RIKSDAGENS PROTOKOLL
1892. Första Kammaren. N:o 35.
Måndagen den 9 maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.
Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial och utlåtande:
n:o 17, angående ny aflöningsstat för tjensteman och vaktmästare
vid Tumba bruk; samt
n:o 18, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken,
äfvensom i aflöningsstaten för samma bank.
Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets den 7 inne¬
varande månad bordlagda memorial n:o 72, i anledning af Andra
Kammarens återremiss af mom. b) och d) under punkten 20:o) af
utskottets utlåtande n:o 9 angående regleringen af utgifterna under
riksstatens åttonde hufvudtitel.
Föredrogs men bordlädes å nyo, på flere ledamöters begäran, be¬
villningsutskottets den 7 i denna månad bordlagda betänkande n:o 11.
Fortsattes föredragningen af bevillningsutskottets betänkande n:o 9,
angående tullbevillningen.
Punkten 62.
mom. bj.
Hen- Fränekel: Jag ber att få yrka bifall till reservanternas
förslag.
Föräta Kammarens Prof. 1892. N:o ■')!).
Tull å jern-
och stål 'jo t ro
samt smälf-
stychen.
1
Nto 35. 2
Tull å
rall spik.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Friherre Barnekow: Beträffande ifrågavarande punkt, om jern-
och stålgöten samt smältstycken, får jag yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, hvilket inom utskottet biträdts af samtliga ledamöterna från
denna kammare.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, samt herr Fränekel
afstått från sitt derunder framstälda yrkande, biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande moment hemstält.
mom. c).
Herr af Buren: Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, som afser, att rälsspik skulle uppflyttas till skarfbultar, naglar
m. m. i tulltaxan och sålunda draga en tull af 6 kronor pr 100 kilo¬
gram, i stället för att den nu är upptagen under rubriken valsade
och smidda stänger, som draga eu tull af endast 2 7* öre pr kilo¬
gram. Hvar och en förstår, att rälsspik likaväl som skarfbultar och
naglar är en förädling af stångjern och hör sålunda draga en högre
tull än detta. Jag kan icke kalla det annat än ett okynne af Andra
Kammarens ledamöter i bevillningsutskottet att föreslå, att rälsspik
skulle uppflyttas under rubriken stångjern, då, såsom sagdt, rälsspik
är en förädlingsprodukt af stångjern och sålunda bör komma i samma
klass som andra likartade förädlingsprodukter af jern. Jag har nyss
fått ifrån jern vägsstyrelsen en skarfbult och en rälsspik, hvaraf herrarne
sjelfva kunna se och bedöma origtigheten af att klassificera dessa artik¬
lar under olika nummer och tullsatser. Jag kan således icke finna något
skäl, hvarför man icke skulle upptaga rälsspiken bland dem, som före¬
komma under n:o 377 i Kongl. Maj:ts förslag, hvartill jag yrkar bifall.
Friherre Barnekow: Det är mycket rigtigt, såsom den före¬
gående talaren anmärkte, att rälsspik skulle uppflyttas från att hafva
dragit en tull af 6 kronor pr kilogram till samma tull som å stång¬
jern, eller 2,so pr kilogram. Utskottet har gjort det derför att man
ansåg, att rälsspik skulle kunna tillverkas inom landet, utan att
man behof de lägga högre tull derpå. Man ville icke fördyra en
så enkel vara, som rälsspik. På denna grund biträdde utskottsleda-
möterna från Första Kammaren de ifrån medkammaren, och man
beslöt, att rälsspik skulle åsättas en tull af endast 2 kr. 50 öre pr
kilogram.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlik! derunder före¬
komna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
föreliggande moment hemstält och vidare på antagande af Kongl.
Maj:ts förslag i ämnet; och förklarades den förra propositionen, hvil¬
ken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
mani. ä).
Måndagen den 9 Maj, f. m.
3 N:o 35.
Herr Sanne: Då 1888 års Riksdag beslöt tull på plåtar, blef
enhälligt undantag i denna kammare gjordt för plåt öfverdragen med
tenn, emedan för denna ej fans någon tillverkning inom landet, ej
heller var utsigt att en sådan med framgång skulle bära sig, och
samma skäl qvarstå fortfarande. Likväl är nu i betänkandet denna
sorts plåt medtagen och föreslagen en tull af 20 % af varans värde.
England är det land, som förser nästan hela verlden med tenn¬
plåt. Det eger tennet, som vi sakna. Det har en yrkesskicklig ar¬
betarebefolkning för en dylik tillverkning, hvilket är ytterst nödvän¬
digt vid denna fabrikation, samt drifver tillverkningen i största omfång,
c:a 500,000 tons pr år, i omkring 100 fabriker, hvilka hvardera i
medeltal tillverka mer än dubbelt så mycket, som vårt land kan
använda. Konkurrensen der är så stor, att till och med en del måst
nedläggas. Utsigterna äro derför mörka för oss att börja upptaga
en sådan fabrikation, som helt säkert skulle utfalla lika ofördelaktigt,
som de misslyckade försöken i en del andra länder.
Tenn- eller bleckplåten är nödvändig för tändsticksindustrien och
konservfabrikerna för fiskvaror och landtmannaprodukter, för hvilka
alla finnes eu stor konkurrens såväl i in- som utlandet. Norge har
tullfrihet å denna plåt samt får enligt mellanrikslagen fritt införa
till oss alster, i hvilka denna plåt ingår.
Jag ber slutligen att få uppläsa ett anförande af en medlem i
tullkomitén. Han säger: »enahanda är förhållandet med förtennt jern¬
plåt, som för närvarande ej tillverkas i Sverige. Såsom stöd för sin
åsigt att en tillverkning af förtennt plåt skulle, genom åsättande af
tull å varan, kunna inom landet uppstå, har komitén anfört andra
länders exempel, men dessa mana ej till efterföljd, då den tillverkning,
dessa länder åstadkommit, ej visat sig kunna jemföras med det i
England framstälda fabrikatet. Den förtennta plåt, som derstädes till¬
verkas, är nemligen af så utmärkt beskaffenhet och så stor prisbillig¬
het, att ännu intet land i Europa kunnat framgångsrikt täfla med
England i tillverkningen af denna vara, och då det ej lyckats för de
stora kulturländerna med deras betydliga inhemska afsättningsområde
att, oaktadt höga införseltullar, frambringa en med den engelska plå¬
ten i prisbillighet och godhet jemförlig vara, så synes det mig ännu
mindre tänkbart, att i vårt land en täflan med den engelska tillverk¬
ningen, som är ofantlig stor, skulle vara möjlig.
Hvad användningen af förtennt jernplåt beträffar, är densamma
ganska mångsidig. Införseln är äfven synnerligen stor. Förtennt plåt
användes, såsom komitén äfven framhållit, till emballage vid export
af en del tändstickor samt till konservburkar, anjovislådor m. m., och
om också tändsticksfabrikerna kunde, fastän ej utan besvär och kost¬
nader, vid exporten erhålla restitution å för plåten erlagd tull, blefve
dock en sådan förmån svårare att tillförsäkra anjovisberedningen.
Denna har emellertid sin hufvudsakliga marknad inom landet, och då
Tull å val¬
sade eller
smidda jern-
plåtar.
N:o 35. 4
Tull d val¬
sade eller
smidda
jernplåtar.
(Forte.)
Måndagen den 9 Maj, f. m.
den till konserv- ock anjovisaskar erforderliga plåt måste vara af bästa
beskaffenhet ock säkerligen alltid komme att tagas från England,
blefve tullen å förtennt plåt för denna industrigren en ganska känbar
tunga, som kunde lindras endast genom förhöj dt pris å fabrikatet.
Då jag alltså hyser den åsigt, att tullen å förtennt jernplåt skulle
nästan uteslutande blifva en finanstull, som med hela sitt belopp
komme att fördyra dessa artiklar, får jag för min del tillstyrka, att
med rent eller blyhaltig! tenn belagd jern- och stålplåt måtte få fort¬
farande tullfritt införas.»
På grund af hvad jag nu anfört, får jag, herr vice talman, an¬
hålla om afslag på utskottets hemställan och bifall till reservationerna.
Herr af Burén: Det är mycket rigtigt, såsom den föregående
talaren sade, att England, i afseende på förtennt jernplåt, varit
verldskandelns beherskarinna. Nu har emellertid i flera af Europas
länder uppstått tillverkning af förtennt jernplåt. Så har Frankrike,
för att kunna få denna tillverkning till stånd, nödgats lägga eu tull
på denna vara af 9 kronor pr 100 kilogram, således mera än den nu
föreslagna tullsatsen af 6 kronor pr 100 kilogram. Frankrike har,
såsom herrarne veta, en konservindustri, som vida öfverstiger denna
industri inom vårt land, och dock har man icke der tvekat att å den
förtennta jernplåten lägga en så hög tull. Den föregående talaren
nämnde, att någon tillverkning af denna vara icke skulle kunna komma
till stånd i vårt land. Jag har ifrån en fabrikant fått ett intyg, deri
han säger, »att han tillverkar jern- och stålplåt under Vi mm. tjock
såväl i och för egna tillverkningar som i och för försäljning, samt
att han redan för flera år sedan derstädes anlagt plåtvalsverk, afsedt
för tillverkning af förtennt jernplåt. Kallinge den 23 april 1892.
F. H. Kockum.» Han har i ett bref skrifvit till mig, att han, på
grund deraf att denna plåt är tullfri, icke kunnat tillverka förtennt
jernplåt. Min öfvertygelse är, att i händelse skydd beredes en sådan
tillverkning, skulle den helt säkert komma till stånd i vårt land. I
motsats mot hvad den föregående talaren nämnde, att en ledamot af
tullkomitén yttrat, att han icke ansåg att någon tillverkning skulle
kunna komma till ståud, hvilket jag tror mig bevisat skulle kunna
ske, säger tullkomitén: »då komitén alltså håller före, att en måttlig
tull å förtennt plåt icke för någon inhemsk industri skulle medföra
afsevärda olägenheter, och då Sverige årligen importerar öfver 2 mil¬
lioner kilogram dylik plåt, har komitén ansett sig böra undersöka,
huruvida utsigt förefinnes att genom tullskydd kunna framkalla en
inhemsk tillverkning af denna artikel.» Till god förtennt jernplåt er¬
fordras det finaste och bästa jern, på hvilket Sverige har tillgång, och
det förefaller mig som om detta skulle vara en naturlig näring för
vårt land, och jag är öfvertygad om att, i händelse vi få tullskydd,
en sådan industri skall komma till stånd. Att den icke redan gjort
det beror derpå, att vi icke haft detta tullskydd. Jag ber vidare få
nämna att Danmark, som icke har någon jerntillverkning alls, har
Måndagen den 9 Maj, f. m.
N:o 35.
tull på denna vara. De hafva troligtvis der en ganska stor konserv- Tull å val-
industri och hafva icke tvekat att lägga tull på den för denna industri
erforderliga förtenna jernplåten. Ett liknande förhållande eger rum i jernpl&tar.
Tyskland, Österrike, Ryssland och Italien. Alla dessa länder hafva (torts.)
tull på förtennt jernplåt. Det vore då underligt om icke vi, med vår
svenska jernhandtering, skulle söka att få fram denna industri. Det
är dessutom allenastående, att man sätter tull på en plåt, på hvilken
icke är nedlagdt så mycket arbete, men den, som är mera bearbetad,
skall gå tullfri. Det finnes icke någon tulltaxa i hela verlden, som
har en sådan oegentlighet, att man lägger tull på en gröfre och mindre
bearbetad vara, men icke tull på den förädlade. Hvad beträffar vår
export, så kommer ju alltid vår konservindustri och våra tändsticks¬
fabriker att erhålla restitution, då de exportera både det ena och det
andra. De komma sålunda icke att förlora någonting. De få visserligen
något besvär härmed, men detta tycker jag verkligen icke bör spela
någon roll.
Öfverdirektör Styffe, som känner väl till denna tillverkning, kar
besökt de flesta fabriker i England och i ölriga länder, och han har
försäkrat mig, att det är icke något tvifvel om, att icke vi kunna
göra en lika god plåt som i England. På samma sätt säger äfven
herr Kockum, som sett och känner till denna handtering. Han påstår
bestämdt, att det enda skälet, hvarför vi icke ega en sådan tillverk¬
ning, är det att vi sakna tullskydd för denna vara. Af hans intyg
framgår, att han haft ett valsverk, som stått färdigt i flera år, men
icke kunnat tillverka förtennt jernplåt, derför att denna vara icke varit
tullskyddad. Jag anhåller om bifall till Kong! Maj:ts proposition.
Herr Dickson, Charles: Under denna debatt har jag förhålit
mig ganska stilla, ty jag har full väl insett, att några ord bär bety¬
da högst litet. Men då jag ser hvilka stora oegentligheter här blifvit
framstälda, kan jag icke underlåta att i afseende å denna punkt yttra
några ord. Protektionisternas hufvndsträfvan i detta tulltaxeförslag
går hufvudsakligen ut på att försöka skaffa skydd åt alla inom landet
befintliga näringar. Nu är vår tändsticks- och konservindustri af en
ganska stor omfattning. Det är mig derför omöjligt att fatta, huru
den tull, som här är föreslagen att åläggas s. k. tennplåt och förtennt
jernplåt, icke skall verka skadligt på dessa näringar, och det utan att
kunna gagna landet. Det förefaller mig som om ett system, som är grun-
dadt på sådana vilkor, icke borde utsätta sig för sådana oegentligheter
som dessa. Ett system, som skall uppehållas genom rent af förnufts¬
vidriga medel, tror jag verkligen icke är mycket att hålla på. Jag
vill dessutom nämna, att detta system redan fatt en ganska betänklig
skakning i sina grunder, och den protektionistiska fästningen har fått
en ganska betänklig lucka. Det mest anmärkningsvärda härvidlag är
det, att det första skottet mot fästningen har aflossats af sjelfva den
protektionistiska regeringen. Jag vet väl, att mina ord icke kunna
hafva någon betydelse, och jag skall derför icke upptaga kammarens
N:o 35. 6
Måndagen den 9 Maj, i. m.
tid med något yrkande. Jag vill dock till slut anföra ett par ord af
min ärade vän och motståndare i kammaren, friherre Klinckowström,
som, vid ett afslag å ett af honom gjordt yrkande i afseende å eu
anslagsfråga, tröstade sig med de orden, hvilka jag också här vill
anföra: »vi träffas i den gemensamma voteringen».
Herr Pettersson: Jag skall be att få yrka bifall till den reserva¬
tion, som i denna punkt afgifvits af ledamöterna från Andra Kammaren.
Här har blifvit framhållet, att vår konservfabrikation icke skulle
drabbas af någou betydlig olägenhet, i fall denna tull infördes, dels
emedan den svenska tennplåten skulle genom sin goda qvalitet kunna
göras så tunn, att den komme att understiga minimimåttet, 1/t
millimeter, och dels emedan tullen till sin verkan icke skulle vara
af nämnvärd betydelse. Den förra invändningen har jag svårt att
besvara, då jag icke är fackman. Men så mycket vågar jag säga att,
enligt hvad jag gjort mig underrättad om, dimensionen på den plåt,
som för närvarande användes till konservdosor, icke i något fall under¬
stiger V* millimeter, men väl öfverstiger detta mått. Särskilt
ber jag att få framhålla, att för närvarande finnes en sträfvan hos
fabrikanterna att få omhöljet till konservdosorna af så godt och stadigt
gods som möjligt, för att de må kunna utstå långa transporter och
temperaturvexlingar m. m. utan att förändra sin form. Icke tror jag,
att vår svenska konservindustri skulle lida så fasligt stort afbräck i följd
af denna tull. Men jag vill mot den föreslagna tullsatsen framhålla, att
denna så unga och uppblomstrande industri och särskilt den gren
deraf, som utgöres af anjovis-inläggningen, för närvarande kämpar
under ganska ofördelaktiga förhållanden. En stor del af råvaran (skarp¬
sillen) måste tagas från Norge — den finnes nemligen icke i tillräcklig
myckenhet här i landet, och icke ens i Norge svara tillgång och efter¬
frågan alltid mot hvarandra — och detta gör, att för den svenska
fabrikationen råvaran ställer sig betydligt dyrare. Jag vet anjovis-
tillverkare, som måst hålla agenter på olika platser i Norge för att
kunna anskaffa erforderlig myckenhet af råvaran.
Då jag alltså anser, att denna tullsats skulle, om ock icke i vidare
nämnvärd mån, dock lägga hinder i vägen för en befintlig svensk
näring, och detta till förmån för en industri, som för närvarande icke
finnes här, och för hvilken efter min uppfattning ej heller finnas förut¬
sättningar, att den skall komma till stånd, anhåller jag vördsamt att
få yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Waern: Jag hemställer vördsamt, om det icke skulle vara
skäl att vänta, till dess det visat sig, om Kallinge bruk verkligen kan
göra god tennplåt, och hvilket pris denna plåt kommer att betinga i
marknaden, innan man förminskar tillfället till arbete och arbets¬
förtjenst för desse konserv-inläggare i Bohuslän och jemväl för afsättare
af svenska tändstickor till hetare klimat. Hvad förra fallet beträffar,
hafva flere talare redan yttrat sig och visat, att ifrågavarande tull
Tull å val¬
sade eller
smidda
jernplåtar.
(Forts.)
7 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
måste föranleda minskning i arbetet i Bohuslän, i fall fortfarande,
sedan tennplåten blifvit här i landet belagd med tull, den får till
Norge tullfritt införas. Hvad åter exporten af svenska tändstickor
angår, har man hänvisat till möjligheten att erhålla restitution för
tullen på plåten. Yi hafva emellertid en bestämd erfarenhet af, att
dessa restitutioner blifva ganska dyra. Det är nemligen förenadt med
svårighet och omgång att bevisa, att den vara, som inskeppats, också
verkligen blifvit exporterad. Riksdagen har välvilligt lemnat sin hjelp
till minskning af svårigheterna, men de qvarstå i alla fall i icke sa
oväsentlig mån. Är det icke skal att vänta med införandet af denna
tull, till dess man får se att ifrågavarande vara verkligen kan göras
liär i Sverige och göras till ett pris, för hvilket konsumenterna kunna
köpa den?
Herr Reuterswärd: Den andre talaren i ordningen tillkännagal',
att det nya tullsystemet innehåller så många oegentligheter, att han
icke kunde nog protestera mot detsamma. Jag deremot påstår, att
om den tulltaxa, som nu blifvit af den särskilda komitén uppsatt och
af Kongl Maj:t förordad, skulle i sin helhet vinna Riksdagens bifall,
skulle den bestämdt vara den klokaste och bäst uppsatta tulltaxa, vi
någonsin haft, och detta derför att den är konseqvent hållen från A
till och med Ö. Man kan väl tycka, att åtskilliga tullsatser röra
sådana småsaker, som icke förtjena att tullbeläggas, men systemet är
dock följdrigtigt och väl genomfördt. Jag påstår detta positivt. Om
I, mine herrar motståndare, skulle lyckas få bort en eller annan tullsats
i detta förslag, då blefve det en tulltaxa lika oegentlig, som den vi
hade under den gamla goda frihandelstiden.
Nu säger samme talare, att så vigtiga industrier som tändsticks-
industrien och konserv-industrien komma att blifva lidande på ifråga¬
varande tullsats. Ja, jag vill icke bestrida, att de nämnda industrierna
äro ganska vigtiga, men, mine herrar, det finnes en industri, som heter
jernindustrien, som behöfver skydd, och den är icke sa ovigtig den
heller. Och, mine herrar, finnes det något onaturligare än att lägga
tull på den gröfre och tjockare plåten och låta en plåt, tunn som
papper och som ser ut så här . . ., vara tullfri.
Man säger, att här i landet icke göres en sådan plåt. Ja, men
det är derför att den är tullfri. Då det emellertid visat sig, att sådan
vara kan göras här i landet, och det blifver stor afsättning derå, lider
det väl intet tvifvel, att våra valsverk skola förstå sig på att tillverka
den. Jag är öfvertygad om, att varan blifver utmärkt och, utom det,
är jag säker på, att om valsverken få rå om den svenska marknaden,
skola de äfven, hvad priset beträffar, kunna konkurrera med utlandet.
Jag vill nämna, att professor Styffe, hvilken enligt hvad vi veta
lutar lika mycket åt frihandeln som åt protektionismen eller rättare
— han är en mycket moderat protektionist — dock i alla i all an¬
gående ifrågavarande tull yttrar sig som följer: »Enär på den tunnaste
plåten är nedlagdt vida mer arbete än på den gröfre, och den förra
Tull å val¬
sade eller
smidda
jemplåtar.
(Forts.)
N:o 35.
Tull å val¬
sade eller
smidda
jcrnplåtar.
(Forts.)
8 Måndagen den 9 Maj, f. m.
derför ock i regeln har ett högre värde, finnes för dennas beläggande
med tull också mycket större skäl än för den senares. Att nu göra
den tunnaste plåten tullfri, under det den gröfre drager tull, torde
alldeles sakna motstycke i andra länders tullagstiftning; men väl har
den tunnaste plåten flerestädes en högre tull än den gröfre, såsom i
Frankrike, Österrike och Nordamerikas Förenta stater (se senaste
tullkomites betänkande III, sid. 124 och 125). Då här i landet redan
finnas flera verk, som tillverka tunnplåt, och konkurrensen dem
emellan är ganska stor, finnes icke heller någon anledning till det
antagande, att den svenska tunnplåten skulle genom tullen fördyras.
