RIKSDAGENS PROTOKOLL
1892. Första Kammaren. N:o26.
Onsdagen den 20 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.
Justerades protokollen för den 7, 8, 9 och 13 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets memorial:
n:o 15, med förslag till omröstningsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om inrättande af ytterligare
afdelningskontor af riksbanken; och
11:0 16, med förslag till omröstningsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om utsträckning af tiden för
återbetalning af s. k. af betalningslån; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:
n:o 40, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående än¬
dring 1 tiden för ekonomiska besigtningars hållande;
n:o 41, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i
enrum;
n:o 42, i anledning af väckt motion om ändring i 11 § af lagen
angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877;
„ 11x1 43, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till § 70
1 så väl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag,
dels ock till § 11 i förordningen angående allmänt ordnande af
presterskapets inkomster den 11 juli 1862; samt
n.o 44, i anledning åt väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar.
4
Första Kammarens Prof,. 1893. Nio 36.
I
N:o 26.
2
Onsdagen den 20 April.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 13 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 11.
Vid föredragning af statsutskottets den 13 innevarande april
bordlagda memorial n:o 57, med förslag till voteringsproposition i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående anvisande af
medel till förbättrande af tullstatens enskilda pensionsinrättnings
ställning, godkändes den föreslagna voteringspropositionen.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts den 13 i denna månad bord¬
lagda utlåtande n:o 10.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
På framställning åt herr talmannen beslöts, att pa föredrag¬
ningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras främst de ären¬
den, som denna dag bordlagts första gången, och sist de ärenden,
hvilka blifvit under dagen andra gången bordlagda.
Kammaren åtskildes kl. 2.4 5 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
«
Torsdagen den 21 April.
o
Iso 26.
Torsdagen den 21 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2.3o e. m.
Herr statsrådet friherre Akerhiélm ademnade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l :o) angående afsöndring af jord från det Ottenby kungsladu¬
gård underlydande hemmanet Prestorp n:o 2;
2:o) angående jordafsöndring från indragna militiebostället
Lönneberga n:o 1 i Kalmar län;
•ko) angående jordafsöndring från Kungsörs kungsladugård i
Yestmanlands län; samt
4:o) om anordnande i Vadstena af eu asyl för sinnessjuke.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 08, med
förslag till voteringspropositioner i anledning af kamrarnes skilj¬
aktiga beslut i fråga om pensioner åt landshöfdingen grefve N. H.
R. B. Horns enka TJ. G. Ch. C. Horn, född Sjöcrona, och f. d.
öfversten A. J. Wästfelts enka L. S. Wästfelt, född Geijer.
_ Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 32, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående vissa nybyggnader vid Piteå hospital.
Vid föredragning af bankoutskottets nedannämnda, under går¬
dagen bordlagda memorial:
n:o 15, med förslag till omröstningsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om inrättande af ytterligare
afdelningskontor af riksbanken, och
n:o 16, med förslag till omröstningsproposition i anledning åt
kamrarnes skilj akti gabeslut i fråga om utsträckning af tiden för
återbetalning af s. k. afbetalningslån,
godkändes de föreslagna omröstningspropositionerna och lades
utskottets i slutet af sistberörda memorial gjorda anmälan till
handlingarna.
S:o 2«.
4
Fredagen den 22 April.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets näst-lidne dag bordlagda utlåtanden n:is 40—44.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under samman¬
trädet aflemnade kongl. propositionerna.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
På hemställan af herr talmannen beslut kammaren, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2.41 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Fredagen den 22 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.
Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets, förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 34, till Konungen, i anledning af Kong!.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 6, 13, 15,
16, 22 och 28 riksdagsordningen.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, 11:0 33, till Konungen i anledning af väckta motioner om
ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1862.
Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 58, med förslag till voteringspropositioner i anledning
Lördagen den 23 April.
5 N:o 26.
af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om pensioner åt landshöf-
dingen grefve N. H. R. B. Horns enka U. G. Ch. C. Horn, född
Sjöcrona, och f. d. öfversten A. J. Wästfelts enka L. S. Wästfelt,
född Geijer, godkändes de föreslagna voteringspropositionerna.
Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2.3 7 e. m.
In fi dem
A. von Krusenstjerna.
Lördagen den 23 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Upplästes ett inkommet läkarebetyg af följande lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, herr löjtnanten
W. Odelberg till följd af sjukdom tills vidare är förhindrad att be¬
vista Riksdagen, det varder härmed intygadt.
Stockholm den 22 april 1892.
O. Håkansson.
Prakt, läkare.
Herr talmannen tillkännagaf, att herr Evers, Albert, låtit ge¬
nom telegram meddela, att han af sjukdom vore hindrad närvara
vid dagens sammanträde.
Herr statsrådet friherre Akerhielm aflemnade Kong! Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen, angående efterskänkande af kro¬
nans rätt till danaarf efter stenarbetaren Erik Andersson.
Denna kongl. proposition blot härefter föredragen och hänvisad
till statsutskottet.
N:o 26.
6
Lördagen den ‘23 April.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen ' omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 54, punkten
1, föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringspropo¬
sition:
Den, som vill, att, utan afseende å herr Gr. Erikssons m, fl.
omformälda motion i denna del, Kong!. Maj:ts förevarande fram¬
ställning på det sätt bifalles:
att Riksdagen för uppsättande af eu fästningsartillericorps, af-
sedd för sjöbefästningarne vid Karlskrona, med godkännande af de
för samma corps uppgjorda, vid statsrådsprotokollet öfver sjöför-
svarsärenden den 13 januari 1892 fogade stater (bil. A—D), på
ordinarie stat anvisar ett reservationsanslag af 189,600 kronor;
samt
att Riksdagen medgifver, att å anslaget uppkommande reser¬
vationer må af Kongl. Maj:t få disponeras för bestridande af kost¬
nader för uppförande af för corpsen erforderliga byggnader och
öfriga med organisationens genomförande förenade utgifter, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, hafva så väl Kongl. Maj:ts förevarande framställ¬
ning som herr G. Erikssons in. fl. motion i denna del icke af Riks¬
dagen bifallits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 115;
Nej - 21.
Sedan protokollet öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 235, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 98 ja och 121 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 213 ja och 142
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfver¬
ensstämmelse med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 54, punkten 2, före¬
slagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition :
Lördagen den 23 April.
7
K:o 26.
Den, som vill, att reservationsanslaget till sjökarteverket, nu
60,000 kronor, höjes med 10,000 kronor till 70,000 kronor, röstar
J a i
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen beslutit att, med afslag ä Kongl.
Maj:ts förevarande framställning, i 1893 års riksstat uppföra an¬
slaget till sjökarteverket med oförändradt belopp af 60,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 113;
Nej — 25.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt.
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 236, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 53 ja och 169 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 166 ja och 194
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfver¬
ensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 54, punkten 3, före¬
slagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Kongl. Maj:ts förevarande förslag på det
sätt bifalles, att Riksdagen på extra stat för år 1893 anvisar till
artillerimateriel och skjutförsök ett belopp af 530,000 kronor, röstar
J a,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Majts förevarande framställning endast
på det sätt bifallits, att Riksdagen på extra stat för år 1893 anvisat:
till bestridande af återstående kostnad för de hestälda 3 st.
24 cm. kanonerna samt desammas uppställande å Kungsholms fäst¬
ning 290,000 kronor;
för fartygens behof af artillerimateriel 100,000 kronor; samt
till skjutförsök och inskjutning af kanoner 10,000 kronor.
N:o 26.
8
Lördageu den 23 April.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
.la — 116;
Nej — 21.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 237, som upplästes och hvaraf inhemtades. att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 60 ja och 161 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 176 ja och 182
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt. i öfverens¬
stämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 54, punkten 4, före¬
slagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning, till fasta och tillfälliga minförsvaret på extra stat
för år 1893 anvisas 150,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen till fasta och tillfälliga minförsvaret
på extra stat för år 1893 anvisat 100,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 123;
Nej — 15.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 238, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 78 ja och 142 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 201 ja och 157
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 54, punkten 6, före¬
slagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Lördagen den 23 April.
9
N:o 26.
Den, som vill, att, med bifall till hvad statsutskottet hemstält,
Riksdagen till sängservis och beklädnad för 500 man värnpligtige
på extra stat för år 1893 anvisar 46,000 kronor, röstar
.Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har utskottets hemställan af Riksdagen afslagits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 121;
Nej — 16.
»Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls-
utdrag, n:o 239, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 85 ja och 131 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 206 ja och 147
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt. i öfverens¬
stämmelse med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 55 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med godkännande dels af den i
statsrådsprotokollet öfver finansärenden för den 13 januari 1892
föreslagna staten för skogsinstitutet och de vilkor för den nya
aflöningens åtnjutande, hvilka i sammanhang dermed tillstyrkts,
dels ock af livad Kong]. Maj:t i öfrigt föreslagit beträffande ordi¬
narie anslaget till skogsväsendet, måtte för tillämpning af nämnda
stat m. m. höja berörda anslag med 1,400 kronor till 989.400 kro¬
nor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, har Riksdagen, med afslag a Kongl. Maj:ts förslag
om godkännande af ny stat för skogsinstitutet, faststält det ordi¬
narie anslaget till skogsväsendet att utgå med olörändradt belopp,
så att detta anslag erhållit följande uppställning:
N:o 26.
