu — såsom här framhållits — vara beroende
på särskilda omständigheter, att ifrågavarande anslag icke behöft
för sitt ändamål helt och hållet användas; men obestridligt är i
alla fall, att under nyssnämnda tre år uppstått besparingar af om¬
kring 7,000 kr. årligen. Det är likaledes ett faktum, att Kongl.
Maj:t icke kan utan Riksdagens hörande disponera de öfverskott,
som uppstå på ifrågavarande anslag, h vilket bäst bevisas deraf, att
Kongl. Maj:t i år begärt och statsutskottet äfven tillstyrkt, att en
del af nu befintliga behållningen må kunna disponeras för annat
ändamål.
Naturligtvis kan jag icke för min del, och säkerligen icke heller
öfriga ledamöter af utskottet från denna kammare, vilja vara med
N:o 8.
14
Onsdagen den 17 Februari.
Anslag till
nya lagbered
ningen.
(Forts.)
om sådana anordningar eller åtgärder, som skulle sätta nya lag¬
beredningen och dess efter mitt förmenande nyttiga arbete i något
som helst ekonomiskt trångmål, men det synes, mig åtminstone,
oegentligt, att, då det uppstår besparingar på ett anslag, som icke
utan Riksdagens hörande kunna röras, dessa besparingar icke skola
för året beräknas, och då, med ledning af föregående års erfarenhet,
det nu befintliga öfverskottet — som efter afdrag af ifrågasatta
2,000 kr. utgör _c:a 5,000 kr. — jemte nu föreslagna anslag för nästa
år 35,000 kr., tillsammans 40,000 kr., torde kunna anses vara fullt
tillräckligt för 1893 års behof, har detta också varit anledningen
hvarför jag biträdt utskottets nu föreliggande förslag. Det har
förut i dag vid en relativt obetydlig fråga framhållits, att utskottets
förslag framtvingats af önskvärdheten af eftergifter på annat håll.
Herrarne torde observera, att det finnes reservanter inom Andra
Kammaren, som yrka, att anslaget skall nedsättas till 30,000 kr.,
och äfven deri torde få sökas ett motiv, hvarför en del af utskottets
ledamöter från Första Kammaren stannat vid 35,000 kr. För min
del ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Annerstedt: Med anledning af den erinran, som gjordes
af den siste talaren, att utgifterna för nya lagberedningen under
de tre år, för hvilka redogörelse lemnats af statsutskottet, stannat
under 35,000 kr., ber jag att få lemna den upplysning, att anled¬
ningen dertill uteslutande varit den, att ledamöter inom lagbered¬
ningen i följd af vunnen befordran till andra platser utgått ur
beredningen, och att till arbetets påskyndande den grundsats vid
tillsättande af nya ledamöter städse följts, att ny ledamot icke in-
trädt förrän det arbete, hvarmed lagberedningen var sysselsatt, då
ledigheten uppstod, blifvit afslutadt. På så sätt har under tre år
besparats i leaamotsarfvoden sammanlagdt 8,750 kr. Lägges detta
belopp till hvad utgifterna under de 3:ne åren belöpa sig till, finnes
lätteligen, att 35,000 kr. årligen icke kan vara tillräckligt.
Herr Casparsson: Jag ber endast att få tillkännagifva, att
ehuru jag icke finnes antecknad såsom reservant inom utskottet,
jag dock icke deltagit med min röst i den föreslagna nedsättningen.
.lag anser det i allmänhet icke vara klokt att göra indragningar
och rubbningar i anslag, som äro anvisade till fortgående arbeten,
men jag har icke ansett saken vara af den betydenhet, att jag be-
höfde reservera mig. Hela saken påminner mig om ett yttrande,
som jag hörde för många år sedan af en Konungens rådgifvare:
Det är icke värdt att göra några besparingar, ty gör man sådana,
komma financiererna i statsutskottet» — han använde ett något
skarpare uttryck — »och lägga beslag på dem». Detta har gått i
bokstaflig fullbordan här, och jag hade tänkt mig att yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, men när jag hör, att hans excel¬
lens statsministern anser regeringen kunna acceptera nedsättningen,
så måste jag naturligtvis för min de! göra detsamma, hvarför jag
Onsdagen den 17 Februari.
15
N:o 8.
icke liar annat yrkande att göra, än att kammaren måtte bifalla Anslag till
den föreslagna nedsättningen. ”^ningm*
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, (Forts.)
att beträffande den nu föredragna punkten yrkats dels bifall till
hvad utskottet hemstält, dels ock, åt friherre von Kr center, att kam¬
maren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig
från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla
denna framställning oförändrad.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkän¬
nande af friherre von Krsemers förslag vara med öfvervägande ja
besvarad.
Friherre Barnekow begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 7 punkten af
sitt utlåtande N:o 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt
den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och bifaller denna framställning oförändrad.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rö¬
sterna hafva utfallit sålunda:
Ja—59;
Nej—46.
8—10 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 13 och 16 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 4,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvud-
titel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet.
1 punkten.
Mom. a).
Utskottets hemställan bifölls.
N:o 8.
16
Onsdagen den 17 Februari.
Ifrågasatt Mom. b),
skrifvelse till
ang1 minskning H.err Casparsson: Kammaren behagade erinra sig, att 1891
af utgifterna års Riksdag till Kongl. Maj:t aflät en skrifvelse i fullkomligt ena-
under tredje hända syfte som den statsutskottet nu föreslagit. Af hvad af
hufvud titeln, statsrådsprotokollet framgår har Kongl. Maj:t åt saken egnat all
den uppmärksamhet, som en Riksdagens skrifvelse förtjenar, men
hans excellens herr ministern för utrikes ärendena har förklarat
sig icke kunna tillstyrka ytterligare nedsättning utöfver de 26,300
kr., som föreslogos till indragning vid uppgörande af 1892 års stat,
och vid detta _ förklarande har Kongl. Maj:t låtit bero. Stats¬
utskottet kan icke heller föreslå hvar eller huru denna nedsättning
skall ske, men det oaktadt vill statsutskottet, att Riksdagen fort¬
farande skall skrifva i frågan. Det torde för frågans bedömande
icke vara utan intresse att se, huru densamma från norska rege¬
ringens sida uppfattades för ett år sedan. I protokollet öfver ut-
rikesdepartementsärenden i sammansatt statsråd den 12 januari
1891 lemnar ministern för utrikes ärendena en redogörelse för det
utlåtande, som norska regeringen genom departementet för det inre
afgifvit. Han säger nemligen: »Beträffande de å ministerstaten
uppförda lönerna till beskickningarna har departementet i fråga
om de omständigheter, till hvilka hänsyn bör tagas vid bestäm¬
mande af löneförmånerna för de diplomatiske tjenstemännen, för¬
klarat sig dela den af mig till protokollet den 5 december uttalade
uppfattning, med särskildt tillägg att de åberopade förhållandena
i än högre grad äro gällande i afseende å Norge än för Sverige
och att frågan om aflöningarnes tillräcklighet är af framstående
betydelse, såvida norrmän skola kunna söka anställning i diploma¬
tisk tjenst». Häraf torde klarligen framgå, att någon nedsättning
i de diplomatiska aflöningarna vill man från norsk sida icke veta
af, och något härifrån afvikande uttalande har icke heller i år
förekommit.