Ingen lärer väl kunna påstå, att genom tullen å stångjern priset å
svenskt stångjern här i landet blifvit höjdt, och förhållandet kan ej
vara annorlunda med plåt; men genom en lämplig tull derå minskas
konkurrensen med utländsk plåt, som vanligen är sämre och billigare,
och de svenska tillverkarne få sälja mera samt kunna måhända ock
minska sina försäljningskostnader.»
Han yttrar sig mycket mera i detta ämne och framhåller såsom
ett axiom, att när vi satt tull på jernbleck, är det så mycket nöd¬
vändigare, att vi sätta tull på sådan plåt som den ifrågavarande. Med
anledning häraf tager jag mig friheten att yrka bifall till hvad Kongl.
Maj:t föreslagit och utskottet hemstält.
Herr Sanne: Af ren öfvertygelse vill jag lifligt vara med om
att skydda alla svenska näringar, då skäl dertill förefinnas. Men mot
den föregående ärade talaren vill jagsäga, att till Kongl. Maj :ts förslag
i denna punkt finnes, enligt min mening, icke något skäl. Här är
fråga om att lägga en förderflig tull på eu artikel, som icke tillverkas
inom landet. Och hvad särskildt beträffar den ort, som jag känner
till och der jag bor, nemligen Bohuslän, skulle denna tull komma att
drabba anjovistillverkningen, hvilken derigenom skulle påläggas eu
skatt af ett öre för hvarje kärl, efter hvad inom tullkomitén uträknats,
och skulle denna skatt belöpa sig till från 2,000 till 4,000 kronor för
hvarje anjovistillverkare. Och I kunnen vara säkra på, mine herrar,
att, om I läggen aldrig så hög tull på denna plåt, får anjovis-
tillverkaren ändock icke mera betaldt för sin vara, synnerligast då denna
får tullfritt införas från Norge. Ifrågavarande tull innebär således
att beskatta oss till norrmännens bästa. —- Jag får derför fortfarande
yrka afslag å utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen i enlighet med de derunder förekomna yrkandena proposi¬
tioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande moment hemstält
och vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla den vid detta moment afgifva reservation; och förklarade
herr vice talmannen sig anse den förra propositionen, som upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
9 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten
62 mom. d) af sitt betänkande n:o 9, röstar
«
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, af slår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den vid detta moment afgifna reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 38;
Nej — 45.
Mom. e). 'full å rör
och rördelar
Herr Fränekel: Jag skall be att få yrka bifall till reservanternas ^tdl.
från Första Kammaren förslag.
Herr Almström': Den af tullkomitén och Kongl. Maj:t i denna
punkt föreslagna tullsats har tillkommit derför, att af den utredning,
som skedde i komitén, framgick enligt dess förmenande, att en till¬
verkning af rör af mindre dimensioner ovilkorligen skulle inom landet
hafva framtid för sig. Rör af större dimensioner deremot ansågs icke
skola komma att här i landet tillverkas. Jag ber att, i likhet med
den siste talaren, få yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Wsern: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt de yrkanden,
som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till utskottets
i förevarande moment gjorda hemställan och vidare på antagande af
Kongl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Mom. f—It).
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Mom. i). 'Tull å katsa-
Herr Almström: Jag skall be att få yrka bifall till tull- kassakistor.
N:o 35. 10
Tull ä kassa¬
skåp och
kassakistor.
(Forts.)
Tull å sängar
af jern och
stål.
Tull å flo¬
retter, sablar
m. in.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
komiténs och Kongl. Maj:ts förslag om en tull på kassaskåp och
kassakistor af 15 procent af värdet.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr vice tal¬
mannen yttrade, att i afseende på föreliggande moment endast yrkats
antagande af det utaf Kongl. Maj:t i ämnet framstälda förslag.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hem¬
ställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Mom. It).
Herr Philipson: Jag tager mig friheten att yrka bifall till
reservanternas hemställan att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, artikeln
sängar icke måtte i taxan specificeras.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att beträffande det nu föredragna momentet endast yrkats antagande
af Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna förslag.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och derefter på godkännande af nämnda yrkande, hvilken
senare proposition förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.
Mom. I).
Herr Almström: Jag skall be att få yrka bifall till Kongl.
Majrts förslag att efter rubriken 401 upptages en post af följande
innehåll:
»Jern och stål: floretter, sablar, värjor, bajonetter, huggare och
dylika vapen; äfvensom delar deraf:
a) förgylda eller försilfrade 1 kg. 2 kr.
b) andra slag 1 kg. 1 kr.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att i fråga om föreliggande moment endast yrkats, att
kammaren skulle antaga det förslag, som af Kongl. Maj:t i ämnet
framstälts.
Derefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hem¬
ställan och vidare på godkännande af nyssberörda yrkande; och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Mom. m).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 63—73.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
11 N:o 35.
Punkten 74. ™ å w
m. VI.
Herr Almström: Jag ber att få yrka bifall till hvad. Kong!
Maj:t i denna punkt föreslagit, nemligen att en tullsats af 50 öre
för kilogram måtte åsättas olackerade och en tullsats af 2 kronor för
kilogram lackerade arbeten. — Beträffande lackerade, bronserade, för-
gylda och försilfrade arbeten, så torde dessa utan tvekan kunna hän¬
föras till galanterivaror eller bijouterivaror, hvilka redan förut äro
belagda med ifrågavarande tull. De olackerade arbetena, tryckta
etiketter, bukettpapper, matsedlar etc., torde äfven mer än väl kunna
bära en tull af 50 öre.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, som
öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att i afseende på
förevarande punkt endast blifvit yrkadt, att kammaren skulle antaga
Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna förslag.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på godkännande af nämnda yrkande, hvilken
senare proposition förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 75.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 76. ™ « Para'
plyer och
Herr C avall i: Jag skall anhålla att få yrka bifall till Kongl. pa™’°%*r
Maj:ts förslag i alla dessa fyra punkter.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr tal¬
mannen yttrade, att i fråga om den nu föredragna punkten endast
yrkats antagande af hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på godkännande af nyssberörda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Punkterna 77—76.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 80. Tull d drag-
remmar.
Herr Cavalli: Med stöd af det af kammaren förut fattade beslut
i afseende å läder, hemställer jag att kammaren ville, med afslag å
utskottets hemställan, bifalla Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Waorn: Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
N.o 35. 12
Måndagen den 9 April, f. m.
Tull å russin.
Tull å
salpetersyra.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i nu förevarande punkt hemstält och vidare på antagande af Kongl.
Maj:ts i ämnet afgifna förslag; och förklarades den senare propositio¬
nen vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 81.
Herr Cavalli: Jag skall tillåta mig hemställa, att denna artikel
åsättes samma tull som fikon, plommon och sviskon samt torkade
frukter i allmänhet, eller 25 öre pr kilogram. Jag gör denna hem¬
ställan på grund jemväl af ifrågavarande tullsats’ statsfinansiella be¬
tydelse.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att i fråga om föreliggande punkt endast hlifvit yrkadt, att
kammaren skulle antaga hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit.
Derefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hem¬
ställan och vidare på godkännande af nämnda yrkande, hvilken senare
proposition förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 82—85.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 80'.
Herr Cavalli: Numera finnes eu inhemsk tillverkning af sal¬
petersyra här i landet. Tillverkningen har hittills hufvudsakligen
bedrifvits vid sprängämnes-fabrikerna för deras eget behof, men nu
har en fabrik uppstått, der salpetersyra tillverkas till afsalu. Jag ber
tillika att få erinra derom, att varans värde är 35 öre pr kilogram
af normalstyrka, och den af Kongl. Maj:t föreslagna tullsatsen står i
afseende å varuvärdet således i öfverensstämmelse med tullen å svaf¬
velsyra. Äfven får jag erinra derom, att svafvelsyra, som för när¬
varande är tullbelagd, ingår i tillverkningen af salpetersyra. — Jag
yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Wacrn: I afseende å salpetersyra är att märka den be¬
svärliga och dyra frakten, hvilken gör att den salpetersyra, som till¬
verkas i närheten af Stockholm, ställer sig mycket dyr i de södra
och vestra provinserna af landet. Då dertill kommer, att salpetersyra
är ett råämne för en och annan industri, hemställer jag om bifall
till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes i enlighet med de
derunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
13 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
utskottet i förevaraude punkt hemstält och vidare på antagande af
Kongl. Maj:t i ämnet afgifna förslag; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 87.
Friherre Barnekow: Jag ber att vid denna punkt få yrka bi¬
fall till Kongl. Maj:ts förslag och afslag å utskottets hemställan.
Herr Philipson: Jag är förekommen af friherre Barnekow och
ber att få instämma i hans yrkande.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på den nu föredragna punkten endast yrkats antagande af
hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssberörda yrkande, hvil¬
ken senare proposition förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 88—90.
Hvad utskottet liemstält bifölls.
Punkten 91.
Herr Waer n: Då skodon är en nödvändighetsvara, anhåller jag
om bifall till reservanternas förslag.
Herr Cavalli: Jag anhåller deremot att få yrka bifall till ut¬
skottets förslag.
I detta anförande instämde friherre Klinckowström.
Efter det öfverläggningen rörande förevarande punkt förklarats
slutad, yttrade herr talmannen, att i afseende på densamma yrkats
dels bifall till hvad utskottet hemstält, dels ock, af herr Wrern, bi¬
fall till den vid punkten afgifna reservation.
Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och för¬
klarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.
Punkten 92.
Herr Philipson: Jag anhåller om afslag på utskottets förslag
i denna punkt och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Friherre Barnekow: Jag ber att få upplysa, att samtlige leda-
Tull å saxar.
Tull åskodon.
Tull å
skyfflar m. in.
N:o 35, 14
Tull å
skyfflar m.m.
(Forts.)
Tull å
svafvelsyra.
Tull å
symaskiner
in. in.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
möter i bevillningsutskottet från denna kammare i denna punkt reser¬
verat sig emot utskottets förslag, ehuru till följd af ett misstag reser¬
vationen icke kommit att inflyta i betänkandet.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande föreliggande punkt endast blifvit yrkadt, att kammaren
skulle antaga det af Kongl. Maj:t i ämnet framstälda förslag.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nämnda yrkande; och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 93—99.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 100.
Herr Cavalli: Jag ber att få erinra, att i Kongl. Maj:ts förslag
till tulltaxa upptages samma tullsats å svafvelsyra, som för närvarande
gäller. Då således det förslag, som i denna punkt genomdrifvits af
utskottsledamöterna från Andra Kammaren, innebär en tullnedsättning,
ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till Kongl.
Maj ris proposition.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr tal¬
mannen yttrade, att i afseende på förevarande punkt endast yrkats
antagande af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.
Derefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på godkännande af nyssberörda yrkande, hvilken
senare proposition förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 101.
Herr Almström: Jag ber att få yrka afslag å utskottets hem¬
ställan i denna punkt och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
fråga om den nu föredragna punkten endast blifvit yrkadt, att kam¬
maren skulle antaga det af Kongl. Maj:t i ämnet afgifna förslag.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på godkännande af nämnda yrkande; och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvararad.
Punkten 102.
Utskottets hemställan bifölls.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
15 N:o 35.
Punkten 103.
Lades till handlingarna.
Punkterna 104—Ilo.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 111.
Herr Waern: Jag yrkar bifall till Kongl. Maj ds förslag
denna punkt.
Tull å
vindrafcor.
Herr Cavalli: Jag anhåller deremot att få yrka bifall till ut¬
skottets förslag.
Friherre KHnckowström instämde i det af herr Cavalli afgifna
yttrandet.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gjordes i enlighet med
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet hemstält och vidare på antagande af det förslag i ämnet,
som Kongl. Maj:t afgifvit; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 112. ™ “
vitriol.
Herr Cavalli: Vid alla fabriker, der vitriol tillverkas, utom
två användes vid tillverkningen svafvelsyra. Då nu kammaren be¬
slutat att sätta tull å svafvelsyra, torde tull höra åsättas äfven vitriol,
hvarför jag får yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande föreliggande punkt endast yrkats antagande af Kongl.
Maj:ts i ämnet framstälda förslag.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på godkännande af berörda yrkande, hvilken
senare proposition förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 114—117.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 118. Tull «
ångmaskiner
Herr Philipson: Jag tager mig friheten yrka afslag å ut-
skottets hemställan och bifall till Kongl. Maj ds förslag i denna punkt.
N:o 35.
16
Tull
bränvin
sprit m
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad, hvarefter herr tal¬
mannen yttrade, att i afseende på förevarande punkt endast blifvit
yrkadt, att kammaren skulle antaga det förslag, som Kongl. Maj:t i
ämnet afgifvit.
Derefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hem¬
ställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 119 och ISO.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 121.
Lades till handlingarna.
Punkten 122.
Herr Lindahl: På de grunder jag anförde vid behandlingen
af 58:de punkten får jag nu vid denna punkt yrka, att dels artikeln
bränvin och sprit med hvad dertill hörer, under rubrikerna 68—73 i
Kongl. Maj:ts förslag till ny tulltaxa, dels ock artikeln spritfernissa
under rubriken 108 måtte till utskottet återremitteras, men punkten
i öfrigt bifallas. Äfven om mot sådan återremiss invändes, att, sedan
Andra Kammaren redan godkänt de föreslagna tullsatserna, åter-
remissen icke kan föranleda annat yttrande från utskottet än hem¬
ställan, att Första Kammaren måtte fatta beslut i saken, så anser
jag dock, att det är klokt och rigtigt att nu återremittera de ifråga¬
varande artiklarne. Ty då utskottet uppskjutit att afgifva yttrande
angående artiklarne kaffe och tobak, är icke nödigt att utskottet
kommer till kammaren med en sådan hemställan förr än i samman¬
hang med förslag till tullsatser å sistnämnda artiklar. Utskottet för
sin del kan, efter det utgången af de nu förestående gemensamma
voteringarna rörande öfriga tullsatser, om hvilka kamrarne fattat olika
beslut, blifvit känd, då hafva hunnit att taga i närmare öfvervägande,
huruvida, för att debet och kredit i nästa års budget må gå i hop,
det kan behöfvas antingen att höja tullen på kaffe eller tobak eller
bestämma högre skatt på bränvinstillverkning eller ock tilläggs-
bevillning. Behöfves intetdera, så bär ju med återremissen ingen
skada skett, och riksdagsarbetet icke det ringaste derigenom uppskju¬
ta eller försenats, ty i samma plenum, som de af Kongl. Maj:t före¬
slagna tullsatserna å kaffe och tobak, såsom jag förmodar, antagas,
kan Första Kammaren också antaga de redan af Andra Kammaren
godkända tullsatserna å bränvin och sprit. Men om, såsom jag be¬
farar, utskottet skulle finna sig nödsakadt antingen att föreslå för¬
höjning af tullen å kaffe och tobak eller tilläggsbevillning, så har
17 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Första Kammaren genom återremissen vunnit det, att kammaren kar
fria händer att i stället för någon af sistnämnda beskattningsåtgärder
besluta förböjning i bränvinstillverkningsafgiften. hvilket åter icke
kan ske, om tullsatsen redan förut är af Riksdagen definitivt afgjord,
emedan denna tullsats måste stå i ett visst gifvet förhållande till
bränvinsskatten, för att hindra import af råbränvin.
För min del får jag säga, att det skulle vara högst olyckligt
och beklagligt, om skyddstullvännerna skulle vilja vara med om att
böja tullarne å kaffe eller tobak. Båda dessa tullar äro af beskaf¬
fenhet, att de plocka slantarne ur folkets fickor till förmån för stats¬
kassan, utan att de, såsom förhållandet är med skyddstullar, lemna
ersättning genom ökade arbetstillfällen och i följd deraf större arbets¬
förtjenst. Särskildt hvad tobak angår, är denna artikel redan förut
den, som drager högsta tull af alla, nemligen för större delen af im¬
porten, som är stjelk, 1 kr. pr kg., således 4 å 5 gånger inköps¬
priset. Hela tobahstillverkningen utgjorde 1888, det sista året, för
hvilket uppgifter finnas i tullkomiténs tabeller, cirka 5Vs millioner
kg.; deraf något mer än 5 millioner kg., således öfver 90 procent, var
rulltobak och snus, som mest tillverkas af den billiga stjelken, i
följd hvaraf hvarje förböjning af tobakstullen hufvudsakligen kommer
att drabba de mindre bemedlade. Hellre än att medgifva böjning
i tullarne å kaffe och tobak, vill jag för min del vara med om att
åtaga mig inkomstbevillning, och så synes mig hvarje skyddsvän böra
handla, men om det då ännu kan stå öppet att förekomma dessa olägen¬
heter genom böjning af bränvinsskatten, som säkerligen är mindre
motbjudande, så bör icke utvägen dertill stängas derigenom, att kam¬
maren nu binder sig genom att fastslå tullsatsen.
Skola i stället derför högre tullar å kaffe och tobak införas, så
må detta göras af Andra Kammarens pluralitet och det gamla utsug-
ningssystemets anhängare, men tullskyddsvännerna böra inför folket
stå fria från all skuld att dertill hafva bidragit.
Jag förnyar mitt yrkande om återremiss.
Herr Cavalli: Hå samme talare, som nu haft ordet, yrkade
återremiss till utskottet af frågan om tullsatsen å artikeln likör, an¬
förde jag de skäl, som talade deremot. Dertill ber jag nu få foga
följande. Det kan icke vara skäl att besluta en återremiss, ty, såsom
talaren omförmälde, har Andra Kammaren redan fattat beslut i saken.
Jag vet vid sådant förhållande icke, hvad en återremiss skall tjena
till. Nu säger talaren, att utskottet kunde vänta att komma in med
sitt betänkande, till dess utgången af de gemensamma voteringarna i
afseende å industritullarne blifvit känd. Men äfven om utskottet det
gjorde, så vet jag icke, hvartill det skulle gagna efter Andra Kam¬
marens beslut i saken. Jag tror att talaren med sitt långa anfö¬
rande icke kan vinna något praktiskt resultat, hvaremot det med hän¬
seende till statskassans intresse är mycket oförsigtigt. Jag ber att
få yrka bifall till den föredragna punkten.
Första Kammarens Prof. 1892. JV:o 35.
Tull å
bränvin och
sprit m. m.
(Forts.)
2
N:o 35. 18
Tull å
bränvin och
sprit m. m.
(Forts.)
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Herr Reuterswärd: Frågan är icke af den obetydlighet, som
den siste ärade talaren tycktes anse. Jag fäster uppmärksamheten
derpå, att derför att Andra Kammaren för sin del fattat beslut, så
har derför icke Riksdagen beslutit i saken. Skulle det visa sig, att
Riksdagens beslut blefve detsamma som Andra Kammarens, så är
det absolut säkert, att vi, innan Riksdagen skiljes åt, måste vara be¬
tänkta på att vidtaga utomordentliga åtgärder för att få statens debet
och kredit att gå i hop. Jag tror att under sådana förhållanden det
är nyttigt att återremittera punkten, och att utskottet måtte dröja
med insändande af nytt memorial till kammaren, till dess man får se,
huru det går med industritullarn e.
År det så, att Andra Kammarens beslut angående dessa tullar
blifver Riksdagens, så är det af allra största vigt att vi hafva denna
möjlighet att tillgå att bestämma högre beskattning på bränvin och
sprit och hvad dermed står i sammanhang. När frågan om likörer
var före, blef den punkten af samma skäl återremitterad. Det vore
då högst egendomligt, om man icke skulle göra detsamma med bränvin
och ' sprit. Jag är derför af samma åsigt som den förste talaren i
frågan. Jag är dessutom öfvertygad om att med den önskan, som
råder i landet, att så vidt möjligt hämma superiet, man gerna skulle
se att Riksdagen vidtoge en sådan åtgärd, hvarigenom man fördyrade
denna vara. Behöfves det icke att för nämnda ändamål vidtaga några
ändringar i de nu gällande tullsatserna, då är det ej lämpligt att
göra det, men behöfves det, så påstår jag det vara långt bättre att
höja tullen på bränvin, sprit och likörer än på kaffe och tobak, ty
dessa senare artiklar ingå nu mera i den allmänna förbrukningen, så
att det icke finnes en fattigstugukäring, som icke skall hafva sin
kaffetår. Det är då häst att spara ifrågavarande artiklar, till dess
det blifver nödigt att använda den såsom finanstullar.
Jag ber derför att få instämma till alla delar i hvad herr Lin¬
dahl anfört och således yrka bifall till hans förslag.
Friherre Barnekow: För min del kan jag icke inse, hvad en
återremiss skall gagna till. De båda talare, som yrkat återremiss,
hafva sagt, att frågan kan hvila hos utskottet och först komma till¬
baka i sammanhang med frågan om tull på kaffe och tobak. Men
Andra Kammaren har ju fattat beslut i saken. Utskottet kan således
icke hemställa annat, än att Första Kammaren måtte fatta beslut.