10
Lördagen den 28 April.
bestämdt anslag:
för skogsstaten___________________________ kr. 447,208: —
» statens skogsskolor__________________ » 24,500: — kr. 471,708:
förslagsanslag:
till ålderstillägg åt skogsstaten__________________________ » 84,400: —
reserva tionsanslag :
till skogsinstitutet...................... kr. 21,300: —
enskilda skolundervisningen .... » 8,600: —
» kronoskogarnes förvaltning och
befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet_______________________ » 401,992: — , 431,892: —
tillsammans kr. 988,000: —
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 109;
Nej — 27.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 240, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 72 ja och 147 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 181 ja och 174
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 57 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning på
det sätt af Riksdagen bifalles, att Riksdagen medgifver, att af
tullmedlen ett belopp af 11,300 kronor må från och med år 1892
tills vidare årligen utgå såsom bidrag till tullstatens enskilda
pensionsinrättning, dock med vilkor, så länge ifrågavarande bidrag
af inrättningen åtnjutes, att inga pensioner utom de före 1893 års
ingång beviljade må utgå till afliden delegares barn, som uppnått
21 års ålder, samt att hvarken höjning i utgående pension eller
nedsättning i inflytande pensionsafgifter eller annan förändring i
grunderna för pension sinrättningens verksamhet, af beskaffenhet att
kunna för pensionsinrättningen medföra ökade förpligtelser utöfver
de inrättningen nu åliggande, må vidtagas, röstar
.1 a,
Lördagen den 23 April.
11
N:o ae.
I)en, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kong! Maj:ts förevarande framställning pa
det sätt af Riksdagen bifallits, att Riksdagen medgifvit, att af tull¬
medlen ett belopp af 10,000 kronor må från och med år 1892 tills
vidare årligen utgå såsom bidrag till tullstatens enskilda pensions-
inrättning, dock med vilkor, så länge ifrågavarande bidrag af in¬
rättningen åtnjutes, att ingå pensioner utom de före 1893 års ingång
beviljade må utgå till afliden delegares barn, som uppnått 18 års
ålder, samt att hvarken höjning i utgående pension eller nedsätt¬
ning i inflytande pensionsafgifter eller annan förändring i grun¬
derna för pensionsinrättningens verksamhet, af beskaffenhet att
kunna för pensionsinrättningen medföra ökade förpligtelse!' utöfver
de inrättningen nu åliggande, må vidtagas.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 111;
Nej — 25.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls^
utdrag, n:o 241, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 42 ja och 176 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 153 ja och 201
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlik! 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bankoutskottet i dess memorial n:o 15 föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i enlighet med bankoutskottets af Första Kammaren
gillade förslag vill, att de vid innevarande riksmöte väckta motioner
om inrättande af ytterligare afdelningskontor af riksbanken icke
må vinna Riksdagens bifall, röstar
»1 a,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra Kammaren be¬
slutat inrättande inom år 1893 af ett riksbankens afdelningskontor
för Örebro län i staden Örebro, under vilkor och bestämmelser med
N:o 26.
12 Lördagen den 23 April.
afseende å kontorets verksamhet och rörelse, som bankofnllmägtige
ega föreskrifva.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 114;
Nej — 21.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afskildt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls-
utdrag, n:o 242, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 76 ja och 142 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 190 ja och 163
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bankoutskottet i dess memorial n:o 16 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller bankoutskottets af Första Kammaren god¬
kända hemställan att den vid innevarande riksdag väckta motion
om utsträckning af tiden för återbetalning af s. k. afbetalningslån
ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, liar Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutat att, med bibehållande i sak om än icke i form af banko¬
reglementets nuvarande stadganden i dess § 32 om afbetalningslån
att återbetalas inom 2V2 år, vederbörande riksbankskontor må ega
att bevilja afbetalningslån jemväl på 5 års tid med afbetalning af
eu tiondedel halfårsvis och med rätt för bankofnllmägtige att för
dessa senare lån höja eller sänka räntan från lånens afbetalnings-
tider.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 115;
Nej -- 19.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls-
utdrag. n:o 243, som upplästes och hvaraf inhemtades, att oinröst-
Lördagen den 23 April.
13
ff:o 26.
uiugen derstädes utfallit med 76 ja och 146 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 191 ja och 162
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 58, punkten 1, före¬
slagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att. enligt utskottets hemställan, Kongl. Maj:ts
förevarande framställning på det sätt bifalles, att Riksdagen med-
Sifver, att aflidne landshöfdingen i Blekinge län m. m. grefve Nils
[enning Rudolf Bernhard Horns enka Ulrika Grustafva Charlotta
Cornelia Horn, född Sjöcrona, må, så länge hon förblifver enka, å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 400 kronor,
att utgå från och med mars månad innevarande år, röstar
-la;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har så väl utskottets hemställan som Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning af Riksdagen afslagits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 118;
Nej — 19.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afskildt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 244, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 58 ja och 157 nej, att båda kam¬
rarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 176 ja och 176 nej,
att i följd häraf den förseglade sedeln måst öppnas samt att denna
sedel innehöll ett nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 58, punkten 2, före¬
slagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, med bifall till utskottets hemställan, Riks¬
dagen åt aflidne f. d. öfversten och chefen för Skaraborgs regemente
A. J. Wästfelts enka Louise Sofie Wästfelt, född Geijer, å all-
H:o 26.
14
Lördagen den 2o April.
Lag för slät)
ang. straff¬
arbetes och
fängelsestraffs
verkställande
i enrum.
manna indragningsstaten beviljar en pension af 850 kronor om
året, att utgå från och med februari månad innevarande år och
så länge hon förblifver enka, röstar,
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har utskottets hemställan af Riksdagen afslagits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 118;
Nej - 17.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, n:o 245, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 63 ja och 152 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 181 ja och 169
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med ja-propositionen.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 20 och 21 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 40, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående ändring i tiden för ekonomiska be-
sigtningars hållande, biföll kammaren hvad utskottet i detta ut¬
låtande hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 21 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående, straffarbetes och fängelse¬
straffs verkställande i enrum.
På framställning af herr talmannen beslöts, att detta utlåtande
.skulle sålunda företagas till afgörande, att först föredroges para¬
grafvis det af utskottet tillstyrkta lagförslaget, derefter det af
utskottet föreslagna öfvergångsstadgande, vidare den föreslagna
lagens rubrik och ingress samt slutligen utskottets i utlåtandet
gjorda hemställan.
Utskottets förslag till lag angående straffarbetes och fängelse¬
straffs verkställande i enrum.
1 §■
Lördagen den 23 April.
15
S:n 2«.
Herr Treffenberg: Den erfarenhet jag haft under eu snart Lagförslag
trettioårig beröring med cellstraffångar har hos mig haft den
verkan, att jag känner mig böjd och mycket böjd för att omfatta fängelsestraffs
den uppfattning af denna fråga, som gifvit sig uttryck i herr verkställande
Mankells reservation — med undantag naturligtvis af den del i enrum.
deraf, som innefattar ett obehörigt angrepp emot fångvårdsstyrelsen. (Forts.)
Min erfarenhet har nemligen hos mig befäst den öfvertygelse)),
att hvad öfver hufvud taget cellstraffet skall uträtta till sinnets
uppmjukande och framkallande af ånger hos fången, det har redan
i allmänhet åstadkommits under det första året. Återstoden af
strafftiden deremot tror jag i allmänhet verkar — jag talar nu
ej om kroppskrafterna utan om fångens andliga krafter — för¬
slöande och förlamande på dessa krafter, både på hans tanke, hans
känsla och hans vilja. Under samtal med den nyligen aflidne
kontraktsprosten Pettersson, hvilken var fångpredikant i Yesterås
under de)) tid jag der tjenstgjorde såsom landssekreterare, hörde
jag honom flera gånger omnämna, att äfven han delade min upp¬
fattning. och, om jag icke misstager mig, har ha)) äfven framhållit
denna uppfattning i någon af de årsrapporter, han afgifvit till
fångvårdsstyrelsen. Efter min tanke har det s. k. progressiva
fängelsesystemet framtiden för sig, detta system, enligt hvilket
man söker att för fången underlätta tyngden af straffet och bereda
honom åtskilliga förmåner och friheter, i de)) mån hans förhållande
under fängelsetiden gjort honom deraf förtjent. Då jag emellertid
i denna fråga har alla de i saken hörda myndigheterna emot mig,
vågar jag naturligtvis ej här framställa något yrkande, utan skall
nöja mig med att. endast här hafva uttalat mina betänkligheter
mot den rigtning, i hvilken den nu föreslagna reformen går.
Herr Wieselgren: Då den föregående ärade talare)) stödde
sitt yttrande på eu erfarenhet, som han sade sig hafva fått under
en mångårig beröring med cell straffångar, får jag be att mot hans
yttrande åberopa de)) allmänna erfarenhet, som gjort sig gällande
snart sagdt öfver hela verlden i en motsatt rigtning, utan att jag-
dock derigenom bohöfver underkänna de erfarenheter, som han kan
hafva förvärfvat under sitt sysslande med åtskilliga af våra läns-
fängelser. Det kan nemligen inträffa, att eu cellbehandling verkar
så, som han yttrade; men jag ber att få betona: det är icke cell-
systemets fel/ det är den i det särskilda fallet vedertagna be¬
handlingens. Då han åberopade en Pettersson för sitt omdömes
rigtighet, skall jag be att få åberopa en annan Pettersson för en
annan mening. Men dä den man han åberopade icke gerna kan
tillerkännas något vitsord i detta stycke utöfver eu mycket be¬
gränsad och derför mycket litet betydelsefull krets, ka)) den man
jag ämnar åberopa göra anspråk på att öfver hela Skandinavien
erkännas såsom flen främsta auktoriteten på detta område; det är
nemligen direktören vid Bodsfamgslet i Kristiania, Richard Petersen,
som pa min begäran för tre år seda)) meddelat mig sin uppfattning
af förevarande fråga — eu uppfattning, grundad på eu så rik
N:o 26.
it;
Lördagen den 23 April.