Beträffande den ifrågasatta indragningen af platser yttrar
departementet för det inre, hvars utlåtande ligger till grund för
norska regeringens utlåtande, att hvad beskickningen i Köpenhamn
vidkommer, äfven om densamma kan sägas hafva större betydelse
för Sverige än för Norge, det icke lärer Kunna bestridas, att Norge
bär ett sjelfständigt intresse i dess bibehållande; deremot har de¬
partementet stält sig något tvifvelaktigt, huruvida icke anslaget
kunde i någon mån nedsättas, men förklarar tillika, att detta först
torde kunna ifrågasättas vid inträffande ledighet och således icke
nu föreligger. Departementet yttrar vidare, att det visserligen vore
önskvärd?, om besparingar kunde göras i afseende å beskickningen
i Konstantinopel, men departementet finner, att upprätthållande af
de förenade rikenas representation derstädes svårligen skulle kunna
anordnas på billigare vilkor än de af utrikesministern föreslagna.
Beträffande beskickningen i Washington har departementet icke
käft något att erinra emot den uppgjorda staten, och i afseende på
beskickningen i Wien har departementet icke funnit sig kunna till-
Onsdagen den IT Februari.
IT
N:o 8.
råda vare sig befattningens indragning eller nedsättning af af-
löningen under föreslagna 32,000 kr. I fråga slutligen om anslagen
till beskickningarna i Berlin, London, Paris och S:t, Petersburg
har departementet förklarat sig icke kunna tillråda någon för¬
ändring.
Häraf synes således, att hvarken Kongl. Maj:ts svenska eller
norska regering ansett sig kunna tillstyrka någon nedsättning, och
statsutskottet sjelft vet icke huru en sådan skall kunna ske, men
»skrifva» skall Riksdagen i alla fall. Det är att märka att 3:dje
hufvudtiteln är den enda hufvudtitel, som under det nya repre-
sentationsskicket icke blott icke undergått förhöjning, utan tvärtom
blifvit nedsatt, och det oaktadt vill man åstadkomma en förminsk¬
ning af dess anslag. Och på Indika skäl? Jo, statsutskottet säger,
att utgifterna icke kunna anses stå i skäligt förhållande till landets
tillgångar. Nu är att märka, att enligt den utredning, som då¬
varande utrikesministern lemnade till 1868 års riksdag, var de
förenade rikenas representation i förhållande till folkmängden den
billigaste af alla staters. Han gör der en sammanställning af för¬
hållandena beträffande de mindre staterna. Så kostade Danmarks
representation i utlandet, fördeladt på invånareantalet, 26 öre pr
invånare, Portugals 23, Hollands 17, Belgiens och Bayerns 15 öre.
I Sverige-Norge uppgick kostnaden till 11 */2 öre, och denna siffra
har ytterligare sjunkit dels genom folkmängdens tilltagande, dels
genom budgetens nedsättande, så att detta skälet att utgifterna
icke skulle stå i skäligt förhållande till landets tillgångar tror jag
icke vara hållbart. Det är stundom underliga sammanträffanden
här i lifvet. Jag kommer ihog, huru i fjol väcktes en motion i
Andra Kammaren om att öka 8:de hufvudtiteln med 350,000 kronor.
Denna motion vann största anklang i Andra Kammaren, men den
förekom icke i sådan form, att den kunde bringas under gemensam
votering. Samma förslag är upptaget i år, och jag är fullkomligt
öfyertygad på förhand, att statsutskottet kommer att tillstyrka eu
slik förhöjning å nämnda hufvudtitel af 350,000 kronor, och jag är
lika öfvertygad, att förhöjningen kommer att gå igenom åtminstone
i gemensam votering. Dessa 350,000 kronor afse, att staten skall
från kommunerna öfvertaga folkskolelärarnes »kofoder . Att statens
tillgångar medgifva ett sådant åtagande, derom hyser man icke
något tvifvel, men de 337,000 kronor, som utgå till ministerstaten,
de skulle öfverskrida landets tillgångar. Jag hemställer om ett
sådant resonnement är hållbart.
Det andra skälet, som utskottet upptager, är det, att utgif¬
terna icke. stå i skäligt förhållande till landets numera tillbaka¬
dragna politiska ställning. Ja, nog är vår politiska ställning till¬
bakadragen, det kan icke förnekas, och om Sveriges geografiska
läge vore lika tillbakadraget, om den skandinaviska halfön kunde
skjutas upp eu 10, 15 breddgrader, dä tror jag, att man skulle
kunna icke blott stryka hela 3:dje hufvudtiteln, utan äfven låta
4:de och 5:te hufvudtitlarne följa med; och jag är fullkomligt öfver¬
tygad, att regleringen af de återstående hufvudtitlarne skulle ga
Första Kammarens Prof. 189,2. N:o 8. 2
Ifrågasatt
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
ang. minskning
af utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.
(Forts.)
N:o 8.
18
Onsdagen den 17 Februari.
Ifrågasatt
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
ang. minskning
af utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.
(Forts.)
ganska lätt för sig. Men antagligen kommer icke vårt geografiska
läge att förändras, och med eu stormagt i öster, eu stormagt i
vester och en stormagt i söder, tror jag det skulle vara oförsigtigt
att sjelfmant frånsåga oss att hafva ett ord i magternas rådslag.
Det har vid denna riksdag väckts motion om försvarets stäl¬
lande på afskrifning. Om vi se pa hvad reservanterna föreslagit,
så tyckas de hafva förestält sig, att äfven vår diplomati kunde
ställas på afskrifning. Till en början en nedsättning på 40,000
kronor och dessutom en skrifvelse till Kong]. Makt om ytterligare
nedsättning. Hafva vi således stält försvaret och diplomatien på
afskrifning, då kan det sannerligen hända — för att begagna stats¬
utskottets uttryck — att Sveriges politiska ställning blir så till¬
bakadragen, att det kunde inträffa vid en möjligen skeende revision
af Europas karta, att man företager den utan att tillspörja oss.
