RIKSDAGENS PROTOKOLL
1892. Första Kammaren. N:o 28.
Onsdagen den 27 april, e. ni.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Fortsattes föredragningen af konstitutionsutskottets utlåtande n:o Om
12, i anledning af väckta motioner om förändrade bestämmelser utsträckning
i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i AndrartLp'^n/,w
Kammaren. digital
Andra
Herr von Strokirch: Föreliggande fråga har redan under för- Kammaren.
middagen blifvit både allvarligt och, sorgligt nog, äfven skämtsamt
debatterad så utförligt, att någon belysning deraf från ny synpunkt
knappast torde återstå. Jag vill icke heller göra mig skyldig till
att upprepa hvad föregående talare sagt, men då jag antecknat mig
bland dem af utskottets ledamöter, hvilka icke varit i tillfälle att
närvara vid frågans slutliga behandling inom utskottet, anser jag
mig skyldig att inför kammaren tillkännagifva min ställning i frågan.
Under det förberedande arbetet inom utskottet har jag yrkat utslag
på hvarje motion i rösträttsfrågan, men dock hemstält, huruvida icke
utskottet ville såsom sitt upptaga det förslag, som förra året i Första
Kammaren antogs såsom hvilande och som återfinnes i den af herr
Bergius m. fl. afgifna reservationen, till hvilken jag för min del an¬
sluter mig. Det är således klart, att jag för min del icke kan under¬
stödja det förslag om återremiss, som på förmiddagen framstäldes
af herr Annerstedt, och det på den grund att det förslag, som der¬
med afses, nemligen åstadkommande af en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med hemställan om utarbetande och framläggande för Riks¬
dagen af ett förslag till ny valordning, byggd på principen af
majoritets- eller proportionsval, efter mitt förmenande icke är lämpligt.
Jag hyser den tron, att frågan derom bör föregås af undersökningar
i statistiskt-vetenskapligt afseende, innan den göres till föremål för
sådan behandling, som kan föranleda användandet af förbemälda
princip såsom grund för något förslag till ny valordning för den
Första Kammaren Prat. 1892. N:o 28. 1
N:o 28. 2
Onsdagen den 21 April, e. m.
Om svenska representationen. Dermed vill jag icke hafva uttalat, att
utsträckningär en afsvuren fiende till hvarje förändring i den politiska röst-
'^äKariks-i'ätten- dag har i många år uttalat mig för en sådan förändring i
(lagsmän tfMsyfte att få de val berättigade fördelade i vissa grupper efter deras
Andra förmögenhet, hvilka grupper hvar för sig skulle välja elektorer för
Kammaren, utseende af riksdagsman till det antal, som för hvarje valkrets be-
(Forts.; stämdes.
Herr talman! Jag yrkar afslag på utskottets betänkande och
bifall till den af mig omnämnda reservationen.
Herr Törnebladh: Det har under förmiddagens diskussion
mer än eu gång sagts, att det icke skulle förefinnas någon all¬
männare önskan om utvidgning af den politiska rösträtten. Jagskall
nu icke fästa mig vid, att denna önskan, som åtskilliga gånger
framburits, kommit i en mycket olämplig form och understundom
nästan sett ut som ett pockande. Jag fäster mig dervid att, såsom
de förflutna årens erfarenhet vittnar, genom motioner, rösträttsför¬
eningar, möten och uttalanden många gånger och af ganska många
personer inom skilda samhällslager framburits önskningar, ja tv värr
fordringar på utsträckt rösträtt. Om man nu frånser den ringa
betydelse, som understundom kan och bör tillmätas hopkomna listor,
hvilka visserligen så inom den ena som andra klassen ofta hafva
ganska litet att betyda, lärer man dock icke kunna blunda för det
faktum, att det finnes många, som mer eller mindre omedvetet äro
för förändring i nu förevarande hänseende; och det är icke heller så
underligt, i thy att en jemförelse med andra länder tränger sig helt
naturligt på, oftast — det är sant — utan att denna jemförelse om¬
fattar alla de faktorer, som på ena och andra stället ingå i lag¬
stiftningen om den politiska rösträtten. Men den omständigheten är
dock icke tillräcklig att taga bort udden på de kraf eller önskningar,
som framställas, och det så mycket mindre som dessa önskningar
upprepade gånger funnit gensvar inom Riksdagens Andra Kammare,
hvilken ju senast i dag beslutat i enlighet med utskottets förslag.
Under sådana förhållanden måste det enligt min öfvertygelse ligga
stor vigt derpå, att Riksdagens Första Kammare också gör sig fullt
reda för den ställning, som den kan och bör intaga till rörelsen,
denna må nu understundom hafva framträdt under högst olämplig
form. Det är gifvet, och det har också visat sig, att, när Andra
Kammaren antager det ena förslaget efter det andra till utvidgning
af rösträtten, man skall så småningom vänja sig vid att betrakta
Första Kammaren såsom den, hvarifrån det egentliga motståndet
utgår, och det med rätt eller med orätt. Detta åter verkar i sin mån,
med rätt eller med orätt, men faktiskt, till rubbande af förtroendet
till kammaren och bidrager framför annat till vidgande af den
klyfta mellan kamrarna, hvilken hotar att blifva större och vidare
för hvarje år.
Frågas då helt naturligt: skall Första Kammaren af fruktan för
något sådant gifva efter och antaga något, som den kan anse vara
origtigt och skadligt? Naturligtvis icke. Men en sak är, att man
bör försöka göra sig noga reda för grunden för och innebörden af
3 N:o 28.
Onsdagen den 27 April, e. m.
den rörelse, som nu förekommer i fråga om utvidgning af den po- Om
litiska rösträtten, en rörelse som väl också står i samband med andra utsträckning
politiska företeelser hos oss och i andra länder. väl'a Tiks-1
Det är klart, att innebörden, betydelsen och berättigandet afdagsmän till
dessa önskningar skola framträda i samma mån mycket starkare, ju Andra
mindre man på den sida, som framför allt har till uppgift att söka Kammaren.
verka såsom samhällsbevarande, aktar nödigt att närmare se till allt (Fort9-)
hvad som ligger i rörelsen och huru densamma må kunna skötas på
sådant sätt, att samhället deraf icke får skada, utan möjligen fördel,
åtminstone den minsta möjliga skada. För att taga ett exempel kar
mer än en gång framträdt ett slagord, hemtadt från tiden för det
amerikanska frihetskriget. Detta slagord, uttaladt af den bekante
frihetskämpen James Otis, lyder: »beskattning utan representation är
tyranni». Jag beköfver icke i denna kammare erinra derom, att
detta yttrades under helt andra representativa förhållanden, eller att
det ytterst innebar koloniernas anspråk på att icke blifva af
moderlandet beskattade utan att få sjelfva deltaga i eller utöfva
beskattningsrätt. Men såsom det bär frambäres och i vidare kretsar
uttydts, får det eu hel annan innebörd, en helt annan betydelse.
Jag har tagit detta såsom exempel för att visa, huru vigtighet är
att vid början af en kringgripande rörelse undersöka dess orsaker
och betydelse samt möjligheten att ledaden, såsom jag antvdt, till ett
godt mål. Först och främst bör en sådan undersökning naturligtvis
se till, hvad afgifna motioner och utskottsbetänkanden innebära samt
hvilket afseende de kunna förtjena.
Jag skall icke spilla många ord på de fordringar, som framstälts
om allmän rösträtt för män eller för män och qvinnor, och torde icke
bär behöfva upptaga tiden med de i sådant afseende framstälda
förslag. Deremot tillåter jag mig att i korthet mot utskottets
förslag göra den anmärkningen, att detta förslag, lika litet som
de af utskottet kritiserade, herr Peterssons i Brystorp eller
dylika förslag, som fordra abstrakt politisk rösträtt lika med den
kommunala, förstått undgå att binda den politiska rösträtten vid den
kommunala, som beror af andra stadganden, annan lagstiftning. Jag
skall icke heller inlåta mig på en undersökning, i hvad mån lag¬
stiftningen beträffande den politiska rösträtten bör göras mera fast
än den, som angår den kommunala. Jag tror, att det skall vara till¬
räckligt att der vid lag hänvisa till vår nuvarande lagstiftning och
våra traditioner, som vi visserligen icke så snart lära vilja öfver¬
gifva. Det är också alldeles gifvet, att, om utskottets förslag blir
iag, den första konseqvensen af detta skall vara, att de samhälls¬
medlemmar, som till följd af olikhet i existensminimum komma i
olika ställning med afseende på den politiska rösträtten, icke skola
underlåta att framhålla detta såsom något obefogadt och verkligen
orättvist. Det kan icke vara rigtigt att binda den politiska röst¬
rätten vid det af annan lagstiftning beroende existensminimum. Det
kan icke vara rättvist, att i en småstad den politiska rösträtten
skulle inträda vid en uppnådd inkomst af f>00 kronor, då deremot i
hufvudstaden skulle derför fordras en uppnådd inkomst af 700
kronor. Vidare tror jag, att den likställighet, som utskottet föreslagit
N:o 28.
Om
Onsdagen den 27 April, e. m.
mellan den, som bär byggnader på annans mark, och den som eger
utsträckning gård och grund, icke heller är berättigad eller af sådan beskaffenhet,
af rätten att .. , , ontno-ns öfverensstämma med eu c-od lagstiftning1 för
Kammaren. ln0| utskottets ' förslag rigta den anmärkningen, som också här på
(Forte.) förmiddagen mot detsamma framstäldes, .att det icke är hållbart
ur synpunkten af • framtida utveckling. Är det nu meningen att
gorå en förändring i våra nuvarande stadganden om den politiska
rösträtten, då är det väl skäl att göra denna förändring så pass
hållbar, att den icke ramlar vid första bästa anlopp. Det är icke
troligt, att de, som stå under det kommunala strecket — mer eller
mindre — skola finna sig i den beskrifning på deras qvalifikation,
som lemnas i den utförliga af herr Petersson i Brystorp afgifna
motionen och hvilken beskrifning återfinnes på sid. 19 i motionen,
der det heter: »Men denna gräns skall dock alltid ega qvar en
betydelse: den skall från inflytande på samhällets angelägenheter
utestänga flertalet af dess dåliga element, dem, som med full jem-
likhet vilja dela andras framgång i lifvet och andras rätt, men som
en priviligierad klass vara fritagen från deras förtänksamhet, deras
arbete och pligtuppfyllelse. Denna klass är ingen berättigad sam¬
hällsklass, den är samhällets fiende.»
Huru rigtigt och godt detta än må vara — jag yttrar mig icke
derom — är jag fullkomligt öfvertygad, att de, som stå under strecket,
icke skola erkänna det såsom berättigadt och rigtigt, och man har
ganska många gånger hört framställningar, som tyda derpå, att flytt¬
ning till det kommunala strecket är endast en förberedelse till flytt¬
ning under detsamma. Om nu det skulle vara af behofvet påkalladt
att gorå en förändring, låt den då blifva så pass varaktig, att den
icke genast lemuar agitationen fritt spelrum att åstadkomma allt det
onda, som med eu sådan agitation måste vara förauledt, och hvilket
onda just är en samhällets fiende af ganska svår och betänklig be¬
skaffenhet.
Hvar då sätta gränsen, säger man, för den politiska rösträtten?
Ja, denna gräns är icke lätt att finna. Den sammanhänger med hela
lagstiftningsarbetet i politiskt afseende för öfrigt. Då det fram ställes
såsom en abstrakt sats, att personen, eller kanske medborgaren,
skall hafva rätt att välja till Andra Kammaren, då innebär ett så¬
dant påstående, en sådan fordran, ett fullkomligt misskännande af
samhällsorganismens arbete i dess helhet; ty valrätt och valbarhet
till riksdag eller parlament måste vara förbundna med åtskilliga andra
stadganden och bestämmelser, hvilka för visso måste utgöra ett slags
hämsko på den mer eller mindre utvidgade befogenhet, hvilken man
kan vilja tillerkänna enskilda medborgare i ena eller andra fallet.
Jag behöfver icke erinra om att i afseende på det parlamentariska
statsskicket finnas många bestämmelser, t. ex. bestämmelsen om
regeringens rätt att upplösa ena eller andra kammaren, om två-
kammar- eller enkammarsystem, om annat sådant, som i sin mån
icke kan skiljas från stadgandena om valrätt och valbarhet. Jag
behöfver icke erinra om initiativet i lagstiftningsfrågor, jag behöfver
5
N:o 28.