Frågan är, om förhöjning af dessa tullar kan beslutas. Kongl. Maj:t
har icke föreslagit det; det föreligger ingen motion derom, och ut¬
skottet har icke gjort framställning derom. Kan då enskild motionär
hafva rätt att nu framkomma med ett dylikt förslag? Hittills har
det varit vanligt, att man i sådana fall hållit sig inom de lägsta och
de högsta belopp, som föreligga, och kan det ju blifva tvifvelaktigt,
om det är rätt att frångå denna princip. Bevillningsutskottet har And
slutet af hvarje riksdag och särskildt vid denna riksdag en ganska
svår uppgift att fylla, nemligen den att när Riksdagen beviljat anslag,
19
N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
så tillkommer det nämnda utskott att besluta om, hvar summorna
skola tagas. Hvar skola vi taga den brist, som sannolikt kommer att
uppstå vid slutlig uppgörelse för nästa års budget? Vi försöka i den
nu slutbehandlade tulltaxan höja upp tullsatsen för några varor från
30 öre till 35 öre eller från 40 öre till 45 öre. Då säga herrar fri¬
handlare: hvad är det för småsaker! Så föreslå vi höjning af tullen
på apelsiner. Då säga herrar frihandlare: »det är en nödvändighets¬
vara för arbetaren. Särskildt i Stockholm ätes mycket apelsiner!»
Så komma vi till russin. Ja, då säga samme personer: »det finnes
något, som heter russinkorf, som alla arbetare äta. Hvarför fördyra
den?» Hvar skola vi då taga penningarna? På kaffe föreslås det!
»Nej», svarar man, »alla fattighuskäringar dricka kaffe.» Då taga vi
summan på tobak. »Nej», säger man, »då fördyra vi snuset för ar¬
betaren!» Det återstår då bevillningen. »Nej», svarar man i Första
Kammaren, »det är den mest orättvisa och förhatliga skatt af alla.
Kom icke med den! Derigenom hindras menniskor från att skaffa
sig oheroende.» Hvar skola vi då slutligen taga penningarna? Jag
misstänker, att utskottet till sist kommer att föreslå en liten tilläggs-
hevillning. Jag har velat förbereda kammaren på möjligheten häraf,
så att kammaren icke blir alltför ledsamt öfverraskad.
Hvad den nu föreslagna punkten angår, yrkar jag bifall till ut¬
skottets förslag och afslag på återremiss.
Herr Reuterswärd: Jag kan icke förstå, huru bevillningsutskot¬
tets ärade ordförande kan påstå, att frågan är afgjord. Den är icke
afgjord, förr än denna kammare fattat sitt beslut.
Hvad den konstitutionella konflikten beträfiar, så vill jag upp¬
lysa friherre Barnekow derom, att Kongl. Maj:t framlagt till Riks¬
dagens pröfning hela tulltaxan. Yi ega då rättighet att upptaga
hvarenda punkt till diskussion samt höja och sänka tullarne efter
godtfinnande. Den fruktan behöfver friherre Barnekow icke hafva.
Friherre Barnekow undrade vidare, hvar erforderliga penningar
skola tagas, om ej på kaffe och tobak? Jo, här är just ett tillfälle
att erhålla ökning af inkomsterna, nemligen på bränvinet. Det väcker
icke någon förargelse i landet; men deremot om man tager en betyd¬
lig förhöjd tull på kaffe och tobak, så blir det händelsen. De äro
allmänna konsumtionsartiklar, hvars tullbeskattning icke gagnar våra
näringar och höra icke onödigtvis fördyras.
Friherre Barnekow: Det är sant, att denna fråga ännu icke är
afgjord i denna kammare, men den är afgjord i Andra Kammaren,
och då har utskottet enligt min uppfattning icke annat att göra, i
händelse af en återremiss af denna kammare, än att hemställa, att
Första Kammaren ville fatta beslut. När nu ärendet kommer till¬
baka i sammanhang med frågan om tull på kaffe och tobak, så anser
man att i Första Kammaren skall kunna framställas och bifallas ett
yrkande om höjning ai tullen på bränvin, men då, mine herrar, be-
Tull d
bränvin och
sprit m. m.
(Forts.)
N:o 35.
Tull å
bränvin och
sprit ro. ro.
(Forts.)
20 Måndagen den 9 Maj, t. m.
finna vi osa i den konstitutionella konflikt, om hvilken jag nämnt i
mitt förra anförande, tv enligt min erfarenhet har alltid den uppfatt¬
ning hittills gjort sig gällande, att man icke eger att gå vare sig öfver
eller under hvad som föreslagits, utan att särskild motion derom väckts.
Denna fråga var vid två tillfällen före i utskottet, nemligen vid be¬
handlingen af tull å fartyg och å råsilke, och vid båda dessa tillfällen
har utskottet icke vågat framkomma med hemställan om att på sådant
sätt gå utom hvad som föreslagits. Nu sade den föregående ärade
talaren, att Kongl. Maj:t framlagt för Riksdagen eu hel tulltaxa.
Detta har nog sin Dugtighet, men så gör Kongl. Maj:t hvarje år.
Anse lierrarne att utskottets motionrätt sträcker sig så långt, att det
kan gå öfver eller under de föreslagna beloppen, så må lierrarne be¬
sluta återremiss, i annat fall vet jag ej, hvartill den skulle gagna.
Herr Lindahl: Bevillningsutskottet har ännu icke yttrat sig
om den bevillning, som hör utgöras för tillverkningen af bränvin.
Om nu bevillningsutskottet skulle finna, att man för att få statens
budget att gå i hop behöfde öka denna tillverkningsafgift med några,
5—10 öre, så har utskottet ovilkorlig rätt att göra ett förslag derom.
I fall då Riksdagen förut definitivt beslutat att fastställa en viss tullsats
på bränvin, har Riksdagen dermed bundit händerna och kan sedan icke
besluta en höjning af tillverkningsafgiften, emedan tullen måste stå i
ett visst gifvet förhållande till skatten. Det är af denna anledning,
som jag framstält yrkande om återremiss, på det att utskottet må
hafva öppet att efter- pröfning af förhållandena inkomma med förslag
om den ökning af tillverkningsafgiften, som kan befinnas erforderlig.
Herr Re ut erswärd: Jag vet mycket väl, att i händelse af åter¬
remiss gången blir den, som friherre Barnekow sagt, att utskottet
inkommer till Första Kammaren med ett memorial, hvari utskottet
anhåller, att kammaren ville i ämnet fatta beslut. Men på detta sätt
skulle erhållas ett nödigt rådrum, som just är hvad jag önskar få,
ty nu i riksdagens elfte timme kan, sedan de gemensamma voterin¬
garna egt rum, litet hvar, som intresserar sig för huru hudgeten stäl¬
ler sig, uppgöra sina kalkyler. Fatta vi nu definitivt beslut i det
föreliggande ärendet, då kunna vi icke sedermera upptaga frågan om
högre beskattning af bränvin och sprit in. m.
Det förvånade mig att höra friherre Barnekow säga, att Första
Kammaren skulle skapa en konstitutionel konflikt, derför att utskottet
icke vidrört frågan med ett enda ord. Häraf skulle följa, att utskottet
skulle kunna beröfva kammaren rättighet att upptaga en fråga till
afgörande, som utskottet lemnat oberörd, men en sådan magt bär
sannerligen icke utskottet. Kammaren bestämmer nog sjelf, Indika
frågor den vill upptaga och behandla med anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående ny tulltaxa.
Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss.
21
N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, 1. m.
Tull å
bränvin och
sprit m. m.
(Forts.)
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu förevarande punkt yrkats: l:o) bifall till hvad ut¬
skottet hemstält och 2:o), af herr Lindahl, att kammaren skulle visa
punkten åter till utskottet, i hvad den afsåge dels artikeln bränvin
och sprit med hvad dertill hör under rubrikerna 68—73 i Kongl.
Maj ds förslag till ny tulltaxa, dels ock artikeln spritfernissa under
rubriken 108 i Kongl. Maj:ts förslag, men bifalla utskottets hemställan
i öfrig!
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande af
herr Lindahls yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.
Friherre Barnehaw begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten
122 af sitt betänkande n:o 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, visar kammaren punkten åter till utskottet, i hvad den
afser dels artikeln bränvin och sprit med hvad dertill hör under rubri¬
kerna 68—73 i Kongl. Maj:ts förslag till ny tulltaxa, dels ock artikeln
spritfernissa under rubriken 108 i Kongl. Maj:ts förslag, men bifaller
utskottets hemställan i öfrigt.
Omröstningen företogs, och vid dess slut hefunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Friherre Barnekow: Jag har blott hållit mig till hvad hittills
varit gällande. Jag har aldrig hört talas om, att en enskild riksdags¬
man skulle kunna väcka en motion efter motionstidens utgång. Men
skulle så vara att detta verkligen går för sig, så återtager jag hvad
jag yttrat. Eljest vidhåller jag min uppfattning, att enskild motionär
hvarken i utskottet eller kammaren, i annat fall än hvad grundlagen
medgifver, kan upptaga en fråga, då motion ej hlifvit väckt derom i
rättan tid.
Ja — 35;
Nej — 55.
N:o 35.
22
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Anslag till
nya byggna¬
der m. m.
vid statens
järnvägs¬
trafik.
Punkten 123.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 4 och 6 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 7 a, i anledning
af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om
anslag dels till nya byggnader och anläggningar vid statens jernvägs-
trafik, dels ock till ny rörlig materiel vid statens trafikerade jern-
vägar.
Mom. a).
Herr Casparsson: Såsom kammaren behagade finna, har jag
anmält min reservation emot vissa delar af utskottets motivering.
Denna reservation af såg egentligen utlåtandet i formelt hänseende,
ehuru jag äfven ansåg betänkandets innehåll i materielt afseende del¬
vis betänkligt. Nu har emellertid någon välvillig fé borttagit de i
formen mest stötande delarne af motiveringen, och då jag icke anser
det värdt att vidare bråka med innehållet, får jag anmäla att jag
frånträder min reservation.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu förevarande moment hemstält.
Mom. b).
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den 4
och 6 innevarande månad bordlagda memorial och utlåtanden:
n:o 62, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor,
n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen mark samt
om beredande af nytt kasernetablissement för lifgardet till häst m. m.,
n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående af¬
söndring af jord från det Ottenby kungsladugård underlydande hem¬
manet Prestorp n:o 2,
n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jord-
afsöndring från indragna militiebostället Lönneberga n:o 1 i Kal¬
mar län,
23
N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. in.
n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jord-
afsöndring från Kungsörs kungsladugård i Yestmanlands län, samt
n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af kronans rätt till danaarf efter stenarbetaren Erik An¬
dersson,
bifölls hvad utskottet i nämnda-memorial och utlåtanden hemstält.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 4 och 6 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående ändring i nu gällande bestämmelser i fråga om de från
marinregementet till Blekinge bataljon öfverflyttade officerares pen-
sionsrätt.
Friherre von Offer: Kaptens-och löjtnantsgraderna vid Blekinge
bataljon äro med ett undantag helt och hållet besatta af officerare,
som förut tjenstgjort vid kongl. marinregementet. Af dessa office¬
rare, hvilkas antal uppgår till tretton, är den äldste född 1840 och
den yngste 1847, och deras ålder varierar således emellan femtiotvå
och fyratiofem år. För att afhjelpa de missförhållanden, som här
vid lag uppstått så väl med afseende å corpsens tjenstbarhet som ock
för de särskilda individerna, har Kongl. Maj:t begärt, att Riksdagen
måtte medgifva, att för dessa officerare finge tillämpas de 1877 fast-
stälda grunder för pensioneringen af arméns officerare. Förhållandet
är nemligen, såsom herrarne hafva sig bekant, att marinregementet,
såsom tillhörande flottan, hade sin pensionsrätt i amiralitetskrigsmans-
kassan, hvilken icke medgifver rätt till pension förr än efter upp¬
nådda femtiofem lefnads- och trettio tjensteår, under det gällande regle¬
mente för armens pensionskassa medgifver pension vid femtio lefnads-
och trettio tjensteår.
På grund af de anförda bestämmelserna om pensioneringen vid
marinregementet, har det förhållande uppstått vid Blekinge bataljon,
att, såsom äfven i den kongl. propositionen blifvit framhållet, om
icke något åtgöres för att förbättra pensioneringen för dessa officerare,
den yngste nuvarande löjtnanten icke har någon utsigt att blifva
kapten, förutsatt att icke annan afgång eger rum än på grund af
pensionering, förr än vid femtionio lefnads- och trettioett tjenst-
göringsår.
Hvithet ofördelaktigt inflytande på corpsens tjenstbarhet detta för¬
hållande skall utöfva, är tydligt, och utskottet har äfven i viss mån
gått in på Kongl. Maj:ts proposition, i det utskottet tillstyrkt, att
Riksdagen måtte medgifva, att dessa officerare erhålla rätt till pension
vid den tid, då de enligt de 1877 bestämda grunderna för arméns
pensionering äro skyldige att afgå ur tjensten. Jag undrar dock om
icke till äfventyra, då utskottet gjort denna tillstyrkan, hvarigenom
Om de från
marinrege¬
mentet till
Blekinge
bataljon
öfverflyttade
officerares
pensionsrätt.
N:o 35. 24
Om de från
marinrege¬
mentet till
Blekinge
bataljon
öfverflyttade
officerares
pensionsrätt.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, f. m.
tydligt framgår, att utskottet velat gifva dessa officerare rättighet att
afgå med pension vid femtiotre års ålder, utskottet förbisett en punkt
i 1877 års cirkulär, nemligen den tredje, hvilken innehåller att för
åtnjutande af fyllnadspension, som åtföljer tjenst, erfordras att hafva,
samma eller högre tjenst i minst två år på stat innehaft.
Om man tillämpar denna bestämmelse på hvad utskottet före¬
slagit, framgår att, om detta förslag antages, af officerarne vid Blekinge
bataljon två af löjtnanterna finge afgå vid respektive femtiofyra och
femtiofem år, men att två andre, den yngste och den tredje nedifrån,
icke egde afgå förr än efter fylda femtioåtta år.
Vid sådant förhållande hemställer jag, om icke kammaren skulle
vilja göra det tillägg till utskottets förslag, att näst efter orden »53 lef¬
nadsår» i slutet af första punkten införas följande ord: »men utan
hänsyn till den tid, han uppburit lön på stat i innehafvande grad;
om ett sådant tillägg antages, skola de fyra ifrågavarande officerarne
ega afgå, de två förstnämnda vid femtiotre års ålder och de två
senare vid femtiofem års ålder. — Tillägget skulle således medföra
en förbättring i ställningen för desse officerare, utan att vara af nå¬
gon afsevärd betydelse för storleken af det penningbelopp, som för
pensioneringen erfordras.
På grund af hvad jag anfört, anhåller jag om bifall till utskottets
förslag med tillägg af de utaf mig föreslagna orden till slutet af första
stycket.
Herr von Hedenherg: Den siste talarens förslag om tillägg
till utskottets betänkande förbättrar detta i så fall, att det närmare
preciserar hvad som här åsyftas, och jag kan derför icke annat än
yrka bifall dertill. Härigenom blir det blott tvenne af officerarne vid
Blekinge bataljon, som icke på något sätt kunde få pension vid 53
års ålder eller tvenne blifva satta inom denna gräns, så att de vid
53 år blifva berättigade till pensions erhållande, hvaremot de tvenne
yngsta ändock icke kunna få pension såsom kaptener förr än vid 5G år.
Utom detta tillägg skulle de sista icke få pension förr än vid 58 års
ålder. Således yrkar jag bifall till det gjorda tillägget.
Herr statsrådet friherre Palmstierna: Det är icke fråga om,
att det icke är mycket synd om dessa officerare vid Blekinge bataljon,
för hvilka Kongl. Maj:t föreslagit en förbättring i deras pensionsrätt.
De hafva utan eget förvållande fått mycket mindre avancement, än de
med rätta kunnat beräkna, och de hafva hela tiden haft en genom¬
gående otur, så att alla skäl tala för ett bifall till Kongl. Maj:ts för¬
slag. Jag är äfven mycket tacksam för det understöd, Kongl. Maj:ts
förslag fått från tvenne håll, men jag hemställer till kammarens
öfvervägande, om det föreslagna tillägget kan blifva föremål för gemen¬
sam votering eller om frågan förfaller vid kamrarnes olika beslut; i
sådant fall vore ingenting vunnet med den åsyftade förbättringen, då
25 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
deremot, i fall utskottets förslag bifalles, åtminstone hälften af hvad
Kongl. Maj:t hegärt ginge igenom.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande nu förevarande utlåtande endast yrkats, af friherre von Otter,
att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan med den ändring,
att i slutet af första stycket näst efter orden »53 lefnadsår» tillädes:
»men utan hänsyn till den tid, han uppburit lön på stat i innehaf¬
vande grad.»
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af friherre von Otters yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
hesvarad.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 7 e. m.
"Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 6 och 7 inne¬
varande maj bordlagda memorial n:o 69, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut, beträffande Kongl. Maj:ts proposition angående
dispositionen af inflytande hyresinkomster från de till svenska kronans
egendom i Konstantinopel hörande bodlägenheter, lades utskottets
anmälan till handlingarna och bifölls hvad utskottet i memorialet
hemstält.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 6 och 7 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts propo¬
sition om anordnande i Vadstena af en asyl för sinnessjuke, bifölls
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Fördrogs å nyo statsutskottets den 6 och 7 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
rörande upplåtelse af kronolägenheten Stenbrottet i Stockholms län i
och för uppförande derstädes af ett nytt centralfängelse för qvinnor
och ett nytt cellfängelse för nämnda län m. m.
Herr Wieselgren: Jag skall, herr talman, bedja att få yrka
bifall till utskottets hemställan, med den motivering reservanternas
förslag innefattar. Jag gör det naturligtvis derför, att frågan om det
Om de från
marinrege¬
mentet till
Blekinge
bataljon
öfverflyttade
officerares
pensionsrätt.
(Forts.)
Om upp¬
förande å
kronolägen¬
heten Sten¬
brottet af ett
nytt central-
fängelte för
qvinnor m. m.
N o 35.
Om upp¬
förande å
kronolägen¬
heten Sten¬
brottet af ett
nytt central-
fängeUe för
qvinnor
m. m.
Forta.
26
Måndagen den 9 Maj, f. m.
förevarande fängelset nu tydligen kommit i ett helt annat läge än då.
Kongl. Maj:t afgaf sin proposition, hvadan den nu icke kan och icke
hör bifallas. Detta ändrade läge har åstadkommits af det beslut, som
Riksdagen för ett par veckor sedan fattat i fråga om cellstraffets ut¬
sträckning.
I utskottsbetänkandet förekomma emellertid följande ord: »I ett
vid remissen af den kongl. propositionen afgifvet, till utskottet öfver-
lemnadt anförande har herr P. A. H. Cavalli inom Första Kammaren
framstält åtskilliga erinringar i berörda hänseende; och utan att tilltro
sig kunna bedöma de i samma anförande framlagda sifferuppgifternas
inflytande på frågan eller i öfrigt vilja biträda alla de i anförandet
uttalade åsigter, anser utskottet, att detta ärende äfven bör betraktas
från den af herr Cavalli framhållna synpunkt.» Jag frågar: hvilken
är då denna synpunkt?
Det är icke min mening att ingå i någon kritik af herr Cavallis
sifferuppgifter, tv de äro alldeles utanför den nuvarande situationen,
och såvida icke någon särskild anledning i dag förekommer, skall jag
icke heller upptaga kammarens tid med herr Cavallis anförande i
öfrigt, ehuru det i många afseenden gifver anledning till kritik. Blott
i förbigående vill jag säga, att då herr Cavalli i fråga om cellantalet
uppgaf totalsiffran af cellutrymmet i hela riket, utan att frånräkna
sådana celler, som behöfvas för disciplinära bestraffningar samt vakt-,
arbets- och andra celler, hvilkas antal icke är litet, och vidare i fråga
om fångantalet håller sig vid fångsiffrans medeltal, kunna sifferuppgifter,
som sammanföras med förbiseende af dessa omständigheter, icke
vara rigtiga. Men något sant och rigtigt finnes dock i herr Cavallis
uttalande, och det är just den af utskottet anmärkta »synpunkten»
eller att det i rikets fängelser finnes ett cellutrymme, som bör be¬
gagnas. Men, mine herrar, det är just detta, som skett genom det
beslut, som Riksdagen i fråga om cellstraffets utsträckning fattat.
Hade statsutskottet uppmärksammat det utlåtande, som i dess eget
betänkande åberopas, nemligen det, som af fångvårdsstyrelsen den
24 april 1889 till Kongl. Maj:t afgifvits, skulle statsutskottet hafva
funnit, att just det mål, som herr Cavalli åsyftar och med sitt anfö¬
rande vill vinna, redan är vunnet; tre år tidigare, än herr Cavalli
påpekat denna »synpunkt» i kammaren, hade fångvårdsstyrelsen redan
påpekat densamma inför Kongl. Maj:t. som derå fäste "det afseende,
att han till Riksdagen afgaf proposition om cellstraffets utsträckning.