.lag tror, att nordens historia icke saknar exempel på ett likartadt
tillvägagående. Att ställa sig inför eu sådan eventualitet tror jag
är att gå för långt i politisk sjelfförnekelse, och af den orsaken
har jag reserverat mig mot den af utskottet föreslagna skrifvelsen.
.lag vet mycket väl, att man kommer att göra den invändningen,
att afslår Första Kammaren skrifvelsen, så kommer Andra Kam¬
maren att nedsätta anslaget med 40,000 kronor. Ja, mina herrar,
jag är temligen öfvertygad, att denna nedsättning i alla fall kom¬
mer att ske. I fjol hängde det på 2 röster, och det kom sig deraf
att tvenne ledamöter inom Andra Kammaren icke passade pa. Jag
är öfvertygad, att en nedsättning kommer att ske, och då stå vi
inför den eventualiteten, att Riksdagen nedsätter anslaget med
40,000 kronor och dessutom i skrifvelse anhåller om eu ytterligare
nedsättning.
Jag yrkar afslag.
Herr Björnstjerna: I föreliggande betänkande kan man vis¬
serligen spåra en liten förbättring mot hvad förhållandet var i fjol.
Då fans nemligen ingen reservant mot den ifrågavarande punkten.
Nu finnes åtminstone en sådan. Förr brukade alltid större delen
af Första Kammarens statsutskottsledamöter, om icke alla, synas
under ett sådant betänkande såsom reservanter. Hvarför är detta
icke längre förhållandet? Jag vet icke, hvilken olla podrida som
lagats till i statsutskottet för att förmå dessa herrar att icke sätta
sina namn under reservationen, och jag är öfvertygad, att det stora
flertalet icke önskar eu sådan indragning som ifrågasättes, men det
är ganska vilseledande både för Riksdagen och hela landet, då man
ser sådana förslag inkomma från statsutskottet, förra året utan
reservation och i år med endast en ledamot såsom reservant. Man
måste då tro, att statsutskottet verkligen utredt behöfligheten af
att nedsätta anslagen, såsom det här föreslås, hvarför jag vill hop¬
pas, att man måtte återkomma till den gamla traditionen och att
af Första Kammarens ledamöter, som bättre än Andra Kammarens
äro i tillfälle att bedöma nödvändigheten af denna representation i
utlandet och behofvet af de summor, som dertill varit anslagne,
Onsdagen den 17 Februari.
19
N:o 8.
ett annat år alla namnen mätte återfinnas under en sådan reser¬
vation.
Utskottet anför såsom motiv för denna indragning att »utgif¬
terna under tredje hufvudtiteln icke kunna anses stå i skäligt för¬
hållande till landets tillgångar och numera tillbakadragna politiska
ställning». Man skulle deraf kunna sluta, att ledamöterna i stats¬
utskottet icke gjort sig reda för landets tillgångar, hvarför jag
skall bedja att få meddela några få upplysningar, huru det för¬
håller sig med landets tillgångar och den budget, som Riksdagen
allt sedan 1815 ansett böra anslås till vårdande af landets utrikes
angelägenheter. Af den fullständiga iitredning i detta afseende,
som åtföljde Kong! Maj:ts proposition till 1856 och 1868 årens
riksdagar, finner man, att aflöningarne till landets diplomati utgått
med hufvudsakligen oförändradt belopp från 1815 till 1832, samt
att, enligt 1830 års stat, som till sistnämnda år gälde, de diplo¬
matiska aflöningarne jemte expektanslöner och pensioner, uppgingo
till ett samman lagd t belopp af 474,275 rdr. rmt eller i det allra
närmaste samma summa, 478,750 kronor, som af Kongl. Maj:t nu
äskas. Hvad landets tillgångar beträffar, skall jag bedja få fram¬
lägga några upplysande siffror. Jag vill visst icke jemföra ställ¬
ningen nu och 1815, och jag har icke heller till hands uppgifter
från 1832, men 1834 uppgingo samtliga under olika inkomsttitlar
inflytande statsinkomster, förvandlade till riksmynt, till 18,623,301
rdr. För år 1893 beräknas de ordinarie statsinkomsterna och be-
villningarne uppgå till 92,709,000 kronor eller i det närmaste 5
gånger sä mycket som statens samtliga inkomster år 1834. Lägger
man dertill, att i Kongl. Maj:ts statsverksproposition för nästa år
derutöfver upptages ett öfverskott frän 1890 af 5,818,000 kronor
samt den påräknade andelen af bankovinsten till 1,750,000, så be¬
räknas, såsom herrarne känna till, statsinkomsterna för år 1893
komma att tillsammans utgöra 100,277,000 kronor i stället för
18,623,301 år 1834. Huru kan då utskottet komma med påståendet,
att den budget, som förblifvit densamma som den var i början på
1830-talet, nu skulle öfverstiga landets tillgångar? Statsutgifterna
hafva på de andra hufvudtitlarne mångdubblats under tiden; endast
det ifrågavarande anslaget jparstår oförändradt. I)å jag säger
oförändradt, är detta icke fullkomligt rigtigt, ty det höjdes på
femtiotalet, och ännu år 1868 uppgick anslaget till de förenade
rikenas »diplomatiska utgifter», såsom det då kallades, till 679,200 rdr.
Samma utgifter återfinnas nu under rubrik: »kabinettskassan», ned¬
sätta till 628,700 kronor; således en minskning af 50,500 kronor
mot hvad som utgick för 25 är sedan. Förlidet år anförde jag
utförliga siffror rörande andra europeiska staters anslag till deras
utrikes budget, hvaraf framgick, att Sveriges utrikesbndget är be¬
tydligt mindre än alla andra europeiska länders med undantag af
Danmarks, och såsom jag äfven dä framhöll: hvem vet om icke
Danmarks ställning vant bättre, om landet offrat litet mer på sin
representation utomlands?
Ifrågasatt
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
ang. minskning
af utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.
(Forts.)
X:o 8.
20
Onsdagen den 17 Februari.