Onsdagen den 27 April, e. m.
icke tala om styrkan i utöfvandet åt' verkställande magten eller O»» .
framdraga, huru som i det land, der rösträtten väl är starkast ut'a/räUen^tt
vecklad, eller i Nordamerikas Förenta stater, regeringsmagtens inne- 'väija riks.
hatvares styrka, fastän han är vald på endast 4 år, är så stor, attrfa^smän till
sannerligen i åtskilliga fall äfven vårt land dervid står etter den Aftära
amerikanska styrelseformen. Allt detta är så beskaftadt, att när man ammaren.
går till frågan om, huru långt valrätten till Andra Kammaren hos t °r <*•)
oss skall sträcka sig, man måste taga i öfvervägande qvalifikationer,
gränsbestämmelser och dylikt, som ganska mycket skilja sig från
de yrkanden, som framställs rörande den ena eller andra mätaren
på kompetensen för utöfvande af valrätten. Åldersgränsen är sålunda
icke i och för sig afgörande, men den kan vara det jemte åtskilligt
annat. Penningen är icke heller i och för sig afgörande, men den
kan användas, ehuru den blir, såsom allt menskligt, en ofullständig
mätare. Den är dock en i sin män bidragande faktor och har blitvit
använd äfven i utskottets förslag. Besutenhet har åt gammalt an¬
setts såsom en god qvalifikation för utöfvande åt rösträtt, men endast
vid den kan i vår tid icke rösträtten bindas. Hvad slutligen bild¬
ningen angår, så är den visserligen eu önskvärd egenskap, men huru
intyg derom skulle meddelas och hvilka examina den ene eller andre
skulle undergå för att få mogenhetsbetyg för politisk rösträtt, det
torde icke vara behöfligt att vidare yttra sig om, och dermed faller
också den förespegling, som från åtskilliga håll uttalats, att, när upplys¬
ningen stigit så, att man kan antaga det stora flertalet moget att
utöfva rösträtten, då, men icke förr, skall denna rösträtt falla såsom
eu mogen frukt från trädet. Det är sannerligen icke någon
lätt sak att sjelf vara lagstiftare i samhället eller att välja lagstiftare,
och icke mindre svårt torde det vara att erhålla intyg om kompetens
härtill.
Det tinnes en sak i detta afseende, som spelar en högst väsent¬
lig rol, och det är det egna intresset af eu lugn och säker samhälls¬
utveckling och uppfattningen deraf, att den enskilde kan med sin
röst och bör med sin röst bidraga till, att denna samhällsutveckling
må blifva så trygg och ostörd som möjligt. Det händer så lätt och
har så många gånger händt, att vid röstande till politiska val den
ene eller andre, och icke minst bland de samhällsklasser vi tillhöra,
säger: hvad tjcnar det till, att jag röstar? Min röst betyder ju
ingenting. Detta är bristande intresse och bristande uppfattning.
Men i samma mån den enskilde röstande, i synnerhet genom sam¬
manslutning med lika tänkande, kan göra sin röst hörd och gällande,
stiga intresset och ansvaret, i det möjligheten att uträtta något
då blir större än förut. Det är cn sådan gruppering, hvilken vid
det särskilda valtillfället föranleder och åstadkommer möjligheten till
sammanslutning om det ena eller andra namnet, som ligger i viss
grad i proportionsvalet; men cn så beskaffad gruppering, som från
början uppställer olika klasser med olika inflytande på valet, till¬
intetgör sig sjelf just derför, att den, om jag så får såga, här vid lag
undre klassen alltid skall ställa sig i gifven opposition mot den
andra, liksom på båda sidorna om ett bord det understundom fäller
sig helt naturligt, att åsigterna äro olika. Men den sammanslutning,
Nso 28.
6
Onsdagen den 27 April, e. m.
dagsmän till de skadliga .R------„------ „. ... ........ «„u.vn, »iui
“.tör? JaS icke yttra mig om, Det är eu egendomlig företeelse,
fforts i ^ 1 V^ra dagar, just under det individens liksom personlighetens
rätt predikas, man ofta nog underkastar sig eller underkastas det
valdsammaste majoritetsförtryck, vida värre än någon regering, åt-
minstone i våra dagar, skulle kunna tillåta sig. Men detta majori-
tetsförtryck kommer ej sällan från en ringa minoritet, en minoritet
som icke framträder och ikläder sig ansvaret, men som vill njuta
magtens fördelar genom dessa massor, Indika den leder efter sin
vilja. Detta majoritetsförtryck är det, hvarpå proportionsvalen skulle
i viss mån utgöra en hämsko, åtminstone om de ordnades försigtigt
och klokt. Det tinnes mer än ett sätt att ordna dem. I Danmark
ske valen till landstinget genom elektorer, efter »Forholdstalet», men
det tinnes, som sagdt, flera andra sätt att ordna saken, och denna är
så pass vigtig, att den väl förtjena!- undersökas, då det visar sig
allt svårare och svårare att upprätthålla den mera sjelfständiga
kraften mot massorna, som ledas otta mot sina egna intressen, utan
att tänka derpå och utan att besinna, hvari fåran ligger.
Det har sagts på förmiddagen, och det är lägligt, att tillämp¬
ningen hos oss åt sådana »forholdsval» skulle medföra val¬
kretsars sammanslagning. Nu finnas i sammanhang med de s. k. pro¬
portionsvalen åtskilliga andra bestämmelser i afseende på vissa
garantier, som fordras, t. ex. viss pluralitet o. s. v., men om
så skulle ske, om distrikten skulle utvidgas, vore det egentligen icke
annat än en helt naturlig utveckling, ett närmande från Sverige till
hvad som eger rum i andra länder, der valen icke äro bundna inom
distrikt, utan fria öfver hela landet. Det kan väl icke vara tillråd¬
ligt att införa detta här, men ett mellanting mellan detta och de
nuvarande svenska strängt bundna valen vore att göra distrikten
större och derigenom åstadkomma större lifaktighet, större intresse,
icke minst hos de klasser som hittills företrädesvis velat utöfva den
politiska magten och hvilkas bristande intresse vid politiska val så
många gånger föranledt, att hvad de ansett sig ega öfvergått i andra
händer. Det är derför enligt min tanke af vigt att få en närmare
utredning om alla de omständigheter, som inverka på och böra tagas
i betraktande vid åtgörandet åt bestämmelserna rörande den politiska
rösträtten.
Det är gifvet, att ingen enskild riksdagsman kan framkomma
med ett förslag i den vägen, hvilket är egnadt att genomgå en all¬
varlig pröfnings skärseld, utan det kan endast åstadkommas genom
en verkligt grundlig utredning från landets regering. Att framställa
förslag om skrifvelse tror jag icke någon enskild kunna göra. Det
skulle knappt konstitutionsutskottet kunna. Nu har frågan blifvit
åt Andra Kammaren för dess del afgjord, och man kan derför säga,
att eu återremiss icke tjenar till något annat än till en omgång, men
då det gäller att välja mellan ett bleklagd! afslag-, hvars innebörd
ingen kan fatta, emedan deri kan ligga både åsigten om det före-
Onsdagen den 27 April, e. m.
N:o 28.
slagnas olämplighet i och för sig och åsigten om hvarjebening
utvidgnings olämplighet, och eu återremrss, ar yrkandet på åtel i miss räUcn (M
af en helt annan beskaffenhet, emedan det visar, att de, som deltagit väija
i detsamma, vilja hafva frågan närmare undersökt på de a t dendagslön till
rörelse, som nu pågår må, om deri finnes oberättigad o^ Kammaren.
tillfredsställas, få sin dom, men att om den innehåll åtskilligt, som ^
kali vara skäl att taga vara på och som kan anvandas till samhällets
fördel, det måtte blifva något resultat, något slut pa denna långvariga
fråga om rösträtten, allt enligt den gamla grundsatsen,. att om man
också icke kan styra vågen, man kan låta uppbära sig åt den på
sådant sätt, att farkosten icke går under. Jag förenar mig i det
yrkande, som blifvit tramstäldt åt herr Anneistedt.
Herr Cederborg: Mina åsigter angående rösträttsfrågans läge
öfverensstämma fullkomligt med dem, som i dag på förmiddagen ut¬
talades af den talare, som först hade ordet, herr Annerstedt, Det
sätt, hvarpå frågan inom denna kammare vid sistlidna riksdag be¬
handlades, betyder för mig mycket mer än många fojkmotens resolu¬
tioner. Det visade sig deraf, att den, som bygger pa den rent nega¬
tiva ståndpunkten, bedrager sig storligen, om han tror sig pa detta
sätt kunna hindra eu utsträckning af rösträtten. Det gar icke i
läimden. Hvad reservanterna i de motiverade reservationerna anfört
styrker mig ytterligare i, att den åsigt, jag redan förut hade, ar den
rigtma Det var också denna åsigt, som föranledde mig att för Kiks-
d a ge n framlägga ett förslag, afseende visserligen icke något annat au
att framhålla, att något positivt borde göras, att det icke längre gick
an komma med ett rent nej äfven i denna kammare; och det biel
derför nödvändigt att gifva ett uppslag till tragans lögning. Dei vid
hade jag att välja mellan åtskilligt, som var kändt, och åtskilligt,
som möjligen icke förut var försökt. De s. k. proportionella valen
voro mig icke obekanta; för mig skulle det ställa sig lyckligast, om
dessa kunde hos oss genomföras. Jag hyser dock mina tvifvel härom
på grund af skäl, som i dag flera gånger blifva anförda, nemligen
att härför fordras en omreglering af valkretsarne i riket pa det satt,
att hvarje valkrets finge välja minst tre riksdagsmän. Detta vore
således ett ytterst genomgriqande förslag. I regeln väljes nu, såsom
bekant, endast en riksdagsman för hvarje valkrets, och cler fide
väljas synes man icke benägen att gå åt det håll, som biet ve en
följd åt proportionsvalens antagande, utan alldeles tvärt om. Åtmin¬
stone visar de sista årens erfarenhet, från Stockholm liksom från
Göteborg, att man snarare är böjd för att minska valkretsarnes stoi¬
sk, så att antalet af hvarje valkrets tillkommande riksdagsman blir
mindre än förut. Det var dessa betänkligheter, som föranledde mig
att icke komma fram med yrkande om proportionella val
Dernäst fäste jag tanken på det preussiska yalsättet, men da
jag närmare studerade detta, började jag äfven tvifla om möjlig¬
heten att ett sådant system skulle hos oss kunna genomforas. ba¬
som eu talare i dag på förmiddagen uppgifva, indelas valmanucn
der i tre grupper, icke efter förmögenhet, såsom han uttryckte sig,
utan efter den direkta skatten, och detta är icke alldeles detsamma.
-N:o 28. 8
Onsdagen den 27 April, e. m
l,,Vareller denna ilning sker, och valsättet i (ifrigt för
nf ratten «ttl!'£e<n(if at representanter i den preussiska andra kammaren eller
välja riks- Aogeordneten Hans, såsom jag vill erinra mig den kallas, liknar så-
daf,sTJZ ^ ^< es sa nara det saff, hvarpå riksdagsmännen utses till vår Första
Kammaren. (fvHkt'val "11 J.aStvifla>' Pa> att Andra Kammaren skall gå in på ett
(Forts) " n ! lsa,ts I“loriande såsom vilkor för rösträttens utsträckning.
Det återstod derför att finna ett sätt, hvilket så nära sou.
möjligt slote sig till den nu gällande valordningen och på samma
gan£.nde tillfredsställa så val Andra Kammarens kraf på utsträckt
rösträtt. som törsta Kammarens fordringar på garantier; — (jag bc-
höfver ju icke närmare angifva betydelsen af detta uttryck; det har
flera gånger förut i dag auvändts). — Vidare är det gifvet att, då här
ar i råga om något nytt och oförsökt, man borde, åtminstone enligt
mitt förmenande, icke taga steget fullt ut, d. v. s. gä ända till den
<; Imanna rösträtten, utan bestämma för denna en viss gräns, och för
mig bär det legat nära till hands att bär taga samma gräns, som
tor den kommunala rösträtten är gällande. Man har visserligen haft
manga anmärkningar att göra mot införandet af denna gräns, men
(ten torde dock kunna längre bibehållas än andra föreslagna, och
dess antagande vore dock ett steg på vägen mot allmän rösträtt,
och om det steget sedan skall tagas fullt ut, föreställer jag mig, att
(ten erfarenhet, som under tiden vunnits, skulle tillgodogöras dä
man en gång beslutar sig för att gå längre. Man har anmärkt! att
mitt förslag ej skulle verka med tillräcklig styrka. - Detta synes
vala toranledt deraf, att dä man här yrkat på garantier, har det
föresväfva! åtminstone de fleste, som talat derom, att dessa garantier
icke skola ungefär motsvara dem, som nu finnas, utan blifva betydligt
starkare än dessa. Eu reservant, som på förmiddagen hade ordet
tyckte jag mig höra rent ut säga detta, d. v. s. att vid eu utsträek-
mng åt rösträtten starkare garantier erfordrades mot majoritets¬
väldet, än nu enligt gällande valordning finnes. Vissa uttryck hos
olriga reservanter gifva äfven anledning tro, att de tänka detsamma.