Lagförslag erfarenhet, att jag- tror det ej gerna skall kunna komma i fråga,
arbetes’’och att ^en skall bli bestridd. Bodsfsengslet i Kristiania är nemligen
fängelsestraffs största cellfängelse i norden. Det innehåller 250 celler, och
' verkställande nämnde Petersen har varit dess direktör i, jag tror, en mansålder.
i enrum. Under hans tid har derstädes förvarats en otrolig mängd
(Forts.i tusentals — fångar, och de ha sultit der under olika tidrymder,
ända till öfver fyra år. Efter att hafva på förhand meddelat
dessa anmärkningar ber jag att få uppläsa hans yttrande, hvilket
är afgifvet med rätt för mig att, om så skulle kräfvas, offentligen
meddela det. På min fråga, om hans erfarenhet rörande ett längre
cellstraffs inflytande på fången, svarar han:
»Der gives Fanger, som ere uskikkede for Cellestraf. Men naar
det furste og det andet Aar er förbi, vil der i Regelen ingen Kåre
vsere. Det ikke åt kunne udholde lång Cellestraf beror gjerne
paa en Idee hos Fangen, som kan modarbeides. Jeg kan ikke
andet end troe åt den nu gjseldende Reduction» — (afkortningen
af strafftid, då den straffade förvaras i cell) — »bidrager til åt
najre eu saadan Idee. Man har sagt åt Fangens physiske Kraft
slpves. Fpr vört Jernbanenet var färdigt og vor regelmsessige
Dampskibsfart var kommet i stånd, gik vore lösladte Fanger altid
hjem. Ved åt sprede Reisepengene henad den Yei, som Fangen
havde åt tage, kunde jeg forsikkre mig om, åt han moget hurtigt
naaede sit Hjem. Det var mig altid en Fornoielse åt iagttage
dette. Man har ogsaa sagt åt Fangen sloves aandeligt. Det er
ikke min Erfäring. Han snakker nok derom, men jeg har ikke
seet andet, end åt lian har vrnret fuldkommen aandsfrisk, naar
lian selv efter et långt Celleliv (indtil 4 Aar) er kommen til Ro
i sit Hjem.
Att denna erfarenhet icke blott gjort sig gällande i Norge
och inom Bodsfamgslet der, torde kammaren lätt nog finna vid att
taga kännedom om de förhållanden, som i detta stycke ega rum i
andra land. När man, såsom herrarne se ineddeladt i fångvårds¬
styrelsens utlåtande sid. 16, i Belgien kan innesluta fångar ända
till 9 år och 9 månader i cell, så torde det val kunna anses vara
bevisadt, att man äfven der har samma uppfattning. Men huru
skall man då kunna förklara ett sådant yttrande, som den åbe¬
ropade fängelsepredikanten afgifvit till den förste ärade talaren?
do, det kan vara temligen enkelt. Det är nemligen eu allmän
och alldeles konstant erfarenhet, att de förhållanden, han meddelat
den förste ärade talaren, vanligtvis alltid inträffa under första
året af fångens cellif; och då i dessa smärre landsortsfängelser de
flesta fångarne sitta blott eu kortare tid — såsom lagen säger
högst två år eUer derunder — är det ganska förklarligt, att en
vid ett sådant mindre fängelse anstäld predikant kan komma till
en häraf bestämd uppfattning. Men, såsom den af mig åberopade
erfarne fångvårdsmannen säger, när det första året är förbi, är
också det värsta öfver. Det andra året uthärdas lättare och det
tredje gemenligen utan alls någon menlig inflytelse. Jag har
personligen varit inne hos fångar i utlandet, som suttit ända till
Lördagen den 23 April.
17
N:o 26.
5 ä 6 år i cell; och jag skall be att få citera ett svar, som af en Lagförslag
sådan fånge gafs mig. Jag fann det vara så betecknande och så an9- slraff-
i få ord sägande allt livad som behöfs. att jag tror derigenom f^ehestrafs
saken kan vara åtminstone från fångarnes synpunkt k 1 arg]ord. ' verkställande
Han både suttit i 5 år, kommit ut, men efter några få veckor i enrum.
åter blifvit fast för något streck — jag kan ej erinra mig om det (Forts.)
var för ett gammalt eller nytt — och han hade på sin nya straff¬
tid suttit inne ett år, när jag träffade honom. Jag frågade honom,
om han icke, när lian efter att ha suttit fem år i cell kom ut,
hade känt sig försvagad, sjuklig eller slö? Han såg något för¬
vånad på mig, och jag trodde, att jag hade uttryckt mig på hans
språk så, att han ej begripit mig. Jag vänder mig då till direk¬
tören, som stod bredvid, och han upprepade frågan med samma
mening men något förändrade ordalag. Då svarade fången: »skulle
det vara något farligt att ha sitt egna rum?» Ja, mine herrar,
der är på sätt och vis hela frågan klargjord. Skulle det verkligen
vara farligt att ha »sitt egna rum»? Tron 1, mine herrar, att det
skulle vara mera uppfriskande för kropp och själ att infösas i
dessa stora gemensamma logement, der man kan förvara 50 till
60, kanske ändå flere fångar och der de få lefva tillsammans natt
och dag, i ständigt sällskap, äfven då de sysselsättas på arbets-
salarne? Nej, det är icke så. Jag vågar vädja till eder egen
erfarenhet, om vi ej, då vi en gång i vår unga ålder öfverflyttades
från barnkammaren och fingo det egna rummet, kände oss mera
belåtna med det, hur litet det än var, än att lefva i den sagda
större gemensamma kammaren, hemmets logementsrum? Jag tror,
att det ej fins mer än en tanke i det stycket. Och det är verk¬
ligen samma förhållande med fångarne, fastän det hus der desse
förvaras kallas fängelse. Långt ifrån att vara, såsom från äldre
tider vedertaget och ansedt, en svår straffskärpning, uppfattas det
alltmera såsom en fördel för fången att ha eget rum». Och jag
försäkrar, att de sjelfve, i den mån de ännu äro möjlige för upp¬
rättelse, sätta värde derpå. Ingen, som har erfarenhet från dessa *
områden, har kunnat undgå att finna detta. Det försiggår sällan
någon mönstring i ett centralfängelse utan att ett större eller
mindre antal fångar hos mönsterförrättaren begär att fä komma i
åtnjutande af den stora fördelen att få aftjena sitt straff i cell.
Jag har måst tillbakavisa de flesta dylika framställningar, derför
att om fångvårdsstyrelsen skulle till Kongl. Maj:t inkomma med
tillstyrkande för någon större mängd, skulle Kongl. Maj:t, om
han eljest reflekterade på deras önskningar, rätt snart kunnat
hafva i nådeväg, snart sagdt, förändrat lagen. Lagen säger ju
att blott den, som är dömd till fängelse eller straffarbete i två år
eller derunder, skall aftjena sitt straff i cell. Men genom att bi¬
falla dylika ansökningar skulle Kongl. Maj:t i nådeväg snart nog
kunnat ändrat det så, att en vida större strafftid än den lagligen
medgifna allmänligen skulle få i cell aftjenas. Sedan i höstas och
ännu mer sedan det blifvit bekant, att en sådan framställning som
den nu föreliggande vore att från Kongl. Maj:t förvänta till Riks-
iFörsta Kammarens Prat. 1893. N:o 3(i. 2
N:o 26.
18
Lördagen den 23 April.
Lagförslag dagen, hafva, ehuru åtskilliga af dem, som önskade komma i cell,
ang. straff- afrädts från att söka sådant tillstånd, icke desto mindre fjorton
fängelsestraffs ansökningar af fångar, dömda ända till tre år och sex månader
verkställande från centralfängelset å Långholmen inkommit till Kongl. Maj’:t
i enrum, med begäran att af nåd få undergå sitt straff i cell. Jag ber att
(Forts.) få ställa detta enkla faktum i motsatsförhållande till den af en
reservant framstälda och af eu ärad talare här omfattade åsigten
att cellvistelsen skulle innebära eu så svår straffskärpning, att,
såsom reservanten uttrycker sig, det skulle innebära »en grymhet».
Tron I väl, mine herrar, att dessa fångar skulle frivilligt begära
och anse som en nåd att få aftjena ett till och med längre straff,
än hvad här ifrågasatts, i cell, om de derigenom utsattes för en
grymhet? Det är en fullkomlig missuppfattning. Om det i
speciella fall skulle förekomma, att en fånge vanfäres under sitt
cellif, kan det, såsom direktör Petersen nämner, med förståndig
behandling mycket lätt hjelpas. Som bevis för detta påstående
ber jag att få anföra ett par siffertal från den officiella statistiken.
Sjukprocenten för medeltalet fångar i våra centralfängelser här¬
under tiden från 1880 till och med 1889 utgjort 0,40; för samma
tid utgör siffran för länsfängelsernas fångar o,7 7. Denna lilla
skilnad i hundradedels procent är det, som skulle berättiga talet
om grymheten af att hålla fången i cell förvarad. Det håller
icke streck, detta tal, och det är en fullkomlig omöjlighet att på
fullt allvar göra dylika påståenden gällande. Den ärade reservanten
yttrar nog, att det svårligen kan förnekas», att icke cellfängelset
i sig sjelf innebär en skärpning af straffet; men det kan verkligen
förnekas. Jag hänvisar i detta afseende den ärade reservanten till
förhållandena i Tyskland, der de icke veta af någon afkortning
för cellstraff och der jag på min fråga hvarför de ej hade det,
fick till svar. att det vore väl högst besynnerligt om fånge, som
har den fördelen att få aftjena sitt straff i enrum, dertill skulle
få ännu en så stor fördel, som den att få sin strafftid afkortad.