Ifrågasatt Utskottet åberopa!' ytterligare landets »numera tillbakadragna
skrifvelse till politiska ställning». För min del kan jag icke finna, att landets
iTtnlXa politiska ställning^ nu är det ringaste mer tillbakadragen än den
°af utgifterna var på 1830-talet. Någon storstatspolitik ifrågasattes säkerligen icke
under tredje då i vårt land, och den, som bar den ringaste kännedom om nuvarande
hufvudtiteln. förhållanden, bör vara fullkomligt öfvertygad, att ej keller nu någon
(Forts.) drömmer om eu sådan, hvilket det skulle rent af vara löjligt för
oss att tänka på. Jag tror mig också kunna påstå, att det i Sverige
icke finnes någon menniska med sundt förstånd, vare sig hög eller
låg, som tänker på något sådant. Det skulle vara mycket önskligt,
om pressen allmänt vore så fosterländsk, att den fäste uppmärk¬
samheten härpå och icke af radikala sympatier läte sig, såsom i
dagarne händt, hänföras till att upprepa hvad unionsfienderna i
Norge påstått, utan tvärtom visade, att de påståenden, som från
detta håll framkommit, äro osanna. Detta kunde vara en foster¬
ländsk gerning, men, såsom det nu är, underblåsa de endast en eld,
som hotar med unionens snara upplösning, hvilket jag är öfver¬
tygad att de sjelfva icke åsyfta eller önska. Andra Kammarens
reservanters yrkande på nedsättning af de ifrågavarande anslagen
med icke mindre än 40,000 kronor är så mycket mer orimligt, som
förminskning i det svenska anslaget med dessa 40,000 kronor skulle
medföra en motsvarande nedsättning i Norges bidrag till de diplo¬
matiska utgifterna, så att hela nedsättningen skulle gå till 56,165
kronor utöfver den nedsättning, som på utrikesministerns eget för¬
slag förlidet år gjordes med 26,000 kronor. När utrikesministern
då varit sä tillmötesgående, att han föreslagit en så betydlig ned¬
sättning och förklarat, att han i framtiden, om sä läte sig göra.
äfven ville föreslå de indragningar, som kunde vara möjliga, så
skulle det vara alldeles orimligt, om Riksdagen nu komme och
anhölle hos Kongl. Maj:t om ytterligare nedsättning af 3:dje huf-
vudtitelns anslag, hvarför jag yrkar afslag på den föreliggande
punkten af utskottets betänkande.
Herr S v ed e Hus: Då jag icke hade tillfälle att närvara i ut¬
skottet, då föreliggande fråga behandlades, och försummat att an¬
teckna mig i detta hänseende, begagnar jag tillfallet att gifva
tillkänna, att, om jag varit närvarande, skulle jag jemte den, som
nu afgifvit reservationen, äfven satt mitt namn under densamma.
Att nu gå närmare in på den diplomatiska frågan skall jag icke
tillåta mig; jag inskränker mig till att i detta hänseende endast
instämma i de tvenne första talarnes yttrande. Jag kan emellertid
icke neka mig att tillägga några ord på grund af särskilda för¬
hållanden, som hafva gjort, att jag vunnit en personlig erfarenhet
af det gagn, industrien kan hafva deraf, att vi på det sätt,
som nu är fallet, äro representerade i utlandet. _ Jag vill visst
icke trötta kammaren med att lemna några detaljer i detta hän¬
seende, jag vill endast nämna, att det stöd, som jag i egenskap åt
förvaltare för ett större industrielt företag speeielt på sista tiden
och i särskilda fäll funnit hos våra ministrar varit af den stora
Onsdagen den 17 Februari.
21
N:o 8.
betydelse och med den lyckliga påföljd förenadt, att jag är alldeles
förvissad, att något likartadt icke kunnat af generalkonsuler åstad¬
kommas, kvilkas ställning i det främmande landet är eu helt annan
än den, som ministrame innehafva, hvarigenom de kunna så, som
sig bör, häfda sådana intressen, som de äro satta att bevaka.
Jag anhåller således, herr talman, att få instämma med dem,
som yrkat afslag på skrifvelseförslaget.
Herr Alin: I likhet med den näst föregående ärade talaren,
instämmer jag i det yrkande, som af herrar Casparsson och Björn¬
stjerna blifvit framstäldt, äfvensom i de skäl, hvarpå de grundat
det. För egen del ber jag att få anföra ett särskildt skäl för
detta yrkande. Hetta skäl är, att med afseende på frågan om in¬
dragningar eller besparingar på anslagen under 3:dje hufvudtiteln
ledningen af våra utrikes ärenden befinner sig under ett tryck,
som redan är så starkt, att, hvad man kan göra för att minska
det, icke bör man gorå något för att öka det. Jag anser dess
ställning i denna fråga vara sådan, att den med rätta bör hafva
att vänta stöd af svenska Riksdagen och icke en attack i form af
det förslag, som statsutskottet här framstält. För att styrka rig-
tigheten af denna min åsigt, ber jag att få gå ett par år tillbaka
i tiden.
J ag har här för mig ett utdrag af protokollet i utrikesdeparte-
mentsärenden, hållet i sammansatt statsråd den 6 december 1889,
till hvilket hans excellens utrikesministern anförde:
»Genom skrifvelse den 9 oktober innevarande år hade kong],
norska regeringens departement för det inre till ministern för ut¬
rikes ärendena insändt dels ett af stortingets konstitutionskomité
afgifvet betänkande innehållande eu förutsättning, att styrelsen
fortfarande ville hafva sin uppmärksamhet fästad å frågan om en
möjlig inskränkning af de fasta lönerna vid beskickningen i Kon-
stantmopel, dels ock protokollerna rörande ett af stortinget fattadt
beslut, hvarigenom kongl. norska regeringen anmodades att taga
under öfvervägande, huruvida utgifterna för de förenade rikenas
diplomatiska representation i utlandet kunde inskränkas.
Och hade kongl. departementet dervid tillika hemstält till mi¬
nistern att hafva denna fråga i åtanke vid affattande af utrikes¬
departementets förslag till de förenade rikenas utrikes budget, på
det att sådana inskränkningar i dessa utgifter, som kunde befinnas
förenliga med de förenade rikenas värdighet och intressen, dervid
måtte komma under öfvervägande.» — — — — — — —
På anförda skäl förklarade sig herr ministern anse, »att någon
allmän nedsättning af lönerna icke kunde göras samt att i hvarje
fall inga löner kunde nedsättas så mycket, att derigenom någon
betydlig besparing kunde uppkomma, men då i stortinget särskildt
framhållits, att besparing syntes kunna göras vid beskickningarna
i Konstantinopel och Wien och eu utväg till sådana besparingar,
om den än ej nu förelåge, dock ju möjligen framdeles kunde yppa
Ifrågasatt
skrifoelse till
Kongl. Maj:i
ang. minskning
af utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.