Riksdagen har också bifallit Kongl. Maj:ts proposition. Det ändamål
är således vunnet, som herr Cavalli med sitt anförande må hafva
eftersträfvat. Men det är alldeles tydligt, att med detta förhållande
kan icke förlika sig den motivering, som statsutskottet i föreliggande
betänkande anlitat. På sid. 21 af betänkandet talar utskottet om
qvinnofängelserna i Norrköping och Göteborg, och finner, att de så
väl fylla sitt ändamål, att de böra bibehållas. Centralfängelset å
Norrmalm omnämner väl utskottet i slutet af sitt utlåtande, såsom
varande i ett mindre tillfredsställande skick, men utskottet anser, att
27 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
det bör förbättras, d. v. s. repareras och sättas i bättre stånd, än det Om ypp¬
igt närvarande innehar. Jag är icke i tillfälle att uppgifva exakta [wnotiigan-
siffror, tv det förstår en hvar, att sådana ännu icke kunna åstad- heten Sten-
kommas, då någon statistik rörande den 1890 ändrade lagstiftningens brottet af ett
inverkan på strafftiderna för de af qvinnor vanligast föröfvade brotten
ännu icke är tillgänglig. Den kommer att framgå af hithörande qvinnor
statistik för 1891. Men om man också icke nu kan säkert uppgifva m.
resultatet af 1890 års lagändringar i dess sammanhang med den lag ' or •'
om cellstraffets utsträckning, som är att förvänta, kan dock så mycket
med säkerhet sägas, att antalet af qvinliga gemensamhetsfångar kom¬
mer att så mycket nedgå, att det icke gerna blir möjligt att med
fångar af detta slag fylla flera gemensamhetsfängelser. Men är det
så, kan det icke Arara lämpligt att Riksdagen till Kongl. Maj:t ingår
med en skrifvelse så motiverad, som utskottets utlåtande gifver vid
handen; tv enligt detta synes Riksdagen skola komma att förklara,
det tre sådana fängelser böra för de qvinliga straffångarnes lämpliga
fördelning bibehållas. Detta är en orimlighet; och jag anser mig
derför böra yrka bifall till den motivering, som reservanterna före¬
slagit och som säger tillräckligt för att motivera ett afslag på Kongl.
Maj:ts proposition.
Herr Svedelius: Såsom herrarne behagade finna, ingår äfven
reservanternas motiv i den motivering, som utskottet framlagt, men
utskottet har icke ansett sig kunna eller böra inskränka sig till hvad
reservanterna anfört, då det knappast vore fullt tillständig!; att afslå
en Kongl. Maj:ts proposition utan att fästa afseende vid realiteten af
sjelfva förslaget. Det var naturligtvis icke Kongl. Maj:t obekant, att
det i motiveringen omnämnda lagförslag, som framkom under senare
delen af riksdagen, skulle blifva framlagdt, och det är således enligt
mitt förmenande icke anledning att tänka sig annat, än att Kongl.
Maj:t önskat bifall till båda förslagen, både det, som i början af
Riksdagen framkom, om uppbyggande af ett centralfängelse i stor
skala, och det nyssnämnda lagförslag, som vunnit Riksdagens bifall.
Under sådana förhållanden syntes det utskottet nödvändigt att med
åtminstone några ord beröra hvad Kongl. Maj;ts förslag innebär och de
väsentligaste anmärkningarna deremot. Jag vill endast helt kort och
lösligt angifva, hvilka dessa äro.
Till en början har utskottet velat framhålla, att lösesumman för
de ifrågavarande tomterna synes vara något låg. Det är ett pris af
omkring 3 kronor för qv.-foten, som ligger till grund för beräkningen
af denna, men då vi veta, att tomter med ungefär samma belägenhet
afyttrats för 5 kronor qv.-foten, ett pris, som Riksdagen sjelf faststält
för gardeskaserntomterna, och angränsande tomter till det nuvarande
fängelset betingat ännu högre pris, liar man äfven velat tänka sig,
att en högre siffra borde kunna läggas till grund för beräkningen af
denna tomts värde.
Vidare har utskottet icke ansett sig kunna med tystnad förbigå
N:o 35. 28
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Om upp-, de betänkligheter, som länsstyrelsen framhållit rörande en förflyttning
kronolog en- af länsfängelset, hvarför detta syntes utskottet äfven höra intagas i
heten Sten- motiveringen.
brottet af ett Jag skall icke inlåta mig på några siffror; det gjorde icke den
fänehe^ör föregående talaren, och jag har icke heller någon särskild anledning
kvinnor att gorå det. Jag vill dock säga, att hvad som på sid. 21 i betän-
m. m. kandet af honom antydts, syftar dels på hvad statsrevisorerna yttrat
(Forte.) rörande förträffligheten, i synnerhet af fängelset i Göteborg, och dels på
hvad fångvårdsstyrelsen sjelf framlagt såsom sin afsigt vid framtida
dispositioner af lägenheterna, sedan det nya centralfängelset uppförts.
Hvad åter det sista stycket af motiveringen beträffar, är det visser¬
ligen sant, att utskottet nämnt något om nödvändigheten af reparatio¬
ner å det nuvarande fängelset, men detta är ett förhållande, som synes
utskottet påkalla åtgärder under hvilka omständigheter som helst,
huru Riksdagens beslut än utfaller. Äfven om Kongl. Maj:ts pro¬
position bifalles, har man icke kunnat tänka sig, att det nya fängelset
skulle blifva tillgängligt på åtminstone 5 år, och under så lång tid
kan icke det nuvarande anses fylla sitt ändamål på ett någorlunda
drägligt sätt utan åtskilliga mindre reparationer. Det synes mig
således, som om dessa af utskottet anförda motiv vore fullkomligt
på sin plats, och att de icke i något hänseende förändrade eller för¬
ringade den motivering, som tillkommit på grund af det nyligen af
Riksdagen antagna lagförslaget angående 4-årigt straffarbetes aftje¬
nande i cell, hvilket beslut dock utgör ett hufvudskål för eu af¬
styrkande hemställan, både enligt utskottets mening. — såsom tydligen
framgår af utskottets motivering ■— och enligt reservanternas. Det
har således ytterligare styrkt utskottet i dess uppfattning, att frågan
är i sin helhet för litet utredd och derför kan behöfva bättre be¬
grundas och i alla händelser framläggas i ett i viss mån annat skick.
Särskildt har utskottet ansett i sådant fall lämpligast, att för Riks¬
dagen framlades förslag rörande kostnaden i dess helhet, på det att
Riksdagen måtte komma i tillfälle att fatta sitt beslut äfven med
hänsyn till de anslag, som äro erforderliga utöfver den lösesnmma,
som genom den föreslagna anordningen skulle inflyta.
På grund af hvad jag anfört, yrkar jag bifall till statsutskottets
hemställan.
Herr Cavalli: Redan vid remissen till statsutskottet af den
kongl. propositionen angående upplåtelse af kronolägenheten Sten¬
brottet i Stockholms län i och för uppförande derstädes af ett nytt
centralfängelse för qvinnor och ett nytt cellfängelse för nämnda län
anförde jag några omständigheter, på grund af hvilka jag ansåg, att
den kongl. propositionen icke borde af Riksdagen bifallas. Då nu
statsutskottet delat min uppfattning och enhälligt afstyrkt densamma,
hade jag ej vidare tagit till ordet i denna fråga, om icke den förste
ärade talaren direkt uppkallat mig.
Innan jag går till sjelfva saken, ber jag att få fästa kammarens
29 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
uppmärksamhet på, att den ärade talaren sade — jag försökte skrifva upp Om upp-.
hans ord — att den kongl. propositionen numera icke kunde eller horde lronoWgen-
hifallas, enär Riksdagen efter den kongl. propositionens afgifvande fattat heten Sten•
beslut angående utsträckt tid för straffarbetes verkställande i enrum.
Jag vill då erinra, att den fångvårdsstyrelsens skrifvelse, som föran- 'för
ledde kongl. propositionen angående ett nytt centralcellfängelse, är qvinnor
daterad den 20 mars 1891, under det att samma styrelses skrifvelse,
på grund af hvilken propositionen om förlängning af tiden för straff- ' r ''
arbetes undergående i enrum afläts, är daterad den 24 april 1889.
Det horde således år 1891 icke varit fångvårdsstyrelsen obekant, hvad
som i frågan år 1889 åtgjorts samt huru ärendets handläggning fortgått.
Då man noggrant genomläst den nu ifrågavarande kongl. propo¬
sitionen och man efter slutad läsning gör sig den frågan: hvilka äro
de i den kongl. propositionen anförda skälen för uppförande af ett
nytt centralfängelse för qvinnor, skall man icke utan förvåning finna,
att endast ett skäl är anfördt, och detta är följande: centralfängelset
å Norrmalm är gammalt, skröpligt och för sitt ändamål otjenligt,
alltså bör ett nytt centralfängelse uppföras. Jag vågar beteckna en
sådan slutledning som origtig, om den icke föregåtts af en noggrann
utredning om antalet af befintliga dylika fängelser, antalet derstädes
befintliga celler m. m. å ena sidan, samt å andra sidan antalet straff-
fångar och beskaffenheten af deras brott, för så vidt detta inverkar
på fördelningen å de olika straffanstalterna o. d. Då jag sålunda
uttalar ett klander deröfver, att en fråga i outredt skick förelägges
Riksdagen, så gäller detta klander endast fångvårdsstyrelsen, hvilkens
skyldighet det varit att, då styrelsen vid flera tillfällen så ifrigt yrkat
på anslag för ett nytt centralfängelse, jemväl visa, att det är behöfligt.
I mitt yttrande den 26 januari innevarande år påpekade jag, att
enligt fångvårdsstyrelsens berättelse för år 1889 å nedannämnda central¬
fängelser för män fans cellplats för följande antal fångar:
å Långholmen............................ 500
i Malmö............................... 441
å Nya Varfvet..................... 294
Summa 1,235
samt att antalet manliga straffångar, dömde till straffarbete
öfver två år, lifstidsfångar inberäknade, vid 1889 års slut
utgjorde...............................1,153,
hvadan alltså ett öfverskott af cellplats förefans för...... 82,
och detta utan att centralfängelset i Karlskrona behofts tagas med i
räkningen. Vid detta tillfälle hade jag icke tillgång till fångvårds¬
styrelsens statistik för år 1890. Af denna, som jag sedermera erhållit,
inhemtas, att cellplatsernas antal är oförändradt, eller..... 1,235.
under det att antalet fångar af samma slag nedgått till .... 1,127,
hvadan antalet lediga celler ökats från 82 till......... 108,
och detta, jag betonar det ännu en gång, utan att centralfängelset i
Karlskrona tagits med i beräkningen.
N o 35.
Om upp¬
förande &
kronolägen¬
heten Sten-
hrottet af eti
nytt central¬
fängelse för
gvinnor
m. m.
(Forts.)
30 Måndagen den 9 Maj, f. m.
Nu har den första ärade talaren i en till utskottet ingifven pro¬
memoria, afsedd att bemöta mitt vid remissen hållna anförande, gjort
åtskilliga invändningar. Huru frestande det än är för mig att upp¬
taga detta i många hänseenden märkliga aktstycke i dess helhet till
bemötande, skall jag afstå derifrån och blott hålla mig till det hufvud-
sakligaste.
Den ärade talaren invänder, att man i denna fråga måste fästa
sig vid nödvändigheten af att för mötande eventualiteter hafva något
platsöfverskott att lita till, och han har dervid framhållit, att bland
dessa eventualiteter måste inräknas ett stigande fångantal. Jag vet
icke, hvarifrån han hemtat stöd för denna eventualitet. Icke kan
det hemtas från de faktiska förhållandena. I detta afseende behöfver
jag endast erinra, att antalet straffångar under hela den tid, 1864
års strafflag tillämpats, varit i ett stadigt och jemnt sjunkande. Vid
slutet af 1865 utgjorde antalet af såväl manliga som qvinliga till
öfver två års straffarbete dömde fångar, lifstidsfångar inberäknade,
3,334, vid slutet af 1875, 3,114 och 1885 2,429, således under 20
år en minskning af 905, eller i medeltal på hvardera 10-årsperioden
af något mer än 450 personer. Se vi vidare till, huru samma för¬
hållanden gestaltat sig under de sista 5 år, för hvilka statistik finnes,
så erfara vi att antalet af samma slags fångar utgjorde:
Vid slutet af år 1886 ...... 2,335 stycken
» » » » 1887 2,295 »
» » » » 1888 2,183 »
» » » > 1889 2,176
» » » » 1890 2,090 »
eller eu minskning på 5-årsperioden af 245 personer.
Vill man dessutom för vinnande af fullständig öfverskådlighet
sammanföra resultatet af dessa jemförelser efter fördelning årsvis under
de olika perioderna, så finner man, att minskningen utgjort i medeltal
under första perioden 1865—1875 ....... 22
» andra » 1875—1885 ....... 68
» tredje » 1886—1890 ....... 81
eller en allt större och större minskning årligen.
Då den ärade talaren, såsom jag visat, icke kunnat hemta något
stöd för sin uppfattning i de bestående faktiska förhållandena, skulle
man kunna tro, att hans uttalanden grundats på väntade verkningar
af en skärpt lagstiftning. Men detta är så mycket mindre förhållandet,
att just motsatsen inträffat, och det erfordras endast att påpeka skil-
naden i straffbestämmelserna rörande de för denna frågas bedömande
vigtigaste eller de itererade tjufnadsbrotten enligt 1864 års strafflag
och lagen den 20 juni 1890, angående ändring i vissa delar af
strafflagen.
Af hvad jag anfört framgår otvetydigt, och det har icke heller
den ärade talaren bestridt, att centralfängelset i Karlskrona, som för
närvarande användes såsom straffängelse för män, är för sitt nuva¬
rande ändamål obehöfligt, och för Riksdagen, som det icke tillkommer
31 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
att angifva, huru det bör på lämpligaste sätt för fångvården användas,
är det endast af vigt att till full evidens konstatera detta faktum.
Jag skall nu öfvergå till en annan för frågans bedömande syn¬
nerligt vigtig omständighet, och det är, att ett högst betydligt antal
celler å läns- och kronohäktena står obegagnadt. I dessa fängelser
finnas sammanlagdt..................... 2,682 celler.
Om härifrån afräknas:
mörka celler................... 97
samt följande fängelser, hvilka icke torde böra
upptagas vid denna beräkning, eller Stockholms
ransakningshäkte....................167
Norrmalms kronohäkte................ 24
Bollnäs transporthäkte................ 16
Kisa kronohäkte.................... 6
Svanesunds d:o.................... 6
Lycksele d:o . . . ,................ 4
Skellefteå d:o.................... 7 327 »
så återstår alltså ett antal af............... 2,355 celler,
under det att medeltalet af de å dessa fängelser — med inräknande
jemväl af dem å de sex under fångvårdsstyrelsens uppsigt stälda
fängelser, som jag nyss undantagit — förvarade fångar utgjorde under
år 1889 ett antal af 1,382. Öfverskottet af cellplats å dessa fängelser
uppgick således under sagda år i medeltal till den höga siffran 973.
Under 1890 har medeltalet af i dessa fängelser förvarade fångar ytter¬
ligare sjunkit till 1,359, i följd hvaraf antalet lediga celler stigit
ända till 996. Det är, mine herrar, Mara 40 procent af samtliga celler
i alla de under fångvårdsstyrelsen stälda läns- och kronohäktena.
I omförmälda promemoria har den ärade talaren förklarat sig
anse det såsom ett fel af mig, att jag beräknadt öfverskottet af le¬
diga celler efter medeltalet fångar. För min åtgärd i klandrade afse¬
ende! torde jag få afgifva en förklaringsgrund, som åtminstone den
ärade talaren bör taga för god, eller att endast medelantalet af fångar,
som förvaras i dessa fängelser, så vidt jag kunnat se, uppgifves i
fångvårdsstyrelsens statistik. Men vare dermed huru som helst, ty
af omförmälda promemoria framgår, att fångantalet vid dessa fängelser
vid ett enda tillfälle under år 1889 uppgått till 1,666 personer. Det
var den högsta siffran för det året. Mine herrar, jag nämnde, att
fångvårdsstyrelsen, efter frånräknande af de 7 fängelser jag undantagit
och dessutom alla mörka celler, hade till sitt förfogande 2,355 celler.
När nu högsta fångantalet under 1889 uppgick till 1,666, så fans
det icke en enda dag under nämnda år, då icke 689 celler stodo le¬
diga. I hvad mån detta kan tala till förmån för den ärade talaren,
öfverlemnar jag åt honom sjelf att afgöra.
Nu kommer jag till en senare del af frågan, och det är hvad
som passerat under denna riksdag. Den ärade talaren slutade med
ett för mig ganska oväntadt yrkande på bifall till utskottets hem¬
ställan om afslag på Kongl. Maj:ts proposition, om än han önskade
Om upp¬
förande å
kronolägen¬
heten Sten¬
brottet af ett
nytt central-
fängelte för
qvinnor
m. m.
(Forts.)
N:o 35. 32
Måndagen den 9 maj, f. m.
Om upp- en ändring i motiveringen, och fann stöd härför i de förändrade för¬
görande a hållandena under denna riksdag, och jag kan icke neka till att de
heten'sten- förändrats ganska mycket. I Kongl. Maj:ts till Riksdagen den 10
hrottet af ett nästlidne mars aflåtna proposition med förslag till lag angående straff-
nytt central- arhetes verkställande i enrum har tiden för straffarbetes aftjenande
* qvinnor på nämnda sätt utsträckts från 2 till 4 år, och detta af Riksdagen
m. m. antagna förslag skall tillämpas från den 1 januari 1893. Således,
(korta.) ana dg fångar, som efter hittills gällande lagstiftning dömts till straff¬
arbete mellan 2 och 4 år, skola från sagda tidpunkt intagas i läns-
och kronohäktena. Det gäller då att få veta, huru många de fångar
äro, på hvilkas intagande i central- eller i länsfängelse den förändrade
lagstiftningen inverkar. Nykomna manlige fångar, dömde till straff¬
arbete på tid öfverstigande 2 år till högst 4 år, utgjorde
år 1888 .... 119 st.
» 1889 .... 103 »
» 1890 .... 107__»
tillsammans 329 st.
Jag har visat, att vid 1890 års slut vid endast 3 af rikets central¬
fängelser för män funnos celler till ett antal af 108 högre än hela
antalet manliga fångar, som enligt då gällande bestämmelser skulle
förvaras i centralfängelse, och detta utan att centralfängelset i Karls¬
krona tagits med i beräkningen. Efter full tillämpning af nu an¬
tagna grunder för verkställande af straffarbete, skulle ett antal af
omkring 400 icke vidare intagas i centralfängelserna, utan i läns- och
kronohäktena. Alltså, under det med stöd af den mildare lagstift¬
ningen fullt befogade antagandet, att fångantalet icke ökas, skulle de
till straffarbete dömde män, som skola aftjena straff å centralfängelse,
utgöra icke 1,127, utan endast 798. Om för männen reserverades
Långholmen med 500 celler och Malmö med 441 celler, tillsammans
941 celler, blefve äfven Nya Yarfvet för sitt nuvarande ändamål
obehöflig!. Det är ju goda skördar, som erhållas af fångvårdsstati-
stiken, om man odlar de fält, som af fångvårdsstyrelsen lemnats all¬
deles obegagnade.
Den ärade talare, som först yttrade sig, har vid flera tillfällen,
då han med vältalighet och talang talat för de angelägenheter, som
blifvit honom anförtrodda, åberopat yttranden såväl af fångvårds-
tjenstemän som af fångar så inom som utom landet. Han kan således
icke finna det underligt, att jag jemväl tror mig kunna hemta stöd
af ett uttalande, icke af en fånge, utan af en fångvårdstjensteman,
och det är chefen för Danmarks fångvårdsväsen. Då för honom om-
förmäldes, att Kongl. Maj:t för Riksdagen framlagt proposition derom,
att tiden för straffarbetes undergående i enrum skulle utsträckas från
2 till 4 år, frågade han: Är afsigten, att dessa personer skola för¬
varas på cellfängelserna? Då han på denna fråga erhöll ett jakande
svar, yttrade han: Hvartill skola då centralfängelserna användas?
Jag vågar tro, att af den utredning, som detta ärende i Riks¬
dagen vunnit, kan dragas den slutsats, att en mycket ringa grad af
Måndagen den 9 Maj, f. m. 33
försigtighet kriifver, att något anslag till nytt centralfängelse icke nu
beviljas, äfven om anslagskrafvet sättes vida lägre än de såsom nöd¬
vändiga ansedda 1,100,000 kr.
Kanske kommer man att emot mig anmärka, att, då jag gjort
en erinran mot fångvårdsstyrelsen i denna fråga, jag icke nog tagit
hänsyn till hvad fångvårdsstyrelsen i saken åtgjort, utan endast till
hvad som derom förmäles i det vid den kongl. propositionen fogade
statsrådsprotokollet. Ehuru detta protokoll mycket omständligt redogör
för hvad fångvårdsstyrelsen i denna fråga anfört, ansåg jag mig dock böra
förskaffa mig del af den fångvårdsstyrelsens skrifvelse i ämnet, som
föranledt den kongl. propositionen. Den är daterad den 20 mars
1891. I denna skrifvelse lemnar fångvårdsstyrelsen en utredning om
hvad i denna sak tillförene åtgjorts, och deri omtalas en underdånig
skrifvelse från styrelsen af den 3 februari 1888, i hvilken styrelsen
lemnar uppgift å alla de kronan tillhöriga, i hufvudstadens närhet
belägna kronoegendomar, som kunde ifrågakomma till tomt för ett
nytt centralfängelse. Fångvårdsstyrelsen omförmäler äfven lägenheten
Stenbrottet på följande sätt: »emot lägenheten Stenbrottet mötte den
betänklighet, att tillgång till vatten der saknades, något hvarpå måste
läggas synnerlig vigt, då styrelsens afsigt var att sysselsätta personalen
vid det nya centralfängelset med tvätt och dermed sammanhängande
göromål», och föreslog derför en annan kronolägenhets användning
för ändamålet. Kongl. Maj: t förklarade i skrifvelse den 13 juni 1890,
att styrelsens hemställan icke kunde bifallas. Då styrelsen i följd häraf
hade att å nyo företaga ärendet till behandling, gjorde stvrelsen i
skrifvelsen den 20 mars 1891 framställning om användning af lägen¬
heten Stenbrottet till plats för de nya fängelserna. Styrelsen, som
förut af angifvet skäl funnit denna lägenhet olämplig för ändamålet,
hade nu att förklara skälet, hvarför den nu vore lämplig. Styrelsen
anför härom följande: »Vid de grundborrningar, som styrelsen låtit
der verkställa, har utrönts,-------att jordlagren bestå öfverst af
fin sand, derunder af lera och underst närmast berggrunden af morän¬
grus, samt att sannolikt är, att vatten, åtminstone för tvätten och
ekonomien, bör genom brunnsborrning kunna på platsen erhållas».