» Och för egen del har jag den uppfattning som framgår af fång¬
vårdsstyrelsens utlåtande, att afkortning ej mera behöfs. Den
behöfdes, när cellstraffet först infördes här, ty ännu då var all¬
männa meningen uppskakad af berättelser från Amerika, der man
från början missuppfattat cellstraffets användning och trodde att
cellstraffets gagn bestod deri, att man, snart sagdt, murade in
menniskor i små bås. Det gick, som bekant, dermed så, att de
på detta sätt instängde blefvo sjuka, galna och hopvis dogo — ja,
det föreligger ju alldeles ohyggliga resultat från den tidens cell¬
straff serfarenheter. Dessa kunde ju ej undgå att uppväcka en
vind i motsatt rigtning mot de första öfver verlden framstormande
förväntningarna; men numera har den vinden lagt sig till ro. Ty
man förstod ju omsider, att det var icke det, att man hade »sitt
egna rum», som innebar fara, utan behandlingen af den i det egna
rummet inneslutne fången. Om fången förses med arbete, hvilket
man ej gjorde under försöken i Amerika, om han får emottaga
besök af fängelsebefälet, predikanten och läkaren, om han under-
Lördagen den 2o April.
19
N:o 26.
visas samt förses med läsning af omvexlande och nyttig art, då Lagförslag
inträffa ej dessa förhållanden, som verkade så uppskakande på ans- straJf-
verlden; och det vet man numera ganska väl. Den ärade reser - f^geisLtraffs
vanten likasom den högt aktade talare, som med honom instämde, verkställande
säga sig anse, att det s. k. progressiva systemet har framtiden för i enrum.
sig. Jag måste bekänna, att jag äfven i detta fall har en full- (Forts.)
komligt motsatt uppfattning. Det progressiva systemet hör redan
forntiden till. Det är en öfvervunnen ståndpunkt. Det vidhålles
knappt någonstädes af andra skäl, än att man på grund af sina
fängelseförhållanden finner sig tvungen att bibehålla det. Men
såsom teori är det redan kasseradt. Såsom bevis härför torde jag
få åberopa en sak, som för reservanten tydligen varit obekant,
nemligen att år 1873, när det progressiva systemet i hela verlden
verkligen ansågs »hafva framtiden för sig» och mer eller mindre
hyllades i alla länder, skref Riksdagen till Kong], Maj:t och be¬
gärde utredning, huru vida icke detta system borde införas bär hos
oss. Denna fråga remitterades till fångvårdsstyrelsens utlåtande.
Styrelsen hade sina dubier om detta systems förträfflighet och
»låg» på akten för att afbida erfarenheterna från de länder, livilka,
mindre långt hunna än vi i fråga om ordnandet af sin fångvård,
täflade om att praktisera det nyuppfunna och billigare framtids-
systemet. År 1885 — innan jag tillträdde chefsembetet i fång¬
vårdsstyrelsen — afgaf styrelsen sitt afstyrkande betänkande i
ärendet; och den kunde göra det, derför att då var redan detta
systems framtid förbi. Och i mars 1886 förklarade Kongl. Makt,
att Riksdagens skrifvelse ej kunde till någon åtgärd föranleda.
Frågan om progressivsystemets upptagande här är således redan "
pröfvad och af Kongl. Maj:t afslagen på, såsom jag vågar påstå,
mycket goda grunder.
Jag behöfver knappt påpeka svagheten i detta s. k. progres¬
siva system med flera ord än hvad som behöfs för att erinra om
det olösliga i problemet att, under det man liar förlorat friheten,
lära sig väl använda friheten. Att lära sig väl använda hvad man
icke har, är ett problem, som ingen lätteligen kan lösa. Men, säger
måhända någon, det fans ju dock eu tid, då det progressiva systemet
kunde uträtta detta underverk. Mej, svarar jag, det var icke sy¬
stemet, det var några få — jag skulle vilja säga endast en fram¬
stående person, sir Walter Crofton, som kunde det. 'Men det var
hans personlighet, som löste problemet. Kär det lemnades i hän¬
derna på andra män, sådana »som folket är mest», visade det sig,
att det ej bar sig. Hela detta system hvilar ju på en grundtanke,
som den ärade talaren här, med den noggranna kännedom som jag
tror mig ega om hans grundsatser, skulle vara den förste att för¬
döma — jag är så öfvertygad härom, att jag ej kan derpå tvifla.
Ty med hvilka medel söker väl det progressiva systemet sporra
den i gemensamhetsfängelset utsläppte fången att väl använda sin
relativa »frihet»? Jo, just genom att, så att säga, odla de sämre
sidorna i hans karakter — just de, som hafva fört honom i fän¬
gelset. Allt är anlagdt. på att han, om han skickar sig väl, skall
N:o 26.
20
Lördagen den 23 April.
Lagförslag
ang. straff¬
arbetes och
fängelsestraffs
verkställande
i enrum.
(Forts.)
få äta mera, få mera pengar, må bättre o. s. v. Mine herrar, är
detta verkligen en uppfostringsmetod att prisa? Nej. långt der¬
ifrån! Det är icke på det viset man utbildar de goda anlagen lios
en karakter. Och det visar äfven sitt dåliga inflytande ej blott
på den enskilde utan ock på hans kamrater. Det blir ett schack¬
rande dem emellan utan all gräns; de förmåner, fången kan ut¬
verka sig, blifva en bytesvara i hans hand. Och då herrarne för¬
stå, att den gamle förfarne fången — yrkestjufven, vaneförbrytaren
— som ofta tfarit i fängelse, och bäst vet att der skicka sig, ge¬
menligen innehar den största grad af handafärdighet och derför
ock mest är i stånd att förtjena de hägrande fördelarne, så blir det
han, som bestämmer förhållandet i fängelset, ty han intager den,
så att säga, rike mannens ställning, han blir den, som utportione-
rar sina håfvor till de andra, som i gengäld få tjena honom och
ställa sig hans önskningar och fordringar till efterrättelse i alla
förekommande fall. Men med påpekandet häraf har jag icke för¬
dömt allt i det progressiva systemet utan endast dess mellanstadium
d. v. s. gemensamhetsfängelset. Ty det är ju klart, att om man
icke kan göra gemensamhetsfängelset i och för sig till en skola för
karakterens förbättrande och menniskors upphjelpande, så kan man
det sannerligen heller icke, äfven om man sätter det mellan två
andra länkar eller afdelningar i ett »progressivt» system. Äfven
här torde man nödgas erfara att gemensamhetsfängelset är det
olyckligaste, fångvården har att dragas med. Men den första län¬
ken i det irländska, det engelska eller det progressiva systemet är
cellfängelset och den sista är den vilkorliga frigifningen. Dessa
bådas betydelse för en god fångvård är alldeles obestridlig. Ju
längre man derför kan utsträcka celltiden och ju snarare man der¬
efter kan låta den vilkorliga frigifningen möta, desto bättre är det.
Men ju kortare mellanlänken, eller gemensamhetsfängelset, är, desto
bättre; och ju längre det är, desto sämre!
Yi äro icke utan all erfarenhet af detta progressiva system och
dess verkningar här i Sverige; ty vi hafva ju i snart 20 år pröfvat dess
båda första länkar i våra centralfängelser för män. Påverkad af de
stora förväntningar, man då hyste om sagda system, utfärdade Kongl.
Maj:t förordningen af den 30 maj 1873, som säger, att hvarje gemen-
samhetsfängelse skall börja med celltid; denna är i det progressiv^
systemet bestämd till omkring 9 månader; 1873 års förordning be¬
stämmer den från (i till 12 månader, derefter gemensamhetsfängelset
tager vid. Der hafva vi ju de två första länkarne af progressionen,
som hos oss ock utrustats med tre s. k. klasser, i kvilka fången
efter välförhållande flyttas. Hvilka äro resultaten? Jag hänvisar
till alla dem, som häruti hafva någon sakkunskap; och jag vågar
förklara, att säkerligen alla skola med en mun svara, att detta
»system» gagnat till ingenting. När fångarna de stadgade måna¬
derna sitta i cell, äro de vanligen ganska mottagliga för inflytelser
till det bättre, cellstraifet verkar som vanligt dämpande och upp¬
mjukande, men när de sedan släppas ut i gemensamhetsfängelset
blir det snart slut på den vunna effekten. De komma dit ut så
Lördagen den 23 April.
21
N:o 2«.
tidigt, att de icke hunnit fram till den uppgående skalan, utan Lagförslag
ännu äro på den nedgående. Man har icke hunnit få någon stadga a"rbets£a£b
på deras karakter; men skall man tro systemet, anses de ej längre fängelsestraffs
tåla ensamheten och derför släppas de ut, oaktadt de ännu äro som verkställande
mest svaga och i behof af ledning och hjelp — hvaraf följden blif- i enrum.
ver, att de icke kunna motstå det dåliga inflytandet af de förderf- (Forts.)
vade viljor, Indika alltid i gemensamhetsfängelserna taga regemen¬
tet. Resultatet blir också dåligt, och metoden liar aldrig visat sig
välgörande. Det progressiva systemet i denna form hör icke fram¬
tiden till. I den stund deremot då de lagstiftande myndigheterna
i vårt land vilja med vårt fång vårdssystem införlifva den vilkor-
liga frigifningen, skall, under förutsättning att celltiden blir ut¬
vidgad, såsom här föreslagits, resultatet kunna blifva godt. Sverige
är ju nästan det enda land i verlden, som icke har i sin lagstift¬
ning infört den vilkorliga frigifningen; och jag, för min del, skall
med glädje helsa den stund, då denna anordning beredes inträde
äfven hös oss.