Har man sådana äsigter, tviflar jag på, att det är möjligt fä något
igenom, och sa snart förbehåll på sådant sätt göras i denna kam-
mare, fruktar jag att rösträttsvännerna deraf taga sig anledning att
töiebrä kammaren, att dess vilkor endast äro de obotfärdiges för-
fnnder; lör uagot sådant får icke Första Kammaren ens misstänkas.
för att återgå till mitt förslag, torde herrarne hafva funnit, att
jag taukt ilig eu indelning efter förmögenheten i tvenne lika stora
grupper. Naturligtvis komma dessa grupper att i olika valkretsar
blitva synnerligen olika och ytterst ojemna. Men just den omständig¬
heten, att grupperna i de skilda valkretsarne äro så ojemna, uien
det oaktadt hafva lika stor magt i afseende på valen, skulle enligt
mitt töi menande tvinga till moderation. Man hade nemligen vid valen
att, välja mellan att lata den oansvariga lotten fälla sitt ovissa utslag
eller också enas om någon kandidat, som kunde accepteras inom
bada giupperna. Detta skulle enligt mitt förmenande tvinga till ett
tillmötesgående, som knappast kan på något annat sätt vinnas. Vi¬
dare skulle det, så vidt jag förstår, icke kräfvas den ringaste för¬
ändring i alseende pa valkretsarne och icke någon nämnvärd för-
Onsdagen den 27 April, e. m
9
.N:o 28.
ändring i afseende på valsättet. Man kunde använda så väl medel- Om
bara som omedelbara val, hvaremot det preussiska valsättet endast
är förenligt med medelbara val. Omedelbara valsättets möjliggörande, 'v^ija r{j^.
— förenligt äfven med proportionsvalen — är enligt min uppfattning daggmän till
ett oeftergiflig! vilkor för att få något igenom. Andra
Detta är hvad jag i korthet velat yttra. Naturligtvis häller jag Kammaren.
icke på ett förslag, som är så nytt som mitt, och jag skulle vara (Forts)
fullt till fred 881 äld r om kammaren förenade sig om det förslag, som
herr Annerstedt framstält om återremiss. Jag tror, att det är det
enda, som kammaren kan göra efter det beslut, som fattats i Andra
Kammaren, och jag anhåller således om återremiss.
Friherre von Krsemer: Kammaren kan hafva eu berättigad
fordran på, att denna diskussion, som redan upptagit sä stor del af
förmiddagen och nu hotar att upptaga lika stor uel af eftermiddagen,
i möjligaste män afkorta». Mitt yttrande skall jag derför söka att
göra ytterst kort. Till vinnande af detta ändamål nödgas jag dock
nyttja en påstående form sä godt som utan motivering, som jag
annars icke skulle våga att inför denna kammare använda
Jag skulle då vilja säga, att så väl gruppval som proportionsval
är något för nytt. Herr Bergii förslag ger för litet. Herr Mankcll
begär mycket för mycket. Utskottets förslag är eu medelväg, är ett
lagom.
Särskild! tilltalas jag af den föreskrift, som innehålles i de orden,
att äfven den är valberättigad, »som eger på annans mark belägen
byggnad till nämnda taxeringsvärde» o. s. v. 500 kronor. — Såsom
jag nämnde förra året, dä jag hade ordet i denna fråga, finnes eu
mängd personer i den landsort, der jag bor, Flen, hvilka äro i den
belägenheten, att de hafva hus, men dessa ligga på annans mark.
Tomten har de blott inköpt på 50 år.
Nu är förhållandet det, som herrarne känna till, att enligt för¬
fattningen af den 12 juni 1885 angående byggande af»kyrka, klock¬
stapel, kyrkomur och hvad dertill hörer» kostnaden utgöres af dom,
som erlägga kommunalutskylder. »I sådan kostnad skola de skatt¬
skyldige deltaga, för fastighet efter hela och för andra beskattniugs-
töremåi efter eu fjerdedel af derå belöpande fyrktal» Vid alla till¬
fällen, då sådana utgifter förekomma i en kommun, då anses dessa
på annans mark belägna byggnader som fastighet, s. k. »annan
fastighet», och deras egare få betala efter hela fyrktalet. Men då
man kommer till riksdagsmannaval, dä äro dessa hus icke längre
fastighet, utan de äro lösöre, och egarnc hafva ingen valrätt. Jag
hemställer, om detta icke är eu skriande orättvisa? 1 fall utskottets
förslag antoges, skulle denna partiella orättvisa afhjelpas.
Hvad åter angår den stora allmänna innebörden af förslaget, sä
kan jag helt enkelt ej begripa, att man kan tveka att åt värt, sedan
hedenhös vid fria styrelseformer vånda folk medgifva en sä obetydlig
sänkning af strecket!
Herr talman! Jag vill hälla mitt löfte att vara kort. Jag in¬
skränker mig derför till att utan vidare yrka rent bifall till utskottets
lörslag.
N:o 28.
10
Onsdagen den 27 April, e. m.
Om Herr Bergström: Herr talman! Såsom kammaren kanske bar
iTrätten^att^g bekant, har Andra Kammaren bifallit konstitutionsutskottets för¬
töja Töts- s^aS> enligt bvilket den politiska rösträtten skulle utsträckas. Nu
dagsmän till bär bär yrkats återremiss af frågan. Det tjenar således egentligen
Andra till intet att återremittera ärendet, men jag är dock benägen att
Kammaren, instämma i detta yrkande och skulle gerna se, att kammaren beslöte
(Forts.) en återremiss för att, såsom det heter i Andra Kammaren, afgifva en
opinionsyttring och dymedelst konstatera, att kammaren icke ovilkor¬
ligen fastbåller vid nu bestående regler för rösträtten.
Jag behöfver vid detta tillfälle icke vidlyftigt uttala mig i frågan,
ty jag gjorde det sä fullständigt i fjol, att jag icke har något väsent¬
ligt att derutöfver tillägga Hvad angår de materiella bestämmelserna
angående rösträtten, är jag för min del tillfredsstäld med dem, som
konstitutionsutskottet föreslagit och Andra Kammaren gillat, men der¬
emot är jag icke benägen att omedelbart antaga dessa rösträtts¬
grunder, utan jag står på samma ståndpunkt som i fjol och anser,
att man bör med fullt förtroende genom eu underdånig skrifvelse
lägga frågan i regeringens hand, emedan föregående erfarenhet visat,
att fråga om förändring i representationsskickct icke kan lösas, med
mindre regeringen tager den om hand.
Vidare har jag att uppställa ett vilkor, nemligen att åldern för
valmännen höjes från 21 är till 25 år. Herr Borg var nog naiv att
hänvända sig till mig med åtskilliga skäl, som skulle komma mig
att gå ifrån denna min åsigt, men jag försäkrar, att de återstudsade
utan minsta verkan, ty hvad jag yttrade och föreslog vid förra riks¬
dagen var följden af moget och allvarligt öfvervägande. Jag kan
icke finna, hvarför man ej skulle våga fastställa åldersgränsen till
. 25 år, då man vågat det i Danmark, hvars författning är så demo¬
kratisk och säkerligen mera i herr Borgs smak än Sveriges. 1
Danmark är man myndig vid 21 år, men icke politiskt myndig förr¬
än vid 25, och detta vilkor fastbåller jag strängt vid.
En lika ny som rigtig tanke uttalades af friherre Gripenstedt.
Med det lifligaste intresse omfattar jag och upptager såsom ett ytter¬
ligare vilkor för utsträckt rösträtt denna tanke, nemligen att den,
som utan giltig orsak underlåter att i öfverensstämmelse med lagen
inskrifva sig som värnpligtig eller att underkasta sig föreskrifna
vapenöfuingar, icke må, äfven om han eljest vore röstberättigad, ut¬
öfva sin rösträtt.
Hvad angår proportionsval, nekar jag icke, att de hafva min
sympati, men jag är mycket tveksam, om det vore möjligt att genom¬
föra dem hvad angår valen till Andra Kammaren. Man har till och
med försökt att genomföra detta valsätt vid utskottsvalen i riksdagen,
och det vore kanske skäl att gorå början dermed.
Emellertid sammanfattar jag mina önskuingar i frågan så; att
kammaren ville i det syfte, som här uttalats från flera håll, besluta
en återremiss till utskottet.
Herr Nyström: Jag skall bedja att till en början fä upptaga
herr Annerstedts yrkande om proportionella val. Det är gifvet att
vi, som i utskottet med så mycket intresse omfattat denna nya kur-
Onsdagen den 27 April, e. na.
11
K:o 28.
metod för samhällsmissnöjet, med glädje skola höra så mycket er¬
kännande här i kammaren. Men icke desto mindre nödgas jag,
huru tacksam jag än är för understödet, yrka utslag på herr Anner-
stedts begäran om återremiss. Jag tror, att en sådan skulle på sin
höjd gagna såsom en demonstration, men icke annorlunda, och för öfrig!
är den icke tillrådlig, ty saken är väl invecklad för att i detta riks¬
dagens skede återremitteras till konstitutionsutskottet. Det blefve ett
verk, som konstitutionsutskottet omöjligen kunde på något sätt med
heder skilja sig ifrån, och det synes mig af detta skäl föga lämpligt.
Det finnes icke mindre än tre kända metoder för proportionella val,
som utskottet då tingc att undersöka, hvaraf i främsta rummet de
engelska proportionsvalen samt det valsätt, som i Danmark tillämpas,
komme i betraktande, och då detta är en högst invecklad fråga, tror
jag icke att utskottet äfven i gynsammaste fall skall kunna åstad¬
komma eu fullt värdig utredning, som äfven skulle kunna läggas till
grund för en skrifvelse till Kongl. Maja. Helst som vi veta att Andra
Kammaren fattat ett annat beslut, blefve ju saken utan all innebörd.
Jag måste derför motsätta mig denna återremiss under förhoppning,
att saken vid en kommande riksdag blifver föremål för motion, helst
från ett så sakkunnigt håll som det, hvarifrån i dag debatten öpp¬
nades.
Sedan kommer ordningen till herr Borg. Det var icke så lätt
att följa herr Borg i det föredrag, hvarmed han på förmiddagen
— om med eller mot sin vilja, vet jag ej — beredde oss alla ett så stort
nöje. Han liknade sig sjelf vid eu blomstersamlare, men det måste
erkännas, att hans botaniska metod var något excentrisk. Han bröt
sig in än i den ena trädgården, än i den andra, än i stora statsträd-
gårdar, än i anspråkslösa småtäppor, kastande öfver ända planteringar
och rabatter för att plocka de blommor, hvilkas doft förefaller så
ljuf för hans luktorgan, och låta de andra stå. Men man får göra
honom den rättvisan, att, lian dervid med berömvärd opartiskhet gick
lika illa åt vän som fiende. Metoden kan möjligen vara god för
blomsterplockning, men den är icke god för argumentering, ty ett
argument, ryckt ur sitt rätta sammanhang, innebär och bevisar något
helt annat än då det får stå qvar deri. Om någon företager sig att
ur Hägra stora mästares lador plocka ut vissa färger, eu bit indigo
här och ett stycke karmin der, och sammansätta dessa efter egen
estetisk smak till något nytt, har han åtminstone icke rätt att åt den
groteska mosaiken gifva mästarenas namn eller stödja sig på deras
auktoritet. Men ungefär på sådant sätt har herr Borg gått till väga,
och hans argumentation bar derför icke större giltighet än det nämnda
lappverket bär skönhetsvärde. Ett exempel: herr Borg har ur herr
Bergströms argumentation plockat ut åtskilliga satser, som han fann
användbara. Men han har icke, såsom sig bort, åtminstone icke i
detta sammanhang dragit fram eu kinkig sats, en blomma, som för
honom icke luktat fullt så godt; jag menar de 25 åren, Om herr
Borg känner sina pappenheimare, vet han nog, att de förklarat att
hvad de förlora genom bestämmelsen om de 25 åren är mer än hvad
som vinnes genom de öfriga medgifvandeua, och att herr Bergström
således icke är deras man och alltså icke heller bör vara herr Borgs.
Om
utsträckning
af rätten att
välja riks¬
dagsmän till
Andra
Kammaren.
(Forts.)
Ji:o 28.
12
Onsdagen den 27 April, e. m.
Om Många andra märkvärdiga enskildheter funnos i herr Borgs an-
utsträckningförande, lian trodde att de nyvunna 124,000 valmännen, blott de tätt
välja wäs-valrätten, utan vidare skulle blifva våra goda vapenkamrater. Hvem
dagsmän tiKtior det annat än herr Borg? Han anmärkte vidare'klagande, att
Andra den. som i annat afseende är myndig, äfven borde vara det i po-
Kammaren. litiskt. Nej, nog hafva vi tätt syn för sägen, att man kan vara myndig
(Forts.) j a]p anil;,t och dock. något omyndig i politiken. Au mer: han talade
om Andra Kammarens mening och framhöll hvad som passerat
i Andra Kammaren rörande denna fråga såsom vittnesmål att den
allmänna meningen uppenbarligen vore för eu utsträckning af röst¬
rätten. Nå, men han glömde dervid, huru mänga gånger Andra Kam¬
maren afslagit alla hit hörande motioner. Andra Kammaren har ju
den dag, som i dag är, afslagit så väl den allmänna rösträtten som
förslaget att den politiska skulle sammanfalla med den kommunala.