(Forts.)
Nso 8.
22
Onsdagen den 17 Februari.
Ifrågasatt
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
ang. minskning
af utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.
(Forts. T
sig, ansåg lian sig böra i underdånighet hemställa, att Kongl. Maj:t
behagade besluta, att då ledighet inträffade vid beskickningarna i
Konstantinopel och Wien, på särskild anmälan, frågan, huruvida
någon nedsättning i utgifterna för dessa beskickningar dä kunde
finnas påkallad, skulle till förnyad nådig pröfning upptagas.»
Till hvad herr ministern sålunda hemstälde, behagade Hans
Maj:t Konungen, jemlik! öfrige svenske och norske statsrådsleda-
möters underdåniga tillstyrkan, lemna nådigt bifall.
Med denna förklaring, som meddelades Stortinget 1890, var detta
likväl icke tillfredsstäldt. Vid dess sammanträde den 5 juni nämnda
år, då »Budgettet for udenlandske Anliggender» förehades till be¬
handling, föreslog minoriteten inom konstitutionskomitén, att det
äskade anslaget till kabinettskassan skulle beviljas endast pa sa-
dant sätt, att, för hvad anginge utgifterna till beskickningarna i
Wien, Konstantinopel, Rom och Köpenhamn, beslutet fattades under
förutsättning, att »den eller de af disse Legationer, livori Ledighed
maatte indtrade i Löbet af Budgetterminen, kun blive åt bessette
midlertidig, indtil Spörgsmaalet om, hvorvidt og i hvilken Udstrak-
ning der tfa Norges Side bör gifves fortsat Bevisning til O prof¬
il oldelse af samme, har vreret Storthinget förelagt.» _
Mot förslaget att detta vilkor skulle fästas vid anslagets be¬
viljande, uppträdde bland andra statsministern hans excellens Emil
Stång, ur hvilkens yttrande jag tillåter mig att anföra följande:
»Hvis det norske Storthing gaar bort og förlänger af den ftelles
Udenrigsmin ister, som staar i den Stilling, jeg har forklaret, lige-
overfor begge Rigers Nationalförsamlinger; hvis det norske Stor¬
thing ligeoverfor vore Brödre i den svenske Rigsdag, af hvem vi
förlänger Hensyn til os, kravel’, åt man fuldständig i Utrangsmaal,
absolut i Utrangsmaal, skal trseffe en positiv Forföining, der ikke
alene influerer paa norske Forhold, men som ogsaa influerer paa svenske
Forhold og svenske Interesser, fordi disse her er fselles og er uad-
skillelig sammenknyttede—naar man siger til Udenrigsministeren:
vistnok er det saa, åt til nseste Aar kan vi inddrage disse Gager, men
vi nöier os ikke med, åt vi har denne Adgang, som ingen kan neegte
eller har nsegtet, åt vi har, men vi förlänger dog, åt Udenrigsministeren
paa Forhaand skal gjöre et Skridt, om hvilket han med Föie kan
sige: det er ganske unödig, det er til ingen Ting i Vorden nytten-
des, det er noget, ingen tidligere har seet, noget, som ikke ved
noget fremmet Hot' tidligere er praktiseret, åt der »konstitueres»
en Mand som en Monarks Gesandt — da stiller man et ubilligt
Forlangende til ham, et Forlangende, som ikke kan retfmrdiggjöres;
thi man kan ikke paa vise nogensomhelst norsk Interesse i det.
Der existerer for Kongeriget Norge ingen Interesse i åt stille den
Betingelse. Der er ingen, som bestrider Storthingets Ret til åt
nBegte detta Budget eller til åt begrandse Bevilgningerne paa detta
Budget, og denne Ret er den samme, enten en saadan Betingelse
eller Forudssetning knyttes til Bevilgningen eller ikke. Det er
kun et Forlangende om, åt den svenske Udenrigsminister skal gjöre,
hvad han efter sin Stilling vistnok — jeg vil ikke brage noget
Onsdagen den 17 Februari.
N:o 8.
:>3
starkt Udtryk ■— vanskelig kan gjöre, idet lian har åt tage to
Hensyn. Det er åt forlange, hvad der ligeoverfor vor Medkontra-
hent og Medforbundne i denne Sag er en stödande Ting. Hvorfor
skal ikke det svenske Folk, den svenske Reglering, den svenske
Rigsdag have Adgang til åt v;ere reprasenteret paa sedvanlig
Maade ved disse lire Hoffer, om Ledighed intrader, naar det ikke
i aller fjaerneste Maade berörer Norges Interesse!1? Kunde vi paa-
vise, åt det i det foreliggende Tilfaelde var liilligt, åt Sverige tagel1
Hensyn til os, fordi vi var interesserede i, åt Forholdet stilledes
lösere og friare — da var det endda Spörgsmaal, om det var klogt.
Men naar der ikke kan paavises nogen eneste Grund for, åt saa er
Tilfaelde — naar det ikke kan naegtes, åt alt, hvad Storthinget kan
opnaa, kan opnaaes aldeles lige godt uden som med det af Minori¬
teten fremsatte Förslag — da förekommer det mig åt val re et
starkt Stykke ligeoverfor den svenske Regjering, den svenske Rigs¬
dag og ligeoverfor den faelles Udenrigsmimster. Jeg maa paa det
bestemteste fraraade, åt eu saadan Beslutning fattes. Jeg kan ikke
stille mig klart, hvad för Virkning det vil have, hvad for Former
dette vil antage. Men åt der ud af en Beslutning af denne Art
vil Hyde Ulemper, det er indlysende. — — — — — — —
— Jeg anerkjender fuldstaendig, åt Storthinget har Ret til åt löse
Bevilgnings-spörgsmaalet. Men jeg har haevdet, og jeg hävder
igjen, åt den Adgang er ubeskaaren, om dette Förslag ikke ved-
tages — den er aldeles densamme, som om det vedtages. Forslaget
gaar kun ud paa ligeoverfor Udenrigsministeren, den svenske Re¬
gjering og den svenske Rigsdag åt forlange noget, som efter min
Overbevisning af samtlige vil blive opfattet, som om det norske
Storthing förlänger noget af dem, som er uberettiget — og maaske
mere. Det har altid i Forhandlinger med fremmede Nationer vmret
anseet för klart, åt der maatte tages Hensyn, og de Hensyn kravel1
Klogskaben lige fuldt og i endnu höiere Grad tagne ligeoverfor et
Folk, der er knyttet til os som det svenske.»