Medan jag har ordet, ber jag att få rätta åtskilliga missupp¬
fattningar, till hvilka en ärad reservant gjort sig skyldig. Han
påstår att, när Riksdagen 1880 skref om utsträckning af enrums-
straffet Rade våra gemensamhetsfängelser ännu ej erhållit den ut¬
veckling, som sedermera egt rum, och hvarigenom fången hålles
till arbete under absolut tystnad samt förvaras i cell både mellan
arbetstiderna och under nätterna, hvadan skilnaden mellan båda
straffärterna i väsentlig mån bortfallit». Detta är misstag på
misstag. År 1880 stod svenska fängelseväsendet på ungefär samma
ståndpunkt som nu. Den egentliga skilnaden reducerar sig till,
att nattcellerna i Karlskrona cellfängelse ännu icke då voro in¬
redda. Det skedde först året derpå. Men att på grund af denna
omständighet påstå, att förhållandena vid 1880 års riksdag voro
så mycket annorlunda, att 1892 års Riksdag i den borde taga hän¬
syn till den förres begäran om cellstraffets utsträckning, den slut¬
satsen är fullständigt oberättigad.
Hvad vidare beträffar talet om den »absoluta tystnaden», så är
också det ett fullkomligt misstag. Föreställningen om en dylik
tystnad såsom en af fångarnes pligter ingick visserligen uti den
för en 30 ä 40 år sedan uppväxande generationens penitentiära
lärdom; men det der tystnadsbudet tillhör nu en för länge sedan
öfvergifven metod. Både dess åläggande och dess vidmagtnållande
åvägabragte grymhet; enär man, för att upprätthålla den i sig
omenskliga befallningen om absolut tystnad, måste lägga öfver-
vakandet deraf i vaktbetjeningens hinder; och huru skulle den kunna
vinna gehör, utan att få rätt att använda käppen eller andra till¬
byggen. Det blef ju lätt ett barbari öfver alla gränser. Den vägen
kunde man icke länge fullfölja. Man fick ock lära sig inse att,
om man tvang fångarne att tiga, hade man derför ingalunda för
dem afskurit möjligheten till inbördes meddelanden. Man hade
endast ledt dem in pa en ännu farligare väg; ty de fångar, som
ej få tala, utbilda snart något teckenspråk, som icke förstås af be-
N:o 26.
22
Lördagen den 23 April
Lagföniag vakuingen. Man faun derför bättre vara att upphäfva tystnads-
TrletefaJch tyidet. Dermed vane man att fångarnes inbördes meddelanden van-
fängeUestraffs skedde på det språk, som bevakningen förstod, och derigenom
verkställande blef den ock i tillfälle att åtminstone i någon mån kunna utöfva
{'enrum, nådig kontroll. I våra fängelser linnes, som sagdt, icke något påbud
(Forts.) om absolut tystnad; och icke heller torde något sådant komma att
gifvas. Skulle så ske, blefve påbudet helt visst aldrig iakttaget.
Men ännu mera förvånande än det nu berörda misstaget före¬
faller mig det å slutet af ll:te sidan förekommande påståendet, att
denna framställning skulle hafva motiverats af någon »beqvämlig-
het.shänsyn» från fångvårdsstyrelsens sida, liksom äfven prygel-
straffet af sådan grund skulle af styrelsen hafva tagits i försvar.
Jag ber kammaren bemärka, att framställningen i fråga icke utgått
från fångvårdsstyrelsen, om än densamma blifvit af styrelsen kraf¬
tigt förordad, utan från svenska Riksdagen. Hvad för öfrigt frågan
om beqvämligheten beträffar, vågar jag säga, att fångvården hvar¬
ken här eller i andra fall tagit den omständigheten i betraktande.
Fångvårdens syfte är att i möjligaste män, jemte verkställandet af
straffet, påverka fången till det bättre; och då styrelsen hyser den
öfvertygelsen, att detta bäst sker genom utvidgande af cellstraffet,
har dess ställning till denna fråga häraf varit fullkomligt bestämd,
utan all hänsyn till hvad som kan vara beqvämligt eller icke.
Vid det nya fängelsesystemets införande här i Sverige, upp¬
bars det, som bekant, af det dåtida liberala partiet; nu tyckas
åskådningar^ hafva förändrat sig så, att den liberala fraktion, till
hvilken ju reservanten hör, synes vilja bekämpa detta system. Jag
undrar' dock öfver verkliga beskaffenheten af en »liberalism», hvil¬
ken, om den gjort sig bemärkt för 20 eller 30 år sedan, skulle hafva
stämplats såsom den mest sterila konservatism; och jag måste så¬
som förvånansvärdt beteckna, att den, som ifrar mot den sorgliga
nödvändigheten af prygelstraffets bibehållande, på samma gång
motsätter sig utvidgandet af cellstraffet. Tv det linnes icke något
säkrare preservativ mot de förhållanden, som betinga prygel straffets
användande, än ett utvidgadt cellstraff.
Herr talman! Jag ber att få vrka bifall till lagutskottets
förslag.
Herr Treffenberg: Om jag icke här försöker att till bemötande
upptaga den siste ärade talarens anförande, är det icke derför, att
. jag känner mig i hufvudsak öfvertygad af hvad han sagt, icke
heller derför, att jag ej tror, att åtskilliga ganska vigtiga gensagor
här skulle kunna göras emot honom, utan endast och allenast der¬
för, att, då jag förklarat, att jag icke ämnar framställa något
yrkande, jag anser det vara otillständigt att vidare upptaga kam¬
marens tid.
Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den nu föredragna
paragrafen.
Lördagen den 23 April.
23
Nso 26.
Lagförslag
ang. straff¬
arbetes och
fängelsestraffs
verkställande
i enrum.
(Forts.)
Herr Larsson, Lisa Olof: Jag bär inom lagutskottet hyst
betänkligheter mot den förevarande lagen och särskildt hafva de
ält 7:de och 8:de §§, der jag också anmält reservation i vissa
elar. Jag har nemligen äfven mot föregående paragrafer haft be¬
tänkligheter, men mot hvilkas betydelse jag icke har vågat reser¬
vera mig, eller vågat inom utskottet framställa något yrkande,
derför att jag icke tilltrott mig ega den sakkännedom, att jag skulle
kunnat våga det gent emot de sakkunnige, hvilka sig yttrat i sa¬
ken. Men om jag hade hört generaldirektörens för fångvården
yttrande innan frågan förevar i lagutskottet, skulle jag absolut
hafva motsatt mig bifall till den paragraf, hvilken bestämmer om
afkortning å strafftiden, när straffet aftjenas i enrum, derför att
han öfvertygade åtminstone mig derom, att det skulle blifva en
rigtig härlighet att sitta i enrum i förhållande till att vara i
gemensamhetsfängelse. Icke nog med att dessa fångar sålunda få
det bättre än de andra, de få till på köpet afkortning på straff¬
tidens längd. Jag trodde icke detta förut och vågade icke att i
det fallet göra något yrkande, hvilket iag säkerligen icke skulle
hafva underlåtit inom utskottet, om jag då haft kännedom om det
förhållandet. Jag skulle hafva gjort det så mycket hellre, som
det förefaller 1111g minst sagdt egendomligt, då det talas om, att
allt fängelsestraff skall aftjenas 1 enrum, så vidt ske kan. När
t. ex. en person för ett groft brott dömts till 2 års straffarbete och
eu annan för mindre brott gjort sig förfallen till 2 års enkelt fän-
felse, skola båda två enligt förevarande lag, så vidt möjligt är,
ållas i enrum, men den, som har begått det gröfre brottet, får
aftjena sitt 2-åriga straffarbete med l1/., år, under det att den, som
begått det mindre, för hvilket han också, om möjligt, skall hållas
i enrum, får sitta (ler hela strafftiden ut, d. v. s. 2 hela år. Men,
säger man, den senare har rätt att förskaffa sig förbättradt under¬
håll 0. s. v. Ja, detta gäller dem, hvilka äro 1 tillfälle skaffa sig
sådant, men för dem, hvilka dertill sakna tillgångar eller gynnare,
blir ju ingen skilnad mot den andra straffarten, då de ingen förmån
hafva af den der rättigheten att skaffa sig eu beqvämlighet, som
de icke kunna åstadkomma.
Hvad nu denna 7:de § beträffar, har jag för min del icke kun¬
nat biträda dess föreslagna lydelse, lika litet som jag kan godkänna
den 8:de §, derför att förhållanden kunna inträffa sådana som de,
hvilka jag i min korta reservation påpekat. Det förefaller mig
åtminstone besynnerligt, att när ett par personer hafva begått eu
förseelse, .för hvilken de ådömts böter till lika belopp, hvilka i följd
af bristande tillgång skola förvandlas till fängelse, att, då den ene
2-6 §§.
Godkändes.
7 §■
N:o 26.
24
Lördagen den 23 April.
Lagförslag af dessa båda, livilka begått alldeles samma förseelse, derjemte gjort
ZhtStraffh siS skyldig till ett gröfre brott, han skall hafva en förmån fram-
fängeUestraffs för den andre icke blott för den tid lian aftjenar straffet för det
verkställande gröfre brottet, utan denna förmån skall komma honom till godo äfven
i enrum, för den tid, hvilken afser förvanlingsstraffet.