Men derom nämnde herr Borg ingenting.
Herr Borg passade äfven på att nämna namnen på tvenne po¬
litiska motståndare, öfver hvilka han gjorde sig lustig, men jag hörde
ej, att han talade om den stora minoritet inom Andra Kammaren,
som röstade på samma sätt som desse två. Om den ene af dem
sade han något, som synes mig hjertlös! och elakt och som icke hörde
till saken, då han framdrog hans sedan förra riksdagen inträffade
konkurs. För herr Borg borde ett sådant argument allra minst vara
användbart, då han mindre än någon annan vill erkänna sambandet
mellan den politiska rösträtten och den ekonomiska ställningen. Hvar¬
för skall för öfrigt herr Borg vara sä förskräckligt hård mot minori¬
teten? Nog vet herr Borg af egen erfarenhet, att det kan hända den
bäste att stå i permanent minoritet, och icke vara sämre karl för
det, Till och med Karl XII var ju i minoritet — en mot tio —
vid Narva.
Jag vill emellertid icke fortgå med denna blomstersamling. Men en
sak måste ytterligare anmärkas i anledning af herr Borgs yttrande.
Äfven jag har nemligen sett litet pa de föregående årens diskussioner
och hvad .der förekommit, och dä funnit, icke minst i herr Borgs an¬
föranden, ett slags tillförsigt till det tillstånd, mau afser att införa,
ett slags litande på och uppskattande af de element, åt hvilka man
vill bereda rösträtt, ett högljudt proklamerande af största möjliga
säkerhet emot all agitation. Sådant har man icke hört denna gång.
Är det kanske så, att de år, som gått, hafva något dämpat dessa
förhoppningar eller denna tillförsigt?
Förutom dessa isolerade anföranden finnes det, beträffande sjeltva
saken, vissa uppfattningar, som är o gemensamma för de flesta röst-
rättsmotioner och som det torde vara nödvändigt att med några fä
ord belysa.
Jag tror, att det är rigtigt, att Första Kammaren icke endast
haller sig till de statistiskt-kritiska undersökningarna rörande denna
fråga och till de resultat, till hvilka de kunna leda, utan äfven tager
upp de öfriga sidorna af saken, rösträttsfrågans egentliga innebörd.
Ett allmänt påstående, som ofta förekommer, är, att denna fråga
stått så länge på dagordningen, att den nu måste vara, hvad man
kallar, ett utvecklingskraf och icke blott en rörelse för tillfället. Men,
13 Nio 28.
OnBdagen den 27 April, e. m.
mine herrar, det är förvånande hvad det är inånga frågor, som stått Om
länge på dagordningen och om sig fått vittnesbörd att vara ett ut -utsträckning
vecklings-kraf, eu utvecklingens nödvändighet, som ovilkorligen, förr
eller senare, t. o. in. ganska snart, måste leda till vissa förutsagda^gW!äW fm
resultat, men hvilka dock, efter ett antal år, befinnas sjunka ned Andra
och derefter föga låta tala om sig. Juryinstitutionen t. ex., om Kammaren
hvilken man på sin tid förkunnade, att det läge i sakens natur, att (Forts.)
den skulle antagas, den skulle ju vara ett utvecklings-kraf. Hvem
talar nu derom? Det mest storartade exemplet är utan tvifvel kristen¬
domens historia. Huru många gånger har det icke i inensklighetens
utvecklingshistoria förkunnats om kristendomen, att det vore blott en
tidsfråga, snart nog en dagsfråga, då denna vidskepelse skulle vara bragt
ur verlden. Gång på gång har detta upprepats i olika århundraden i
flera omgångar från olika håll; men sedan någon tid passerat, har dock
kristendomen stått qvar och står nu i dag starkare än någonsin.
Man bör således icke lita på dessa profeter för dagen, som säga att
detta eller detta är ett utvecklings-kraf, som med nödvändighet går
i en viss rigtning. Framtiden kan vara förbehållet att vederlägga
sådana profetior på ett sätt, som man inte anar. Säkert är, att, lik¬
som allt annat, äfven politiken har sina moder, som en tid äro för-
herskande, men sedan försvinna. Detta kan så mycket hellre sägas,
som, om det än icke kan förnekas — jag vill för min del åtminstone
icke förneka det — att det ligger något verkligt i denna rörelse
för utsträckt rösträtt, man måste medgifva, att det också deri ligger
åtskilligt, som är icke så litet konstlad. Och jag vågar tillägga, att
detta är fallet så väl inom som utom riksdagen. Här finnas visser¬
ligen de, för hvilka denna rörelse är ett verkligt intresse, men här finnas
också ganska många, för hvilka den är beroende på en tillfällig agitation.
Bildningen är en sak, som blifvit berörd i nästan alla de motio¬
ner, som framkommit, och man säger, att bildningen gjort så stora
framsteg, att man derför bör bevilja hvad som begäres; likasom om
bildning i och för sig utgjorde en qvalifikation för offentlig politisk
verksamhet, af hvad slag det vara må. Till och med en af motio¬
närerna, som rätt vältaligt motiverat sitt yrkande, har erkänt, att
den är en ganska dålig mätare på politisk duglighet; och visst är, att
begreppet bildning är i hög grad mångskiftande, och att det är mycket
svårt att derur härleda krafvet på utsträckt politisk rösträtt. Om man
behagar tänka på den estetiska bildningen, så är väl denna icke någon
qvalifikation för politisk mogenhet. Och hvad som gäller om den
estetiska bildningen, det gäller äfven om den vetenskapliga, det vågar
jag säga.
Fn röstskala, som är graderad efter bildningen, eller, såsom nyss
blifvit sagd!, efter examina, skulle säkert blifva helt och hållet chime¬
risk och uppväcka ännu större ovilja än den nuvarande, som är
graderad efter penningen. Men är bildningen i och för sig eu dålig
mätare, så äro erfarenhet, menniskokännedom, en viss sjelfständig
ställning och ett visst sjelfständigt intresse vida bättre för ändamålet,
och det kan icke nekas, att dessa stå i ett visst samband med eko¬
nomiskt oberoende, med eu mera betryggad ekonomisk ställning.
På det sättet blir den ekonomiska ställningen såsom en index, men
N:o 28. 14 Onsdagen den 27 April, e. m.
Om icke i och för sig, användbar såsom mått. Det är icke penningen
afrättm^att' oc^ som är afgörande, men den utvisar att det med en
välja riks- v'ss sannolikhet tinnes andra för ändamålet väsentliga egenskaper.
Hafsman titt Alldeles som termometern; den gör icke väderleken, men den visar den.
Andra Beträffande den fråga, som motionären framhållit, att de flesta
Kanmaren. meuniskor numera vore så drifna i kommunala värf, att de äro fär-
(Forts.) (liga också till politisk verksamhet, så tror jag, att bland de nu
uteslutna det väl icke finnes sä särdeles många, som förvärfvat sig
vana vid kommunala värf.
Sedan kommer det vederstyggliga påståendet, att ingen värnpligt,
intet fosterlaudsförsvar skulle förekomma annat än i samband med
utvidgad rösträtt. De, som säga så, veta då icke att försvaret gäller
fäderneslandet och icke vissa förmåner; att det är eu pligt och icke
ett medgifvande, för hvilket särskild ersättning skall kräfvas, att hvad
som försvaras är i första rummet hvad jag ville kalla de tysta
såta häl lsförmåncr, som man i allmänhet häller så ytterst litet reda
på, men som äro det väsentligaste, fastän i ett sundt samhälle man
märker dem ganska litet. Det förhåller sig med detta som med
kroppens sundhet. Den gör mycket litet väsen af sig och man mär¬
ker den icke så länge den finnes, ty »hvar plåga har sitt skri för
sig, men helsan tiger still». Men när denna sundhet försvinner, då
först märker man hvad man haft att försvara. Gifte Gud, att vårt
folk icke komme att göra samma erfarenhet som vårt broderfolk
tinnarne, som fått veta hvad dessa tysta samhällsförmåner äro värda
i det ögonblick då de förloras.
Jag ber äfven att få fästa uppmärksamheten på en annan sak,
som visserligen här påpekats, ehuru icke så fullständigt som skulle
behöfvas, nemligen att valrörelsen numera är en massrörelse. Men
här är icke fråga om att gifva rösträtt åt ett stort antal individer,
för att de sedan må efter bästa bepröfvande använda denna rätt,
utan att anskaffa en massa soldater åt de ledare, som visat sig kunna
för sina ändamål använda dessa soldathopar, och att bereda dessa
ledare ökad magt — det är hvad som afses, men det är nog icke
hvad vi vilja.
Man har äfven nu och ännu mera vid de föregående tillfällen,
då denna fråga varit före, talat om Amerika och att det skulle vara
så förträffligt der; men, frånsedt att den derstädes herskande korrup¬
tionen står i intimaste samband med den allmänna rösträtten — och
om mina underrättelser äro rigtiga, lär denna korruption för när¬
varande vara svårare än någonsin förut — är det äfven ett annat
faktum jag vill framhålla, nemligen att rösträttsförhållandena i Ame¬
rika skapat ett sakernas skick, som är ytterst egendomligt. De hafva
skapat en sådan ställning, att den politiska verlden är en verld för
sig, en klass för sig, som bedrifver politik ungefär på samma sätt
sätt som en sotare bedrifver sotning — och understundom med samma
svarta påföljd. Och denna politiska verld är — säges det — nästan
fullständigt eller i en förvånande grad fristående från just den bästa
delen af befolkningen, från de bästa medborgare i samhället, hvilka
icke vilja hafva med politiken att skaffa. Detta har man låtit mig
veta och jag vet, att det är sant. Det är alltså i Amerika en gan-
16
Nto 28.
Onsdagen den 27 April, e. m.
ska ringa berömmelse att blifva kallad »a congress man», »a politi-
cian». Det är just något, från hvilket dessa bästa medborgare hålla
sig fria. Detta kan icke betraktas annat än som ett ytterst
otillfredsställande sakernas skick och är således icke ett framtids¬
perspektiv, som bör locka oss.
Än i Frankrike då? Ja, der har också den allmänna rösträtten
åstadkommit något märkligt. Valmännen utöfva der i viss mån en
direkt inverkan på de valde och påtrycka dem sina åsigter. För
representanterna gäller i viss mån ett slags »mandat impératif», och
på grund häraf komma dessa att äfven som riksdagsmän tjenstgöra
såsom ett slags ombud för sina valmän och få underhjelpa allehanda
enskilda intressen, från spekulationer i kapital till spekulationer i ord¬
nar. Allt detta är ingalunda föredömligt. Märkligt nog förekommer
det äfven spår af dylikt i England, der en parlamentsledamot stun¬
dom tjenstbar såsom dekoration i allehanda ekonomiska företag; man
kallar sådana hjelpare betecknande nog »guineapigs» — allt sådant
är följder, som hos oss icke finnas, som vi böra bevara oss från och
som enligt min åsigt stå i samband med den allmänna rösträtten.
Men skola vi då ingenting göra? frågar man. Skola vi svara
nej till allt? Min öfvertygelse är, herr talman, att det är ett genom¬
gripande misstag, som går igenom alla dessa rösträttsmotioner och
alla de resonnement som i dem finnas, och detta är sammanbland¬
ningen af det sociala problemet med det politiska. Argumentationen
i dessa motioner gäller i allmänhet det sociala problemet, och slut¬
satsen, hvilken kommer som — god dag! yxskaft! — gäller det politiska.
Om det nu kommer an på att vinna det vackra mål, som heter
största mått af lycka för så många samhällsmedlemmar som möjligt, är
det gifvet, att det sociala problemet är det ojemförligt vigtigaste. Att
hvarje man, och för den delen hvarje qvinna, får en god uppfostran,
kan få gifta sig med den han eller hon lyckas vinna, att hvar och
en kan erhålla tillträde till den verksamhet, som motsvarar hans kraf¬
ter och anlag, att han kan ega all slags egendom och fritt förfoga
deröfver — allt detta utan hinder af klass- eller ståndsinrättningar
eller fördomar — det är element, som på helt annat och kraftigare
sätt inverka på individens lycka än utsträckt rösträtt och i allmän¬
het politiska institutioner. »Men», säger man, och den invändningen
är genast färdig, »naturligtvis är det politiska problemet samman¬
bundet med det sociala. Utan rösträtt kommer man icke till detta
vackra resultat». Detta är ett stort misstag; sambandet mellan
dessa båda är mycket lösare och ringare, än man i allmänhet anta¬
ger. Det kan finnas ganska goda sociala förhållanden under despotism,
och under ett liberalt styrelsesätt deremot rätt stora inskränkningar
i individens förmåga att komma fram och göra sig gällande i lifvet.