Ett svagt skäl i sanning för omslag i åsigter! Jag vet icke, om
kostnaden för den erforderliga brunnsborrningen är upptagen i kostnads-
förslaget för fängelset, men det vet jag, att styrelsen dels icke i sitt
kostnadsförslag upptagit arfvode för arkitekttillsyn, som beräknats till
10,000 kronor, samt att, såsom den ärade talaren i sin promemoria
erkänt, styrelsen på grund af bristande noggrannhet vid uppgörande
af beräkningarna å statens verkliga kostnad för fängelserna upptagit
denna kostnad 32,500 kr. lägre än den verkligen är.
Jag vågar hoppas och tro, att den utredning, som beståtts detta
ärende, skall föranleda dertill, att något förslag om beviljande af an¬
slag för vippförande af ett Hytt centralfängelse icke skall, derest icke
oberäkneliga omständigheter mellankomma, vidare för Riksdagen fram-
läggas. Jag tillåter mig yrka bifall till statsutskottets förslag oförändradt.
Fänta Kammarent Prof. 1892. N;o 3.1. 3
N o 35.
Om upp¬
förande å
kronolägen¬
heten Sten¬
brottet af ett
nytt central-
fängelse för
kvinnor
in. m.
(Forts.)
N:o 35, 34
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Om tipp- Herr Fränekel: Det torde synas förvånande, att denna fråga,
förande a (jer j£0ngl. Maj:ts förslag om uppförande af ett nytt centralfängelse
heten, "sten- för qvinnor in. in. för närvarande blifvit af statsutskottet afstyrka
brottet af ett kunnat föranleda den diskussion, som föreligger — då jag icke kört något
nytt central- yrp;lrl(je framställas om ändring i statsutskottets afstyrkande hemställan.
kvinnor Men hvad man här varit af olika meningar om, det har varit, huru
m. m. vida statsutskottet kort, på sätt som skett, i motiveringen inlåta sig
(Forts.) på eu hel hop frågor såsom skäl till sitt afstyrkande. I detta fall
tror jag, att reservanterna, hrr Tamm och Boström, föreslagit rätta
lägen, då de, utan att frånträda utskottets majoritet i afseende på
beslutet, för sin del ansett, att utskottet icke bort, på sätt som skett,
i motiveringen inlåta sig på uttalanden, derom icke fullständiga fakta
föreligga. Jag ber att få förena mig med dessa herrar reservanter om
den åsigten, att, när utskottet beslutit att för närvarande afstyrka
Kongl. Maj:ts förslag, utskottet bort stanna vid det enda verkliga
skälet, eller att en lagstiftning blifvit under tiden af Kongl. Maj:t
föreslagen, som kan inverka på eller leda till förändring i nu före¬
liggande förslag. Det är några punkter i utskottets motivering, som
derigenom skulle kunna undvikas, och jag tror, att derpå skulle frågan
vinna.
En bland dessa punkter, som reservanterna ansett sig böra utesluta,
är den, huru vida man bör kunna anse, att den ersättning, som staten
vid försäljning kan få för tomten, der det nuvarande fängelset ligger,
bör anses tillräcklig eller icke. Anledningen till Kongl. Maj:ts pro¬
position i ämnet har varit dels den vid flera tillfällen af statsrevisorerna
påpekade olägenheten af centralfängelsets på Norrmalm otidsenliga
skick, dels den ganska betydliga ersättning, som man ansett nu böra
kunna erhållas för den der befintliga tomten. Den ersättning, som
barnhuset erbjudit, är hälften af den uppskattmngssumma, 1,200,000
kr., som af sakkunnige blifvit beräknad för tomterna, och då man
betänker, att staten icke, såsom synes af den föreliggande motiveringen
från statsutskottet, är egare till dessa tomter, utan dessa tomter endast
äro för ändamålet upplåtna, och barnhuset iklädt sig risken af den gjorda
utfästelsen utan att veta, huru vida detta höga pris \ erkligen kunde
för tomterna betingas, sådant det blifvit af de sakkunnige åsatt, tror
jag, att man måste anse den erbjudna summan 600,000 kr. vara sär¬
deles förmånlig för staten. Men det är härvid att beakta, da man
ser på styckningsplanen, att det finnes en del tomter, som gå ganska
djupt och derför icke kunna vara så fördelaktigt att bebygga som andra
tomter i denna trakt, och deraf kommer det sig, att priset på en del
af desamma är lägre och på andra högre beräknadt.
Jag vill blott nämna, att några äro upptagna till 12 kronor
q vild ra! foten. Jäg anser således, att man icke bör i ett betänkande
sådant som detta inlåta sig på, huru vida en fördelaktigare försäljning
af dessa tomter bör kunna åstadkommas eller icke.
X nästa punkt har utskottet ansett, att belägenheten för det nu
föreslagna centralfängelset vid Stenbrottet vore mindre lämplig pa
35 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
grund af sin närhet till Stockholm och på grund deraf, att man ansåg Om upp
sig kunna för denna tomt få för staten fördelaktigare användning eller {ronMgen-
en fördelaktigare försäljning. Äfven i detta fall synes utskottet med heten Sten¬
lim långa motivering gjort sig skyldigt till en motsägelse, tv på ett brottet af ett
annat ställe står det, att det går icke an att lägga detta fängelse allt
för långt från staden. kvinnor
Går man sedan till den åberopade promemorian, som en ledamot m. m.
i denna kammare omnämnde redan vid detta ärendes remiss, så skall <Fort8')
man finna, att utskottet på sid. 22 förklarat, »att det icke tilltrodde
sig kunna bedöma de i samma anförande framlagda sifferuppgifternas
inflytande på frågan eller i öfrigt vilja biträda alla de i anförandet
uttalade åsigter». Då utskottet säger detta, kan det icke heller synas
lämpligt att i ett betänkande till Kongl. Maj :t åberopa detta anförande,
det må vara huru rigtigt eller origtigt som helst. Huru jag än ser
saken, kan jag derför icke finna annat, än att, vid en så vigtig fråga,
i hvilken så stora förarbeten blifvit gjorda och som varit föremål för
Kongl. Maj:ts pröfning under så lång tid, det icke synes vara lämpligt,
att Första Kammaren i sin motivering på det sättet återskickar ärendet
till Kongl. Maj:t, så att svårigheter möta för att få lösa frågan
på annat sätt.
Af dessa skäl, herr talman, anhåller jag, att den motivering, som
åtföljer detta afstyrkande, måtte få den lydelse, som af reservanterna,
hrr Tamm och Boström m. fl., föreslagits.
Herr Wieselgren: Då den ärade talaren på malmöhuslänsbänken
manade kammaren till försigtighet vid behandlingen af föreliggande
fråga, gaf han ett råd, som han icke sjelf följde. Hans framfärd i
densamma vittnade i sanning om allt annat än försigtighet; ty ehuru
graden af hans sakkunskap bort ålägga honom att endast med dröjande
steg framskrida, rusade han åstad så ifrigt som, såsom ett vanligt ut¬
tryck lyder, »en vild häst i striden» och kom derför ock till resultat,
som äro högst förvånande.
Han talade om en af mig till statsutskottet ingifven promemoria.
Jag skall bedja att få rätta denna uppgift; jag står icke i det för¬
hållande till statsutskottet, att jag har någon direkt beröring med
detsamma. Ifrågavarande promemoria infordrades från mig af min
förman, chefen för justitiedepartementet, och till honom aflemnades
den; har den kommit till statsutskottet, torde det vara herr justitie¬
ministern, som derför bör bära ansvaret. Deremot förstår jag, af hvad
den ärade talaren anförde, att han sjelf står i mera intim beröring
med statsutskottet, då den inlemnade promemorian funnit väg till
honom. Det är dock icke mig emot. Hade han varit så vänlig
att vid remissen af ifrågavarande kongl. proposition gifva mig något
meddelande om sin afsigt att dervid uppträda, skulle jag icke underlåtit
att, ehuru försvagad till följd af eu nyss genomgången sjukdom, vid
sagda tillfälle infinna mig i kammaren och att lemna direkt till kam¬
marens protokoll de upplysningar, som i sagda promemoria inne-
N:0 35. 36
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Om upp-, hållas. Men jag visste om ingenting, derför var jag icke tillstädes och
{r ti nolägen- kunde således heller icke då, såsom jag bort, kritisera hans anförande.
heten Sten- Efter det han nu åter uppkallat min kritik, skall jag emellertid egna
Irottet af ett honom densamma. Han visar redan på första sidan af sitt då häfda
nytt central- anförande ett betecknande prof på den bristande sakkunskap, som
kvinnor genomgår detsamma i dess helhet. Han förstår nemligen icke, att
m. m. centralfängelset på Norrmalm för straffångar är något helt annat än
(Forts.) ,Jen med detsamma i lokalt afseende förenade tvångsarbetsanstalten, i
hvilken inga straffångar förvaras. Tvångsarbetsanstalten inrymmer
till tvångsarbete dömda qvinnor, hvilka således icke äro, icke kunna
anses eller behandlas såsom straffångar, och om hvilkas förflyttande
det således icke heller är fråga, då det gäller uppförande af ett nytt
straffängelse för qvinnor. Icke desto mindre vill han med anledning
af ett nytt uppträde, som egde rum i sagda tvångsarbetesanstalt den
12 och 13 september 1890, bevisa nödvändigheten af att hastigast
afskaffa det bredvid liggande fängelset för qvinliga straffångar.
Hvad nu detta uppträde beträffar, ber jag att få nämna, att det,
som sagdt, egde rum bland de för lösdrifveri dömda qvinnorna inom
tvångsarbetsanstalten, och att det vållades af en högst ömklig anled¬
ning, enär nemligen en fläskbit, som ett af hjonen vid portionernas
utdelande erhöll, af henne på grund af dess färg ansågs vara skämd,
ett påstående, som var origtigt, men som, då det något sträft af den
för tillfället tjenstgörande bevakningsbefälhafvaren afvisades, envist
vidhölls och inom kort åstadkom, att dessa genom sitt lefnadssätt ytterst
förstörda qvinnor råkade i häftigt uppror. Den omständigheten, att fän¬
gelsedirektören icke ansåg nödigt på mera aktivt sätt inskrida, utan vän¬
tade, att, när de fått storma ut, upproret skulle af sig sjelf afstanna, gjorde
att det blef mera långvarigt än annars behöft bli fallet. Då jag, efter
att hafva blifvit underrättad om tumultet, infunnit mig i fängelset,
afstannade dock oroligheterna så godt som ögonblickligen. Att en
hop qvinnor af detta olyckliga slag kunna uppföra sig såsom, snart
sagdt, rasande eller komma i en stämning, som gör dem oemottagliga
för tal och föreställningar, det är nu inom en sådan anstalt kanske
icke så oerhördt; visst är, att man icke kan från den omständigheten
vara berättigad att sluta till något motsvarande inom strafffängelset.
Ty inom detta är förhållandet helt annorlunda, och de qvinnor, som
der förvaras, hafva visserligen icke gjort sig skyldiga till sådant upp¬
förande, att de böra skäras öfver samma kam som tvångsarbetsanstaltens
lösdrifverskor. Att den ärade talaren icke bemärkt skiljaktigheten
mellan de båda anstalterna å Norrmalm framgår tydligt, då han
slutar med att sätta dessa snälla qvinliga straffångar, dömda för barna¬
mord — ett brott, som de ofta begått i djup känsla af sin skam —
till och med under straffångarne på Tjurkö. Han säger nemligen,
»att de kända missförhållandena äro störst vid centralfängelset å Norr¬
malm samt framför allt att, så vidt för den utom fängelseförvaltningen
stående är kändt, disciplin lian upprätthållas på alla fängelser utom å
centralfangelset å Norrmalm. —- Af dessa anledningar bör ett förslag
37 N:o 35.
Mandagen den 9 Maj, f. ni.
i den retning, jag har antydt, ega företräde framför en anordning, hvari¬
genom en möjligen önskvärd indragning af t. ex. kronoarbetsstationen
å Tjurkö eller å Borghamn kunde verkställas». Han påstår således, att
dessa beskedliga straffångar skulle vara svårare att behandla och djupare
sjunkna än de för brott straffade lösdrifvarne på Tjurkö! Något så
egendomligt bar jag aldrig hört. Det är ytterst sällan det förekommer
några bestraffningar för straffångarne å Norrmalm. De uppföra sig
vanligen exemplariskt. Deremot är det en ytterst svår sak att på
Tjurkö upprätthålla den nödvändiga disciplinen. Under de år, jag följt
förhållandena derstädes, bar der egt rum ett myteri, 3 mordförsök och
en hel massa disciplinära förseelser af mer eller mindre svår beskaffenhet.
Dessa svårhandterlige, ofta djupt sjunkne män anser den ärade talaren
i disciplinärt afseende stå öfver de qvinliga straffångarne å Norrmalm !
Att han icke iakttagit skilnaden emellan de till tvångsarbete och
till straffarbete dömda qvinnorna i den s. k. Smedjegården och i straff-
fängelset på Norrmalm, visar sig än ytterligare, då han på sid. 5
säger: »de qvinliga fångar, som nu förvaras å Norrmalms centralfängelse,
kunna derför flyttas till Karlskrona, hvarest finnas 300 nattceller,
förutom 20 dag- och nattceller, under det att fångantalet å Norrmalms
centralfängelse vid 1889 års slut endast uppgick till 261».
Denna siffra intygar, att lian tagit med båda grupperna. Han
vill således flytta äfven tvångsarbetsanstaltens fångar ned till Karls¬
krona; men han förbiser dervid, att detta strider emot gällande lag.
Lagen förutsätter nemligen, att dessa till tvångsarbete dömda icke skola
förvaras tillsamman med straffångar. Om än detta förhållande genom
de båda anstalternas läge kan synas ega rum vid Norrmalm, får det
dock, till dess ändring kan ske, betraktas såsom en provisorisk anord¬
ning; den ärade talaren vill deremot fastslå förhållandet och utsträcka
det ända derhän, att samtliga qvinnorna, både de för brott och för
lösdrifveri dömda, skola tillsammans interneras i Karlshrona-fängelset.
Nu inträffar emellertid det förhållande, som också är värdt att betänka,
att den enda stora industri, som drifves nere i Blekinge, är sten¬
industrien. Fångvårdsstyrelsen har derför icke utsigt att i Karlskrona
straff-fängelse skaffa annat arbete än stenhuggeri. Är det då hans
mening, att äfven qvinnorna skola hugga sten? Nej, det kan han
icke mena. Han anser deremot att man bör uppsäga det arbete, som
nu finnes, utan afseende derå att detta skulle kunna öfvertagas af
tvångsarbetspersonalen å Borghamn och Tjurkö, då dessa båda stationer
snart upphöra, och i dess ställe skicka ner qvinnorna till Karlskrona
och så äfven der anskaffa ett för dem lämpligt arbete. Huru vet
han, att detta blir möjligt? Hvarför kasta bort hvad man har för
att få något, som är osäkert? Bör det icke fast hellre falla af sig
sjelft, att, då vi inom kort måste flytta tvångsarbetarne från Tjurkö
och Borghamn, just de böra öfverflyttas till Karlskrona, der de
fortfarande kunna sysselsättas med ett arbete, i livilket de redan äro
in lärde? Åt qvinnorna deremot torde det blifva ganska svårt att i
Karlskrona-fängelset skaffa något arbete. .In mindre ett samhälle är,
Om upp¬
förande d
kronolägen¬
heten Sten-
hrottet af ett
nytt central¬
fängelse för
kvinnor
m. m.
(Forts.)
N o 35. 38
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Om upp¬
förande å
kronolägen¬
heten Sten-
hrottet af ett
nytt central¬
fängelse för
qtinnor
in. rn.
(Forts.)
dess kinkigare ock betänkligare är det att i detta samhälle förlägga
ett stort fängelse; ty det kommer alltid att inverka menligt på det
privata arbete, som der skall uthärda konkurrens med arbetet på
fängelset.
Jag skall be att få nämna några ord med anledning af den ärade
talarens kalkyler. Han kan naturligtvis icke begära, att jag skulle
vara i stånd att följa med den siffermängd, med hvilken han i dag
marscherade fram. Jag skall blott be att få mot dem ställa några
uppgifter, som jag bär håller i min hand och som på min anmodan
äro afgifna af chefen för fångvårdsstyrelsens kanslibyrå. Det torde
väl få antagas, att denne fackman litet bättre förstår att reda hit¬
hörande siffror än den ärade talaren, om han än tyckes con amore
sysselsätta sig med att gruppera siffrorna i fångvårdsstyrelsens tabeller.
Så bär lyder den promemoria jag erhållit:
»P. M.
Enligt fångvårdsstyrelsens sista årsberättelse
finnas i läns- och hronocellfängelserna........ 2,585 ljusa celler
Afräknas härifrån cellerna i Stockholms
stads ransakningsfängelse, afsedda uteslutande
för stadens ransakningsfångar..........147
samt transportcellerna i Bollnäs......... 16
och vidare enligt inhemtade upplysningar ett
antal celler af...................281
hvilka erfordras för administrationsändamål, till
förvarande af arbetsmaterialier och såsom trans-
portceller..................... . . 444
återstå för fångar disponibla celler..........2,141
Högsta fångantalet vid dessa fängelser har varit:
år 1889 ..... 2,041
» 1890 ..... 1,941
» 1891 ..... 1,974
Medeltalet fångar har varit:
år 1889 ..... 1,382
» 1890 ..... 1,359
» 1891 ..... 1,349.
Då emellertid ransakningsfängelset i Stockholm allt fortfarande
med vederbörande myndighets medgifvande begagnas för kronofångar,
hvilka med fängelse aftjena dem ådömda böter, men, på sätt Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till 1884 års Riksdag (n:r 29, pag. 13) om-
förmäler, staten måste vara beredd på att ifrågavarande förvandlings-
straff komma att i dess fängelser aftjenas, är nödigt att ifrån ofvan-
nämnda disponibla......................2,141 celler
afräkna ett antal af..................... 100 »
motsvarande det antal bötesfångar, som vissa tider samtidigt förvarats
i Stockholms ransakningsfängelse, då det disponibla antalet celler
blifver 2,041.
39 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Jemföres denna siffra med högsta fångantalet, torde man finna, frände &
att det öfverskott celler i läns- och kronocellfängelserna, som herr j-rnnoiägen-
landskamreraren Cavalli i sitt yttrande till Första Kammarens proto- heten Sten-
koll den 26 sistlidne januari (pag. 6) angå! till 973, reduceras till ^°^etce^{reJi.
noll.» . fängelse för
Detta är en af vederbörande embetsman afgifven framställning kvinnor
af sakförhållandet; och jag hemställer, huru vida icke den måste vara
förtjent af litet mera tilltro än den, som blifvit gjord af den ärade
talaren på malmöhuslänsbänken. Sammanträffar han ännu en gång
med sin vän, chefen för Danmarks fångvård, hoppas jag, att han måtte
meddela honom nu vunnen upplysning såsom svar pa frågan, hvad
vi skola göra med våra centralfängelser.
Jag skall icke fortsätta med hvad i denna promemoria förekom¬
mer beträffande cellutrymmet i våra centralstraffanstalter. Det torde
vid detta tillfälle vara onödigt. Jag har blott velat sätta kammaren
i tillfälle att bedöma den grad af tilltro, som kammaren bör lemna
den ärade amatörens uträkningar.