(Forts.) ^ Detta finner jag för min del vara en orimlighet, och det be¬
fordrar icke likheten inom fängelset, då den ene kan få förskaffa
sig förmåner, hvilka visserligen erbjudas den andre, men hvaraf
denne ej har något gagn, då han saknar alla tillgångar eller vän¬
ner, som kunna omhulda honom.
Nu vet jag att här kommer att invändas, att om man tager
bort den förmån, hvilken 7:de § tillerkänner eu fängelsefånge, så
blifver han likstäld med straffången, och det går icke an. Då frå¬
gar jag, huru är det möjligt, att man vill göra dem som begått
den obetydligaste förseelse eller endast blifvit dömda till böter,
hvilka på grund af fattigdom förvandlats till fängelse, fullkomligt
likstälda med dem, hvilka blifvit dömda till straffarbete för de
gröfsta brott, och endast göra den skilnad dem emellan, att de förre
icke få någon afkortning i sin fängelsetid? Jag förstår för min del
icke, huru detta låter förena sig med den grundsats, som bjuder
att straffet bör stå i förhållande till brottets beskaffenhet. Här
inträffar ju raka motsatsen. Den, som begått ett gröfre brott, er¬
håller en lindring i sitt straff, som går den förbi, hvilken begått
ett mindre brott, kanske blott en ringa förseelse.
Nu skulle jag naturligtvis, på grund af hvad jag här yttrat,
framställa ett yrkande, men jag skall för närvarande icke tillåta
mig göra något sådant. Det skulle förmodligen anses förmätet,
och vore väl det också, om jag, som hvarken är jurist eller har
den sakkunskap som erfordras för att kunna bedöma dessa för¬
hållanden. skulle våga göra j^rkanden gent emot lagutskottet och
öfriga vederbörande, hvilka skärskådat denna fråga. Men det har
synts mig att i den föreslagna lagen i allmänhet, och särskildt i
denna och närmast följande paragraf, förekomma oegentligheter,
som äro stötande äfven för den som icke är jurist eller eljest sak¬
kunnig, nemligen att man för den, som begått gröfre brott, med-
gifver lindringar i straffet, hvilka icke den får åtnjuta, som be¬
gått mindre brott.
Jag skall nu åtnöja mig med att till protokollet få antecknad
denna min uttalade mening, jemte det jag åberopar min reserva¬
tion, men då jag der också föreslagit en formulering af denna och
•fide §, och jag icke kan sätta i fråga, att kammaren skulle på
stående fot antaga en formulering af paragraferna, framstäld af
mig, gör jag för tillfället icke något yrkande, förbehållande mig
få göra detta i fall jag får höra, att den mening jag uttalat delas
af någon annan i kammaren.
Herr Bergström: Till en början får jag hemställa, att 8 §
älven måtte blifva föredragen i detta sammanhang, hvarefter jag
anhåller få ordet. Herr Larssons reservation afser nemligen både
Lördagen den 23 April. 25
7 och 8 §§, af hvilka, om jag hört rätt, den 8:de ännu ej blifvit
föredragen.
Sedan med kammarens tillåtelse jemväl 8 § i lagförslaget blif¬
vit uppläst, anförde
herr Bergström: Ehuru den senaste talaren var så blyg¬
sam, att han ansåg sig ej böra framställa något yrkande om än¬
dring i dessa 2 paragrafer, utan åtnöjde sig med att blott få säga
sin mening till antecknande i protokollet, finner jag mig dock för¬
anlåten att, med afseende på den långvariga rihsdagsmannaverk-
samhet han utöfvat och den ställning han i öfrigt intager, yttra
några ord till bemötande af hans mening.
Jag anser, att den innebär ett fullkomligt upphäfvande af all
skilnad i de frihetsstraff, som vår strafflag känner. Såsom bekant
upptager denna två arter af frihetsstraff, nemligen straffarbete
och fängelse. Straffarbete kan ådömas på lifstid ocli på viss tid,
i regeln ej öfver 10 år, utom i vissa fall, då det kan ökas med 2
år, eller tillsammanlagdt 12 år. Vidare stadgar strafflagen, att
fängelse får ådömas på högst 2 år, dock kan äfven detta straff i
vissa fall ökas likaledes med 2 år. Sättet för verkställandet utgör
nu grundskilnaden mellan dessa båda arter af frihetsstraff, och
detta sätt är faststäldt i den ännu gällande förordningen af 1857.
Enligt denna skall fången under strafftiden sysselsättas med det
arbete, hvarpå tillgång kan finnas, hvilket ju ock ligger redan i
ordet straffarbete.
Han får ej förskaffa sig eller mottaga underhåll, beklädnad
eller annat utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås. Utan
vederbörandes tillstånd får han ej heller emottaga eller afsända
bref eller bud från eller till annan person inom eller utom fän¬
gelset eller mottaga besök af annan än fångvaktare, vid fängelset
anstäld läkare eller prest samt de personer, som öfver fängelset
hafva uppsigt eller der, till följd af innehafvande tjenstebefattning,
ega tillträde.
Hvad åter angår fängelsefången, har han ingen skyldighet att
arbeta. Han har rätt att sysselsätta sig med arbete, om lian sjelf
förskaffar sig sådant. Vill och kan han bereda sig bättre underhåll
eller större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen bestås, är
sådant tillåtet, så vidt derigenom ordningen eller säkerheten inom
fängelset icke störes. Hans maka, föräldrar, barn eller syskon må
besöka honom i fängelset, dock efter förut gjord anmälan hos fän¬
gelsets styresman, som eger att för besöken bestämma lämplig tid
samt, der han så nödigt aktar, förordna, att under besöken någon
af fångbetjeningen bör vara tillstädes. Han får visserligen icke
utan lof af fängelsets styresman emottaga eller afsända bref;
men, der brefvet rörer enskilda angelägenheter, får sådant lof ej
vägras, så framt brefvet ej finnes innehålla något, hvaraf ordningen
eller säkerheten inom fängelset kan äfvent.yras.
N:o 26.
Lagförslag
ang. straff¬
arbetes och
fängelsestraffs
verkställande
i enrum.
(Forts.)
N:o 20.
26
Lördagen den 28 April.
Lagförslag
ang. straff¬
arbetes och
fängelsestraffs
verkställande
i enrum.
(Forts.)
Den förste talaren vill nu, att den som är dömd till fängelse
skulle, i likhet med straffar be tsfån ge, vara beröfvad åtskilliga af
omförmälda friheter. Den enda skilnaden mellan straffarbetsfången
och fängelsefången blefve då endast en större frihet för den senare
att mottaga besök i fängelset samt att mottaga eller afsända bref.
Jag kan ej tro, att denna större frihet är tillräcklig att uppehålla
artskilnaden mellan straffarbete och fängelse.
Hvad angår talarens anmärkning, att den, som har fått sig
fängelse ådömdt såsom förvandlingsstraff, är likstäld icke med den,
som har blifvit omedelbart dömd till fängelse, utan med straff-
arbetsfången, så har anmärkta förhållande sin naturliga förklarings¬
grund deruti, att då man såsom förvandlingsstraff stadgade enkelt
fängelse i stället för fängelse vid vatten och bröd, både man två
vägar att gå, den ena att göra detta fängelse temligen långvarigt,
hvilket skulle hafva betydligt inkräktat både på fängelseutrymmet
och på den bötfäldes tid, eller också att bestämma en kortare,
fängelsetid men i stället skärpa straffarten; hvilket endast kunde
ske genom att ålägga arbete under fängelsetiden och att förbjuda
fången att skaffa sig de beqvämligheter, hvilka den, som är omedel¬
bart dömd till fängelse, får bereda sig.
Det finnes enligt mitt förmenande icke skäl att med bifall
lyssna till den förste talaren, eller omfatta hans mening, tv den
går ut på en så fullständig omhvälfning af hela vårt nu gällande
straffsystem, att hela strafflagen skulle behöfva omarbetas.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkändes
de nu förevarande 7 och 8 §§.
ö §.
Godkändes.
Det af utskottet föreslagna öfvergångsstadgande.
Godkändes.
Den föreslagna lagens rubrik och ingress.
Godkändes.
Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens vid föredragningen af
lagförslagets olika delar fattade beslut.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den
20 och 21 i denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 42, i anledning af väckt motion om ändring i 11 § af
lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877,
Lördageu den 23 April.
27
N:o 26.
n:o 43, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till § 70
i så väl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag,
dels ock till § 11 i förordningen angående allmänt ordnande af
presterskapets inkomster den 11 juli 1862, samt
n:o 44, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 9 och 13 inne¬
varande månad bordlagda utlåtande n:o 39, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af 1 § i förord¬
ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862, biföll kammaren utskottets i detta utlåtande gjorda hem¬
ställan.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 13 och 20 i denna ifrågasatt ut¬
manad bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion om bräckning af
ändrad lydelse af § 16 riksdagsordningen.
Herr Alin: Under diskussionen om ett förslag till grundlags¬
ändring vid ett af plena näst före påsk framstäldes mot förslaget
den anmärkning, att det icke uppfylde grundlagens fordran, att
en ändring i grundlagen skall, för att antagas, vara högst nödig
eller nyttig. Det synes mig verkligen, som om denna grundlagens
fordran svårligen skulle kunna af ett förslag till ändring i grund¬
lagen uppfyllas i mindre mån än af det förslag, som konstitutions¬
utskottet ma tillstyrkt. Såsom bekant ega redan ifrågavarande
valkretsar rätt att använda det omedelbara valsättet. Således är
den föreslagna förändringen icke nödig, ännu mindre högst nödig.