Emellertid godkändes ifrågavarande förslag af Stortinget med
57 röster mot 56.
Jag antager för min del, att hans excellens herr ministerns för
utrikes ärendena åsigter i frågan väsentligen måste öfverensstämma
med dem, som hyllades af stortingets minoritet. Emellertid ansåg
sig hans excellens böra med anledning af stortingets beslut intaga
den ståndpunkt, som angifves af följande utdrag af hans yttrande till
protokollet i sammansatt statsråd den 5 december 1890: »Sedan
sändebudsposterna i Konstantinopel och Wien numera blifvit lediga,
har Eders Kongl. Maj:t vid ministeriel föredragning den 16 sistlidne
oktober, enär enligt stortingets nyss omförmälda beslut icke någon
del af Norges anslag till kabinettskassan kunde för uppehållande
af beskickningarna å nämnda orter användas, om sändebudsposterna
i nu inträffad ledighet å stat återbesattes, och ett. sådant återbe¬
sättande, om ock ömkligt, likväl icke kunde synas vara för tillfället
ovilkorligen nödvändigt, behagat besluta, att beskickningen i Kon-
Ifrågasatt
skrifvelse till
Kongl Maj:t
ang. minskning
af utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.
(Forts.)
Nso 8.
24
Onsdagen den 17 Februari.
Ifrågasatt
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
ang. minskning
af utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.
(Forts.)
stantionpel tillsvidare skall förestås af en tillförordnad ministre
plénipotentiaire och den i Wien af en tillförordnad chargé d’affaires.
— — — — Vid beskickningarna i Rom och Köpenhamn hafva
ledigheter icke förekommit, men äfven i fråga om dessa beskick¬
ningar skulle sannolikt i förekommande fall någon dylik anordning
kunna vidtagas, för den händelse att ledighet uppkomme.*
Då frågan om anslaget till utrikes ärendena den 20 juni 1891
åter förekom i stortinget, yttrade eu af dettas ledamöter med af¬
seende på det tillmötesgående gent emot stortingets beslut af 1890,
som hans excellens utrikesministern visat: »Ligeoverfor den Udtalelse,
som kom i fjor, stillede Udenrigsministeren sig moget loyalt til
Storthingets Beslutning. Man tog fuldt Hensyn dertil, i (let man
sögte åt indskramke Omkostningerne ved de to Legationer, som
sirlig Storthinget havde gjort opmserksom paa, Hemlig Konstan-
tinopel og Wien, og man gjorde der Indskrsenkninger saa store, åt
der endog kunde vare Tvivl om, hvorvidt man ikke havde gaaet
for långt.»
Denna uppfattning delades emellertid icke af stortinget. Det
beslöt visserligen att bevilja det till de förenade rikenas utrikes
budget äskade belopp, men detta beslut fattades (med 62 röster
mot 57) »forsaavidt Udgifteme til Legationerne i Wien og Kon-
stantinopel angaar, under den Forudssetning, åt de fremdeles bliver
bestyrede af tilforprdnede, og for samtlige övrige Legationers ved-
kommende under den Forudsatning, åt den eller de Legationer,
hvori Ledighed maatte indtrade, kun bli ve åt bestyre midlertidig,
indtil Spörgsmaalet om, hvorvidt og i hvilken Udstrakning der fra
Norges Side bör gives fortsat Bevilgning til Opretholdelse af samme,
har varet Storthinget förelagt. )
Detta beslut fattades, sedan svenska Riksdagen hade aflåtit
sin under nu pågående diskussion berörda skrifvelse af den 6 maj
1891, hvilken statsutskottet nu föreslår Riksdagen att förnya.
Denna skrifvelse föredrogs i sammansatt statsråd den 27 november
1891, och på samma gång anmäldes stortingets nyssnämnda beslut,
hvarvid hans excellens utrikesministern yttrade bland annat: Då
enligt stortingets omförmälda beslut icke någon del af Norges anslag
till kabinettskassan kan användas, vare sig för närvarande för beskick¬
ningarna i Konstantinopel eller Wien, eller vid inträffande ledighet
för någon af de andra beskickningarna, om sändebudsposterna åter¬
besättas å stat, samt ett sådant återbesättande, om ock ömkligt, lik¬
väl fortfarande icke synes vara för tillfället ovilkorligen nödvändigt,
har jag hittills ansett mig icke böra föreslå någon ändring i denna
provisoriska anordning. Jag antager, att om ledighet framdeles
uppkommer vid andra beskickningar, det likaledes skall, åtminstone
under någon kortare tid, befinnas möjligt att tillsätta dem på för¬
ordnande, intill dess frågan om utgiftsbeloppets bestämmande varit
förelagd Riksdagen och stortinget.»
Den provisoriska anordning med afseende på legationerna i
Konstantinopel och Wien, som år 1890 betecknades såsom tillfällig,
torde således komma att fortfara ytterligare ett år eller mera, och
Onsdagen den 17 Februari.
25
.\:o 8.
denna provisoriska anordning synes komma att utsträckas till — ifrågasatt
man vet icke huru många legationer. aUm^Ma^-t
Jag kan icke underlåta att till mig ställa den frågan, huruvida afminskning
ett sådant system som att legationerna skola successivt komma att af utgifterna
för obestämd tid besättas på förordnande, kan anses vara öfverens- under tredje
stämmande med Sveriges intressen. Jag finner svaret på denna hufvudtaein.
fråga redan i herr ministerns för utrikes ärendena nyss citerade U,’ort8-l
anföranden till statsrådsprotokollet 1890 och 1891; ty de ordalag, han
dervid använder, iiro sådana, att de påtagligen visa, att han anser, att
det endast är med yttersta svårighet en dylik anordning kan vidtagas.
Det torde ock vara alldeles tydligt, att man icke kan påräkna att eu
tjenst, som endast är besatt pa förordnande, skall komma att skötas
med samma kraft och samma intresse, som en tjenst, hvilken är
besatt med ordinarie innehafvare. Det är ock tydligt, att utsigten *
att kunna fästa dugliga och framstående personer vid en administra-
t.ionsgren måste minskas i samma mån som det blir sed, att tjen-
sterna inom denna administrationsgren tillsättas endast på förord¬
nande, och att deras innehafvare således kunna aflägsnas på grund
af andra förhållanden än sådana, som härflyta från dessa tjänsters
egen natur.