Han anmärkte klandrande någon brist i utredningen i fråga
om behofvet af det föreslagna centralfängelset för qvinnor. Menades
härmed, att det omordade cellutrymmet här bort uppgifvas, ber jag
att i detta afseende få påpeka, att för detta cellutrymme i ett redan
två år tidigare afgifvet yttrande om cellstraffets utsträckning redogjorts;
den frågan var redan 11 år gammal, när fångvårdsstyrelsen afgaf sin
framställning om ett nytt qvinnofängelse. Såsom dessa båda frågor
då lågo, kunde de icke med hvarandra sammanföras. Anledningen till
den senare framställningens afgifvande i mars månad sistlidna år
torde icke vara kammaren obekant, då betydande röster i kammaren,
med anknytning till statsrevisionens uttalande om norrmalmsfängelset,
kort förut temligen allvarligt klandrat fångvårdsstyrelsen för det dröjs¬
mål, liviIket man ansåg fångvårdsstyrelsen låtit komma sig till last
beträffande afgifvandet af eu länge väntad framställning om ett nytt
qvinnofängelse. Man hyste då ej minsta tvifvel om nödvändigheten
af ett sådant. Statsrevisorerna för i fjor hafva visserligen i ganska
berömmande ordalag yttrat sig om qvinnofängelset i Göteborg. Men
fångvårdsstyrelsen kunde väl ej förutse detta, helst för endast några
få år tillbaka statsrevisionen yttrat sig i en fullkomligt motsatt rigt-
ning och bedömt detta samma fängelse i Göteborg såsom otidsenligt
och olämpligt. Det är ju icke möjligt att grunda något åtgörande
på hvad statsrevisionen säger, då den i samma sak »säger ån si
och än så»; och icke kan en embetsmyndighet under sådana förhål¬
landen hemta något särdeles pålitligt stöd i hvad statsrevisorerna ut¬
talat. Då man emellertid, såsom sagdt, här i kammaren, som det
tycktes, med verklig otålighet väntade, att Kongl. Maj:t skulle in¬
komma med framställning om ett nytt qvinnofängelse i stället för det
å Norrmalm, föranleddes häraf, att fångvårdsstyrelsen mycket skynd¬
samt fick inkomma med nu ifrågavarande förslag, hvilket det torde
varit afsigten att förelägga den då samlade Riksdagen. Så kom emellertid
N:o 35. 40
Måndagen den 9 Maj, f. m.
förande å ’c^e ?ke. ^-en kammaren lärer mer än väl inse, att fångvårds-
kronoläjen- styrelsen icke kunnat fota sitt afgifna förslag på andra förhållanden
heten Sten- an de då för handen varande, likasom att styrelsen dervid icke kun-
central na^ ta£a hänsyn till en framställning ifrån 1880 års riksdag, öfver
n/ängeUe Tför hvilken styrelsen väl för sin del afgifvit ett tillstyrkande utlåtande, men
kvinnor om hvilken fångvårdsstyrelsen verkligen icke visste, huru vida den någon-
(Forts ) s‘n skulle föranleda nådig proposition från Kongl. Maj:t till Riksdagen,
i, or 3.) [)et klander, som den ärade talaren i detta stycke rigtade emot fång¬
vårdsstyrelsen, pa sätt han öppet erkände, finner jag således vara full¬
komligt ohefogadt.
Jag kan naturligtvis icke här upptaga till besvarande alla möj¬
liga små anmärkningar, som den värde talaren framstälde, ty det skulle
taga för mycken tid, och jag är verkligen icke heller i stånd att
komma i håg dem alla. Men jag lade märke till, att han såsom ytterst
inkonseqvent anmärkte, att fångvårdsstyrelsen, som först sagt sin ön¬
skan vara att få en tomt belägen vid vatten, slutligen valde Sten¬
brottet, der något vatten icke finnes. Det är alldeles klart, att fång¬
vårdsstyrelsen står i precis samma ställning som alla andra här i
verlden: man kan icke alltid få det bästa eller det man helst vill.
Det visade sig omöjligt för fångvårdsstyrelsen att få någon vid vatten
belägen tomt; styrelsen fick då foga sig uti att skaffa eu annan, som
åtminstone i flera afseenden var ganska lämplig och beträffande hvil¬
ken vederbörande geolog förklarade, att det vore mycket antagligt, att
man genom borrning skulle kunna få det vatten, som beliöfdes för
anstalten. Såsom förhållandena nu, efter cellstraffets utsträckning,
torde komma att gestalta sig, lärer arbetet inom fängelset väl icke
komma att ordnas såsom under andra förutsättningar varit afsedt,
enär gemensamhetsfångarnes antal kommer att blifva mycket mindre
än förr. Behofvet af vatten för sagda arbete blir dermed ock så
mycket mindre. Det anförda skälet emot den föreslagna tomten har
således, äfven det, genom den företagna förändringen af cellstraffet,
förlorat sin betydelse.
Den ärade talaren anmärkte, att jag i min för kammaren okända,
men ändå af honom åberopade promemoria skulle hafva medgifvit en
missräkning i fråga om totalkostnaden för centralfängelset. Jag till¬
låter mig dock härvid upplysa, att denna s. k. missräkning helt och
hållet är en bokföringsfråga. Man kan uträkna en saks värde på
många vis, utan att detta i realiteten behöfver hafva någon synnerlig
betydelse. Frågan rör nemligen icke alls de penningar, det kostnads-
belopp, som för fängelsets uppförande beräknats.
När den ärade talaren på sid. 6 i sitt yttrande till protokollet
här i kammaren förklarar sig icke vilja antyda huru de lediga 973
celler, hvilkas antal visat sig högst betydligt kunna reduceras, skulle
användas, säger han: »det ligger nära till liands att antaga, det fång¬
vårdsstyrelsen trott sig finna ett uppslag, då den hos Kongl. Maj:t i
skrifvelse den 24 april 1889 väckt fråga om utsträckt tillämpning af
straffarbetes verkställande i enrum, likasom det är tydligt, att fång-
41 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
vårdsstyrelsen, utan afvaktan af utgången utaf sagda frågas utredning,
skall kunna använda ett ej ringa antal af dessa obegagnade celler,
om styrelsen vill medverka till vinnande af ett afsevärdt mål: indrag¬
ning af ett fängelse utan att i dess ställe uppföra ett nytt.» Jag
behöfver väl icke nämna för någon enda ledamot af denna kammare,
att ett sådant användande af ifrågavarande celler icke är beroende på
fångvårdsstyrelsens godtfinnande. Ännu i denna stund är det ju be¬
roende på bestämmelserna i 1857 års förordning, deruti stadgas, att
fångar, som dömts intill 2 års straffarbete eller derunder, skola för¬
varas i dessa läns- och kronocellfängelser. Att fångvårdsstyrelsen,
utan hänsyn till bestämmelserna i den kongl. författningen, skulle
kunna disponera öfver detta cellutrymme för något annat ändamål, är
ett fullkomligt origtigt antagande.
Trots egendomligheten i den ärade talarens sätt att tillvägagå,
skulle jag dock villigt förlåta honom hans obefogade klander och
ogrundade påståenden, om jag blott hade en verklig tilltro till utgångs¬
punkten för hans uppträdande. Han vill sjelf, att man skall tro den
vara en varm ifver emot gemensamhetsfängelset å Norrmalm och
dettas sorgliga inflytelser å fångarne derstädes. Men jag hyser ett
visst tvifvel om tillförlitligheten af detta motiv. Hans första åtgärd
för att upphäfva gemensamhetsfängelset på Norrmalm är ju att åter
införa det på Långholmen! För att visa, att man skulle kunna bli
qvitt det förra genom att å öfriga fängelser sammanföra fångarne,
beräknar han härför tillräckligt utrymme; och han tvekar icke ett
•ögonblick att för detta syfte taga i anspråk ett par gemensamhets-
logement å Långholmen. Han uppvisar ett öfverskott af plats för
182 fångar — och han har vunnnit detta antal genom att beräkna
plats å Långholmen för 600, »deraf cellplats åt 500». Således vill
han förvara 100 fångar i gemensamhetsfängelse på Långholmen, för
att kunna åt de qvinliga strattangarne å Norrmalm bereda förmånen
af att icke förvaras i gemensamma logement. Detta är dock en märk¬
lig metod att använda i kampen emot gemensamhetsfängelserna. Ty
om gemensamhetsfängelserna för qvinnor äro farliga och af bekla¬
gansvärd! inflytande, äro de tydligtvis ännu farligare i fråga om
män. De 100 platser, som den ärade talaren tog i anspråk för
gemensamhetsfängelsets återupprättande å Långholmen, voro afsedda
för tvångsarbetsfångar under den tid sådana der förvarades; de äro
nu använda såsom arbetssalar. Och hade talaren egnat uppmärk¬
samhet åt den fångvårdsstyrelsens berättelse för 1890, som, då han
höll sitt anförande den 26 januari, redan inemot ett par veckor
stått till hans förfogande, hade han deraf kunnat inhemta, att dessa
100 platser redan då ur förteckningen öfver tillgängliga platser
utgått.
Då erfarenheten visar, att fångarnes antal är i stånd att högst
betydligt vexla — under senaste tio år, såsom den ärade talaren ju
sjelf anmärkt ifrån 1357 till 19512 — är det ju ock alldeles tydligt,
att ingen försigtig fångvårdsförvaltning kan våga ställa sina beräk-
Om upp¬
förande å
kronolägen¬
heten Sten¬
brottet af ett
nytt eentral-
fängelte för
qvinnor
m. m.
(Forts.)
N:o 35. 42
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Om upp¬
förande d
kronolägen¬
heten Sten¬
brottet af ett
nytt central¬
fän gelé e för
qvinnor
m. ro.
(Forts.)
ningar af cellutrymmet så, att det icke alltid finnes ett tillräckligt
antal reservceller. Andra eventualiteter kunna ock inträffa. Under
de senare åren kar t. ex. den ena eldsolyckan inträffat efter den an¬
dra. Man måste alltid beräkna, att inom fängelserna förvaras många
katfulla och farliga viljor, kvilka, om de än på det noggrannaste
öfvervakas, dock omöjligen under alla förhållanden kunna förhindras
att anstifta just sådana olyckor. Det skulle vara ganska bekymmer¬
samt för en fångvårdsstyrelse, som icke visste hvar den skulle finna
utrymme för vare sig eu öfver medeltalet stigande fångsiffra eller för
de fångar, som på grund af antydda eventualiteter icke kunde för¬
varas i de fängelser, å hvilka de från början indelats. Det måste
derför med nödvändighet finnas ett antal reservceller, hvilka för så¬
dana fall stå i beredskap. Om den ärade talaren besinnar detta, skall
han väl sjelf finna, att ordnandet af ett lands fångförsvar icke kan
och icke får göras beroende af en sådan räknekonst som hans. Den
är så mycket mindre värd, som den icke heller tager hänsyn till fång¬
vårdens hufvudsakliga ändamål. Det ligger vida utöfver det syfte,
som han gjort till sin uppgift att eftersträfva — att inom minsta
möjliga utrymme kunna förvara största möjliga antal fångar.
Herr Svedelins: En ärad talare på stockholmsbänken rigtade
några direkta anmärkningar emot utskottets motivering, och det är
med anledning deraf jag ber att få yttra några ord.
Rörande kostnadsberäkningarna för tomten framhöll han, att priset
skulle vara tillräckligt högt beräknadt, hvarjemte han yttrade sig om
förhållandet med eganderätten. Hvad priset beträffar, föreligga alter¬
nativa beräkningar, dels efter 3 kronor per qvadratfot och dels, såsom
han ganska rigtigt sade, efter olika värden satta på olika tomter.
Vid sistnämnda beräkning uppkommer ett medelpris för dessa 30(!,570
qvadratfot af 3 kronor 78 öre per qvadratfot, hvilket värde ansenligt
understiger hvad som på andra håll, med likartade lagen, betalats. Det
förhåller sig visserligen så som den ärade talaren sade, att tomtegaren
lemnar en mycket stor del —- det skulle blifva omkring hälften —
af det beräknade beloppet till staten, och jag vill icke bestrida att
detta kan vara en mycket rigtig beräkningsgrund för delningen, men
det torde också vara af vigt att känna, med hvad eganderätt barn¬
huset besitter denna tomt. Det heter uti ett drottning Kristinas bref
af den 30 oktober 1632, bland annat, att ifrågavarande tomt skulle
afses till att »Upprätta ett Orphanotrophium i Stockholm der fattige
faderlöse barn både kunne blifva nödtorfteligen födde så ock Fädernes¬
landet till nyttigh tienst rätt upptucktade och således utfå sin unge
Åhr allé samptligen lära sine Christendoms stycker och der brede vidh
effter som hvar och een kan finnas capable, somlige hållas till bokelige
konster, somlige till krijgzsaker och somlige till någott ehrligitt Hand-
wärke, der igenom de kunne sigh j framtijden redeligen föda och
nära och från Lättja och Tiggeri till arbete och någon Loffligh liand-
teringh öffwade bliffwa.» Detta var således ändamålet med den upp-
43 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. in.
låtna platsen, ocli skulle man allt för strängt framhålla sina rättigheter,
torde der åtminstone kunna blifva tal om, huruvida icke anmärkningar
skulle kunna göras emot det sätt, hvarpå denna tomt blifvit begagnad,
nemligen till helt andra ändamål än hvartill det kongl. brefvet gifvit
föreskrift.
Beträffande hvad den ärade talaren nämnde om de motsägelser,
som förmenades föreligga i fråga om afstånden till de nya fängelserna,
heror eu sådan uppfattning påtagligen derpå, att han icke observerat,
att dessa äro bedömda från två olika synpunkter. För länsfängelset
är det föreslagna läget allt för aflägset, såsom också af länsstyrelsen
framhållits. Man kan se på länsstyrelsens utlåtande, att det är med
ringa belåtenhet, som styrelsen till sist skulle finna sig nödgad att
förlägga fäugelset så långt bort. Hvad deremot centralfängelset be¬
träffar, är det icke nödvändigt att det ligger lika nära som det
andra. Det är endast af sparsamhetsskäl vid uppförandet och för
beqvämare skötsel, som man tänkt sig dessa fängelser böra förläggas
tillsammans, likasom det skulle vara för att betinga den högre löse-
skillingen genom att afstå hela barnhustomten på en gång. Läns¬
fängelset befinner sig för öfrigt i det skick, att det skulle kunna
tjenstgöra såsom det är. Den frågan kan således vara tvifvelaktig,
huruvida det icke kan befinnas lämpligast att, i alla händelser, låta
länsfängelset vara qvar och bygga ett eventuel centralfängelse på
någon aflägsnare plats. För öfrigt är afstånd ett relativt begrepp.
Såsom Stockholms stad utvecklat sig under senare år, kan man ju
säga, att det, som under en tidpunkt och under vissa förhållanden
var aflägset, under en annan tid och i andra hänseenden kan vara
nära. I alla händelser är det uppenbart, att här är fråga om ett be¬
dömande af båda fängelserna. Det synes mig i öfrigt, ehuru det,
genom Riksdagens beslut i lagfrågan, sist tillkomna skälet visserligen
är tungt vägande och det mest tungt vägande för närvarande, att
Riksdagen icke bör lemna Kongl. Maj: t i okunnighet om sin uppfatt¬
ning i frågans öfriga delar och undertrycka de anmärkningar, som
möjligen finnes skäl att göra emot väljande af den plats, som blifvit
föreslagen, för den händelse Kongl. Maj:t skulle af omständigheterna
finna sig föranlåten att framlägga ett nytt förslag, sannolikt i minskad
skala. Om man då redan på förhand uttalat alla sina betänkligheter
emot det föreliggande förslaget, torde man kunna förvänta, att ett
olika förslag framkommer äfven i afseende å läget, äfvensom en an¬
nan utredning i fråga om priset för barnhustomten. Det synes mig
derför, som alla skäl föreligga, att utskottets motivering får bibehållas
Om upp¬
förande d
kronolägen¬
heten Sten-
hrottet af ett
nytt central-
fängelee för
kvinnor
m. m.
(Forts.)
oförändrad.
Hvad den siste ärade talaren yttrade har jag icke någon orsak
att besvara i annat hänseende än möjligen hans omnämnande, att
herr Cavalli kommit i besittning af de handlingar, som inkommit till
statsutskottet. Huru lian fått dem kan jag visserligen icke upplysa
om, men jag antager, att det skett genom utskottets sekreterare. I
alla händelser föreställer jag mig, att hvarje Riksdagens ledamot är
N:o 35. 44
Måndagen den 9 Maj, f. m.
förandra beratti?ad att.. taga del af de till ett utskott inkomma offentliga
hronolägen- handlingar. Äro de för saken upplysande, bör det icke vara till skada,
heten Sten- att de blifva kända.
brottet af ett
yingeufför . H®rr Caval li: Kammaren bar väl knappast lust att böra något
kvinnor vidare i denna fråga utaf mig, då jag af den talare, som öppnade
fF ta 1 debatten, fått vitsord om att min sakkunskap var bristfällig och att
or ' hvad jag sagt icke egde något värde o. s. v. Men jag får väl af
kammaren påräkna detsamma, som jag fått af honom, nemligen förlåtelse.
Herr Wieselgren sade, att jag »roat» mig med att »con amore»
gruppera siffror rörande fångvården, och kallade mig »amatör». Jag
tror icke, att det är tillständigt af eu man i hans ställning att i en
debatt i Riksdagens Första Kammare uttala sig i en dylik form, men
jag förmodar, att sådana blommor i vältalighet äro plockade ur samma
bukett, der han hem tat uttrycket »snälla qvinnor» om bamamörderskor.
Han sade mot mig i sak, att jag i mitt första yttrande beräknat
plats för ett hundra fångar i gemensamma sofrum på Långholmen.
Jag bestrider detta på det bestämdaste. Jag har i min uppgift i
denna del följt fångvårdsstyrelsens officiella berättelse, der redogörelse
lemnas för antalet af dels »dag- och nattceller», dels »nattceller», dels
ock »utrymme i gemensamma sofrum», men jag betonar—-och det lär
icke kunnat undgå någon i kammaren som hört mig —■ att jag med
afseende å utrymmet i gemensamma sofrum icke gjort någon som
helst användning till försvar för den mening jag förfäktat. Jag har
stödt mina beräkningar endast på antalet cellplatser.
Den ärade talaren har förut mot mig anmärkt, att jag begått det
stora felet att göra mina beräkningar efter medeltalet fångar. Det
undgick nog icke kammaren, att talaren nu i sin beräkning flera
gånger höll sig till medeltalet. Han vill emellertid, att man skall
taga hänsyn till det högsta fångantalet. Må så vara, men icke får
man då, såsom talaren gjorde, fäste sig vid det af honom uppgifna
antalet fångar, 1,992 stycken, ty till den siffran uppgick antalet i
februari månad år 1882, och på de tio år, som sedan dess förflutit,
har antalet stadigt och jemnt sjunkit.
Herr Wieselgren fann det underligt, att jag fått tillgång till den
promemoria, som han å embetets vägnar i frågan afgifvit. Utom det
att jag ej kunde tro, att han skulle frukta för offentliggörande af
dess innehåll, vet jag ej af något formelt hinder för en riksdagsman
att taga del af alla de handlingar, som till Riksdagen aflemnats i ett
till Riksdagens handläggning hänskjutet ärende — jag talar nu icke
om några handlingar, som endast delgifvas konstitutionsutskottet; och
af denna min rätt har jag begagnat mig nu och kommer ej heller
framdeles att afstå derifrån, äfven om det skulle vara olägligt för herr
AVieselgren.
Den ärade talaren sade vidare, att han icke skulle besvära
kammaren med att upptaga till bemötande de mindre vigtiga anmärk¬
ningar, som jag gjort. Jag skall stå honom derutinnan till återtjenst,
45 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
men jag vill dock med afseende å hans yttrande, att jag skulle hafva
sagt, att qvinnorna å Norrmalms centralfängelse skulle flyttas till
Karlskrona, påpeka hvad jag nyss anförde, eller att det icke till¬
kommer Riksdagen att afgöra huru fångar skola på de olika straff¬
anstalterna fördelas, utan att det för Riksdagen är nog att konstatera,
att centralfängelset i Karlskrona är för sitt nuvarande ändamål obe¬
höflig!.
Önskvärdheten och lämpligheten af att få kronoarbetskarlame å
Tjurkö flyttade till Karlskrona är af den ärade talaren framhållna,
och detta önskningsmål torde också kunna genomföras. Vid 1890
års slut förefans cellplats i Karlskrona centralfängelse för 326 fångar
och å Nya Yarfvet för 294, tillsammans för 620. Vid samma tid
funnos 255 fångar å Norrmalms centralfängelse och 215 å Tjurkö;
alltså 470 fångar med cellplats för 620, och det är således icke omöj¬
ligt att förflytta äfven kronoarbetskarlame å Borghamn, hvilkas antal
vid angifna tidpunkt uppgick till 76, till annan langvårdsanstalt.
Den ärade talaren framhöll dessutom, att kanslibyråchefens i fång¬
vårdsstyrelsen uppgift vore mera att sätta tro till än de siffror, jag
åberopat. Det bör dock vara värdt uppmärksamhet, att jag hemtat
mina siffror från fångvårdsstyrelsens berättelse, hvilken väl ej förlorat
i trovärdighet derför att den är underskrifven af, ntom hemälde byrå¬
chef, två andra fångvårdstjenstemän.
Talaren ansåg det vidare skickligt yttra, att jag skulle, såsom
han sade, helsa »min vän, chefen för Danmarks fångvårdsstyrelse».
Det är en kommission, som jag icke kan åtaga mig, så mycket min¬
dre som jag icke känner, utan endast åberopat ett af honom fäldt
yttrande. Men herrarne kunna nu vara trötta på diskussionen, och
jag skall derför sluta med att yrka bifall till utskottets förslag utan
de ändringar deri, som herr Wieselgren önskar.