En förändring sådan som den utskottet föreslår skulle icke heller vara
nyttig, ännu mindre högst nyttig. Påtagligt är, att enligt riksdags¬
ordningens principer och i öfverensstämmelse med förhållandet med
landsbygdens valkretsar böra nu ifrågavarande valkretsar också
hafva rätt att, för den händelse de finna det vara för sig lämpligt,
använda det medelbara valsättet, och det så mycket mera, som just
ifrågavarande valkretsar äro de, hvilka i följd af det långa afstånd,
som kan förefinnas mellan de kommuner, af hvilka de utgöras, i
högsta grad kunna vara i behof af nämnda valsätt.
Nu har emellertid utskottet framhållit, att ifrågavarande val¬
kretsar genom de beslut, de fattat, hafva visat och förklarat, att
de anse det medelbara valsättet icke vara för dem lämpligt att
använda. Alla nuvarande stadsvalkretsar använda nemligen det
omedelbara valsättet. Men den omständigheten att de valkretsar,
som för närvarande bestå af flera städer, efter fattadt beslut an-
det omedelbara
valsättet vid
riksdags¬
mannaval.
N:o 26.
28
Lördagen den 23 April.
ifrågasatt ut- vänd a det omedelbara valsättet, utgör alldeles icke ett tillfyllest-
stracknmg af görande bevis derför, att icke valkretsar, som uppstå genom föl-
valsättet vid Jan(ie omregleringar, kunna anse, att de behoiva använda det medel-
riksdags- bara valsättet. Dessutom kan man mycket lätt tänka sig att den
mannasal. tid kommer, då för de små städer, som äro förenade med en större
(Forts.) stad, det kan visa sig att det sätt, hvarigenom de verkligen kunna
påräkna att utöfva inflytande på valen, är just det medelbara val¬
sättet; och i följd deraf bör man icke beröfva dem möjligheten att,
om de finna det vara för sig lämpligt, använda detta valsätt.
Utskottet har äfven anfört, att den nuvarande bestämmelsen
kan vara olämplig, i det att det kan inträffa, att ett val före¬
kommer så snart efter en omreglering af stadsvalkretsarne, att eu
valkrets, som, om den hade tid på sig, gifvet skulle antaga det
omedelbara valsättet, icke skulle hinna fatta beslut härom. I af¬
seende härå vill jag påpeka, att under den tid riksdagsordningen
varit i tillämpning icke inträffat något fall, då en valkrets icke
egt möjlighet att besluta det omedelbara valsättets införande. Och
om jag äfven får medgifva, att den möjlighet kan finnas, att ett
val inträffar så snart efter en omreglering, att en ny valkrets icke
hinner besluta det omedelbara valsättets införande, så är emellertid
detta en möjlighet, som är af den art, att den visserligen icke bör
vara anledning till en grundlagsändring af ifrågavarande beskaf¬
fenhet. Det förutsatta fallet skulle nemligen kunna inträffa endast
i den händelse, att omedelbart efter en omreglering följde en riks-
dagsupplösning med förordnande om nya val till Andra Kammaren.
En dylik händelse är emellertid ett sådant undantagsfall, att man
visserligen icke för dennas skull är befogad att vidtaga en ändring
sådan som den ifrågavarande.
På grund af hvad jag nu anfört anser jag, att den grundlags¬
ändring, utskottet tillstyrkt, så föga uppfyller de fordringar, grund¬
lagen sjelf ställer på de grundlagsändringar, som böra af utskottet
föreslås och af Riksdagen antagas, att jag af detta skäl anhåller
om afslag å utskottets framställning.
Herr Helander: Med de tre reservanterna är jag vanligen af
samma tanke, då det gäller grundlagsändringar. 1 denna sak har
jag emellertid icke kunnat vara af samma åsigt som de, och jag
har derför slutit mig till majoritetens i utskottet mening.
Reservanterna anse, att ifrågavarande förändring är icke nödig,
derför, att stadsvalkretsarne ega att, om de så finna för godt, vädja
det omedelbara valsättet. Förhållandet är emellertid att vid om¬
regleringen af valkretsarne, hvilken nu försiggår hvart tionde år,
allt som oftast inträffar, att de valkretsar, som hafva begagnat det
omedelbara valsättet, måste, åtminstone för en gång, återgå till det
medelbara. Jag trodde mig nyss höra, att detta förhållande skulle
mera sällan inträffa. Häremot ber jag att få åberopa den sista
valstatistiken — 1888—1890 — hvilken utvisar, att sista gången
omreglering skedde, nemligen 1886, funnos elfva valkretsar, som
skulle återgå till det medelbara valsättet, och att af dem endast
Lördagen den 23 April
N:o 26.
29
två medhunno den anordning, som var nödvändig för att kunna ifrågasatt ut-
bibehålla det omedelbara valsättet. sträckning af
Hvad vidare betraliar den omständigheten, att iorandringen vaisättet „i(*
icke skulle vara nyttig, så kan man väl ändå säga, att städerna riksdags-
sjelfva bäst veta, hvilket valsätt för dem är lämpligt eller för- mannaval.
delaktigt; och samtliga städer i riket hafva ju numera antagit det (Forts.)
omedelbara valsättet. Jag skall be att härtill få foga en annan
upplysning. Vid den kongl. proposition, som handlade om den s. k.
fixeringen, och som nyss behandlats af Riksdagen, voro fogade
tabeller, i Indika var uträknad folkmängden för städerna en tid
framåt — åren 1900, 1910 och 1920. Naturligt är, att man icke
kan anse, att dessa uträkningar med säkerhet utvisa det blifvande
verkliga förhållandet, men för det ändamål, för hvilket jag nu vill
åberopa dem, är det icke så alldeles nödvändigt att de äro fullt
exakta. Jag har med tillämpning af dessa tabeller försökt indela
de mindre städerna i valkretsar efter nu gällande föreskrifter, en¬
ligt livilka de skola innehålla en folkmängd af minst sex tusen och
högst tolf tusen, och jag har funnit, att, om också ännu någon tid
det möjligen kan gå för sig att verkställa indelningen i öfverens¬
stämmelse härmed, dock nästan säkert är, att det, när man hinner
ett stycke in på 1900-talet, skall blifva omöjligt, i följd deraf att
många kretsar då komma att blifva sjelfständiga, och att andra
städer då, vid sammanläggning af två, skola hafva ett invånare¬
antal öfverstigande tolf tusen.
Äfven har jag försökt att tillämpa det såsom hvilande antagna
förslaget ; och har jag funnit, att, såsom naturligt är, det blir lättare
att enligt detsamma bilda valkretsar, emedan det blott erfordras
att sä mycket som möjligt hålla sig till den qvot, som uppkommer,
då man dividerar valkretsarnes sammanlagda folkmängd med deras
antal. Men derför kommer man icke från den olägenhet, som med¬
följer eu sådan indelning, nemligen att nödgas lägga tillsammans
städer, som ligga på mycket långa afstånd från hvarandra. Vid
försöket att verkställa valkretsindelningen enligt nämnda förslag
har jag gått så väl från söder till norr som i motsatt rigtning.
Jag har icke nu med mig uppsatsen å den indelning jag gjort,
men den utvisar, att det blifver mycket stora distanser mellan
städer, som skola bilda vissa valkretsar. Så t. ex. nödgas man
lägga samman städer i öfre Norrland med städer i Westmanland;
detta, emedan städerna i Kopparbergs län, som eljest skulle kunna
läggas tillsammans med städer i Norrland, måste läggas tillsam¬
mans med hvarandra, enär enligt grundlagen sammanläggningen
bör försiggå, så vidt ske kan, länsvis, och detta låter sig göra hvad
angår Kopparbergs län. Man skulle vidare nödgas, exempelvis,
sammanlägga sådana städer som Hernösand eller ock Umeå och
Skellefteå med Arboga eller Köping. Nu kan man säga, att detta
bevisar nödvändigheten af det medelbara valsättet, genom hvars
användande möjliggöras öfverläggningar angående de ifrågasatta
kandidaterna. Men att sådana öfverläggningar icke kunna komma
till stånd är en mindre olägenhet, som uppväges deraf, att man
N:o 26.
30
Lördagen den 23 April.
ifrågasatt ut- med de förhållanden, som nn existera, kan på enskild väg skaffa
det omedelbara S*S underrättelse om kandidaternas lämplighet. En större olägenhet
valsättet vid är den a^t nödgas skicka elektorer — enligt det exempel, som jag
riksdags- nyss nämnde, från Köping till Hernösand eller från Umeå och
mannaval. Skellefteå till Köping — i förra fallet 17 personer och i senare
(Forts.) fallet icke mindre än 20 personer, en väglängd af 600 till 750
kilometer.
Då, såsom nyss nämnts, samtliga till valkretsar indelade städer
numera antagit aet omedelbara valsättet och då, när de undantags¬
vis blifvit nödsakade att återgå till det medelbara valsättet, de
sedermera åter antagit det omedelbara, tror jag att det vore af
denna kammare välbetänkt att ingå på hvad utskottet föreslagit.
Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Alin: Med afseende å hvad den siste ärade talaren nämnde
om förhållandet 1887, ber jag få erinra, att det förhållandet alls
icke bevisar, att de genom 1886 års reglering uppkomna nya stads-
valkretsarne ej skulle haft möjlighet att 1887 använda det omedel¬
bara valsättet. Det är mycket sant, att 9 valkretsar, som troligen
skulle hafva velat använda det omedelbara valsättet vid de val,
som följde på riksdagsupplösningen, icke voro i tillfälle att då be¬
gagna det, men detta bevisar ingenting med afseende på frågan,
huru vida de haft möjlighet att i tid fatta beslut om användande
af detta valsätt. De hade haft tid dertill från det förordningen
utkom 1886 till dess upplösningen skedde 1887, och att de ej be¬
gagnade denna tid, visar blott, att de ifrågavarande valkretsarne
handlade på samma sätt som en del enskilda personer, hvilka för¬
summade att i tid betala sina utskylder och derigenom beröfvade
sig möjligheten att utöfva valrätt, då den opåräknade riksdags¬
upplösningen inträffade.
Med afseende på hvad den ärade talaren nämnde om, att de
ifrågavarande valkretsarne bäst sjelfva veta, hvad som för dem är
lämpligast, och att man i följd deraf nu bör stadga, hvad som visat
sig vara i enlighet med deras önskan, så vill jag säga, att just
derför, att de bäst sjelfva veta, hvad som för dem är lämpligast,
bör man låta dem sjelfva hafva beslutanderätt derom. Det är icke
så, att samtliga städer hafva uttalat sig för det omedelbara val¬
sättet, derigenom att samtliga de nuvarande stadsvalkretsarne hafva
uttalat sig derför. Genom en ny valkretsindelning kunna stads-
valkretsar uppkomma, inom hvilka en motsatt mening är rå¬
dande.
Hvad angår det sista argumentet rörande det förhållande, som
genom det nyligen såsom hvilande antagna s. k. representations¬
förslaget skulle komma att inträda, vill jag erinra, att just det
argument, som den ärade talaren använde för det omedelbara val¬
sättet, är det, som i riksdagsordningens motiv anföres såsom skäl
för, att de stads v alkretsar, som utgöras af flera kommuner, skola
ega att använda det medelbara valsättet, nemligen de stora af-
stånden, som förhindra talrikt besökta valmöten före valet.
Lördagen den 28 April.
81
N:o 26.
Ville jag gå in på möjligheter, skulle jag väl också kunna yttra ifrågasatt ut-
ätskilligt angående frågan, huru vida det verkligen kan vara lämpligt ^ZaeZibaL
att nu företaga en sådan ändring i grundlagens bestämmelser, som vajsättet vid
bär är ifrågasatt. Men jag vill inskränka mig till att säga, att riksdags¬
år det så, att förhållandena under den nya ordning, som man mannaval.
väntar skola blifva införd, skulle visa sig kräfva en sådan åtgärd (Forts.)
som den nu ifrågasatta, så är rätta tiden då inne att besluta derom,
men nu är det i alla händelser för tidigt.
Jag vidhåller mitt yrkande om afslag å utskottets hemställan.
Herr Annerstedt: Då riksdagsordningen i fråga om sådana
valkretsar på landet, hvilka bestå af flera kommuner, såsom grund¬
sats uppställer, att för valmännen valfrihet eger rum mellan medel¬
bara och omedelbara val, så synes mig med rigtiga lagstiftnings-
grundsatser vara bäst öfverensstämmande, att samma grundsats
äfven upprätthålles i fråga om valkretsar, hvilka bestå af flera
städer. Något giltigt skäl att afvika från en sådan likhet bär
icke af den andre talaren blifvit anfördt. Hvad han yttrade visar,
enligt mitt förmenande, endast, att det vore origtigt att betaga
städerna rätt att besluta sig för omedelbart val, då alla städer
visat, att de för närvarande föredraga detta valsätt, och denna rätt
bevarar nu gällande grundlag för städerna. Men af det anförda
förhållandet synes man icke rätteligen kunna draga någon slutsats
om lämpligheten deraf att för framtiden betaga städernas invånare
den befogenhet, de nu hafva, att, der de så finna skäligt, framdeles
besluta sig för medelbart valsätt.
Herr Cederberg: Reservanterna hafva, om jag så får säga,
såsom positivt skäl för yrkandet om afslag icke anfört annat, än
att det medelbara valsättet skulle vara behöflig!, der valkretsen
består af kommuner, som ligga på långt afstånd ifrån hvarandra,
och jag vet också, att denna åsigt äfven öfverensstämmer med hvad
som anföres i motiven till nu gällande riksdagsordning. Emellertid
visade sig redan första gången denna riksdagsordnings föreskrifter
skulle tillämpas, att just i valkretsar, der kommunerna voro vidt
åtskilda, detta medelbara valsätt var olämpligt. Det gick så långt,
att i en landskommun i Ångermanland, hvilken låg långt aflägsen
från det ställe, der valet skulle ske, frågade man mig, huru vida
man icke skulle kunna i all ödmjukhet nedlägga sina röster för
att slippa skicka sina elektorer så långt som der var i fråga. När
jag erinrade om, att det fans möjlighet, att genom ett föregående
beslut, på sätt grundlagen föreskrifver, bereda sig rättighet att få
rösta omedelbart, så svarade man: »Ja, hade vi förtid tänkt på att
eu sådan utväg fans, så skulle vi ej hafva satt i fråga att ned¬
lägga våra röster.»
Då således det enda skäl, som anförts mot den föreslagna än¬
dringen, faktiskt icke är hållbart, utan det verkliga förhållandet
är alldeles motsatt mot det, som åberopats, anhåller jag om bifall
till utskottets förslag.
N:o 26# 32 Lördagen den 23 April.
ifrågasatt ut- Herr Bergius: Såsom herrarne toPde påminna sig, fram-
sträckning af ]ac[es vid sista riksdagen af 7 reservanter i konstitutionsutskottet
valsättet vid iorslag, nviiket 1 huivudsak var åt samma innehåll, som det
riksdags- utskottet nu framlagt. Detta förslag förkastades då af Första
mannaval. Kammaren utan votering, och jag föreställer mig, att kammaren
(Forts.) sedan dess ej har ändrat åsigt. Vill man bibehålla rättigheten
för valkretsarne på landet att begagna antingen det medelbara
eller det omedelbara valsättet, kan det icke vara skäl att fråntaga
de valkretsar, som bestå af två eller flera städer, denna rättighet.
År det åter så, att för dessa städer det omedelbara valsättet är
det enda rätta, bör det väl också vara det för landsbygden. Jag
tror emellertid icke, att erfarenheten visat, att det" omedelbara
valsättet i regel lemnat bättre resultat än det medelbara, och då
jag antager, att utskottets förslag, enligt hvilket det omedelbara
valsättet skulle blifva obligatoriskt för de mindre städerna, konse¬
qvent måste leda derhän, att samma valsätt äfven bör blifva obliga¬
toriskt för landsbygden, samt detta, åtminstone för närvarande,
enligt mitt förmenande, icke är lämpligt, så yrkar jag afslag å
utskottets förslag.
Herr Helander: Jag begärde ordet med anledning af hvad
herr Alin yttrade. Det var nemligen icke till följd af riksdags-
upplösningen 1887, som den af mig omtalade svårigheten uppstod
att återkomma till det omedelbara valsättet, utan det var till följd
af den omreglering, som skedde året derförut eller 1886.
Med anledning af hvad den siste talaren yttrade om valkret¬
sarna på landet, vill jag erinra, att det synes verkligen snart nog
blifva händelsen, att äfven valkretsarne på landet öfvergå till det
omedelbara valsättet, då i det närmaste tre fjerdedelar af samtliga
valkretsar på landsbygden redan hafva antagit detta valsätt.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enligt med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare på af¬
slag derå; och förklarades den senare propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Herr talmannen meddelade, att från herr Evers, Albert, hvilken
vid sammanträdets början tillkännagifvits vara af sjukdom hindrad
att infinna sig i kammaren, sedermera inkommit ett så lydande
läkarebetyg:
Att ledamoten af Första Kammaren herr possessionaten Albert
Evers lider af bronchitis, hvarför han i 1 vecka ännu icke bör
företaga resan till Stockholm, hvilket härmed på heder och sam¬
vete intygas.
Skene den 21 april 1892.
Oskar Frolich.
Provinsialläkare.
Lördagen den 23 April.
33 N:o 26.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 12, i anledning af väckta motioner om förändrade bestäm¬
melser i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i Andra
Kammaren; och
n:o 13, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
bestämmelser i afseende å talmansbefattningarna vid Riksdagen;
statsutskottets utlåtanden:
n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret; samt
n:o 59, i anledning af väckt motion om tillämpning å ifråga¬
satt grundskatteafskrifning jemväl å lösesumman för hemmans-
räntor, som i anledning af upphörandet utaf rättsförhållandena
mellan kronan och Sala bergslag skolat uppdebiteras;
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 6, angående allmänna bevillningen;
n:o 7, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter; samt
_ n:o 8, i anledning af väckt motion om höjande af bevillnings-
afgiften för spelkort; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i an¬
ledning af väckt motion om tillsättande af en komité för behand¬
ling af frågan om förbättrande af arbetsklassens ställning.
Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3.38 e. m.
In fidem
A. von Kru&enstjerna.
Föräta Kammaren» Frot. 1892.
N:o 26.
3
K:o 26.
34
Tisdagen den 26 April.
Tisdagen den 26 April.
Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.
Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets memorial n:o
14. angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
nedannämnda, den 23 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen:
konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 12 och 13, statsutskottets
utlåtanden n:is 5 och 59, bevillningsutskottets betänkanden n:is
6—8 samt Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11.
På framställning af herr talmannen beslöts, att på före¬
dragningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras främst
konstitutionsutskottets memorial n:o 14 och sist de ärenden, hvilka
denna dag bordlagts andra gången.
Kammaren åtskildes kl. 2.4 2 e. in.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm 1892. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.