Under Napoleon III voro de sociala förhållandena i Frankrike icke
allt för dåliga. Å andra sidan äro i England och delvis i gamla delarne
af Nord-Amerika, der stor politisk frihet råder, de sociala inskränk¬
ningarna ganska många och känbar». Under vår polititiska frihetstid
var det som det kunde med den sociala friheten; inskränkningarna
voro ganska betydliga. Detta ringa sammanhang visar sig bäst af
det faktum, som ofta påpekats, att de ekonomiska rubbningarna, som
Om
utsträckning
af rätten att
välja riks¬
dagsmän till
Andra
Kammaren.
(.Forts.)
N:o 28. 16
Onsdagen den 2? April, e. m.
Om gä starkt ingripa i hvarje individs lefnadslycka, fördela sig nästan jerant
utsträckning öfver alla stater, i alla händelser temligen oberoende åt deras politiska
Uj rfllfC/i CIZL i*i
välja riks- Skick. .
daggmän till Om de sociala tragorna sålunda äro åt ötvervägande vigt -
Andra icke minst för arbetarne — så se vi deri eu anvisning. Vi, det
Kammaren konservativa partiet i detta land, skola följa samma regel som
(Ports.) (jg konservativa partien i andra länder och blifva ett verksamt,
ett aktivt konservativt parti. Vi måste aktgifva på tidens kraf och
med oaflåtlig nitälskan och oaflåtligt arbete verka för reformer, men
de skola genomforas efter våra grundsatser, d. v. s. på det beståen-
des grund. Och detta arbete är utan gräns, ty alltid stå nya resultat
att vinna. Sådant ser det konservativa partiet ut i våra dagar, och
så måste äfven vi arbeta. Och då är det väsentligen genom sociala
reformer, vi, de konservative, skola söka nå målet att befrämja sam-
hällslyckan. Detta skall vara vårt program.
Herr Sandberg: Herr talman, mine herrar! De stadgade vilkoren
för valrätt och valbarhet till svenska Riksdagen synas mig, såsom
nästan uteslutande af ekonomisk art, ingalunda tillfredsställande; men
härom är icke nu tid att tala. Utgående från det, såsom jag tror,
fullt rigtiga antagandet, att politisk sjelfständighet snarare är att
finna bland dem, som innehafva en relativt oberoende ekonomisk
ställning, än bland dem, som sakna en sådan ställning, har man infört
de nu gällande censurbestämmelserna i svenska riksdagsordningen.
Dessa bestämmelser hafva dock ingalunda visat sig fullt verksamma.
Eu bedröflig erfarenhet har lärt oss, att icke endast bland de väljande,
utan äfven bland de valde riksdagsmännen icke sällan funnits per¬
soner, som redan varit eller voro på god väg att blifva ruinerade.
Jag är den förste att medgifva, att 800 kronors-strecket kar
karakteren af godtycklighet, men jag vill erinra, att detta streck på
grund af penningvärdets fall är lägre nu, än då det infördes. Val¬
männens antal har också betydligt ökats och skulle ökas i ännu
högre grad, om alla uppskattades till sin verkliga inkomst; särskild!
bland hufvudstadens invånare torde efter de upplysningar, jag in¬
hemta!, knappast finnas någon fast anstäld arbetare, som icke har
800 kronor i årlig inkomst. Fråga är, om någon förbättring skulle
vinnas genom nedsättning af det s. k. strecket.
Jag kan icke undgå att anmärka, att konstitutionsutskottets för¬
slag förefaller besynnerligt, då det yttrar, att valrätt tillkommer den
som »erlägger till staten bevillning för en till minst 500 riksdaler
uppskattad årlig inkomst». Het är allmänt kandi, att existensminimum
uppskattas i Stockholm och Göteborg till 650 kronor. Huru skall man
nu gå till väga? Skall det upprättas särskilda längder öfver dem
som uppskattas för en inkomst af 500 kronor till 650 kronor, deri
de skola upptagas såsom röstberättigade vid riksdagsmannaval, fastän
de icke erlägga någon bevillning till staten? Saken synes mig egen¬
domlig.
För min del är jag öfvertygad om, att hos våra arbetare finnes
i allmänhet ett icke obetydligt förråd af sund! förstånd, och finge
arbetarne vara fria från yttre påverkningar, skulle jag vara villig att
17 N:o 28.
Onsdagen den 27 April, e. m.
medgifva icke endast nu föreslagna nedsättning af strecket, utan till Om
och med gå in på allmän rösträtt. Men vi känna, att så icke är utsträckning
förhållandet, och hvad som förmår mig att yrka afslag är min öfver-att
tygelse, att om konstitutionsutskottets förslag blefve lag, .skulle af d e dig smän till
nytillkomna valmännen knappast en tiondedel rösta efter eget omdöme, Andra
af öfriga nio tiondedelar skulle eu del rösta på kommando af sina Kammaren
arbetsgifvare. Att arbetsgivare missbrukat sin ställning till utöfvande (Porte )
af obehörigt tryck vid riksdagsmannaval, derpå torde icke saknas
exempel frän nyare tider. En annan del skulle låta sig ledas af mer
eller mindre samvetslösa yrkespolitici och agitatorer. Hvarken de
färre eller de senare vill jag unna mera inflytande än de nu hafva
och derför yrkar jag afslag.
Herr Alin: Denna öfverläggning har fortgått så länge, att jag-
önskar så litet som möjligt upptaga kammarens tid, men det är ett
par saker, som jag trots den framskridna tiden ber att fä säga.
Jag vill först rigta mig mot ett par yttranden jag hörde vid
början af qvällsplenum af en talare på stockholmsbänken. Jag för
min del förstår mig icke på en sådan argumentation för rösträttens
utsträckning, som denna: »vi böra fästa oss vid förhållandet i främ¬
mande länder, der rösträtten är mera utsträckt än här: visserligen
finnas der garantier mot rösträttens missbruk, som icke finnas här,
men detta faktum_ påaktas icke eller förnekas af agitatorerna, och der¬
för kunna vi ej fästa så synnerligt afseende vid att dessa garantier
existera.» Eller: »den och den auktoriteten har då och då sagt det och
det; yttrandet fäldes visserligen med afseende på en sak af helt
annan beskaffenhet än den nu ifrågavarande, men det tillämpas af
agitatorerna på denna, och derför böra vi vid denna saks afgörande
fästa afseende vid det anförda yttrandets innehåll.» En dylik argu¬
mentation kan jag, som sagdt, icke förstå mig på.
Jag instämmer uti hvad mer än en ledamot på förmiddagen
yttrade, att det icke är bevisadt att något behof af rösträttens ut¬
sträckning föreligger vare sig för samhället eller för dem, som derigenom
skulle komma i ätujutaude af rösträtt. Huru vida åtgärden skulle
vara af behof för dem, som ifrigast. verka för denna utsträckning,
derom skall jag icke nu yttra mig.
Jag vill erinra om ett argument, som upprepade gånger auvändts
mot det framstälda krafvel på förändring af nu gällande rösträtts¬
bestämmelser och som visserligen icke förlorat i styrka derför att
det ofta upprepats. Detta är, att de nu gällande bestämmelserna äro
sådana, att de till följd af den allmänna välmågans stigande och
penningvärdets fäll förändras sä, att rösträtten småningom utsträckes
till flere och flere. Nu har utskottet i sitt utlåtande sökt försvaga
rigtigketen af denna anmärkning genom sitt yttrande: »Väl kan ej
nekas, att dessa omständigheter öfva ett visst inflytande i den antydda
rigtuingen. Men ingen lärer med fog kunna påstå, att de göra till
fyllest, då det visat sig, att valmännens antal, som år 1872 utgjorde
ö,s procent af hela rikets folkmängd, sedermera icke stigit högre än
till ti,3 procent är 1884 och till ti procent år 1890.» Om vi nu halla
Fänta Kammarens Prat. 1S92. N:o 28. 2
N:o 28, 18 Onsdagen den 27 April, e. m.
Om oss vid de förstnämnda siffrorna, 5,6 procent år 1872 och 6,3 procent 1884,
utsträckning s& vjsa f]e en förökning af 0,7 procent; att sedan en minskning in-
%€Uiarihbtträdt beror, såsom utskottet påpekat, i väsentlig män derpå, att vid
(lagsmän till uppgifternas lemnande förändrade beräkningsgrunder gjort sig gällande
'Andra efter 1884, i det man efter den tiden icke upptagit såsom röstberät-
K ammar en. ti ga de dem, som underlåtit att uppfylla sina kommunala skyldigheter
(Korts.) oc(| pf^ (jen g.rnncj faktiskt varit förhindrade att utöfva den rösträtt,
som de enligt riksdagsordningen egt. Hvad innebär en dylik för¬
ändring i beräkningssättet? Jag är icke i tillfälle att meddela upp¬
gifter annat än med afseende på Stockholm, och dessa äro för mitt
ändamål fördelaktigare än om man egde siffror för hela riket; men i
alla fall lemna de fullt påtagliga bevis för huru pass missledande
statistiska centralbyråns uppgifter äro uti ifrågavarande fall, dä de
icke upptaga dem,“ som enligt riksdagsordningen äro valberättigade,
men till följd af underlåtenhet eller oförmåga att fullgöra sina kom¬
munala skvldigheter icke ega att utöfva rösträtt. Tager man siffrorna
för 1889 i Stockholm, finner man, att antalet valberättigade utgjorde
26,637. Deraf egde då 14,482 att utöfva rösträtt, medan 12,155 icke
egde att utöfva den; af hela antalet var det således 45,6 procent, som
icke egde att utöfva rösträtt. Häraf finna lierrarne hvilken betydelse
det har, att desse, som enligt riksdagsordningen äro valberättigade,
men faktiskt icke ega utöfva sin rösträtt, icke äro upptaga i de siffror
som ligga till grund för den tabell, på hvilken utskottet stödt sin
uppgift. .
Hvad för Girigt angår den betydelse välraagans stigande och
penningvärdets fall har för rösträttens utsträckning utan ändring i
nu gällande bestämmelser, så framgår den af följande siffror, som
jag skall helt kort angifva. År 1870 utgjorde i förhållande till an¬
talet myndige män i Stockholm antalet valberättigade 20 procent;
20 år derefter, eller 1890, var samma siffra 40 procent; den hade
således på 20 år fördubblats. Samma resultat visar sig, i fäll man
jemför förhållandet mellan antalet röstberättigade och Stockholms hela
befolkning. Detta antal utgjorde nemligen 1872 5,4 procent af be¬
folkningen; 1889 utgjorde det 10,9 procent, alltså äfven här en för¬
dubbling. Det är således fullt klart, att man icke bör fästa så litet
afseende vid den förändring i rösträttens utsträckning, som inträder
till följd af nu påpekade förhållanden.
Med afseende å frågan om rösträttens utsträckning står jag, i
öfverensstämmelse med den reservation, som af herr Bergius med flere
afgifvits, på den ståndpunkten, att jag anser, att utsträckning af
rösträtten i någon väsentligare grad icke bör ifrågakomma utan att
garantier skapas i stället för dem, man genom en dylik utsträckning
försvagar. Dvlika garantier kunna finnas af olika art. En har an¬
visats af herr" Cedcrberg; denna går hufvudsakligen i samma rigtning
som den som angafs af den radikalaste bland de radikala i 1840—1841
års radikala konstitutionsutskott, Erik Gustaf Geijer, som förklarade,
att han antog rösträtt för hvarje välfräjdad man och förstärkt röst¬
rätt på grund af bildning och förmögenhet, dock icke mer än dubbel.
Denna tanke har herr Cederberg upptagit i sin motion, ehuru den
förefaller mig vara något ofullständigt utvecklad.
19 Nio 28.
Onsdagen den 27 April, e m.
En, annan garanti skulle vara den, som innehålles i stadgandet Om
om proportionsval och hvilken herr Annerstedt på förmiddagen så utsträckning
klart och tilltalande utvecklat. Hvad nu angår dessa proportionsval,, äijariks-*
eller minoritetsval, skulle jag för min del också anse dem innehålla^,smän till
en lycklig tanke, och visst är, att man utan dylika eller motsvarande Andra
garantier icke hör inlåta sig på att utsträcka de rösträttsgränser som Kammaren.
nu gälla. (Forts.)