Man talar mycket om behofvet af sparsamhet i samband med
frågan om anslagen till 3:dje hufvudtiteln, och man anför som skäl
hufvudsakligen, att vi äro ett litet och fattigt folk. För min del
anser jag, att, just då det gäller ett litet och fattigt folk, utgifter
sådana som de, hvilka nu äro i fråga, äro af den beskaffenhet, att
man icke bör onödigtvis spara på dem; ty dessa utgifter äro af-
sedda till åtgärder att förekomma förvecklingar, hvilka. om de
uppstå, kunna medföra mångfaldigt, månghundrade gånger större
utgifter, än det nu är fråga om. En sund sparsamhet visar sig
enligt min mening väsentligen deri, att man, om man anslår medel
för ett ändamål och dertill summor, som kunna anses betydliga,
också ser till att detta ändamål fullt vinnes, och att penningarne
verkligen användas så, att de göra all den nytta, som de kunna göra.
Detta anser jag, i öfverensstämmelse med hvad jag nyss påpekat,
icke vara förhållandet med det nu ifrågavarande anslaget, för den
händelse att ett sådant system skall utveckla sig, som att platserna
vid beskickningarna mer och mer skola tillsättas på förordnande.
Det är således, enligt min tanke, gifvet, att detta system,
hvars början hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
tydligen nödgats acceptera, icke vidare kan få fortfara, utan bör
upphöra. Men det kan tydligtvis icke upphöra förr, än orsakerna
till dess uppkomst antingen upphört att existera eller neutraliserats.
Och om icke det första alternativet inträffar, finnes naturligtvis
blott ett medel att neutralisera dem, det nemligen, att Sverige en¬
samt anslår medel till de legationer, som äro nödvändiga, men till
hvilka stortinget icke beviljat anslag. Dermed är naturligtvis icke
sagdt, att ifrågavarande legationer skulle blifva särskild! svenska;
de skulle endast underhållas af Sverige ensamt, men fortfara att
vara gemensamma för begge de förenade rikena.
N:o 8.
26
Onsdagen den 17 Februari.
ifrågasatt Jag hör icke till derå, som anse, att dubbla legationer kunna
*KonVilSMa'lt ^ire^n,ias under unionen mellan Sverige och Norge. Den åsigt,
ang”minskningsom ^ans excellens herr ministern för utrikes ärendena med af-
af utgifterna seende å denna sak uttalade till statsrådsprotokollet den 13 januari
under tredje detta år, anser jag vara så sann, att om också hvar enda medlem
hufvudtitein. af svensba riksdagen förklarade sig instämma deri, kunde den än-
(forts.) dock icke blifva sannare. Det är emellertid af en särskild anled¬
ning som jag med tillfredsställelse finner denna åsigt af hans excel¬
lens utrikesministern uttalad.
Enligt 4 § riksakten och 26 § i Norges Grundlov skola Sverige
och Norge i förhållande till främmande magter vara en stat. I en
stat kan icke finnas mer än en regering, och i öfverensstämmelse
härmed har ock, så vidt jag känner, allt ifrån unionens stiftande,
i afhandlingar med främmande magter representanten för denna stat,
då icke Konungens titel användts, i allmänhet betecknats med ut¬
trycket: H. M. Konungens af Sverige och Norge regering», och jag
vet, att denna regel fortfarande iakttages. Emellertid har under
sistlidet år en omständighet inträffat, som skulle kunna anses be¬
teckna ett afsteg från denna regel, och det är derför, som jag ber
att få uttala min glädje öfver att ifrågavarande yttrande af den
13 januari blifvit afgifvet.
Såsom vanligt begagnades det nyssnämda uttrycket: »Hans Maj:t
Konungens af Sverige och Norge regering» (»Le gouvernement de
S. M. le Roi de Snede et de Norvége) i deklarationen af år 1886
rörande telegrafkorrespondensen mellan de Eörenade rikena och Finn¬
land. Men i deklarationen om förlängningen af denna deklaration,
undertecknad i Stockholm den 22 juni 1891, finner man uttrycket: Hans
Maj:t Konungens af Sverige och Norge regeringar (Las gouverne-
ments de Sa Majesté le Roi de Suéde et de Norvége) i stället för
uttrycket regering (le gouvernement), som begagnades i den dekla¬
ration, om hvars förlängning nu öfverenskoms. Men om det är
orimligt, att en regering kan vara representerad af dubbla lega¬
tioner, så är det påtagligen ännu orimligare, att i en stat kan fin¬
nas två regeringar. Det är derför jag med tillfredsställelse tagit
del af det ifrågavarande uttalandet af den 13 januari, då det måste
innebära, att ett sådant uttryck som det, hvilket förekommer i
deklarationen af den 22 juni 1891, tillkommit genom något förbi¬
seende.
Jag har ansett mig böra begagna tillfället att beröra detta
förhållande. Med afseende å den föredragna punkten får jag på
de skäl, som af mig samt af herrar Casparsson, Björnstjerna och
Svedelius blifvit anförda, yrka afslag å utskottets hemställan.
Friherre von Kraemer: .lag skulle förstå den ifver, hvarmed
de trenne sista ärade talarne anfallit den nu föredragna punkten B.,
om det i stället hade varit fråga om punkten A., ty det är ju der,
som det rör sig om verklighet. Här åter är det blott fråga om
»ord, ord, ord», som Hamlet säger. Vi här hafva nu bifallit punk¬
ten A., men om man verkligen vill hysa den minsta förhoppning
Ousdagen den 17 Februari. 'Si NtO 8.
om, att detta vårt bifall också skall blifva hela representationens, ifrågasatt
måste vi acceptera äfven punkten B. Jag resumerar förhållandet 'Sonqfhlft
mellan de. båda punkterna till den hvardagliga formeln: om manang,minskning
sagt A., så får man också säga B. af utgifterna
Men oafsedt denna opportunitetsfråga tror jag det kan hafva under tredje
mycket skäl för sig, äfven ur fristående synpunkt, att detta hufvudutein.
möm. B. bifalles. Jag tror, att när Riksdagen flere gånger förut (Fort8-'
har uttalat sin önskan om, att det måtte tillses — Riksdagen har
icke sagt, att det ovilkorligen måste ske — eller att Kong]. Maj:t
måtte hafva i åtanke, att eu nedsättning, om möjligt, måtte åväga¬
bringas i de diplomatiska utgifterna, att det vore, säger jag, Riks¬
dagen föga värdigt att nu indirekt frångå sin förr yttrade mening.