Friherre Åkerhielm, Gustaf: Den beträffande föreliggande
betänkande inom kammaren förda öfverläggningen torde ty värr
redan hafva gått längre och djupare in i ärendet än hvad kam¬
maren hade väntat sig, möjligen äfven än hvad kammaren skulle
hafva önskat. Jag skall således icke upptaga tiden länge med att i
saken säga många ord. Jag vill endast för min del framhålla, att,
då man allmänt synes vara ense om att afslå den föreliggande kongl.
propositionen, alldenstund intet yrkande om bifall till densamma
hlifvit framstäldt och icke ens den talare, som i sin särskilda ställ¬
ning såsom embetsman förut undangjort en del förarbeten i ärendet,
framstält något annat yrkande än det om afslag, och då det säker¬
ligen blir ett bifall till ett sådant yrkande, som kommer att ur kam¬
marens slutliga omröstning framgå, synes mig icke mycket gagna att
tvista om, huruvida den ena eller den andra motiveringen hör vara
den, som skall blifva ovilkorlig! fastbunden vid beslutet. Mig tyckes
den förda diskussionen tillräckligt ådagalägga, att man inom denna
kammare icke är böjd att bifalla den kongl. propositionen efter den
Om upp¬
förande å
kronolägen¬
heten Sten¬
brottet af ett
nytt central-
fängelte för
qtinnor
m. fn.
(Forts.)
N:o 35. 46
Om upp¬
förande å
kronolägen¬
heten Sten¬
brottet af ett
nytt central¬
fängelse för
gvinnor
m. m.
(Forta.)
Måndagen den 9 Maj, f. m.
utredning som nu föreligger. Och ett afslag kommer således att
innebära, att i vederbörlig ordning och på vederbörande ansvarige råd-
gifvares tillstyrkan frågan lärer blifva så att säga »återremitterad»
till den styrelse, hvars förarbeten i saken till en annan Riksdag, då
en kongl. proposition i ämnet föreligger, lätt kunna blifva sådana, att
man kan fullt lugnt skärskåda frågan och i den bilda sig ett omdöme.
Nu kan man icke göra annat än hvad jag gör, yrka afslag på Kongl.
Maj:ts proposition.
Herr Wieselgren: Jag vill endast erinra kammaren, att då
jsg första gången hade ordet, ingick jag icke i något slags svaromål
på den framställning, som af den ärade representanten på malmöhus¬
bänken gjordes vid remissen af den kongl. propositionen, utan till-
kännagaf jag, att, om man icke tvang mig, skulle jag inskränka mig
till det yrkande, jag då framstälde. Men i den särskilda ställning,
hvilken jag, såsom den siste talaren påpekade, i frågan intager, och
af skyldig hänsyn till kammaren, ansåg jag mig pligtig att, då talaren
på malmöhusbänken icke lät sig af min försonliga hållning påverka,
utan förnyade sitt angrepp, bemöta honom på sätt som skett. Om
dervid något mitt yttrande verkligen sårat honom, ber jag honom
om förlåtelse. Men jag tror dock icke att han bör känna sig sårad
af att anses såsom amatör inom denna kunskapsgren, ty han är det
väl, då han ju synbarligen skänkt så stort intresse åt våra peni-
tentiära förhållanden. Att han dervid icke begagnat sig af de för¬
beredande upplysningar, som jag så ytterst gerna skulle hafva stått
honom till tjenst med, bör väl icke räknas mig till last. Jag är
säker om att, i fall han gjort mig den äran af ett besök, vi skulle
mellan fyra ögon kunnat klarera hela frågan, och hans yttrande vid
remissdebatten skulle icke hafva behöft förekomma.
Beträffande hans yttrande, att jag skulle hafva citerat honom
orätt i fråga om Karlskrona-fängelsets användning, anhåller jag endast
att få hänvisa kammaren till det tryckta protokollet sid. 5, der det
står: »de qvinliga fångar, som nu förvaras å Norrmalms centralfängelse,
kunna derför flyttas till Karlskrona» hvilken anvisning å pag. 8 vi¬
dare motiveras.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats dels
bifall till hvad utskottet hemstält, dels ock, af herr Wieselgren, att
utskottets hemställan måtte godkännas med den förändrade motive¬
ring, som föreslagits i den af herr Tamm med flere vid utlåtandet
afgifva reservation.
Härefter gjordes propositioner jeuilikt dessa yrkanden, och för¬
klarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.
47
N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. in.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 4 och 6 i denna
månad körd lagda utlåtande n:o 15, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af §§ 66 och 72 regeringsformen samt §§ 71, 72 och
73 riksdagsordningen äfvensom motion om ändrad lydelse af § 71
riksdagsordningen.
På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande utlå¬
tande skulle punktvis och det i andra punkten framstälda förslag till
grundlagsändring paragrafvis företagas till afgörande.
1 pimsten.
Herr Lithander: Herr talman, mine herrar! Redan flera år,
innan jag tillhörde denna kammare, hade jag anledning att under den
tid, jag fungerade såsom styrelseledamot i ett riksbankens afdelnings-
kontor, särskilt uppmärksamma, att många väsentliga ändringar äro nöd¬
vändiga i de för riksbanken gällande lagar och författningar, såvida riks¬
banken nemligen en gång skall blifva hvad den bör vara och komma att
för landets näringslif, bankväsen och penningförhållanden innebära den
trygghet, som nationens bank väl är ämnad att deråt gifva. Vid
riksdagen har jag emellertid blifvit i tillfälle att på ännu närmare
håll skåda bristerna i vår banklagstiftning och der fått den uppfatt¬
ning att, oaktadt Riksdagen väl såsom riksbankens^ principal borde
låta sig angeläget vara att åstadkomma en för tidsförhållandena lämplig
samt för riksbankens verksamhet och egentliga uppgift gagnelig bank¬
lagstiftning, det likväl ty värr ser ut, som om majoriteten inom Riks¬
dagen — eller, måhända rättare, majoriteten inom Riksdagens Andra
Kammare alldeles underskattar betydelsen och vigten af en betryg¬
gande banklagstiftning.
Det är icke längre sedan än åren 1886 och 1890, som Kongl.
Maj:t framlade förslag till ny banklagstiftning och då tydligen till-
kännagaf, att innan Riksdagen genom antagande af betryggande lag¬
bestämmelser tillförsäkrat riksbanken den säkra ställning, som en
nationalbank måste intaga — innan detta skedde, borde eller kunde
icke Kongl. Maj:t förvägra ny oktroj åt de enskilda bankerna.
Så länge förnyad oktroj lemnades sedelutgifvande, banker, blefve riks¬
banken alltså icke ensam sedelutgifvande, och innan den det blef,
kunde den icke fungera såsom den borde. Dessa båda förslag för-
FSrslag
till ändrad
lydelse af §§
66 och, 72 rege¬
ringsformen
samt § 7/
riksdags¬
ordningen.
kastades emellertid.
Det är i hög grad beklagligt, att Riksdagen sålunda förbiser
hvad som är oundgängligen nödvändigt att göra för riksbankens fram¬
tida trygga ställning. Det kan nemligen icke ens för dem, som blott
hafva ganska medelmåttiga insigter på bankområdet, — till livilka
jag räknar mig —— vara svårt att inse, att genom Riksdagens obenä¬
genhet att reformera vår banklagstiftning utsättas riksbanken och
följaktligen hela landet för eventualiteter — livilka kunna blifva
olycksbringande.
N:o 35. 48 Måndagen den 9 Maj, f. m.
tolf ändrad nu ‘kbäta.t väcka motion i denna kammare om afhjel-
lydeist af §§ Pan(^e af åtminstone en af de betydande brister, hvaraf grundlags-
66 och 72 rege- bestämmelserna för riksbanken lida, så kan man måhända med fog
ringsformen anmärka, att initiativ af detta slag icke bort utgå från mig — men
‘riksdags- ^ ^ongl. Maj:ts förstnämnda begge fullständiga och väl utarbe-
ordningen. tade lagförslag lyckats blifva antagna och då ej heller enskilda motio-
(Forts.) närers förslag haft framgång, men frågan icke kan eller får under¬
tryckas eller do bort, så ansåg jag mig, eftersom ingen annan begagnat
sig af sin rätt dertill, och med särskild anledning af de händelser,
som under sista åren inträffat, böra genom den gjorda framställningen
hålla denna vigtiga fråga vid lif. Resultatet har emellertid blifvit,
att utskottet afstyrkt bifall till motionen, och att många reservanter
framkommit med flera olika förslag. I utskottets betänkande, som
är alldeles i saknad af skäl för det gjorda afstyrkande^ förekomma
några påståenden, som jag nödgas något vidröra.
Utskottet ogillar, att jag i motiveringen af mitt förslag betecknat
detsamma såsom »en för hvarje år af erfarenheten allt mera såsom
oafvislig framhållen reform», mot livilket utskottet påstår, att »erfaren¬
heten icke gifvit något stöd för nödvändigheten af en sådan anord¬
ning». Det skulle i sanning vara intressant att veta, hvilken erfa¬
renhet, som för utskottet vore tillräcklig såsom stöd för en sådan
reforms nödvändighet; månne det icke är önskvärdt, att reformen
vidtages, innan erfarenheten allt för grundligt erinrat oss om dess nöd¬
vändighet — eller månne utskottet anser, att 7 lottningar i hvartdera
verket årligen böra förekomma, innan erfarenheten är sådan, att utskottet
kan godkänna reformens giltighet? Utskottet förmenar »att Riks¬
dagen icke någonsin skall så illa bruka sin magt», så att den nem¬
ligen sätter alla fullmägtige »på lotten» på en gång. Först och
främst beder jag få erinra utskottet om, att i dylika fall är det icke
fråga om hur Riksdagen brukar sin magt, ty magten är öfverlemnad
till de 78 valmännen, och efter allt hvad man sett komma de ganska
långt i den rigtningen. Hvem garanterar för, att icke de hotelser
man hört uttalas en vacker dag hunnit mogna till handling, och då
lägger icke § 71 riksdagsordningen något hinder i vägen, sådan som
nämnda § nu är.
Den, som känner förhållandena från föregående valtillfällen, vet
allt för väl af hvad som händt och sagts, att ännu värre saker kunna
väntas hända. Jag skall icke framdraga några interiörer från dessa
tillfällen, ty de äro just icke egnade att stärka förtroendet till Riks¬
dagens åtgöranden, och de kunna ej heller hvarken glädja eller gagna
fullmägtige i de båda vigtiga förvaltande verken.
Granskar man emellertid sjelfva valsättet, så skall man genast
finna, att detsamma ingalunda innebär någon som helst garanti för
att i banken eller riksgäldskontoret insättas styresmän, hvilkas skick¬
lighet och lämplighet främst tages i betraktande.
De 24 valmän från hvardera kammaren, hvilka samlas i olika
49 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
lokaler för att uppgöra sina vallistor, utvälja bland sig förtroendemän
för underhandling med medkammaren om hvilka som skola väljas.
Erfarenheten kan icke jäfva, om jag nu påstår, att dessa för¬
troendemän i allmänhet måste underhandla på en helt annan basis än
de kanske önskat och bort.
Det borde nemligen, enligt mitt förmenande, vid dessa under¬
handlingar icke vara fråga om annnat än: hvilka personer äro på grund
af sina insigter, skicklighet och erfarenhet, arbetsförmåga, medborgerliga
anseende, karakter och redbarhet de bästa, vi kunna utvälja att styra
rikets bank och riksgäldskontor. Endast i fall dessa qvalifikationer
främst tagas i betraktande och blifva bestämmande vid valet, kan det
sägas, att Riksdagen haft nödig omsorg om vården af riksbanken
och riksgäldskontoret samt sökt befrämja deras bästa. Men hur går
det nu till? Jo, den rätta qvalifikationen för beklädande af de
magtpåliggande befattningarne har mer och mer vid underhandlingarne
lemnats å sido, och helt andra hänsyn hafva blifvit de bestämmande,
hvaraf ock den slutliga följden blifvit, att under de sista 10 åren ofta
medelst lottdragning en del af de ledamöter blifvit utsedde, hvilka
skola hafva vården om rikets bank och riksgäldskontor.
Det torde sannerligen vara lätt att inse, att i fall slumpen skall
afgöra hvem som skall handhafva riksbanken, så kan det en gång
inträffa, att det spelet blir dyrbart.
Jag beklagar alltså, att konstitutionsutskottet afstyrkt min motion,
och det är blott en ringa tröst, att många reservanter finnas emot detta
beslut, ty reservanterna vilja också nästan alla gå hvar sin väg. I
lyckligaste fall hafva tre kunnat blifva eniga. Så har t. ex. utskottets
ordförande och tvenne andra ledamöter enat sig om den formen, att
alla lullmägtige skulle väljas hvart 3:dje år. Jag kan icke dela
deras uppfattning, ty det är nog godt och väl, att risken af total om¬
stöpning af de båda verkens styrelse icke kan inträffa oftare än hvart
tredje år, men jag finner lagen böra ändras så, att en sådan eventualitet
icke någon gång kan inträffa. Att blott gorå ändringen till hälften
är en sak, som jag icke kan gå in på. — Öfriga reservanter komma
hvarandra så nära i sina förslag, att jag tycker de gerna kunnat visa
litet mera god vilja att komma till ett enigt beslut genom att jemka
något litet på sina småskiljaktiglieter. Intet stort mål kan vinnas
utan enighet. Jag är emellertid mycket tveksam, huruvida jag
skall yrka bifall till någon af dessa reservationer, hvarmed jag emellertid
uppskjuter, tills jag fått af öfverläggningen inhemta, hvaråt kammarens
sympatier ligga.
4
Herr Behm: Af det slut, hvartill utskottet vid behandling af
denna 71 § i riksdagsordningen kommit, samt af den af utskottet
anförda motiveringen skulle man helt naturligt kunna komma till den
åsigten, att utskottets majoritet varit emot hvarje förändring i den
rigtning, motionärerna åsyftat. Så var dock ingalunda förhållandet.
Första Kammarens Prut, 1892. K:o 85. 4
Förslag
till ändrad
lydelse af §§
66 och 72 rege¬
ringsformen
samt § 11
riksdags¬
ordningen
(Forts.)
N:o 35. 50
Förtlag
till ändrad
lydelse af §§
tiö och 72 rege¬
ringsformen
samt § 71
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Måndagen den 9 Maj, f. m.
Tvärtom höjde sig inom utskottet knappast eu enda röst mot att vid¬
taga någon förändring i det antydda syftet; det var endast beträffande
dels en viss begränsning af förslaget, dels sjelfva redaktionen, som
svårighet uppstod att vinna någon enighet. Den föregående talaren
polemiserade mot utskottets majoritet, men denna polemik skulle han
hafva kunnat bespara sig; tv motiveringen är icke majoritetens, utan
torde snarare få stå för sekreterarens inom utskottet räkning. Då
utskottet till följd af omöjligheten att vinna majoritet för något visst
förslag afslog dem alla, så hlef han ju tvungen att på något sätt
motivera detta afslag, och han har gjort det på sätt som skett, utan
att kunna anses dermed uttrycka majoritetens inom utskottet mening.
Denna svårighet att inom utskottet uppnå enighet bär sin naturliga
förklaring. Den förste ärade talaren förundrade sig dock öfver denna
svårighet. Men då han sjelf varit ledamot af årets bevillningsutskott,
borde han hafva någon erfarenhet af huru detta liksom de andra ut¬
skottens arbeten under nu rådande partiförhållanden inom Riksdagen
kunnat bedrifvas. Det är den brist på — jag skulle vilja säga —
sympati mellan ledamöterna på ömse sidor om bordet, som vållat
svårigheten att ena åsigterna och komma till något resultat. Så har
varit förhållandet här, och utskottets betänkande bär ock ganska tydligt
vittne om dessa divergenser; huru obetydlig tvistepunkten än varit,
har man ändock icke kunnat komma till något gemensamt förslag.
En särskild anledning till att jag och den reservant, som förenat
sig med mig, framlagt just det förslag, som tinnes bifogadt betänkandet
såsom vår reservation, är den, att detta förslag vid förlidet års riksdag
vann denna kammares bifall. Då jag säger »detta förslag», menar
jag förslaget till dess hufvudsakliga innehåll, tv i detsamma hafva
några smärre ändringar vidtagits, egentligen framkallade af den diskus¬
sion, som här i kammaren förekom vid behandlingen af denna fråga.
Denna diskussion var visserligen mycket knapphändig, och den egent¬
liga anmärkning, som mot förslaget framstäldes, rörde tjenstgörings-
tiden, som var bestämd till »tre år», en redaktion, som naturligtvis
var olämplig, då ju dessa val icke förrättas på någon viss lagbestämd
dag, och således en bestämmelse om jemna kalenderår kunde föranleda
otydlighet. Derför hafva vi i vårt förslag verkstält den förändring i
förra årets, att vi, i stället för att säga att fullmägtige skola väljas »för
tre år», föreslå, att de väljas »för tiden från valet, till dess sådant val
under tredje året derefter försiggått». Detta är den ena förändringen,
som vi vidtagit i 1891 års förslag. Den andra utgöres af det tillägg,
som innefattas i sista momentet, beträffande huru förfaras skall, i hän¬
delse vid urtima riksdag ansvarsfrihet skulle vägras fullmägtig. Derom
fiunes för närvarande intet stadgande, och ett sådant torde måhända
äfven vara öfverflödigt, men för fullständighetens skull har man dock
ansett sig böra tillägga detta. Skulle det emellertid anses obehöflig!,
kan det ju lätt uteslutas.
Hvad herrar Bergii och Alins reservation beträffar, kan det ju
vara ett förslag, som är ganska tilltalande, och i brist på vinnande
51 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
af någon annan ändring kunde ju kammaren kanske vara böjd att
biträda detta. Men genom antagande af detta förslag vinner man
dock icke det syftemål, som åtmistone jag för min del först och främst
har eftersträfva^ nemligen att förvärfva en ökad kontinuitet åt styrelsen
inom dessa båda verk. Man vinner genom deras förslag likasom ock
genom vårt, att större utsigt beredes att till fullmägtige kunna erhålla
personer fullt lämpliga för uppdraget; detta genom att tjenstgörings-
tiden utsträckes till tre år. Det finnes nemligen många framstående
affärsmän, som skulle vara synnerligen lämpliga såsom ledande personer
i dessa verk, men kvilka nu på grund af den korta tjenstgöringstiden,
ett år, icke våga lemna sina förut innehafda befattningar för att ingå
i t. ex. riksbankens styrelse; och tydligt är, att det skulle vara eu
afsevärd vinst, onTutsigten att kunna engagera sådana personer ökades.
Af de öfriga reservationerna är herrar Johnssons och Wiksténs
den med vår mest öfverensstämmande, ja, den är i det allra närmaste
lika med vårt förslag. Beträffande nämnda reservanters förslag vill
jag dock i förbigående anmärka, att det icke förekom till behandling
inom utskottet, utan att det först under reservationstiden framlagts
såsom en bearbetning af det af oss uppgjorda. För min del har jag
ingenting emot att, om detta senare förslag skulle vinna kammarens
sympatier i högre grad än vårt, i så fall biträda detta.
Herr Ljungmans förslag deremot, som afser att öka antalet riks¬
banks- och riksgäldsfullmägtige till åtta, kan jag omöjligt vara med
om; ty något enda skäl att öka dessa fullmägtiges antal liar hvarken
han eller, såvidt jag vet, någon annan förebragt.
Under förmodan, att kammaren fortfarande har samma uppfatt¬
ning af denna fråga, som vid sistlidne riksdag gjorde sig gällande,
tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till den af mig och herr
Nyström afgifna reservationen; men är jag dock beredd att frångå
detta mitt yrkande, om det finnes större utsigt att vinna något genom
att biträda det af herrar Johnsson och Wikstén framlagda förslaget.
Herr Bergius: Enligt min uppfattning är det egentligen två
skäl, som tala för att fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
böra väljas för längre tid än nu är förhållandet. Först och främst
det, som är af den föregående talaren vidrördt, att om de väljas för
en längre tid, t. ex. tre år, är det större utsigter att få lämpliga personer,
än om de blott väljas för ett år. Det andra skälet åter är, att det
utan tvifvel vore för riksdagsarbetet i allmänhet gagneligt, om valen
af dessa fnllmägtige och deraf föranledda strider kamrarne emellan ej
årligen återkomme. Det är på dessa skäl, som uti den af herrar Alin
och Berg samt mig afgifna, betänkandet bifogade reservation är före¬
slaget den ändring af 71 §, att fullmägtige i riksbanken och riksgälds¬
kontoret skola väljas för tre år, men i likhet med 1889 års bankkomité
hafva vi ansett, att ordföranden likasom vice ordföranden böra utses
endast för ett år och väljas af fullmägtige sjelfva. Vi hafva nemligen
trott, att fullmägtige sjeliva bäst skulle kunna bedöma, hvem som är
Förslag
till ändrad
lydelse af §§
66 och 72 rege¬
ringsformen
samt § 71
riksdags ■
ordningen.
(Forts.)
N:o 35. 52
Förtlag
till ändrad
lydelse af §§
6(i och 72 rege¬
ringsformen
samt $ 71
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Måndagen den 9 Maj, f. m.
lämpligast att utöfva ordförandebefattningen; och hvad angår supp¬
leanterna, hafva vi ansett det nuvarande stadgandet böra bibehållas,
att de väljas för ett år. Det skäl, som förefinnes för utsträckande af
fullmägtiges tjenstgöringstid, eger ej tillämpning på suppleanterna,
hvilka blott tjenstgöra tillfälligtvis.
Det förslag, som vi nu framstält, skiljer sig från de andra framlagda
förslagen egentligen deruti, att enligt de senare skulle fullmägtige
delvis afgå hvarje år och således omval årligen ske af vissa fullmägtige.