Men om jag således än hyser sympatier för en ändring i den
rigtningen, kan jag dock icke vara med om förslaget att betänkandet
skall till utskottet återremitteras för att utskottet skal) taga under
behandling frågan om aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t på
grundvalen af rösträttens utsträckning i sammanhang med införande
af minoritetsval. Denna fråga om minoritetsval synes mig nemligen
vara alldeles för ny och för obekant här i landet för att vi redan nu
skulle anse oss mogna att besluta en dylik skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Här har talats om systemet för dessa proportionsval. Ja, som bekant,
äro dessa system mångfaldiga, både sådana som icke hafva framträdt
1 praktiska lifvet och sådana som der framträdt. Ett är det som
herr Annerstedt redogjort för, det danska. Ett annat, det som hade
ett uttryck i 1867 års vallag i England och som enligt 1882 års val¬
lag delvis eger tillämpning vid val af deputerade i Italien, det nem¬
ligen, att om antalet representanter, som eu valkrets eger att utse,
uppgår till en viss bestämd siffra, så ega valmännen icke att på sina
sedlar uppföra större antal kandidater, än att det med 1 understiger
antalet af de representanter, som valkretsen eger att utse, och häri¬
genom blir minoriteten säker om att få åtminstone en representant.
Vidare finnes ett, sätt, som tillämpas i Illinois, enligt hvilket hvarje
valman, vare sig han vill rösta på en kandidat eller på så många
som skola väljas för valkretsen, eger använda hela det röstetal han
disponerar, så att om tre skola väljas och han vill rösta på tre,
eger han att gifva hvar och en af dessa en röst; men han kan ock,
om han så vill, rösta endast på två, och han eger då att på sedeln
angifva, att han t. ex. gifver 1 Va röst åt A och 1 1/1 röst åt B, eller
2 röster åt A och 1 röst åt B, eller också kan han gifva alla tre
rösterna åt A. Dessa äro, så vidt jag känner, de sätt som i prakti¬
ken tillämpas vid politiska val, men i teorien finnas äfven andra
system. Sä olika som dessa emellertid äro och så jemförelsevis obe-
pröfvad som hela principen är, synes det mig, som om man, särskildt
då frågan är så pass ny här i landet, svårligen kan anses befinna sig
på den punkt, att man nu kan besluta sig för att aflåta eu skrifvelse
i nu ifrågavarande rigtning; och detta så mycket mindre, som frågan
om införande af dylika val naturligtvis står i förbindelse med frågan
om huru pass långt man skall anse sig böra gå vid rösträttens ut¬
sträckning. Skall man gå till det kommunala strecket eller till all¬
män rösträtt? Jag ber att få påpeka, att ju längre ned man går,
desto mera försvagas den garanti som ligger särskildt i det system,
som herr Annerstedt utvecklade. Jag ber också att få framhålla, att
den betänklighet som ligger i den omorganisation af valkretsarne,
som följer af ett dylikt valsätt, har icke ringa betydelse. Det var
eu talare som sade: om någon förändring af valkretsarne behöfver
N:o 28. 20 Onsdagen den 27 April, e. m. ,
Om göras om? Ja, annat kan icke sättas i fråga, för den händelse man-.
utsträckningjcke vill tredubbla antalet riksdagsmän till Andra Kammaren. Ty
af rätten att kali man införa detta valsätt, fordras att åtminstone tre ledamöter
(lagmän till skola på en gång väljas. Vill man bibehålla det nuvarande antalet
Andra ledamöter i Ändra Kammaren, kan man icke vinna ändamålet på
Kammaren. amult sätt än så, att man slår i köp tre valkretsar på landsbygden
(Forts.) till en. Den anmärkning som dervid framstälts är utan tvifvel be¬
fogad, nemligen den, att en dylik anordning i vårt vidsträckta land
och med den valmanscorps, vi hafva, möter stora betänkligheter med
afseende å svårigheten för valmännen i den ena delen af en så stor
valkrets att få kännedom om personer, som bo i en annan del deraf
och som kunna vara lämpliga att komma i fråga som kandidater.
Det är visserligen sant, att till följd af landstingsinrättuingen personer
inom olika delar af ett län blifva bekanta för hvarandra, likasom att
genom tidningarnas meddelanden angående diskussionerna inom lands¬
tinget o. s. v. sättas inbyggarne i den ena delen af länet i tillfälle
att lära känna personer/som ega förtroende inom en annan del af
länet. Men om detta också förminskar den ifrågavarande svårigheten,
står den dock qvar i så hög grad, att den förtjenar stort afseende.
Så pass stora sympatier jag än har för en anordning med mino-
ritetsval, kan jag dock, som sagdt, icke finna, att man för närvarande
bör besluta sig för en sådan åtgärd som återremiss i syfte att få ett
förslag till skrifvelsen i den nämnda rigtniugen, utan får jag, herr
talman, hemställa om afslag å konstitutionsutskottets hemställan och
bifall till den framställning, som innefattas i den af herr Bergius
med flere afgifna reservationen.
Herr Borg: Jag ber om ursäkt, att jag i denna sena timma
tager till ordet, men jag måste göra det med anledning af en an¬
märkning, som en föregående talare rigtade emot mig för mitt an¬
förande på förmiddagen, flen1 Nyström behagade bland aunat rubri¬
cera ett yttrande af mig såsom »hjertlöshet». Det är ett starkare
uttryck, än att jag med tystnad skulle kunna fördraga detsamma. Om
jag uppfattade honom rätt, skulle det hjertlösa legat deruti, att jag
antydde att en medlem af Andra Kammaren, som varit en krass för¬
svarare af 800-krouors-strecket, året derefter stått såsom ruinerad.
Skulle i omnämnandet af detta enkla faktum ligga någonting hjert-
löst? Jag har dock om personen i fråga hvarken sagt något ondt
eller menat något sådant. Logiken i tolkningen af mina ord öfver-
lemnar jag åt herrarne sjelfve att bedöma.
Hvad den andra ledamoten beträffar, tog jag ung friheten att
om honom begagna det lilla skämtet, att han stod qvar som »den
tappre Landsoldat», och det kan väl icke kallas någon hjertlöshet
frän min sida.
Jag vill emellertid gerna ursäkta den ärade talaren i den före¬
ställningen att blomdoften på förmiddagen stigit honom åt hufvudet.
Herr Larsson, Liss Olof: Jag kan icke förstå den siste talarens
logik, då han anförde som ett faktum, att en ledamot af Riksdagen,
som i fjol var emot sänkning af det så kallade strecket, sedan kommit
21
>:o 28.
Onsdagen den 27 April, e. m.
på obestånd Skulle lian dermed vilja bevisa, att den, som håller på
800-kronors-streck, ovilkorlig! skall komma på ekonomiskt obestånd?
Jag kan, för min del, icke draga någon annan slutsats åt' hans ytt¬
rande. Om en person inställer sina betalningar eller icke, är väl ett
förhållande, som icke hör till den sak, hvarom här är fråga.
Det var dock icke för detta som jag begärde ordet, utan för att
tillkännagifva till kammarens protokoll, att jag, för min del, kommer
att rösta för utslag så väl på de föreliggande motionerna som på
utskottets förslag. Jag har velat uttala detta derför, att jag icke vill
gömma min röst bakom den slutna sedeln, helst jag för många är
sedan i Andra Kammaren uttalade att jag icke hyste fruktan för en
sådan utsträckning, som den nu af utskottet föreslagna, i synnerhet
hvad landet beträffar. När jag på den tiden gjorde detta, trodde
jag att folket derefter, såsom förut, skulle få följa sin sunda instinkt
och sitt sunda förstånd, och jag trodde icke, att det åtminstone på
landet förelåg någon fara i sådant afseende. Hvad som då föreslogs,
är äfven nu föreslaget, men sedan dess har icke allenast uti städerna
utan äfven på landsbygden en stor del af dessa personer, som den
ifrågasatta rösträttsutsträckningen afser och som ingalunda äro farliga
för samhällets framtida utveckling, om de blott äro öfverlemnade åt
sig sjelfve, råkat i händerna på samvetslösa agitatorer. Jag vågar
derför numera icke i deras händer öfverlemna fäderneslandets ange¬
lägenheter, med fråntagande af dessa från dem, som nu hafva dem
om hand.
Det är egendomligt att finna, att just i dag, vid behandling af
frågan om utsträckning af den politiska rösträtten, föreligger här ett
Första Kammarens tillfälliga utskotts betänkande n:o 1, der, såsom
herrarne torde observera, eu tabell förekommer, som visar huru det
står till med de klassmedvetna inom Stockholm. Man skulle väl tro,
att dessa vore mera upplysta, då de ju äro bosatta i sjelfva centrum
för bildningen och der hafva många tillfällen att skaffa sig förädling
och bildning. Men ser man på den nyss nämnda tabellen, finner
man, att uti alla dessa fackföreningar, hvilka utskottet fått reda på
och som här uppräknas, äro inskrift^ icke mindre än 4,442 personer
och att af dessa ett antal af 3,465 anslutit sig till socialismen. Mig
synes att ett godt bevis för, att desse icke äro mogna för politisk
rösträtt, just ligger deri, att de kunnat hängifva sig åt ett parti eller
sällskap, som, sä vidt jag förstår, är arbetarnes värsta fiende.
Jag både kanske icke begärt ordet för att säga detta, om icke
här yrkats på återremiss och talats om att skrifva till Kongl. Maj:t.
Jag känner till detta sätt, huru man förfar dä man icke kan komma
öfverens och då man icke vet hvad man vill. Då skall man åter¬
remittera frågan. Hvad skall en återremiss tjena till, dä Andra
Kammaren redan fattat sitt beslut? Ärendet återkommer med an¬
modan, att kammaren måtte fatta sitt beslut, och vinsten blir, att
man ytterligare eu dag får tala i denna fråga. Eller kanske är det
för att demonstrera? Mig förefaller det som det vore Första Kamma¬
ren föga värdigt att nedlåta sig till en tom demonstration, som, det
veta vi alla, betyder ingenting.
Och hvad skulle egentligen en återremiss innebära? Somliga
Om
utsträckning
af rätten att
välja riks¬
dagsmän till
Andra
Kammaren.
(B^orte.)
N:e 28.
22
Onsdagen den 27 April, e. m.
Om saga, att man bör hafva en högre ålder för dem som skola välja,
utsträckningandra, att ledamöterna i Andra Kammaren icke böra hafva något
väZia rdfcs-arfvode, och andra någonting annat, hvarom man skall förena sig
dagsmän till genom eu återremiss. Detta förefaller mig föga öfverensstämmande
Andra med Första Kammarens värdighet. År det så, att Första Kammaren
Kammaren. £r fgr den ifrågasätta utsträckningen, må man då, såsom friherre von
(Forts.) Krsemer, rösta för utskottets förslag och visa i gerning, att man vill
någonting. Fn tom demonstration är hvarken värdig eller lämplig.
Man vinner dermed ingenting. Man tillfredställer icke någon med eu
sådan åtgärd.
Det är nog vanligt och har förut förekommit rätt ofta, att, för
att komma ifrån en fråga, en hel hop personer, af de mest olika
åsigter, förena sig med hvarandra, och om de då blifva ense om att
slä i hjel en fråga, så återremittera de densamma — så långt sträcker
sig deras enighet. Men de kunna icke förenas om ett förslag, som
sedan skulle blifva en åtgärd af eu sådan återremiss. Jag fruktar,
att så skulle blifva händelsen äfven med denna återremiss. Underligt
vore det också om Första Kammaren, der herr Waldenströms intet¬
sägande motion, hvilken var så beskaffad, att han dermed trodde sig
kunna fånga hvar och en för en skrifvelse till Kongl. Maj:t, i fjol
icke lyckades erhålla flere än 19 röster, i år skulle vara färdig att
i samma fråga aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t Hvad är det då,
som inträffat sedan i fjol? Icke kan det vara tilldragelserna uti de
länder, som redan hafva allmän rösträtt, hvilka kunna gifva oss
anledning att tänka så, att om man blott får allmän rösträtt, då är
all rättfärdighet uppfyld och då skulle frid och förnöjsamhet blifva
rådande. Yi hafva i dessa dagar sett hvart det ledt i Frankrike, der
man har allmän rösträtt, och man har framdragit liknande exempel
äfven från andra länder der allmän rösträtt finnes.
För min del anser jag således, att kammaren icke bör nedlåta
sig till eu tom demonstration, som utan tvifvel ligger i eu återremiss
och hvilken under nuvarande förhållanden betyder ingenting. Vill
man göra något, bör man rösta för ett visst förslag. Då kan man
se om det finnes majoritet för den ena eller den andra åsigten, eller
också för ett rent afslag på utskottets betänkande, eller för den
reservation, som herr Bergius m. fl. afgifvit.
Jag skall således, för min del, ansluta mig till den mening, som
yrkat afslag på utskottets betänkande, men jag skall vara med om
att rösta för bifall till nyssnämnda reservation.
Ilerr Spånberg: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid.