Någon liten konseqvens bör äfven Riksdagen iakttaga.
Herr Björnstjerna har här yttrat, att Danmark skulle kanske
hafva råkat bättre ut under de senaste förvecklingarne, om det
varit mera rikligt representeradt på diplomatisk väg. Jag vill i *
afseende härå blott påminna om, att Danmark var representeradt
vid Pragerfreden; att i dess 6:e artikel tillförsäkrades Danmark
återbekoinmandet af en del utaf hvad det förlorat. Deraf blef dock-
intet! Det hjelper ej mycket, under konflikterna mellan de stora
magterna, om en liten stat är aldrig så talangfullt representerad
vid sjelfva öfverenskommelsen. Saken är, att öfverenskommelsen
dock ej alltid går i fullbordan. Dermed vill jag visst icke på
något sätt hafva klandrat hans excellens utrikesministerns ytt¬
rande om, att det är nödvändigt för oss att vara representerade i
Wien. Jag tror, att det i alla fall kan vara nödvändigt, att vi
representeras på ett ställe, der de stora intressena emellan de stora
magterna afhandlas. Ordspråket säger: de frånvarande hafva orätt •.
Om man vid ett sådant tillfälle är representerad och der får rätt,
kan man visserligen ändå sedan, vid verkställigheten, fä orätt —
möjligen! År man åter icke representerad, får man orätt — med
säkerhet! Att en sådan bevakande representation ingalunda kan
innebära någon storpolitik, det har så tillräckligt blifvit bevisadt,
att jag icke dervid behöfver uppehålla mig.
Att ingå i någon utförlig granskning af herr Alins länga ytt¬
rande vore att draga en otillbörlig vexel på herrar»es tålamod,
isynnerhet i anseende till den långt framskridna tiden. Jag vill
blott påpeka, att han framkom med ett, enligt min tanke, ytterst
vådligt förslag, särskildt under de förhållanden, som nu existera.
Om nemligen stortinget skulle vidhålla sin åsigt, att icke bevilja
medel till åtskilliga legationer, såvidt de icke tillsättas provisoriskt,
skulle vi, ville han, ända tillsätta dem icke provisoriskt utan be¬
stämdt, och om i så fåll stortinget nekade medel till dessa lega¬
tioner, skulle vi ensamma betala dem. Oafsedt den kanske icke så
mycket afsevärda kostnaden för svenska statsverket, vågar jag på¬
stå, att detta vore ett ytterst effektivt sätt att ohjelpligen utvidga
klyftan i de s. k. umonella frågorna. Långt ifrån således att, i
likhet med herr Alin, klandra ett provisorium, måste jag erkänna
min fullkomliga aktning för hans excellens utrikesministerns, enligt.
N:o 8.
28
Onsdagen den 17 Februari.
ifrågasiu min tanke, sant statsmannamässiga uppfattning af saken, att Tätta
Kanal Ma-t sig ?fter bestående förhållanden och således icke rida spärr emot
ang. minskning ®fortingets beslut, utan tillsätta de poster, som blifvit lediga,
af utgifterna provisionel och att äfven i bilagan till tredje hufvudtiteln ut¬
ande»- o-edje trycka sin afsigt, att fortfarande så göra. Jag tror, att, endast
hufvudtiteln. om man sålunda ställer sig på den gemensamma ståndpunkten
(Forts.) emellan de båda länderna, en slutlig öfverenskommelse kan vara
möjlig.
Jag fäster icke mycken vigt vid det förslag, som jag nu kom¬
mer att framkasta. Jag har dock icke kunnat undertrycka min
åstundan att framställa detsamma, då jag blifvit tvungen att taga
till orda i denna punkt.
Hvad jag menar, är, att denna provisoriska anordning af den
utländska representationen, genom att tillsätta de ledigblifna mi¬
nisterposterna blott på förordnande, har förefallit mig kunna öppna
' en utgång ur de unionella svårigheterna i detta afseende. Sedan
nemligen alla ministerposter vore endast provisoriskt tillsatta, skulle
väl intet kunna hindra, att man toge ett steg till och gjorde dem
— ordet låter illa, men det är dock betecknande — ambiilatoriska.
Hvad skulle kunna hindra, att man t. ex., tillsatte en svensk mi¬
nister i Berlin, för en tid af 2 år och en norsk minister i Wien,
också för 2 år, och att efter dessa 2 års förlopp svensken flyttades
till Wien och norrmannen till Berlin — återigen blott för en tid
af 2 år? Då skulle, enligt mitt förmenande, alla skäl bortfalla för
Horge att klaga öfver att icke full »likställighet vore vunnen.
När under ett par år de Förenade rikena på hvarje ställe vore
representerade åt en svensk och under de följande par åren af en
norrman, så vore ju full likställighet vunnen i Sveriges och Norges
representerande inför utlandet? Någon praktisk omöjlighet synes
mig härvidlag icke föreligga.
Jag väntar den detaljanmärkning, att- detta skulle alldeles
obegränsadt öka de s. k. ekiperingskostnaderna, d. v. s. det anslag
ministrarne vanligen få till hjelp vid förflyttningar, men om en
minister blefve tillsatt på en sådan bestämd kortare tid, blefve nog
bosättningen också, så att säga, mindre rotfast, och kostnaderna
för förflyttningen också väsentligt mindre. Jag faster nu, som
sagdt, icke mycken vigt vid detta mitt förslag. Det är kanske ett
hugskott, som, vid närmare granskning af sakförståndige, icke låter
sig verkställa. Jag har dock velat framlägga det, ty jag hör till
dem, som varmt önska att, äfven om det skulle vara nödvändigt
att ytterligare beträda eftergifternas väg, rädda båda de skandi¬
naviska ländernas sjelfständighet, oberoende och hela framtid. Detta
kan åter, i min tanke, blott ske genom att undanrödja skälen till
unionens förstöring.
Jag yrkar bifall till punkten B.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes, jem-
likt de derunder framstälda yrkandena, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i nu förevarande moment hemstält och
Onsdagen den 17 Februari.
29
N:o 8.
vidare på afslag derå; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
2 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 13 och 16 inne¬
varande februari bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt
förslag om upphäfvande af gällande föreskrifter, att vissa domar
eller utslag åiola tvefaldt utskrifvas, biföll kammaren hvad ut¬
skottet i nämnda utlåtande hemstält.
På begäran af herr Nordenfelt beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under tolf dagar från och med den 19 i denna
månad.
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 1.30 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.