Derigenom undvikes således icke den olägenhet, som, enligt hvad nu
blifvit anmärkt, är förenad med de hvarje år återkommande valen
af fullmägtige och deraf föranledda stridigheter, hvartill kommer, att
denna anordning antagligen föranleder dertill, att mer än hittills
lottning kommer att ega rum emellan begge kamrarnes olika kandidater.
Man kan ju befara att, när endast två skola väljas, lottning i regeln
kommer att ega rum om den ena, kanske om begge. Den kammare,
hvars kandidat ett år förlorat på lottning, vill måhända följande år
framställa densamma, och om denne då vinner, så kommer den, som
får vika för honom, att följande år uppställas o. s. v. Erfarenheten
har för öfrigt ej visat, att några särskilda stadganden om successiv
afgång erfordras för att bevara kontinuiteten inom riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse. Man har icke anledning antaga, att Riks¬
dagen skulle så illa utöfva sin magt i detta hänseende, att den skulle
utan giltiga skäl på en gång ombyta hela eller största delen af riks¬
bankens eller riksgäldskontorets styrelse.
Inom utskottet hafva yttrats många olika åsigter angående denna
fråga, och förmodligen blir förhållandet inom kammaren detsamma,
hvarför det torde finnas föga utsigt, att frågan vid denna riksdag kan
vinna någon lösning. Följaktligen är jag tveksam, om jag skall fram¬
ställa något yrkande, men skall dock göra det, för den händelse att
det skulle vinna något understöd, nemligen att till Infilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte antagas det förslag till ändrad lydelse
af 71 § riksdagsordningen, som innefattas i den af herrar Alin och
Berg samt mig afgifna reservation.
Herr Nyström: Det rent negativa slut, hvartill konstitutions¬
utskottet i denna punkt kommit, tyckes icke komma att få några för¬
svarare inom denna kammare. Vid sådant förhållande kan det ock
vara öfverflödigt att göra någon polemik mot utskottets motivering
af deruti förekommande besynnerliga saker. Nej, diskussionen kommer
att ligga om huruvida kammaren vill antaga den af herrar Bergius,
Alin och Berg afgifna reservation, å ena sidan, eller å andra sidan
den af herr Behm och mig framstälda. Naturligtvis kämpar jag för
vår sak, och vårt bästa vapen är och förblifver detta, att vår reservation
är en repetition af hvad kammaren förra året antog, en ren repetition
så när som på 2 punkter, hvilka den föregående talaren framhållit.
Den ena är en ren, bevislig rättelse, när man i stället för 3 år ställer
det korrektare uttrycket från val till val — utan tvifvel är detta en
53 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
rättelse — den andra är ett fullständigande, i det man fäster afseende ^mT^rad
vid eventualiteten af urtima riksdag för detta ändamål; alltså samma lydelse af §§
förslag, som kammaren på goda grunder förra året antog, plus en 66och72rege-
rättelse och ett fullständigande. Man har väl då anledning att hoppas, ri^*/t°Vn™
att kammaren skall antaga vår reservation, så framt det ej kan styrkas, ]aJ'stiags-
att under tiden från förra gången och till nu någonting skulle hafva in- ordningen.
träffat, som kan hafva ändrat kammarens mening i den vägen. Det (torta.)
är dock så långt ifrån att något dylikt har inträffat, att det tvärt om
har inträffat något annat, nemligen ett fall af lottning, som bör hafva
förstärkt kammarens mening i detta afseende och gjort kammaren ännu
mera benägen att antaga ett förslag, som minskar den stora risk som
nu förefinnes. För min del kan jag ej förstå, att någon vill låta
sakernas nuvarande skick fortfara. Mig har det förefallit såsom en
af de största oegentligheterna i vårt statslif, att man skall lemna eu
möjlighet qvar, att — beroende på ett politiskt vindkast — utan någon
öfvergångstid bankens styrelse kan halka öfver i nya händer och
öfvertagas af nya styresmän, som icke hafva ens en timme för att
taga kännedom om förhållandena, om bankens förbindelser, om dess
kunder, dess affärscoutymer m. m. Att lemna qvar en så hotande fara
för vårts lands ekonomi synes mig omöjligt att några skulle vilja vara
med om, och derför förmodar jag, att man ser sig om efter utvägar
att undanrödja denna fara. Nu kan det ju hända, att kammaren finner
herr Bergii förslag vara bättre än vårt, i trots af att det är något
annat än hvad kammaren antagit förra året. Jag tycker dock, att
detta förslag är betänkligt, ty den väsentliga faran, som framför allt
drifvit fram dessa motioner och Första Kammarens anslutning till dem,
är faran att på eu gång hela bankens och riksgäldskontorets styrelser
skulle kunna ombytas, möjligheten att kontinuiteten i förvaltningen
sålunda tvärt brvtes. Denna fara finnes qvar i herr Bergii förslag,
fastän den återkommer endast hvart tredje år, men den finnes qvar
och i viss mån förstärkt. Ty man skall komma i håg, att om valen
komma att ske endast hvart tredje år, så är det 3 års fullmägtigs-
arfvode som är täflingspriset, och det torde komma att göras otroliga
ansträngningar att vinna detta pris. Under dessa ansträngningar kan
det inträffa, att omsättningen varder fullständigare än beräknadt och
nyttigt är, ja, närmar sig en fullständig omkastning. Det är sant, att
äfven efter vårt förslag platserna tillsättas för 3 år och sålunda torde
komma att blifva mycket eftersträfvade, men fullständig och på en
gång skeende omkastning är dock genom detta förslag omöjliggjord.
Herr Bergii förslag undanrödjer alltså icke den egentliga faran, som
nu finnes, men inför ett element, treårsperioden, som visserligen från
en synpunkt kan vara förmånligt, men på andra sidan spetsar till
situationen genom att hålla fram ännu större förmåner för dem, som
täfla om dessa platser.
Om sålunda kammaren har den åsigten, att framför allt i vårt
statslif bör undanrödjas möjligheten eller faran, att hela uppsättningen
af fullmägtige kan på en gång omsättas, och kammaren är öfvertygad
N;o 35, 54
Förslag
till ändrad
lydelse af §§
M och 72 rege¬
ringsformen
samt §71
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Måndagen den 9 Maj, f. m.
om att denna treårsperiod skulle kunna göra dessa val ännu mera
kinkiga, än de redan äro, och kammaren slutligen finner, att samma
skäl, som bestämde kammarens beslut förra året, ännu finnas qvar,
möjligen förstärkta, och att de obetydliga förändringar, herr Behm
och jag infört i kammarens då fattade beslut, äro det ena en rättelse
och det andra ett fullständigande, hoppas jag, att deruti skall ligga
tillräckligt skäl för att kammaren skall blifva sitt förra beslut trogen
och gifva sitt bifall till den af herr Behm och mig afgifna reservation,
till hvilken jag alltså vördsamt yrkar bifall.
Friherre Åkerhielm, Gustaf: Med anledning af den siste ta¬
larens yttrande har jag begärt ordet. Jag har funnit det vara af vigt
att skärskåda, huruvida den af honom och en annan ledamot af kon¬
stitutionsutskottet anförda afvikande mening, hvilken nära samman¬
faller med den, som vid sistlidne riksdag af denna kammare antogs,
skulle vara en lycklig förbättring, hvarmed man tryggade styrelsen af
de vigtiga bank- och riksgäldsverken. Man skulle trygga fullmägtige
för faran af ombyte, sade herr Nyström, och man skulle vinna mera
stabilitet genom att antaga det af honom och herr Behm formulerade
förslaget. Jag vill för min del säga, att jag icke är så alldeles på
det klara med att detta skulle blifva förhållandet. Men deremot är
jag alldeles på det klara med att man skulle, genom det ombyte denna
redaktion förutsätter af två bland fullmägtige i riksbanken och två bland
fullmägtige i riksgäldskontoret hvarje år, sätta dessa valrörelser inom
Riksdagen, kvilka vi just i år varit i tillfälle att konstatera, uti en ännu
starkare fart, än då det är fråga om att välja sju i hvardera verket.
Det är väl gifvet, att om man har att välja blott två, så bryta sig me¬
ningarna i det längsta, och mycket goda skäl tala för antagandet, att det
blinda ödet kommer att afgöra utgången. Jag kan ej kalla denna lott¬
ning, som med säkerhet skall inställa sig oftare än nu är fallet, för
ett stadgande af styrelsen af de båda verken. Fast hellre antager jag,
att det vore olyckligt, om man skulle behöfva slå in på denna väg. Det
skulle ej förvåna mig, i fall detta förslag blefve antaget, om genom den
bestämmelse, som' här föreslagits, det skulle inträffa, att alla sju full¬
mägtige, på grund af lottning tid efter annan, komme att sitta en hel
treårsperiod ut. Detta vore enligt mitt förmenande icke en lösning
på denna fråga: huru skall man vinna mera stadga åt styrelsen af de
båda vigtiga verken? Nej, då vill jag mycket hellre vara med om
det förslag, som af herrar Bergius, Alin och Berg framstälts. Det
innebär, enligt min åsigt, en större garanti, då det blott inskränker
sig till att låta dessa fullmägtige sitta valda, icke inlottade, på tre
år. Strängt taget tror jag, att man borde kunna vara ense om att
då i ett utlåtande sådant som detta meningarna äro så många och
särskilja sig i alla varianter, från och med motionärens till det rena
afslaget, i så många redaktioner och antydningar till redaktioner, tål
det väl att tänka på, om den ifrågasatta grundlagsförändringen är så
nödig och nyttig, som grundlagen föreskrifver. Hafva verkligen sedan
55 N:o 33.
Måndagen den 9 Maj, f. ni.
det nya statsskickets införande, och det ar ju 25 val, som sedan dess
anstalts, dessa val varit i allmänhet så dåliga, eller valmännen varit
så lietsiga och hrutit kontinuiteten, eller lottningarna varit så många
och verken blifvit så illa styrda? Jag tror ej att man kan säga det,
Det föreligger derför icke någon oundgänglig nödvändighet att redan
vid denna riksdag afgöra frågan. Vill man emellertid redan nu göra
något i saken, så kunde jag vara med om en återremiss till konstitu¬
tionsutskottet, men å andra sidan och då Riksdagen nu är så långt
framskriden, finner jag det ej lämpligt att nu göra ett sådant yrkande.
Skulle meningarne gälla emellan herr Nyströms och ordförandens för¬
slag, röstar jag för det senare, och skulle någon vilja vara med om
att bifalla konstitutionsutskottets förslag, alltså rent afslag, tror jag,
att det yrkandet vore det vid denna riksdag lämpligaste.
Herr Nyström: Blott ett ord till bemötande af den siste tala¬
ren. Vi känna igen detta argument, som säger: här har icke någon
olycka inträffat; vi skola vänta med försigtighetsmåtten, tills olyckan
kommer. Sådant är i allmänhet icke rigtigt. Kan det påvisas, att
en viss situation är osund, att den erbjuder en obestridlig möjlighet
af olycka, skall man ändra den, innan det bedröfliga resultatet kom¬
mit, helst som detta kan bli sådant, att hela vårt lands ekonomi
kommer i förvirring. Och jag tror ej, att ens den siste talaren kan
förneka, att möjligheten af att alla fullmägtige skulle på en gång
ombytas är något osundt till den grad, att man ej bör vänta på er¬
farenhetens bedröfliga vittnesbörd, att det verkligen har medfört olycka.
Att en fara — låt vara aflägsen — verkligen ligger i nu gällande
grundlagsbestämmelse, har ock från alla sidor erkänts och måste an¬
ses bevisadt. I sådant fall har kammaren att välja mellan en visshet
och en möjlighet. Det är visst, att den nuvarande ställningen är osund
och farlig. Det är möjligt att, som den siste talaren framkastat, den
föreslagna ändringen -— val af blott två fullmägtige hvarje år —
mera frestar till lottning än sakens nuvarande skick. Detta är dock
blott ett antagande, det kan ju vara möjligt att det går så, och gent
emot denna eventualitet dref jag länge i konstitutionsutskottet den
meningen, att man borde taga den enda utväg, som säkert förekommer
all lottning, nemligen att hvarje kammare skulle sätta till sina leda¬
möter. Men deremot anfördes sådana skäl, att jag för närvarande
måste draga tillbaka detta yrkande. Detta förslag kommer nog åter,
ty det innefattar det enda medlet att helt och hållet förekomma lott¬
ning. Nu har man påstått, att ombyte af två årligen skall medföra
lottning i större skala än nu, och detta är ju, som sagdt, eu möjlig¬
het. Men gent emot detta ställer jag det stora målet att bli af med
något, som otvifvelaktigt innefattar en stor fara och är en osund och
origtig sak, mot hvilken kammaren många gånger förut och senast
1891 reagerat. Finner kammaren någon anledning att gå ifrån denna
sin principiella åsigt, kan jag icke hjelpa det; men jag förmodar det
ej. utan att kammaren vill absolut förekomma möjligheten af att alla
Förslag
till ändrad
lydelse af §§
66 och 72 rege¬
ringsformen
samt § 71
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 35. 56
Förtlag
till ändrad
lydelse af §§
Sfi och 72 rege¬
ringsformen,
samt § 71
riksdags¬
ordningen,
(Forts.)
Måndagen den 9 Maj, f. m.
fullmägtige på en gång skola ombytas. Och under sådana förhållan¬
den synes det vara skäl att bifalla herr Behms och min reservation, i
hvilken kammaren i hufvudsak återfinner sitt en gång fattade beslut.
Åtgärden är ju skäligen platonisk. Det blir blott en meningsyttring,
men i hopp, att den kommer att gå i den rigtning jag förordat, an¬
håller jag om bifall till vår reservation.
Herr Alin: Den siste talaren yttrade, att hvad som drifvit fram
förslagen rörande ändring i nu ifrågavarande bestämmelser, har varit
fara för ett fullständigt ombyte af fullmägtige, och han anmärkte till¬
lika, att detta motiv blifvit ytterligare förstärkt genom hvad i år in¬
träffat. Jag förstår icke hans argumentation i detta fall. Jag känner
icke till, att det i år varit ifrågasatt något fullständigt ombyte. Hvad
som i år har inträffat är en lottning; och det är för att förekomma,
att — allt för ofta åtminstone — dylikt skall inträffa, som man velat
hafva en ändring i de nuvarande bestämmelserna, då man icke kan
få bestämmelser, som äro byggda på fullt rationel grund. Men det lig¬
ger mycket nära sannolikhetens område, att just genom det förslag,
som herr Nyström förordat, skall denna olägenhet i mycket hög grad
ökas i stället för minskas. Deri, att man väljer alla på en gång, ligger
deremot en omständighet, som nästan tvingar valmännen att söka in¬
skränka antalet lottningar till ett minimum. Och att man skulle på
en gång ombyta samtlige fullmägtige, tror jag icke någonsin blifvit
på fullt allvar satt i fråga. Deremot vore det en gifven fördel, då
man icke kan vinna något mera, om man åtminstone stälde saken
så, att valet egde rum hvart tredje år och således de ifrågavarande
slitningarne icke så ofta som nu behöfde förekomma. Jag anhåller
att få sluta mig till herr Bergii yrkande.
Herr Lithander: Då herr Nyström temligen fullständigt redo¬
gjort för de skäl, som tala för den föreslagna reformen, torde det
vara öfverflödigt, att jag derom vidare yttrar mig. Med anledning af
hvad den siste talaren yttrade, att icke någonting i år varit i fråga,
som kunnat gifva en särskild anledning att nu framkomma med för¬
slag i förevarande syfte, kan jag icke annat än förundra mig öfver
att han saknar kännedom derom. Det har verkligen framkastats rätt
allvarliga hotelser om mycket längre gående förändringar inom full¬
mägtige, än som slutligen blef fallet. Det kan ju hända, att under-
liandlarne icke Ange direkt del deraf, men det talades dock derom
mellan enskilde ledamöter; och det har varit ifrågasatt på fullt allvar.
På samma gång får jag säga, att det i hög grad öfverraskade mig
att höra friherre Åkerhielm, som har en så mångårig erfarenhet af
de stora svårigheter, som förekomma vid dessa val, att jag säkert
hade hoppats, det just denna reform skulle i honom hafva funnit eu
varm försvarare.
I afseende på det yrkande, jag skulle vilja framställa, är jag
ännu ganska tveksam, men har tänkt mig, att det vore önskligt, om
57 N:o 35.
Måndagen den 9 Maj, f. m.
någon samstämmigtet mellan Första och Andra Kammaren kunde på t^jj_ndrad
något sätt åstadkommas. Det förslag, som är framstäldt af herrar lydeUe
Johnsson och Wikstén, ligger så ofantligt nära herrar Behms och es och n rege-
Nyströms, att det synes mig, som om man med god vilja skulle kun-
nät komma öfverens om att framställa sitt yrkande så, att det äfven riksd'ag*-
inom Andra Kammaren vunne någon tillslutning. Under denna för- ordningen.
hoppning skall jag be att få yrka bifall till herrar Johnssons och (Ports.)
Wiksténs förslag.
Friherre Åkerhielm, Gustaf: Blott några ord. Med anledning
af hvad som yttrades af den siste talaren her jag att få erinra derom,
att vid alla uppgörelser till val af fullmägtige — jag tror nästan alla,
som på senare tiden egt rum — har nog en eller annan framstält
hotelse om att ombyta samtlige fullmägtige vare sig i det ena eller
andra verket. Vid iorhandlingarnes början bär man alltid tagit till
så mycket man kunnat i fordringar på den ena sidan och mötts på
samma sätt å den andra, men resultatet under förhandlingarnes fort¬
gång af sammanjemkningar och eftergifter har i de allra flesta fall
blifvit sådant, att lottningarne blifvit ytterst fa. Jag är fullt öfver-
tygad om att, derest vid denna riksdag — då förhandlingarne,^ som
på sätt herr Lithander anmärkt började med, om icke fullt så många,
dock rätt många fordringar på ombyte, slutade med en lottning till
blott ett af verken — det hade varit frågan om att tillsätta endast
två fullmägtige i riksbanken och två fullmägtige i riksgäldskontoret,
ett så pass godt resultat icke hade nåtts. Härifrån kommer jag helt
naturligt till det af herr Nyström förordade förslaget och tillåter mig
säga, att om också olägenheter med den nuvarande ordningen före-
flnnas — ehuru jag tror, att han öfverdrifvit dem — så är dock hans
botemedel bestämdt dåligt. Det har samma fel som det gamla danska
pulvret, hvilket kurerade febern, men slog i hjel patienten. Borra
gången jag yttrade mig framstälde jag icke något bestämdt yrkande.
Jag vill icke heller nu yrka återremiss, utan anhåller att få yrka
bifall till den af herrar Bergius, Alin och Gustaf Berg afgifna reser¬
vationen.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt, hvars godkännande i enlighet med ut¬
skottets hemställan icke blifvit under öfverläggningen begärdt, fram-
stälts följande yrkanden: l:o) af herr JJehnt, att kammaren skulle
utslå utskottets hemställan och antaga det förslag till ändrad lydelse
af § 71 riksdagsordningen, som innefattades i den åt honom och herr
Nyström vid utskottets utlåtande afgifna reservation, att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling; 2:o) af herr Uérgius, att kammaren,
med utslag å utskottets hemställan, skulle antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling det förslag till ändrad lydelse af § 71
riksdagsordningen, som framstälts i den af honom med flere vid denna
Forsta Kammarens Prof. 18U2. N:o dB. '*
N:o 35. 58
Måndagen den 9 Maj, f. m.
tUi^åndrad Pun^^ a%i^Da reservation; samt 3:o) af herr Lithander, att kammaren
lydelse af §§ s^u^e afstå utskottets hemställan och antaga till hyllande för vidare
i>6 oeh 72 repe- grundlagsenlig behandling det förslag till ändrad lydelse af § 71 riks-
1Ä7,'1 ^agsordningen, som innefattades i den af herrar Johnsson och Wikstén
'riksdags- v*^ utlåtandet afgifna reservation.
ordningen. Sedermera gjordes proposition på bifall till utskottets hemställan
och derefter propositioner i enlighet med nämnda tre yrkanden; och
förklarades propositionen på godkännande af det af herr Bergras fram-
stälda yrkandet vara med öfvervägande ja besvarad.
Den fortsatta behandlingen af förevarande utlåtande uppsköts,
på hemställan af herr talmannen, till aftonsammanträdet.
Upplästes en inkommen skrift så lydande:
Riksdagens Första Kammare.
På grund af hosgående läkarebetyg, får jag härmed vördsamt
anhålla om befrielse från riksdagsförhandlingarne under några dagar.
Stockholm den 9 maj 1892.
Wilh. Wallin.
Det åberopade läkarebetyget, som jemväl upplästes, var af följande
lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr W. Wallin
är till följd af Angina urståndsatt att under några dagar deltaga i
Riksdagens förhandlingar intygar
Stockholm den 9 maj 1892.
C. Hägg ström.
Läkare.
Härefter beviljade kammaren herr Wallin den sökta ledigheten.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kom¬
munalstyrelse på landet; samt
n:o 44, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till § 70
i så väl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag, dels
Måndagen den 9 Maj, f. m. 59
ock till § 11 i förordningen angående allmänt ordnande af prester-
skapets inkomster den 11 juli 1862.
Justerades ett protokollsutdrag för den 6, 7 och 9 innevarande
månad samt fyra protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 3.95 e. m.
N* 35.
In fidem
A. von Krusenstjerna.