Jag ber emellertid, att få protestera emot hvad den siste ärade tala¬
ren lade den allmänna rösträtten till last, nemligen de olyckliga hän¬
delser och brott, som inträffat under de senaste dagarne i Frankrike.
Talaren har icke visat, att dessa illdåd begåtts af någon, som på
den allmänna rösträttens grund blifvit vald till riksdagsman, och
således saknar detta hans angrepp all befogenhet. — I Ryssland, der
folket saknar hvarje politisk rättighet, är tillståndet fullt ut lika sorg¬
ligt. — Icke får man väl tillskrifva den allmänna rösträtten, att brotts¬
lingar finnas. Jag förstår vidare icke, hvarför herrarne fordra flera
23 å:o 28.
Ondagen den 27 April, e. in.
garantier såsom vilkor för en utsträckning af rösträtten. Hafva vi Om
icke garantier nog? En föregående talare, som är sjelfskrifven leda g^/rätten^att
mot af kyrkomötet, har skarpast betonat nödvändigheten af dessa Väija riks-
garantier. Är icke kyrkomötet en säker garanti, då vi veta, -Mdagsmän till
detta har vetorätt i alla kyrkliga lagstiftningsfrågor. Andra
Och hafva vi icke Första Kammaren? Enligt min uppfattning kammaren.
utgör Första Kammaren en allt för säker garanti för att ingå retor- f or
mer på framåtskridandets väg genomföras. Jag anser det derför icke
vara farligt att utsträcka rösträtten i afseende å valen till Andra
Kammaren. Jag står fortfarande på den ståndpunkt, att jag önskar
införande af allmän rösträtt, men då Andra Kammaren redan beslutat
antaga konstitutionsutskottets förslag, och då jag icke vill höra till
dem, som stå och stampa på samma ställe, utan vill bidraga till
åstadkommande af möjliga förbättringar, far jag yrka bifall till löre-
liggande betänkande.
Herr Ekman: Jag har begärt ordet för att tillkännagifva, att
jag i år står på samma ståndpunkt som vid förliden riksdag. Jag
anser nemligen att det är nödvändigt, till följd åt förhallanden, hvilka
mer och mer gifva sig till känna, att utsträcka rösträtten för val till
Andra Kammaren, men icke på det sätt, som konstitutionsutskottet
föreslagit. Jag önskar åtminstone samma garantier, som föreslogos
vid förra årets riksdag, då jag leinnade mitt understöd åt den då
gjorda framställningen. Då ett bifall härtill nu icke kan vinnas, kan
jag icke göra någonting annat än att instämma med dem, som yrkat
återremiss på det föreliggande betänkandet.
Det har blifvit sagd!, att det icke skulle vara Första Kammaren
värdigt att, under föreliggande förhållanden, yrka återremiss Men
huru skall man väl kunna utröna opinionen i kammaren angående
utsträckning af rösträtten, om den icke får gifva sig till känna genom
en omröstning. En omröstning skedde vid förliden riksdag; då visade
det sig huru många af kammarens ledamöter, som voro för en sådan
utsträckning, under vissa garantier. Nu kunna vi icke rösta om
något visst förslag, ty något sådant föreligger icke. Men om vi rösta
om en återremiss, måste denna omröstning utvisa, huru många åt
kammarens ledamöter äro benägna för en utsträckning af rösträtten.
Jag tror, att detta är det enda sättet, under hvithet det är möjligt
för dem af kammarens ledamöter, som önska en sådan utsträckning,
att gifva sin åsigt till känna. Och då det således icke finnes något
annat sätt, tror jag att det för dessa ledamöter är fullt värdigt att
påyrka eu återremiss.
Jag tager mig friheten att, på anförda skäl, yrka återremiss åt
det föreliggande betänkandet.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att, som olika yrkanden blifvit framstälda i fråga om de
särskilda punkterna i förevarande utlåtande, det syntes lända till
reda och ordning, om propositioner gjordes rörande hvardera punkten
för sig.
N:o 28.
24
Onsdagen den 27 April, e. m.
Härefter anförde herr talmannen, att beträffande företa punkten
yrkats dels bifall till hvad utskottet hemstält, dels ock att punkten
skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i lista
punkten af sitt utlåtande n:o 12, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—93;
Nej—32.
Vidare yttrade herr talmannen, att i afseende på andra punkten
i utlåtandet yrkats: l:o) bifall till hvad utskottet hemstält; 2:o) afslag
derå; 3:o) bifall till den af herrar Bergius, Alin med flere vid utlåtandet
afgitna reservation; samt 4:o) återremiss.
Derefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa lyra
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på afslag å utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Alin begärde votering, i anledning hvaraf herr talmannen
hemstälde, det kammaren behagade bestämma kontraproposition i
den äskade voteringen. Efter att med ledning af de härvid uttalade
meningarna hafva i sådant syfte upptagit yrkandet om bifall till ut¬
skottets hemställan förklarade herr talmannen sig anse röstöfvervigt
förefinnas derför, att detta yrkande skulle till kontraproposition
antagas.
Som emellertid votering härom påkallades af flere ledamöter,
upptog herr talmannen hvardera af de båda återstående yrkandena
med hemställan, huru vida kammaren ville antaga detsamma såsom
kontraproposition i voteringen om kontraproposition för hufvndvote-
riugei. De härå afgifna svaren förklarade herr talmannen sig finna
Onsdagen den 27 April, e. m.
26
N:o 28.
hafva utfallit med öfvervägande ja för deras mening, som ville till
ifrågavarande kontraproposition antaga återremiss-
Då jemväl nu votering begärdes, uppsattes, justerades och an¬
slogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i voteringen om kontraproposition
tor hufvudvoteringen om afslag å konstitutionsutskottets i 2:dra punkten
af dess utlåtande n:o 12 gjorda hemställan antager återremiss, röstar
Ja j
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har såsom kontraproposition i förstnämnda votering
antagits bifall till den af herrar Bergius, Alin med flere vid utlåtandet
afgifna reservation.
Omrös tningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja-48;
Nej—74.
Med anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en om¬
röstningsproposition af följande lydelse:
Den, som vill, att vid blifvande votering om afslag å konstitu¬
tionsutskottets i 2:dra punkten af dess utlåtande n:o 12 gjorda hem¬
ställan kontrapropositionen skall innehålla bifall till utskottets hem¬
ställan, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har, såsom kontraproposition i nämnda votering
antagits bifall till den af herrar Bergius, Alin med flere vid utlåtan¬
det afgifna reservation.
Vid den häröfver anstälda omröstning utföllo rösterna sålunda:
Ja—44;
Nej-73.
I följd häraf uppsattes, justerades och anslogs en omröstnings-
propositios, så lydande:
Ni» 28.
26
Onsdagen den 27 April, e, m.
Den, som afstår hvad konstitutionsutskottet hemstält i 2:dra punkten
af sitt utlåtande n:o 12, röstar
Ja j
Den, det ej vill, röstar
Nej; .
Vinner Nej, bifalles den af herrar Bergius, Alin med flere vid
utlåtandet afgifna reservation.
Vid slutet af den häröfver företagna omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—51;
Nej—65.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 23 och 26 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af väckta motioner
om ändring af gällande bestämmelser i afseende å talmansbefattnin-
garna vid riksdagen.
På gjord framställning beslöts,, att förevarande utlåtande skulle
punktvis behandlas samt att 2 och 3 punkterna skulle föredragas'i
ett sammanhang. •
1 punkten.
Hvad utskottet herastält bifölls.
Om 2 och 3 punkterna,
uppehållande
af talmans- Herr Röding: Såsom synes af det nu föredragna betänkandet,
vidsamtidiqthafva konstitutionsutskottets samtliga ledamöter nu, lika som förra
förfall för fart, varit eniga derom att en föreskrift erfordras, om huru förfaras
talman och skall i händelse af samtidigt inträffande förfall för så väl talmannen
vice talman. som vjce talmannen i endera af Riksdagens kamrar; men då fråga
blifvit om att bestämma innehållet af den föreskrift, som till följd
häraf borde i grundlagen inforas, har lika litet uu, som vid förliden
riksdag, någon enighet inom utskottet kunnat uppnå6. Utskottet har
denna gång föreslagit, att uti det ifrågasatta fallet den s. k. ålders-
presidenten skulle utöfva talmansbefattningen. Detta förslag synes
mig likväl föga tilltalande. Det förefaller mig nemligen, som om
genom bifall till detsamma talmasnnens ställning skulle icke obetyd¬
ligt neddragas. På slumpen skulle komma att bero, hvem som skulle
intaga talmansstolen, och det skulle till och med kunna inträffa, att
under ett och samma plenum, allt efter som kammarens ledamöter
komrne och ginge, än en och än en annan öfvertoge talmannens
Onsdagen den 27 April, e. m.
27
X:o 28.
funktioner. Att på detta sätt af talmausbetättningen skapa eu am- Om
bulatorisk syssla, hvars öfvertagande skulle helt och hållet bero
slumpen, förefaller mig icke fullt värdigt. befattning
Konstitutionsutskottet har mot mitt förslag, att i det ängdun^ samtidigt
fallet kammaren sjelf skulle få utse vikarie, framstält två särskilda förfall för
anmärkningar. Den första, att eu bestämmelse i det af mig föreslagna^"'1^"™
syftet skulle innebära en principal och af förhållandena alldeles icke /Fortg\
motiverad afvikelse från grundlagarnes stadganden i förevarande
ämne, antager jag att utskottet sjelft anser vara den vigtigaste. Men
att för ett undantagsfall vidtaga en undantagsåtgärd ligger ju i sjelfva
sakens natur, och en sådan åtgärd må bär väl icke kunna anses i
ringaste mån obehörig, då regeln bibehållcs oförändrad och Kongl.
Maj:t fortfarande, liksom hittills, skulle komma att utse kamrarnes
talmän och vice talmän. Den andra anmärkningen går derpå ut,
att deu af mig föreslagna bestämmelsen skulle medföra ett obehörigt
tvång på Konungens sjelfbestämningsrätt vid utseendet af talmän, i
det att Konungen möjligen skulle anse sig böra taga hänsyn till det
val af ordförande, i hvilket någondera af Riksdagens kamrar vid
föregående inträffadt förfall för både talman och vice talman stannat..
Denna anmärkning synes mig innebära å ena sidan ett misstroende
till kammaren, att den icke skulle vid val till vikarie utse en fullt
värdig person, och å den andra sidan en misstro till Konungen, att
han icke skulle ega nog kraft och nog mod att, utan afseende på
kammarens föregående val, utse den som han för sin del anser vara
den lämpligaste, begge misstankarne, efter mitt förmenande, lika
oberättigade. För denna min uppfattning hemtar jag ytterligare
stöd deraf, att min motion vunnit bifall af två utskottsledamöter,
hvilka väl ingen i denna kammare kan misstänka för att vidtaga
några revolutionära åtgärder, eller i någon mån vilja obehörigen
inskränka Konungens magt och myndighet.
För min del hade jag tänkt mig, att den af alla såsom behöflig
erkända grundlagsändringen skulle kunna åstadkommas genom att
helt enkelt till 33 § riksdagsordningen foga ett tillägg af följande
lydelse:
»vid samtidigt inträffande förfall för både talmannen och vice
talmannen i någon af Riksdagens kamrar utses under enahanda ord¬
förandeskap, som nyss är nänmdt, en af kammarens öfriga ledamöter
att tjenstgöra såsom talman till dess förfallet upphört.» Jag både
vidare tänkt att anhålla hos kammaren, att ärendet måtte återförvisas
till konstitutionsutskottet, för att utskottet skulle komma i tillfälle att
pröfva och granska den af mig föreslagna formuleringen. Nu har
emellertid denna kammare redan bifallit första punkten åt konstitutions¬
utskottets utlåtande, och Andra Kammaren har godkänt den åt dess
ledamöter inom utskottet afgifna, vid betänkandet fogade reservation.
Vid sådant förhållande och då jag tager för gifvct att kammaren
icke vill, som man brukar säga, på rak arm antaga eu formulering,
hvilken icke förut blifvit af vederbörande utskott pröfvad, inskränker
jag mig till att yrka utslag å det förslag till grundlagsändring,
hvilket utskottet framstält i 3:dje punkten af sitt betänkande.
N;o 28. 28
Onsdagen den 27 April, e. m.
O** Herr Behm: Då jag icke deltagit uti utskottets behandling af
“af talmans*(^cnnii !r%a> ,'ck(! keller vid dess slutliga afgörande, och då derom
befattning icke blifvit gjord någon anteckning i betänkandet, anser jag mig
vid samtidig sky Idig att angifva min uppfattning i frågan. Denna öfverensstämmer
förfall för icke med utskottets, utan ansluter jag mig helt och hållet till det
vicTtalman a/ ^en föregående ärade talaren gjorda uttalande. Jag anser nem-
(Forts) att det a* herr Ryding väckta förslag vida bättre, än den af
utskottet gjorda framställningen, löser den fråga, som här ligger före.
På samma skäl, som han nyss anfört, finner äfven jag att på frågans
nuvarande ståndpunkt något annat icke finnes att göra än att yrka
afslag på betänkandet.
Herr Berg, Gustaf: Det är ju alldeles obestridligt, att en brist
förefinnes i vår lagstiftning i det hänseendet, att grundlagen ej på
något sätt angifver, huru för nu ifrågavarande eventualitet bör förfaras;
och det är onekligt, att denna brist skulle kunna afhjelpas på det
sätt, motionären föreslagit. Men utskottet har, på samma gäng utskottet
erkänt detta och önskat afhjelpa bristen, ej kunnat finna det sätt,
hvarpå motionären velat lösa frågan, vara lyckligt eller tilltalande.
Motionären har sjelf nyss antydt de skäl, som varit för utskottet
bestämmande, och har å sin sida sökt vederlägga dem, men han har,
så vidt jag kan förstå, icke lyckats i detta sitt bemödande. Det torde
alltid qvarstå såsom ett obestridligt faktum, att en åtgärd, sådan som
den af motionären nu föreslagna, innebär ett frångående af principen
att Konungen bör utse den, som för ordet i Biksdagens kamrar. Och
vidare är det ju också mycket antagligt, att ett dylikt stadgande
möjligen skulle kunna verka såsom ett tvång på Konungens bestäm¬
manderätt. Ty det är ju alldeles gifvet, att, om endera kammaren
vid ett eller flera tillfällen gifvit ett förtroende af denna beskaffenhet
till eu af sina medlemmar, och talmansplatserna skulle komma att
besättas med nya innehafvare, det måste ligga för Konungen nära till
hands att taga hänsyn till det val, som kammaren förut gjort af det
förtroende, som denna visat en eller annan af dess medlemmar. Men
det finnes kanske ett annat ännu starkare skäl, som ledt utskottet,
och det framgår nog äfven af betänkandet, att utskottet icke förbisett
detsamma, det skälet nemligen, att en åtgärd sådan som denna skulle
vara första steget till den väg, att kamrarne skulle fä rätt att sjelfva
utse sina talmän och vice talmän, och till ett sådant steg har utskottet
icke funnit att det kan föreligga något som helst berättigande. Det
sätt, hvarpå Konungen alltid utöfvat sin rätt i detta hänseende, kan
ej hafva gifvit Riksdagens kamrar någon anledning att önska eu för¬
ändring derutinnan.
Möjligen har det kunnat finnas ett annat berättigande i motio¬
närens förslag, nemligen att han ville åstadkomma en förmedling af
de olika principer, som gjort sig gällande, i det att Första Kamma¬
ren häfdat Konungens rätt och Andra Kammaren velat tillvinna kam¬
rarne rätt att utse talmän och vice talmän. Det har förut funnits ett
sådant berättigande — säger jag — men sedan Andra Kammaren
nyss förkastat den åt motionären anvisade utvägen och vidhåller sitt
29 N:o 28.
Onsdagen den 27 April, e. m.
förut gjorda yrkande att få sjelfbestämuingsrätt i detta hänseende, Om
har äfven detta skäl förfallit. ' TÄns
Emot utskottets förslag har motionären påstått, att talmansplat- befattning
serna skulle neddragas genom den utväg, utskottet anvisat. Motio-vid samtidigt
näreu har dock icke bjudit skäl för detta sitt påstående. Den utväg, förfall för
utskottet föreslagit, har emellertid synts vara en lycklig förmedling “alman
emellan de begge kamrarnes olika uppfattning och ståndpunkter i (Forta ,
frågan; hvarför utskottet, som icke kunde hoppas i Andra Kamma¬
ren vinna framgång för sitt förra året framstälda förslag, nu valt
denna utväg.
Herr talman, jag skall sålunda taga mig friheten vördsamt an¬
hålla om afslag på motionärens och bifall till utskottets förslag.
Friherre Klinckowström: Jag erkänner, att jag i denna fråga
vill gå längre än hvad någon af de talare i denna kammare, som
före mig yttrat sig i frågan, vilja medgifva. Den reservation, som
af icke så få ledamöter — jag tror alla från Andra Kammaren —
afgifvits, är för mig verkligen mycket mera tilltalande, nemligen att
hvarje kammare skulle välja så väl sin talman som två vice talmän.
Jag kan ej alls inse, hvarför icke Riksdagens kamrar nu skulle kunna
vara så fullmyndiga i detta hänseende, som åtskilliga af de forna
riksstånden voro under forna tider. Och hvad mera är, mine herrar,
i nuvarande 33 § riksdagsordningen medgifves kamrarne rätt att
inom sig välja talman och vice talman i de fall, som i 91, 93 och
94 §§ regeringsformen omförmälas. Således se vi, att det ej är något
prejudikat för Kongl. Maj:t eller den s. k. regeringen att välja tal¬
män och vice talmän i kamrarne, utan det är ett Konungen med-
gifvet personligt prerogativ. Och jag är fullt öfvertygad derom,
att, om Riksdagen skulle uttala sig och uuderdånigst anhålla om för¬
ändring i detta hänseende, Hans Maj:t Konungen ej skulle vägra att
medgifva en sådan, enligt mitt sätt att se, obetydlig förändring
till förmån för den s. k. folkmagten. Vi ha för öfrigt, såsom her-
rarne alla veta, redan rättighet att inom utskotten sjelfva välja ord¬
förande, likasom för öfrigt i de flesta officiella och officiösa försam¬
lingar väljes ordförande och vice ordförande. Och mig synes, att
denna rättighet kunde saklöst återgifvas åt kamrarne, hvarför jag,
med afslag å utskottets förslag, fär yrka bifall till den reservation i
fråga, som här är afgifven.
Herr Nyström: Endast ett par ord! Vi ha reserverat oss emot
utskottets förslag, emedan vi icke tycka, att den utväg, som der an¬
visats är fullt tillfredsställande. Sannolikheten för, att ett sådant här
dubbelförfall skall inträffa, är icke mycket stor, och frågan således
liten nog. Men det kan inträffa, och den nyss förgångna influenza-
tiden har gilvit oss eu och annan varning i den vägen. Vid ett dylikt
förfall skulle då åldersprcsidenten föra ordet. Men det gäller då ej blott
den enkla saken att iippna kammarens förhandlingar utan ett verkligt
ordförandeskap. Och tillsättningen skulle dä komma att bero på
slumpen, såsom motionären sagt. Nu är det, väl så äfven i denna
förnäma kammare, att nog fins det flere, som icke duga till talmän,
N:o 28. so
Onsdagen den ?7 April, e. ni.
Om än som duga dertill. Och om tillsättningen så skall bero på slumpen,
talmcms-^1 sann°l'klieteu större att fä en mindre tillfredsställande talman än
befattning motsatsen. Dessutom är det icke nog med detta, utan bestämmelsen
vid!;samtidigtatt ordet skulle föras af eu senior innebär eu ny fara, emedan sanrio-
fUtfall för likhet är, att hans krafter ej räcka till för detta värf. Det fins
talman och således ej blott möjlighet utan äfven en viss prsesumtion för att
1 (FortsTf”'resultatet blefve mindre tillfredsställande.
or 3' Jag medgifver, att denna tidpunkt ej är gynsam att föra sådant
tal, då ödet gifvit oss en ålderspresident, som, om han skulle kallas
till talmansstolen, skulle väl häfda sill plats och för hvilken sålunda slump
och val måhända skulle sammanfalla. Men det är ej alltid att påräkna.
Och talmansbefattningen är så oerhördt vigtig. Talmannen skall leda
kammaren, och kammaren skall icke leda honom eller kanske i nödfall
ursäkta honom. Talmansklubban är — har man sagt mig — en ganska
tung pjes, som kräfver en mans krafter att handtera. Och under
sådana förhållanden duger det ej, att vare sig ålder eller slump
äro elektorer för den mannen.
Herr Hallenborg: Jag håller utskottet räkning för, att det
velat göra ett försök att åstadkomma rättelse i det missförhållande,
som kan ega rum, då båda talmännen samtidigt hafva förhinder.
Deremot kan jag icke gilla de åsigter, som utskottet uttalat, eller
den metod, som utskottet föreslagit genom att hemställa, att ålders-
presidenten skulle vara sjelfskrifven att utöfva talmansbefattningen.
Utskottet har derigenom ingått på en grundsats, som för länge sedan
är öfvergifven, och som det icke är skäl att ånyo införa, nemligen
sjelfskrifvenhetsprincipen. Att ålderspresidenten vid en så organisativ
sammankomst som vid första sammanträdet för ordet, kan ej jem-
föras med de bestyr talmannen har att utöfva under pågående riks-
dagsarbete, och den omständigheten, att en ledamot är ålders¬
president, innebär ej garanti för, att han är lämplig att föra ordet. Så¬
som nyss nämndes, fins det för närvarande ingen anledning att vara
orolig. Men tiderna förändras, Riksdagarne fortsättas allt längre och
längre, nya ledamöter komma in och de gamla gå bort, och det kan
hända att den som är ålderspresident är sådan, att han icke blott
saknar förmåga, utan äfven icke åtnjuter den aktning inom kam¬
maren, att denna vill se honom intaga dess främsta plats. Ur denna
synpunkt har jag ej kunnat biträda utskottets åsigt.
Hvad herr Rydings förslag beträffar, får jag erkänna, att ett
bifall till densamma skulle åstadkomma en förbättring. Men det kl¬
en princip, som utskottet uttalat och jag hyllar, nemligen att man
ej på något vis bör ändra sättet för talmans utseende, hvilket nu
tillkommer Konungen. Och att ha det så stäldt, att talman och vice
talman äro tillsatte af Konungen, men kammaren i särskilda fall utser
särskild ordförande, är icke korrekt. Derför kan jag icke heller
biträda herr Rydings åsigt.
Det kan måhända tydas såsom ett bevis på sjelfförtroende, om
jag hänvisar till det förslag jag väckte i fjol, nemligen att kamrarne
skulle ha två vice talmän hvar, och Konungen utse båda. Detta
förslag godkändes af Första Kammarens ledamöter i konstitutions-
31 M:0 88.
Onsdagen den 27 April, e. to.
utskottet, godkändes af Företa Kammaren men föll i Andra Kam- Om
maren på en majoritet af åtta röster. Jag föreställer mig, att, om“ff“
utskottet i år försökt en gång till med detta förslag, skulle det befattning
kunnat hända, att Andra Kammaren, om den fått fundera på saken,vid samtidigt
tagit detta förslag. Det hinder, som uppgafs såsom orsak till af- förfall för
slaget i Andra Kammaren, var det, att man ville begagna tillfället
att få genomdrifven sin åsigt, att kammaren skulle sjelf välja tal-
män. Men det är en fråga, som bör komma efter denna. Först
skall det bestämmas, huru många vice talmän det skall vara; och
dessa böra tillsättas i den ordning, som nu är gällande. Sedan må
de, som vilja, arbeta på den reformen, att kamrarne sjelfva utse
talmän, och då beror det på statsmagterna, om de vilja gå deras
önskningar till mötes.
På grund af hvad jag anfört, anhåller jag om afslag å utskottets
betänkande.
Friherre Klinckowström: Herr talmannen har gjort mig upp¬
märksam på, att den reservation jag förordat ej kan bli föremål för
kammarens öfverläggning eller beslut, då kammaren redan förut
under punkt l:o besluta, att herr Normans motion, som just beröres
af denna reservation, ej skall till någon kammarens åtgärd föranleda.
Med anledning deraf får jag, med ändring af mitt föregående förslag,
yrka återremiss på konstitutionsutskottets betänkande.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade hen-
tal mannen, att, enär olika yrkanden framstå]ts beträffande de nu
föreliggande två punkterna, lämpligast syntes, att propositioner gjordes
särskilt för hvardera punkten.
Vidare anförde herr talmannen, att i fråga om andra punkten
yrkats, dels bifall till hvad utskottet hemstält, dels ock att punkten
skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden;
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Härefter yttrade herr talmannen, att i afseende på tredje punkten
yrkats dels bifall till hvad utskottet hemstält, dels afslag derå, dels
ock återremiss.
Herr talmannen gjorde nu propositioner jemlikt dessa tre yrkanden;
och förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Herr Sanne afgaf en motion, n:o 34, angående skrifvelse till
Konungen i fråga om befrielse från konsulatafgifts erläggande för¬
svenska fartyg samt rörande konsulatväsendets ombildning.
32 Onsdagen den 27 April, e. m.
Denna motion bl ef på begäran bordlagd.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragnings¬
listan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena upp¬
föras främst statsutskottets denna dag bordlagda utlåtande n:o CO.
Kammaren åtskildes kl. IO.og e. m.
In fidern
A von Krusenstjerna
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1892.